blogg banner 2

Täckmanteln

Skrivet av Hanna Rosvall 27.11.2019 | 0 Kommentarer

black framed glass wall 3269060

Jag går på en mörk gata och morrar. Ja, jag morrar. För jag är så trött att jag är arg. Hela jag vill stanna upp och skrika, men jag vågar inte – mitt i staden, mitt bland alla. Så när en buss kör förbi passar jag på: Jag morrar när ingen hör. Sedan går jag vidare. Det känns lite bättre. Men jag vill fortfarande skrika.

Jag drar den välbekanta röda resväskan efter mig. Hjulen som rullar mot asfalten får mig att tänka på hur mitt liv rullat på den senaste månaden. Runt, runt, runt. Framåt, framåt, framåt. Men vem är det egentligen som har dragit väskan? Vem är det som har förflyttat mig från plats A till B till C och placerat mig och min dator intill ständigt nya vägguttag? Vem är det som har drivit mig till en punkt där jag stundvis tänker mer på batteritid än min egen energinivå? Jag vet inte.

Jag ser knappt staden, för jag är fullständigt uppslukad av mig själv. Ett omständigheternas offer. Jag är arg på den som tvingat mig att jobba sent in på kvällen de senaste veckorna. Jag är irriterad på den som bombarderar mig med fler krav än min kalender klarar av. Jag är förbannad på den som begär att jag jobbar i ett så högt tempo att jag ständigt behöver nedprioritera mig själv.

Mitt i den mörka staden ställer jag en öppen fråga till Universum:
Var finns jag, mitt i all denna stress och press? Var finns mina behov?
Min inre röst svarar omedelbart: "Här."

Förstummad stannar jag upp i mörkret. Jag är inget offer. Jag inser att det är en gammal täckmantel som jag bär med mig från en tid då jag inte tog ansvar för min egen verklighet. Om jag inte är uppmärksam kan manteln åka på igen – särskilt när jag känner mig stressad och pressad. Men jag är tacksam för att jag blivit tillräckligt medveten om mina tankar och känslor för att kunna ta ett steg tillbaka, betrakta mig själv på avstånd.

Jag skapar själv min verklighet. När jag går på en mörk gata i ett annat land – trött, tårögd, morrande – är det för att jag själv satt mig i den situationen. Det är för att jag inte har satt tillräckliga gränser, för att jag inte har sagt nej. Men också för att jag inte har sagt ja – till mig själv, mina behov. Det är sant att jag inte kan ha kontroll över allt, men jag kan alltid kontrollera hur jag svarar på det som sker.

November har varit en väldigt stressig månad. Jag har haft så mycket jobb, vilket jag förstås är tacksam för. Men ingen tjänar på att jag tar på mig för mycket ansvar. Jag trodde att jag redan hade lärt mig den läxan för sex år sedan, då jag blev utbränd. Men eftersom jag finner mig själv i situationer som jag lovade att aldrig återuppleva – äta vid datorn, jobba kväll, och så vidare – blir det tydligt att det fortfarande finns något jag behöver förstå.

De senaste sex åren har i alla fall gett mig verktygen för att att stanna upp, återhämta mig. Det är värdefullt. För fastän jag fortfarande kan pressa mig själv väldigt hårt tar jag ändå kroppens första varningssignaler på stort allvar. Jag kommer. Aldrig. Att tillåta att jag går in i väggen igen. För jag har jobbat så otroligt hårt för att komma till den punkt där jag är idag. Och det inre arbetet jag gjort är värt ofantligt mycket mer än något jobb jag någonsin gjort.

Men jag tänker också så här. Något är fel i samhället. Vi går emot vår sanna natur. I alla fall för mig handlar vintern om reflektion, att vända sig inåt, sakta ner, medan jag förknippar sommaren med expansion, energi. Ändå verkar det alltid vara mest stressigt i kölden och mörkret. Det är så många omkring mig som går igenom en tung period just nu. Stress, press. Är det så vi vill ha det? Måste samhället snurra på i samma höga tempo fastän så många av oss instinktivt vill stanna upp?

Jag är ett vinterbarn, till jorden kommen när skogen sover under ett snötäcke. Innerst inne älskar jag hösten och vintern. Jag välkomnar kölden och mörkret – tiden då jag kan bearbeta året som varit, förbereda mig för ett nytt solvarv. Men i år är det annorlunda. För första gången längtar jag till solen, värmen. Jag vill omfamnas av ett varmt hav och gå barfota på gyllene sand. När jag blundar kan jag se det, känna det.

Jag öppnar ögonen. Utanför fönstret finns ett vintergrått Malmö. Jag kommer att tänka på orden som en väninna använde för att trösta sin dotter. Hon sa: "Mörkret är mjukt." Jag tror hon har rätt. Så jag tillåter mig själv att vila i vintermörkrets armar. Jag tänder ljus och stannar upp för att fråga mig själv vad jag behöver. Och jag lovar mig själv att vara mjuk istället för hård. Istället för att förblindas av mörkret låter jag det belysa sådant som jag inte längre vill bära med mig efter årsskiftet.

Jag tar av mig min täckmantel. Och jag väljer att ta ansvar för den verklighet jag själv skapar, i varje stund. Jag släpper taget om tidslinjen som säger att jag måste kämpa för att lyckas. Tidslinjen där jag måste vara ständigt tillgänglig. Tidslinjen där den trötta minen inför dagens sista Skypemöte känns relevant att dela på Instagram Stories. Det är inte jag. Det har nog aldrig varit jag. Under min täckmantel finns helt andra värderingar. Jag måste bara börja leva ut dem, på riktigt. Annars är jag inte sann mot mig själv.

 

Bild: Pexels

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar