blogg banner 2

Utbränd och utan själ – att helas från insidan

Skrivet av Hanna Rosvall 09.03.2018 | 0 Kommentarer

IMG 5

Imorse kom jag plötslig ihåg en händelse som inträffade en kort tid innan jag blev utbränd. Det var en regnig höstdag då jag var ute och gick med mina två hundar – det var på den tiden när båda hundarna ännu bodde hos mig. Med tunga steg och huvan nerdragen gick jag min vanliga promenasdsträcka, knappt medveten om min omgivning. Plötsligt blev jag stannad av en kvinna. "Kan du visa mig var Fiskaregatan är?" frågade hon. Jag pekade i gatans riktning och mötte sedan hennes blick. Kvinnan hajade till och tog ett steg bakåt. "Ursäkta", utbrast hon, "är du blind?" Jag svarade upprört nej och fick ett mumlande tack av kvinnan som rusade vidare.

Jag kunde inte skaka av mig kvinnans fråga. Vad hade hon för orsak att tro att jag var blind? Mina två bångstyriga terrier såg inte precis ut som vältränade ledhundar. Jag bestämde mig för att låta saken vara, utan att fundera desto mer på den. Man kunde ju trots allt möta alla möjliga människor när man gick på hundpromenad.

Det var först efter att jag blev utbränd som jag förstod. Det var först när jag vaknade, ungefär ett och ett halvt år senare, som jag kunde se min verkliga spegelbild. När jag såg mig själv i ögonen fanns där ingenting – tomhet. Om ögonen var själens spegel levde min själ i exil. Jag började förstå att elden inom mig hade förtärt mig och lämnat tomheten, askan, efter sig. Det var skrämmande att tomheten hade mött en främling till den grad att hon trodde att jag var blind. När jag började helas och lät livsgnistan tändas inom mig igen började också mina ögon stråla. Det är med tacksamhet jag ser mig själv i spegeln idag – jag är tacksam för att min själ har flyttat hem igen.

Jag träffade en shaman för ett tag sedan. Träffen fick en oväntad vändning när vi började tala om tiden när jag blev utbränd. Fastän jag trodde mig ha bearbetat allt väldigt bra under de senaste 4 åren fanns det fortfarande en hel del smärta i mitt hjärta. Intressant nog finns inom shamanismen uttrycket Soul Loss som innebär att en del av själen blir kvar t.ex. vid traumatiska händelser. Om någon närstående dör kan vi säga att en del av oss dör med honom/henne – det är samma sak. Själen anser helt enkelt inte att kroppen längre är en trygg plats att leva i. När shamanen hjälpte mig att helas genom att kalla tillbaka de delar av min själ som försvunnit kunde jag verkligen känna kraften återvända. Idag har jag verktyg som hjälper mig att fortsätta processen på egen hand.

Jag har insett att inre arbete är det enda sättet att bli hel. Det är så lätt för oss människor att försöka ställa oss under externa strålkastare – materiella saker, utseende, titlar, förhållanden, status – för att kompensera ljuset som fattas inuti. Jag försökte också göra det under en lång tid. Men det var bara dåligt sittande plåster på ett varande sår. När ljuset kommer inifrån behöver man ingen bekräftelse utifrån för att känna sig hel. När hela själen bor i en och samma kropp känner man sig stark, kärleksfull och livskraftig. Då blir den inre lågan en inspirerande eld som leder i rätt riktning istället för en okontrollerbar brand som förtär kropp och själ.

Så öppna upp ditt hjärta och välkomna ljuset som vill återvända till dig. Ett enkelt steg är att sätta vänster hand på hjärtat, blunda och känna in hjärtchakrat. Andas in och kalla tillbaka all energi som är din, i renad form. Andas ut med kärlek och släpp taget om all energi som inte är din – låt den flöda ut i Universum och bli till rent ljus igen. Upprepa tre gånger och låt sedan båda handflatorna mötas vid hjärtat när du riktar tacksamhet till det som varit, det som är nu, och det som komma skall.

Namaste – Ljuset i mig ser ljuset i dig.

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar