blogg banner 2

Womb Wisdom – hur jag lärde mig att bli kvinna

Skrivet av Hanna Rosvall 08.03.2018 | 0 Kommentarer

DSC2

Det tog mig nästan 30 år att hitta kvinnan inom mig. Det handlade aldrig om en känsla av att födas med fel kön – det var snarare ett stort missförstånd. Jag trodde att leijoninnan inom mig var en huskatt som inte dög till särskilt mycket ute i den hårda världen. Men oj så fel jag hade.

Jag växte upp med 4 bröder. När jag tänker tillbaka på mina närmaste barndomsvänner hade de också bara bröder, med något enstaka undantag. Jag vet inte om det hade en inverkan, men det var aldrig stort med dockor eller annat stereotypiskt "flickigt". När vi lekte var det mer djur och natur som gällde – vackert så. Jag hade lyckan att växa upp med föräldrar som delade på hushållssyslorna utan någon som helst könsfördelning och förespråkade jämlikhet i samhället. Min pappa och mina bröder behandlade alltid kvinnor med respekt och min mamma uttryckte sin kvinnlighet på ett fint sätt. Varje kvinnodag fick jag och mamma rosor – det var fint. Ändå fick jag väldigt tidigt någon slags attityd mot kvinnlighet. Jag avskydde allt som var ljusrött och omgav mig istället med ljusblått. I skolan var det viktigt för mig att springa lika snabbt som killarna. När jag fick mens på sexan tyckte jag att det var pinsamt och jobbigt och något man skulle smyga med. Jag levde i stort sett i stallet bland hästar som endast brydde sig om mitt inre och började därför fundera på mitt utseende först nån gång i högstadiet.

Trots att jag hade en handfull med nära tjejkompisar umgicks jag till stor del med män, särskilt under mina hårdrocksår. Jag kunde deras jargong och hade lätt för att bli "one of the guys". På jobbet sökte jag mig naturligt till mina manliga kollegor. På något sätt kändes den kvinnliga dialogen inte lika naturlig, trots att jag njöt av tjej- och spakvällar med mina väninnor. En del av mig började näst intill förlöjliga dem som kallade sig feminister och tyckte att de gnällde i onödan. En annan del av mig beundrade och avundades kvinnor som levde ut sin kvinnlighet – jag hade inte modet eller verktygen för att göra det. Mina förebilder var alla män och jag beundrade deras maskulina karaktärsdrag: logik, fokus, drive, självständighet, fysisk styrka. Enligt bästa förmåga försökte jag hitta det samma inom mig för att ta mig fram i arbetslivet. Som en högkänslig och extremt intuitiv person var det förstås ett ständigt teaterspel i en kamp mot strömmen.

Efter att jag blev utbränd och upplevde mitt andliga uppvaknande började gudinnan vakna inom mig. Jag fick ett enormt behov av att omge mig med starka kvinnor och hitta de där systrarna som kunde lära mig vad det egentligen innebär att vara kvinna. Jag lät min känslighet komma fram och identifierade mig allt mer med empati, sensualitet, kärleksfullhet, intuition. Jag insåg att det var de här sakerna som innebar kvinnlighet – inte några yttre attribut. Det jag inte var beredd på var följande: Ju mer jag mjuknade, desto starkare blev jag. Min tidigare maskulina styrka, insåg jag, hade främst baserat sig på rädsla. Ju mer jag studerade mitt inre, desto starkare insåg jag att en av de stora utmaningarna som tilldelats mig i det här livet var att hitta tillbaka till den kvinnliga styrkan som jag förkroppsligat i tidigare liv.

Sedan hittade jag boken: Womb Wisdom – Awakening the Sacred and Forgotten Powers of the Feminine. Jag visste inte vad som väntade när jag öppnade paketet från Adlibris men fick snart erfara att hela min världsbild ändrades. Boken innehöll övningar som hjälpte mig att – för första gången i mitt liv – skapa en relation till min livmoder, kvinnans viktigaste och mäktigaste energicenter. Jag insåg att hon, min livmoder, har ett namn och en puls och en röst och en hel del att säga. Jag insåg att jag hade åsidosatt henne största delen av mitt liv, ja till och med skämts för henne. Jag insåg att min livmoder är kopplad till Månen och följer hennes naturliga cykler. Jag insåg att min livmoder är kopplad till det som i boken kallas för Womb of the World – en mäktig skapande kraft i Universum. Och jag insåg att varje gång jag kompromissar eller förnekar min kvinnlighet, ger jag bort min egen kraft. Så jag började ta tillbaka den där kraften genom en hel del inre arbete.

Genom att ta del av uråldriga läror har jag lärt mig att – för första gången i mitt liv – bli riktigt stolt över att vara kvinna. De har gett mig de svar som vårt västerländska, mansdominerade synsätt inte ger utrymme för. Just nu är jag mest inspirerad av det gamla Inkafolkets Q'ero tradition som ständigt lyfter fram både guden och gudinnan som jämlika krafter. Det är verkligen så otroligt viktigt att det feminina och maskulina är i balans – inom oss och i vår omgivning. Därför är jag så tacksam över mitt äktenskap där min man och jag ger varandra utrymme att vara man och kvinna, med allt som det innebär.

Den viktigaste insikten har ändå varit att det inte finns någon separation, det finns bara obalans. Vi är alla ett – män och kvinnor. Därför behöver man inte välja det ena eller det andra. Jag omger mig gärna med båda könen och alla varelser där emellan, förutsatt att det finns en ömsesidig respekt där det feminina och maskulina kan existera i harmoni.

Så jag hoppas att du har haft en livskraftig kvinnodag idag. Jag hoppas att du har älskat och uppskattat din kvinnlighet, din livmoder, precis sådana som de är. Men mest av allt hoppas jag att du kan ära din och dina medsystrars kvinnlighet varje dag på året. Och om du som läser det här är man, hoppas jag att du kan vara den där trygga maskulina kraften som stärker kvinnorna i ditt liv.

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar