onsdag 30 maj 2018 - 13:53

MEDITATION: Andningsankaret

andningsankaret2

 

Jag vill fortsätta lite med tystnadstemat. Så som jag konstaterade igår handlar tystnad mycket om den inre upplevelsen, vilka ljud som hör eller inte hör hemma i det som vi upplever som tystnad. Det är också vi själva som avgör om tystnaden är behaglig eller besvärande. Vissa behöver mer tystnad, andra klarar sig med mindre.

För mig är tystnaden livsviktig. Min högkänslighet gör att jag reagerar väldigt start på ljud och därför behöver jag både inre och yttre tystnad, precis varje dag. Om det inte är möjligt mår jag jättedåligt. Tystnaden är för mig ett sätt att renas – att hitta tillbaka till mig själv, släppa taget om andra människors energi och låta lugnet infinna sig. Jag är också en person som trivs med mina egna tankar och känslor. Därför njuter jag av stunder när jag bara kan sitta för mig själv, i fullkomlig tystnad.

Som mindfulnessinstruktör och blivande yogalärare har jag ändå fått erfara att tystnad kan vara väldigt utmanande för många. Eftersom det är ett tillstånd där vi hör våra egna tankar och känslor kan tystnaden kännas obekväm, t.o.m. skrämmande. I tystnaden tvingas vi möta oss själva och vårt innersta, utan filter. När vi inte längre omges av ljud blir vi nakna, sårbara.

Tystnaden finns också bland bullret – det har varit en viktig insikt för mig. När jag började meditera (ca 5 år sedan) försökte jag alltid hitta ett knäpptyst utrymme där jag verkligen kunde omfamnas av tomheten. Problemet var att jag inte alltid kunde kontrollera tystnaden. När jag satt mig i mitt tysta sovrum kunde någon utanför starta en gräsklippare och då var plötsligt meditationen 'förstörd'.

Man kunde säga att min inre tystnad var kopplad till yttre omständigheter. "Jag kan bara bli lugn, OM..." Det behöver inte vara så. Under min mindfulnessutbildning tränade vi mycket på att ta in ljuden, att göra dem till en del av meditationen. För mig blev det en viktig vändpunkt. Efter det har jag blivit bekväm med att meditera var som helst – oberoende av vad som händer omkring. Det har fört med sig en helt ny nivå av frihet, sinnesfrid.

Idag vill jag dela med mig av en go-to-meditation som snabbt hjälper mig att hitta tillbaka till min inre tystnad. Den inre tystnaden finns nämligen alltid där – lugnet är vårt 'standardläge'. Allt det andra är sådant vi samlar på oss. Genom den här övningen kan du, var och när som helst, hitta tillbaka till balansen.

 

MEDITATION: Andningsankaret

Den här övningen kan göras var och när som helst – stående, sittande, liggande, gående. Ögonen öppna eller stängda. Du behöver inte ändra din andning på något sätt, låt den löpa helt naturligt. Och fastän uppmärksamheten flyger iväg 100 gånger – don't worry. Meningen med meditationen är att ge vår hjärna en uppgift – att följa andningen – så att den får tillåtelse att släppa allt det där andra.

 

  1. Bli medveten om att du andas. Observera hur din andning känns – snabb, långsam, lugn, stressad, djup, ytlig? Försök att inte döma, allt får var som det är.

  2. Följ ett andetag så noggrant som möjligt, från näsborrarna ner till lungorna. Det här hjälper dig att komma tillbaka till din mittlinje, bli centrerad.

  3. Hitta ditt andningsankare. Var känner du andningen tydligast? Var 'landar' den? Bröstkorgen, diafragman, magen? Låt nu andningen flöda fritt mellan näsborrarna och ditt andningsankare.

  4. Fortsätt följa andningen så länge det känns bra. Då tankar eller känslor dyker upp är det bara att varsamt ta tillbaka uppmärksamheten till din andning.

  5. Släpp fokuset på andningen och bara andas fritt en stund, känn efter hur det känns, innan du avslutar övningen. Öppna ögonen om du blundade.

 

 

Jag använder andningsankaret nästan dagligen. Det är ett effektivt hjälpmedel när jag behöver lugna ner mig, t.ex. om jag är stressad eller inte kan somna. Många använder också andningsankaret i bil- eller kassaköer när irritationen kommer krypande. Eller istället för att 'räkna till 10' med barnen. För mig är meditationen också väldigt viktig t.ex. på flygfält eller andra allmänna platser där man bombarderas av olika intryck. Igår hjälpte meditationen mig när hunden hade panik hos veterinären. Som sagt behöver man inte blunda och sitta i lotusställning för att göra den här meditationen – men den är effektiv ändå.

 

Önskar just dig mycket inre tystnad idag <3

 

Bild: Pixabay

tisdag 29 maj 2018 - 14:02

Vad är tystnad?

IMG 9

 

"Tystnaden kräver ingenting." Det är de första orden som möter den läsare som plockar upp boken Hyvä Hiljaisuus av Outi Ampuja. Hon baserar sitt verk på 320 tystnadsupplevelser, samlade genom kampanjen "Suomalainen hiljaisuus – Att uppleva tystnad". Jag har läst boken lite on-off, främst i flygplan och tåg, men det är lättsam läsning som man bra kan återvända till också efter en lång paus.

Vad är då denna kravlösa tystnad? Outi inleder sin bok med några ord om hörselsinnet och konstaterar att människan kan höra 20–20.000 Hz. Det finns alltså en hel del frekvenser vi – i alla fall medvetet – inte kan snappa upp. Fladdermusen kan t.ex. höra höga frekvenser, upp till 150 kHz, medan mullvaden hör 1Hz, vilket är ungefär as low as it gets. En annan intressant grej med hörselsinnet är att det aldrig 'stängs av', inte ens när vi sover.

Outi menar också att det finns olika nivåer av tystnad. Inre tystnad, yttre tystnad, behadlig tystnad, besvärande tystnad. Inre tystnad kan t.ex. uppstå under en meditation när tankestormen stillas. Yttre tystnad kan upplevas t.ex. på ett tyst café med en behagligt låg ljudnivå, eller när man är ensam på kontoret och endast hör ventilationen. Sedan finns det också de där korta stunderna av delad tystnad, t.ex. innan en teaterföreställning börjar.

Tystnad innebär alltså inte ljudlöshet. Eftersom våra öron hör något hela tiden handlar tystnaden mer om en personlig erfarenhet. Man kunde säga att vi väljer vilka ljud tystnaden består eller inte består av. För mig var det här en aha-upplevelse som fick mig att tänka på tystnad från ett helt nytt perspektiv. Det är ju faktiskt den inre upplevelsen som avgör om tystnaden är behaglig eller besvärande. En persons tystnad kan vara oljud för någon annan. Fastän jag & Henrik gärna sitter tysta tillsammans kan någon annan tycka att det är jobbigt om någon annan bara är tyst.

Bullret har blivit så vardagligt. Enligt Outi bor över 1 miljon (!) finländare på områden där bullernivån överskrider risknivåerna. Tyvärr innebär det här att personerna i fråga oftast har sämre sömn, lägre immunförsvar, svårt att koncentrera sig, glömska och mer stress. Outi uttrycker också oro över att de tysta platserna i vårt samhälle, t.ex. biblioteken, håller på att försvinna. Inte ens bastuns tystnad är längre helig eftersom allt fler väljer att 'lyxa till det' med högtalare eller TV.

Jag tänkte mycket på tystnad när jag & Henrik spenderade veckoslutet på Emmes Retreat. Vi var mitt i skogen, mitt i tystnaden, men ändå fanns det ljud. Vinden i trädtopparna, fågelkvitter, grenar som knakade under skorna, porlande vatten. Det jag reagerade på först var att det inte hördes några ljud från trafiken – då blev det direkt en djupare nivå av tystnad för mig. Kanske tystnaden bryts när vi tillför onaturliga ljud. Industri, trafik. Ju mer jag tänkte på tystnad från det här perspektivet, desto djupare berördes jag av paradoxen. Tänk vad vackert tystnaden låter.

En avslutande tanke. Filosofen Baruch Spinoza lär ha sagt att om människorna skulle vara lika kapabla till tystnad som till prat, skulle världen vara en lyckligare plats. Det ligger något i de orden – att lyssna, både till sin inre röst och sin omgivning, är kanske den viktigaste egenskapen av alla. Lyssnandet tar oss också tillbaka till kravlösheten – tystnaden kräver ingenting – eftersom det skapar en attityd av acceptans, ett utrymme där allt får vara precis som det är.

söndag 27 maj 2018 - 20:16

En natt bland trädtopparna

IMG 0533

IMG 0549

IMG 0534

 

Hemkommen från underbara Emmes Retreat där vi sov uppe bland trädtopparna. Jag & Henrik hade äntligen möjligheten att använda ett övernattningspresentkort som vi fick när vi slutade på reklambyrån där vi båda jobbade. Fastän våra liv är mycket mindre hektiska nu – ett år senare – var det en välbehövlig paus. En möjlighet att låta de egna rötterna växa sig lite djupare.

Jag bär med mig så många fina stunder. Cykling genom djupa skogar. Yoga på bryggan. Musslorna under en bro (Henrik har en förmåga att hitta sån här gömda skatter). Maten, människorna. Bastubad. Årets första simtur i månljus. Mysbrasan. Och allt där emellan. Allt tillsammans med min älskade man – min själs andra hälft.

Just nu har jag mer känslor än ord. Trots att vi är tillbaka i stadsmiljö bär jag också med mig tystnaden – den som så generöst omfamnade oss under hela vår vistelse. Jag känner mig verkligen så vederkvickt. Man märker inte ens hur stadens ljud samlas på hög. Därför är det så värdefullt att vara tyst ibland, att bara existera i tystnad. Särskilt när man har någon att vara tyst med.

Tystnaden har varit en viktig grej för mig och Henrik från första början. På våra första 'dejter' satt vi tysta i flera timmar, någonstans ute i naturen. Det blev aldrig en besvärande tystnad. Vi var inte tysta därför att vi inte hade något att säga. Ord är bara ett sätt att kommunicera. Själen använder ett helt annat vokabulär – det gäller bara att öppna sitt hjärta.

Får mig att tänka på en dikt jag skrev om tystnaden en gång. När jag nyss öppnade dokumentet på min dator såg jag att det var skapat 2008. Exakt 10 år sedan. Tankarna är ändå fortfarande aktuella – tidlösa, precis som tystnaden.

 

tystnaden är

 

aldrig har jag upplevt

så mycket

som i Tystnaden

 

Tystnaden talar

i ord som aldrig sägs

det som är för stort

för att sägas högt

får plötsligt vingar

 

Tystnaden tillåter

ett tomrum

där det osynliga oerhörda obeskrivliga

får ta form

 

Tystnaden

väver samman

allt och inget

och någonstans där mellan

finns sanningen

Lyssna

så hör du den

 

 

fredag 25 maj 2018 - 11:49

Wounded Healer

antelope canyon 2

 

"There are cracks in everything,
that's how the light gets in."

 

De flesta har hört ovanstående uttryck i någon form, men vad betyder det egentligen? Om jag har förstått rätt är det ursprungligen Leonard Cohen som gjort orden berömda genom sin låt "Anthem". När man läser låttexten får man en bild av vad han menar. Livet kommer alltid att vara mer eller mindre kaotiskt, det finns inget som är perfekt – därför gäller det att göra det bästa av det man har. Det finns sprickor i allt – det är så ljuset kommer in.

 

Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack, a crack in everything
That's how the light gets in

 

Citatet tilltalar mig eftersom det går hand i hand med arketypen Wounded Healer som finns i många gamla traditioner. Många ursprungsbefolkningar kände igen en blivande medicinman/-kvinna genom att hen råkade ut för något riktigt dramatiskt – ofta en nära-döden-upplevelse – men överlevde. Efteråt kunde hela stammen stödja personen och hjälpa hen att utveckla sin helande kraft, aktiverad genom händelsen. I dagens samhälle har den här förståelsen försvunnit till stor del. "Shamansjukan", Shaman Sickness, existerar ändå hos dem som vägrar att lyssna till sitt kall. I mitt fall var jag på flykt från mitt sanna jag tills jag blev utbränd – en händelse som tvingade mig att stanna upp, vakna, helas grundligt och fortsätta min andliga utveckling.

Arketypen finns också i den grekiska mytologin, representerad av Chiron. Chiron var en kentaur och den främsta helaren bland gudarna. Efter några ödesdigra händelser blev han till en komet som cirklar mellan Saturnus och Uranus. Chirons helande kraft fortsätter ändå på stjärnhimlen – inom astrologin representerar kometen en himlakropp som visar våra djupaste sår. Om kometen finns med på den astrologiska födelsekartan (natal chart) visar den vad som behöver helas i det här livet. Zodiaken delas in i 12 olika hus som ger ännu mer information. Genom att se vilka planeter som samverkar med Chiron kan man sedan gräva ännu djupare.

I mitt fall belyser Chiron många, många centrala utmaningar. Eftersom kometen är i mitt tolfte hus representerar den självuppoffring, att tjäna mänskligheten, självöverskridelse, verklighetsflykt, och dolda delar av en själv. I kombination med olika planeter visar Chiron också på en tendens att offra sig själv på kärlekens altare – att söka sig till personer som behöver hjälp och ge och ge och ge utan att tänka på vad man själv behöver (mina tidigare förhållanden i ett nötskal!). Det finns en tendens att inte tillåta sig själv att uttrycka ilska (jag bloggade precis om det). Dessutom skapar planeternas positioner ett starkt behov att uppnå nya nivåer av medvetande, andra verkligheter (har också bloggat om det). Mina utmaningar är alltså att lära mig att älska mitt sanna jag men ändå hålla fötterna på jorden.

Det är ändå viktigt att inte se sig själv som ett offer. Fastän Chiron och astrologi i allmänhet är ett fint verktyg för självkännedom – i alla fall för mig – är det inte ett manus som måste följas. I boken "Autobiography of a Yogi" säger den indiska gurun Sri Yukteswar många visa ord om ämnet:

 

"A child is born on that day and at that hour when the celestial rays are in mathematical harmony with his individual karma. His horoscope is a challenging portrait, revealing his unalterable past and its probable future results. ...

The messages boldly blazoned across the heavens at the moment of birth is not meant to emphasize fate – the result of past good and evil – but to arouse man’s will to escape from his universal thralldom. What he has done, he can undo. ...

The wise man defeats his planets – which is to say, his past – by transferring his allegiance from the creation to the Creator. The more he realizes his unity with Spirit, the less he can be dominated by matter. The soul is ever free; it is deathless because birthless. It cannot be regimented by stars."

 

Vi behöver inte finna oss i vårt förflutna. Det har i alla fall varit en viktig insikt för mig. Istället för att känna skam, skuldkänslor eller bitterhet på grund av något som hänt är det viktigt att kunna ta sig vidare. Det förflutna har redan hänt – det går inte att påverka. Om man skäms över något man gjort eller önskar att något var annorlunda väljer man därför att ha kvar sin energi i en svunnen tid. Man kunde likna det vid att frivilligt släpa på en stor sten. Nuet är istället en plats där vi har stor makt. De beslut vi gör Nu påverkar vår framtid. Om vi väljer att släppa taget om stenen – förlåta oss själva, eventuella andra inblandade, och acceptera att gjort är gjort – blir framtiden mycket lättare.

Man brukar säga att rötterna är djupast där vinden är starkast. På ett liknande sätt bär arketypen Wounded Healer på budskapet att våra djupaste sår i själva verket är våra största styrkor. De ger oss en möjlighet att växa, utvecklas, bli lite bättre människor. Det kräver ändå att vi, med tacksamhet, vågar se också de svåraste sakerna i ögonen. Ibland lär vi oss livets läxor direkt, andra gånger behöver vi gå på omtent – om och om och om igen. Den viktiga insikten är att vi behöver förstå vilka fel vi upprepar så att vi kan bryta mönstret och klara tenten, gå vidare mot nya lärdomar.

De starkaste människorna är oftast de som har tagit sig igenom något utmanande. Det som gör dem starka är att de har förlåtit och helat sina sår – utan att dröja kvar i skuldkänslor eller bitterhet. Istället för att låta mörkret spridas ut genom sprickorna har de låtit ljuset strömma in. Det är det här helande ljuset som aktiverar arketypen Wounded Healer – en kraft som gör att de också kan hela andra.

Nyfiken på var Chiron finns i din astrologiska födelsekarta? Du kan rita upp en gratis karta t.ex. här. Den vänstra spalten visar i vilket stjärntecken Chiron var när du föddes. Triangeln i vänstra hörnet visar i vilken vinkel (aspekt) Chiron var till olika planeter. Genom att sedan googla t.ex. "Chiron in Gemini" eller "Chiron opposite Mars" eller "Chiron sextile Venus" kan du läsa mer om vad de olika positionerna betyder. Det här kan ge många intressanta insikter, men som sagt är det inget som är hugget i sten. Meditation eller känslozonterapi (som jag går på just nu) är andra effektiva sätt att lära känna sig själv på djupet.

Ljus & kärlek <3

 

Bild: Pixabay

onsdag 23 maj 2018 - 12:54

Yoga i fängelset

IMG 7

 

Jag har fått den fina möjligheten att lära ut yoga i fängelset. Det var faktiskt där jag höll min första yogatimme någonsin. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig men bestämde mig för att följa den gamla visdomen Expect nothing, accept everything. Medan vi rullade ut mattorna frågade min kontaktperson om jag var nervös inför att leda just den här gruppen. I den stunden insåg jag att det var den första yogatimmen som gjorde mig nervös, inte människorna jag skulle möta.

Grupperna har gjort mig positivt överväldigad. Alla sätter sig på sin matta med ett öppet sinne, nyfikenhet, lekfullhet. Tillsammans går vi sedan på en upptäcktsresa genom kroppen och sinnet. Vi möter allt från utmanande känslor till skratt. Det viktigaste är ändå att varje asana tar oss närmare Nuet – en plats där allt och alla får vara precis som det är. Det förflutna är inte intressant. Oberoende av varifrån vi kommer är vi alla jämlika på yogamattan.

Ovillkorlig kärlek är den enda intentionen jag kan tänka mig. Med den energin kan jag skapa ett utrymme och en atmosfär där alla får en möjlighet att helas. Att döma någon eller se ner på någon är otänkbart. Innerst inne är vi alla själar – olika reflektioner av samma ljus, på en resa genom kosmos. Jag väljer att se själen, jag väljer att se kärlek. Det gäller varje grupp, jag ser ingen skillnad.

Det är så otroligt vackert att avsluta varje timme med att säga Namaste. Att tillsammans visa varandra uppskattning genom det lilla ordet som betyder att ljuset i mig ser ljuset i dig. För det finns ljus i oss alla, precis allihop. Yoga är ett sätt att hitta tillbaka till det där ljuset. Det handlar inte om att lära sig stå på huvudet eller händerna – yoga handlar om att inse sitt sanna jag. "We're all just walking each other Home", som Ram Dass så vackert uttrycker det.

Varje yogatimme utmynnar i ömsesidig tacksamhet. Tacksamhet för att vi gett våra kroppar möjligheten att öppnas. Tacksamhet för att vi gett vårt sinne möjligheten att stillas. Tacksamhet för stunden, utrymmet i vardagen vi tillsammans skapat. Det var en deltagare som sa: "Vet du, jag glömde helt bort att jag är i fängelset." För mig var det den finaste tänkbara feedbacken. Jag åkte hem, tacksam för att ha möjligheten att sprida de här uråldriga lärorna vidare.

Lokah samastah sukhino bhavantu – May all beings everywhere be happy and free.

lördag 19 maj 2018 - 21:17

Är det fult att bli arg?

ilska2

 

Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag börjat gå på känslozonterapi. Det är så otroligt givande och intressant! Känns verkligen som ett viktigt verktyg – något jag har saknat för att nå en djupare nivå i mitt medvetande och bättre förstå kroppens intelligens. Efter 5 års medvetet skuggarbete börjar min inre junk mail folder vara väldigt grundligt städad. Ändå finns det saker som döljer sig under ytan. Därför ser jag ett stort värde i att kunna arbeta med en terapeut och få en utomståendes perspektiv på mitt inre arbete.

Känslolås är en orsak till att jag valde känslozonterapi. Behandlingen består nämligen både av diskussion och en slags massage som öppnar upp kroppens meridianlinjer genom akupressur (= akupunktur utan nålar). För mig har det här haft oanat fina och starka effekter – terapeuten jag jobbar med har varit positivt överraskad över hur snabbt min kropp reagerar på behandlingen. Den fysiska behandlingen hjälper mig att komma åt mina 'blind spots' genom att låsa upp kroppen så att jag får tillgång till informationen som på något sätt håller mig tillbaka.

Min senaste behandling var för två dagar sedan. Jag ville inte skriva om den direkt eftersom jag i lugn och ro ville känna efter hurdana effekter den skulle ha. Vi började rita upp min livskurva och fokuserade på vissa åldrar. Det är nämligen så att vi bearbetar våra känslor i cykler på 18 år. För tillfället hanterar jag därför sådant som hänt när jag var 12 år. Helt crazy, men stämmer verkligen ju mer man tänker på saken!

Temat för behandlingen blev slutligen ilska. För mig är det en knepig känsla eftersom jag inte anser mig har rätt att känna den. Av någon orsak har jag alltid sett ilska som en primitiv reaktion och ansett att jag borde vara kapabel till att 'rise above it', dvs. antingen finna förståelse för den/det jag är arg på eller helt enkelt släcka branden direkt. Jag har alltså aldrig tillåtit mig själv att bli arg.

Jag överraskades över hur mycket ilska jag hade i kroppen. Jag! Jag som aldrig blir arg och alltid förstår. Men det är det som är problemet. Jag fick lära mig att varje grundkänsla – rädsla, ilska, skuld, skam – har en s.k. antikänsla. Antikänslan stiger fram om grundkänslan inte får uttryckas fritt. Sedan finns det också djupare nivåer där man antingen upplever livsglädje och frihet eller börjar leva en lögn och fly / klamra sig fast vid saker – helt beroende på om man möter eller förnekar känslorna.

Ilskans antikänslor? Bitterhet eller att vara för snäll. Genom att inte tillåta mig själv att bli arg har jag – den eviga optimisten – därför blivit en glad representant av den snälla flickan som alltid är alla till lags. Hellre det än bitter, men...jag har verkligen gjort mig själv en stor björntjänst. Mönstret har hållit i sig sedan jag var liten – på föräldramöten brukade mina lärare berätta att jag alltid satt och försökte samla mig om det blev konflikter i klassen. En liten högkänslig Hanna som inte visste vad hon skulle göra med alla känslor, så hon svalde dem istället, typ.

Ännu har inga större raseriutbrott uppstått. Det kan nämligen vara sådant som händer, upp till 5 dagar efter behandlingen. Genast efter behandlingen började jag storstäda och lyckades kanske kanalisera en hel del energi in i den aktiviteten. Igår kväll uppstod dock ett plötsligt behov att slå skiten ur några kuddar. Jag lyssnade snällt till kroppen – det är tydligen SUPERVIKTIGT att få utlopp för den frigjorda ilskan som bubblar upp så att jag inte börjar förtränga den igen.

Efteråt skrattade jag. Dels för att det kändes lite dumt att slå kuddar, men också för att jag släppte taget om en hel del ilska och skapade mer utrymme för glädje, skratt, kärlek. Under behandlingen upprepades ordet Frihet i mitt huvud, om och om igen. Det känns verkligen som att det här är min väg mot en ny nivå av inre frihet, ett öppnat känslolås i taget. För ilska är ingen primitiv reaktion – det är en livsviktig känsla som inte ska förträngas, utan bemötas på rätt sätt.

 

Bild: Pixabay

onsdag 16 maj 2018 - 15:16

Mamman som glömdes bort

people 3147853 2

 

Två dagar efter morsdag sitter jag fortfarande och funderar på mammor och moderskap. Det är viktigt att vi uppmärksammar och uppskattar alla mammor, fastän jag förstås hoppas att det inte skulle behövas en speciell dag för att komma ihåg att göra det. Samtidigt som mamma, farmor, mormor, styvmor och svärmor får alla möjliga gåvor finns det ändå en moder som främst får nöja sig med skräpet som blir kvar efter morsdagsgåvorna.

Det är som att vi helt har glömt bort Moder Jord. Hon som bär upp oss varje dag. Hon som frikostigt låter oss använda sina träd och stenar för att bygga hus. Hon som ser till så att naturen vaknar varje vår och bär frukt varje sommar och höst. Hon som är ett hem för alla varelser och älskar dem alla lika ovillkorligt – oberoende av om kärleken är besvarad eller inte.

Varje dag när jag går ut med hunden plockar jag skräp. Jag ser hur de mest ofattbara sakerna bara 'faller ur händerna' på folk, fastän de skulle vara några meter från ett sopkärlk. Jag ser hur människor roar sig med att skrämma djur eller sparka på träd. Människan bara tar och tar och tar av naturliga resurser, utan att alltid ge tillbaka med samma mått. Är inte vår Moder Jord värd lite mer respekt än så här?

Hur vi behandlar Moder Jord säger också något om hur vi ser på kvinnan i allmänhet. Ursprungsbefolkningarna levde alltid i samklang med naturen och dess cykler och visade stor tacksamhet för naturens gåvor. I de här kulturerna hade också kvinnan, Modern, en helt annan roll – en respekterad rådgivare med tillgång till unik intuitiv kunskap och stark skapande kraft. Eftersom vårt patriarkala samhälle inte värdesätter feminina egenskaper på samma sätt som maskulina är det därför inte alltid lätt för den moderna kvinnan att ta tillbaka sin kraft.

Gudinnan är ändå på frammarsch igen. Det visar gårdagens nymåne tillsammans med en del andra intressanta astrologiska händelser. Kvinnor stiger fram och talar sin sanning. Män stiger också fram och försvarar sina systrar, uppskattar dem för deras unika kvinnliga egenskaper. Könsrollerna börjar suddas ut och hitta en ny balans. På samma sätt behöver Moder Jord oss alla just nu, mer än någonsin, för att själv kunna börja helas. Både män och kvinnor behöver ta henne i försvar.

Moder Jord är också en arketyp – den Stora Modern. Gudinnan som drömmer och skapar och känner utan begränsningar, fri och intuitiv. Hon som, med öppna armar, välkomnar alla till sin famn och accepterar dem precis som de är. Hon som bär på en rasande kraft bakom den mjuka fasaden. Det sägs att varje kvinna, genom sin livmoder, är kopplad till Moder Jord – The Womb of the World – och har tillgång hennes uråldriga kraft. Det gäller också kvinnor som inte har kvar sin fysiska livmoder eftersom livmoderns energicenter inte försvinner någonstans.

Den ovillkorliga kärleken är moderns främsta egenskap. Om vi alla skulle älska lika ovillkorligt som mammor gör skulle världen se ganska annorlunda ut. Det tror jag i alla fall. Värna alltså om miljön – sortera, återvinn, skräpa inte ner, köp inte mer än du behöver, gör hållbara val. Krama ett träd, gå barfota, lägg händerna på jorden – se, känn, hör, dofta smaka på det som Moder Jord frikostigt delar med sig av. Det är något att vara tacksamför, varje dag – inte bara på morsdag.

 

Bild: Pixabay

fredag 11 maj 2018 - 22:04

Vägen som vi så lätt vandrar

IMG 6

 

Det finns en stenlagd gågata i Åbo. Jag & Henrik råkade hitta den när vi var ute på söndagspromenad förra helgen. En gångbana är utmärkt med aningen mörkare stenar som säger "Gå här! Det är här vi vill att ni ska gå!" Och människor går där. Precis allihop. De följer snällt varje sväng, utan att ifrågasätta den slingrande rutten.

Gatan får mig att tänka på en berättelse som jag hittade när jag skrev min gradu på Hanken. Det var en sympatisk historia återgiven av Francis Glebas. I korthet handlade den om en liten pojke som en tidig morgon skulle gå till skolan. Istället för att gå rakt fram på trottoaren bestämde han sig för att skapa en slingrande stig i nysnön. När pojken gick hem märkte han till sin förtjusning att alla hade följt hans spår. Historien gav väl inte direkt några vetenskapliga bevis men berättade ändå något om människans förmåga att agera undermedvetet och orationellt.

Hjärnan älskar rutiner och trygghet. Att fungera (undermedvetet) enligt invanda mönster är onekligen en viktig egenskap – det skulle vara väldigt tungt för hjärnan att koncentrera sig 100 % på precis varje sak vi gör. Rutiner erbjuder en enkel informationsöverföring som inte kräver någon ansträngning. Alla avvikelser kan därför, i princip, istället upplevas som hot. Inte så konstigt att människor ibland reagerar aggressivt när de möter någon som inte delar deras åsikter.

Men – tillbaka till den slingrande stenbelagda vägen. Jag fascinerades verkligen av människorna som lydigt följde de mörkare stenarna. Kanske det var en kul grej att följa den här mystiska rutten, skapad av någon okänd person. Kanske tänkte de inte ens på att de gick i jämna krokar – hjärnan fick gå på autopilot och följa den trygga, utmärkta vägen.

I mig och Henrik väckte vägen en inre rebell. Både han och jag fick genast känslan av att vägen kändes klaustrofobisk. Det var bara stenar på marken, placerade i ett visst mönster, men de gav upphov till tankar som "Du ska inte säga åt mig var jag ska gå" blandat med "Jag vill gå där ingen annan gått". Säger kanske en del om vår personlighet. Av någon orsak har det alltid varit utmanande för både mig och honom att stanna 'inside the box'.

Jag försöker inte säga att ett beteende är bättre än ett annat. Jag tycker bara att det är så himla intressant att en slingrig väg – en gata i Åbo eller en snöstig upptrampad av en liten pojke – kan få så många följare, trots att den egentligen är krångligare att vandra på. Samtidigt finns det personer som reagerar på avvikelsen, stannar upp och frågar sig: "Varför? Är det här den enda vägen? Finns det inte en enklare väg?" Dock ställs den senare gruppen inför ett val – att trampa upp en helt ny stig eller gå där de andra gått.

Det känns som att den vinglande vägen bär på ett djupare budskap. Att trampa upp en ny väg kräver mod och uthållighet. Vägen är kanske inte alltid lika tydlig att följa. Man kan hitta många orsaker till varför det är lättare att slingra med massorna än att välja en avvikande väg. Det är nog därför det är så svårt att bryta sig ur invanda mönster – dåliga vanor, osunda förhållanden, jobbiga arbetsplatser. Den bekanta rutten är trygg och tydlig, fastän man innerst inne helst skulle skippa de där onödiga svängarna.

Jag och Henrik valde alltså att gå rakt genom gränden. Stundivs hade vi mörka kullerstenar under skorna, stundvis var vi så att säga 'offroad'. Det kändes lite förbjudet att inte följa rutten som, bokstavligen, var huggen i sten. Samtidigt kändes det bra. Nästan som att man kunde känna fotavtrycken efter alla andra som valt att gå vid sidan om – tysta rebeller som inte ville göra som alla andra. På något sätt var det ett steg närmare friheten, ett steg 'out of the box'.

Vi mår alla bra av att bryta våra invanda mönster ibland. Köp en ny sorts yoghurt, kör en ny rutt till jobbet, gå åt ett helt nytt håll när du tar ut hunden imorgon, välj ett nytt skåp när du går till gymmet, flytta ett prydnadsföremål till ett annat rum. Det kanske känns som små saker men de har en stor effekt på autopiloten som oftast tar hand om vår hjärna. Testa så får du se. Också små förändringar kan få energin i ditt liv att flöda på ett helt nytt sätt. Samtidigt vidgar du dina vyer.

torsdag 10 maj 2018 - 21:24

Sjukstuga & mangoglass (+RECEPT)

IMG 5

 

Hej från sjukstugan. Jag kan inte komma ihåg när jag senast skulle ha varit sjuk – men nu är jag det. Definitivt. Vaknade plötsligt upp med feber och rivjärn i halsen igår och fick ställa in en jobbgrej som jag hade sett fram emot. Fastän det fanns en del av mig som insisterade – att jag borde sätta mig i bilen och bita ihop, att det inte är så allvarligt, att jag överreagerar – är jag glad att hon inte har så mycket att säga till om längre. Jag är tacksam över att jag har lärt mig att värdesätta mig själv och mina behov. För vem ska göra det om inte jag gör det?

Det skulle ju, helt på riktigt, ha varit helt sjukt att åka iväg när man är sjuk. Som tur var kunden underbart förstående – så som de flesta människor faktiskt är. Det är bara lätt hänt att man själv bygger upp ett worst case scenario när man blir tvungen att göra någon annan besviken. I alla fall jag. Det var verkligen inte självklart för mig att ställa in något på så kort varsel, särskilt när vi försökt hitta ett lämpligt datum så länge. Men vad kan man göra om man vaknar upp med feber? Så som min mindfulnesslärare skulle ha sagt: Det är vad det är. Och någon mening fanns det med det här också.

Jag har sovit, sovit, sovit. Det känns så lyxigt att underbara Henrik jobbar hemifrån och har kunnat pyssla om mig då och då. Febern har gått upp och ner, men idag orkade jag faktiskt börja kolla på en superintressant serie på Netflix – COSMOS: A Spacetime Oddysey. Rekommenderas om du är ens lite rymdintresserad. Eller rymdnörd (som jag). Eller ens en aning intresserad av livet och dess uppkomst. Eller livet i allmänhet. Ja, se den, helt enkelt.

För att svalka min stundvis lite överhettade kropp gjorde jag också egen mangoglass. Det blev ett sätt att ta in solen när jag inte orkade gå ut i det strålande solskenet. Tänkte dela med mig av receptet som är superenkelt. Funkar också för dig som inte är sjuk!

 

Mangoglass

Du behöver 3 ingredienser:

  • 1 färsk mango
  • 4 dl havremjöl (eller annan mjölk du har hemma)
  • Honung enligt smak

 

Gör så här:

  • Rör ihop ingredienserna i en blender
  • Häll i kärl (fryssäkra)
  • Låt stå i frysen ca 2h

 

Glassen blir inte helt genomfrusen på 2h, men för min smak är det tillräckligt – rör om lite så blir det jämnare konsistens. Om glassen står i frysen över natten hinner den frysa till ordentligt och då behöver den stå framme en stund. Men gott det också!

tisdag 8 maj 2018 - 17:58

Arga dagen

IMG 4

 

Idag har jag varit så Arg. Riktigt ilsken och irriterad. Rent av upprörd. Förtörnad! Aaargh. Varför? Jo, därför att jag hamnat mitt i – enligt min mening – riktigt ofattbart onödig byråkrati.

Long story short. När man blir företagare finns det en hel del saker som olika instanser tycker att man 'borde' göra. Från första början gjorde jag därför ett beslut att tänka igenom vad som verkligen ger mig mervärde. Jag ville inte slänga iväg pengar bara för att man 'alltid har gjort så här'. Efter att ha gjort en del research insåg jag t.ex. att en enskild näringsidkare (= jag) egentligen inte behöver ett dyrt företagskonto – därför fixade jag ett vanligt brukskonto & bankkort via nätbanken.

Jag bestämde mig dock för att anlita en proffsig bokföringsbyrå. Det kändes som en värdefull investering eftersom bokföring inte är min starka sida. Jag visste också att jag skulle behöva bokföra en del specialgrejer, så jag ville vara säker på att få allt rätt. Jag hittade en jättefin bokföringsbyrå och började använda deras onlineprogram. Superlätt att använda och dessutom helt papperslöst! De gav mig en bankfullmakt och bad mig gå till banken för att kunna koppla mitt konto till bokföringsprogrammet. Inga konstigheter.

Men sedan började banken krångla. "Vi kan tyvärr inte godkänna fullmakten eftersom du inte har ett företagskonto." De kunde inte ge mig någon förklaring – i princip var all i sin ordning, men. Allt verkade hänga på nån onödig policy och 0% flexibilitet. Jag försökte vara jättevänlig och konstruktiv, men banken hade noll förslag på hur situationen kunde lösas. Alltså...på riktigt?!

Det här gjorde mig så arg. Det kändes så himla onödigt att jag – som redan kommit igång med mitt företag – nu plötsligt skulle behöva boka möte med banken och få ett helt nytt kontonummer och betala månadsavgifter. Bara för att banken bestämmer att jag inte gjort 'på deras sätt'. Vad är det liksom för skillnad? Det finns ingen lag som säger att jag måste ha ett företagskonto, men genom en liten policy kan banken ändå tvinga mig att skaffa ett sådant. Känns riktigt ruttet faktiskt.

Som företagare känner man sig ganska hjälplös. Det finns inte mycket man kan göra när en part inte vill diskutera med en annan – förutom om vissa krav uppfylls. Hey guys, det här är inte dagis. "Snälla banken, låt nu bokföringsbyrån vara med och leka." Så onödigt! Jag förstår att det behövs skilda konton för företag, men borde det inte finnas något mellanting för enpersonsföretag där företagets ekonomi i princip är lika med privatekonomin?

Jag var arg hela dagen. Jag var arg när jag fixade frukost. Jag var arg när jag åt frukost. Jag var arg när jag kollade mailen. Jag mailade min bokföringsbyrå i en lite irriterad ton. Jag hade en attityd när jag ringde banken. Jag skrev ett argt Facebook-inlägg. Jag var bara arg, arg, arg och fick inget vettigt gjort, trots att det fanns en hel del saker på min to-do-lista.

Allt ändrades när jag kom mig ut i solskenet och började fokusera på glädje, tacksamhet. Jag åkte iväg på ett möte som blev jättetrevligt och innehöll överraskningsfika. Jag fick fina telefonsamtal av nära och kära. En yogatimme blev äntligen bekräftad. Och det var faktiskt mycket lättare än jag trodde att göra den där ansökan för företagskontot. Dessutom försökte jag göra den med så mycket kärlek och tacksamhet som jag i stunden kunde framkalla.

Tänk vad ilska kan göra med en. En halv dag, förmörkad. Dessutom började jag sprida ilskan omkring mig – i mail, på Facebook. Facebookinlägget bestämde jag mig faktiskt för att ta bort – jag kom fram till att det inte tjänade något egentligt syfte. Jag kommer inte längre ihåg exakt vad jag skrev, men jag postade nedanstående bild och funderade kring hur vi alla har ett val. Jag behöver inte vara en surpuppa fastän banken väljer att vara det.

 

4b69b10feaef95e2685bb10ef447ae60

 

På mina mindfulnessföreläsningar pratar jag ofta om ilska. När vi blir arga aktiverar vi en stor kraft inom oss – känn efter nästa gång du blir arg. Det viktiga är hur vi använder den kraften. I mitt fall använde jag kraften till att tycka synd om mig själv, sätta mig själv i en offerposition, sprida ilskan vidare, klaga på banken och skapa drama kring en sak som är ganska liten i det stora hela. Det är lätt hänt när man är upprörd – plötsligt glömmer man allt bra som hänt och fokuserar på det som inte funkar.

Vad kan man göra istället då? I mitt fall kunde jag ha accepterat situationen och använt den ilskna energin för att göra något konkret åt saken – t.ex. ansöka om företagskonto. Sedan kunde jag ha fortsatt att jobba med allt det underbara som faktiskt funkar. Jag kunde ha känt tacksamhet över att jag faktiskt kan sitta hemma i yoga pants och leva en fantastiskt fin och fri företagarvardag – att jag kan jobba hemifrån, precis som min man. Det är en dröm som går i uppfyllelse varje dag.

 

 

Bild: Etsy