Skammen del II

fredag 10 augusti 2018 - 14:58 | 4 Kommentarer

girl 2479371 2

 

Det är viktigt att vi talar om skam – det vi skäms för, det vi inte vågar säga högt, det vi inte vill att andra ska veta. Djupt där under skammen döljer sig en rädsla som, enligt mina egna erfarenheter, kan leda till ursäkter, undanflykter och uppförande av den mest märkliga sorten. Jag mötte många av mina största rädslor när jag publicerade mitt första inlägg om Skam och skämdes offentligt. Därför blev jag så positivt överväldigad över responsen. Så mycket förståelse, så mycket acceptans, så mycket igenkänning. TACK <3

Idag vill jag berätta om en till stor Skam: Kroppsbehåring. Det är, av någon orsak, pinsamt med hår på 'fel ställen'. Benen. Armhålorna. Armarna. Bikinilinjen. Överläppen. Hakan. You name it. Och jag är inte ensam med att skämmas – vi är så många. På Facebook berättade t.ex. en gravid kvinna att när hon fick värkar och skulle iväg till BB var hennes första tanke: "Har jag rakat benen?" Sedan en annan kvinna på Instagram, nybliven mamma, som för första gången hade 1h egentid och bestämde sig för att gå och vaxa benen – hon frågar sig varför. Varför ska kvinnor behöva känna så här?

När jag var liten brydde jag mig inte särskilt mycket om mitt utseende. Min mamma var en fin förebild som aldrig hade problem med att gå ut utan smink. Jag är tacksam över att hon för övrigt också alltid haft en väldigt avkopplad attityd till olika skönhetsideal. Hon har lärt mig värdet av naturlig skönhet. När jag var liten spenderade jag massor av tid i stallet och där var utseendet verkligen inte det viktigaste. Mitt tidigaste minne kring kroppsbehåring är ändå från ett ridläger. Jag var kanske 12 år när jag, tillsammans med min dåvarande bästis, satt på stranden och torkade efter dagens simtur. Vi hade båda riktigt håriga ben – naturliga, orörda. Vi satt på stranden utan att dölja våra ben, lyckligt ovetande om att benen skulle behöva vara på ett visst sätt. De var bra precis som de var. 

Sedan började jag högstadiet. I något skede fick jag panik när jag insåg att man skulle ha släta ben och underarmar. Plötsligt var mina ögonbryn jättebuskiga och fula i jämförelse med andras ögonbryn. Jag hittade en pincett som jag började plocka brynen med, utan att egentligen veta vad jag gjorde. Det enda jag hade att gå på var någon Cosmotidning innehållande en tutorial där Jennifer Aniston vinklade en sminkpensel från nästippen till ögonvrån. Resultatet var...varierande. 

I något skåp hittade jag en gammal övergiven rakhyvel som jag snabbt beslagtog. Jag ryser när jag tänker på mitt första försök att raka benen – utan vatten, utan skum, utan något alls. Bara rakhyveln mot mina torra ben. Jag hade ingen aning om hur man gjorde. Man kunde inte googla. Och jag vågade inte fråga någon. I något skede hittade jag hårborttagningskräm i ett skåp. Det var starkt och svidande, men 'gjorde jobbet' så att säga. Allt gick bra tills jag fick för mig att testa krämen under ett ögonbryn. Det blev irriterat och svårt att bortförklara. Jag har fortfarande ett ställe på höger ögonbryn där det inte växer hår – man kan väl säga att krämen funkade! Nå, efter den här incidenten tycker jag mig komma ihåg att mamma tog med mig till butiken och köpte en ordentlig rakhyvel åt mig. Det var en välbehövlig vändning i historien.

I efterhand tänker jag, varför bad jag inte om råd eller hjälp? Ett kosmetologbesök? Jag vet inte. Rutinen fanns inte. Alla visste att det – av någon okänd orsak – var fult och pinsamt med håriga ben, men ingen pratade öppet om det. Ingen sa hur de gjorde för att bli hårfria. Inte min mamma, ingen i mitt kompisgäng. Det var väl bara något som alla kvinnor skulle veta och lära sig och finna sig i. Man fick gissa sig fram, plocka tips här och där. På något sätt skapades en skam som gjorde att också jag började smyga med saken. På något sätt kändes det som att jag, helt själv, bara måste 'figure it out'. Tacka vet jag Frida och Cosmo och andra tidningar som erbjöd information! Småningom började vi dela hårborttagningshistorier med kompisarna också.

Jag har fört en kamp mot min kroppsbehåring sedan håret började växa. Röda prickar. Stickiga ben. Inåtväxande hårstrån. En minnesbild från en simhall där jag i omklädningsrummet inser att ett svart hårstrå växer utanför bikinilinjen och febrilt försöker rycka loss det med händerna. I något skede en epilator och smärtan som bara ska genomlidas. Vaxning. Sugaring. Hyvel. Pincett. Alltid detta hår som ska BORT BORT BORT men som envist växer tillbaka. Och så känns det alltid som att 'alla andra' har mycket finare och slätare ben än man själv. Vilket säkert inte är sant.

Oj vad många gånger jag har stressat över håriga ben. Hyvlat, epilerat, plockat med pincett. I många fall skulle jag säkert ha fått en extra timme sömn, en extra stunds sinnesro. I många fall skulle jag säkert ha njutit mer av någon upplevelse istället för att vara rädd för att någon märker att jag har hår här eller där. Men nej – att vara hårfri går före så mycket annat. Som om mitt värde på något sätt var kopplat till hårfriheten, vilket det förstås inte är. Jag måste erkänna att jag t.o.m. gick med täckta ben på festivalen Natural High Healing där var och varannan låter håret växa fritt – utan att skämmas, utan att döma. Varför är det så oöverkomligt att just JAG skulle vara en av dem som inte skäms över att ha håriga ben?

Jag frågar mig om och om igen: Varifrån kommer den här skammen? Delvis är skönhetsidealet skapat av samhället. Delvis tror jag att vi skapar och uppehåller skammen själva. Jag kommer att tänka på en bekant som jobbade i en elektronikaffär och skrev på Facebook att han hade fått in en epilator "full med fitthår" och tyckte att det var skitäckligt. Många kommentarer på det, av män och kvinnor. Ingen som sa: "Det är helt naturligt." Och så kommer jag ihåg en bekant som jobbar inom vården och berättade att hon skulle ta EKG på en kvinna som hade några hår kring bröstvårtan. "Shit vad äckligt", tyckte hon, "man har väl liksom en pincett hemma". Medhåll från samtliga. Och så glömmer jag aldrig mannen som påpekade åt sin sambo: "Är det inte dags att raka benen nu?" Dessutom kan någon säga "Ja, det är mycket hår under armarna på det caféet", som om det skulle vara en tydlig signal på att kvinnorna där skulle vara på något visst sätt.

Min teori bekräftas genom lite research. Bland annat Illustrerad Vetenskap Historia berättar att skönhetsindustrin började lobba för välrakade ben på 1920-talet med motiveringen att "en moderiktig och elegant kvinna har god hygien", dvs. välrakade ben. Tidigare hade släta ben inte spelat någon roll eftersom kvinnor bar kläder som täckte benen. Ingen hade tänkt tanken. Fenomenet fick fäste först på 40-talet eftersom rakade ben var en så främmande tanke för kvinnorna. Orsaken? Allt aggressivare reklam som "nästintill hånade håriga ben". Det här får håren (dem jag inte tagit bort!) att resa sig. Usch, usch, usch. Att bygga en stor industri genom att skapa osäkerhet kring en osäkerhet som inte finns. Inte okej.

Den här sommaren förde med sig en vändpunkt för mig. Jag satt med min epilator i ett kokhett badrum en kväll före en stor fest och kände att jag inte gjorde det för min egen skull. Efter det kunde jag sluta bry mig på en helt ny nivå. Min underbara man, Henrik, har alltid fått mig att känna mig vacker – oberoende av mängden hårväxt – och uppmuntrat mig att sluta plåga mig själv och bara vara helt naturlig istället. Det har hjälpt mig att bli mer bekväm, absolut, men jag behövde också den här egna insikten. Så denna sommar har jag suttit på stranden med håriga ben – och njutit av det! Visst har en del osäkerhet kommit krypande nån gång, när man plötsligt träffar en bekant och börjar undra vad hen ska säga. Ord som 'ofräsch' dyker osökt upp i huvudet. Men ingen, INGEN har behandlat mig annorlunda trots mina håriga ben. Kanske de inte ens har märkt.

Jag kommer ihåg en yogatimme där läraren hade hår under armarna. Wow! Tänkte jag. Vad modig du är! Samtidigt har jag börjat tycka att jag också borde vara så där modig. Att jag också borde kunna bli helt bekväm med hår under armarna så att de som kommer på mina yogatimmar också kan känna att det är okej. För vad ger det egentligen för signal, om jag själv stressar med att raka benen innan min yogatimme? Jag tror att en orsak till Skammen är att håriga ben och håriga armhålor är en så ovanlig syn. Kanske vi kvinnor helt enkelt måste börja våga visa oss precis som vi är för att normalisera vårt naturligt vackra utseende.

Jag måste erkänna att mina ben för tillfället inte är håriga. Men det är inget fel med det. Det viktiga för mig är att jag epilerar eller rakar mina ben för att JAG vill. För att JAG tycker att det är skönt med släta ben. För att JAG tycker att det är fräschare med hårfria armhålor. Det är inte alltid lätt att skilja mellan samhällets programmering och vad man själv vill – särskilt när det gäller en så här djupt rotad (pun intended) sak. Så jag känner inte heller att jag plötsligt behöver gå runt med håriga ben bara för att bevisa något. Den här håriga sommaren var en värdefull upplevelse – ett viktigt sätt för mig att möta mina rädslor och släppa taget om min skam – men det viktigaste för mig är att kunna känna mig bekväm med och utan hår. Att bli så säker i mig själv att jag inte börjar stressa om jag märker att jag har håriga ben när jag ska iväg till någonstans. För OM någon, mot förmodan, skulle påpeka att jag har håriga ben är det ju faktiskt den personen som har problem, inte jag.

Min önskan är att varje kvinna ska få känna sig vacker, precis som hon är. Att hon själv ska tycka det och att hennes omgivning också ska berätta det för henne. Min önskan är att alla män som på något sätt skymfar kroppsbehåring ska sluta upp med det. Min önskan är också att alla kvinnor som på något sätt dömmer andra kvinnors kroppsbehåring ska lägga av direkt. GENAST. Och om du har en dotter eller någon annan ung kvinna i ditt liv önskar jag att du ska prata öppet med henne, också om kroppsbehåring, så att hon inte ska behöva börja bygga upp en skam som hänger med hela livet.

 

 

Bild: Pixabay

4

Kommentarer

  • Sandra Neuman

    11.08.2018 11:49 (2 månader sen)

    Det enda jag har problem med i mitt utseende är behåringen. Det har alltid varit mitt gissel att jag hade så mörka, lång och grova hårstrån på benen, armarna, armhålan. I högstadiet rakade jag för brinnkära livet. Numera är det inte hela världen om jag har stubb på benen (armarna slutade jag raka för länge sedan) eller i armhålorna när jag går ut. Jag HAR korta shorts trots att behåringen på låren är ganska riklig. Idag är ansiktsbehåringen problemet. Hormonerna slog slint när jag fått barn och jag har både mustash och på riktigt mycket skäggväxt. Men jag TROR att det är för mig själv jag varannan kväll sitter med pincetten i en oergonomisk ställning och plockar, plockar tills jag känner mig nöjd. Men då är det också det enda jag gör för mig själv och utseendet. Vi brukar skämta om att om jag inte plockade skäggstråna och mustaschen så skulle jag ha mer ansiktsbehåring än min man. :)

    • Hanna Rosvall

      11.08.2018 12:11 (2 månader sen)

      Tack Sandra för att du delar din historia! <3 Kan känna igen mig i det du berättar. Får också ganska mörka strån vid hakan och på överläppen och får hålla på med pincett (och stress). En sak som hjälpt mig är något som heter Epicare – funkar som threading och är enkel & bekväm att använda! Snabbare och effektivare än pincett. Men jag håller med om att det äbsolut är okej att göra saker för sig själv och sitt utseende – i bästa fall kan det ju bli en fin stund man unnar sig själv när man tar bort störande hårväxt :)


  • Pernilla

    31.08.2018 13:22 (50 dagar sen)

    jag rakar armhålorna. jag känner mig fräschare då jag inte har päls där. det är enda stället. har inte ens tänkt tanken på att raka amar o ben. och jag sku inte ens komma på tanken att kolla om andra har rakat/orakat.

    • Hanna Rosvall

      01.09.2018 00:20 (50 dagar sen)

      Tack för att du delar med dig! Vi är alla så olika – det viktigaste är nog att hitta det som känns bäst för en själv :)


Skriv kommentar