blogg banner 2

Skammen

Skrivet av Hanna Rosvall 21.07.2018 | 4 Kommentarer

fig leaf 1657854 2

 

Det här är ett inlägg jag har tänkt skriva länge. Ett väldigt personligt och utlämnande inlägg som egentligen känns superpinsamt, men kanske det just därför är viktigt. Jag försöker att inte tänka på vem alla som kommer att läsa (hej mamma och pappa, familjen, vänner). För jag vet ju att det säkert är många andra kvinnor där ute som känner likadant – hemskt men sant! Och Carolines inlägg angående hur många som skäms över sin vagina blev bekräftelsen jag behövde för att äntligen skriva ner mina tankar.

Så här är det. Jag har, största delen av mitt liv, haft en väldigt komplicerad relation till 'det där' mellan benen. 'Den' hade aldrig riktigt något namn och alla vuxna, hälsosyster inkluderad, försökte nu bara kalla 'den' för något. I mitt kompisgäng sa vi väl 'fitta' – ett ord som i mina öron kändes så fult, så fult, men det var väl det de flesta använde i brist på annat. För killarna verkade det inte finnas samma problem – det var snoppar och penisar och alla möjliga andra ord, typ från födseln. Av någon konstig orsak kände sig de flesta mycket mer bekväma med att prata högt om det manliga könet.

Det kändes förbjudet att prata om vaginan. Jag kommer ihåg en morgon på lågstadiet när jag skulle hoppa upp på en bänk och slog i blygdbenet. När jag, en stund senare, gick till skolan och skulle berätta för min bästis vad som hade hänt, att det fortfarande kändes ömt, hade jag inte ord att berätta med. Vi gick i stora cirklar men kom ändå till en förståelse för vad det handlade om.

Det kändes förbjudet att ha någon relation alls till vaginan. När jag läst mina gamla dagböcker har jag hittat korta inlägg från lågstadiet, fyllda av skam. De är skrivna vid en tid när jag har börjat vakna upp till min kvinnlighet, utforskat min kropp, och skrivit med stora, understräckade bokstäver att jag aldrig, aldrig, ALDRIG får göra så igen. Usch! Fult! Äckligt! Vidrigt! Bäst att bara acceptera att man har något mellan benen som man kissar med, typ.

På sexan fick jag mens. Jag kommer aldrig att glömma den där stunden inne på toan när jag såg mina blodiga trosor. Hemska öde! Väl hemma låste jag in mig på toa med mamma och frågade med viskande och skakig röst om det där betydde att jag hade fått mens. Jag fick instruktioner om vilken låda bindorna finns i, hon undrade kärleksfullt om jag hade frågor. Det hade jag inte. Usch. Hemskt. Usch. I en familj med fyra bröder och en pappa kände jag mig så utanför.

Min mens blev en kamp. Jag skämdes så mycket varje gång jag var tvungen att be mamma köpa bindor från butiken. Jag var rädd för att någon skulle höra när jag öppnade en binda inne på toan. Jag var rädd att min nyfikna lillebror skulle ställa frågor. Så jag försökte riva upp bindorna så långsamt och ljudlöst som möjligt, alternativt sjunga eller göra andra ljud för att ingen skulle höra. I början hade jag dessutom väldigt riklig och oregelbunden mens, så det hände sig mer än en gång att jag tvättade trosor innan jag satte dem i tvättkorgen för att ingen skulle märka blodfläckarna. Och så minns jag en morgon när jag inte hade märkt att jag hade en liten blodfläck på mina pyjamasbyxor och min lillebror påpekade detta inför alla. Det var så hemskt och jag kunde inte förstå varför jag skulle plågas på det här sättet.

Mensen var en börda och tabu. Jag och mina vänner pratade aldrig om mens, av någon orsak – kanske vi alla skämdes lika mycket. Men så kommer jag ihåg ett sommarläger dit jag åkte ensam och bodde tillsammans med ett gäng okända tjejer. De pratade öppet om mens och sex och allt där mellan, och jag tänkte, vem är dessa befriade gudinnor och hur kan jag bli som dem?!

"The talk" kom för mig i form av en bok. Boken levererades i ett paket på julafton. I en gammal dagbok hittade jag historien om hur jag, inför hela familjen, öppnade julgåvan och skämdes ögonen av mig. "Nå Hanna, vad fick du i ditt paket?"...INGET. Jag gömde boken långt inne i nåt skåp tills min nyfikenhet och bristen på annan information (det gick inte att googla på den tiden) fick mig att börja läsa om blommor och bin. Och mens.

20 år senare låter allt det här ganska löjligt, men jag skämdes så mycket. Mensen normaliserades ju äldre jag blev, men den kändes aldrig naturlig och okej. Det var pinsamt att köpa bindor, det var pinsamt att ta med sig bindor in på toa. Om man skulle iväg någonstans fick man bara hoppas att man inte skulle få mens och tvingas smyga runt med olika specialarrangemang – typ bindor gömda i strumpan så att man inte, inför alla andra, behövde plocka ut något ur väskan.

Sedan kom nästa nivå av skam – en skam som tog mig nästan 10 år att bearbeta. Jag var väl ungefär 19, jag hade just gjort slut med min första pojkvän. Utan att gå in på desto mer detaljer miste jag min oskuld på ett inte helt önskat sätt. Han var vänlig, han gjorde mig inte illa, men det gick inte till så som jag hade tänkt mig. Nästa morgon försökte jag intala mig själv att jag hade 'blivit en kvinna', jag försökte vara stolt och glad...men Gud så jag skämdes. Hur kunde jag, den alltid så skötsamma och väluppfostrade flickan ha gjort bort mig så kolossalt mycket? Det skulle aldrig, aldrig, ALDRIG få upprepas. Jag vågade inte berätta för mer än en vän – de andra var fortfarande oskuld och jag var så rädd för att de skulle döma mig, tycka att jag är smutsig. Och vad jag sörjde att jag, på detta sätt, hade mist något som jag aldrig kunde få tillbaka. Det skulle alltid vara en smutsig historia, svart som synden i jämförelse med dem som hade haft en riktigt 'helylle' första gång.

Jag fick ett jättestort kontrollbehov. Jag valde alla killar jag dejtade med stor omsorg och såg till så att alla helt säkert hade goda avsikter. Inga one-night-stands – jag skulle känna honom, jag skulle träffa honom tillräckligt länge innan vi tog nästa steg. Han skulle respektera mig. Jag skulle aldrig gå med på något jag inte ville. Och det funkade, det gick bra. Jag kände stolthet över att killarna var få, att jag visste allas namn. Jag sökte mig till långa förhållanden, var stolt också över det fastän det inte alltid var lätt. Men oberoende av hur otroligt noga jag var så var det några kondomer som gick sönder, och jag fick gå till apoteket efter dagen-efter-piller. Skam, skam, skam. Och så var det den där ena killen jag träffade mellan två förhållanden. Han som verkade så fin, men som tydligen ändå hade haft andra vid sidan om, och så hade jag plötsligt fått en könssjukdom – ofarlig och lätt att bota, men kanske något av det mest traumatiserande jag varit med om. Så mycket SKAM! Aldrig har jag känt mig så smutsig, så äcklig, så motbjudande. Det var så svårt att förstå att det hade hänt MIG – den snälla och skötsamma flickan. Jag vågade berätta bara för en vän, rädd för att de andra skulle döma mig. Troligen en obefogad rädsla, men det var bara för hemskt för att säga högt.

Universum tvingade mig att skapa en relation till mitt underliv. Jag blev tvungen att boka en tid till en gynekolog. Jag blev tvungen att sitta med en liten spegel och titta på min vagina, röra i den medan jag applicerade en salva. Men jag är så tacksam för att jag gick till just den där gynekologen – samma som jag fortfarande går till. Hon normaliserade hela situationen, sa att den där infektionen jag hade fått var så himla vanlig och helt ofarlig. Hon hjälpte mig att släppa taget om en hel del skam angående många saker. Jag fick se min livmoder via ultraljud – så vackert. Inte ens när mina papa-värden, p.g.a. infektionen, var lite förhöjda var jag rädd. Jag litade på att det här var början på något nytt – en möjlighet att helas på många plan. Och snart var jag helt frisk igen.

Fast forward till ungefär två år sedan. Jag blev tillsammans med Henrik och hittade boken Womb Wisdom – Awakening the Creative and Forgotten Powers of the Feminine. Det blev en stor och viktig vändpunkt. Jag skapade en relation till min livmoder och lärde mig att vagina på Sanskrit (det uråldriga yogispråket) heter Yoni, vilket betyder 'sacred space' och symboliserar gudinnan Shakti. Så vackert boken beskrev det som för mig tidigare varit namnlöst, fult och skamligt! Vilket spirituell kraft det fanns i allt det jag tidigare försökt gömma undan. Jag lärde mig om kvinnans koppling till månens cykler, hur månblodet är heligt. Jag lärde mig om uråldriga ritualer, gudinnor, tempel. Jag började minnas mina tidigare liv som prästinna.

Med Henrik vid min sida har jag kunnat hela så många sår. Rädslor, osäkerhet, skam. Jag har vågat skapa en kärleksfull relation till min kropp – hela min kropp – och lärt mig vad den vill och behöver. Att gå med i Naisten Sydänpiiri här i Vasa har också varit fantastiskt fint. När kvinnor samlas i en cirkel och öppnar sitt hjärta, utan rädsla att bli dömd eller smutskastad, inser man att man inte är ensam. Det finns andra som har känt skam, känt att de gjort bort sig, haft könssjukdomar eller andra besvär. Det finns andra som fortfarande känner att det är pinsamt med mens. Det finns andra som har svårt att slappna av när de älskar. Och så finns det kvinnor som är helt sams med sin sexualitet och allt den innebär – de inspirerar mig! Precis ALLT och ALLA är välkomna. Stundivs har det varit så otroligt läskigt att säga saker högt...men samtidigt så djupt helande på så många nivåer. Jag har också lärt mig att förlåta och gå vidare. Den där skammen som tog mig nästan 10 år att bearbeta – min första gång och könssjukdomen...jag är äntligen FRI! Och det är jag så tacksam för.

Så du som läser det här: DU ÄR INTE HELLER ENSAM! <3 Det är bara så att vi kvinnor ofta känner oss nertystade, utan kraft eller möjlighet att dela med oss av det som gör ont. Det finns saker vi bär på, kanske t.o.m. från barndomen, och har svårt att acceptera eller släppa taget om. Dock behöver det här inte betyda att vi aldrig kan bli fria, hela. Den där skammen hänger kvar bara så länge som vi håller fast vid den. Varje kvinna bär en kolossal skapande kraft inom sig. Du kan bli precis den du innerst inne vill vara – kom ihåg det. Älskade syster, du är så Stark!

Det har varit intressant att se tillbaka på mitt liv och märka hur jag förtryckt min kvinnlighet på så många sätt. Det är ingens fel att det blev så, det bara är så i mitt fall. Kanske kvarlämnor från tidigare liv, saker som behöver bearbetas. Men stora förändringar har skett, jag är en ny kvinna på många sätt. Förra sommaren gick jag t.ex., utan skam, med en binda i handen genom Juustoportti – det var ett litet men stort och viktigt steg för mig. Jag har slutat skämmas för min kropp, min vagina och min livmoder. Jag har lärt mig att, lite i taget, omfamna och acceptera allt som hör kvinnligheten till. Jag kan ärligt säga att jag älskar att vara kvinna! Och, mycket tack vare de starka och underbara kvinnor som kommit in i mitt liv de senaste åren, har jag hittat tillbaka till den helande och stärkande kraften som systerskap kan föra med sig. Jag har tagit tillbaka SÅ MYCKET av min kraft de senaste åren, bara genom att hela de här såren inom mig.

Idag vågar jag vara öppen och sårbar utan rädslan att bli dömd. Det är med samma utgångspunkt jag nu öppet vågar dela det här med er, alla systrar bröder som läser det här inlägget. För vi MÅSTE börja tala öppet om sexualitet, snippor och snoppar och allt där mellan. Vi MÅSTE släppa taget om skammen så att kommande generationer kan lära sig att naturligt skapa en relation till hela sin kropp – inte bara vissa utvalda delar som, av någon orsak, är mer 'okej' än andra. Och vi behöver normalisera allt det där vi inte pratar om så att ingen ska behöva skämmas i onödan. Alla ska kunna känna att de är accepterade, oberoende av vad de har eller inte har mellan benen och vem det bestämmer sig för att dela detta med.

 

Bild: Pixabay

Kommentarer

  • Julia Holmqvist 22/07/2018 8:51am (15 månader sen)

    Wow vilket ärligt och klokt inlägg Hanna! Tack för att du delade med dig.

    • Hanna Rosvall 22/07/2018 12:19pm (15 månader sen)

      Tack Julia! <3

  • Annica 29/07/2018 4:30pm (15 månader sen)

    Oj! Kunde vara jag som skrivit detta. Är 40 år när jag som ca 13 åring fick mens var det något man bara inte pratade om. Hade tyvärr en väldigt negativ första gång jag hade sex. Så synd att det hände dej också. Som 20 åring hade jag bra sex första gången med någon jag litade på och var mycket kär i. Tänk om jag hade väntat med sex tills dess.
    Hoppas verkligen unga flickor har det lättare idag. Tyvärr tror jag inte det med all social media. Är orolig för mina systerdöttrar elvaåringen börjar bli stor på riktigt. Önskar hon kunde få vara barn länge än. Oroar mej för allt från ätstörningar till att ha sex alldeles för ung om några år. Hoppas hon kan prata med sin mamma min syster utan att det ska kännas pinsamt. Att vi två har samma nära förhållande och att hon kan fråga mej om allt hon funderar på.

    • Hanna Rosvall 30/07/2018 2:14pm (15 månader sen)

      Tack för att du delar med dig Annica <3 Vi är nog många som går och bär på de här historierna och precis som du oroar jag mig ibland för unga tjejer. Samtidigt känns det som att de unga tjejer jag träffat i olika sammanhang bär på en hel del visdom och inre styrka, det ger mig hopp! Sociala medier gör det inte alltid lätt att älska sig själv, sådan som man är, utan att känna att man borde vara annorlunda på något sätt. Så det är, precis som du säger, så himla viktigt att satsa på öppna och fina relationer där alla frågor och tankar är välkomna. Jag önskar att varje tjej skulle ha den där äldre kvinnan hon litar på - någon som kan belysa kvinnlighetens mysterium. Låter som att dina systerdöttrar har ett fint stöd i både dig och din syster, kram!

  • Annica 30/07/2018 1:58pm (15 månader sen)

    Hoppas du inte tycker det är något fel på min kommentar då du inte publicerat den på bloggen?

    • Hanna Rosvall 30/07/2018 2:15pm (15 månader sen)

      Inte alls, tack så mycket för din kommentar! Har varit bortrest över helgen och inte loggat in på bloggen – behöver göra det för att kommentarerna ska bli synliga. Jag publicerar nog allt, förutom om det skulle vara renodlat spam eller liknande :)

  • Pernilla 31/08/2018 1:14pm (14 månader sen)

    jag tror att om mens sku va en kill-grej sku det va heelt annorlunda..
    än idag som 30+ är jag obekväm med allt som har med mens att göra, pinsamt o jobbig. tyvärr :/

    • Hanna Rosvall 01/09/2018 12:19am (14 månader sen)

      Ja, visst är det trist att det ska kännas pinsamt och jobbigt. Men jag tror att ju mer vi pratar om mens och allt som har med kvinnlighet att göra, ju öppnare vi blir, desto mer normaliseras det hela <3

Skriv en kommentar