Separation – en illusion

tisdag 16 oktober 2018 - 15:54 | 0 Kommentarer

boat 499585 1920

 

Det känns som att temat separation visar sig tydligt i mitt liv just nu. Dels det här med att vara separat från något eller någon – fristående, särskild, lösryckt. Men också det här med att vara separerad – enskild, avskild, var för sig.

Det förstnämnda får tankarna att färdas till naturens lagar. Oändligt lösliga ämnen – etanol och vatten – som försvinner in i varandra. Och olösliga ämnen – olja och vatten – som stundvis kan skapa en emulsion men som slutligen alltid separerar.

Jag frågar mig själv: Är jag ett oändligt separerande ämne? Hela mitt liv har jag känt mig annorlunda. En del av så många olika gemenskaper, men ändå utanför. Stundvis en del av emulsionen, men slutligen alltid separerad från helheten. Varför?

Jag inser att jag delvis har skapat separationen själv. Jag har valt att fokusera på vad som särskiljer istället för det som sammanfogar. Mina separerande tankar har skapat självuppfyllande profetior som ställt mig utanför gruppen.

Jag har en känsla av att det här, än en gång, har att göra med min identitet. Ett ständigt sökande. En känsla av att höra hemma överallt, men ändå ingenstans. En önskan om att hitta en tydlig tillhörighet. Men samtidigt en rädsla för ofrånkomlig förankring och fotbojor. 

Jag talar mycket om att vi alla är ett. Det är min övertygelse, min upplevelse. Samtidigt blir jag ständigt påmind om att jag ändå skapar grupperingar. Gott och ont. De och vi. Det är en terminologi som håller separationen vid liv. Illusionerna som bygger väggar omkring mig.

Jag märker att den kommande flytten till Sverige skapar många frågor. Jag känner hur min klingande finlandssvenska separerar mig från rikssvenskarna. Ibland upplever jag rädslor kring att inte bli förstådd, inte få min röst hörd. Jag kan känna hur min status som nyinflyttad kommer att särskilja mig från alla dem som redan har en rutin. Jag kan tänka ut tusen saker som gör mig annorlunda.

Jag kryper in i mitt skal likt kräftan – jag väljer separation och betraktar världen på tryggt avstånd. Varför denna jämförelse? Jag känner att den är slående eftersom kräftan är mitt stigande stjärntecken, den så kallade ascendanten. Enligt astrologin är det vårt soltecken (i mitt fall fiskarna) som beskriver vår djupaste personlighet, vår själ, medan stjärntecknet som stiger i öster, dvs. ascendanten, representerar oss i den här inkarnationen.

När jag första gången undersökte min astrologiska födelsekarta blev det både skratt och tårar. I mitt fall stämmer det, verkligen. Men det betyder inte att det alltid behöver vara så – jag har själv makten att bli medveten om mitt beteende och ändra det. Jag har valt att födas under just de här stjärntecknens inflytande för att lära mig viktiga saker om mig själv.

Jag kryper ut ur skalet och väljer att flyta med livets ström som den kosmiska fisken. Jag möts av gemenskap, får överraskande, uppmuntrande och konkreta bevis på hur jag redan är en del av gemenskapen i Sverige. Men just nu möts jag också av den andra sortens separation – den som orsakas av att min älskade Henrik bor i ett annat land. En separation som känns ack så konkret.

Det är utmanande att inte fästa sig vid det konkreta, det fysiska. 1000 kilometer. Särskilt efter att jag och Henrik precis spenderat ett underbart veckoslut tillsammans i Helsingfors. Kontrasten är stor när jag, åter igen, sitter ensam med hunden i vår lägenhet. Men ändå.

Jag gör ett experiment, fäster mig vid det osynliga istället. I den stunden är Henrik här, bredvid mig. Jag påminns om vårt starka band som aldrig brutits. Vi är och har alltid varit tillsammans. När jag tänker ur den här synvinkeln känns den fysiska separationen också som en illusion. Förstås föredrar jag att vara intill honom, tillsammans i den fysiska världen, men jag är också tacksam över att kunna känna honom här – nära, när som helst, när jag blickar in i det osynliga.

Vi är alla ett. Orden har fått en alldeles ny innebörd för mig. Jag försöker vara väldigt medveten om stunderna när jag grupperar, tänker 'de och vi' eller 'du och jag'. Ögonblicken när jag ser det som existerar utanför mig som separerat från mig själv. Ja, det finns en gräns mellan allt det där andra och min fysiska kropp. Men min själ...den är gränslös.

Själen ser inga gränser – den är allt och inget. Den finner alltid tillhörighet, för den hör till allt och allt hör till den. Stundivs är det svårt att greppa. Det uppstår frågor och utmaningar. Men ju oftare jag väljer tillhörigheten, ger mig själv rätten till gemenskap, desto mer suddas gränserna ut. Och om gränserna kan suddas ut, fanns de då någonsin där?

 

Bild: Pixabay

 

0

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar