lördag 10 november 2018 - 16:15

ETT ÅR AV SJUKSKRIVNING

Jag har varit sjukskriven för utmattningssyndrom i ett år. Ett år. Tänk hur livet kan bli. Jag hade då aldrig trott att mitt 23:e år skulle bestå av återhämtning. 

Det har minst sagt varit ett turbulent år. Jag har lärt mig mycket men samtidigt känns det ibland som att jag inte vet någonting. Hur gör man egentligen för att bli frisk? Blir jag någonsin mig själv igen? Vill jag ens bli det?

När jag ser tillbaka på förra hösten, ser jag hur långt jag har kommit i min återhämtning. Jag ryser nästan när jag tänker på hur ångestfylld jag var och hur dåligt jag mådde. Min självkänsla slog i botten, jag isolerade mig och jag grät mer eller mindre två månader i sträck. 

Jag fick en diagnos för symptom, som har funnits sedan barndomen, och trots att det var en lättnad var det också svårt att acceptera. Var finns jag i min diagnos? Ingenting kändes säkert längre och jag visste att jag hade tappat bort mig själv på vägen. Frågan var bara var och hur jag skulle hitta tillbaka. 

Veckan innan jag blev sjukskriven flyttade jag hem till mina föräldrar. Det är det bästa beslutet jag har gjort under sjukskrivningen. Jag bodde kvar i nio månader (även efter att jag hade skrivit på kontraktet till min nya lägenhet). Jag kunde säkert ha flyttat till min lägenhet tidigare än jag gjorde men jag var helt enkelt rädd. Jag var rädd för att min ångest skulle komma tillbaka och att jag inte skulle orka ta hand om mig själv och mitt eget hem. Jag är tacksam för att mina föräldrar lät mig ta flytten i min egen takt för när jag väl flyttade i slutet av juli kändes det rätt och jag var redo.

Det gångna året har inneburit en stor livsförändring för mig. Mina mål och framtidsplaner har förändrats. Jag har gjort många positiva förändringar i mitt liv men jag har också haft många bakslag. I skrivande stund är tröttheten närvarande och denna vecka har till stor del bestått av vila. I början av veckan var kroppen så trött att jag svettades av att sätta mig upp i soffan. Med andra ord har jag inte hittat balansen mellan aktiviteter och vila ännu.

När jag flyttade hem till Vörå, föll många pusselbitar på plats. En av de som har haft störst inverkan på mitt liv är att jag har återupptäckt min tro. För mig är tro något individuellt och personligt och jag talar sällan om tro med andra än de som står mig allra närmast. Jag kommer högst troligen inte att skriva mer om det på bloggen men jag vill nämna det, eftersom det har haft så stor inverkan på min återhämtning. Jag har funnit en plats i en gemenskap där jag varken är eller behöver vara någon annan än mig själv. Jag har känt en tomhet, som jag inte har kunnat förklara, i många år och nu är den borta. 

Min utmattning har lärt mig att ta dagen som den kommer. Jag vet sällan hur orken kommer att vara och på ett sätt har det varit skönt att släppa kontrollen. Jag har slutat kämpa för att nå en "deadline" för min återhämtning. Det tog mig över ett halvår men i slutet av sommaren accepterade jag till sist att jag mycket väl kan vara sjukskriven i långt över ett år. Det handlar inte längre om prestation utan om att hitta verktyg och en livsstil som inte gör mig sjuk igen. 

Jag bygger långsamt upp mitt liv. Ibland tar jag ett steg fram, två steg bak men oftast går det sakta framåt. Det faktum att jag kan studera och syssla med fritidsaktiviteter igen visar att jag har kommit en bra bit på vägen. Jag har rivit ner en stor del av de skyddsmurar jag hade omkring mig och jag känner mig friare än på många år. 

Ingen utmattning är den andra lik men det finns likheter. Jag har haft stor hjälp av att prata med personer omkring mig som också är utmattade eller som har varit utmattade. Det bästa du kan göra när du inte mår bra är att prata med andra människor. Har du dessutom turen att prata med någon i samma situation är det ännu bättre. 

Alla vill inte prata öppet om sina erfarenheter men jag tror ändå att möjligheten att känna igen sig i det andra går igenom är viktig för återhämtningen. Jag läste nyss ut Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström och Erica Dahlgren. Den rekommenderar jag till alla utmattade och deras anhöriga. Den är lättläst och båda författarna har själva varit utmattade. 

torsdag 18 oktober 2018 - 19:35

STÖDNÄTVERK KAN GÖRA UNDERVERK

Jag anser mig själv lyckligt lottad. Genom alla svårigheter har jag haft ett bra stödnätverk, som har hjälpt mig genom negativa händelser. Ibland känns termen "stödnätverk" diffus, så jag tänkte berätta om hur mitt stödnätverk har sett ut. 

Mitt stödnätverk har varierat genom åren beroende på vad jag har gått igenom. Jag har ändå alltid känt att det finns någon/några att vända mig till i svåra situationer. Idag är jag tacksam över att räkna hela familjen till mitt närmaste stödnätverk men det har inte alltid varit så. Jag räknar inte upp alla de släktingar och vänner som har funnits där i tid och otid men de är absolut en viktig del i nätverket.

Min syster och jag har haft två stödfamiljer. Den ena en positiv erfarenhet, den andra en negativ. När vi fick vår första stödfamilj, gick jag i sexan och min syster i fyran. Mamma hade varit nykter i ett år och ingen av oss såg någon mening med stödfamiljen. Johanna och jag motsatte oss från första stund och det bidrog säkert till att vi inte trivdes. Jag hade dessutom stora problem med att övernatta hos någon och det hjälpte inte. Sist och slutligen handlade det trots allt bara om att vi inte klickade med personerna.

I högstadiet fick vi vår andra stödfamilj och än idag räknar jag dem som en förlängd del av min familj. Denna stödfamilj består av ett av mina fadderpar. Mina föräldrar lärde känna dem under studietiden och de håller kontakten än idag. Jag kan inte säga om det är bra eller dåligt att ha en stödfamilj, som redan tidigare är bekant med familjen men i vårt fall har det varit en positiv upplevelse. 

Här finns länkar till två videor (video 1 och video 2), som visar varför stödfamiljer är av yttersta vikt. I filmerna går händelserna ett steg längre, eftersom barnen hamnar i fosterfamiljer, men principen är densamma. Att ge barnen det stöd och den trygghet de inte kan få hemma just då.

Johanna och jag har varit en del av Se mej!-verksamheten (mer fakta om verksamheten finns på sidan "Länkar" uppe på bloggen) sedan 2005. Det har varit ovärderligt att få lära oss om missbruk och att träffa andra barn i samma situation. Verksamheten utvecklas hela tiden och nya personer kommer in i bilden. Det finns ändå en känsla av stöd och gemenskap, eftersom alla är där av (nästan) samma orsak.

Under nästan hela min barndom var socialarbetarna en aktiv del av våra liv. Vartefter vårt familjeliv redde upp sig minskade kontakten men speciellt den senaste socialarbetaren gjorde mycket bra för vår familj. Vi kände alltid att vi kunde få hjälp och råd av henne.

Jag anser att alla barn som växer upp i ett hem med missbruk, psykisk ohälsa, våld eller andra oroligheter borde ha en samtalskontakt. Det behöver inte vara terapi men att man har en person som man känner att man kan anförtro sig åt. Jag gick i terapi mellan 2002 och 2011 (kan t.o.m. ha börjat tidigare än så). Nu går jag ännu en gång i terapi. Dessutom hade jag tät kontakt med kuratorn och i perioder skolhälsovårdaren. Hur som helst fanns det alltid en yrkeskunnig person att prata med.

Jag har varit kritisk till skolan och hur de har hanterat våra problem. Jag tror ändå att det skedde mer i kulisserna än vad som nådde oss men det hade varit bra att veta att de också var involverade. Ett barn tillbringar en stor del av vardagen i skolan och speciellt i slutet av högstadiet kände jag mig väldigt ensam i där. I gymnasiet mådde två av mina vänner dåligt och då aktiverade sig skolan på ett helt annat sätt. Man kan säga att det vägde upp för de negativa erfarenheterna jag hade sedan tidigare.

Det jag har beskrivit är hur mitt stödnätverk har sett ut under hela mitt liv hittills. Alla personer jag har nämnt har inte varit involverade i alla händelser. Trots att jag har haft ett utbrett stödnätverk, har jag känt mig väldigt ensam ibland, speciellt under riktigt svåra perioder. De gångerna har det varit viktigare än någonsin att ha någon att vända mig till. 

Jag hoppas att jag har gett idéer till var man kan söka stöd om det finns problem hemma. Jag vill bara tillägga att man måste våga fråga, om man behöver hjälp. Den man vänder sig till har kanske inte alla svar men kan förhoppningsvis lotsa en vidare till någon som kan hjälpa. 

söndag 7 oktober 2018 - 10:00

4 ROMANER OM MISSBRUK

En av de bästa sakerna med att studera språk är att gå litteraturkurser. Jag har fått många boktips tack vare dem. De böcker som jag talar om nu har alla dykt upp under en eller flera kurser. 

1. Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Århundradets kärlekssaga publicerades första gången år 1978 men är lika aktuell nu som då. Boken är en diktsamling och beskriver Märta och Henrik Tikkanens äktenskap. Henrik Tikkanen är alkoholist, vilket skapar stora påfrestningar i förhållandet och familjelivet. Märta Tikkanen skildrar hur det är att leva i ett parförhållande med en missbrukare. Jag kände igen mig i största delen av dikterna. De teman, känslor och händelser Tikkanen beskriver är allmänna och jag tror att de flesta, som har erfarenhet av ett missbruk, kan hitta likheter. Boken var lättläst.

2. Svinalängorna av Susanna Alakoski

Jag blev rekommenderad att läsa Svinalängorna redan när jag gick i högstadiet och nu blev det äntligen av. Svinalängorna utspelar sig på 1970-talet i Sverige. Huvudpersonerna är sverigefinnar och de försöker hitta sin plats i det svenska samhället. Det lyckas inte särskilt bra och det är en av de bidragande orsakerna till att föräldrarna börjar dricka. Vi följer handlingen ur dottern Leenas perspektiv och som barn till en missbrukare kände jag igen många av de tankar och känslor hon upplever. Boken är inte för den känsliga. Den utelämnar inget men jag tycker att den ger en sann bild av verkligheten. Ibland var den tung att läsa, eftersom bilder och minnen kom tillbaka, men det hade jag också väntat mig. 
Om du väljer att läsa en bok ur listan, så rekommenderar jag Svinalängorna. Den ger den mest omfattande och universella bilden av hur ett missbrukarhem ser ut. 

3. Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Den här romanen handlar om Åsa och hennes pappa. Det är en roman om kärlek och familjeband. Åsas pappa är alkoholist och när Åsa är fyra år gammal lämnar hennes mamma dem. Under Åsas uppväxt bor hon främst hos pappan och boken skildrar deras liv tillsammans. Missbruket är en stor del av vardagslivet och tar över allt. Pengarna räcker inte till, Åsa får sällan nya kläder och släkten blir tvungen att hjälpa till. Åsas pappa älskar ändå sin dotter och gör sitt bästa för att hon ska ha en bra uppväxt. Mamman finns med i bilden men har en biroll.
Jag kände igen mig mest i Mig äger ingen. Mamma gjorde sitt bästa för att vi skulle få en bra uppväxt men missbruket fanns hela tiden med. Vi har alltid vetat att hon älskar oss och vi älskar henne. I boken tycker jag samtidigt att man får en bra bild av de motstridiga känslor som barn till missbrukare känner. Kärlek och förakt för att nämna två av dem. En lite lättare bok jämfört med de andra, så om du vill få en mjukstart lönar det sig att börja med den här.

4. Glöm mig av Alex Schulman

Glöm mig handlar om ett dysfunktionellt förhållande mellan mor och son. Mamman är oberäknelig och hela familjen smyger på tårna för att inte göra henne upprörd. Jag hade svårt att känna igen mig i berättelsen, eftersom mamma aldrig har betett sig likadant mot oss. Faktum är ändå att många alkoholister blir väldigt oberäkneliga och många barn utsätts för både psykiskt och fysiskt våld av sina föräldrar. Schulman ger en bra bild av vad det innebär att vara medberoende och att vilja skydda sin förälder, även när föräldern gör fel. 

Jag vill gärna höra om du känner till fler romaner med temat missbruk. 

söndag 30 september 2018 - 15:20

5 ENKLA SÄTT ATT LEVA GRÖNARE

Vi vet alla att vi borde leva grönare men hur gör man egentligen? Måste man bli vegan och leva en zero waste-livsstil? Det tycker inte jag.

Jag har alltid varit mån om att bevara miljön men det var först för cirka två år sedan som jag på allvar började se över min livsstil. Jag har gjort många förändringar, vissa rent ut sagt uppoffringar, men alla har lett till något positivt och förvånansvärt nog har jag inte ångrat någon av dem.

Ni har kanske hört uttrycket "många bäckar små..." och det är precis så det fungerar. Alla kan göra små förändringar och när tillräckligt många drar åt samma håll sker en förändring också på ett större plan. Så, vad kan vi vanliga människor göra för att leva grönare?

1. Skippa plastflaskan!

Det här var den första och lättaste förändringen jag gjorde. Jag slutade helt enkelt köpa vatten i plastflaskor och började istället ha med eget vatten. Till att börja med hade jag en flaska av glas (med skydd omkring) och den fungerade bra. Ända tills jag tappade den i golvet och den sprack... Då köpte jag en av metall och den var en betydligt lönsammare investering.

2. Använd tygkasse

Jag har alltid en tygkasse i väskan. På det sättet slipper jag köpa eller ta emot plastkassar när jag handlar. Jag planerar oftast större matinköp på förhand och samtidigt plockar jag med mig de kassar jag behöver. Jag har köpt fruktpåsar av tyg och på det sättet slipper jag även plastpåsar. Ibland glömmer jag dem hemma men för det mesta försöker jag se till att de är med.

3. Sortera dina sopor

Hur enkelt som helst! Brännbart, metall, glas, papper och bioavfall borde alla sortera hemma. Stormossen har enkla guider på sin hemsida om någon är osäker på vad som ska i vilket kärl. Sedan tillkommer förstås batterier och annat skadligt avfall men de hör kanske inte till de dagliga soporna.

4. Köp begagnat

Min syster har handlat på loppis i många år och till sist lyckades hon övertyga mig. Alla möbler i min lägenhet är begagnade och största delen av mina kläder. Jag försöker alltid hitta en sak på loppis innan jag köper nytt (med undantag av specifika föremål, t.ex. underkläder). Förutom att det är bra för miljön, är det också bra för plånboken. Bara man vågar gräva lite kan man göra verkliga fynd.

5. Lämna bilen hemma

Det är inte möjligt för alla men de flesta av oss kan minska användningen av bilen. Vi kan åka buss,  tåg eller varför inte samåka? Jag bor på landet så tåg är inget alternativ. Ibland är inte ens buss ett alternativ men då försöker jag samåka med någon. Jag har turen att bo en kilometer från butiken, så jag cyklar eller promenerar alltid när jag ska handla. På det sättet får jag in lite vardagsmotion, samtidigt som jag gör jordklotet en tjänst. 

Det var mina "nybörjartips". Kommentera gärna om ni provar något av dem. Skriv också vad ni själva gör för att leva grönare. 

lördag 22 september 2018 - 14:55

STUDIER EFTER UTBRÄNDHET

Hösten har kommit och med den återgången till studierna. Meningen var att jag skulle ha skrivit lite på kandidatavhandlingen i sommar men jag kände att jag behövde den tiden till fullständig vila innan skolstarten. Nåja, jag säger fullständig vila men nog hann jag ändå hitta på ganska mycket skoj.

I nuläget är jag ännu sjukskriven och lär vara det ett tag till. Jag har äntligen släppt prestationsångesten med att bli frisk och tar återhämtningen i min egen takt. Jag närmar mig elva månader som sjukskriven men jag vet att jag har behövt den här tiden för att i lugn och ro få handskas med det som har samlats på hög under åren.

Jag valde att återgå till studierna i höst, eftersom jag har så få kurser kvar. Som sjukskriven kan man studera 40% och det är alltså det jag gör. Nu i höst har jag bara tre studiepoäng, förutom kandidatavhandlingen, och det gör att jag får en verklig mjukstart. Dessutom har jag självstudier fram till november-december så jag kan planera tidtabellen enligt min ork. 

Jag börjar sakta komma in i någon sorts rutin igen och det känns skönt. Jag trodde inte att det skulle kännas så här bra att studera igen. Faktum är att jag hade ångest inför skolstarten. Jag var rädd att ångesten skulle komma tillbaka lika starkt som förra året och att jag inte skulle orka. När jag väl började såg jag att det gick bra och att jag till och med kunde njuta av att studera. Tji, fick mina negativa tankar!

Det kommande året försöker jag ta som det kommer. Prestationsprinsessan i mig vill såklart få bra vitsord och lyckas med kurserna men jag blir bättre och bättre på att nöja mig med okej. Jag vet att jag inte kan satsa lika högt som tidigare och en del av mig tycker att det är fantastiskt skönt. 

Min målsättning är att bli klar med min examen till våren. Jag börjar vara utled på att studera och ser fram emot dagen när jag står med kandidatpappren i handen. Jag vet att det kan ta längre än jag räknar med men jag vill ha ett mål att arbeta mot. Tills dess knogar jag på i sakta mak.

söndag 22 juli 2018 - 22:50

MARKOOLIO OM MISSBRUK OCH SKAM

Jag har skrivit väldigt lite om skam. Jag har tänkt göra det flera gånger men varje gång jag har börjat har jag känt en spärr. Jag tror det är för att skammen går så djupt i mig. Ända in i de mörkaste, hemligaste vrårna. Det är svårt att förklara hur man kan älska och skämmas så mycket för en person på samma gång. 

Jag kan inte uttrycka mig på det sätt jag vill ännu men Markoolio gör ett bra jobb i sitt sommarprat på P1. Han berättar om sin uppväxt och skammen han kände över situationen. Spola fram till ca 50:00 för att höra om hans barndom. I framtiden kommer ni också att få ta del av min upplevelse av skam.

Jag känner igen mig på många sätt i det han säger. Hur han alltid låtsades som om allt var bra när någon frågade hur det var hemma. Hur han stängde av. Hur familjen trots allt var tryggheten och den måste han skydda.

Jag skäms inte längre för mamma, tvärtom är jag otroligt stolt över att hon lyckades bryta sig loss ur missbruket. Precis som Markoolio hoppas jag att vår historia når dem som behöver höra den. 

Det blir bättre.

 

 

 

onsdag 27 juni 2018 - 16:35

BLOGGENS FRAMTID

Ni som läser min blogg regelbundet vet att jag har varit inaktiv på sistone. Jag har funderat mycket på hur jag ska göra med bloggen. 

Mitt liv har förändrats på nästan alla plan sedan jag startade bloggen. Jag själv har förändrats som person. När jag någon gång går tillbaka för att läsa tidigare inlägg, kan jag tycka att "oj, skrev jag faktiskt det där?". Det är klart att sättet jag skriver på förändras i takt med att jag utvecklas och så ska det vara. Det jag har funderat mest på har varit mitt val av tema. 

Sedan jag var tonåring har jag känt att jag kan göra något positivt med mina erfarenheter. Det känner jag fortfarande. Bloggen är idealisk för att nå människor som jag annars inte skulle träffa och det har varit terapeutiskt för mig att få skriva om vissa händelser. Jag har fått mycket positivare feedback än jag hade väntat mig och det är fint att veta att jag gör skillnad. 

Ändå har jag under de senaste månaderna känt att jag är inne på lite fel spår. Eller ja, inte fel spår direkt men jag känner att mitt fokus har flyttat sig lite. Under utbrändheten har jag haft tid och möjlighet att rannsaka mig själv (det gör jag fortfarande) och jag har rensat ut mycket skräp som har samlats på hög. Plötsligt har jag inte lika stort behov av att skriva om min uppväxt längre. Jag har fortfarande många idéer till kommande blogginlägg men det är så liten del av mitt liv nu. Jag känner inte att jag kan skriva regelbundet om något som sällan finns i mina tankar. 

Ett tag funderade jag på att sluta blogga men jag får ändå ut så mycket av att skriva att jag vill fortsätta med det. Det jag istället tänker göra är att skriva om lite fler teman. Ett av mina största intressen de senaste åren har varit (och är) att leva ett hållbarare liv. Jag har utforskat olika levnadssätt och förändrar hela tiden min livsstil så att den ska vara mer i samklang med naturen. Det här är något jag känner starkt för att ge större plats på bloggen. 

Jag har med andra ord bestämt mig för att inkludera fler områden av mitt liv i bloggen. För första gången sedan jag började blogga börjar jag ha en lite tydligare bild av vart jag vill nå med mitt skrivande (och mitt liv i allmänhet). 

Jag kommer fortsättningsvis att låta bloggen vara. Jag har haft ett enormt behov av att vara ensam i sommar och jag har avsagt mig alla måsten. Dessutom vill jag ha en klarare bild av hur jag i fortsättningen lägger upp skrivandet. Jag skulle gärna få till en rutin så att inläggen kommer med jämnare mellanrum. 

Kom gärna med förslag om du har ett ämne som du vill att jag ska skriva om. Många har tagit kontakt via Facebook och det går bra om du inte vill publicera en offentlig kommentar.

Ni ska alla ha det riktigt somrigt tillsvidare och så hörs vi när jag har fått ordning och reda på torpet!

lördag 12 maj 2018 - 21:20

FAMILJELIVET EFTER ETT MISSBRUK

Hej på er! Det börjar vara ett tag sen (igen!). Jag har varit allt annat än en mönsterbloggare på sista tiden men ibland finns skrivarlusten inte där. För mig är bloggen en hobby och därför pressar jag mig inte att skriva när jag inte känner för det. Vi får se om jag ger en uppdatering av läget men det blir i så fall i ett senare inlägg. Kortfattat kan jag säga att måendet är bättre, orken är sämre.

Jag tittade genom mina senaste inlägg och insåg att det är länge sedan jag skrev ett inlägg med missbrukstema. Idag tänkte jag skriva lite om hur familjelivet kan se ut efter att en alkoholist blir nykter. Det har varit en berg-och-dalbana av känslor de senaste åren, speciellt från min sida, och det är egentligen först nu (sex år efter att mamma blev nykter) som harmonin har infunnit sig i vårt hem.

Ett missbruk river sönder familjen på många sätt och barnen tvingas växa upp i otrygghet, skam och rädsla. Många barn blir förälder till sin förälder och tar därmed på sig ett lika stort ansvar som de vuxna. Det gör att hela familjebalansen rubbas. Vem är egentligen förälder? Vem bestämmer? Vem är barn? Allt blir ett enda kaos. 

Johanna och jag tog båda tidigt den vuxna rollen i vårt förhållande till mamma. Det har tagit mig sex år och en utbrändhet att inse att jag får vara behövande och att hon kan ge mig det stöd jag behöver. Det ser ungefär likadant ut för Johanna. Vad har då de senaste åren bestått av?

Mamma blev nykter den 25 februari 2012. Jag gick i ettan i gymnasiet och Johanna gick i åttan i högstadiet. Det första halvåret bestod av fullständig lättnad och konstant oro. Vi var glada för varje nykter dag men visste att mamma kunde falla tillbaka i missbruket igen. Vartefter månaderna gick började vi tro på att den nya vardagen kanske var något hållbart. Vi vänjde oss sakta men säkert vid att inte leva i ständig oro för morgondagen och kunde fokusera lite mer på våra egna liv. I något skede slutade vi räkna veckorna. De blev naturligt till månader som till sist blev till år. 

När man har varit van vid att tänka på en annan person i elva år, börjar man inte tänka på sig själv i första taget. Vi fortsatte att behandla mamma som att hon var sjuk och var nog små hönsmammor här hemma. Jag skulle säga att vi hade ett relativt vanligt famljeliv under det första året efter att mamma blev nykter. Både Johanna och jag njöt av friheten. Johanna skaffade pojkvän och jag spenderade mycket tid med mina kompisar. 

På våren 2013, ett år efter att mamma blev nykter, drabbades två av mina nära vänner av psykisk ohälsa. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg (länk här) så jag berättar inte desto mer detaljerat nu. Det jag i efterhand har sett är att mitt engagemang (eller ska jag säga medberoende?) i deras mående blev början på det emotionella kaos jag har upplevt de senaste åren. Jag var så van vid att ta hand om den som inte mår bra hemifrån att jag fullständigt gick in i rollen som var så välbekant. Jag satte mina egna behov åt sidan och fokuserade på att lösa de problem jag hade framför mig. Med tanke på vad jag höll på att återhämta mig från var det kanske inte det smartaste valet.

Jag skrev studenten under höstterminen 2013 och vårterminen 2014. I det skedet började stressen ta ut sin rätt och jag började få vredesutbrott hemma. Pappa hade också en stressig period och vi rök ihop var och varannan dag. Johanna började dessutom visa tecken på att hon inte mådde bra. Vi hade båda två kört på taktiken att "nu är allt bra, nu går vi vidare" och ingen av oss hade bearbetat vår barndom på djupet. 

Jag fick min studentexamen och flyttade hemifrån för att börja studera. Under sommaren föll mamma in i ett medicinmissbruk. Nu befann vi oss i samma kaos som tidigare och pappa och jag fortsatte att gräla. Jag flyttade hemifrån med en känsla av att ingenting är uppklarat och att jag kommer att vara fastkedjad vid min familj för resten av mitt liv. 

Våren 2015 var den sämsta perioden jag har haft. Inte ens min utbrändhet har fått mig att må så dåligt som jag gjorde då. Mamma var så dålig att hon åkte ambulans några gånger. Johanna var uppgiven och jag var på väg att bli deprimerad. Pappa träffade sin nuvarande partner, vilket jag är otroligt glad över, men just då blev det ännu en händelse att förhålla sig till.

Under den här tiden var känslan av en familj nästan obefintlig. Mina faddrar blev som ett par extraföräldrar åt mig och utan dem vet jag inte hur jag hade klarat av våren och sommaren. De fungerade som stödfamilj åt Johanna och mig när vi gick i högstadiet och vi har haft ett nära band sedan dess.

Hösten innebar en ny början när mamma gick med på behandling och från och med januari 2016 har mamma varit fri från sitt medicinmissbruk. Äntligen slut på besvärligheter, eller? Inte riktigt.

När vi till sist insåg att nu kanske vi faktiskt får tillbaka vår "riktiga" mamma, då kraschade Johanna. Hon blev diagnosticerad med generaliserat ångestsyndrom och utbrändhet. Till skillnad från tidigare fanns båda våra föräldrar där men hon lät ingen finnas till hands. Johanna blev sakta men säkert bättre och livet lugnade ner sig lite. Jag fortsatte att vara lättirriterad gentemot min familj och det störde mig att jag inte förstod varför. 

Läsåret 2016-2017 var riktigt bra. Det kändes som att vi började få ordning på våra liv och saker och ting började falla på sin plats. Vi fick äntligen leva våra liv och speciellt jag hade stora planer. Lite väl stora planer för i november förra året blev jag diagnostiserad med generaliserat ångestsyndrom och utbrändhet. 

Hela mitt liv vändes upp och ner på en dag när jag fick min diagnos och blev sjukskriven. Men vet ni, jag är så otroligt tacksam för det! Jag har alltid hållit allt inom mig. Min familj har egentligen fått veta ganska lite om vad jag tänker och hur jag känner. Till en början var det en skyddsmekanism men till sist hade jag så mycket på lager att jag helt enkelt inte visste var jag skulle börja. 

När jag blev sjuk fick jag finna mig i rollen som behövande. I perioder var ångesten så stark att jag inte hade något annat val. Jag var så rädd för allt att jag var tvungen att släppa in mina föräldrar. Min sjukskrivning påverkade hela familjen i högre grad än när Johanna blev sjukskriven. Jag valde att flytta hem till mamma och pappa medan Johanna fann tryggheten i sin pojkvän. Speciellt pappa har fått en mycket bättre bild av vad det rent praktiskt innebär att lida av ångest och utbrändhet. 

Idag är vi närmare varandra som familj än vad vi någonsin har varit. Balansen är återställd, jag har fått utlopp för den ilska jag hade inombords och har en bättre relation till mina föräldrar och min lillasyster. Vi har alla lättare för att prata om saker och jag känner att min utbrändhet på många sätt har rensat luften. Det ord jag idag väljer att beskriva vårt familjeliv med är harmoniskt och med tanke på hur de senaste åren har sett ut är det ingen självklarhet. 

Jag är tacksam för att vi har nått så här långt. Det har inte varit lätt alla gånger men våra erfarenheter har gjort oss till dem vi är. Allas liv behöver inte vara så här kaotiska efter att en missbrukande förälder blir nykter men det här är vår historia. 

onsdag 11 april 2018 - 22:30

FLYTTLASSET GÅR...

...till Vörå!

Det har varit tyst på bloggen ett tag och det har sina orsaker. Jag håller nämligen på att flytta. Det enda som har kretsat i mitt huvud den senaste tiden är målarfärg, möbler, inredning och loppis. Min stackars utbrända hjärna har inte riktigt hängt med i svängarna men jag hinner förhoppningsvis ifatt mig själv inom kort.

Varför flyttar jag då? De som känner mig bäst vet att det här är något jag har tänkt göra en lång tid. Jag har alltid velat bo i Vörå. Här känner jag mig hemma. Det har inte bara att göra med familjen, det är mer än känsla jag får av orten och omgivningen. Under min sjukskrivning har jag vistats i princip uteslutande här och jag kan se vilken positiv effekt det har haft på mitt mående. 

Jag hade verkligen inte tänkt flytta medan jag är utbränd. Att företa sig ett så stort projekt kan kännas smått överväldigande under vanliga omständigheter men i nuläget har det känts lite som att bestiga ett berg. Den här veckan började vi riva ner tapeter och måla och två dagars fysiskt arbete räckte till för att jag knappt har orkat röra mig från sängen idag. Jag behöver inte tro att jag är i närheten av att bli återställd ännu, tvärtom.

Nu frågar ni er säkert varför jag utsätter mig för det här. Jag har levt hela mitt liv med en stark tro på att allt har en mening. Jag ifrågasatte aldrig ens de svåraste stunderna i mitt liv för jag visste att jag kommer att lära mig något när det är över. Och det har jag gjort. Alla gånger. På samma sätt ser jag de postitiva händelserna i mitt liv. Allt sker när det är tänkt att det ska ske. 

Det var en slump att jag fick nys om min nya lägenhet och allt gick så smidigt att jag inte kunde göra annat än att flytta. Min nya lägenhet är mindre, ljusare och mer i min stil än min gamla lägenhet. Den har balkong (!) och är nyrenoverad. Den är perfekt storlek för den livsstil jag har just nu och ligger centralt. 

Flytten innebär att jag har fått lägga allt annat i mitt liv på is en tid. Kandidatavhandlingen blir framskjuten med nästan en månad och jag har varit allt annat än nåbar för vänner de senaste två veckorna. Jag har tagit ett stort steg tillbaka i min återhämtning med tanke på energinivån men det är ändå värt det i slutändan. Jag har aldrig sett fram emot att flytta till en ny lägenhet så mycket som nu. Det säger en del med tanke på att jag flyttar för åttonde gången i mitt liv. 

Jag har stundvis tvivlat på om jag gör rätt val. Tänk om jag tar ut mig för mycket? Tänk om ångesten kommer tillbaka? Tänk om jag trots allt inte trivs?  Varje gång orostankarna återvänder tänker jag på allt det positiva med att flytta och låter den känslan ta över. Jag vet att det är rätt val och fördelarna väger upp nackdelarna. 

Vem vet hur mitt liv ser ut om ett år? Vem vet var jag bor och vad jag gör? Just nu vet jag i alla fall. Jag blir Vöråbo.

onsdag 21 mars 2018 - 12:05

GÅ DIN EGEN VÄG

De senaste veckorna har jag funderat mycket på vad det egentligen innebär att gå sin egen väg. Att på allvar följa sitt hjärta och göra verklighet av sina drömmar. Jag har funderat på om jag faktiskt gör det jag vill eller om jag gör det som jag tror att andra förväntar sig av mig. Det jag kom fram till var att jag ganska långt har gjort det som andra förväntar sig att jag ska göra. Jag har varit rädd för att göra det jag vill för vad ska andra säga! 

Plötsligt en dag slog det mig. Vem bryr sig? Helt ärligt, vem bryr sig om vad jag jobbar med, var jag bor, vilka intressen jag har, hur jag äter, vem jag umgås med osv. Ingen! Visst finns det de som skvallrar och funderar på andras göranden och låtanden men de bryr sig inte genuint.

Jag började se över mitt liv och tänkte på de saker jag skulle vilja göra om jag inte brydde mig om vad andra tycker. Listan blev lång. Jag insåg att det skapar stress och hindrar mig i mitt tillfrisknande. Jag blev nästan lite arg på mig själv när jag förstod hur mycket jag har brytt mig om andras åsikter genom åren. Vilket slöseri med tid!

Det låter dramatiskt att förändra sitt liv och följa sina drömmar men alla har inte stora planer. Min dröm är en liten röd stuga med vita knutar, ett äppelträd utanför fönstret och en vit grind. Ett trädgårdsland och en katt. Jag mår bäst på landet och jag vill leva ett lantligt liv. 

Jag har länge vetat att det är så jag vill leva. Redan i tonåren drömde jag om min lilla stuga men då vågade jag inte ge uttryck för mina drömmar. De vuxna jag anförtrodde mig åt smålog menande och sa att jag hinner ändra mig när jag blir äldre. Mina jämnåriga ville bort från "den händelselösa landsbygden" och jag ville inte stå ut från mängden. 

Jag har haft bra betyg under hela min skoltid och ju äldre jag blev, desto mer tycktes alla förvänta sig att jag skulle "bli något". När jag började studera på universitetet kände jag ännu större press på att leva ut andras förväntningar. Jag måste skaffa ett bra jobb och flytta bort från landet. Jag får trots allt en univeristetsexamen när jag är klar. Jag vet att det är dumt att tänka så här men jag fick flera kommentarer som gav stöd åt mina tankegångar, vilket gjorde mig ännu ovilligare att uttrycka min vilja. 

Under min sjukskrivning har jag insett att de människor som betyder mest för mig (min familj och mina närmaste vänner) finns där, trots att det har skett en stor förändring i mitt liv. Det gjorde att jag äntligen vågade följa mitt hjärta. De som verkligen bryr sig om mig vill bara att jag ska må bra. De bryr sig inte om ifall jag presterar något eller inte. Om jag mår bra av att leva ett lugnt liv, så är de glada för min skull. 

Det är kanske det som är svårast med att våga gå sin egen väg. Vi är rädda för att förlora vänner och bekanta om vi förändras eller gör stora förändringar i vårt liv. Plötsligt kanske vi inte passar in i miljön som vännerna finns i. Det är inte hela världen. Till och med under min sjukdomstid har jag gjort nya bekantskaper. Vissa människor är det meningen att vi ska känna bara under en viss tid medan andra finns med livet ut.

De största förändringarna har skett i mina tankemönster men jag har också gjort några konkreta förändringar. För en vecka sedan gick jag genom mina vänner på Facebook och Instagram. Jag raderade alla som jag var vän med "bara för att". Kvar blev endast de jag på riktigt är vän eller bekant med och som tillför något positivt i mitt liv. 

Jag har handarbetat regelbundet under min sjukskrivning och det tänker jag fortsätta med. Jag har velat pröva många praktiska saker men jag har alltid sett mig själv som en teoretisk person så jag har låtit bli. Jag har tagit ut i förskott att jag inte kan, trots att det visar sig att jag visst kan. 

Idag blev jag ägare till en blå spark och därmed gick en barndomsdröm i uppfyllelse. Jag har ändrat mitt ämne till kandidatavhandlingen så att jag nu skriver om ett ämne som berör mig djupt. Det kräver mycket mindre än min andra idé men det ger mig mer. När jag är tvungen att välja vad jag lägger min energi på, vill jag lägga den på saker som betyder något för mig. Ni ser, det behöver inte vara stora förändringar men alla småsaker bidrar till känslan av välbefinnande.

Det skedde en stor förändring inom mig när jag äntligen tillät mig själv att följa mina innersta drömmar. Jag känner tillfredsställelse och glädje. Samtidigt känner jag mig starkare och har ett minskat behov av att försvara mina val. Jag vet att jag är på rätt väg och de val jag gör baserar jag på detta. Min familj och mina vänner stöder mina val, eftersom de ser att jag menar allvar med det.

Nu går jag min väg, ingen annans. 

20180317 2