Vad tycker Du? Vad tycker Jag?

torsdag 12 april 2018 - 23:24 | 2 Kommentarer

IMG 7


Åsikter och insikter – det är temat för detta blogginlägg.
Jag har nämligen identifierat ett till mönster som hållit mig fången i många många år. Bilden ovan är för övrigt tagen i samband med ett toabesök på Fotografiska i Sthlm – tyckte bara att miljön, kombinerad med fängelsefiilisen i min Marimekkoklänning, på något sätt kändes passande, haha.

Som högkänslig person och empat har det alltid varit viktigt för mig att människor omkring mig är nöjda och glada. Orsaken är att jag känner andra människors känslor som mina egna. Under största delen av mitt liv löste jag 'problemet' genom att alltid vara alla till lags. Jag försökte göra allt perfekt så att ingen någonsin skulle kunna klaga på mig. Jag sa nästan aldrig nej (i alla fall inte utan en lång guilt trip). Jag lät helst alla andra välja först och nöjde mig med det som fanns kvar. Om någon frågade mig om min åsikt försökte jag svara så diplomatiskt som möjligt, samtidigt som jag lite försökte luska ut vad den andra egentligen ville höra. Det handlade inte om att jag inte hade en åsikt – det kändes bara övermäktigt att känna att jag gjorde någon annan besviken eller ledsen. För då blev de känslorna mina egna.

När jag började högstadiet satte jag ett lock på min högkänslighet. Min skyddsmekanism var att hitta motpolen – en fuck you -attityd och en svartklädd fasad. Det var förstås baserat på rädsla och osäkerhet...men det hjälpte mig att bygga mitt självförtroende i en värld som kändes för hård för min själ. Under ytan fanns ändå viljan att vara alla till lags. I nästan 10 års tid levde jag sedan i mer eller mindre mentalt destruktiva förhållanden som bröt ner min självkänsla riktigt ordentligt. Att ta på mig skulden för pojkvännens beteende och ständigt töja på mina egna gränser blev normalt för mig – det enda sättet att existera för att uppehålla freden i förhållandet.

Narcissistmönstret från tidigare förhållanden blev ganska inrotat. Jag fick lära mig att jag oftast har fel medan den andra har rätt – därför började jag tvivla på mitt eget omdöme. Jag fick lära mig att vänta på tumme upp/tumme ner för att få acceptans – därför blev det svårt för mig att själv avgöra om jag är tillräckligt bra. Därför tog jag också lätt åt mig av hårda ord eller starka åsikter – livet med en narcissist lärde mig att jag inte själv 'förstår' när jag gör fel.

Det har varit väldigt överraskande att inse att allt det här fortfarande finns någonstans i ryggraden. Att det finns där fastän att jag de senaste åren verkligen jobbat hårt och vågat gå min egen väg, stå upp för mig själv och hitta min inre styrka igen. Vid 30 år känner jag mig stark och självsäker – denna gång bygger jag dock mitt självförtroende på en hållbar grund, ett inre ljus.

Ändå tvivlar jag stundvis fortfarande på vad jag vill eller vem jag är. Insikten blev väldigt stark i samband med en del drama jag nyligen drogs in i. Jag hade plötsligt svårt att avgöra om jag på riktigt var en så hemsk människa som jag fick höra att jag var. Mitt i allt detta var det sedan en klok själ som frågade mig: "Är du det då? Elak, respektlös och vad de nu påstår. Du vet själv vad du är och vilka avsikter du har. Deras tolkning är deras projektion." Det blev en vändpunkt. Jag insåg att hon hade rätt. Som jag skrev i mitt inlägg om skuggarbete är alla faktiskt ansvariga för sig själv och sina egna reaktioner, också jag – ingen historia är svartvit. 

Om jag identifierar mig själv med en reaktion bekräftar jag den och gör den till en del av min identitet. Så ja, det är viktigt att i sitt hjärta ärligt begrunda det som sägs – i bästa fall är det en gåva, ett tillfälle att bli en bättre människa. Men det är minst lika viktigt att kunna vifta bort vissa ord. Att inte acceptera riktigt allt, särskilt om hjärtat säger att det inte är hela sanningen. Istället kan man försöka förstå varför avsändaren väljer att uttrycka sig på ett så sårande sätt. Let's agree to disagree, och så vidare.

Jag har alltså börjat öva. Istället för att fråga Henrik vad han vill ger jag ett konkret förslag – det här tycker jag. När jag får en fråga ger jag ett svar som baserar sig på min verkliga åsikt. Ja eller nej, den här eller den där. Riktiga baby steps, jag vet, men man måste nog börja någonstans för att småningom bli allt tryggare i sig själv. Och just nu känns det viktigt att vara lite övertydlig för att verkligen identifiera alla ställen där jag riskerar att halka in i det här gamla mönstret där jag vill vara alla till lags – på min egen bekostnad.

Spännande hur något gammal plötsligt kommer upp till ytan igen. Egot kan väl stundvis tycka att jag borde ha kommit 'längre' än så här. Men det är inte viktigt. Det viktiga är att Universum nu har serverat den här insikten på silverfat, vilket betyder att jag kan börja jobba med att hela dessa saker som jag kanske ärligt talat aldrig riktigt bearbetat. Något att vara tacksam för! 

Jag vill avsluta med dessa tankar: Det finns alltid en åsikt – alla har alltid en åsikt, om allt. Att uttrycka åsikten handlar inte om att 'köra över' någon annan på något sätt. Det handlar om att berätta vad man föredrar och sedan öppna upp för en diskussion. Så om du, precis som jag, oftast frågar "Vad tycker du?" är det dags att också börja ställa frågan "Vad tycker JAG?"

2

Kommentarer

  • Sandra Neuman

    15.04.2018 21:58 (8 dagar sen)

    Oj vad allt det här låter bekant! :( Jag har alltid varit och är fortfarande väldigt känslig för all slags negativt som antyder att jag är dålig eller har gjort något dåligt. Jag vågar inte prata ett främmande språk, jag vågar inte uttrycka mina åsikter, jag vågar inte göra någonting som jag inte är helt säker på att jag faktiskt behärskar. Jag tror att allt jag gör är fel. Värst är det att jag inte vågar be om dejter med mina vänner eftersom jag tror att det är fel på mig om jag får ett nej (fastän det ofta handlar typ om tidsbrist). Det här leder ju till att jag slutar fråga och småningom tappar kontakten. :(

    • Hanna Rosvall

      16.04.2018 12:04 (7 dagar sen)

      Tack för att du delar med dig Sandra! Det är verkligen så lätt att söka fel i sig själv, särskilt om man är känslig. En sak som har hjälpt mig är att försöka möta de olika rädslorna en åt gången, t.ex. att uttrycka en åsikt, oberoende av hur 'obetydligt' tillfället kan kännas just då. Det tar sin tid, men småningom bygger man upp självförtroende som hjälper en att uttrycka lite större åsikter eller gå lite längre utanför sin comfort zone. Jätteläskigt! Men också värt det. Samtidigt lär man sig att bli tryggare i sig själv, lita på sitt eget omdöme och sina egna kunskaper. Du låter som en fin person och skriver en så inspirerande blogg, kom ihåg att också själv se allt det fina du gör <3 Kram!


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.