Vad krävs för att bli älskad?

tisdag 19 juni 2018 - 15:03 | 2 Kommentarer

IMG 6

 

Prestera, prestera, prestera. Det har varit mitt mantra så länge jag kan minnas. Jag har alltid haft lätt för att lära mig, varit bra på det mesta. Men samtidigt har det blivit en sak som definierar mig – mitt värde har varit starkt kopplat till mina prestationer. Jag är bara så bra som omvärlden säger att jag är. Jag är bara så bra som mina prestationer.

Vem är det jag försöker bevisa något för? Frågan ställdes av min känslozonterapeut vid vår senaste träff. Jag har fått samma fråga för några år sedan, i en lite annan form, men inte kunnat svara då heller. Det är ganska konstigt eftersom jag vigt hela mitt liv åt att göra denna någon nöjd – ett okänt hjärnspöke som ständigt stått med piskan bakom min rygg.

Sedan kom insikten. Jag har aldrig riktigt blivit älskad för den jag är – bara för att jag existerar. Bara för att jag är Hanna. I alla fall har den kärleken inte blivit uttryckt på ett sätt som fått mig att känna att jag i varje stund är tillräcklig. Jag vet att min familj alltid har älskat mig och varit stolt över mig, men kärleken som visats har nästan alltid varit kopplad till en prestation. Bra betyg, stipendium, pris i en tävling, en bra rollprestation vid teatern, framgång på jobbet.

Jag har växt upp med känslan av att jag hela tiden måste bli bättre. Varje gång jag har lyckats har jag haft siktet inställt på nästa prestation. När kan jag lyckas nästa gång så att jag kan känna att jag är älskad och tillräcklig? Samtidigt har jag haft en stor rädsla för att misslyckas. Tänk om ingen älskar mig om jag misslyckas? Jag måste göra rätt, jag måste göra rätt, jag måste göra rätt. En ständig känsla av att vara alla till lags, att göra saker som får andra att tycka om mig.

Att prestera bra blev min identitet. I högstadiet blev identiteten ändå omskakad eftersom mina ständigt goda resultat resulterade i skällsord som 'plugghäst' eller 'pinko'. Jag kommer ihåg dagen när jag insåg att det inte räcker att prestera bra – det får vissa människor att inte älska mig. I ett desperat försök skrev jag t.o.m. fel på några prov för att inte få full poäng. Så himla sorgligt egentligen.

Jag har också insett att jag i många fall försökt bli som min äldsta bror. I mina ögon har han alltid varit en person som gjort allt rätt, som presterat väl och fått uppskattning av alla. Så jag gick med i scouterna, jag började spela gitarr, jag läste marknadsföring på Hanken, jag reste till Alperna – precis som han. Allt det här har känts som ett recept för att bli älskad. Vad skulle jag ha valt om jag skulle ha valt helt själv? Jag säger inte att ovanstående val har varit dåliga – jag har fått mycket glädje av de här upplevelserna och de har gjort mig till den jag är idag. Det är jag tacksam för. Men ändå...en viktig insikt om hur jag byggt min identitet.

Att kärleken måste 'förtjänas' har också varit en central del av mina förhållanden. Kanske det är känslan av att inte kunna älskas för den jag är som har gjort att jag valt förhållanden där det finns en stor obalans. Genom att hela tiden ställa upp för den andra, töja på mina gränser, har jag offrat mig själv på kärlekens altare så att pojkvännen ska må bättre. Dessa gärningar har varit kärlekens valuta – prestationer som bekräftat att jag är värd att älskas. Det har blivit särskilt tydligt när jag nu lever i ett äktenskap som bygger på kravlös kärlek.

Det är som att jag plötsligt kan förstå varför jag blev utbränd. Tusen fritidsintressen, höga krav, oändliga övertidstimmar, utmanande förhållanden...precis allt har varit ett slags rop på hjälp. Snälla, snälla snälla – säg att jag är tillräckligt bra för att bli älskad. Samtidigt har allt bottnat i en oförmåga att älska mig själv. När jag inte har kunnat hitta kärleken och acceptansen inom mig har jag sökt efter den i min omgivning istället.

Det kanske låter värre än det är. Mina föräldrar, min familj, har alltid accepterat mig precis sådan som jag är och stöttat mig ovillkorligt i precis allt jag gjort. Det är jag evigt tacksam för. Men den här insikten om att vi sällan säger jag älskar dig utan nån orsak har varit väldigt omvälvande. Det är en sak som i stor grad har format mitt liv och min självkänsla. Varför behöver vi egentligen ha en orsak för att älska eller uppskatta varandra? Varför behöver vi en väl utförd prestation eller en speciell kalenderdag för att visa kärlek? Personligen tror jag att det kan vara något som hänger med från tidigare generationer, något som hela tiden håller på att ändras till det bättre.

Det känns som att de senaste åren har lett fram till den här insikten. Jag är tacksam för att jag blev utbränd. Jag är tacksam för att Universum, för ca 5 år sedan, gjorde mig oförmögen att prestera. Jag är tacksam för att jag blev tvungen att bygga upp mitt liv igen och använda annat än prestationer som byggmaterial. Jag är tacksam för den djupa vördnaden som den här upplevelsen förde med sig. Att jag, för några år sedan, fattade drastiska beslut för min egen skull och vågade gå en egen väg var en annan viktig vändpunkt i mitt liv.

Jag skalade bort alla lager tills bara jag fanns kvar. Ingen titel, inget visitkort, inga tydliga planer inför framtiden. Ändå kände jag mig älskad. Det är kanske det vackraste jag varit med om. Så många saker föll bort – gamla vänner, gamla krav, gamla masker och illusioner – men det känns som att det viktigaste och värdefullaste blev kvar. Alla de som är beredda att villkorslöst älska mig, också när jag inte presterar eller är på ett visst sätt. Det viktigaste är ändå detta: Att jag äntligen är beredd att älska mig själv, precis som jag är.

Jag ber dig att idag visa någon kravlös kärlek, bara för att personen är den hen är. Att få känna att vi duger, utan att något behöver göras eller ändras, är den värdefullaste gåvan som finns. Det är en insikt som kan ändra hur vi lever våra liv.

2

Kommentarer

  • Jineka

    20.06.2018 08:47 (5 månader sen)

    Tack tack tack, Hanna! Du satte orden för mina upplevelser. En fantastiskt bra beskrivning. Den finaste bloggtext jag läst på mycket länge. Så äkta. Med tårarna rinnande känner jag igen mig. Jag har tyvärr inte kommit lika långt på min ”resa” som du. Trots att jag är äldre och min utbrändhet ligger mycket längre tillbaka i tiden. Det du skrev rörde dock upp nånting inom mig. Nånting som gör ont, ett myller av känslor. Och samtidigt ett hopp. Tack än en gång. Jag brukar alltid läsa dina texter, med stor behållning, och ser också fram emot dina kommande inlägg. Kram.

    • Hanna Rosvall

      20.06.2018 10:25 (5 månader sen)

      Tack för att du delar med dig! Och tack för din fina kommentar, den berörde mig djupt. Det här har varit en riktigt stor insikt för mig, så jag förstår att det rör upp känslor, om insikten resonerar också i ditt hjärta. Vi är ju så många som bär på sån här saker. Och tänk att de kan bottna i mönster som inleds redan i tidig ålder. Sänder dig mycket kärlek på din resa, ett steg i taget! <3 Kram.


Skriv kommentar