tisdag 9 oktober 2018 - 14:46

Orakelkort – så använder jag dem

IMG 1349

 

Idag vill jag dela med mig av en måndagsrutin. Den här veckan blev det dock en tisdagsrutin. I vilket fall som helst brukar jag inleda min vecka genom att lyfta orakelkort. Det ger mig en fin start på veckan och värdefull hjälp på vägen.

Men vad är orakelkort, kanske någon frågar sig nu? Jag kan ju börja med att säga att det finns massor av olika kort. Sökordet oracle cards på Adlibris (som har ett fint urval) ger till exempel 169 träffar. Änglar, enhörningar, naturens andar, Egyptens panteon, druider, shamaner, gudinnor... Uttrycket "there's an app for that" kunde nästan också appliceras på dagens utbud av orakelkort.

Den stora mängden orakelkort för med sig lika många olika sätt att använda dem. Av egen erfarenhet kan jag dock berätta att de allra flesta orakelkorten, i grunden, fungerar på ungefär samma sätt. Du ställer en fråga och lyfter kort – fritt eller enligt anvisningar – beroende på frågan du vill ha svar på. Svaren kan du antingen tolka intuitivt, eller med stöd av medföljande guidebok.

Jag använder, för tillfället, tre olika orakelkort. De har alla en speciell betydelse för mig och jag har, tillsammans med mina guider, skapat specifika sätt att använda dem. För mig representerar orakelkorten ett väldigt konkret sätt att kommunicera med andevärlden – en kommunikationskanal som ger den osynliga världen en möjlighet att uttrycka sig. Dessutom är orakelkorten för mig ett sätt att komma i kontakt med min inre visdom. Att bli 'mitt eget medium'.

Men låt oss backa lite – guider? Kommunikation med andevärlden? Jo, så här är det. Vi har alla osynligt stöd på vår livsresa. Jag väljer att kalla dem guider, spirit guides. Jag har utvecklat en väldigt personlig relation till mina guider och känner att jag får hjälp och vägledning på många olika sätt. För mig är guiderna viktiga 'portvakter' som filtrerar informationen från Universum. För dig kan de vara något helt annat. Jag ber dig bara att vara öppen för tanken, och se hur det känns. I något senare inlägg ska jag berätta om guider i mer detalj.

Orakelkorten du ser på bilden heter Native Spirit. De är en kanal för min huvudsakliga guide – en gammal och vis indianman. Om korten, upprepade gånger, dyker upp i mina tankar vet jag att han har något meddelande åt mig. Jag brukar plocka fram korten, vissla tre gånger, och bränna Palo Santo för att rena energin i rummet och signalera att jag är mottaglig för information. Det här är som sagt en rutin jag skapat tillsammans med min guide – du kan välja att använda korten på ett helt annat sätt.

Orakelkorten Native Spirit erbjuder flera olika sätt placera ut korten. Därför brukar jag också meddela min guide vilket upplägg, s.k. spread, jag tänker använda. Sedan ber jag min guide att tala genom korten och ge mig sanningsenlig vägledning kring något jag funderar kring, till exempel min kommande vecka. Jag placerar ut korten på bordet i en halvmåne och aktiverar mina handflator genom att gnugga dem mot varandra.

Genom att föra höger hand över korten känner jag energin flöda och vet intuitivt vilka kort jag ska lyfta. Än en gång är det här mitt sätt – att använda händerna som energiverktyg är väldigt naturligt för mig. Jag vet dock att många andra till exempel blandar korten och väljer det översta. Enligt mina erfarenheter är intentionen ändå det viktigaste. Oberoende av hur korten lyfts brukar Law of Attraction se till så att var och en får precis rätt kort.

Tolkningen av korten är en väldigt intuitiv process. Ibland får jag direkt tankar, bilder eller känslor som ger mig svar. Andra gånger förstår jag inte alls – då kan jag be om ytterligare vägledning, till exempel genom att lyfta ett till kort. Ju mer jag använder orakelkorten, desto lättare blir det att arbeta med dem. Jag följer inte svaren slaviskt. Men de ger mig en hel del värdefull information som, vecka efter vecka, hjälper mig att navigera genom livet.

I dag ville jag lyfta ett kort också för dig, kära läsare. Kortet blev SHAPESHIFTER, så som du ser på bilden ovan. För mig berättar kortet om de begränsningar vi ofta skapar kring oss själva. Precis som månen ständigt flödar från nymåne till fullmåne har vi alla också möjligheten att ständigt förnya oss själva. Börja om, helt enkelt. Livet är inte statiskt – det går i cykler.

Att vara en SHAPESHIFTER innebär att bryta sig fri. Är du, just nu, den du innerst inne vill vara? Uppnår du din fulla potential? Begränsas du av dig själv eller någon annan? Tänk dig vad som skulle hända om de där begränsningarna inte fanns, om du kunde vara och göra vad som helst. Vem skulle du vara, vad skulle du göra? Låt din fantasi flöda fritt och fokusera på hur det skulle kännas. Då börjar du redan väva osynliga energitrådar i den riktningen.

Du definierar dig själv. Det du identifierar dig med blir din verklighet. Så forma ditt liv på ett sätt som hjälper dig att må bra, känna din egen kraft. Shapeshifta till den bästa versionen av dig själv. Gör det så konkret du kan. Men känn också att det förnyelsearbete du gör i dina tankar redan för dig i rätt riktning.

Jag önskar dig en underbart fin vecka. Känn efter om orakelkortet resonerade, dvs. om det kändes som att det väckte tankar eller känslor inom dig. Kanske du hittade någon helt egen tolkning. Kom ihåg att du själv har svaren inom dig.

Om du blev sugen på att köpa egna orakelkort ber jag dig att välja i lugn och ro. Oftast är det nästan så att orakelkorten väljer dig – att rätt kort dyker upp vid precis rätt tillfälle eller att det finns vissa kort som kallar på dig. Så känn efter i hjärtat innan du köper. Och låt korten lära dig hur och när de vill bli använda.

 

 

lördag 6 oktober 2018 - 11:31

En svår vecka

IMG 1320

 

Jag ska nu vara helt ärlig. Jag har haft den mest utmanande, hjärtskärande veckan på länge. Och jag har inte velat skriva om den. Jag har känt att jag behöver dra mig undan, gömma mig, figure myself out. För jag har en röst i huvudet som säger: Vem skulle vilja läsa om dina problem? Den säger: Du är så jävligt privilegierad – skärp dig, sluta klaga. Men vet du vad? Det här är vad jag går igenom just nu. Och det är viktigt. För mig.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Den här inre processen har nog pågått, under ytan, i flera år. Men det är först nu som jag har varit redo att möta de där skuggorna som förföljt mig. Och det har varit en hel del att ta in. En stor del av det här jag nu går igenom fick sin början förra veckan, när jag och två själssystrar reste till östra Finland för att träffa ett medium.

Jag vet hur det kanske låter – ett medium minsann. Men jag tror, helt ärligt, att det finns människor som har seendets gåva. Personer som kan kommunicera med andevärlden, andra dimensioner. Den här verkligheten vi upplever är verkligen inte allt. Jag upplever själv att jag, genom drömmar och meditation, får vägledning.

Men visst fanns det en liten del av mig som var skeptisk. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Förutom att detta medium bor mitt ute i skogen och endast tar emot dem som andevärlden ber henne bjuda in. Och att allt hon hade berättat för mina vänner, för två år sedan, hade visat sig vara sant.

Upplevelsen var stark. Den känns för personlig för att dela öppet. Och det har varit en hel del att smälta. Dels fick mitt ego några riktigt hårda smällar. Många illusioner försvann – främst sådana jag hade om mig själv. Och så fick jag tänka om. En hel del. Kring hela mig och hur jag lever mitt liv. Men så fick jag också många bekräftelser, fina budskap, mycket större förståelse. Många pusselbitar som fortfarande fortsätter att falla på plats.

Men jag ska erkänna en sak. Jag ville att mediumet skulle säga att jag är speciell. Jag ville höra att jag har en stor uppgift här på jorden. Det är nämligen något jag har upplevt sedan jag var barn. Och jag har alltid fått höra att jag är så speciell. Upprepade gånger har främlingar kommit fram till mig och sagt samma sak: Du är speciell, du har en uppgift, du är viktig, du är unik.

Jag har inte insett hur det här har påverkat mitt ego. Det är inte direkt så att jag har sett ner på andra. Men jag har inte byggt mitt självförtroende på en bra grund. Jag har behövt bekräftelse utifrån. Och det är egentligen bara plåster på såren, också inom andlighet. Det betyder INGET att höra att man är fin eller speciell, om man inte tror det själv. Och i värsta fall kan det stiga en åt huvudet.

Mediumet berättade om min livsuppgift. Den handlar inte om att bli yogalärare. Eller mindfulness- eller meditationslärare. Den handlar inte om att ta ett färdigt koncept och kopiera det. Det var en tung insikt som jag, innerst inne, nog varit medveten om. Universum har talat klarspråk kring de här frågorna. Ojojoj vad tydligt det har varit. Men jag har inte lyssnat. För hela min rationella hjärna har sagt åt mig att bli yogalärare – det var ju därför jag lämnade mitt välbetalda reklamjobb. Detta skall fullföljas! Men. Det här med andlighet går inte att prestera. En viktig läxa.

Mediumet påminde mig om att jag är en gammal själ. Det har jag också vetat sedan barndomen. Men jag har aldrig riktigt respekterat och värdesatt den där uråldriga visdomen som finns inom mig. Här har Universum också varit supertydlig – allt från mystiskt låsta öron till knepiga situationer som uppstår när jag försöker kopiera någon annans sanning. Men än en gång har jag inte lyssnat. Jag har inte trott att jag räcker till, att det är tillräckligt att bara vara jag.

Det var som att hela min identitet nollställdes efter det där besöket. Henrik undrade om jag verkligen ska 'ändra allt' på grund av en kvinna ute i skogen. Men det handlade egentligen inte så mycket om kvinnan i skogen. Hon sa bara vad jag behövde höra. Vad jag redan vetat men inte velat tro på. Jag förstod så många saker.

Jag insåg också en annan viktig sak. I det här livet har jag nästan aldrig varit mig själv. Jag har varit 'häst-Hanna' och 'heavy-Hanna' och 'reklam-Hanna'. Särskilt under åren som copywriter lät jag jobbet bli min identitet. Jag kopplade mitt personliga värde till mina arbetsprestationer. När jag, sommaren 2017, släppte taget om jobbet hade jag plötsligt ingen identitet. Inget visitkort, ingen titel. Ingen chef eller kollega som berättade om jag duger eller inte.

Det är först nu jag inser hur hemskt det var – att bara vara jag. Jag inser också att jag var väldigt snabb med att ta till mig titeln som mindfulnessinstruktör, yogalärare, och göra dem till min nya identitet. Och nu har jag blivit 'hippie-Hanna' – en högkänslig och andlig yogi. Twin flame och Starseed – begrepp som förklarar vem jag är. Ja, det är jag. Det ger mig tillhörighet. Men det är inte hela sanningen. Jag har fått erkänna för mig själv att jag har fortsatt att undvika mig själv.

Jag har gråtit i en vecka. En känsla av ruta ett. Kulisser som rasar. Och kvar står jag, bara jag – naken, ensam. Samtidigt har de här insikterna varit lite av en befrielse. Jag behöver inte vara 'out there' och försöka så himla mycket. Jag kan egentligen jobba med vad som helst och hålla andligheten för mig själv – ett värdefullt verktyg för min personliga utveckling. Jag behöver inte försöka ordna yoga- eller meditationstimmar och kämpa mot Universum, som vänligt men bestämt försöker säga: Hanna, det är inte riktigt det här du ska göra.

Det har varit skönt att släppa all strävan. Jag behöver inte försöka något, jag behöver inte försöka vara någon. Bara mig själv. Jag behöver inte springa på hundra kurser och försöka lära mig något – allt jag behöver för att fullfölja min livsuppgift finns redan inom mig. Och allt annat jag lär mig är en trevlig bonus. Men känslan av ständig otillräcklighet har faktiskt försvunnit. Jag är redan allt jag behöver vara. Jag behöver bara börja lyssna till mig själv.

Den här upplevelsen har gjort mig väldigt ödmjuk. Varje dag är jag bara så himla tacksam för att få vara jag – här, i det här livet, med Henrik, och uppleva all skönhet, alla välsignelser omkring mig. Att släppa taget om andligheten som 'karriär' har också hjälpt mig att känna en ny nivå av tacksamhet kring mitt företag där jag får konsultera företag inom marknadsföring. Allt är precis som det ska vara. Och jag ser faktiskt fram emot att börja göra konstnärligheten till en större del av mitt liv. Att skriva, skapa något helt eget. Det är därför jag har kommit hit.

Påminner mig om ett citat av Elisabeth Haich, från hennes bok Initiation. Det var en viktig vändpunkt för mig – något som hjälpte mig att förstå min roll, min gåva, och vad den kan användas till. Jag har kommit hit av en orsak. Jag har en viktig uppgift. Och nu börjar jag äntligen minnas. Insikterna kommer inifrån. Det var bara många lager av illusioner som först behövde skalas bort.

 

"You know very well that
merely being born with a talent
for music, sculpture or other arts
does not mean by any manner of means
that a person is an artist. ...
You have talents which you
simply allow to lay idle:
the ability to express the Spirit."

 

onsdag 3 oktober 2018 - 19:13

Har jag något att säga?

IMG 1315

 

Har jag något att säga? Jag har ställt mig själv frågan – om och om och om igen – den senaste tiden. Jag har försökt möta frågan med mod. Svaret kan vara ja. Svaret kan vara nej. Bägge svaren har konsekvenser.

Just nu känner jag mig lite förvirrad. Universum har, de senaste veckorna, gett mig en hel del omskakande information. Många illusioner, främst kring mig själv, har försvunnit. Mitt ego har fått några käftsmällar. Jag har fått tänka om en hel del, kring ungefär allt. Yoga, mindfulness, meditation – allt det där som blivit en så stor del av min identitet – är inte en lika självklar del av min livsuppgift längre. Men det är ett ämne för ett annat blogginlägg. Idag vill jag dela mina tankar kring att skriva – en gåva jag haft sedan jag föddes.

Lite bakgrund.

Jag började skriva ungefär när jag kunde hålla i en penna. Skrivandet kom naturligt till mig. Innan jag kunde forma bokstäver fyllde jag hela häften med spiraler och krumelurer. Hela mitt väsen törstade efter att få uttrycka sig genom text. Så jag övertygade mina föräldrar att lära mig. Att skriva fyllde mig med en obeskrivlig glädje. Orden bara flödade ur mig.

När jag började skolan kunde jag både läsa och skriva. På en kväll gjorde jag alla uppgifterna i den första skrivboken. Läraren gav mig boken för nästa nivå. Nästa nivå. Nästa nivå. Och jag slukade dem alla. Sedan fick jag gå till biblioteket och sitta där ensam medan resten av klassen fortsatte enligt läroplanen.

"Du borde bli författare". Fyra ord som har följt mig sedan barndomen. Jag blev inte författare, men under 8 år var skrivandet mitt yrke. Jag blev copywriter. Jag var proffessionellt kreativ. Ghost writer för den enda och andra experten. Skrev från morgon till kväll. Det var fint men också hemskt. Min gåva kopplades till pengar, deadlines. Jag kunde inte skapa fritt. Men jag gjorde mitt bästa.

Det är ett år sedan jag slutade jobba som copywriter. Sedan dess har jag främst uttryckt mig genom mitt jobb, genom olika workshops och föreläsningar. Dikter nu och då på Instagram. Och så den här bloggen. Det har varit fint. Det har känts naturligt. Jag vet att jag har kommit till jorden för att skriva och därför är det så naturligt att alltid, i någon form, uttrycka mig i skrift.

Men. Det är här de där nya insikterna kommer in.

Det känns som att min relation till ord blir mer och mer komplicerad. Jag märker att jag stundvis undviker att skriva. Du som följer min blogg har säkert märkt att det blir tyst ibland. Det är tider när jag drar mig tillbaka och allvarligt reflekterar kring mitt skrivande – det jag säger, det jag borde eller inte borde säga.

Ord är stundvis så svåra och otillräckliga. Ibland känns det som att jag snärjs in i dem, bokstäverna som jag tidigare kunde skapa så fritt med. Dessutom ger Universum mig omedelbar feedback när det inte är min inre visdom som flödar ut genom orden jag skriver. Jag inser att jag inte lyssnar tillräckligt till mitt inre. Jag undrar vad jag egentligen har att säga. Och varför? Det finns så många ord. Varför har just jag det här utrymmet där jag får dela mitt hjärta?

Förföljd av de här frågorna har jag länge känt mig kallad att börja måla. Kreativiteten i mig har skrikit efter att få uttrycka sig. Uttrycka sig på ett sätt där inget kan vara 'rätt' eller 'fel'. Så jag anmälde mig till den intuitiva målarkursen Awakening to your inner landscape på Arbis. Och tog ett stort steg utanför min comfort zone.

Jag lovade mig själv att skapa utan förväntningar. Utan tankar kring ifall jag 'kan' eller 'inte kan' måla. Jag ville ge mig själv tillåtelse att låta mitt inre uttrycka sig fritt – utan några krav på slutresultatet. Jag ville se vad som händer när jag kanaliserar mitt inre och säger det jag vill säga, utan att använda ord.

Det har varit en starkare upplevelse än jag kunnat tänka mig. Åh, så underbart! Och vilka insikter som dyker upp under målandets gång. I dag noterade jag till exempel att jag dröjde mig kvar vid vissa penseldrag som blev extra fina. Det förde med sig en rädsla: Tänk om jag förstör dem? Flera gånger pushade jag mig själv att bara fortsätta skapa, trots att motivet hela tiden ändrades.

Plötsligt hade jag ett öga framför mig. Jag insåg att det inte bara var 'eye' utan 'I', jag! Dagens målning var en reflektion av hur jag ser på mig själv. Trevande penseldrag färgade av rädslan att göra något fel, att inte helt våga uttrycka mig. Men ju mer jag arbetade med rädslan, kom över den, desto tydligare började ögat ta form. Inuti mig vaknade en ny styrka, en ny frihet.

En del av mig vill fortsätta att uttrycka mig utan ord – genom att måla och dansa – tills jag känner att jag har något värdefullt att säga igen. En del av mig vill fortsätta skriva, för det är ju det jag kommit hit för att göra. Det finns bara en fråga som återstår: Vad ska jag skriva om? Och vem ska läsa det? Och varför? Det återstår att se. Något finns onekligen där, under ytan, som väntar på att bli sagt. Det är bara ovant att se hur det, just nu, visar sig genom penseln, inte pennan.

 

måndag 1 oktober 2018 - 19:22

Kärlekshistorian, del II

IMG 6159

En av våra första gemensamma bilder – Crow Pose någonstans mellan Vasa och Umeå. En fristad där vår gränslösa kärlek kunde existera utan samhällets ramverk.

 

Det känns som en märklig dag att fortsätta den här berättelsen. Det är den 1.10 och för några timmar sedan körde jag Henrik till flygfältet. Han flyttar till Sverige nu. Jag flyttar först den 1.12. Det känns hjärtskärande att vara ifrån honom...men samtidigt är det inte första gången. Kanske det egentligen är en bra dag att skriva del II av vår kärlekshistoria. Om du inte ännu läst del I kan du göra det här.

Jag avslutade berättelsens första del med att våra händer möttes en regnig kväll. Sex timmar som kändes som 30 minuter. Och en stark övertygelse om att inget någonsin skulle vara sig likt igen. Vi tog varandra i handen och bestämde oss för att kasta oss ut i det okända. När jag skriver det så här så låter det galet. Men för både mig och Henrik var allt fullkomligt logiskt. Vi hade båda funnit personen vi väntat på och längtat efter hela livet. Äntligen!

Jag var alltså tillbaka i min gamla lägenhet. Henrik hade också flyttat från lägenheten han tidigare delade med sin sambo. Universum var dock på vår sida – hyreslägenheten som Henrik flyttade in i var nämligen 50 meter från min lägenhet. Det var dessutom den första bostaden som hade kommit emot när han hade börjat leta efter ett nytt hem. Plötsligt var vi två ett. Och vi bodde på samma gata, nästan mitt emot varandra.

Universum ryckte in igen – en vecka senare blev vi sambor. Det visade sig nämligen att Henriks nya hyreslägenhet hade en hel del ohyra. Det gick inte att bo där. Vi tvekade kanske en minut innan vi gjorde vårt sambobeslut. Någonstans i bakhuvudet fanns en röst som påminde om att det faktiskt bara hade gått två veckor sedan våra händer möttes. Innerst inne fanns ändå ingen tvekan. Ur våra själars perspektiv hade tiden hade absolut. Ingen. Betydelse.

Ett tag levde vi i kaos. Flyttlådor, möbler som sökte sin plats. På något konstigt sätt var alla mina och Henriks grejer ändå som bitar av ett stort pussel som bara väntat på att fogas samman – allt passade ihop. Vi sov på en 90 cm bred madrass eftersom min gamla säng blivit kvar hos mitt ex och jag inte ännu hunnit köpa en ny. Men det gjorde inget. Alla jordliga detaljer kändes så små jämfört med vår kolossala kärlek.

 

IMG 0124

IMG 0143

 

Tillsammans renoverade vi hela min gamla lägenhet. Det blev vår lägenhet. Vi rev tapeter, målade, tapetserade, bytte golv. Vi storstädade bland våra ägodelar. Varje dag gick vi tillsammans till jobbet, hand i hand. Varje dag kom vi, hand i hand, hem till en halvfärdig vardag som ändå kändes så hel. Dag för dag byggde vi vårt gemensamma liv – utan instruktioner, men ändå utan tvekan. Det kändes som att vi hade gjort allt förr.

Vi visste att allt var precis så som det skulle vara, men alla höll inte med. Vi fick lära oss att det fanns folk som ville välja sida. Vi fick lära oss att det fanns oskrivna regler och tidsgränser och karenstider – så och så och så länge innan det och det och det kan inträffa. Folk som räknade, taktikerade. Vi fick lära oss att det fanns folk som påbörjade ett socialt spel där varje like på Facebook och Instagram innebar ett ställningstagande. Vi fick lära oss att allt vi sa eller gjorde kunde leda till att någon började läsa mellan raderna och göra egna tolkningar.

Jag har full förståelse för att många kände sig förvirrade. Jag antar att det hela bottnade i att saker hände för snabbt, för tätt inpå varandra. Det fanns ingen otrohet inblandad – både jag och Henrik separerade från våra ex av helt orelaterade orsaker. Men alla ville inte tro det. Det gick rykten och det fanns spekulationer kring både det ena och det andra. Särskilt eftersom jag och Henrik råkade jobba på samma arbetsplats. Ändå ville vi inte smyga med vår kärlek – vi hade inte gjort något fel.

Snälla, låt oss bara vara tillsammans. Lite så kändes det den första tiden. Som tur fanns det människor som såg genom dramat – såg vår kärlek och var uppriktigt lyckliga för vår skull. Ni vet vem ni är, och jag är evigt tacksam för att ni fanns där genom de jobbiga tiderna. TACK <3 Jag vill inte gå in på detaljer, men det finns en del mer och mindre fysiskt och psykiskt våldsamma händelser som jag önskar att jag och Henrik aldrig skulle ha behövt uppleva. Men vår kärlek bar oss genom dem – också när en del personer uppriktigt uttryckte att vår kärlek var förbjuden.

Det var uppenbart att vår kärlek hade satt stora hjul i rörelse. Det fanns sådant som obarmhärtigt städades bort ur våra liv så att nya möjligheter, nya människor skulle få stiga in. Vi hade ingen aning om vad allt skulle leda till. Men tillsammans kändes allt rätt. Vi var en stadig punkt mitt i förändringsstormen. Inte en enda stund tog vi för given. Vi var båda djupt tacksamma över att, än en gång, ha fått bli återförenade. Två hjärtan, en själ.

Sedan hamnade vi 1000 km ifrån varandra. Henrik fick chansen att ta tre månader studieledigt och åkte till Sverige för att plugga på universiteten i Malmö & Lund. Jag var en skugga – kände mig halv och ofullständig. På något sätt klarade vi av att ses med ungefär två veckors mellanrum. Och när vi sågs tog vi vara på tiden till 100%. Men att åka ifrån varandra, gång på gång, var obeskrivligt hemskt. Otaliga gånger gick jag gråtande genom flygfält, tågstationer. Jag kunde inte förstå hur jag, i nästan 30 år, hade existerat utan Henrik när redan några dagar ifrån honom var nästan outhärdliga.

Vi försökte verkligen göra allt för att minska avståndet. Förutom att vi pratade på FaceTime minst en gång om dagen åt vi ofta tillsammans. Särskilt på helgerna dukade vi upp frukost på varsin sida om skärmen och drack kaffe ur samma kopp – han hade hälften av serien med sig medan andra hälften var hemma hos mig. Det var små men ändå stora och viktiga detaljer som fick vardagen att kännas lite lättare.

 

IMG 6969

 

Vi klarade det – vår kärlek bar oss genom tre månader av studieledighet. Och när Henrik kom hem började vi planera vårt bröllop. Men det är en historia för del III i berättelsen. Dessutom resulterade de där tre månaderna i många oförglömligt fina minnen som Henrik så vackert förevigat i ett memoryspel av trä. Jag blir tårögd av lycka varje gång jag ser på det. Tack, Universum, för att vi får uppleva den här kärleken i det här livet <3

 

IMG 0048

 

 

onsdag 26 september 2018 - 12:25

GÄSTBLOGG: kronisk sjukdom, yoga & karma

Du som följt min blogg ett tag vet att jag nyligen fick erkänna mina privilegier och hur de färgar mina attityder, hur jag stundvis kan bli lite ignorant eller insnöad fastän jag hela tiden känner att jag är öppen, respektfull och vill alla så himla väl. Läs mer om mina insikter i mitt senaste inlägg.

Mitt inre arbete sattes igång mycket tack vare en tankeväckande kommentar. Hur är det egentligen att leva i en yogakultur som säger sig välkomna alla men som egentligen skapar separation? Hur känns det att läsa om karma om man varje dag lever med en kronisk sjukdom? Hur känns det när folk undviker att prata om saker med deras rätta namn eller envist hänvisar till positivt tänkande?

Jag kände att jag inte är rätt person för att uttala mig om ovanstående frågor. Därför vill jag med glädje introducera min vän och första gästbloggare: Sandra Häll! Förutom att Sandra är en underbar person beundrar jag verkligen hennes sätt att prata om och förhålla sig till sin kroniska sjukdom.

 

IMG 20170908 095032 183

Min första gästbloggare: Sandra Häll

 

Hej!


Vad fint det här känns, att få gästblogga hos Hanna. Jag är den där vännen som Hanna nämnde i sitt tidigare inlägg, Sandra heter jag. Jag vill börja med att säga att Hanna är en av de mest ödmjuka och inkännande personerna jag känner och att jag får blogga nu är ännu ett bevis på det.

Jag följer både Hannas resa och hennes blogg lite på avstånd här i Sverige. Jag låter mig inspireras och läser nyfiket om de nya lärdomar som kommer längs vägen. Ibland förundras jag, ibland nickar jag igenkännande (till exempel är vi båda högkänsliga) och ibland håller jag inte alls med. Det är det sistnämnda som fört mig till det här inlägget.

Även jag har haft stor nytta av yogans filosofi och praktik och dras ofta till ”alternativa” sätt att tänka kring livet och världen, det inre och det yttre som påverkar oss alla. Jag är heller inte den som enbart tror på vetenskap utan vill gärna se allt levande som en harmoni, en energi och ett kretslopp. Alla behövs för att nå harmoni och moder jord förtjänar mer respekt än hon får. Men en del av mig har inte hittat hem, jag har känt mig utesluten och exkluderad och sett att vissa förklaringar till livets tillstånd inte går att applicera på mitt liv. Och när Hanna skrev om karma och reinkarnation så var det något som började skava inom mig, något jag tänkt på ett längre tag.

På Facebook kom en kommentar till Hannas blogginlägg om karma och med frågan om hur man enligt karma ser på sjukdom och lidande och Hanna svarade på ett ungefär att med karma kommer sjukdomar som en botgöring för ett tidigare liv. Detta träffade nära hjärtat, kan man säga. Jag har själv läst en del om positivt tänkande och karma och det upprör mig och jag inte kan ställa mig bakom detta hur mycket jag än vänt och vridit på det i mitt inre. Jag har en kronisk, genetisk sjukdom som heter Ehler Danlos-syndrom.

Jag har haft EDS sedan jag föddes och varje dag lever jag med symptomen såsom mycket smärta, trötthet och muskelsvaghet bland mycket annat. Och det är här det blir svårt för mig; Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, se hur något kan ha gjort att jag förtjänar att bära detta ok genom livet. Det är varken universums eller någon Guds fel att jag hamnat här, lika lite mitt eget, utan en defekt som bildades i livmodern redan innan jag var en person eller en kropp som kunde rymma en själ. Det är inte mitt fel att jag är sjuk, oavsett hur många liv jag levat!

Den västerländska yogakulturens största slogan är att den är för alla, oavsett förutsättningar och bakgrund, det ska finnas något för alla och alla ska ha ett hem i yogan. Jag önskar så att detta stämde. Tyvärr blir den både priviligierad och elitistisk. Detta har på senare tid diskuterats flitigt på nätet och med många infallsvinklar, bland annat cultural appropriation. Jag tänker hålla mig till den delen jag känner att jag har ett tolkningsföreträde nämligen att vara sjuk.

För när friska människor ber sjuka människor att tänka positivt eller att inte se sin sjukdom för vad den är utan som en obalans, något flyktigt och lite utanför en själv, eller som karma så förminskar en människor. Med detta tankesätt så säger en åt en cancersjuk person att den får skylla sig själv om den inte blir frisk = har inte tänkt tillräckligt positivt eller ska sona sitt tidigare liv. Att ett nyfött barn bär skuld till drogabstinensen den föddes med på grund av sina föräldrars val. En utövar sitt privilegium som frisk.

Vad innebär detta för mig konkret kanske flera av er undrar nu? Yoga har gett mig mycket positiva saker, jag har genom meditation och mindfulness hittat vägar genom min smärta. En god yogi har hjälpt mig med rörelser och andningstekniker som frigör energier och mjukar upp samt stabiliserar min kropp. Jättebra, men jag fick kämpa länge för att nå dit. Yoga idag är ofta en rörelse för friska, starka och fysiska personer. Det är gott om studios men få ger klasser som verkligen inkluderar alla. Helst ska du vara fit och inte behöva anpassa övningarna mer än lite böjda knän. Fokus är inte ditt inre och din helhet, fokus är hälsa (alltså friskhet) och prestation. Det är att utöva sitt privilegium som frisk att tala om för sjuka människor hur lätt de ska se på sin sjukdom.

Slutligen vill jag också gärna kort nämna lite mer om fenomenet dis-ease. Jag förstår varför detta kan vara tilltalande för många men för mig handlar mycket kring acceptans. Jag har en sjukdom, men jag är den inte. Däremot behöver jag ta den till mig, helt och fullt i alla skepnader, för att kunna leva i harmoni med den. I många år motarbetade jag min EDS, jag förnekade den med allt vad jag hade och skapade en distans mellan mig och min diagnos. För jag fick höra det, att min sjukdom inte var en del av mig, den var något annat (som en obalans). Detta var helt förödande.

Min sjukdom är en del av mig och tar jag inte in den delen så fattas det något hos mig och det uppstår ett skavande som tar så hårt på själen. Så att friska människor ser det som helande att inte inkludera en sjukdom i del av ens varande är exkluderande och ignorant. Det visar på stor okunskap kring hur själen förhåller sig till både kropp och personlighet, hur ens olika delar hänger ihop och påverkar varandra och att allt i ens person behöver tas om hand för att få harmoni och lugn. Inte i någon av de uråldriga lärorna förespråkar vi bokstavstroende utan reflektion. Det krävs ibland en anpassning av det som någon håller för sanning, alla mantran är inte till för att upprepas ordagrant.

Det jag ber om är lite mer inkänning till människors varande, en mer inkluderande ton i yoga-Communityt och förmågan att inse att en person, eller en del av en lära, inte sitter på hela svaret. Och att kunna backa, kunna komma till insikt om att det finns svårigheter i alla läror och att vi alla, oavsett förutsättningar, har en del i universum. Att vi tillsammans skapar ett pussel där alla bitar är olika och skeva men behövs för att skapa harmoni och liv. Det är väl det yogakulturen handlar om egentligen? Att förena.

 

söndag 23 september 2018 - 13:59

Jag har tänkt om

6C37D995 2862 4DF7 BD7C 0341C65138DD

 

Jag kan väl börja med att säga så här: Jag har tänkt om. De senaste veckorna har nämligen bjudit på en rad omskakningar som fått mig att ifrågasätta en hel del. Det har inte varit lätt. Jag har gått från djup förtvivlan och otillräcklighet till många lärdomar. I det här inlägget vill jag dela med mig av några av dem.

 

LÄRDOM 1: Jag vågar inte säga min åsikt

Hela mitt liv har jag älskat citat – åh, tänk att den och den kan uttrycka mina tankar och känslor på ett sätt som resonerar så starkt! Det har varit min grej. Kolla bara in min "Someone once said" -Pinterest board. Men. Jag har insett att jag gärna gömmer mig lite bakom citaten.

Det har varit svårt att erkänna. När jag citerar andra – som jag anser vara klokare än mig själv – känner jag mig självsäker. Samtidigt skapar jag en bakdörr som gör det möjligt att slinka ut om de citerade åsikterna inte tas emot väl. Det är ju trots allt, i grund och botten, någon annans åsikter.

Jag har insett att det hela grundar sig i en rädsla. Jag är rädd för att lyssna till, respektera, acceptera och fullständigt stå för min inre röst. Universum ger mig så. Tydliga. Tecken. Hela tiden. Hanna, lyssna till din inre visdom! Men jag vill inte lyssna. För innerst inne tror jag inte att jag har något att säga.

Ändå uttalar jag mig hela tiden. Särskilt efter att jag började skriva den här bloggen. Det skapar delade åsikter, och det är okej. Men citaten är min sköld. Låt oss vara ärliga: Mina inlägg om karma och reinkarnation var lite som referat. Det var Paramahansa Yoganandas ord, utsmyckade med en del andra referenser. Samma sak har också hänt med andra inlägg.

Att inse det här gjorde mig så himla ledsen. Jag satte ner två hela dagar, mitt hjärta och min själ, på att skriva de där inläggen om karma och reinkarnation. Men istället för att ta ett steg tillbaka och verkligen fundera på vad jag tycker, upprepade jag blint någon annans sanning. Jag skulle ha ett bra citat att lägga in här... Men i det här inlägget kommer du bara att få höra min röst. Det känns viktigt.

 

LÄRDOM 2: Mina åsikter är ofta väldigt vinklade

Jag vet att jag inte alltid är helt neutral. Jag väljer att dela med mig av mitt perspektiv. Det här är en andlig sökares vardagsbetraktelser – ingen akademisk journal. Jag kan ärligt erkänna att fullständiga källförteckningar eller från alla möjliga vinklar belysta kritiska granskningar inte intresserar mig. Den rationella hjärnhalvan kan gott ta en paus, tänker jag när jag skriver om saker som till stora delar baserar sig på tro och intuition.

Jag vill tro att jag är öppen för allt. Men om sanningen ska fram så är det ändå inte alltid riktigt så. Jag fick panik när jag insåg att jag lätt kan bli lite insnöad. Jag bad Universum om ett tecken – är jag på rätt väg eller helt vilsen? – och möttes, i nästa stund, av en reklambanner med texten: "Looks good. But is it the truth?"

Paniken ökade. Har jag förälskat mig i glansbilder? Vad är sant, på riktigt? Och hur vet jag det?

Jag inledde en kritisk granskning där jag rannsakade mig själv och ifrågasatte allt. Jag började hetsgoogla kritik mot det ena och det andra. Jag hittade en del saker som gav mig perspektiv. Jag började hetsgoogla kritik mot någon som blivit en viktig guru, Paramahansa Yogananda. Det fanns faktiskt inte så mycket. Och samtidigt som jag googlade dessa artiklar började användaren 'he-knows-shit' att gilla mina bilder på Instagram. Jag antar att Universum, på ett aningen humoristiskt sätt, fösökte säga åt mig att Yogananda är helt okej. Men ändå. Det var hemskt men viktigt att ifrågasätta saker. Rent av hemskt viktigt?

 

LÄRDOM 3: Mina åsikter färgas av mina privilegier

Jag hade redan börjat rannsaka mig själv när en fin vän – väldigt öppet och respektfullt – delade med sig av sitt perspektiv. Hon skrev att det här med karma osv. känns väldigt svårt och respektlöst för henne som lever med en ständigt närvarande kronisk sjukdom.

Jag insåg att jag har skygglappar. Fastän jag alltid försöker skriva med en genuin välvilja färgas mina åsikter av att jag har väldigt många privilegier, t.ex. att jag är frisk. Jag har fått höra de här sakerna förr, men inte varit redo att lyssna. Det har varit så svårt att acceptera att mitt vinklade synsätt kan upplevas som ignorant eller respektlöst. Jag vill inte associeras med de där egenskaperna. Men jag har verkligen försökt sluta fred med den tanken, att det kan vara så. Att det är så.

Senast jag stod öga mot öga med något liknande fanns det få möjligheter till diskussion. Det skapade sår. Jag insåg att Universum nu gav mig en ny chans, men översköljdes av rädslan att historien skulle upprepa sig. Jag ville gömma mig. Men istället tog jag mod till mig och valde en annan väg. Jag valde att backa, lyssna, lära mig. Och resultatet blev en väldigt fin, öppen och ömsesidigt respektfull diskussion som kommer att resultera i den här bloggens första gästinlägg. Det gör mig så tacksam! Ser fram emot att få publicera det.

 

LÄRDOM 4: Mina åsikter kan och får ändras

När jag tog ett steg tillbaka från gurucitaten och granskade dem utifrån blev jag väldigt ställd. Jag kände att något inte stämde. Yoga är Sanskrit och betyder att förena. Om det jag skriver, om yoga, ändå skapar separation – att någon känner sig exkluderad – kan det då vara sant?

Det som yogafilosofin och metafysiken lär ut erbjuder fortfarande viktiga insikter för mig. Mycket på grund av personliga upplevelser. Men jag har insett att jag måste se de här sakerna på ett nytt sätt. Jag kan utgå ifrån mig själv, men jag behöver också inkludera andra. Och tusenåriga läror ska inte tolkas ordagrant – det finns brister också i 'det allra heligaste'.

Jag behöver ta de där stegen bakåt för att se saker från ett större perspektiv. Jag behöver göra mina egna tolkningar. Det är viktigt att ifrågasätta, skapa sin egen sanning. Men en del av den processen kan också innebära att jag behöver omvärdera, utmana, tänka om. Erkänna att jag har fel. Och det är absolut inget fel med det.

 

Fortsättning följer

Jag har valt att, i den här bloggen, öppet och ofiltrerat dela med mig av min resa. Det är en resa som har pågått de senaste sex åren. Jag kunde säga att jag har kommit en bit på vägen, men egentligen står jag i startgroparna på många sätt. Jag har varken facit eller exakta kartor. Men jag är tacksam för att jag får dela det här sökandet med dig. 

De senaste veckorna har fått mig att inse att mina egna insikter bara är ringar på vattnet. Jag har med stort intresse följt med diskussionen kring Cultural AppropriationTone Policing och Spiritual Bypassing i yogavärlden, främst genom Yoga Girl. Mer om det här senare.

Jag har inte sagt allt jag vill säga. Jag känner att jag vill fortsätta den här diskussionen. Jag vill fortsätta att ärligt se mig själv i spegeln och våga ändras. Jag vill stiga ut ur mitt skyddande skal och Lyssna till de där andra perspektiven, berikas av dem. Jag vill tillåta mig själv att inte alltid ha alla svar. Jag vill tillåta mig själv att ha fel ibland.

Jag kan bara göra mitt bästa, tills jag vet bättre. När jag vet bättre kan jag välja annorlunda. Istället för att se det här som misslyckanden vill jag se det som möjligheter. Jag är inte rädd för att se och erkänna mina fel – de lär mig att bli en bättre människa. Varje dag.

 

fredag 21 september 2018 - 21:24

Se en främling i ögonen

12248014 546850008811160 1750142261188331192 o

 

Jag har så mycket att säga just nu. Hela den här veckan har jag verkligen rannsakat mig själv, allt jag tror på. Det har varit skitjobbigt, jag har gråtit, jag har våndats, jag har sett mig själv i spegeln – så ärligt att det gör ont – jag har sträckt ut en hand och påbörjat en process. Och jag har insett saker. Så himla stora och viktiga saker. Jag ska blogga om det den här helgen. Och dessutom har en fin vän lovat skriva en gästblogg som belyser ämnet från ett viktigt perspektiv.

Först vill jag säga det här: Hej! Hur mår du? Jag skrev en kolum i Vasabladets hälsobilaga och tänker att kanske just du klickat dig in här för första gången. I så fall vill jag varmt välkomna dig till min blogg och tacka för att jag får dela min historia. Fint att just du hittat hit <3

42313189 10156709344147767 81166446578630656 n

Kolumnen! Till vänster en läsvärd artikel av Caroline.

 

Men jag vill också säga det här, för det gör mig så stolt: Imorgon deltar Vasa i världens största Eye Contact Experiment. Hurra hurra! Och vad jag är glad och tacksam över att ha fått vara med och arrangera det här fina, viktiga evenemanget. Kolla in videon så ser du vad det handlar om:

 

 

Ögonkontakt – så enkelt, så stort, så viktigt. Jag ser fram emot att uppleva vilka fina, spontana möten morgondagen kan bjuda på. Hoppas att vi ses på Vasa torg imorgon kl.16 – klicka in dig på vårt officiella Facebook-event för att läsa mer. Eventet är helt non-profit, helt gratis. Men det du har möjligheten att uppleva under 1 minut – med en främling eller någon du redan känner – kan vara ovärderligt fint. Kanske du & jag kan dela en stunds ögonkontakt och se vad vi upptäcker?

 

 

Bild & video: The Liberators International

 

 

tisdag 18 september 2018 - 11:10

Det här med tidigare liv

star 1096934 1920

 

Tror du på tidigare liv? Reinkarnation, själavandring. För många i västvärlden är det en väldigt främmande tanke – det var det också för mig. Det finns så många frågor. Därför känner jag att mitt blogginlägg om karma behöver följas upp. Reinkarnation är nämligen en viktig nyckel för den som vill förstå karmagrejen. Om du klickat dig in antar jag att du i alla fall bär på en liten nyfikenhet kring allt det här. I vilket fall som helst ber jag dig, än en gång, att läsa med ett öppet sinne. Bjud in de här tankarna och känn om de resonerar. Om de inte gör det är det också okej.

Jag har lärt mig om tidigare liv på många olika sätt. Dels har Paramahansa Yogananda – som till stora delar inspirerade gårdagens inlägg – hjälpt mig att förstå den uråldriga yogafilosofin. Jag kan varmt rekommendera hans bok Karma & Reincarnation som jag också refererar till i det här inlägget. Dels har författare som Elisabeth Haich och David Wilcock gett mig viktiga insikter. I boken Initiation skriver Haich, genom sina egna minnesbilder, om forntida Egyptens syn på reinkarnation.

Det finns många tankar, teorier. Någonstans har jag läst att vissa själar kan vänta 500 år på nästa kropp, andra tar en ny kropp direkt. Det finns själar som för första gången kommer till jorden, har svårt att anpassa sig till den här verkligheten. Och så finns det allt fler som säger att jorden närmar sig en stor förändring, vilket innebär att ungefär alla som någonsin levt på jorden nu kommit hit för att storstäda i sin karma så att det sedan är möjligt att stiga upp, ascend, till en nivå av högre medvetande. David Wilcock reder ut det här i detalj i sin serie "Wisdom Teachings" (särskilt s. 7).

Visste du att det faktiskt har forskats en del i reinkarnation? Jag vill nämna särskilt Dr. Ian Stevenson som, i 50 år, arbetade som professori i psykiatri vid University of Virginia School of Medicine. Han började intressera sig för återfödelse 1960 när han hörde att ett barn i Sri Lanka kunde komma ihåg ett tidigare liv. Händelsen ledde till att Dr. Stevenson undersökte 3 000 liknande fall. Han drog slutsatserna att det finns ovanliga kunskaper, fobier och beroenden som inte kan förklaras genom personens släktskap eller levnadsmiljö. Till och med födelsemärken kan överföras och berätta om tidigare liv. Du kan läsa mer om Dr. Stevensons forskning här.

Det kanske låter crazy, men jag har också fått uppleva tidigare liv i praktiken. Sedan jag var barn har jag t.ex. haft några irrationella och oförklarlig rädslor. Det finns färdigheter som kommit till mig nästan utan träning. Minnesbilder från 4 tidigare liv har vaknat i det här livet – saker jag drogs till redan när jag var barn. Väldigt överraskande har jag nyligen fått möta min mamma från ett tidigare liv i Egypten. Dessutom hör jag ständigt fler och fler intressanta berättelser från andra som haft liknande upplevelser. Min existens flätas samman med mina närmaste vänner – det blir allt tydligare att det här inte är första gången vi träffas.

Reinkarnation skapar naturligtvis många frågor. Vad betyder det att träffa en förälder från ett tidigare liv? Varför återförenas man med personer från en svunnen tid? Vad betyder det när någon som gör 'allt rätt' plötsligt råkar ut för något hemskt? Kan man hålla en allvarligt sjuk person 'ansvarig' för sitt tillstånd? Är det verkligen meningen att någon ska födas i ett krigsdrabbat land eller leva i fattigdom? Orättvisan är nog svårast att förstå.

 

"Nothing ever goes away
until it teaches us
what we need to know"
// PEMA CHÖDRÖN

 

Det är här vi återvänder till begreppet karma – orsak och verkan. Vi får samma läxa i olika former, tills vi lär oss, så som buddhistmunken Pema Chödrön beskriver i ovanstående citat. Paramahansa Yogananda ger ett exempel. Ständigt stridande familjemedlemmar kan ha varit fiender i ett tidigare liv. Karmas lag låter själarna samlas i en ny kontext – en familjegemenskap – så att de kan ha nya förutsättningar att se likheter framom olikheter och därmed sluta fred. Får mig att tänka på en kvinna jag nyss träffade. Hon berättade att hon, i ett tidigare liv, blivit mördad av en person som i det här livet är hennes svärmor...ojdå :) Jag säger inte att det alltid är så här, men läran om karma & reinkarnation har i alla fall hjälpt mig att försöka förhålla mig kärleksfullt också till relationer som är utmanande. Vad vill personen eller situationen lära mig?

Reinkarnation har att göra med vår fria vilja och hur vi använder den. Oberoende av omständigheterna kan vi alltid, i någon form, välja mellan ljus och mörker. Låt oss anta att det här är sant, att våra val reflekteras i nästa liv. Det skulle betyda att man, genom sina val, kan skapa förutsättningar för utmaningar i nästa liv. Paramahansa Yogananda ger ett exempel: "Medical doctors would say that John inherited insanity from his insane father, but the metaphysician would say that John attracted an insane parent in this life because his soul brought back the tendency of insanity from his former life." Det kan förstås finnas många bidragande orsaker. Men om metafysik är nytt för dig kan du t.ex. börja med att läsa Louise Hay's symptomlista, dvs. vilka själsliga sår som kan dölja sig bakom fysiska sjukdomar.

Reinkarnation handlar också om ouppfyllda begär. Om vi, på vår dödsbädd, önskar att vi skulle ha fått det ena eller det andra behöver vi komma tillbaka till jorden för att materialisera begäret i fråga. Ska man då sälja allt man äger och bo i en grotta i väntan på upplysningen? Inte nödvändigtvis. Enligt Paramahansa Yogananda kan begären följa med ut i skogen. "If we live as hermits in the forest, we may not live hygienically, and may die from disease. If we live in the world without peace, we may die of mental worry." Det centrala verkar alltså vara att finna den inre friden och friheten, oberoende av var och hur man lever just nu. Tanken går han i hand med mindfulness, som faktiskt baserar sig på Buddhismen.

Reinkarnation är dessutom ett sätt att motverka all sorts separation. Så som jag skrev igår är ordet yoga Sanskrit och betyder att förena. Karma och reinkarnation handlar alltså om gemenskap. Enligt hinduismens gamla mästare behöver en själ uppleva hur det är att leva som olika mineraler, växter, djur, människor (med alla hudfärger). Allt för att skapa acceptans. Paramahansa Yogananda skriver: "When you feel that the stars, clouds, birds, beasts, men and outcasts are all your blood relatives ... you will no longer be compelled to reincarnate." Målet med yoga är alltså inte att kunna stå på händerna, utan att nå den här insikten: Vi är alla ett.

Innerst inne är vi alla själar på en kosmisk resa. "We're all just walking each other Home", så som den kloka Ram Dass uttrycker det. Precis allt och alla – i varje inkarnation du upplever – kan lära dig något och hjälpa dig att hitta hem igen. Hem till dig Själv. Paramahansa Yogananda skriver: "Reincarnation is the process through which the Spirit returns to Itself – from the many to the one."

Ändå är det svårt att förstå. Sjukdomarna. Lidandet. Jag funderar mycket på det. Men mitt i allt detta inspireras jag av personer som väljer att se smärtan som en lärare. Som fysikern Claude Poncelet som bestämde sig för att lyssna till sin lungcancer istället för att strida och kriga och bekämpa. Det var ingen lätt process, men han lärde sig att förstå varför sjukdomen hade kommit till honom. Insikterna ledde till tacksamhet. Kan man vara tacksam för cancer? Låter sjukt. Men om vi accepterar att det här livet är ett pyttelitet ögonblick på den odödliga själens tidslinje... Vem är vi då att avgöra vilka upplevelser vi behöver eller inte behöver för att bli fria från karmahjulet?

Men ändå. Upplevelser är inte isolerade – det är många som påverkas. Föräldrarna som just fått ett missfall har svårt att tänka sig att själen de väntade på bara behövde en kort stund som människa. Släktingarna som ser en familjemedlem lida har svårt att ta ett steg tillbaka och säga: "det är för allas högsta bästa". Vem kan egentligen veta det? Jag har inte heller några svar. För en stund sedan såg jag på Facebook en video där en man slog ihjäl en hund. Vad fan är det för karma som leder till sådant beteende?! Ofattbart.

Kanske det ändå är den fria viljan som är viktigast. Paramahansa Yogananda skriver att ingen själ i grunden är god eller ond. Vi föds inte heller som slavar, tvingade att följa ett visst ödets skådespel. Ingen tvingar oss att göra dåliga val – dem väljer vi själva. Det kan finnas anlag eller tendenser från tidigare liv som påverkar oss, men möjligheten till förändring är också ett lika starkt frö som ligger i jorden och väntar på rätt förutsättningar för att gro.

Precis som de flesta av oss inte kan komma ihåg livet i livmodern kan vi oftast inte heller komma ihåg tidigare liv. Vackert så – det skulle inte vara särskilt uppmuntrande att komma ihåg allt vi fått kämpa oss igenom. Och vem skulle frivilligt vilja uppleva tonåren, ålderdomen, om och om igen? Samtidigt är reinkarnation en möjlighet att få börja om, också för dem som gjort en hel del fel i sitt liv. Det är något fint i det. Alla ska ha en chans att hitta hem igen – oberoende av hur länge det tar.

Det blev en lång text – kanske ett bevis på att det här är ett stort och svårt ämne. Så jag tackar dig som läst alltihop och hoppas att jag kunnat ge dig nya tankar. Jag vet att det är mycket att ta in. Och jag vill vara tydlig med att inget är svartvitt, ingen har alla svar. Det jag skrivit idag är bara ett litet ytskrap, ett sätt att se på saken. Mitt sökande har bara börjat, men det känns som att jag är på rätt väg. Det är dock min sanning – summan av allt det jag upplevt och tagit till mig. Så jag uppmuntrar också dig att söka vidare, hitta det som är sant för dig. Och om du just nu går igenom något utmanande var min avsikt inte att säga skyll dig själv eller förminska din upplevelse på något sätt. Vi har alla en egen väg att gå, och jag önskar att alla vägar – oberoende av hur de ser ut – får leda till helande insikter och kärlek.

 

Bild: Pixabay 

 

måndag 17 september 2018 - 15:41

Det här med Karma

DSCF0201

 

Jag måste erkänna att det är lite nervöst att skriva det här inlägget. Karma – ett så laddat ord. Och samtidigt ett lite flummigt begrepp. Jag och Henrik har haft många långa diskussioner kring ämnet vid olika tillfällen. Vi är inte helt överens om man säger så. Och det behöver vi inte heller vara. Yogafilosofin är ändå något som allt starkare bidrar till att forma min världsbild. Därför vill jag dela med mig av det jag har lärt mig och upplever vara sant. Du behöver inte hålla med, men jag ber dig att läsa med ett öppet sinne.

Karma och reinkarnation är väldigt främmande i västvärlden. De allra flesta blir bekanta med begreppen typ när religionsläraren introducerar världsreligionerna. Du kanske hade en annan upplevelse, men i alla fall jag fick lära mig att karma och reinkarnation är lite lustigt och gulligt och i-n-t-e något som 'vi här i västvärlden' tror ett dugg på. I get it – tankarna är inte en del av den kristna religionen. Å andra sidan har man hittat bortglömda (eller bortgömda?) evangelium där reinkarnation är en av Jesus centrala läror. Varför valde kyrkan att inte ta med dem i Bibeln? Det kan man verkligen fråga sig. Men det är en helt egen diskussion.

När jag började studera yogafilosofi öppnades en helt ny värld. Personligen kände jag att så många pusselbitar föll på plats – allt det jag själv upplevt men som kristendomen, som jag är uppväxt med, antingen förnekat eller inte riktigt kunnat förklara. Särskilt Paramahansa Yogananda – gurun som tog yoga till västvärlden – har hjälpt mig med många insikter. Jag kan varmt rekommendera hans böcker! I det här inlägget kommer jag därför att luta mig tillbaka på Paramahansa Yoganandas bok Karma & Reincarnation.

 

51S5 UGCakL. SX404 BO1204203200

 

Vad är karma? Och vad gör det för skillnad? Läs vidare så ska jag försöka förklara. Men först vill jag inleda med ett citat av författaren Byron Katie. På något sätt summerar det, i all sin enkelhet, begreppet karma genom några meningar:

 

"Life is simple.
Everything happens
FOR YOU not TO YOU.
You don't have to like it...
it's just easier if you do."
// BYRON KATIE

 

Karma handlar om orsak och verkan (the law of cause and effect). Det du sår skall du också skörda – det lär också den kristna Bibeln. Den som sår frön av ondska får skörda lidande, den som sår frön av godhet får skörda glädje. Enligt Paramahansa Yogananda handlar karma dock inte bara om konkreta gärningar. "To understand karma, you must realize that thoughts are things. The very universe, in the final analysis, is composed not of matter but of consciousness." Så som jag skrev igår upplever jag allt starkare att min inre värld reflekteras också omkring mig.

Karma handlar om att ta ansvar. Paramahansa Yogananda är väldigt tydlig på den här punkten. Människans själ är, i grunden, varken god eller ond. Det du är i dag är resultatet av alla val du gjort i det här livet, och tidigare liv. Dock påminner Paramahansa Yogananda att ingen ska använda karma för att bortförklara sitt beteende. Han skriver: "To avoid having to face the need to improve. ... We blame anything and anyone but ourselves." Att ta ansvar för sin egen karma innebär alltså en genuin vilja att se sig själv i spegeln – att alltid begrunda lärdomarna i både med- och motgångar.

Karma handlar om att ta tillbaka sin egen kraft. Tidigare hade jag en tendens att tycka synd om mig själv – stackars mig som har otur och hamnar ut för otrevliga människor. Karmaglasögonen har hjälpt mig att få fågelperspektiv. Jag har insett hur jag själv, genom min fria vilja, har bjudit in trista saker i mitt liv. När jag var negativ och dömde andra drog jag till mig dömande och negativa människor. Ju mer jag lär mig om metafysik, desto bättre kan jag också förstå vad olika sorters ohälsa har försökt berätta för mig. Men alla förändringar kunde ske först när jag slutade se mig själv som ett offer – när jag insåg att jag själv har makten att förändra mitt liv.

Karma handlar om frihet. Paramahansa Yogananda skriver: "Accuse no one, not even yourself. Blame and accusation won't erase what has been done; it will affirm, rather, your dependency on circumstances over which, truly, you have lost control." Förändring kan bara ske vid ett tillfälle: Nu. Inte i det förflutna, inte i framtiden. Nu. Jag sätter mina egna begränsningar. Om det inte är möjligt att göra en konkret ändring kan jag alltid, alltid, alltid påverka hur jag förhåller mig till något. Inom mindfulness talas det mycket om den så kallade 'autopiloten'. Det är den som behöver ersättas med medvetna beslut. Jag har insett att frihet framförallt är ett inre tillstånd.

