header

MITT BÄSTA RÅD TILL DIG SOM HAR DET SVÅRT

Skrivet av Maria Hagberg 12.07.2020 | 1 kommentar(er)

I juni var jag ledare på barn-och ungdomslägren som ordnades i Ninni-verksamheten. På ungdomslägret blev jag ombedd att dela med mig av mitt bästa råd till ungdomarna. Det första som dök upp i huvudet var att prata. Ju mer jag tänkte på det, desto säkrare blev jag på att det är ett av de bästa råden jag kan ge. 

Människan är en social varelse som behöver närhet och umgänge för att överleva. För många år sedan fick jag höra en historia om en baby som hade dött på ett barnhem i Ryssland. Babyn hade fått alla grundbehov, såsom mat och sömn, uppfyllda men klarade sig ändå inte. Det visade sig att babyn hade legat ensam hela dagarna och tynade till sist bort i brist på kärlek. Det är ett tungt exempel men det visar hur starkt vårt behov av andra människor är. Vissa människor har ett mindre behov av socialt umgänge än andra men de flesta av oss behöver någon form av närhet eller en känsla av samhörighet. 

Vissa livssituationer gör att vi känner oss isolerade. Psykisk ohälsa eller sjukdomar överlag är en av dem. När du själv eller någon i din närhet drabbas är det lätt att dra sig undan vänner och bekanta. Känslor av skam, rädsla för att bli avvisad, att ingen förstår dig är vanliga orsaker. Dessutom lever vi i landet av sisu. Det är en utmärkt egenskap i de flesta fall men här går det snett. Många känner att de måste klara sig själva och att de inte kan lägga sin börda på någon annan.

Jag valde under många år att inte följa mitt eget råd. I barndomen blev allt för konkret om jag pratade om det och när jag blev äldre tyckte jag att det kändes meningslöst. Varför skulle jag utsätta mig för något så obehagligt som att vara sårbar när ingenting blev bättre där hemma av det? Jag ville inte visa mitt dåliga mående varken för mina kompisar eller för min familj. Jag tänkte att de inte förstår och att jag inte vill vara i vägen för dem. Under många år förstod jag nog inte heller hur jobbigt jag faktiskt hade det. Att gå runt med ständiga orostankar var en del av min vardag. Så jag höll tyst.

Jag blev utbränd hösten 2017 på grund av många orsaker men en av dem var att jag inte hade bearbetat mina erfarenheter ordentligt. I terapin började jag öppna upp och vågade äntligen känna det jag inte hade vågat känna tidigare. Och vet ni vad? Jag klarade av det. Jag säger inte att det var lätt men jag kunde hantera det. 

Jag nämnde att jag har gått i terapi men det behöver nödvändigtvis inte vara rätt alternativ för alla. Det är inte heller alla svåra situationer som kräver terapi. Min syster Johanna är den jag pratar mest med. Det som är bra med henne är att hon säger till om hon märker att problemet är för stort för henne. Inte rakt ut men hon brukar antyda att jag borde träffa någon professionell. Samma gäller andra vägen. Jag gör likadant om jag anser att hon behöver mer hjälp än jag kan ge. 

Det är inte det lättaste att hitta en person som man är villig att öppna upp sig för. Man ska hitta rätt i en djungel av personkemi, erfarenheter, terapiform, verksamhetsställe osv. Jag vet att det känns som att man bara vill ge upp när man har träffat många och ingen verkar fungera. Det enda jag kan säga till det är att hålla ut. Det är värt mödan när man äntligen hittar någon som känns rätt.

Min poäng med hela inlägget är att vi måste prata om våra problem. Jag har testat att springa undan mina problem, gräva ner dem, ignorera dem, skylla dem på någon annan... Tro mig när jag säger att inget av sätten fungerar. Det var först när jag började prata om mina jobbiga erfarenheter som jag började bearbeta dem på riktigt. Det är okej att visa dina känslor och det är okej att låta en annan människa finnas där för dig. Jag är absolut inte bekväm i rollen som behövande. Jag har varit den som andra behöver så länge att det är där jag känner mig hemma. Men också jag lär mig. Jag har insett att jag är en mycket bättre hjälpare när jag själv vågar gå sönder och be om hjälp.

En klok person sa nyligen till mig: "Vi har mycket att gråta över. Vi ska gråta tills vi är genom mörkret. Då kan vi bli hela." Jag håller fullständigt med. När jag äntligen vågade börja känna, grät jag många tårar och fler har det blivit med åren. Man måste inte gråta inför någon, jag har fortfarande svårt för att gråta inför andra, men det är helande att dela med sig av det man gråter för. De gånger jag har varit stoltast över mig själv det senaste året är när jag har varit sårbar, eftersom jag vet hur lång tid det tog för mig att nå hit.


EN VANLIG DAG MED ÅNGEST

Skrivet av Maria Hagberg 18.05.2020

Kategorier:
Taggar:

Ångest är för mig en del av vardagen på samma sätt som till exempel ryggont eller allergier är det för någon annan. Ibland är det riktigt jobbigt men för det mesta är det hanterbart. Jag vill visa hur en lite jobbigare dag ser ut och hur mycket ångest faktiskt påverkar livet.  Jag hade turen att få tala med en riktigt bra terapeut i två år och hon lärde mig hur jag ska hantera ångesten för att kunna fungera i vardagen. Det betyder inte att jag lyckas få bort ångesten varje gång den dyker upp. Ibland har jag en sådan dag när jag helt enkelt är tvungen att vila mer och bara låta ångesten få finnas där. Det är oftast helgerna som är jobbigare, eftersom vardagarna består av jobb och fritidsintressen.

8.00 Alarmet ringer. Det är lördag så jag ligger kvar i sängen och morgnar mig en stund. Jaså, där kommer ångesten krypande. Lika bra att stiga upp då. Det lär inte bli bättre av att jag somnar om.

9.00 Jag går till köket för att laga frukost. Jag har svårt att fokusera tankarna på vad jag ska äta. Jag har egentligen ingen matlust men fixar en skål med mysli, frukt och havremjölk. Medan jag äter funderar jag på vad som orsakar ångesten den här gången. Sömnrutinerna har varit uppåt väggarna under veckan, helt säkert en utlösande faktor. Det finns oklarheter på jobbfronten inför nästa år, vilket klarnar de närmaste veckorna. Det borde egentligen inte orsaka så mycket ångest. Jag har en del mindre projekt på gång som jag hela tiden skjuter på istället för att ta tag i. Månne det orsakar en stresskänsla? Corona-krisen gör att min ångesttröskel är lägre, så även mindre saker påverkar mer negativt än vanligt.

9.30 Jag sätter mig ner för att läsa i andaktsboken men glömmer genast bort vad jag har läst. Jag kämpar mig igenom några kapitel i Bibeln men hjärnan vägrar fokusera på texten så till sist lägger jag undan den.

9.45 Jag lägger mig på soffan och kollar mina sociala medier för att blanda bort tankarna. Det fungerar vanligtvis ganska bra men idag kommer ångesten tillbaka gång på gång.

11.20 Jag lagar lunch. Det blir linssoppa, ett av mina go-to recept så jag slipper koncentrera mig alltför mycket. Jag lyckas ändå bränna vid löken lite grann. Medan soppan kokar gör jag en inköpslista. Det tar längre än väntat, eftersom tankarna hoppar runt som pingpong-bollar i hjärnan. Att det ska vara så svårt att komma på varor som jag handlar varje vecka! Till sist är listan klar men jag är säker på att jag har glömt något. 

11.45 Jag sätter mig vid pianot, för att öva sånger inför morgondagens gudstjänst. Jag ska även vara textläsare för första gången i direktsändning. Är det nervositeten som spökar? Kanske lite, men inte för att orsaka denna grad av ångest. Ångesten lättar lite under övandet. Sång har en lugnande effekt på mig.

13.00 Jag äter lunch. Jag var hungrig för en stund sedan men inte längre så jag tvingar i mig maten. Den är lite för stark. Jag måste ha lagt i för mycket peppar. Jag diskar undan en del men orkar inte koncentrera mig så jag lämnar resten till senare.

13.15 Jag lägger mig på soffan igen, för att underlätta magandningen. Jag har en hård knut uppe i magen, eftersom jag inte lyckas andas ända ner i lungorna. Det hjälper att ligga på rygg. Jag kollar videor på Youtube och peppar mig att åka och handla. Jag bestämmer mig för att vänta någon timme ännu. Det skulle bli för många intryck just nu. Jag funderar på att höra om mitt promenadsällskap vill gå en sväng men bestämmer mig för att låta bli. Jag orkar inte vara social idag även om det säkert skulle hjälpa.

15.00 Ångesten har äntligen gett med sig! Dags att göra veckans matinköp.

16.00 Jag kommer hem från mataffären. Ångesten kom tillbaka i butiken. Ska den aldrig ge med sig idag?!

17.30 Jag far hem till pappa, så vi får fixa det sista på bilen innan besiktningen. Det hjälper att göra något med händerna och att tala med en annan människa. Pappa är riktigt bra att tala med när jag har ångest. Han är så rakt på sak att mina trassliga tankar oftast reder ut sig, åtminstone delvis. Solen skiner och det är en fin kväll. När vi är klara efter ett par timmar, mår jag mycket bättre. Ångesten har släppt, förhoppningsvis för resten av helgen nu.

20.00 Jag kommer hem och äter kvällsmat. Denna gång med mera aptit än tidigare idag. Jag kollar serier resten av kvällen. Jag är alltid tröttare en ångestfylld dag, eftersom det går åt mycket energi till att koncentrera sig när tankarna far omkring. Dessutom är det tyngre fysiskt när andningen inte är som vanligt och pulsen är högre.

23.00 Nu borde jag gå och lägga mig men förstås kommer ångesten krypande än en gång. Jag går väl och lägger mig lite senare då.

1.00 Läggdags.

Så här ser en ganska vanlig dag med ångest ut för mig. Jag lider inte av ångestattacker utan har en molande känsla som ligger på under dagen. I vanliga fall brukar den ge med sig ungefär till lunchen men inte idag. Ångest innebär inte längre att jag är handlingsförlamad, bara att det ibland är jobbigare att göra vissa saker. 


HUR JAG HANTERAR ÅNGEST I CORONATIDER

Skrivet av Maria Hagberg 22.04.2020

Kategorier:

Ångest är en känsla, som jag tror att många har känt de senaste veckorna. Osäkerhet och avbrott i de vardagliga rutinerna påverkar mer än vi tror. Många sitter dessutom i frivillig eller ofrivillig karantän, vilket gör att vi har mer tid att fundera på allt som händer. Karantän och ångest är en dålig kombination för de flesta, så också för mig. De två första veckorna av undantagstillståndet hade jag en konstant ångestkänsla från morgon till kväll. Jag kan tänka mig att jag inte var den enda. Den senaste tiden har jag därför kommit på en del strategier, för att motverka ångesten och fungera bättre i vardagen. Vi lever i en exceptionell situation och ibland måste jag bara acceptera att ångesten är närvarande. Här kommer några tips på vad jag gör, för att må bra just nu.

1. Andas

Vissa dagar kan jag inte göra annat än att andas. I synnerhet på helgerna får jag ofta lov att börja dagen med några minuters lugn andning innan jag ens stiger upp ur sängen. Det är ett faktum att andningen påverkar hela kroppen och genom att ta lugna, djupa andetag kan man sakta ner oroliga tankar. Det fungerar oftast tillräckligt bra, för att jag ska ta mig upp ur sängen, och när jag väl börjar med morgonens rutin avtar ångesten gradvis. Det leder mig till nästa tips.

2. Rutiner 

Jag tycker att rutiner är otroligt tråkiga men faktum är att de får mig att må bra. Ju mer rutinerad dag jag har, desto bättre mår jag framför allt om jag har ångest. Morgonrutinen är viktigast för mig, eftersom jag oftast har mest ångest på morgonen. Det är lättare att stiga upp och påbörja dagen, när jag kan ta ett steg i taget och vet vad som kommer sedan. 

3. Motion

Jag sitter stilla flera timmar per dag, på grund av arbetet, och därför försöker jag ta en promenad eller röra på mig på andra sätt varje dag. Det blir sällan effektiva träningspass men en promenad hinner jag med dagligen. På det sättet rensar jag i hjärnkontoret och kommer mig lättare ur negativa tankebanor. 

4. Naturen

När jag har suttit framför en skärm hela dagen, lockar få saker så mycket som att vistas i naturen. Jag har turen att bo på landet, så det råder inte precis brist på trevliga naturstigar och vandringsleder. Jag försöker hålla mig till de ställen som finns i min näromgivning, eftersom de riktigt kända vandringslederna är välbesökta. Oavsett hur jag mår den dagen, mår jag bättre efter en tur i naturen.

5. Relationer

Jag har insett hur viktiga mina nära relationer är, för att jag ska må bra. Till en början valde jag att isolera mig också från familjen men det var inte ett hållbart alternativ. Jag behöver ha fysisk kontakt med min familj, för att min mentala hälsa ska vara bra. Vad gäller andra relationer, har jag begränsat mig så långt det går och den kontakt jag vill ha med andra sker via nätet, med undantag för en promenad då och då. Jag försöker ha regelbunden kontakt med mina vänner. Tack vare tekniken är det hur lätt som helst att upprätthålla sina relationer även i karantän.

6. Ta en paus från medierna

Det är okej att inte följa med alla nyhetssändningar, att inte läsa alla uppdateringar, att inte ta del av den enorma mängd information (riktig och falsk) som vi bombarderas med varje dag. Ibland får vi faktiskt logga ut och bara vara.

Jag hoppas att dessa tips kan hjälpa dig att må lite bättre i en märklig situation. Vi påverkas alla olika och det är viktigt att vi inte jämför oss med varandra. Kommentera gärna dina tips på vad du gör för att må bra!


KOM IHÅG DE OSYNLIGA BARNEN

Skrivet av Maria Hagberg 24.03.2020

Det är en märklig tid vi lever i. Om någon har missat corona-viruset, måste den personen ha bott under en sten de senaste veckorna. Jag tänker inte skriva om hur samhället påverkas, det får vi redan tillräckligt med information om via nyhetskanalerna. Det jag vill ta fasta på är en del av befolkningen som än en gång blir osynlig. Barn i söndriga hem.

Jag jobbar inom skolvärlden. Den senaste veckan har varit som ett stort frågetecken på många plan. Jag insåg snabbt att jag bara får ta en dag i taget, eftersom jag inte kan planera jobbet. Planeringsfreak som jag är, var det till en början en stor utmaning men nu har jag landat någorlunda i situationen. Det jag har svårare att acceptera och släppa taget om är tanken på alla de barn som far illa hemma. De barn som nu har mist sin enda trygga plats för många veckor framöver. De barn som nu är osynligare än någonsin. 

Det finns många personer som har påpekat att vi måste fokusera extra mycket på dessa barn just nu. I synnerhet lärarna borde enligt vissa ha mer kontakt med dessa elever men när ska de hinna med det? Jag ser den enorma press som mina lärarkollegor är under just nu, när all undervisning ska ske genom nya kanaler. Vissa lärare jobbar dygnet runt för att undervisningen ska bli av. Hur kan man förvänta sig att de ska hålla extra koll på utsatta elever?

Jag mår illa, när jag tänker på alla barn som har lämnats ensamma i otrygga hem. För ett barn med omhändertagande föräldrar är en månad en relativt kort period. För ett barn med våldsamma föräldrar är en månad en evighet. Jag tänker på alla barn vars föräldrar lider av missbruk eller psykisk ohälsa. Jag kan bara föreställa mig hur mycket alkoholintaget ökar under en så stressande tid som denna och med distansjobb för de flesta. 

Jag hoppas innerligt att det finns vuxna i de osynliga barnens närhet som förstår att hålla extra koll på dem. Vuxna som kan lyssna, ge stöd och varma måltider. När skolans personal inte har samma möjlighet som vanligt att stöda eleverna, är det allas vårt ansvar att ta hand om utsatta barn. Det kan kännas svårt att lägga sig i andras angelägenheter men nu är inte rätt tidpunkt att tänka på sina egna känslor. Det viktigaste är att alla barn har en vuxen att vända sig till och får känna trygghet även i denna otrygga tid.


ATT SÖRJA NÅGON SOM ÄNNU LEVER

Skrivet av Maria Hagberg 01.01.2020

År 2019 var ett fantastiskt år på många sätt. Jag fick examen, fick ett jobb och kan faktiskt säga att jag har fått mitt liv tillbaka. När jag ser tillbaka på året som gått känner jag stor tacksamhet för alla fina stunder, alla människor jag har träffat och alla erfarenheter jag har fått. Det har även funnits svåra stunder och i synnerhet december bestod av många sådana.

Jag har varit inaktiv på bloggen i flera månader. Jag har velat skriva men ändå inte. Jag har börjat skriva men slutat och raderat. Varför? För att det jag vill säga är så fruktansvärt svårt att sätta ord på. Det jag vill säga är egentligen inte möjligt men ändå är det så. Det har tagit mig en lång tid att komma fram till det jag skriver om nu och jag är fortfarande inne i en bearbetningsprocess.

Vartefter höstterminen framskred blev det tydligare och tydligare att mamma blev sämre. Det var små förändringar som skedde under en lång period men i mitten av terminen började jag dra mig för att fara dit och hälsa på. Det är inte första gången det händer och det har alltid varit ett tecken på att hon har blivit sämre. När mamma går in i en sämre period är hon sig själv en tid, trots att det går neråt, men i något skede hälsar jag inte längre på mamma utan hennes sjukdom. I det skedet flyttas fokus i våra diskussioner från hur jag kan hjälpa henne att må bättre till att jag måste acceptera situationen och henne för vad de är. Hon kommer med ursäkter, gömmer mediciner, slutar ta hand om sitt hem och så vidare. Förr eller senare brukar det sluta med att ambulansen kommer på besök och så även denna gång. Tre veckor innan julafton.

Allt det jag nyss nämnde har hänt en och två och tiotals gånger. Ibland har hon varit riktigt dålig, ibland lite bättre. Det har inte alltid men ofta hänt innan jul. Det hände när hon var alkoholist och det händer fortfarande med medicinerna. Den här gången var ändå annorlunda. Inte så mycket själva händelseförloppet men mitt eget sätt att reagera på situationen. Vanligtvis slutar en dålig period med att ambulansen kommer. Det brukar fungera som en väckarklocka och så skärper mamma till sig i några månader. Samtidigt andas Johanna och jag ut och försöker ta reda på hur vi kan hjälpa henne att hållas på fötterna en lång tid framöver. I det här skedet brukar pappa kommentera att vi inte kan leva hennes liv åt henne, vi måste ta hand om oss själva och så vidare. Vi brukar svara med att hon är vår mamma, vem ska annars hjälpa henne och så vidare. En konversation som vi har hållit i över ett årtionde. Vi vill ju så gärna att hon ska lyckas bli frisk en gång för alla så att vi kan börja leva som vanligt.

Den här gången kände jag plötsligt inget hopp längre. Eller jo, jag hoppas såklart att hon ska bli frisk men jag slogs av insikten om att hon faktiskt ännu är missbrukare. Ett faktum som jag har kämpat hårt emot i många år. När mamma slutade dricka, ville jag inget hellre än att allt skulle bli bra och jag levde på det hoppet i många år. Efter gymnasiet började jag inse att hon kanske inte var så frisk trots allt. Hon drack inte längre men missbruket fanns kvar i en annan skepnad. Jag vägrade ändå se det som fanns mitt framför ögonen på mig och målade i viss mån upp en aningen snedvriden bild av verkligheten. Mamma mådde bättre än när hon drack men hon var inte frisk, vilket jag ofta fick det att låta som.

Vi hoppar tillbaka till kvällen då ambulansen kom på besök. Det var ingenting ovanligt med själva besöket. Känslorna stängde jag av för många besök sedan. Det enda jag egentligen kände där och då var uppgivenhet för att vi befann oss i samma situation än en gång, trots alla våra försök att hjälpa henne. Som vanligt hade hon inte tagit en livshotande mängd medicin men de tog med henne till akuten på grund av en svår förkylning. Hon kom hem redan samma kväll efter lungröntgen och provtagning. Jag for hem och grät. Jag visste inte vad jag kände, bara att något var annorlunda. Jag kände en stor tomhet men kunde inte förklara varför. Det här hände en tisdagskväll och både onsdagen och torsdagen var mycket tunga dagar på jobbet. Jag började gråta så fort jag satte mig i bilen efter arbetsdagen och fortsatte hemma. Jag kunde inte förstå varifrån alla tårar kom. Vi har ju varit med om samma sak många gånger förut och hur knasigt det än låter så blir man van också vid en sådan här situation.

Till sist föll en pusselbit på plats och jag började förstå min ledsamhet. Jag hade äntligen accepterat det faktum att mamma kanske aldrig blir frisk. Att det här kanske är det bästa jag får. Samtidigt tänkte jag på allt som jag går miste om. Alla förtroliga samtal, att få en kram när jag kommer hem och hon är nyduschad och doftar parfym, att se glimten i ögat, att få läsa det hon har skrivit, att se hur hon lyser upp tillsammans med andra människor, att se hur hon bryr sig. Jag förstod till sist att jag sörjer någon som ännu lever. Jag sörjer den del av mamma som hennes sjukdom har tagit och som jag kanske aldrig får tillbaka. 

Jag är tacksam för att jag har kunnat acceptera verkligheten för vad den är men det är fortfarande tungt. Jag har en mamma men inte alltid. Hur förhåller man sig till det? Hur kan jag sörja och sakna det jag har? Det känns som att jag borde ha ett svar på det efter nästan tjugo år men det har jag inte. I min lägenhet har jag foton på alla familjemedlemmar utom mamma. Under en bra period tänker jag alltid att nu ska jag lägga upp ett foto också på henne men när en dålig period kommer blir jag ledsen av att se foton på henne, både för att de påminner mig om vad jag går miste om och hur hon är då.

Det viktigaste någon sa till mig i samband med allt detta är att ta emot det jag inte kan få av mamma av någon som kan och vill ge det. Lyckligtvis har jag sådana personer. Pappa har alltid varit en pappa-mamma och på sista tiden har jag insett att jag har försummat min relation till honom de senaste åren. Jag har varit så fokuserad på det jag går miste om, att jag har glömt bort det jag har. En person som har fått mamma-rollen i mitt liv är min fadder May-Len. Det är henne jag vänder mig till när mamma är dålig och även ibland när mamma är bättre. Det är ändå komplicerat för jag önskar ju så innerligt att jag kunde vända mig till min egen mamma. Ingen kan ta hennes plats men samtidigt måste någon det när hon inte finns där för mig. Antingen är jag utan mamma i de stunderna eller så låter jag någon annan stiga in i mamma-rollen just då.

Jag hoppas att mamma i framtiden får ordning på sitt liv och sin hälsa. Det gör jag verkligen. Men just nu är verkligheten en annan och det kan jag inte göra något åt. Det enda jag kan göra är att acceptera att det är så här nu. Jag trodde inte att jag skulle klara av att leva med en insikt som denna men det kan jag. Det är tungt men det går.


TOMTEN JAG VILL HA EN RIKTIG JUL

Skrivet av Maria Hagberg 26.12.2019

"Tomten, jag vill ha en riktig jul." 

Så kunde jag ha börjat alla önskelistor under uppväxten. Mina föräldrar skiljde sig, när jag var sju år, och efter det första året firade vi jul först hos ena föräldern och sedan hos andra. Aldrig tillsammans. Varje år försäkrade mamma och pappa oss barn om att det kändes bra, trots att de var ensamma på julafton. Varje år hade jag skuldkänslor för att en av dem var ensam på julafton. Jag förstod ju att det inte gick att fira tillsammans, eftersom det hade slutat med bråk, men jag önskade att dagen skulle komma när de kunde vistas i samma rum igen. 

I tonåren började jag försiktigt påpeka att det skulle vara trevligt att fira jul tillsammans men inte ens min syster tyckte att det var en bra idé. Till sist gav jag upp med att försöka och tänkte att jag får lära mig att leva med skuldkänslorna och att aldrig kunna njuta helt av julen. Men precis som de säger i lotto-reklamen: Plötsligt händer det!

I år ville det sig inte bättre än att mammas lägenhet renoveras, så julfirande hos henne var uteslutet. Då föreslog jag att vi kunde fira jul hemma hos mig, vilket alla nappade på. Min baktanke var förstås att jag hade fritt fram att bjuda båda mina föräldrar och hör och häpna, ingen av dem protesterade. 

Oj, så förväntansfull jag var inför julafton! I ärlighetens namn också en aning nervös men det kunde man väl vänta sig. Pappa och jag började dagen med julkyrka och ljuständning och sedan fortsatte hela familjen med julmiddag, julklappsutdelning och kaffe hemma hos mig. Jag gick runt i ett lyckorus hela kvällen. Jag kunde inte tro att det jag hade väntat så länge på faktiskt hände just där och då. Mamma har dessutom haft en sämre period de senaste månaderna, så det var ingen självklarhet att julen skulle bli bra.

Ändå blev det den bästa julen jag har upplevt. Vi gjorde ingenting särskilt. Vi gjorde säkert mindre än vad vissa familjer gör. Det som gjorde mig lycklig var att julafton kändes så vanlig. Jag tänkte flera gånger under kvällen att det är så här andra måste uppleva julen och tanken gjorde mig nästan tårögd. Som jag har längtat efter en vanlig familjejul! Vem vet hur julfirandet ser ut nästa år men årets julafton lever jag länge på.

Efter sjutton års väntan fick jag min riktiga jul.


TILL DET BORTGLÖMDA BARNET

Skrivet av Maria Hagberg 07.09.2019

Jag vet
allt om lögnerna
och tankarna
och känslorna.
Jag vet
att du är rädd
och ensam
och bortglömd.
Jag vet
att du gråter
av saknad
av hopplöshet.
Jag vet 
att du flyr
i historierna
i drömmarna.
Jag vet
att du vill
att du hoppas
att du längtar.
Jag vet
att du vill
att någon vet.
Jag vet.

Den här dikten är tillägnad alla bortglömda barn. Den riktar sig i synnerhet till dem som stänger in allt och tror att ingen vet. Jag var ett sådant barn, kanske är jag det till viss del än idag. Missbruk leder till alltför många hemligheter och det enda man som barn önskar är att någon ska se och bry sig. Så till dig (barn eller vuxen) som befinner dig i en liknande situation: jag vet


NÄR LIVET (ÅTER)VÄNDER

Skrivet av Maria Hagberg 14.08.2019 | 1 kommentar(er)

Den här veckan har jag nästan fått nypa mig flera gånger för att se om jag drömmer. I fredags fick jag höra om ett jobb, i måndags var jag på intervju och igår började jag jobba. Snabba ryck med andra ord. Jag blev anställd som skolgångsbiträde (assistent), ett yrke som jag verkligen trivs med. Jag har knappt hunnit känna efter den här veckan och hoppas att ett blogginlägg kanske får lite ordning i hjärnkontoret. Jag tror att känslan av overklighet kommer sig av att jag minns hur höstterminen såg ut för två år sedan och har lite svårt att ta in att livet faktiskt är så mycket bättre nu.

I augusti 2017 hade jag nyss kommit hem från en sommarkurs i Danmark. Jag hade inte varit hemma många dagar innan jag märkte att något kändes fel. Jag kunde inte sätta fingret på exakt vad men jag var inte mig själv. Jag visste att jag hade haft alldeles för högt tempo på våren och tänkte att det går säkert om bara jag tar det lugnare till hösten. Så blev det ju inte. Ni som har följt med bloggen ett tag kunde ta del av mina inlägg (finns i kategorierna "Utbrändhet" och "Ångest") under hösten, när jag försökte få klarhet i vad som egentligen hände med mig. Jag fick ångest och kunde i oktober knappt gå på en föreläsning eller till butiken på grund av den. I november blev jag sjukskriven.

Det känns som att jag skriver om en annan person, när jag tänker tillbaka på den tiden. Jag har förändrat mycket i mitt liv och dragit fram många dammiga skelett ur garderoben. En del var lätta att göra sig av med, andra hängde med ett tag. Bagaget som kändes tungt i början av terapin, känns många gånger lättare nu ett och ett halvt år senare. Jag känner mig helt enkelt lättare till sinnes och flera personer har påpekat detsamma åt mig. Min faster sa till och med att hon inte har sett mig så här sedan jag var barn, vilket säger ganska mycket, eftersom jag har levt med ångest sedan jag var sju år gammal.

Idag kände jag för första gången sedan sjukskrivningen tog slut att livet har återvänt. Jag har känt en enorm lättnad och tacksamhet de senaste dagarna. Sedan jag blev sjukskriven har jag känt en stor oro, för att jag aldrig skulle bli återställd igen, vilket jag tror att många utbrända upplever. Det känns som att man går i samma spår dag ut och dag in utan att något förändras. Man blir lite blind för de små framsteg man gör och märker inte att måendet och orken faktiskt blir bättre. Så kommer plötsligt en dag när man inser att man klarar mer än man har intalat sig själv de gångna månaderna och då måste man tänka om (igen). Jag vet att jag inte är helt återställd än, kanske jag aldrig blir det, och jag måste ta bra hand om mig själv för att inte bli utbränd igen. Det känns ändå fantastiskt att klara av att arbeta och jag vet redan att mina kolleger är ett härligt gäng. När jag nämnde utbrändheten under intervjun, frågade de hur DE kunde hjälpa MIG så att arbetet inte blir för tungt. Jag blev så paff att jag inte kom på något att svara.

Livet hinner vända många gånger under en livstid. Det har hunnit vända många gånger redan under mina tjugofyra år på jorden. Den här gången var det en positiv vändning men jag vet att det någon gång kommer en negativ vändning. En av de viktigaste lärdomarna jag har fått under de senaste två åren är att måendet går i vågor. Även en sämre period har ett slut. Just nu tänker jag njuta av känslan av att kunna arbeta igen och ta en dag i taget så får vi se hur det går. 


UNGA KVINNOR OCH PRESTATIONSÅNGEST

Skrivet av Maria Hagberg 16.07.2019 | 3 kommentar(er)

Jag funderar ofta på varför unga kvinnor idag lider av så stor prestationsångest. Har det alltid varit så eller har något i samhället förändrats? Unga män eller män i allmänhet kan självklart också känna press på att prestera men av någon anledning är det ändå unga kvinnor som ligger i fokus. Jag såg nyligen Yle:s dokumentär Så jävla duktig och jag rekommenderar alla mina läsare att göra detsamma. Dokumentären följer fem unga kvinnor som på ett eller annat sätt lider av prestationsångest och psykisk ohälsa till följd av det. Den ger en bra bild av vad prestationsångest är och hur lika men ändå olika det är för alla människor.

Jag kände igen mig i mycket av vad personerna i dokumentären berättade om. Jag har lidit av prestationsångest sedan högstadiet men känslan av att vara otillräcklig har följt mig sedan lågstadiet. Redan som barn förstod jag att mammas missbruk inte var socialt accepterat och att det gjorde mig annorlunda än mina kompisar. Jag hade alltid en känsla av att våra problem hemma gjorde att jag inte dög som kompis åt många av mina kompisar. Vissa föräldrar visade tydligt att de var av den åsikten, vilket gjorde att jag hade svårt för att prata med andra kompisars föräldrar av rädsla för att de skulle avvisa mig. Det fanns en flicka som hette Chasmine som jag gärna hade blivit god vän med i lågstadiet men jag kände mig inte värdig att umgås med henne. I nian började vi umgås mer regelbundet och idag är hon min allra bästa vän. Det tog mig ändå många år innan jag vågade tro på att hon men i synnerhet hennes familj ansåg att jag var en värdig vän.

En stereotypisk bild av barn som växer upp i missbrukarhem är att de går samma väg till mötes eller att de kommer att misslyckas på ett eller annat sätt. Jag visste redan som tonåring att jag vill göra något bra med mitt liv men jag kände att jag måste bevisa åt omvärlden att jag kunde klara av det. Min syster gjorde uppror mot våra föräldrar och det ökade min prestationsångest ännu mer. Vi måste visa en välpolerad fasad så att alla ser att vi inte definieras av problemen hemma. Jag presterade bra i skolan, jag festade inte och ställde inte till problem. Alla berömde mig för att jag var duktig i skolan och uppförde mig väl. Jag kände ändå aldrig att jag räckte till.

Jag tror att mitt starka medberoende under tonåren kom sig av min känsla av otillräcklighet. Jag ville inte vara den som hjälper andra men samtidigt fick jag bekräftelse på att jag var bra på något. Jag insåg att jag kunde använda mina negativa erfarenheter till något positivt och då försvann en del av skammen kring mammas missbruk. Problemet var bara att jag engagerade mig alldeles för mycket både i familjen och i kompisarna för att slippa känna mina egna negativa känslor.

I samband med min utbrändhet började jag ifrågasätta mina motiv för att prestera i vissa situationer. Jag hade i många år förnekat att jag är en perfektionist eller har ett behov av att prestera men när livet vändes upp och ner blev jag tvungen att börja fundera på vad som gick snett. Min slutsats blev att jag visst har ett behov av att prestera bra. Till skillnad från vissa personer i dokumentären har jag inget behov av att vara bäst men jag är rädd för att andra ska tycka att jag inte lever upp till förväntningarna och bli besvikna. Under studietiden började jag känna av andras förväntningar på mig. Mina föräldrar har aldrig krävt att jag ska prestera bra eller skaffa ett välbetalt jobb men jag kände att det fanns andra som tyckte det. Jag vikarierade på dagis i ett och ett halvt år vid sidan om studierna och insåg att jag definitivt vill arbeta med barn i framtiden. Jag trivdes bra i rollen som barnskötare men fick många gånger kommentaren att jag åtminstone borde bli barnträdgårdslärare med tanke på att jag har en universitetsexamen. Något annat vore att sänka sig till en lägre nivå. Det enda jag kunde tänka i sådana situationer var: VARFÖR? Ändå lyssnade jag till dessa personer och kände ännu större krav på att prestera. 

Jag lärde mig den hårda vägen att man inte kan leva upp till andras förväntningar. Under sjukskrivningen blev jag tvungen att acceptera att jag helt enkelt inte klarade av vissa saker men att jag hade ett människovärde även utan prestationer. Jag insåg även att jag inte strävar efter ett välbetalt jobb. Jag vill bara må bra och trivas i mitt kommande yrkesliv. Häromdagen fick jag en kommentar som berörde kommande yrken. Något i stil med att det jobb jag funderar på till att börja med ligger under min kompetensnivå... Lyckligtvis har utbrändheten lärt mig något och den här gången skakade jag bara av mig kommentaren. Varför ska jag bry mig om vad andra tycker om jag trivs med det jag gör? 

Jag önskar att jag kunde vara lika säker på alla områden i mitt liv men det är jag tyvärr inte. Jag har kommit så långt att jag vet att prestationer inte definierar mig som person men jag funderar ofta på om jag duger i olika situationer. Pratade jag för mycket? Skrattade jag för högt? Var jag för påträngande/undfallande? Jag har svårt att lita på att andra verkligen vill umgås med mig och kan egentligen bara umgås avslappnat med familjen och mina allra närmaste vänner. I de flesta andra situationer tänker jag på hur jag uppför mig. När jag är tillsammans med nya personer, ger jag ofta intrycket av att vara tystare än jag är bara för att jag är rädd för att säga fel saker. Eller så håller jag upp en sprallig och glad fasad, vilket gör att jag är helt slutkörd när jag kommer hem. Jag är överlag en glad person men ibland önskar jag att jag kunde visa om jag har en dålig dag.

Ett av de områden som ger mig störst prestationsångest i dagens läge är musik. Jag har alltid haft ett tudelat förhållande till musik. Att sjunga och spela instrument får mig att må bättre än mycket annat samtidigt som jag känner ett stort behov av att prestera. Sången är lättare att njuta av men så fort jag sätter mig vid ett piano kommer prestationskraven smygande. Jag kan inte ens spela ett stycke för familjen utan att först be om ursäkt för att jag inte kan stycket helt perfekt och då har jag ändå tagit pianolektioner i nio år! Jag började ta musiklektioner igen i höstas men var tvungen att sluta på grund av prestationsångesten. Den tog kål på glädjen av att spela. Jag har sjungit i kör sedan gymnasiet och det är först i år som jag har börjat njuta av att sjunga även de gånger då rösten inte är i skick.

Ibland ifrågasätter jag mitt val att blogga på en så allmän portal som Sevendays. Jag är tacksam för att jag kan nå ut till många människor men samtidigt ökar det min prestationsångest. Alla detaljer måste vara rätt, all grammatik korrekt, så jag skriver om och om och är oftast inte nöjd. Jag vill så gärna skriva men ibland orkar jag inte stå emot kritikern inom mig och då låter jag bli att publicera inlägg. Samtidigt är det en utmaning jag är villig att anta, för jag vet att jag måste våga för att vinna över ångesten.

Jag vet att prestationsångesten till största delen sitter i mitt eget huvud och jag jobbar med den och utmanar mig själv varje dag. Jag vill bara visa att vem som helst kan lida av prestationsångest. Min syster brukar påpeka att jag alltid vet hur jag ska bete mig i olika situationer och vad som är rätt och fel att säga men förhoppningsvis visar det här att även personer som verkar ha saker och ting under kontroll kan känna osäkerhet och otillräcklighet.


HUR SKAPAR MAN EN HÅLLBAR GARDEROB?

Skrivet av Maria Hagberg 13.07.2019 | 1 kommentar(er)

För några veckor sedan hittade jag till Ekofastas webbsida. Fastan inföll samtidigt som den kristna fastetiden och uppmanar alla till en hållbar klädkonsumtion. Jag har länge varit medveten om hur stort avtryck min garderob gör på miljön och försöker därför att köpa kläder på ett hållbarare sätt. Jag är vid det här laget van vid att tänka miljövänligt när det kommer till klädval men för en nybörjare kan det kännas överväldigande att veta var man ska börja. Därför tänkte jag ge några tips på hur man kan skapa en hållbar garderob. Till min hjälp har jag en blogglista från ekofastas webbsida. 

1. Hur gör man för att införa hållbart tänk i sin klädkonsumtion?

Det allra viktigaste är att minska sin konsumtion. Det är ingen skillnad om du köper kläder från ett miljövänligt märke eller från en "vanlig" affär, om du bara köper för att köpa. Miljövänliga kläder är bättre för miljön och många gånger också för de som tillverkar kläderna men det går ändå åt resurser för att tillverka kläderna. Det miljövänligaste plagget är det som redan finns i din garderob.

En annan viktig punkt är att man måste tänka på sin egen livssituation. Det finns många miljövänliga märken därute men de är ofta ganska dyra. Om man till exempel är en fattig studerande, är det inte realistiskt att köpa alla plagg från sådana märken. Lyckligtvis finns det andra sätt. Jag är en regelbunden loppisbesökare och vid det här laget består min garderob till 80 % av olika loppisfynd och andra begagnade kläder. Du är snäll både mot miljön och plånboken. Vinn-vinn situation enligt mig!

2. Hur ser en hållbar garderob ut?

Alla har olika stilar och olika definitioner av vad en hållbar garderob är men för mig ser den ut på följande sätt: största delen av kläderna kommer från loppis, jag har ett fåtal plagg som är ekologiska och etiskt tillverkade, ett par plagg har jag hittat i mammas garderob (anno 1980-ish) eller fått av andra och resten är plagg som räknas som snabbt mode (fast fashion). Jag försöker hitta naturmaterial, när jag köper nya kläder, eftersom till exempel polyester släpper ut mikroplaster när man tvättar det.

3. Vilket är ditt favoritplagg och varför?

Nu tänker jag ge ett tråkigt svar och säga mina blåa jeans. Min stil är enkel och ett par blåa jeans passar till det mesta. De är tidlösa och finns i alla tänkbara nyanser och former. 

4. Bästa butiken/webbshopen för begagnade kläder?

Jag har ingen favoritaffär men loppisar överlag. I Vasa skulle jag kanske säga Comboliina nära centrum och Combo nära flygfältet. De har enligt mig bäst utbud här i trakten. Jag har fyndat en stor del av min garderob där.

5. Bästa klädvårdstipset?

Tvätta mer sällan. Nu talar jag inte om genuint smutsiga plagg. Det är bara ohygieniskt. Jag syftar på tröjan som du använde en gång och sedan slängde i tvättkorgen. Luktar den faktiskt illa eller är det bara en vanesak? Oftast kan man fräscha upp plaggen genom att vädra dem en stund. 

Och så ska du komma ihåg att ingen är perfekt. Ibland är man tvungen att köpa ett ohållbart plagg, eftersom man inte hinner leta efter motsvarande på annat håll, men det gör dig inte till en sämre människa. Redan det att man köper ett par plagg begagnade eller från ett hållbart märke gör skillnad.