blogg banner 2

Vad månförmörkelsen lärde mig

Skrivet av Hanna Rosvall 30.07.2018 | 0 Kommentarer

eclipse 978079 2

 

Det var svårt att missa månförmörkelsen förra fredagen. Den beskrevs som sällsynt och århundradets grej. I spirituella kretsar var den nästan en ännu större händelse – mycket på grund av att månförmörkelsen sammanstrålade med två andra stora astrologiska händelser. Lejonporten började öppnas två dagar före (26.7) och Merkurius påbörjade sin retrograda rörelse dagen innan (27.7). Minst sagt intensiva energier...!

Mitt Facebookflöde fylldes av länkar till artiklar, videoklipp, kanaliserade budskap och astrologiska tolkningar. De var alla överens om att den här tidsperioden var riktigt viktig. En tid att sätta intentioner, bestämma vad man vill manifestera. En tid att blicka inåt, hela allt det som kommer upp till ytan. Mycket inre arbete kring maskulina energier, irritation, aggression. En del kallade månförmörkelsen the moon that will define your coming 6 months. Eftersom det för mig finns väldigt många frågor inför resten av året kändes det som att jag borde vara beredd, ta vara på de här unika galaktiska portalerna som utstrålade sådan transformerande energi.

Fullmånen närmade sig. Några underbara själssystrar föreslog månträff på Söderfjärden, jag såg fram emot att möta månen med dem. Jag planerade att ta med mig orakelkort. Jag funderade ut vilka kristaller jag skulle bada i månljuset. Salvia, Palo Santo och rökelse skulle brännas under natthimlen medan jag skrev ner de intentioner jag vill manifestera. Meditation, sång, trummor. Gemenskap, glädje. Åh, det skulle bli så magiskt.

Men. Jag var inte beredd på den intensiva energin. Fredagen inleddes med en släktträff som var så himla fin, men samtidigt otroligt intensiv. Att träffa så många personer på en så kort tid och fortsätta där man senast slutat gjorde mig alldeles utmattad. Mitt humör var upp och ner, känslostorm hela dagen. Stundvis var jag yr, kände hur de starka energierna flödade genom mitt kronchakra, tredje ögat. Dessutom gjorde jag & Henrik ett sista-minuten-beslut att åka till Helsingfors med ett tidigt tåg på lördag. Jag visste att det också kunde bli intensivt, många stora känslor.

I sista minuten ställde jag in. Jag var tvungen att lyssna till mig själv och stanna hemma, bara sitta och andas, existera. Men det kändes ändå som att jag borde se till så att jag inte missar månen – det var ju ändå århundradets måne och den som definierar resten av året och och och. Eftersom jag & Henrik gjort en del nattliga promenader med hunden nu när det varit så varmt var jag riktigt säker på att se månen från Metviksparken. Vi rusade ut strax innan månförmörkelsen skulle nå sin kulmen...men ingen måne.

Jag kände månen, åh vad jag kände hennes starka energi. Jag sprang vidare, jagade månen. Henrik och hunden försökte hänga med. En app på min telefon visade att månen skulle vara precis åt det håll vi gick, men det var alltid hus i vägen. Nästan omedvetet började jag sätta intentioner, tyst i mitt huvud – en tyst dialog med Universum. Medan jag gick släppte jag taget om det jag inte längre vill bära med mig, välkomnade alla Universums gåvor som är tillgängliga just nu och det kommande halvåret. Jag kände mig stark, det var en så fin upplevelse att gå ute i månskenet – fastän månen inte syntes. Men ändå...vad jag var ledsen och besviken över att behöva vända hem, väl medveten om att väckarklockan skulle ringa kl. 05:44. Jag kunde inte helt njuta av promenaden.

Så stod vi utanför trapphusets dörr igen. Jag kastade en sista blick upp mot himlen och...en stjärna! En strålande stjärna, precis ovanför vårt hus. Och inte vilken stjärna som helst – min app berättade att det var Arcturus. Älskade, älskade Arcturus. En stjärna som jag känner ett starkt band till. En stjärna med mycket uråldrig visdom och helande kraft. Jag kände så stor tacksamhet. Samtidigt kände jag mig lite dum. Jag hade jagat månen i över en timme och helt glömt bort att det inte är himlavalvets enda ljusglimt.

Jag satte mig på balkongen, stjärnan strax utanför. Det var vackert, det var mer än tillräckligt. Jag blev påmind om ett kanaliserat budskap från Arcturus: All is done in Thought. Egentligen är allt energi. Så jag log. Jag blundade. Jag lät mig själv vila i ett meditativt tillstånd. Jag bad månens energi att rena mina kristaller. Jag andades. Jag renades. När jag öppnade ögonen igen hade månen rört på sig så mycket att den plötsligt var synlig – från vår balkong. Det jag sprungit efter hade plötsligt kommit till mig.

 

Universum lärde mig många läxor.

Om TÅLAMOD. Att inte jaga efter saker, utan våga ta ett steg tillbaka och lita på allt jag behöver kommer till mig, om jag är öppen för det.

Om ENERGI. Att se en fysisk form är bara en del av sanningen – allt är energi och energin är tillgänglig överallt. Fastän jag inte såg månen kunde jag känna den.

Om TILLIT. En påminnelse om att det finns en större plan. Dags att släppa taget om rädslor och kontrollbehov. Flow istället för to-do-listor.

Om PERSPEKTIV. Månen är bara ett ljus på himlen. Och bakom alla dessa himmelska ljus finns ljuset som lyser upp alla ljus. Det är det ljuset som är viktigt, det är det ljuset jag ska fokusera på. Och det ljuset finns alltid tillgängligt, synligt genom själens ögon.

 

Det här var vad Universum ville att den här fullmånen skulle lära mig. För dig kan det vara något helt annat – jag dömer ingen, säger inte att saker borde vara på ett visst sätt. Så oberoende av om du hade möjligheten att göra ritualer eller inte hann eller lät bli eller inte kände något speciellt eller helt hade missat att det är månförmörkelse... Det är okej! Allt är lika okej. Och ditt kommande halvår kan blir Hur. Bra. Som. Helst. Fastän du inte 'gjorde något'. Så som Sri Yukteswar berättar i boken Autobiography of a Yogi, skriven av Paramahansa Yogananda:

 

"Superstitious awe of astrology makes one an automaton, slavishly dependent on mechanical guidance.

The wise man defeats his planets – which is to say, his past – by transferring his allegiance from the creation to the Creator.

The more he realizes his unity with Spirit, the less he can be dominated by matter. The soul is ever free; it is deathless because birthless.

It cannot be regimented by stars."

 

Ibland kan jag känna att det skapas en lite onödig 'hype' kring de här sakerna. Visst, stora astrologiska händelser är en ypperlig tid att blicka inåt, arbeta med intentioner och energier – allt det där – men samtidigt är det inte meningen att det ska bli till ett stressmoment. Att man ska känna skuld över att man missade 'århundradets whatever' eller inte gjorde X och Y. Gemenskap är fint, ritualer är fint. Jag känner att jag får mycket ut av båda två. Men vad kan vi uppleva om vi bara blickar inåt, utan förväntningar, och ser vad vi kan upptäcka? Tänk om det är tillräckligt att bara existera, också under århundradets månförmörkelse?

 

 

Bild: Pixabay

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar