blogg banner 2

Vända blad

Skrivet av Hanna Rosvall 16.09.2018 | 0 Kommentarer

DSCF1247

 

Det är söndag och jag tänker tillbaka på veckan som varit. Nästan så att jag får ta ett djupt andetag för att landa lite mitt i allt som hänt. Nya samarbeten, fina möten. Viktiga insikter. Kära återseenden. Ett superstort lass som fann sin plats på ett loppisbord. En vacker meditationscirkel. Fantastiskt fin Bloggbrunch på Bacchus. Och sedan en stor sten som föll från mitt hjärta på fredag.

Jag kommer ihåg en jul när jag fick en så kallad 'flumdagbok' av min bror och hans fru. I slutet av varje vecka bad dagboken mig bland annat att blicka tillbaka, skriva ner veckans underbara och utmanande stunder. Varje söndag var jag alltid lika överväldigad: Shit, hände verkligen allt det här på 7 dagar? Åh, vad jag älskade den flumdagboken! Jag har många gånger tänkt att det skulle vara fint att följa livet på samma sätt igen.

Små, stora och småstora stunder. I slutet av veckan flyter de på något sätt ihop lite. Just nu känner jag glädje över gårdagens bloggbrunch som följdes av fint födelsedagsfirande hos min kära vän Malin. Jag ler åt alla fina stunder som den här dagen har fört med sig, i sällskap av vänner och familj. Det är de stunderna som är närmast. Just nu känns fredagen avlägsen, fastän det verkligen var en stor dag – något jag väntat på i nästan 800 dagar.

På fredagen sålde jag en lägenhet. En lägenhet! Och inte vilken lägenhet som helst. Du som läste kärlekshistorian del I vet att jag, de senaste två åren, har ägt en lägenhet med mitt ex. Det har, av praktiska och skattemässiga orsaker, varit nödvändigt. Det har gått bra. Allt har löst sig. Och det är jag så otroligt tacksam för. Ändå har jag hela tiden känt att det finns ett energiband som går från mig till mitt ex och lägenheten där jag ägde 50%. Men allt gick bra – utan drama. Det var fint. Och när banken lämnades bakom kände jag mig lätt och fri. Min energi återvände till mig.

Jag har haft samma upplevelse med många ägodelar. Det är som att lite av min energi fäster sig vid precis allt jag äger. Jag har också upplevt att inre arbete sätter igång yttre städprocesser. Vår omgivning är trots allt en reflektion av oss själva – googla Law of Attraction, så kan du läsa mer om fenomenet. Mitt möte med Henrik satte igång många storstädningar som har pågått de senaste två åren. Särskilt nu inför flytten till Sverige har vi båda haft ett behov av att rensa, rensa, rensa. Delvis för att allt vi sparar snart ska föras till ett annat land. Men det finns nog en djupare orsak än så – lättnadskänslan blir bara starkare för varje sak som hittar ett nytt hem.

Det handlar inte om att göra sig av med allt. Jag ser ett värde i omge mig själv med vackra saker som skänker mig inspiration, styrka, glädje. Det är fint att ha saker som påminner om någon eller något. Men jag har också insett att det finns saker som bara existerar utan att egentligen ge något tillbaka. Saker man bär med sig för att man 'borde' eller för att man kanske använder dem någon gång (= typ aldrig). Jag har personligen jobbat mycket med det här – jag vill vara ärlig kring vilka energiband jag väljer att uppehålla och varför jag gör dessa val. Samtidigt har jag upplevt stora skillnader i mitt eget energifält.

Det är en väldigt renande upplevelse. Men samtidigt också lite vemodig. Jag vänder blad efter blad. Det känns också lite som att bladvändningarna ökar ju närmare flytten kommer. I dag var vi till exempel till Stundars på höstmarknad. När vi skulle gå hem insåg jag plötsligt att det kanske är sista gången på väldigt länge som jag ser Stundars. Hur många andra farväl säger jag, varje dag, medvetet eller omedvetet?

Varför vill jag hålla hårt i det som varit? Saker, personer, platser. Det är en fråga jag har ställt mig om och om igen det senaste året. Jag antar att det är lite skrämmande med förändringar. Det som varit är en trygghet – man står med facit i hand och vet vad man kan förvänta sig. Samtidigt har mina mindfulnesstudier lärt mig hur viktigt det är att omfamna Nuet. Det är, enligt min upplevelse, den enda platsen där det är möjligt att uppleva äkta lycka. Just. Nu.

Så ja, det har varit en fin vecka. En omvälvande men fin vecka. Mitt i tumultet har jag också, gång på gång, blivit påmind om hur mycket kravlös kärlek som finns i mitt liv. Vänner, syskon och föräldrar som alltid, alltid, alltid finns där och ställer upp. Så många vackra själar – kända och okända – som stäcker ut en hand och vill mig väl. Och det är så fint att få returnera den där samma kravlösa kärleken. En stor känsla som inte tar upp någon plats i flyttlådan. Den bär jag med mig med tacksamhet.

Tack, alla ni som varit en del av min vecka på något sätt. Tack för att ni finns <3

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar