blogg banner 2

Vad tycker Du? Vad tycker Jag?

Skrivet av Hanna Rosvall 12.04.2018 | 1 kommentar(er)

IMG 7


Åsikter och insikter – det är temat för detta blogginlägg.
Jag har nämligen identifierat ett till mönster som hållit mig fången i många många år. Bilden ovan är för övrigt tagen i samband med ett toabesök på Fotografiska i Sthlm – tyckte bara att miljön, kombinerad med fängelsefiilisen i min Marimekkoklänning, på något sätt kändes passande, haha.

Som högkänslig person och empat har det alltid varit viktigt för mig att människor omkring mig är nöjda och glada. Orsaken är att jag känner andra människors känslor som mina egna. Under största delen av mitt liv löste jag 'problemet' genom att alltid vara alla till lags. Jag försökte göra allt perfekt så att ingen någonsin skulle kunna klaga på mig. Jag sa nästan aldrig nej (i alla fall inte utan en lång guilt trip). Jag lät helst alla andra välja först och nöjde mig med det som fanns kvar. Om någon frågade mig om min åsikt försökte jag svara så diplomatiskt som möjligt, samtidigt som jag lite försökte luska ut vad den andra egentligen ville höra. Det handlade inte om att jag inte hade en åsikt – det kändes bara övermäktigt att känna att jag gjorde någon annan besviken eller ledsen. För då blev de känslorna mina egna.

När jag började högstadiet satte jag ett lock på min högkänslighet. Min skyddsmekanism var att hitta motpolen – en fuck you -attityd och en svartklädd fasad. Det var förstås baserat på rädsla och osäkerhet...men det hjälpte mig att bygga mitt självförtroende i en värld som kändes för hård för min själ. Under ytan fanns ändå viljan att vara alla till lags. I nästan 10 års tid levde jag sedan i mer eller mindre mentalt destruktiva förhållanden som bröt ner min självkänsla riktigt ordentligt. Att ta på mig skulden för pojkvännens beteende och ständigt töja på mina egna gränser blev normalt för mig – det enda sättet att existera för att uppehålla freden i förhållandet.

Narcissistmönstret från tidigare förhållanden blev ganska inrotat. Jag fick lära mig att jag oftast har fel medan den andra har rätt – därför började jag tvivla på mitt eget omdöme. Jag fick lära mig att vänta på tumme upp/tumme ner för att få acceptans – därför blev det svårt för mig att själv avgöra om jag är tillräckligt bra. Därför tog jag också lätt åt mig av hårda ord eller starka åsikter – livet med en narcissist lärde mig att jag inte själv 'förstår' när jag gör fel.

Det har varit väldigt överraskande att inse att allt det här fortfarande finns någonstans i ryggraden. Att det finns där fastän att jag de senaste åren verkligen jobbat hårt och vågat gå min egen väg, stå upp för mig själv och hitta min inre styrka igen. Vid 30 år känner jag mig stark och självsäker – denna gång bygger jag dock mitt självförtroende på en hållbar grund, ett inre ljus.

Ändå tvivlar jag stundvis fortfarande på vad jag vill eller vem jag är. Insikten blev väldigt stark i samband med en del drama jag nyligen drogs in i. Jag hade plötsligt svårt att avgöra om jag på riktigt var en så hemsk människa som jag fick höra att jag var. Mitt i allt detta var det sedan en klok själ som frågade mig: "Är du det då? Elak, respektlös och vad de nu påstår. Du vet själv vad du är och vilka avsikter du har. Deras tolkning är deras projektion." Det blev en vändpunkt. Jag insåg att hon hade rätt. Som jag skrev i mitt inlägg om skuggarbete är alla faktiskt ansvariga för sig själv och sina egna reaktioner, också jag – ingen historia är svartvit. 

Om jag identifierar mig själv med en reaktion bekräftar jag den och gör den till en del av min identitet. Så ja, det är viktigt att i sitt hjärta ärligt begrunda det som sägs – i bästa fall är det en gåva, ett tillfälle att bli en bättre människa. Men det är minst lika viktigt att kunna vifta bort vissa ord. Att inte acceptera riktigt allt, särskilt om hjärtat säger att det inte är hela sanningen. Istället kan man försöka förstå varför avsändaren väljer att uttrycka sig på ett så sårande sätt. Let's agree to disagree, och så vidare.

Jag har alltså börjat öva. Istället för att fråga Henrik vad han vill ger jag ett konkret förslag – det här tycker jag. När jag får en fråga ger jag ett svar som baserar sig på min verkliga åsikt. Ja eller nej, den här eller den där. Riktiga baby steps, jag vet, men man måste nog börja någonstans för att småningom bli allt tryggare i sig själv. Och just nu känns det viktigt att vara lite övertydlig för att verkligen identifiera alla ställen där jag riskerar att halka in i det här gamla mönstret där jag vill vara alla till lags – på min egen bekostnad.

Spännande hur något gammal plötsligt kommer upp till ytan igen. Egot kan väl stundvis tycka att jag borde ha kommit 'längre' än så här. Men det är inte viktigt. Det viktiga är att Universum nu har serverat den här insikten på silverfat, vilket betyder att jag kan börja jobba med att hela dessa saker som jag kanske ärligt talat aldrig riktigt bearbetat. Något att vara tacksam för! 

Jag vill avsluta med dessa tankar: Det finns alltid en åsikt – alla har alltid en åsikt, om allt. Att uttrycka åsikten handlar inte om att 'köra över' någon annan på något sätt. Det handlar om att berätta vad man föredrar och sedan öppna upp för en diskussion. Så om du, precis som jag, oftast frågar "Vad tycker du?" är det dags att också börja ställa frågan "Vad tycker JAG?"


Fågel Fenix

Skrivet av Hanna Rosvall 11.04.2018

birdphoenix2


Fågel Fenix kom till mig under en meditation. Den presenterade sig själv som en solens fågel – en representation av livets cykler. Från gryning till afton och gryning igen, ständigt i rörelse. Den förklarade att varje avslut är början på något nytt, att det ena inte utesluter det andra. Det är bara vi som har gjort döden så slutgiltig – en återvändsgränd istället för en öppen dörr. Döden finns i all förändring och förändring finns överallt. Lika naturligt som att solen går upp, solen går ner. Om och om igen.

Inget står någonsin stilla. Ingen står någonsin stilla – inte ens när det känns som att allt kör fast. Liv är rörelse och rörselse är liv. Liv och rörelse i ständig symbios. Ibland är rörelserna så små att vi inte ser dem. Men det betyder inte att de inte finns. Det viktiga är att bli medveten om också det mikroskopiska – flimret i det fördolda som för oss framåt. Ständigt framåt.

Jag frågade varför Fenix offrar sig i elden för att födas igen. "Förändring", sade Fågel Fenix, "är inte självuppoffring, det är självbehärskning". Fågeln förklarade att den aldrig slutar existera – att stiga ur askan är att ömska skinn som en orm. På samma sätt kan vi när som helst – genom en symbolisk eld – välja att stiga ur de kläder som inte längre är lämpliga. Självuppoffring är att ändras på någon annans villkor – eller låta bli att ändras av rädsla att inte bli accepterad. Självbehärskning är att ta tillbaka kontrollen, våga gå sin egen väg, också om det innebär att det gamla blir till aska. När vi förstår det blir förändringen inte ett hot, utan en möjlighet.

Efter min meditation kom jag att tänka på följande citat. Det är från boken Autobiography of a Yogi av Paramahansa Yogananda. Under sina resor träffar han den kvinnliga yoginin Ananda Moyi Ma och ber henne berätta om sitt liv.
Hon svarar:

 

"Father, there is little to tell. ... My consciousness has never associated itself with this temporary body.

Before I came on this earth, Father, 'I was the same'.

As a little girl, 'I was the same'.

I grew into womanhood; still 'I was the same'.

When the family in which I had been born made arrangements to have this body married, 'I was the same'.

And, Father, in front of you now, 'I am the same'.

Ever afterward, though the dance of creation change around me in the hall of eternity, 'I shall be the same'."

 

Vår själ är evig, trots att templet förändras. Det tror jag i alla fall – vi är alla ständiga reflektioner av Universums ursprungsljus. På samma sätt som den mytomspunna Fågel Fenix genom elden kan födas igen, om och om igen, har också vi kraften att ständigt förnyas. Det behöver inte vara mer dramatiskt än att säga hejdå till det som inte längre fungerar. Människor som inte längre får oss att må bra, rutiner som tar för mycket energi, tankesätt som baserar sig på rädsla istället för kärlek, gamla tvister som äntligen behöver förlåtas, lärdomar som inte behöver upprepas.

Förändring är inget att vara rädd för. I verket Devices et emblemes, anciennes et modernes från 1697 har Fågel Fenix avbildats intill orden "Rinasce piu gloriosa" – den reser sig åter, än mer fantastisk. Det kan vi alla göra, när vi ser förändring som en möjlighet att ömsa skinn för att komma litet närmare vårt sanna jag.

 

 

Bild: Pixabay


Monetärt Matrix

Skrivet av Hanna Rosvall 09.04.2018

ettoronollor2


Jag är helt slut i huvudet efter att ha suttit och fixat en hel del byråkrati idag. Särskilt förskottsskatten krävde både ett och annat andetag, trots att jag hade bra instruktioner från min fina bokförare. Jag är så tacksam över att Universum vägledde mig till en bokföringsfirma med så bra energier – det känns verkligen som att jag kan fråga vad som helst och få ett förståeligt svar.

Det känns också värdefullt att min inbitna klarar-allt-själv-mentalitet suddats ut. Mitt 'gamla jag' skulle – just i de här frågorna – ha hänvisat till magisterstudier vid Hanken, där jag faktiskt läste redovisning som biämne. Då 'borde' man ju kunna det här, trots att man läst marknadsföring som huvudämne och jobbat inom den branschen i 8 år. Mitt 'gamla jag' skulle också – i klassisk blod, svett & tårar anda – ha försökt klara allt själv, för det är ju det man ska göra, om man har någon självrespekt. What?! Tänk att jag har tänkt så.

I dagsläget har jag inga problem med att be om hjälp när det behövs. Jag erkänner gladeligen att skatter och bokföring verkligen inte är min grej. Med ett leende kan jag konstatera att siffror i dessa sammanhang mest känns som ett stort svart hål där varje byråkratiska bokstav drar mig längre och längre in i nåt slags oändligt monetärt Matrix. Som tur finns det istället andra som är riktigt insatta. Jag värdesätter deras kunskap – precis som någon annan kan värdesätta det som jag är bra på. Alla behöver inte vara bra på allt.

En viktig lärdom för mig har också varit att den här byråkratin behövs. Utan den är det nästan omöjligt att manifestera ett företag på den här planeten. Jag upplevde nämligen något väldigt spännande i och med att jag först manifesterade mitt företag endast på det astrala planet. Med andra ord hade mitt företag en själ som andra kunde känna, men ingen fysisk kropp. När folk plötsligt började ta kontakt – utan att jag egentligen gjorde något – hamnade jag i en knepig situation.

Till en början gick mycket energi åt till att skylla på systemet. Sedan lärde jag mig att bli vän med det och dem som uppehåller det – jag lärde mig att respektera och arbeta med de regler som finns i den här verkligheten. Jag hittade min egen rutt genom träsket och träffade många fina, hjälpsamma varelser längs vägen. Nio månader senare har mitt företag en fysisk kropp. Och jag är en stolt mor som känner att den här 'birth storyn' kommer att behöva ett eget blogginlägg i något skede.

 


Hozho Naasha – att vandra i skönhet

Skrivet av Hanna Rosvall 08.04.2018

IMG 6


När jag, för ungefär 5 år sedan, påbörjade resan för att helas efter min burnout var tacksamhet ett av de effektivaste botemedlen.
 Jag befann mig i ett tillstånd som bäst kan beskrivas som baksmällan efter en envis kapplöpning mot klockan – en sömngångares dumdristiga kamp som slutat med att jag sprungit utför ett stup. Väl nere i ravinen hade jag äntligen vaknat. Ödmjuk. Tacksam för en andra chans. Mörbultad men fast besluten att resa mig igen.

Det var som att se världen för första gången. När jag äntligen stannade upp – tvingad att möta vardagen i ett långsamt tempo, ett steg i taget – insåg jag hur mycket jag hade sprungit förbi i ett försök att prestera ihjäl mig på en reklambyrå. Jag såg och lyssnade och kände – kände och lyssnade och såg. Allt och inget och allt där emellan. Det fanns ingen nedre gräns – allt var intressant och värdefullt. Jag gav mig själv tillåtelse att stanna upp och lyssna på regnet, dofta på blommor, följa en snigel, känna på träd, studera stjärnhimlens konstellationer i all evighet. När jag såg världen från den här synvinkeln var jag plötsligt omgiven av oändliga mirakel. Allt var så vackert, och jag var en del av skönheten. Insikten var så stark att jag stundvis trodde att jag drömde – därför tog jag inget för givet.

Jag hade en dagbok där jag dagligen antecknade allt jag var tacksam för. Den var till stor hjälp, särskilt i början när jag fortfarande gick runt med lite skygglappar. Det var också värdefullt att, i slutet av varje vecka, blicka bakåt och se alla fina saker som hade inträffat. När alla glädjeämnen – stora som små – fanns nerskrivna var de ett konkret bevis på att de senaste sju dagarna inte hade varit så illa. Någon som höll upp en dörr, en favoritlåt som spelades på radion, en fjäril som flög tätt intill, solen som satte guldkant på regnmolnen.

Att välja att foksera på tacksamhet är en stark signal till hjärnan. När tacksamhet blir din intention kommer du omedvetet att fokusera på att se det fina i varje stund. Det är som att ge hjärnan en uppgift, ett fokus. Lite som när föräldrar som väntar sitt första barn endast ser barnvagnar överallt. Samtidigt blir det lättare att flöda med livet och se det positiva också i saker som inte går som man har planerat, saker som ofta upplevs som negativa. Det är en livsviktig muskel som jag har haft stor nytta av att träna upp – först intuitivt, sedan genom meditation, yoga och mindfulness. Idag fungerar muskeln utan någon ansträngning, tacksamheten kommer naturligt.

Mitt Instagramkonto @housesofwasa blev också ett konkret verktyg som hjälpte mig att dagligen hitta något vackert i min omgivning. Samtidigt fick jag återuppliva mitt arkitekturintresse och gå utanför de vanliga promenadstråken med hunden. Det var positivt överväldigande att se hur många som ville följa mig på min resa, i dag nästan 1.500 personer från hela världen! Det är jag tacksam för, trots att jag inte uppdaterat lika ofta på senare tid. Jag tycker också att det är intressant att ständigt tänja på gränserna för vad som kan upplevas som vackert – min personliga övertygelse är att man kan hitta skönhet i så gott som allt.

För ett tag sedan fick jag glädjen att lära mig om hozho naasha. Det är ett begrepp som används av Navajo/Dineh-indianerna och innebär att man ska sträva till att vandra i skönhet, i samklang med naturen. Dessa stammar tror att allt det vackra som, i olika former, strömmar till oss är i direkt korrelation till mängden skönhet vi förmår att se omkring oss – i vår omgivning, i varandra, i oss själva. Visa ord som tål att tänkas på, tycker jag. Och det är definitivt något i alla fall jag har fått erfara i praktiken. I dagsläget har jag inte längre någon tacksamhetsdagbok, men jag väljer dagligen att leva i tacksamhet och uppskatta all den skönhet jag har omkring mig. Det är inte ovanligt att jag kan bli rörd till tårar av något så litet som daggdroppar på ett strå, och vackert så. När man vandrar i skönhet kan också de mörkaste dagarna bjuda på ljusglimtar. Så som Ralph Waldo Emerson har sagt:

 

"When it is
dark enough
you can see
the stars"


Wild Thing!

Skrivet av Hanna Rosvall 06.04.2018

IMG 5


"The ecstatic unfolding of
the enraptured heart"

 

Camatkarasana kallas oftast Wild Thing. Enligt yoga journal är dock ovanstående citat en mer poetisk översättning av Sanskritnamnet. Det kan i alla fall jag skriva under på! Det känns verkligen som att det inre ljuset riktigt får stråla när man, från Adho Mukha Svanasana (down-dog), får svinga benet över till andra sidan och landa i en sprudlande hjärtöppnare.

Wild Thing är min go-to-asana när jag vill känna mig fri. Det är en portal till den där ovillkorliga glädjen som självaste existensen ger upphov till, utan krav på yttre omständigheter. Wild Thing symboliserar för mig kärlekens krigare – orädd, orubblig – men också den graciösa gudinnan som låter hjärtat leda henne i en vild dans genom galaxerna.

Gårdagen hade sina utmaningar. Nödvändigt ont, trots att en del onödigt blev sagt. Säkert var det också nödvändigt, i det stora hela. Tömd på energi stod jag sedan på flygfältet klockan 01:00 och längtade efter att få hem Henrik igen – en lugn och trygg punkt mitt i detta drama jag lämnat bakom mig. Men det var dimmigt och flyget kunde inte landa, så det åkte tillbaka till Helsingfors. Jag vakade i väntan på att få besked om nästa flyg. Klockan 03:00 var allt fortfarande öppet, men han hade i alla fall kommit sig till ett hotell. Så jag somnade, och vaknade, och fick höra att också morgonflyget var inställt. Men istället hade en boardingtid, en bokad plats i ett senare flygplan och en hemkomsttid uppenbarat sig.

Det var tidigt och jag kunde ha fortsatt sova några timmar till, men jag steg upp. Jag tände rökelse. Jag tände ljus. Jag lät musik strömma ur högtalarna. Jag rullade ut min yogamatta. Jag rörde mig utan regler, utan att veta vart nästa steg skulle föra mig. Jag insåg att jag landat i Wild Thing – en extatisk paus innan flödet fortsatte. Jag log. Jag fortsatte ivrigt framåt. Framåt, framåt, framåt medan det blev allt större avstånd mellan mig och det förflutna. Jag andades. Jag renades. Jag kände energin flöda genom mig – upp och ner genom ryggraden. Jag hade rötter och vingar samtidigt.

Känslan efter savasana kan bäst beskrivas som urladdningen efter en åskstorm. Luften var frisk, som om allt spolats rent av ett ösregn. När jag ställde mig i duschen bad jag vattnets ande, Water Spirit, att låta alla låga vibrationer rinna av mig. En fantastiskt fin fikastund och ett inspirerande möte senare vibrerade jag åter i takt med livets glädjeämnen. I nästa stund var jag hemma – i ett hem där Henrik väntade på mig. Hemkommen. Äntligen.

"Luultavasti myrskyjä onkin vain siksi, että niiden jälkeen saataisiin auringonnousu", skriver Tove Jansson. Det är verkligen så det känns – soluppgången efter ett riktigt ruskigt oväder. Det hänryckta hjärtat som extatiskt öppnar sig efter att molnen skingrats och ljuset åter får träda fram.


Förlåt förlåt förlåt – lider du också av 'Sorry Syndrome'?

Skrivet av Hanna Rosvall 05.04.2018 | 2 kommentar(er)

IMG 4

 

Jag låg sömnlös inatt efter att jag insåg något väldigt, väldigt viktigt. Många pusselbitar föll nämligen på plats när jag hittade den här och flera andra artiklar som skriver om något som kallas Sorry Syndrome, dvs. tendensen att be om ursäkt hela tiden. I den här bloggen kommer jag främst att reflektera kring mina egna erfarenheter, så googla eller läs den länkade artikeln om du vill veta mer – där finns också bra tips på hur man kan jobba med sitt ursäktande beteende.

Sorry Syndrome beskriver mig väldigt väl. Jag ber om ursäkt när någon annan häller ut min tekopp över mig på tåget – det var säkert jag som bredde ut mig onödigt mycket. Jag ber om ursäkt när lammköttet jag beställt på en restaurang serveras djupfryst – åh, vad trist att jag ställer till det när personalen ser ut att ha så bråttom. Om någon gör mig upprörd slutar situationen oftast med att jag ber om ursäkt för att jag 'överreagerat' – fastän jag har all rätt att säga till. Det är först nu jag inser att liknande situationer upprepas med jämna mellanrum och får mig att må dåligt. Men rädslan att göra någon annan ledsen är så inrotad att jag hellre själv bär skulden. Alltså...det är ju helt sjukt, ju mer jag tänker på det.

Vad är det då som får mig och andra att agera på det här sättet? Enligt artiklarna jag läst finns det några grundläggande orsaker. En stark vilja att uppehålla freden omkring sig – check. Högkänslighet och extremt höga nivåer av empati – check, check. Strikt uppväxt – nja, inte direkt. Men dock har jag nog fått lära mig att man alltid ska uppträda värdigt, hövligt och kontrollerat. Har ofta upplevt psykiskt våld – otippat, men check. Jag har aldrig tänkt på det här förr, men eftersom jag – innan jag träffade Henrik – var tillsammans med en mycket svartsjuk person, en alkoholist och en narcissist/sociopat har alla dessa pojkvänner i varierande grad försökt kontrollera mig genom psykiskt våld. Att ständigt själv ta skulden och säga förlåt – oftast för saker som inte var mitt fel – var nyckeln till att uppehålla lugnet i dessa förhållanden. Det kan nog säkert ännu vara något som delvis påverkar mitt beteende.

Universum har helt klart försökt lära mig något också på senare tid. Jag de senaste åren nämligen haft en ganska knepig relation till ett gammalt kompisgäng. Det är en grupp människor som jag känt största delen av mitt liv och jag är tacksam för den fina tiden. Trots att det blivit ganska klart att vår gemensamma väg kommit till sitt slut har det varit svårt för mig att släppa taget, det har varit en sorg svår att acceptera. Jag vill inte gå in på detaljer – det är en mångfacetterad historia. I korthet blev relationen till det här kompisgänget litet av en berg- och dalbana med märkligt passiv-aggressivit beteende från deras sida. Det fick mig att känna mig ganska sårbar. Det hela kulminerade i att jag förra veckan insåg att typ hela kompisgänget plötsligt blockerat mig på Facebook, Instagram osv. på grund av ett blogginlägg jag skrev. Jag försökte reda ut eventuella missförstånd, men det var helt enkelt dags att stänga dörren.

Orsaken till att jag berättar det här har också med förlåtelse att göra. Det handlar alltså inte om att 'hänga ut någon'. Förra natten insåg jag nämligen att kompisgängets passiv-aggressiva beteende ständigt satt mig i en situation där jag ursäktat mig av en rädsla att förlora dem. Det har gjort att jag hela tiden gett bort min makt till de här personerna och signalerat att deras beteende är berättigat, att jag alltid erkänner att jag gjort något 'fel'. Ingen är förstås perfekt – säkert kunde jag ibland ha valt mina ord bättre. Men igår natt erkände jag för första gången för mig själv att dessa människor stundvis fått mig att må riktigt dåligt de senaste åren. Och jag insåg vilken makt de haft över mig – en känsla av att ständigt behöva säga förlåt för att bli accepterad. Att ständigt säga förlåt för den jag är. Det är i alla fall så som jag upplevde saker och ting, vilket visar att något grundläggande i kompisrelationen inte funkade. Men allt har sin tid. Jag förstår det nu och vandrar vidare utan bitterhet, snarare tacksamhet över det som varit och för det som komma skall.

Jag citerar med jämna mellanrum Yogi Bhajan – "Recognize that the other person is you". Det är något jag försöker leva efter, alltid komma ihåg att den andra personen speglar något hos en själv. På senare tid har jag ändå kommit till insikten att andra också är ansvariga för sina reaktioner. Allt är inte alltid automatiskt mitt fel. Andra människor behöver också stundvis se sig själva i spegeln och reflektera över sitt beteende. Det här är helt klart något jag behöver jobba på. Jag får lära mig att andra människor ibland kan att ta illa upp eller reagera utifrån sina egna skuggor. Då kan jag välja att acceptera och respektera det, sända dem kärlek. Men det finns inget behov att säga förlåt – förutom om en ursäkt verkligen är på sin plats. I sådana fall är jag alltid beredd att medge mina felsteg.

Hela dagen idag har jag försökt vara uppmärksam på det där lilla ordet som så obemärkt slinker in här och där: 'förlåt'. Jag har sagt det främst när jag behövt komma förbi folk inne i en trång butik, och det är väl okej. Men när jag oväntat lunchade med en själssyster och fick prata av mig riktigt ordentligt, avslutade jag inte med "Förlåt att jag babblade", utan sa istället "Tack för att du lyssnade". Ett litet men viktigt steg i rätt riktning.


Dance yourself clean

Skrivet av Hanna Rosvall 04.04.2018 | 1 kommentar(er)

flames 2765680 2

 

Min blogg har på senare tid haft en lite mörkare underton. Inget fel med det – den gångna månaden har för mig helt klart varit en tid av förnyelse. Ett vägskäl där mycket gammalt blivit kvar. En storstädning av själens mörkaste rum. Plåster som kanske kunde ha rivits bort för länge sedan men som jag tvekat att ta tag i. Det har varit nödvändigt att sitta med den här smärtan – förstå den, förlåta den, långsamt förtära den – men idag kände jag att det räcker. Det är dags att ta ny sats.

Det är väldigt naturligt för mig att vända mig inåt, bearbeta i stillhet. Jag kan lätt sitta en timme i meditation och utforska min själ. Dock ser Universum till att, med jämna mellanrum, påminna mig om hur känslorna också behöver komma ut ur den fysiska kroppen. Det är lätt för mig att glömma bort att det enda sättet att bryta sig ur en inrutad situation är att medvetet röra sig utanför linjerna.

Yoga i all ära – det är ett underbart sätt att rena kroppen från saker den bär på – men ibland behöver jag något mer. Jag behöver få dansa vilt i mitt vardagsrum och strunta i om grannarna ser eller hör mig. Jag behöver få låta känslorna uttrycka sig precis som de vill – utan koreografi, utan att jag stannar upp för att tänka på hur jag ser ut eller om jag gör rätt. Eftersom jag har en stark koppling till olika ursprungsbefolkningar känns det naturligt att välja musik vars trummor och flöjter förflyttar mig till en stor eld kring vilken min själ kan dansa lika fritt som i tidigare inkarnationer. Musikvalet är förstås individuellt – välj det som funkar för dig!

När den dansande vilda kvinnan får vakna inom mig väcker hon också min inre eld. Lågorna bränner bort all stillastående energi som hindrar mig från att röra mig framåt, ständigt framåt. I flammans omfamning kommer jag ihåg att jag är fri. Till tonerna av musiken som strömmar ur högtalarna väljer jag att släppa taget, gå vidare, blåsa bort skuggorna som skapat ett förmörkande filter omkring mig. Med varje trumslag väljer jag att välkomna livet i all sin skönhet. Med varje danssteg väljer jag att med tacksamhet fokusera på det vackra omkring mig.

När rörelserna småningom saktar ner känner jag energin flöda fritt igen. Och jag tänker att jag får göra det här oftare. Jag kommer att tänka på en låt jag har på en playlist, Dance Yrself Clean av LCD Soundsystem. Och jag tänker att det är sant. Dansen har en renande kraft – särskilt när den får komma inifrån, utan förutbestämda rörelser.

 

Bild: Pixabay

 


Feminist, javisst!

Skrivet av Hanna Rosvall 03.04.2018

IMG 3

 

Veckans blogglista:
FEMINISTLISTAN


Det är är feminism för mig:

Gudinnans revolutionerande segertåg! Särskilt i väst har vi varit ganska bra på att förtrycka gudinnans arketyp eftersom kristendomen inte erkänner kvinnans gudomlighet på samma sätt som t.ex. österländska läror. Också många ursprungsbefolkningar värdesätter det moderliga och den skapande kraften i form av Moder Jord. Vi behöver bara se på hur vår planet mår idag för att konstatera att de dominerande manliga energierna allt för länge uttryckts på fel sätt. Dock finns det många tecken som tyder på att den nya tidens manliga arketyp – Awakened Masculine – är på frammarsch och redo att låta gudinnan stiga fram igen. Så feminism handlar för mig om att alla vi kvinnor kommer ihåg vår inre styrka och inser att vi inte behöver försöka 'bli som männen'.

 

Jag kallar mig feminist, eftersom:

Ni som läste mitt inlägg om kvinnlighet vet att det här med feminism inte all varit en självklar grej för mig. Det tog mig nästan 30 år att inse att den intuitiva och känsliga kvinnan kan vara minst lika stark som den drivna och rationella mannen. Jag har också i praktiken fått uppleva den helande kraften som uppstår när kvinnlor samlas, t.ex. när jag engagerade mig i en nationell #MeToo-grupp på Facebook. Det är viktigt att vi gör det också i framtiden OCH bjuder in de bröder som vill stå upp för vår sak. Jag tror verkligen att den feminina kraften har makten att göra stor skillnad i framtiden.


Det här är den viktigaste feministiska frågan:

Förmågan att se könen, med deras olika styrkor, som likvärdiga. Och också viljan att se hur de här olika egenskaperna komplementerar varandra. Att ersätta patriarkatet med ett matriarkat är dock inte lösningen. Så som jag ser det handlar feminismen om att återställa en balans. Traditionellt har kvinnan varit en intuitiv, skapande, livsalstrande, omhändertagande kraft som – skyddad av mannen – kunnat vara stark och trygg i sin känslighet. När vi kvinnor aggressivt och rationellt försöker ta oss fram genom prestation ger vi bort den där ursprungskraften. Vi börjar tävla med männen istället för att komplettera dem. Så den viktigaste frågan enligt mig är hur vi kan skapa ett samhälle där könen åter kan vara uppskattade och trygga så som de är. 

Det är också viktigt att återställa yin/yang-balansen inom oss, dvs. balansen mellan feminint och maskulint. Vi kvinnor behöver sluta fred med vår maskulina sida och männen behöver lära sig att få kontakt med sin känslomässiga, feminina sida. Därför är det också viktigt hur vi uppfostrar våra barn. Alla döttrar behöver kunna bygga sin självkänsla på annat än utseende och att vara 'snälla flickor' medan alla söner behöver få uppleva att det också är manligt att visa en 'mjukare sida'.


En förebild inom feminismen:

Alla kvinnor som vågar leva ut sin kvinnlighet och hjälper gudinnan att återfå sin kraft. Jag har också stor respekt för alla män (bl.a. min kära man Henrik) som omfamnat sin feminina sida och är så trygga i sin maskulinitet att de inte har ett behov av att visa hur manliga de är genom traditionellt 'grabbigt' beteende. Det är oftast dessa män som vaknat upp till den nya tiden och inte tvekar att stå upp för sina medsystrar.


Så här syns feminismen i min vardag:

När jag fann gudinnan inom mig och insåg vilken krigare hon är kunde jag lära mig att älska allt som kvinnlighet innebär. Min måncykel blev helig, min livmoder blev mitt starkaste energicenter och gemenskapen med mina medsystrar blev en otrolig kraftkälla. Jag engagerar mig i olika kvinnogrupper där den uråldriga kvinnliga gemenskapen återupplivas. Och jag försöker vara ett levande exempel på hur en högkänslig och intuitiv kvinna kan vara stark och framgångsrik med förmågan att manifestera sina drömmar, också i en hård och till synes mansdominerad värld.


Ett motargument jag stöter på mot feminismen:

Jag hör ofta folk som tycker att jämlikhetsfrågor går 'för långt' – att det snart inte längre finns någon skillnad mellan könen. Särskilt kvinnor som har en obalans mellan feminint och maskulint tenderar att försöka bli 'one of the guys' genom att tycka att feminister 'klagar i onödan' eller bara 'borde gilla läget'. Jag måste erkänna att jag själv också tyckte så en gång i tiden när jag väldigt starkt försökte förkroppsliga en maskulin och prestationsinriktad livsstil. Lyckligtvis har jag blivit klokare! Så som jag ser det handlar det inte om att något ska bli exakt likadant. Men ingen ska heller behöva gå med på lägre lön, sämre villkor eller respektlöst beteende bara för att de råkar ha ett annat kön. Det handlar med andra ord om att sluta separera och polarisera. I grund och botten är vi varken män eller kvinnor – vi är själar som består av både feminina och maskulina egenskaper.


Då insåg jag att jag var feminist + Ett tips på ett feministiskt verk:

Att läsa boken Womb Wisdom: Awakening the Sacred and Forgotten Powers of the Feminine av Padma Aon Prakasha & Anaiya Aon Prakasha blev en klar vändpunkt för mig. Därför är den också mitt tips på ett feministiskt verk, dock vinklad mer åt det spirituella hållet. Fastän jag långsamt började utforska och omfamna min kvinnlighet redan för ca 5 år sedan, i samband med att jag blev utbränd, erbjöd denna bok verktygen jag behövde för att verkligen återfå kontakten med min livmoder och dess uråldriga kraft. Rekommenderas varmt!

 

womb wisdom awakening the creative and forgotten powers of the feminine with cd audio

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bild: Adlibris

 


Dansa med dina skuggor

Skrivet av Hanna Rosvall 02.04.2018

IMG 2

Vi har alla en skugga som vi kan se – den som följer oss när solen skiner. Men det finns också andra skuggor som smyger tätt intill, tyst och obemärkt. Skuggor som uppenbarar sig när vi minst anar det. Skuggor som visar något vi inte vill se, något vi helst sopar under mattan.

Ficklampan kan komma i olika former. En händelse kan plötsligt skapa en portal – en öppning som gör att nuet och det förflutna plötsligt sammanfogas. En liten detalj – en vattenkran som får rinna oavbrutet medan man diskar – kan oväntat framkalla en spegel som reflekterar det osynliga. Eller så är det de där människorna som man inte tål – de som med en blick kan få en ur balans. Och vad gör man? Man blir rädd. Man reagerar på samma sätt som när man trodde att det bodde ett monster under sängen. Man slår ifrån sig. "Bort från mig! Lämna mig ifred!" Man slår ifrån sig fastän man innerst inne vet att han som låter vattenkranen rinna oavbrutet egentligen bara riktar ficklampan på något som man själv behöver jobba på.

Jag tror så här: De starkaste reaktionerna kommer oftast från dem som har något otalt med sina skuggor. De som får ett utbrott eller slår ifrån sig eller smäller fast dörren när de hör något som inte stämmer överens med deras tankesätt. De som utbrister i ett absolut NEJ eller säger att de aldrig någonsin vill ha med något att göra igen eller känner ett starkt behov av att motbevisa, dumförklara, trycka ner. Jag tror att de här reaktionerna är rädslor utklädda till fredsbevarare. Vi gömmer oss bakom dem varje gång något A) riskerar att vända upp och ner på vår världsbild eller B) hotar vår trygghetskänsla eller C) rubbar vårt Ego. Tack vare dem kan vi vända dövörat till, utan att erkänna att det finns ett korn av sanning i det vi inte vill ha att göra med. Med deras hjälp kan vi välja att inte se in i spegeln som visar att det vi avskyr hos andra egentligen är våra egna dåliga sidor.

Våra skuggor är alltså reflektioner av mörkret inom oss – det vi inte vill erkänna. Det kan handla om dåliga vanor. Osäkerhet. Rädsla. Ilska. Avundsjuka. Bitterhet. Jag tror dock inte att de här sakerna är en naturlig del av vår själ. De är obehandlade saker som vi antingen ärver från våra förfäder eller flyttar framåt från våra tidigare liv. Det kan också handla om inlärda mönster eller traumatiska händelser som hänger kvar i en form eller annan. Med andra ord är skuggorna saker vi samlar på oss. Eftersom jag tror att våra själar vill återvända till sitt rena ursprungsljus får vi därför, med jämna mellanrum, en möjlighet att göra oss av med skuggorna. Det är upp till var och en att avgöra om man tar vara på chansen eller inte.

Största delen av mitt liv valde jag att vända ryggen åt mina skuggor. När de – reflekterade genom andra människor och återkommande händelser – dök upp slog jag ifrån mig. Jag valde att skylla på andra istället för att se mig själv i spegeln. Jag valde att sätta mig själv i en offerposition där det alltid var någon annan som behandlade mig orättvist, som gjorde mig upprörd. Jag kunde alltid skylla på externa omständigheter för att förklara varför något gick som det gick. Jag hade egentligen inget ansvar för mina reaktioner. När jag reagerade starkt på något kunde jag lätt hitta en syndabock som fick bära hela mitt lidande. För mitt Ego var det helt enkelt självförsvar.

I askan av min utbrändhet lärde jag mig att dansa med mina skuggor. Jag säger dansa eftersom de senaste 5 åren verkligen har lärt mig att bli vän med mina mörka sidor. Särskilt efter att jag träffade min twin flame, min nuvarande man, har mörkret vällt ur mig som en lavin. Han lockar obarmhärtigt fram alla mina skuggor genom att fullkomligt spegla min själ. De senaste åren har jag, utan att överdriva, fått ta tag i ungefär allt jag någonsin sopat under mattan. Mina skuggor har varit plågsamt närvarande dygnet runt och tvingat mig att förminska mitt Ego mer och mer.

Yogi Bhajans visdomsord – "Recognise that the other person is You" – har varit en trogen följeslagare på min resa. Det har varit värdefullt att – med hjälp av mindfulness, yoga och meditation – ta ett steg tillbaka för att objektivt observera mina reaktioner. Vad är det som döljer sig bakom min irritation? Var har min ilska sitt ursprung? Varför gör de här orden så ont? Genom att följa trådarna har jag alltid hittat en rädsla. Rädslan att bli övergiven. Rädslan att bli dömd av andra, dvs. inte accepterad som jag är. Rädslan att inte räcka till. Väldigt tungt, men samtidigt fantastiskt fascinerande.

Ni som har följt med min blogg den senaste månaden har säkert märkt att Mars varit utmanande. Planetariska rörelser, hela två fullmånar på en månad...ja, det är ganska tydligt att en ny cykel i mitt liv börjar. I slutet av månaden kom dessutom en väldigt tvär men inte helt oväntad vändning som ytterligare stängde en dörr till mitt 'tidigare liv'. Jag är inte helt redo att skriva om det, men låt oss säga att ganska många skuggor var inblandade i den processen. Nå, jag välkomnar det nya med öppna armar – det är dags att lägga på locket, sluta fred med det som varit och blicka framåt.

Med perfekt synkronicitet hade dagens Sydänpiiri också skuggtema. Det är en alldeles underbar grupp för kvinnor, öppen för alla. Vi träffas ungefär en gång per månad, sätter oss i en cirkel och delar direkt från hjärtat. Det är så otroligt renande. Jag har träffat så många själssystrar där. Vi skrattar och gråter tillsammans och ger tillsammans utrymme för alla att vara precis som de är. Gruppen är på finska, men om du känner dig kallad välkomnar jag dig med – du kan läsa mer här.

Jag insåg något väldigt viktigt när det var min tur att dela med mig idag. Jag insåg att jag har jobbat så intensivt med mina skuggor – i sann BRING IT ON!-mentalitet – att jag nästan blivit lite besatt av dem. På något sätt väntar jag hela tiden på att nästa skugga ska uppenbara sig. Minsta lilla reaktion från min sida får mig att börja fundera vilket sår det är som triggas, vad som behöver helas. Vackert så, men jag blir nästan full i skratt när jag inser att jag, på något konstigt sätt, också klarat av att förvandla det här skuggarbetet till en prestation. Typiskt mig att inte kunna vara nöjd innan minsta lilla skugga är bortblåst. Åh. Det var en så himla viktig insikt.

Jag har mina skuggor, definitivt. Men skuggor finns också hos andra. Andra människor bär på sitt mörker och reflekterar det genom sina reaktioner. Allt är inte mitt fel, trots att jag gärna går in i de tankebanorna. Alla andra är också ansvariga för sina reaktioner. Så om någon inte tycker om mig kanske de egentligen inte tycker om något hos sig själv. Jag speglar något hos dem. Det är inte personligt. Alla behöver förstås inte tycka om mig, det är inte det jag försöker säga. Men jag behöver, än en gång, chill the F out. Jag duger som jag är. Skuggor kommer och går. Det viktiga är att vara medveten om dem, dansa med dem, skratta med dem, släppa taget om dem. Men det viktigaste är att göra det med ett leende. Så som någon vis person sa en gång:

 

"Turn to the sun
and the shadows
fall behind you"

 

Jag vill säga en sak till. Man ska inte acceptera allt. Hemska saker kan hända och då är det viktigt att våga säga NEJ eller STOPP. Det har t.ex. #MeToo varit ett utmärkt exempel för. Med andra ord försöker jag inte säga att allt dåligt beteende kan förklaras med 'de egna skuggorna'. Ibland finns det helt enkelt människor eller händelser som, av en orsak eller annan, är riktigt ruttna. Men när man lär sig att känna igen sina egna skuggor är det lättare att se skillnad på vad som kommer från en själv, dvs. vad som behöver helas, och vilka saker som beror på andras skuggor eller något helt annat. Det är en fin egenskap som i alla fall har hjälpt mig en hel del. Man behöver inte heller hålla med om allt, alltid vara av samma åsikt. Men jag tror att det är värdefullt att göra skuggarbete till den grad att man kan uppnå neutralitet – bemöta också avvikande åsikter med kärlek och respekt. När man är tillräckligt trygg i den man är och det man själv tror på finns inget behov att reagera utifrån rädsla.


En vecka i vågskålen

Skrivet av Hanna Rosvall 31.03.2018

HEARTalignmentartbyMYSTICMAMMA allrightsreserved2Bild: MYSTIC MAMMA

 

 Det är fullmåne idag, underbart! Denna gång i stjärntecknet Vågen. Det är dock ganska intensiva energier på gång eftersom vi samtidigt är inne i Mercury Retrograde – du kanske läste mitt tidigare inlägg om hur Merkurius rörde upp en hel del känslor redan för en vecka sedan. Med andra ord är det en fullmåne som verkligen tvingar oss att blicka in i spegeln och våga möta det vi ser.

Jag ska vara ärlig: Det har varit skitjobbigt. Förutom att jag har fått möta en del gamla rädslor har Universum också vänligt men bestämt bett mig att ta en titt på sådana inre egenskaper som inte alltid är så trevliga. Jag är t.ex. obarmhärtigt kritisk när det kommer till mig själv. Jag kan hur lätt som helst acceptera alla andra men klandrar mig själv för minsta lilla misstag. Dessutom är det väldigt svårt för mig att hantera ilska. Om jag blir arg på någon/något åker jag genast på en oändlig guilt trip där jag piskar mig själv för denna 'primitiva känslomässiga reaktion'. Jag kräver av mig själv att jag alltid ska kunna känna ovillkorlig kärlek – förutom mot mig själv då...

Plot twist – en tepåse med ett kryptiskt budskap:

IMG 0087

Jag har på riktigt våndats med den här papperslappen i över en vecka nu. Det börjar vara 5 år sedan jag blev utbränd. Mycket har hänt – jag har återfått min inre styrka, skalat bort det och dem som inte längre resonerar med min livsuppgift och därmed hittat tillbaka till mitt sanna jag. Man kunde med andra ord säga att kriget är över. När jag uttrycker det så här kortfattat låter det enkelt. Det är ändå en hel del inre och yttre stridigheter som utkämpats under dessa år. Så det har inte varit en dans på rosor. Att den här lilla papperslappen dök upp i ändan på min tepåse blev ändå som en kall hand kring mitt hjärta. En rädsla kom krypande: Håller jag på att bli arrogant?

Ibland hör jag den där rösten som säger "Lätt för dig att säga". Det är då jag känner att jag behöver förklara mig, försvara mig. Jag är rädd för att uttrycka mig på ett sätt som skapar intrycket att det finns ett trollspö som man kan vifta med för att allt ska bli bra. "Hahhahaa trallalaa se på mig som är så fullkomlig och hel! Gör bara 1, 2, 3 så ska du se att du också blir det." Nej. Det funkar inte så. Jag vet att det är en lång process – för mig 5 år – och jag behöver bara bläddra bakåt i min dagbok för att hitta smärtan nerskriven med tårstänkt bläck:

Hela mitt sinne frös som ett litet barn glömt ute i vinternatten. Mitt rum var ett iskallt universum som omringade mig. Allt tog distans. Det enda som fanns kvar var ett lager frost, en extra hud som letade sig inåt, in i mig. Jag kurade in mig i mitt täcke. Som en spindels byte låg jag och väntade på mitt öde. Tystnaden talade allt för högljutt för att jag skulle kunna somna. På något sätt kunde jag koncentrera all min energi på att stirra. Jag höll min blick fixerad vid samma stirrhål i taket, timme efter timme. Till slut lade jag mig i mitten och bredde ut armarna. Jag undrade om det var i min egen säng som jag skulle korsfästas av tomheten. Slutligen sjönk jag ner i någon sorts dvala där jag glömde tid och rum. Jag minns inte vad jag tänkte. Till slut måste jag ha somnat eftersom jag inledde morgonen med att vakna. 

Jag kommer aldrig att glömma. Jag kommer aldrig att ta den jag är idag för given. Men jag är inte längre ett med min smärta – jag har hittat verktygen att släppa taget om den. Jag kan ärligt säga att jag är lycklig. Det är samtidigt det som skrämmer mig. Tänk om avståndet blir så stort att det skapas utrymme för arrogans? Högmod. Högfärdighet. Högdragenhet. En dryg översittare med 'alla svar'. Det är inte jag, det är inte den jag vill vara. Ändå kan jag bara berätta om det jag upplevt, det som hjälpt mig att bli hel – ärligt, från hjärtat. Och jag får lita på att det är tillräckligt. Ja, jag har kommit långt, men det finns ännu en lång väg att gå.

Universum bestämde sig för att ge mig ett svar – en liten lärdom. Det hände sig nämligen att jag såg en intressant men aningen provokativ videoserie som gav mig nya insikter. Det resulterade i att jag skrev ett blogginlägg som kanske också var aningen provokativt. Jag vet inte om det var Merkurius retrograda rörelser eller gammal karma som fick mig att uttrycka mig lite för flummigt eller om jag publicerade innan jag hade hunnit utveckla tankarna tillräckligt. Det skapades ändå en del upprörda reaktioner kring att jag förminskade eller förenklade saker, vilket verkligen inte var min avsikt.

För att göra en lång historia kort fick jag sitta med ganska intensiva känslor, många olika saker på en gång. Dels var jag rädd för att mitt blogginlägg var ett konkret bevis på att jag håller på att bli ett arrogant asshole utan empati (som sagt, maximalt självkritisk). Dels försökte jag förtrycka irritationen jag kände (inte kopplat till blogginlägget). Jag jobbade så otroligt hårt med att förstå orsakerna bakom irritationen. "The other person is you, the other person is you, the other person is you", osv. Känslorna byggdes upp till den grad att jag till slut fick ett utbrott. Jag tillät mig själv att bli arg. Det handlade inte om vad som hade blivit sagt utan sättet att peka finger som jag observerat hos vissa människor. Jag tillät mig själv att tycka att det är störigt att en del personer står i skuggorna med kikare och följer med allt man gör men stiger fram först när de kan visa tummen neråt. Jag tillät mig själv att bli arg över att det inte är särskilt konstruktivt när någon väljer att inte ta sig tid att uttrycka något positivt – att de håller med eller gillar läget – utan fokuserar på det negativa. Som ni ser var jag inte särskilt neutral i det här läget, men det var nödvändigt att bara låta allt komma ut.

Det var så skönt att bli riktigt arg – som sagt tillåter jag aldrig mig själv att bli det. Mitt utbrott gjorde att jag kunde släppa taget om väldigt mycket som samlats på hög. Samtidigt kunde jag se allt mycket klarare. Jag kunde se mig själv i spegeln och ta åt mig av vissa saker som jag verkligen behövde höra. Jag kunde känna tacksamhet för allt som uppenbarat sig – i det ljuset kunde jag se mina skuggor. Nu har jag plötsligt en hel del visdom att bära med mig in i framtiden. Jag får se upp med självkritik och starka åsikter som riskerar att uttryckas med ett stänk av arrogans – fastän det inte skulle vara min mening. Nu har jag också identifierat varför jag blir så triggad av personer som som huvudsakligen vill visa tummen ner. Det handlar inte om att jag alltid måste ha rätt – för det har jag inget behov av – de är en spegel som förstärker mina egna rädslor. Det är alltså inte personligt – det är bara nödvändigt. Ett fint tillfälle att bli medveten om vad som ännu kan helas inom en.

Den senaste veckan har verkligen varit en balansgång i en vågskål. Jag har dessutom suttit och analyserat min Natal Chart, dvs. astrologiska födelsekarta, vilket har gett en hel del svar på varför jag möter vissa inre utmaningar. Så otroligt intressant! Jag ska blogga om det när tankarna fått mogna lite. Men just nu känns allt faktiskt bra – det känns som att jag har kunnat släppa taget om en hel del och kan möta fullmånen med öppna armar. Hoppas att du också kan le i månljuset ikväll <3