Karma handlar om lösgörande. Paramahansa Yogananda skriver: "We should strive for health, prosperity, and wisdom without fear of failure. But we should remain non-attached and even-minded, throughout." Jag har, gång på gång, fått lära mig hur viktigt det är att våga släppa kontrollen och lita på Universum. Att inte jaga efter saker utan möjliggöra dem, låta dem komma till mig. Jag övar också ständigt på att inte klamra mig fast vid händelser eller personer som gjort mig illa. Enligt den filisofisk-spirituella bokserien "The Law of One" är det faktiskt förlåtelse som får karmahjulet att stanna – det är något jag alltid försöker komma ihåg.

Karma handlar också om odödlighet. Innerst inne är vi själar på en kosmisk resa. Visste du att ordet yoga är Sanskrit och betyder att förena? Enligt yogafilosofin är vår främsta uppgift som människor att, till exempel genom yogaövningar, vakna upp ur vår dröm (Maya, den kosmiska illusionen), komma ihåg vem vi är och blir ett med Universum igen. Så som Paramahansa Yogananda beskrivet det: "Just as electricity does not die when a light bulb breaks, so our real self is not destroyed at death but retires into the infinite ... We are not flesh; we are Spirit." Kroppen är ett tillfälligt hem. Det är en plats dit själen återvänder, om och om igen, tills den har lärt sig tillräckligt. Lite som när man studerar och skriver prov – ibland behövs flera omtenter innan man kan gå vidare.

Det kanske låter förenklat – för enkelt. Kan karma verkligen förklara varför en del människor lever i fattigdom, krig, lidande, smärta, sjukdom medan andra får födas med många privilegium? Jag har upplevt att det ofta är utmanande att ta ett steg tillbaka och neutralt begrunda de här filosofiska frågeställningarna. Det är så mycket känslor inblandade. Diskussionen eskalerar lätt till ett "om allt är karma kanske man bara ska skita i allt och acceptera allt lidande" -stadie. Men karma handlar inte om det.

Karma är lite som den där störiga läraren som pushar dig tills du förstår. Karma är lite som den där envisa föräldern som är hård men kärleksfull i ett försök att styra in dig på rätt väg. För mig har det varit en viktig vändpunkt att förstå det här. Life happens for you, not to you. Ja, ibland är det svårt att inte ta saker personligt eller brista ut i ett förtvivlat VARFÖR. Men det är en del av processen. Jag är här för att lära mig. Jag är här för att minnas. Jag är här för att bli fri.

När jag hörde om karma i skolan kunde jag inte förstå det. Dels på grund av sättet som det presenterades, dels för att jag inte var redo att ta informationen till mig. De senaste sex åren har jag, tack vare yoga och stora livsförändringar, fått uppleva de här sakerna i praktiken. Och det gör stor skillnad. Det är min utgångspunkt – det är därför det är sant för mig. Du behöver känna efter och inse vad just du tror på, vad som är sant för dig.

 

I mitt nästa inlägg ska jag skriva om reinkarnation. Paramahansa Yoganandas bok behandlar både karma och reinkarnation eftersom de onekligen går hand i hand. Så, stay tuned!

 

söndag 16 september 2018 - 20:54

Vända blad

DSCF1247

 

Det är söndag och jag tänker tillbaka på veckan som varit. Nästan så att jag får ta ett djupt andetag för att landa lite mitt i allt som hänt. Nya samarbeten, fina möten. Viktiga insikter. Kära återseenden. Ett superstort lass som fann sin plats på ett loppisbord. En vacker meditationscirkel. Fantastiskt fin Bloggbrunch på Bacchus. Och sedan en stor sten som föll från mitt hjärta på fredag.

Jag kommer ihåg en jul när jag fick en så kallad 'flumdagbok' av min bror och hans fru. I slutet av varje vecka bad dagboken mig bland annat att blicka tillbaka, skriva ner veckans underbara och utmanande stunder. Varje söndag var jag alltid lika överväldigad: Shit, hände verkligen allt det här på 7 dagar? Åh, vad jag älskade den flumdagboken! Jag har många gånger tänkt att det skulle vara fint att följa livet på samma sätt igen.

Små, stora och småstora stunder. I slutet av veckan flyter de på något sätt ihop lite. Just nu känner jag glädje över gårdagens bloggbrunch som följdes av fint födelsedagsfirande hos min kära vän Malin. Jag ler åt alla fina stunder som den här dagen har fört med sig, i sällskap av vänner och familj. Det är de stunderna som är närmast. Just nu känns fredagen avlägsen, fastän det verkligen var en stor dag – något jag väntat på i nästan 800 dagar.

På fredagen sålde jag en lägenhet. En lägenhet! Och inte vilken lägenhet som helst. Du som läste kärlekshistorian del I vet att jag, de senaste två åren, har ägt en lägenhet med mitt ex. Det har, av praktiska och skattemässiga orsaker, varit nödvändigt. Det har gått bra. Allt har löst sig. Och det är jag så otroligt tacksam för. Ändå har jag hela tiden känt att det finns ett energiband som går från mig till mitt ex och lägenheten där jag ägde 50%. Men allt gick bra – utan drama. Det var fint. Och när banken lämnades bakom kände jag mig lätt och fri. Min energi återvände till mig.

Jag har haft samma upplevelse med många ägodelar. Det är som att lite av min energi fäster sig vid precis allt jag äger. Jag har också upplevt att inre arbete sätter igång yttre städprocesser. Vår omgivning är trots allt en reflektion av oss själva – googla Law of Attraction, så kan du läsa mer om fenomenet. Mitt möte med Henrik satte igång många storstädningar som har pågått de senaste två åren. Särskilt nu inför flytten till Sverige har vi båda haft ett behov av att rensa, rensa, rensa. Delvis för att allt vi sparar snart ska föras till ett annat land. Men det finns nog en djupare orsak än så – lättnadskänslan blir bara starkare för varje sak som hittar ett nytt hem.

Det handlar inte om att göra sig av med allt. Jag ser ett värde i omge mig själv med vackra saker som skänker mig inspiration, styrka, glädje. Det är fint att ha saker som påminner om någon eller något. Men jag har också insett att det finns saker som bara existerar utan att egentligen ge något tillbaka. Saker man bär med sig för att man 'borde' eller för att man kanske använder dem någon gång (= typ aldrig). Jag har personligen jobbat mycket med det här – jag vill vara ärlig kring vilka energiband jag väljer att uppehålla och varför jag gör dessa val. Samtidigt har jag upplevt stora skillnader i mitt eget energifält.

Det är en väldigt renande upplevelse. Men samtidigt också lite vemodig. Jag vänder blad efter blad. Det känns också lite som att bladvändningarna ökar ju närmare flytten kommer. I dag var vi till exempel till Stundars på höstmarknad. När vi skulle gå hem insåg jag plötsligt att det kanske är sista gången på väldigt länge som jag ser Stundars. Hur många andra farväl säger jag, varje dag, medvetet eller omedvetet?

Varför vill jag hålla hårt i det som varit? Saker, personer, platser. Det är en fråga jag har ställt mig om och om igen det senaste året. Jag antar att det är lite skrämmande med förändringar. Det som varit är en trygghet – man står med facit i hand och vet vad man kan förvänta sig. Samtidigt har mina mindfulnesstudier lärt mig hur viktigt det är att omfamna Nuet. Det är, enligt min upplevelse, den enda platsen där det är möjligt att uppleva äkta lycka. Just. Nu.

Så ja, det har varit en fin vecka. En omvälvande men fin vecka. Mitt i tumultet har jag också, gång på gång, blivit påmind om hur mycket kravlös kärlek som finns i mitt liv. Vänner, syskon och föräldrar som alltid, alltid, alltid finns där och ställer upp. Så många vackra själar – kända och okända – som stäcker ut en hand och vill mig väl. Och det är så fint att få returnera den där samma kravlösa kärleken. En stor känsla som inte tar upp någon plats i flyttlådan. Den bär jag med mig med tacksamhet.

Tack, alla ni som varit en del av min vecka på något sätt. Tack för att ni finns <3