blogg banner 2

Vägen som vi så lätt vandrar

Skrivet av Hanna Rosvall 11.05.2018 | 0 Kommentarer

IMG 6

 

Det finns en stenlagd gågata i Åbo. Jag & Henrik råkade hitta den när vi var ute på söndagspromenad förra helgen. En gångbana är utmärkt med aningen mörkare stenar som säger "Gå här! Det är här vi vill att ni ska gå!" Och människor går där. Precis allihop. De följer snällt varje sväng, utan att ifrågasätta den slingrande rutten.

Gatan får mig att tänka på en berättelse som jag hittade när jag skrev min gradu på Hanken. Det var en sympatisk historia återgiven av Francis Glebas. I korthet handlade den om en liten pojke som en tidig morgon skulle gå till skolan. Istället för att gå rakt fram på trottoaren bestämde han sig för att skapa en slingrande stig i nysnön. När pojken gick hem märkte han till sin förtjusning att alla hade följt hans spår. Historien gav väl inte direkt några vetenskapliga bevis men berättade ändå något om människans förmåga att agera undermedvetet och orationellt.

Hjärnan älskar rutiner och trygghet. Att fungera (undermedvetet) enligt invanda mönster är onekligen en viktig egenskap – det skulle vara väldigt tungt för hjärnan att koncentrera sig 100 % på precis varje sak vi gör. Rutiner erbjuder en enkel informationsöverföring som inte kräver någon ansträngning. Alla avvikelser kan därför, i princip, istället upplevas som hot. Inte så konstigt att människor ibland reagerar aggressivt när de möter någon som inte delar deras åsikter.

Men – tillbaka till den slingrande stenbelagda vägen. Jag fascinerades verkligen av människorna som lydigt följde de mörkare stenarna. Kanske det var en kul grej att följa den här mystiska rutten, skapad av någon okänd person. Kanske tänkte de inte ens på att de gick i jämna krokar – hjärnan fick gå på autopilot och följa den trygga, utmärkta vägen.

I mig och Henrik väckte vägen en inre rebell. Både han och jag fick genast känslan av att vägen kändes klaustrofobisk. Det var bara stenar på marken, placerade i ett visst mönster, men de gav upphov till tankar som "Du ska inte säga åt mig var jag ska gå" blandat med "Jag vill gå där ingen annan gått". Säger kanske en del om vår personlighet. Av någon orsak har det alltid varit utmanande för både mig och honom att stanna 'inside the box'.

Jag försöker inte säga att ett beteende är bättre än ett annat. Jag tycker bara att det är så himla intressant att en slingrig väg – en gata i Åbo eller en snöstig upptrampad av en liten pojke – kan få så många följare, trots att den egentligen är krångligare att vandra på. Samtidigt finns det personer som reagerar på avvikelsen, stannar upp och frågar sig: "Varför? Är det här den enda vägen? Finns det inte en enklare väg?" Dock ställs den senare gruppen inför ett val – att trampa upp en helt ny stig eller gå där de andra gått.

Det känns som att den vinglande vägen bär på ett djupare budskap. Att trampa upp en ny väg kräver mod och uthållighet. Vägen är kanske inte alltid lika tydlig att följa. Man kan hitta många orsaker till varför det är lättare att slingra med massorna än att välja en avvikande väg. Det är nog därför det är så svårt att bryta sig ur invanda mönster – dåliga vanor, osunda förhållanden, jobbiga arbetsplatser. Den bekanta rutten är trygg och tydlig, fastän man innerst inne helst skulle skippa de där onödiga svängarna.

Jag och Henrik valde alltså att gå rakt genom gränden. Stundivs hade vi mörka kullerstenar under skorna, stundvis var vi så att säga 'offroad'. Det kändes lite förbjudet att inte följa rutten som, bokstavligen, var huggen i sten. Samtidigt kändes det bra. Nästan som att man kunde känna fotavtrycken efter alla andra som valt att gå vid sidan om – tysta rebeller som inte ville göra som alla andra. På något sätt var det ett steg närmare friheten, ett steg 'out of the box'.

Vi mår alla bra av att bryta våra invanda mönster ibland. Köp en ny sorts yoghurt, kör en ny rutt till jobbet, gå åt ett helt nytt håll när du tar ut hunden imorgon, välj ett nytt skåp när du går till gymmet, flytta ett prydnadsföremål till ett annat rum. Det kanske känns som små saker men de har en stor effekt på autopiloten som oftast tar hand om vår hjärna. Testa så får du se. Också små förändringar kan få energin i ditt liv att flöda på ett helt nytt sätt. Samtidigt vidgar du dina vyer.

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar