lördag 24 november 2018 - 18:08

"be"

IMG 1600

 

Min kära bror ringde mig häromdagen och frågade hur jag har det. Jag sa: "Flyttkaos". Direkt när ordet uttalats undrade jag, tyst för mig själv, varför jag egentligen hade sagt så. Jag skapar själv min verklighet – är det verkligen kaos jag vill kultivera, när motsatsen också är möjlig?

Jag skulle våga påstå att det finns allmänt accepterade sanningar kring vad en flytt innebär. Allt det där med att "det är först vid flytten man inser hur mycket saker man har" och "lådor som packas dag och natt" och "hoppas vinglasen hålls hela" och "efter det här flyttar vi inte på 10 år". Om flyttlasset dessutom är gränsöverskridande blir allt upphöjt till 10. Typ.

Men måste det vara så? Jag märker att jag själv rycks med lite i den här flytthetsen. Stressiga tankar samlas på hög i mitt huvud – vilka myndigheter ska meddelas, hur ska alla saker få plats – utan att jag alltid ens ifrågasätter dem. Varje gång jag tar ett steg tillbaka inser jag att allt är överkomligt och under kontroll.

Det är jag själv som tillåter kaoset att slå rot. Det är jag själv som slaviskt slänger mig efter telefonen så snabbt den plingar till – någon som vill köpa / hämta / fråga om något jag har på Fb-loppis. Eller så något helt annat. Det är jag själv som multitaskar till max så att jag slutligen går i cirklar utan att egentligen få något gjort. Är det verkligen så jag vill ha det?

Visst, det är lite mycket just nu. Om man, som jag, är en högkänslig person så tar det på krafterna när det, flera gånger per dag, är saker och människor som kommer och går. Kombinerat med specialarrangemangen som existerat i efterdyningarna av hundens tandoperation. För någon annan kanske det här skulle innebära 0% stress. Men alla dessa förändringar tar mycket av min energi. Svårt att landa i något slags 'normaltillstånd'.

Jag vill dela med mig av en fin sak som hände igår. En fin påminnelse om att stanna upp. Jag hade nämligen börjat dagen med att hålla en 3h workshop och sedan knappt ätit lunch innan jag gick iväg för att hålla en yogatimme. När jag kom hem var jag ganska slut. Ändå började jag genast fixa och dona med det ena och det andra. Det var då Universum talade till mig. När jag lyfte ett skissblock föll dessa pappersbokstäver ut: be.

Jag vet inte hur det där lilla ordet hamnat där. Kanske något av Henriks konstnärliga projekt. Jag vet inte heller om de där två bokstäverna ska användas i bemärkelsen att bedja eller att vara. Båda betydelserna är nog relevanta i nuläget. I vilket fall som helst blev jag så glad. En värdefull påminnelse om att jag inte behöver göra det här ensam – det finns både synlig och osynlig hjälp att få.

Mitt i denna flytt är jag verkligen så himla tacksam. Tacksam för all hjälp som kommer från många olika håll. Tacksam för att allt vi sålt på Fb-loppis hittat ett nytt hem, ofta samma dag. Tacksam för att mitt liv som företagare ger mig möjligheten och utrymmet att fokusera på flytt just nu. Tacksam för den här fantastiskt fina möjligheten att få påbörja ett nytt äventyr i ett nytt land med min älskade Henrik.

Jag är också tacksam för att den här upplevda stressen egentligen är en illusion. Det betyder att jag har makten att själv ändra min upplevelse. Vår flytt till Sverige behöver inte innebära kaos. Vår flytt kan också vara lugn och harmonisk. En händelse där allt har sin tid, allt har sin plats. Och fastän det skulle finnas saker jag inte kan påverka kan jag alltid påverka hur jag bemöter dem. Jag kan välja att bemöta dem med kärlek och lugn.

 

tisdag 20 november 2018 - 21:05

Underbara doftlykta

IMG 1369

 

En liten röst i mitt huvud tycker att det känns obetydligt att skriva om min doftlykta. Men samtidigt – mitt i alla dessa stora förändringar – är de här små sakerna guld värda. Doftlyktan må vara en liten bagatell på bordet, men det är en ägodel som absolut har sin plats i flyttlasset. Det är också ett drygt, inhemskt och rökfritt alternativ för dig som inte gillar rökelse.

Jag och Henrik ska alltså flytta till Sverige...nästa vecka! Det börjar onekligen att kännas på riktigt nu. Fler och fler möbler flyttar ut (tack och lov för Fb-loppis!) och allt fler saker befinner sig i en flyttlåda. Det går liksom inte längre att förneka. Och vackert så! Jag ser fram emot flytten – Henrik har som sagt redan flyttat till Lund, så det ska bli fint att få bo tillsammans igen, under samma tak.

Men nu till doftlyktan – vad är det? Namnet är redan ganska beskrivande. Det handlar alltså om en keramisk lykta som kan se ut på lite olika sätt. På bilden i början ser du den som jag använder – den kostade kanske 2 – 4 €. Doftlyktan behöver inte vara dyr eller märkvärdig. Men den behöver ha A) ett utrymme för ett värmeljus och B) en liten 'skål' som kan fyllas med vatten och eteriska oljor.

Doftlyktan sprider alltså doften av eteriska oljor. Det sker genom att ljuset värmer vattnet som sedan förångas. Supertryggt att använda, men håll ändå doftlyktan under uppsikt eftersom vattnets avdunstning och värmeljusets brinntid inte alltid är helt synkroniserade. De eteriska oljorna skapar ibland en liten hinna i bottnen av skålen och då kan det snart lukta lite bränt... Alias: Been there, done that. Kom också ihåg att rengöra skålen ibland – jag använder vatten och olivtvål.

Vad är då grejen med de avdunstande dofterna? Det finns faktiskt en hel del forskning kring det här. När jag i tiderna skrev min magistersavhandling om neuromarknadsföring på Hanken var dofter en av sakerna jag forskade i. Luktsinnet har nämligen direkt tillgång till de delar av hjärnan som hanterar känslor – alla andra sinnen måste ta en omväg via talamus i mellanhjärnan. Enligt en uppskattning aktiveras 75 % av våra minnen av en doft. Men det finns också nyare forskning som visar att dofter inverkar på humör, stressnivå och arbetskapacitet.

Jag väljer mina eteriska oljor ganska intuitivt. En del av dofterna som sprids från doftlyktan använder jag också till annat. Till exempel det här fantastiska anti-fästingmedlet. När jag tvättar lakan lägger jag några droppar lavendelolja bland tvättmedlet. En vän berättade nyligen att mögellukt går att få bort när tvättmedlet boostas med några droppar tea tree -olja. Ja, det finns hur många användningsområden som helst!

 

Det här är mina favoritdofter för tillfället:

  • APELSIN – Glädje! Mot stress, nervositet, mensvärk
  • LAVENDEL – Mot stress, nervositet, värk, kan sänka feber
  • EN – Renar, stärker, får kroppsvätskorna att flöda
  • TALL – Renar och öppnar luftvägarna, desinficerar rumsluften
  • SITRONELLA – Lugnar ner, skapar glädje, lindrar huvudvärk/migren
  • NELJIKA – Stärker både kropp och själ (+julkänsla!)

 

Jag ber dig ändå att läsa om varje olja innan du börjar använda den. Det kan du göra till exempel här. Anledningen till att jag länkar till Frantsila är att de har massor av kunskap och erbjuder inhemska alternativ. I mina hyllor finns också en del oljor av finska Bioharmony, men de är svårare att få tag på här på västkusten. Fråga i din närmaste naturkost/ekoaffär – där finns också mycket kunskap.

Ikväll fyller jag min doftlykta med vatten, apelsin, tall, lavendel och nejlika. Apelsindoften gör mig bara så himla glad. Lavendeln lugnar mig. Talldoften renar mig. Neljikan stärker mig. Jag andas in, andas ut. Och bara njuter av dessa gudomliga dofter som sprider sig till varje hörn av en allt mer nerpackad lägenhet. När jag blundar kan jag redan, i tankarna, färdas till vårt blivande vardagsrum i Malmö och tänka mig en ny vardag i doftlyktans sken.

 

Ps. Några droppar räcker – både i doftlyktan och annanstans. Kom också ihåg att (om inget annat anges) använda oljorna utspädda (t.ex. vatten, olja) och bara till utvärtes bruk.

 

fredag 16 november 2018 - 11:29

Den saliga röran

IMG 1543

 

På bilden ser allt väldigt lugnt och harmoniskt ut. Bilden är tagen igår. Men sanningen är den att det uppstår fler och fler tomrum i vårt hem. Till exempel det lilla vita plåtskåpet fick ett nytt hem imorse. Det finns inte här längre. Och utanför bilden? Där växer berget med flyttlådor.

I förrgår blev hunden dessutom opererad. Nu har hon tre tänder mindre. Så allt det här med flytt har existerat i mellanrummen som uppstår mellan värkmediciner, spyor och specialarrangemang. I dessa stunder är jag så tacksam för allt synligt och osynligt stöd jag har.

Allt det här leder mig till en fråga jag fick här på bloggen. Jag började besvara den i inlägget där jag berättade att jag nu är diplomerad yogalärare. Så här följer fortsättningen på frågan:

 

Du skriver om ditt flyttkaos, om gånger då du inte klarat av att förbli lugn i vissa situationer. Det händer ju och kommer att hända under hela livet. Du är ju inne på allt med yoga / meditation / livscoaching / spiritualitet. Vad tror du att du måste göra för att klara av såna situationer med lugn?

 

Det här är en bra fråga. En viktig fråga. En ständig fråga. Tack för den! Lärarrollen – både inom mindfulness och nu också yoga – får mig ibland att ställa väldigt höga krav på mig själv. Att jag 'borde' kunna vara 100 % zen i alla lägen. Att jag borde det för att jag har ett ansvar som lärare. Att jag borde 'sätta exempel'. Men jag har insett att det inte handlar om det. Yoga handlar inte om att alltid vara glad och lugn – det handlar lika mycket om att vara arg och upprörd. Det viktigaste är att tillåta alla känslor, ge dem utrymme.

Jag sätter exempel genom att vara autentisk. Jag delar öppet med mig av mina bättre och sämre dagar – det är en del av att vara människa. Det jag ständigt tränar på, t.ex. genom yoga, är att få kontroll över mina tankar och känslor. Så att de inte styr mig, utan att jag styr dem. En annan viktig sak är att tillåta mig själv att känna alla känslor fullt ut och sedan släppa taget om dem. Då kan lugnet infinna sig igen. För lugnet försvinner aldrig någonstans – det finns alltid där, under alla lager av tankar och känslor.

Så som jag ser det handlar yoga inte om att uppnå något. Det går inte att mäta vem som är den bästa yogin, vem som är bäst på att meditera. Vi är alla själar på en kosmisk resa – en personlig resa som innehåller precis alla lärdomar vi behöver i det här livet. Visst finns det exempel på Buddhistmunkar som mediterat i årtionden och klarat av att förbli oberörda när ett pistolskott avfyras. Är dessa individer fulländade, fullärda? Inte nödvändigtvis.

Det kommer alltid att finnas någon form av kaos. Men du kan lära dig hur du förhåller dig till det. Redan 10 minuter meditation per dag skapar konkreta förändringar i hjärnan. Förändringarna skapar utrymme mellan dig och dina reaktioner. Med andra ord blir det hela tiden lättare att behålla lugnet och också återvända till det. Det är samma sak som händer hos de mediterande munkarna.

Får mig att tänka på en meditationsövning. Den kallas andningsankaret och jag beskriver den mer detaljerat i det här inlägget. I korthet går övningen ut på att följa andningen och återvända till den, gång på gång, varje gång uppmärksamheten rubbas. Jag tänker att det är precis samma sak med vårt inre lugn. Det finns där, hela tiden, precis som andningen.

Det är upp till oss hur ofta vi väljer lugnet. Precis som i ovanstående meditation har vi alltid möjligheten att återvända till lugnet inuti. Jag kan ärligt säga att jag igår hade en stund när jag – mitt i  det spybeklädda kaoset – tänkte få en liten breakdown. Jag skäms inte för att berätta det. Det får mig inte att känna mig misslyckad. För här kommer det viktiga: Jag har verktygen att återvända till lugnet. Jag har lärt mig att bli lugn igen, på några minuter, också när det är riktigt kaotiskt.

För mig är varje stund en meditationsövning. Meditation handlar nämligen inte bara om att sitta på en dyna och blunda. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna klara av precis alla stunder med lugn. Men det är okej. Det viktiga för mig är att möta stressiga stunder med medveten närvaro – medveten om att jag själv bestämmer hur jag reagerar. Istället för att sugas in i panikspiralen kan jag ta ett steg tillbaka och säga "inte idag" eller "det här är inte jag".

Man kunde säga att jag själv skapar mitt kaos. Också det här som jag för tillfället tycker att jag befinner mig i. Egentligen är det en illusion som jag själv väljer att hålla vid liv. Varför? Det är en bra fråga. Kanske inlärt beteende, gamla mönster? Min högkänslighet – vilket för med sig ett extra känsligt nervystem – påverkar säkert mina reaktioner till en del. Men jag har också på känn att min tendens att stressa bär på någon viktig insikt och lärdom.

Så, vad behöver jag då göra för att förbli lugn? Fortsätta att möta de här situationerna. Fortsätta att göra val som stödjer mitt inre välbefinnande. För lugnet försvinner aldrig någonstans. Lugnet är lite som solen som går i moln. Så jag andas in. Jag andas ut. Och jag blåser bort molnen så att min inre sol kan stråla fritt igen.

 

tisdag 13 november 2018 - 18:44

Nu är jag yogalärare

IMG 5652

 

Söndagen den 11/11 fick jag mitt yogalärardiplom. Ett diplom som vittnar om 13 månader av studier. Asana. Meditation. Pranayama. Yogahistoria och filosofi. Anatomi. Energi. Och så vidare. Allt det där som finns fint paketerat i den internationella examen som kallas RYT-200.

Det känns fantastiskt fint. Vilken omvälvande resa de här 13 månaderna har varit. När jag ställde mig på yogamattan första gången år 2013 kunde jag nog aldrig drömma om att jag fem år senare skulle vara den jag är idag. Och dessutom kalla mig själv yogalärare. Lärare. Om och om igen frågar jag mig själv vad det egentligen innebär. Vad ska jag lära ut? Hur? Åt vem? Och framförallt varför?

Jag sitter framför mitt yogadiplom och undrar vad det betyder. Du som följt min blogg en längre tid vet att jag har en del större livsförändringar och också livsförändrande insikter bakom mig. Fastän jag inledde yogalärarutbildningen med karriärtankar har jag insett att allt det här nog främst var för min egen skull. Vägledning på min inre resa. Verktyg och visdom som hjälper mig att vara ett ännu klarare ljus i världen.

Ett erkännande: Jag har aldrig känt att jag passar in i yogavärlden. Inte den där 'gamla' världen där personer slaviskt följer en guru. Och inte heller den här moderna världen som till stor del målas upp på Instagram. Okej, jag generaliserar lite. Men det känns trist att yogan förädlats till former där yogautövaren antingen behöver följa några upplysta individer eller ständigt sträva efter mer avancerade yogaställningar. Det är inte yoga för mig. Det kommer aldrig att vara yoga för mig.

Yoga hjälper mig att förenas med något större – Universum. Yoga påminner mig om vem jag egentligen är. Yoga påminner mig om att vi alla är ett. Yoga väcker den kravlösa kärleken och djupa stillheten inom mig. Yoga hjälper mig att släppa taget om allt det där som jag inte längre behöver bära med mig. Yoga hjälper mig att möta båda glädje och sorg. Yoga lär mig om ömhet, ödmjukhet och acceptans. Yoga förnyar, förstärker, befriar. Yoga ger mig kraft och mod på min väg.

För mig är yoga en väg till sanningen. Jag är inte ännu helt säker på vad den där sanningen är, men varje yogaövning tar mig lite närmare. Yoga tar mig ständigt lite närmare mig själv – för det är där sanningen finns. Inom mig. Inom dig. Inom oss alla. Och när jag låter yogan flöda fritt i mitt liv är yoga aldrig något som existerar utanför mig. Yoga är livet och livet är yoga. Det är inte något som sker endast på yogamattan, utan i varje stund, varje andetag.

Tankarna vandrar till bilden som inleder det här inlägget. En tid när jag – utan att ännu själv veta det – stod på en tröskel, redo att ta steget ut i det okända. Yoga mitt i ett flyttkaos, livskaos. Dagliga övningar som hjälpte mig att behålla lugnet mitt i stormen. Tysta böner uttalade under tårfylld meditation – böner som Universum besvarade på sätt som jag aldrig kunnat drömma om.

För några dagar sedan fick jag en fråga här på bloggen:

Hur visste du att du vill göra något som du mår bra av till ett jobb? Att lära ut till någon annan i jämförelse med att göra det för sig själv är annorlunda. Hur visste du att du var redo?

Det är en bra fråga. Kände jag mig redo? Ja, jag gjorde nog det. Att jag sade upp mig från mitt reklamjobb var nog en stor katalysator. Med min egen historia i bagaget ville jag jobba med något som får människor att må bra. Att bli mindfulnessinstruktör var det första steget – det gav mig bekräftelse på att riktningen var rätt. Men eftersom jag så starkt kände att kropp och själ hör ihop ville jag också studera yoga, för att också få den där kroppsliga kunskapen.

Det var dock inte helt självklart att hitta rätt utbildning. Efter en del motgångar satt jag på flygfältet i Helsingfors och sa: "Jag ger upp! Jag litar på att rätt utbildning dyker upp om det är meningen att jag ska bli yogalärare". I nästa stund öppnade jag Facebook...och det första som dök upp var ett inlägg med texten "En plats kvar till yogalärarutbildningen i Kristinestad". Jag tog det som ett tecken. Platsen blev min. Och utbildningen visade sig vara allt jag någonsin kunnat drömma om – och så mycket mer. TACK för den, Universum.

Känner jag mig redo nu? Ja, och nej. Jag säger ja eftersom det känns som att det var meningen att jag ska bli yogalärare. Kombinationen av inre vägledning och perfekt synkronicitet går inte att ignorera. Och jag har lärt mig så. Mycket. Under de här 13 månaderna. Så många fina saker jag kan dela med mig av. Jag känner att jag har mycket att ge. Men jag säger också nej eftersom jag kör fast vid två frågor: Hur? Varför?

Men kanske jag inte behöver veta. Kanske jag inte ens behöver vara i 'yogavärlden'. Just nu känns det faktiskt bra att bara vara. Precis den jag är – precis där jag är. Framtiden får utvisa på vilket sätt jag kommer att lära ut yoga. För det behöver ju faktiskt inte ske i en yogastudio. Min kära och kloka yogalärare Marjo sa något så fint en dag när jag diskuterade de här sakerna med henne. Hon sa att yogalärarskapet inte handlar om att lära ut yogarörelser (asana) – det handlar om att utstråla liv, ljus och kärlek i världen. Ur den synvinkeln känner jag mig mer än redo. Ur den synvinkeln passar jag in. För yoga är livet och livet är yoga. Yoga är i mig och jag är i världen. Just nu är det mitt sätt att vara yogalärare. Och det fyller mig med glädje och tacksamhet.

 

fredag 9 november 2018 - 21:52

Jag & Henrik svarar på era frågor

IMG 0037

 

Nu! Sitter jag och Henrik äntligen i samma rum, i samma stad – redo att svara på era frågor. Bilden är dock lite vilseledande eftersom den togs på Grand Hotel i Lund förra helgen när vi, iklädda våra kulturkoftor, begav oss till det fantastiskt fina evenemanget Soul & Jazz. Samtidigt insåg vi att vi borde bli bättre på att ta gemensamma selfies.

Just nu sitter vi på en kökssoffa i en röd stuga ute på landet, iklädda mysbyxor. Bastun på gården är snart varm och vi har värmt glögg på en gammal Högforsspis. Underbart! Det är gott att leva så här ibland. Varför vi är här? Jo, igår hade vi på yogalärarutbildningen vår graduation class. Helt ofattbart att 13 månader gått så snabbt. Men mer om det senare. Nu till era frågor!

 

HENRIK – VAD ÄR DET BÄSTA MED HANNA?

Henrik: Jag ska ägna resten av mitt liv åt att formulera ett svar som lyfter det bästa hos Hanna i den fina dager som det bör. Jag återkommer.

 

HANNA – VAD ÄR DET BÄSTA MED HENRIK?

Hanna: Det bästa med Henrik är...Henrik! Vet inte hur jag annars ska beskriva det. Att han och jag får vara tillsammans igen i det här livet fyller mig med obeskrivligt djup kärlek och tacksamhet.

 

HUR TROR NI ATT ERA LIV KOMMER SE UT OM 5 ÅR?

Hanna: Tror du att vi bor i Sverige ännu?

Henrik: Antagligen, och antagligen inte.

Hanna: Håller med – har försökt att sluta försöka planera så mycket. Whatever will be, will be.

Henrik: Så är det.

Hanna: Jag tror att vi bor i ett hus med trädgård! Äntligen.

Henrik: Rökbastu.

Hanna: Ja! Lagom mängd vedhuggning och vattenbärande på schemat. Så där mysigt.

Henrik: Okej.

Hanna: Inom 5 år hoppas vi väl också att vår lilla familj blir lite större.

Henrik: When two become one, and one become three...

Hanna: ...haha precis!

 

HUR TRÄFFADES NI?

Hanna: Historien om hur vi träffades innehåller en del vändningar. Men så som en tavla i vårt vardagsrum påminner: Important encounters are planned by the souls long before the bodies see each other. Det är och har alltid varit meningen att det ska vara vi. För er som vill veta mer ber jag att få hänvisa till inlägget Kärlekshistorian, del I – del II är också publicerad. Och del III är på kommande bara jag får den nerskriven.

 

VAD BRÅKAR NI OM?

Henrik: Det enda vi bråkar om är när vi ska skriva de här svaren.

Hanna: Haha! Sant. Men på riktigt – vi bråkar typ aldrig. Ibland kan vi vara lite hangry (= hungrig + angry).

 

HANNA – HUR BÖRJADE DU YOGA?

Hanna: Jag hittade yogan 2013 i samband med att jag blev utbränd. Då trodde jag nog aldrig att jag skulle bli yogalärare om 5 år! Men yoga har verkligen varit ett viktigt verktyg på min resa – det är mycket tack vare yoga som jag är den jag är idag. Och det känns otroligt värdefullt och fint att yogan har tagit mig hit och bjudit in så många kära människor till mitt liv.

 

HANNA – HUR SKALL MAN FÅ IN LITE MINDFULNESS I STRESSIG SMÅBARNSVARDAG? 

Hanna: I grunden handlar mindfulness om medveten närvaro – att vara närvarande i nuet, utan att döma det som händer. Med andra ord behöver det inte ta lång tid eller vara något märkvärdigt. Mitt tips är att välja en stund varje dag när du medvetet väljer att vara närvarande. Det kan vara när du kokar te eller kaffe, när du går ut med hunden, när du leker med barnen, när du duschar. Välj det som funkar för dig! Du kan också välja olika stunder varje dag, men i början kan det vara bra att satsa på samma tidpunkt så att du får in en rutin. Försök att vara så närvarande som möjligt, med alla sinnen. Redan 10 minuter per dag kan göra stor skillnad. Jag kan också tipsa om boken 52 vägar till mindfulness: Råd för en bättre vecka som min lärare Ola Schenström skrivit. Där får du massor av konkreta tips att testa.

 

HENRIK – FÖRSTÅR DU HANNAS SPIRITUELLA RESA?

Henrik: Jag tror det. Det är fint att Hanna har något sådant.

Hanna: Du stöttar mig massor på min resa – det är jag tacksam för. Dessutom ger du mig alltid kloka och fina synpunkter. Du är nog väldigt spirituell fastän du inte kallar dig spirituell.

 

...så där! Första frågerundan är avklarad. Tack än en gång för alla frågor. Mycket kärlek från mig och Henrik <3

tisdag 6 november 2018 - 19:58

Flyt, flytt och flyg

IMG 1470

 

Hemkommen från Sverige efter en vecka som flög förbi. Efter några hektiska veckor hade jag tänkt mig några ganska lugna dagar. Typ sådär att jag går från fik till fik och mysbloggar lite. Nå... Datorn var nog närvarande varje dag. Men inte riktigt så som jag hade tänkt. Jag passade på medan Henrik var på jobbet så att vi kunde umgås på kvällarna istället. Skulle ha känts ganska galet att sitta och jobba när jag ändå hade rest till Lund för att få vara med honom.

Jag är nog inne i nåt flyttflow just nu. Går upp tidigt, får upp farten och kör på fram till kvällen. Nya möjligheter och möten, idéer och inspiration. Saker bara flyter på – och vackert så! Men det känns också lite crazy. Flytten närmar sig och kräver en del. Samtidigt har det varit slutspurt på min yogalärarutbildning och en hel del jobb. Det är också så himla fint! Men jag kommer inte ihåg när mitt liv senast skulle ha haft så högt tempo. Jag försöker verkligen att behålla mitt inre lugn mitt i allt det här.

Gårdagen blev ändå ett bevis på att det är lite mycket just nu. När jag flög hem från Köpenhamn hände nämligen en lite galen grej. Jag kom till flygfältet i god tid, gick genom både check-in och säkerhetskontroll utan kö. Unnade mig själv att gå mot gaten i lugn takt, kolla in några butiker som redan öppnat på Kastrup. Jag köpte en flaska vatten. Men sedan började kaoset.

En snabb titt på monitorn: GATE CLOSING. Dessutom en ny gate. Kvinnan vid check-in hade nog sagt att gaten kunde ändras. Men att jag inte kollat upp det. Och att min Finnair-app inte meddelat att boarding börjat. Hjälp! Jag sprang till gaten...som var tom. Stängd. Panikartat försökte jag ändå skanna mitt boardingpass, men maskinen meddelade att jag bör kalla på personal. Genom fönstret såg jag flyget. Så nära! Men ändå utom räckhåll. Shit shit shit.

En sympatisk städare dök upp. "I'm supposed to be on this flight!" konstaterade jag. Försökte febrilt fråga vem jag kan ringa, vad jag kan göra. "I'm sorry, it's too late", svarade han, men tipsade mig om att jag kunde gå till transfer service och se vad de säger. Jag bad en tyst bön om att jag ännu skulle bli insläppt på flyget. Det var trots allt 30 minuter kvar tills flyget skulle åka. Och jag kunde inte begripa hur jag lyckats missa boardingen.

Så jag sprang – igen. Så arg på mig själv för att jag slarvat bort tiden. Väl framme vid transfer gick jag först till SAS lucka eftersom Finnair inte hade någon egen. En vänlig man beklagade min situation och sa att han kunde få in mig på ett flyg om en timme. Men då behövde jag förstås köpa en ny biljett. Och planet skulle landa typ 5 minuter innan mitt nästa flyg åkte till Vasa. "Kolla nu ännu med Finnair först", var hans råd. Tack och lov att jag gjorde det.

Nu blir kaoset lite komiskt. Vid Finnairs disk möttes jag nämligen av en kvinna med en nybryggd kaffekanna i handen. Jag utbrast i ett "I think I came to my gate a few minutes late and it was closed and I now I'm here and I don't know what to do PLEASE HELP" och sträckte fram telefonens boarding pass. Hon var förbryllad. Mitt flyg hade nämligen inte anlänt än. Boardingen hade inte börjat. Jag hade varit vid fel gate. Hahaha. På riktigt. Jag visste att det var något som inte stämde.

Jag gick alltså tillbaka till gaten. Skrattade lite åt mig själv och sände ett tack till ovan. Och konstaterade att fru Rosvall nog har lite många saker att tänka på just nu. Om jag bara hade varit lite mer klartänkt hade jag, väldigt snabbt och enkelt, kunnat konstatera att det inte var rätt flyg – fastän det var Finnair, Helsingfors, nästan samma klockslag. Men ibland blir det så här. Och det är okej. Det ordnade sig – det är huvudsaken.

Imorgon natt kommer Henrik till Vasa. Underbart att ses igen så snart <3 Då ska vi också äntligen svara på de fina frågorna som ni skickat in. Beklagar att det dröjer lite med det inlägget. Men! De goda nyheterna är, att om du har något du vill fråga mig och/eller Henrik, hinner din fråga ännu med. Skicka din fråga genom att skriva en kommentar, eller så kan du också skriva åt mig på Facebook.

En sak till: Kom ihåg att andas! Det är en påminnelse som jag nog också behöver just nu.

tisdag 30 oktober 2018 - 16:50

Fråga mig & Henrik – vad som helst!

IMG 7261

 

Hej från flygfältet! Jag sitter på mitt favoritcafé med en god kopp kaffe och får plötsligt en idé. Du som följer min blogg vet att jag och min man, Henrik, för tillfället bor i två olika land – en övergångsperiod innan jag också flyttar till Sverige i december. Men NU är jag påväg till Malmö för att få spendera en hel vecka tillsammans med min älskade. Som jag har längtat <3

Men nu till min idé. Den grundar sig i ett halft gästbloggarlöfte som Henrik gav för nån tid sedan. Men nu tänker jag så här: Vi börjar med ett gemensamt inlägg! Eftersom vi kommer att vara under samma tak i en vecka kan vi ta tillfället i akt och svara på era frågor.

Så... Vad vill du fråga Henrik? Vad vill du fråga mig? Det kan vara vad som helst. Eller finns det något du vill att jag (eller Henrik, han har ju faktiskt (halft) lovat!) ska blogga om? Skriv en kommentar så sätter vi oss ner och svarar :)

 

söndag 28 oktober 2018 - 14:31

Hemska, himmelska städning

IMG 6627

 

Jag erkänner: Jag avskyr att städa. Eller avskydde, ska man väl säga. Jag läste nämligen några kloka ord av underbara Niina-Matilda Kuusisto. Hon skrev ungefär så här: "Siunaa siivousvälineesi. Ne ovat tärkein energiatyökalusi." Hmm. Tankeväckande.

Blotta tanken på städning får nämligen mina mungipor att peka lite neråt. Redan innan jag har satt igång kan jag känna hur jobbigt det kommer att vara att släpa runt på dammsugaren och lyssna på det där hemska höga oljudet. Och sedan det där med att tvätta golv. Och torka damm. Och tvätta toan. Usch och fy vilken förutbestämd attityd jag bygger upp.

Alltså, jag älskar ju när det är rent. Energin i hemmet blir så fjäderlätt att tankarna flödar fritt. Det är som att hela härligheten strålar. Egentligen är både jag och Henrik väldigt måna om att det ska vara ordning och reda. Allt har sin förutbestämda plats. På sin höjd kan det samlas lite disk eller pappershögar på arbetsbordet.

Ändå känns det när det inte städats på ett tag. Känslan i lägenheten blir så tung och tryckande att man nästan börjar gå dubbelvikt – i alla fall om man, som jag, är känslig för energier. Det behöver inte alltid ens handla om hundhår eller damm. Jag har crazyjobbat den senaste veckan – suttit på datorn nästan från morgon till kväll – och det märks också i hemmets energifält. Stressen och tankarna blir som ett 'energimässigt damm', kunde man väl säga.

Jag har vid flera tillfällen känt att jag verkligen borde städa. En av mina andliga guider har också, vänligt med bestämt, försökt påpeka detta genom att, upprepade gånger, lämna städskrubbens dörr på glänt. Okej, okej – I get it, I get it. Jag ler alltid när sån här saker händer. Men mina guider behöver faktiskt ett rent energifält för att kunna kommunicera. Det är också något jag lärt mig av Niina-Matilda, som är något av en expert på det här med osynlig kommunikation, men också en mästare på att ge konkreta råd.

Nå, igår bestämde jag mig för att tänka annorlunda. Jag unnade mig själv en ledig dag och bestämde mig för att städa på ett nytt sätt. Med Niina-Matildas kloka ord i bakhuvudet påbörjade jag städningen med intentionen energiarbete. Denna gång handlade det inte om en kamp mot dammet – städningen var en konkret och påtaglig gärning för att reda upp också i den osynliga världen. Och vet du vad? Upplevelsen blev helt annorlunda. Intentionen gjorde stor skillnad. Dessutom blev det finare än vanligt att runda av städdagen.

Min städning innehåller nämligen också några andra ritualer. Efter att jag blivit klar med den fysiska städningen (dammsugning, dammtorkning, golvtvättning osv.) bränner jag lite salvia i varje rum. Det här kallas smudging och är en uråldrig tradition som du kan läsa mer om t.ex. här. Att klappa i händerna, så som artikeln rekommenderar, känns dock inte naturligt för mig. Men olika klockor är däremot något jag gärna använder!

Efter smudgingen går jag oftast igenom varje rum med mina Tingsha-klockor. Det är häftigt att höra hur ljudet resonerar olika, beroende på om energin är rörig eller ren. Att rena rummet med Tingsha kan du läsa mer om t.ex. här. För mig är det ett fint sätt att kolla om någon energi ännu behöver balanseras ut.

Sedan tänder jag ljus, gärna i varje rum. Kanske lite rökelse, eller en doftlykta. Och så njuter jag. Så mycket lättare att andas. Att bara vara. Och jag kan känna hur mina guider också uppskattar den konkreta gärningen som underlättar deras osynliga arbete i min vardag. Vilken fin sak städning kan vara, när man gör det med rätt intention. Välsigna dina städredskap – de är dina viktigaste energiverktyg. Hmm. Det ligger nog något i det där. Tack för den här insikten, Niina-Matilda!

Hur städar du? Har du speciella ritualer eller rutiner? Dela gärna med dig! Jag är också nyfiken på att höra om du också känner en skillnad i hemmets energi efter städningen.

 

tisdag 23 oktober 2018 - 20:11

Förändring, förändring, förändring

DSCF1581 2

 

En liten röst inom mig frågar: Ska dessa förändringar aldrig ta slut? Inom mig vet jag redan svaret. Nej. Svaret är nej. Omvandling, omställning, omdaning, ombildning, omväxling. Det är naturens gång. Årstider växlar, flyttfåglar flyger, månen cirkulerar. Och det är bara några exempel på livets ständiga rörelser. "Nothing lasts forever but the certainty of change", som Bruce Dickinson sjöng en gång.

Jag har slutat tro att jag vet hur saker kommer att bli. "Det är som det är, det blir som det blir", så som min mindfulnesslärare Ola skulle säga. Den där lilla rösten inom mig – den som gärna vill ha kontroll – är snabb med att greppa skissblocket och skapa olika händelseförlopp. Sådana som ger en ungefärlig bild av hur det kommer att bli i framtiden. Men gång på gång skrotas skisserna. Ofta blir slutresultatet mycket bättre än den lilla kontrollerande rösten någonsin kunnat drömma om. Men det kan vara svårt att tro innan man sett slutresultatet.

Det har varit lite turbulent den senaste veckan. Jag har jobbat. Massor. Suttit på datorn från morgon till kväll. Jag är trött. Men så är det ibland. Och det är okej. Jag älskar mitt jobb och jag är tacksam för alla de här möjligheterna som dyker upp – helt otippat och oväntat. Intressanta möten och diskussioner, både här hemma och i Sverige. Men det är mycket att fundera på, många saker att ta ställning till. Det är ofta jag helt enkelt får konstatera: Jag vet inte, vi får se.

Ja, flytten närmar sig. Mina tankar vandrar till boken Initiation där Elisabeth Haich berättar om en flytt hon gjorde. Elisabeth beskriver hur hennes själ och energi började projiceras till det nya hemlandet redan innan hon flyttade. Det är ungefär så det känns för mig. Jag är mitt emellan två land. Fysiskt i Finland, mer och mer själsligt i Sverige. En fin men märklig känsla.

Mitt i allt denna turbulens avbokade jag också ett retreat. En väldigt konkret förändring. Nån gång i somras fick jag nämligen chansen att åka till Egypten – ett land som kallat på mig sedan barndomen. För att göra en lång historia kort satte retreaten igång en hel del tankar inom mig. Kanske främst för att jag skulle åka ensam. Jag fick möta många rädslor men tog mig målmedvetet igenom dem. Många människor omkring mig var förfärade men jag lugnade dem. Jag tänkte att allt det här testar mig – mitt mod och hur mycket jag litar på att allt alltid ordnar sig.

Men det ordnade sig inte, inom mig. Jag kom mig aldrig för att beställa flygbiljetterna till London, därifrån resan skulle börja. Redan det berättade något. Men det var först efter en lång och djup diskussion med en fin vän som jag verkligen vågade vända mig om och möta den inre tvekan som sakta smugit bakom mig. Jag vill inte gå in på desto mer detaljer. Låt oss bara säga att jag – efter dessa insikter – sov på saken, bad Universum om några bekräftelser. Och. Avbokade.

Innerst inne visste jag att det skulle bli så här. Redan för någon månad sedan, när jag funderade fram och tillbaka, hörde jag en röst inom mig som sa: Du kommer att donera din plats på retreaten åt någon annan. Jag tänkte inte desto mer på det då, men det var precis så som det blev. Jag avbokade retreaten vid en tid när jag inte längre kunde få tillbaka pengarna. Men jag kom ihåg orden som min inre röst uttalat och bad retreatarrangören att ge min plats åt någon som inte har en finansiell möjlighet att delta. Jag var inte överraskad när jag idag fick ett mail från en oerhört tacksam brittisk man som drömt om detta retreat i flera år.

Det känns värdefullt. Att det som blev en viktig lärdom för mig blev en drömmarnas uppfyllelse för den där brittiska mannen. För det är så Universum fungerar. Alla våra drömmar och beslut flätas samman på ett sätt där allt ordnar sig – på de mest otroliga sätt. Så i slutändan ordnade det sig. Det är jag tacksam för.

Visst fanns det en liten stund som kändes vemodig. Jag hade sett fram emot att kunna belöna mig själv med 10 dagar i Egypten. Jag kände verkligen att jag förtjänade det efter ett år när jag så många gånger övervunnit mig själv, växt enormt mycket och dessutom skapat så många fina saker med mitt företag. Vad ska jag göra istället? tänkte jag. Sitta ensam i vår lägenhet i Malmö och packa upp flyttlådor? "Du kunde vara inuti den stora pyramiden", påpekade mitt ego. Ja, så är det. Men jag känner mig trygg i mitt beslut. De där 10 dagarna är nu ett tomt utrymme som kommer att fyllas med något fint som jag ännu inte kan se.

Min viktigaste lärdom: Det är alltid okej att ändra sig. Jag är en person som gärna håller fast vid det som blivit lovat, bokat, överenskommet. Jag håller fast vid det också när det inte längre känns okej. Jag är en person som biter ihop och bara gör det. Jag plockar fram guldpennan ur fickan och ritar en kontur som går långt utanför mina egna gränser. Jag är en person som intalar mig själv att allt kan ha en guldkant. Delvis är det sant. Men inte alltid.

Att våga ändra sig är ibland viktigare än att fatta ett beslut. Av någon orsak har Universum verkligen utmanat mig på det här sättet de senaste åren. Du som läste den första delen av min och Henriks kärlekshistoria kommer säkert ihåg att jag, för lite över två år sedan, köpte en lägenhet som jag aldrig flyttade in i. Super crazy och otippat och ologiskt. Men ändå 100 % rätt. Det blir bara mer rätt för varje dag som går. Jag tror att det kommer att kännas likadant angående retreaten.

Jag ställs inför situationer som kräver att jag har sväljer min stolthet. Situationer som kräver att jag gör det som verkligen känns rätt för mig. Och vet du vad jag blir mer och mer övertygad om? Pengar är bara energi. Jag litar på att också pengarna jag satsade på retreaten kommer tillbaka till mig i någon form – någon gång när jag verkligen behöver dem.

Ibland känns det som att mitt andliga sökande snabbspolas. Jag kastas fram och tillbaka och lär mig. Så. Mycket. Hela tiden. Det är galet! Ibland hänger jag knappt med. Men det är lite som att vara i den där vilda floden som finns vid olika äventyrsbad. Om man kämpar emot får man panik. Om man istället väljer att flyta med – greppar ett rep vid behov – och njuter av fartens tjusning blir det en fin upplevelse.

Inget är evigt, förutom förändringen. Det kan ingen göra något åt. Men det finns något som vi alla alltid kan göra – vi kan välja hur vi förhåller oss till förändringarna. Om vi vågar vara öppna och flexibla, alltid redo att lite leende lyfta på ögonbrynen och säga "jaha, Universum, det är så här du tänker", tror jag att vi kan överraskas av hur sanslöst fint saker alltid ordnar sig. Ibland ser vi genast vad livet målat upp för oss, ibland behöver tavlan betraktas på avstånd.

 

tisdag 16 oktober 2018 - 15:54

Separation – en illusion

boat 499585 1920

 

Det känns som att temat separation visar sig tydligt i mitt liv just nu. Dels det här med att vara separat från något eller någon – fristående, särskild, lösryckt. Men också det här med att vara separerad – enskild, avskild, var för sig.

Det förstnämnda får tankarna att färdas till naturens lagar. Oändligt lösliga ämnen – etanol och vatten – som försvinner in i varandra. Och olösliga ämnen – olja och vatten – som stundvis kan skapa en emulsion men som slutligen alltid separerar.

Jag frågar mig själv: Är jag ett oändligt separerande ämne? Hela mitt liv har jag känt mig annorlunda. En del av så många olika gemenskaper, men ändå utanför. Stundvis en del av emulsionen, men slutligen alltid separerad från helheten. Varför?

Jag inser att jag delvis har skapat separationen själv. Jag har valt att fokusera på vad som särskiljer istället för det som sammanfogar. Mina separerande tankar har skapat självuppfyllande profetior som ställt mig utanför gruppen.

Jag har en känsla av att det här, än en gång, har att göra med min identitet. Ett ständigt sökande. En känsla av att höra hemma överallt, men ändå ingenstans. En önskan om att hitta en tydlig tillhörighet. Men samtidigt en rädsla för ofrånkomlig förankring och fotbojor. 

Jag talar mycket om att vi alla är ett. Det är min övertygelse, min upplevelse. Samtidigt blir jag ständigt påmind om att jag ändå skapar grupperingar. Gott och ont. De och vi. Det är en terminologi som håller separationen vid liv. Illusionerna som bygger väggar omkring mig.

Jag märker att den kommande flytten till Sverige skapar många frågor. Jag känner hur min klingande finlandssvenska separerar mig från rikssvenskarna. Ibland upplever jag rädslor kring att inte bli förstådd, inte få min röst hörd. Jag kan känna hur min status som nyinflyttad kommer att särskilja mig från alla dem som redan har en rutin. Jag kan tänka ut tusen saker som gör mig annorlunda.

Jag kryper in i mitt skal likt kräftan – jag väljer separation och betraktar världen på tryggt avstånd. Varför denna jämförelse? Jag känner att den är slående eftersom kräftan är mitt stigande stjärntecken, den så kallade ascendanten. Enligt astrologin är det vårt soltecken (i mitt fall fiskarna) som beskriver vår djupaste personlighet, vår själ, medan stjärntecknet som stiger i öster, dvs. ascendanten, representerar oss i den här inkarnationen.

När jag första gången undersökte min astrologiska födelsekarta blev det både skratt och tårar. I mitt fall stämmer det, verkligen. Men det betyder inte att det alltid behöver vara så – jag har själv makten att bli medveten om mitt beteende och ändra det. Jag har valt att födas under just de här stjärntecknens inflytande för att lära mig viktiga saker om mig själv.

Jag kryper ut ur skalet och väljer att flyta med livets ström som den kosmiska fisken. Jag möts av gemenskap, får överraskande, uppmuntrande och konkreta bevis på hur jag redan är en del av gemenskapen i Sverige. Men just nu möts jag också av den andra sortens separation – den som orsakas av att min älskade Henrik bor i ett annat land. En separation som känns ack så konkret.

Det är utmanande att inte fästa sig vid det konkreta, det fysiska. 1000 kilometer. Särskilt efter att jag och Henrik precis spenderat ett underbart veckoslut tillsammans i Helsingfors. Kontrasten är stor när jag, åter igen, sitter ensam med hunden i vår lägenhet. Men ändå.

Jag gör ett experiment, fäster mig vid det osynliga istället. I den stunden är Henrik här, bredvid mig. Jag påminns om vårt starka band som aldrig brutits. Vi är och har alltid varit tillsammans. När jag tänker ur den här synvinkeln känns den fysiska separationen också som en illusion. Förstås föredrar jag att vara intill honom, tillsammans i den fysiska världen, men jag är också tacksam över att kunna känna honom här – nära, när som helst, när jag blickar in i det osynliga.

Vi är alla ett. Orden har fått en alldeles ny innebörd för mig. Jag försöker vara väldigt medveten om stunderna när jag grupperar, tänker 'de och vi' eller 'du och jag'. Ögonblicken när jag ser det som existerar utanför mig som separerat från mig själv. Ja, det finns en gräns mellan allt det där andra och min fysiska kropp. Men min själ...den är gränslös.

Själen ser inga gränser – den är allt och inget. Den finner alltid tillhörighet, för den hör till allt och allt hör till den. Stundivs är det svårt att greppa. Det uppstår frågor och utmaningar. Men ju oftare jag väljer tillhörigheten, ger mig själv rätten till gemenskap, desto mer suddas gränserna ut. Och om gränserna kan suddas ut, fanns de då någonsin där?

 

Bild: Pixabay