blogg banner 2

Spegel spegel

Skrivet av Hanna Rosvall 02.07.2019 | 2 Kommentarer

IMG 2121

Jag vet inte exakt vart det här blogginlägget kommer att leda mig. Men det jag tänker idag är att mitt liv är en reflektion av mig. Ett resultat av de vibrationer jag väljer att sända ut. Skogen svarar som man ropar. Och jag tänker att det är likadant med det kosmiska nätet där alla liv vävs samman till en helhet. När jag drar i en kosmisk tråd påverkar rörelsen alla trådar som på något sätt är kopplade till mig.

Jag tänker på filmrullen som finns i mitt huvud. Den som bär på alla intryck jag samlat på mig under min existens. Den som avgör vad jag projicerar ut i Universum. Mitt inre arkiv. Uppslagsverket jag ständigt konsulterar. Inläggen som mitt inre noggrant antecknat. En dagbok som utmynnat i ett regelverk – ett sätt att leva.

Jag tänker en hel del på de historier jag berättar om mig själv. Det manus som jag – författaren av mitt eget liv – väljer att skapa. Jag tänker att jag inte alltid ger en enhetlig bild av mig själv. Det verkar finnas någon slags trasig telefon som stundvis snedvrider min inre kommunikation. För alla de historier jag berättar om mig själv talar inte alltid samma språk.

Jag tänker att jag har ärvt en del historier. Det har vi alla. För det finns alltid någon som – utan att mena något illa – säger "så här är vi i vår släkt" eller "så här gör vi i vårt gäng" eller "så kan du inte göra" eller "det kan du aldrig bli". Och plötsligt får man ett extra bagage att bära på. Man bär runt på det tills man känner att något inte står rätt till. Och man säger: "Vänta nu...den här väskan är inte min. Var kommer den ifrån?"

Jag tänker att vi inte alltid håller oss till våra egna historier. Det finns tillfällen då vi gärna tar en röd penna och börjar göra anteckningar i någon annans livshistoria. Vi skriver en storyline som stämmer överens med vad vi vill läsa – ur vår synvinkel. Eller så sår vi tankefrön i någon annans huvud – frön som småningom resulterar i främmande bagage. Sådant som får personen i fråga att själv börja skriva om sin historia. Jag vet, för jag har själv upplevt det.

Min historia har haft många sidor med sidospår. Varför har jag varit så mottaglig för dem? Jag har tänkt mycket på det. Ibland kan jag känna att jag har levt en stor del av mitt liv i en spegelsal. Inte så konstigt att jag till slut gick vilse och glömde vilken spegelbild som är min egen. Inte så konstigt att mitt liv, under så många år, kändes splittrat. Jag var en mosaik, sammanställd av alla de spegelbilder som omgivningen förväntade sig att se.

Det var först när jag slog sönder speglarna som jag började se mig själv igen. Det var först när jag inte längre gick med på att definieras från utsidan som min inre bild började bli tydlig igen. Men det innebar också att jag under en lång period stod i ett tomt rum, framför ett tomt blad. Och jag insåg att jag inte hade en aning om vad jag ville eller kunde skriva. För det var dags att välja själv.

Vem är jag? Om jag får skriva min historia själv. Om jag får vara hjältinnan i min egen berättelse. Om jag inte begränsas av någon annans åsikt eller förväntning eller regelverk. Vem är jag? Vem är det jag ser i spegeln? Vad är det jag speglar till min omgivning? Och vad är det som speglas tillbaka till mig?

Jag jobbar på mitt porträtt lite varje dag. Men bilden börjar ta form. Och kvinnan jag ser är vacker och värdefull. Hon är stark. Hon är obegränsad. Hon bygger sitt liv på en kompromisslöst kärleksfull grund. Hon har allt hon behöver. Och hon tackar respektfullt nej till alla sidestories – för den finaste livshistorien skriver hon själv, i samklang med de vackra själarna som vill slå följe genom Livet.

Mitt liv är en reflektion av mig. Ett resultat av de vibrationer jag väljer att sända ut. Skogen svarar som man ropar. Och jag tänker att det är likadant med det kosmiska nätet där alla liv vävs samman till en helhet. När jag drar i en kosmisk tråd påverkar rörelsen alla trådar som på något sätt är kopplade till mig.

Jag har fått lära mig mycket om speglar i år. Vad som händer när andra personer speglar sina sår på mig. Vad som händer när jag själv projicerar min inre osäkerhet, och vad som istället händer när jag låter min inre kärlek stråla omkring mig. Kanske är jag fortfarande stundvis i den där spegelsalen. Men jag blir bättre och bättre på att se sanningen bakom de förvridna spegelbilderna.

Bara idag har jag upplevt både stark gemenskap och starkt utanförskap. Olika personer, olika situationer, olika speglingar. Det känns väldigt intressant att utforska de olika spegelbilderna och se varför de triggar så olika känslor inom mig. Är det en gammal sidestory som aktiveras när jag känner utanförskap, separation? Är det den fullkomliga acceptansen, spontant speglad av en själssyster, som ger mig modet att känna att vi alla är ett? Det är verkligen fascinerande, hur alla dessa speglar kan skapa olika reflektioner av omgivningen.

Vad har du sett idag? Vilka speglar har du i din omgivning? Skulle gärna höra vad du tänker och känner idag.

Kommentarer

  • Sofia från Karleby 03/07/2019 10:30am (5 månader sen)

    Vilken underbar text. Känner igen så mycket... Och du skriver fantastiskt bra. Det är egentligen orsaken till att jag kommenterar, brukar typ aldrig kommentera. Jag vill bara berömma dig för din text, du har skrivandets gåva, som man brukar säga.

    • Hanna Rosvall 08/07/2019 2:10pm (5 månader sen)

      Tack för dina fina ord! <3

  • Emilia 09/07/2019 3:38am (5 månader sen)

    Håller helt med föregående kommentar, älskar ditt sätt att skriva och det du delar med dig av. Världens bästa blogg om det som verkligen betyder något for att förstå världen och livet. TACK!

    • Hanna Rosvall 09/07/2019 2:16pm (5 månader sen)

      Åh, tack! Så tacksam för att jag får dela min resa med alla er som läser! <3

Skriv en kommentar