att ha ett jobb.

måndag 11 september 2017 - 14:15 | 2 Kommentarer

Jag har ju alltså börjat jobba. Efter att ha varit hemma i två år och fyra månader. Det låter som en hel evighet men har ändå gått snabbt. Dagarna hemma har sett ganska likadana ut och även om vissa förmiddagar känts som fyra år så går tiden ändå. Speciellt eftersom jag oftast sett fram emot något. Att Melker skulle lära sig krypa/gå/äta själv, att Andreas skulle komma hem, att det skulle bli helg och att jag skulle få någon timme ensam på stan. Ta vara på småbarnstiden och ”passa på att njuuuta” säger folk hela tiden. Ta ingen stress över det säger jag, det hinner man nog också med. I alla fall på två år.

Jag hade egentligen ingen plan för min mamma- och vårdledighet men kommer ihåg att det var något bland det första många frågade efter att de kollat hur den nyfödda bebisen mådde. Hur länge jag skulle vara hemma. Det ledde till att jag automatiskt ställde mig i försvarsposition och började rabbla något om hur lite lärartjänster det finns i Österbotten, att jag inte hade något fast jobb, att vi inte ville lägga Melker på dagis i stan och sedan flytta till Replot. Och alltid på något vis känna mig lite dålig. Som att jag egentligen nog ville jobba och ta mig uppåt men tyvärr bara var hemma. Fast det inte alls varit så. Jag hade möjligheten att vara vårdledig och jag trivdes med det. Sedan förstår jag också de som vill börja jobba tidigare, och de som inte har något annat val. 

 

IMG 0331

Men jobbet då. I augusti började jag som skolgångsbiträde vid Replot-Björkö skola och det trivs jag väldigt bra med. Intensiva men korta dagar och varierande arbetsuppgifter. Men du är väl klasslärare? Frågar de flesta då. Och så börjar jag igen. Att det finns så lite lärarjobb, att det är praktiskt med korta dagar när Melker börjat på dagis och att det är skönt med en mjukstart. Förklarar och samtidigt förminskar mig själv och alla assistenter med mig. Totalt onödigt.

Ja, men jag trivs som skolgångsbiträde, ska jag börja svara. 

 

Att jobba i skolan är annars det bästa du kan göra på en ny ort. Jag har automatiskt fått över 80 nya bekantskaper, får höra historier om vems fammo som bor var, vem som har mycket hallon och vilka hundar som hör till vilken familj. Små saker som gör att det känns mera som hemma i Replot. 

Kategorier:

Det handlar om mig

2

Kommentarer

  • Eko

    11.09.2017 20:02 (2 månader sen)

    Vi har assistent (som vi kallar det) till vår son. Och det är ju den viktigaste personen i hela skolan för honom! Den som ska se till att allt löper och ockaå se till att han mår bra där. Så förminska icke assistente/skolgångsbiträden :) för dem som ni behövs är ni guld värda.


  • Malin

    11.09.2017 22:57 (2 månader sen)

    Känner både utbildad lärare och utbildad sjuksköterska som valt att hellre arbeta som skolgångsbiträde/assistent än det de har utbildat sig till. Av olika skäl. Bla lättare att få jobb nära där man bor (vem vill köra 60km varje dag extra bara för ett jobb) och vettigare tider och dagar att jobba (ej något 3 skiftesjobb och helgjobb som vården för det mesta kräver)...Är inget fel på att vara assistent. De / Ni är guldvärda!!


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.