header

UNGA KVINNOR OCH PRESTATIONSÅNGEST

Skrivet av Maria Hagberg 16.07.2019 | 1 kommentar(er)

Jag funderar ofta på varför unga kvinnor idag lider av så stor prestationsångest. Har det alltid varit så eller har något i samhället förändrats? Unga män eller män i allmänhet kan självklart också känna press på att prestera men av någon anledning är det ändå unga kvinnor som ligger i fokus. Jag såg nyligen Yle:s dokumentär Så jävla duktig och jag rekommenderar alla mina läsare att göra detsamma. Dokumentären följer fem unga kvinnor som på ett eller annat sätt lider av prestationsångest och psykisk ohälsa till följd av det. Den ger en bra bild av vad prestationsångest är och hur lika men ändå olika det är för alla människor.

Jag kände igen mig i mycket av vad personerna i dokumentären berättade om. Jag har lidit av prestationsångest sedan högstadiet men känslan av att vara otillräcklig har följt mig sedan lågstadiet. Redan som barn förstod jag att mammas missbruk inte var socialt accepterat och att det gjorde mig annorlunda än mina kompisar. Jag hade alltid en känsla av att våra problem hemma gjorde att jag inte dög som kompis åt många av mina kompisar. Vissa föräldrar visade tydligt att de var av den åsikten, vilket gjorde att jag hade svårt för att prata med andra kompisars föräldrar av rädsla för att de skulle avvisa mig. Det fanns en flicka som hette Chasmine som jag gärna hade blivit god vän med i lågstadiet men jag kände mig inte värdig att umgås med henne. I nian började vi umgås mer regelbundet och idag är hon min allra bästa vän. Det tog mig ändå många år innan jag vågade tro på att hon men i synnerhet hennes familj ansåg att jag var en värdig vän.

En stereotypisk bild av barn som växer upp i missbrukarhem är att de går samma väg till mötes eller att de kommer att misslyckas på ett eller annat sätt. Jag visste redan som tonåring att jag vill göra något bra med mitt liv men jag kände att jag måste bevisa åt omvärlden att jag kunde klara av det. Min syster gjorde uppror mot våra föräldrar och det ökade min prestationsångest ännu mer. Vi måste visa en välpolerad fasad så att alla ser att vi inte definieras av problemen hemma. Jag presterade bra i skolan, jag festade inte och ställde inte till problem. Alla berömde mig för att jag var duktig i skolan och uppförde mig väl. Jag kände ändå aldrig att jag räckte till.

Jag tror att mitt starka medberoende under tonåren kom sig av min känsla av otillräcklighet. Jag ville inte vara den som hjälper andra men samtidigt fick jag bekräftelse på att jag var bra på något. Jag insåg att jag kunde använda mina negativa erfarenheter till något positivt och då försvann en del av skammen kring mammas missbruk. Problemet var bara att jag engagerade mig alldeles för mycket både i familjen och i kompisarna för att slippa känna mina egna negativa känslor.

I samband med min utbrändhet började jag ifrågasätta mina motiv för att prestera i vissa situationer. Jag hade i många år förnekat att jag är en perfektionist eller har ett behov av att prestera men när livet vändes upp och ner blev jag tvungen att börja fundera på vad som gick snett. Min slutsats blev att jag visst har ett behov av att prestera bra. Till skillnad från vissa personer i dokumentären har jag inget behov av att vara bäst men jag är rädd för att andra ska tycka att jag inte lever upp till förväntningarna och bli besvikna. Under studietiden började jag känna av andras förväntningar på mig. Mina föräldrar har aldrig krävt att jag ska prestera bra eller skaffa ett välbetalt jobb men jag kände att det fanns andra som tyckte det. Jag vikarierade på dagis i ett och ett halvt år vid sidan om studierna och insåg att jag definitivt vill arbeta med barn i framtiden. Jag trivdes bra i rollen som barnskötare men fick många gånger kommentaren att jag åtminstone borde bli barnträdgårdslärare med tanke på att jag har en universitetsexamen. Något annat vore att sänka sig till en lägre nivå. Det enda jag kunde tänka i sådana situationer var: VARFÖR? Ändå lyssnade jag till dessa personer och kände ännu större krav på att prestera. 

Jag lärde mig den hårda vägen att man inte kan leva upp till andras förväntningar. Under sjukskrivningen blev jag tvungen att acceptera att jag helt enkelt inte klarade av vissa saker men att jag hade ett människovärde även utan prestationer. Jag insåg även att jag inte strävar efter ett välbetalt jobb. Jag vill bara må bra och trivas i mitt kommande yrkesliv. Häromdagen fick jag en kommentar som berörde kommande yrken. Något i stil med att det jobb jag funderar på till att börja med ligger under min kompetensnivå... Lyckligtvis har utbrändheten lärt mig något och den här gången skakade jag bara av mig kommentaren. Varför ska jag bry mig om vad andra tycker om jag trivs med det jag gör? 

Jag önskar att jag kunde vara lika säker på alla områden i mitt liv men det är jag tyvärr inte. Jag har kommit så långt att jag vet att prestationer inte definierar mig som person men jag funderar ofta på om jag duger i olika situationer. Pratade jag för mycket? Skrattade jag för högt? Var jag för påträngande/undfallande? Jag har svårt att lita på att andra verkligen vill umgås med mig och kan egentligen bara umgås avslappnat med familjen och mina allra närmaste vänner. I de flesta andra situationer tänker jag på hur jag uppför mig. När jag är tillsammans med nya personer, ger jag ofta intrycket av att vara tystare än jag är bara för att jag är rädd för att säga fel saker. Eller så håller jag upp en sprallig och glad fasad, vilket gör att jag är helt slutkörd när jag kommer hem. Jag är överlag en glad person men ibland önskar jag att jag kunde visa om jag har en dålig dag.

Ett av de områden som ger mig störst prestationsångest i dagens läge är musik. Jag har alltid haft ett tudelat förhållande till musik. Att sjunga och spela instrument får mig att må bättre än mycket annat samtidigt som jag känner ett stort behov av att prestera. Sången är lättare att njuta av men så fort jag sätter mig vid ett piano kommer prestationskraven smygande. Jag kan inte ens spela ett stycke för familjen utan att först be om ursäkt för att jag inte kan stycket helt perfekt och då har jag ändå tagit pianolektioner i nio år! Jag började ta musiklektioner igen i höstas men var tvungen att sluta på grund av prestationsångesten. Den tog kål på glädjen av att spela. Jag har sjungit i kör sedan gymnasiet och det är först i år som jag har börjat njuta av att sjunga även de gånger då rösten inte är i skick.

Ibland ifrågasätter jag mitt val att blogga på en så allmän portal som Sevendays. Jag är tacksam för att jag kan nå ut till många människor men samtidigt ökar det min prestationsångest. Alla detaljer måste vara rätt, all grammatik korrekt, så jag skriver om och om och är oftast inte nöjd. Jag vill så gärna skriva men ibland orkar jag inte stå emot kritikern inom mig och då låter jag bli att publicera inlägg. Samtidigt är det en utmaning jag är villig att anta, för jag vet att jag måste våga för att vinna över ångesten.

Jag vet att prestationsångesten till största delen sitter i mitt eget huvud och jag jobbar med den och utmanar mig själv varje dag. Jag vill bara visa att vem som helst kan lida av prestationsångest. Min syster brukar påpeka att jag alltid vet hur jag ska bete mig i olika situationer och vad som är rätt och fel att säga men förhoppningsvis visar det här att även personer som verkar ha saker och ting under kontroll kan känna osäkerhet och otillräcklighet.


HUR SKAPAR MAN EN HÅLLBAR GARDEROB?

Skrivet av Maria Hagberg 13.07.2019 | 1 kommentar(er)

För några veckor sedan hittade jag till Ekofastas webbsida. Fastan inföll samtidigt som den kristna fastetiden och uppmanar alla till en hållbar klädkonsumtion. Jag har länge varit medveten om hur stort avtryck min garderob gör på miljön och försöker därför att köpa kläder på ett hållbarare sätt. Jag är vid det här laget van vid att tänka miljövänligt när det kommer till klädval men för en nybörjare kan det kännas överväldigande att veta var man ska börja. Därför tänkte jag ge några tips på hur man kan skapa en hållbar garderob. Till min hjälp har jag en blogglista från ekofastas webbsida. 

1. Hur gör man för att införa hållbart tänk i sin klädkonsumtion?

Det allra viktigaste är att minska sin konsumtion. Det är ingen skillnad om du köper kläder från ett miljövänligt märke eller från en "vanlig" affär, om du bara köper för att köpa. Miljövänliga kläder är bättre för miljön och många gånger också för de som tillverkar kläderna men det går ändå åt resurser för att tillverka kläderna. Det miljövänligaste plagget är det som redan finns i din garderob.

En annan viktig punkt är att man måste tänka på sin egen livssituation. Det finns många miljövänliga märken därute men de är ofta ganska dyra. Om man till exempel är en fattig studerande, är det inte realistiskt att köpa alla plagg från sådana märken. Lyckligtvis finns det andra sätt. Jag är en regelbunden loppisbesökare och vid det här laget består min garderob till 80 % av olika loppisfynd och andra begagnade kläder. Du är snäll både mot miljön och plånboken. Vinn-vinn situation enligt mig!

2. Hur ser en hållbar garderob ut?

Alla har olika stilar och olika definitioner av vad en hållbar garderob är men för mig ser den ut på följande sätt: största delen av kläderna kommer från loppis, jag har ett fåtal plagg som är ekologiska och etiskt tillverkade, ett par plagg har jag hittat i mammas garderob (anno 1980-ish) eller fått av andra och resten är plagg som räknas som snabbt mode (fast fashion). Jag försöker hitta naturmaterial, när jag köper nya kläder, eftersom till exempel polyester släpper ut mikroplaster när man tvättar det.

3. Vilket är ditt favoritplagg och varför?

Nu tänker jag ge ett tråkigt svar och säga mina blåa jeans. Min stil är enkel och ett par blåa jeans passar till det mesta. De är tidlösa och finns i alla tänkbara nyanser och former. 

4. Bästa butiken/webbshopen för begagnade kläder?

Jag har ingen favoritaffär men loppisar överlag. I Vasa skulle jag kanske säga Comboliina nära centrum och Combo nära flygfältet. De har enligt mig bäst utbud här i trakten. Jag har fyndat en stor del av min garderob där.

5. Bästa klädvårdstipset?

Tvätta mer sällan. Nu talar jag inte om genuint smutsiga plagg. Det är bara ohygieniskt. Jag syftar på tröjan som du använde en gång och sedan slängde i tvättkorgen. Luktar den faktiskt illa eller är det bara en vanesak? Oftast kan man fräscha upp plaggen genom att vädra dem en stund. 

Och så ska du komma ihåg att ingen är perfekt. Ibland är man tvungen att köpa ett ohållbart plagg, eftersom man inte hinner leta efter motsvarande på annat håll, men det gör dig inte till en sämre människa. Redan det att man köper ett par plagg begagnade eller från ett hållbart märke gör skillnad.


EN EFTERLÄNGTAD EXAMEN

Skrivet av Maria Hagberg 02.07.2019 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Ni får ursäkta att det har varit tyst här ganska länge. Saken är den att jag har gjort klart mina studier och med allt skrivande som det har fört med sig, har jag helt enkelt inte haft någon motivation för annat skrivande.

Det börjar sakta sjunka in att jag faktiskt är klar med studierna (för den här gången) och det ger blandade känslor. Jag är oerhört stolt över mig själv, för att jag lyckades ta examen, trots allt jag har kämpat med sedan hösten 2017. Det är en enorm lättnad att inte längre ha studierna hängande över mig. Samtidigt känns det också vemodigt att avsluta det här kapitlet i mitt liv. Jag trivdes väldigt bra på Vasa universitet och lärde känna många fina människor under min studietid. 

Det blev en oplanerat lång väg till kandidatexamen. Jag hann med byte av utbildningsprogram i början och en långvarig sjukskrivning i slutet av studierna, vilket plussade på två år till den planerade studietiden. Jag hade dessutom tänkt ta en magisterexamen genast efter kandidatexamen men jag är inte ens säker på att jag vill det längre. Jag har ändå inte fokuserat desto mer på hur många år jag har studerat. Allt för många stressar över hur de ska hinna med alla kurser inom den utsatta tiden och inser inte att det är okej att gå sin egen väg. Javisst, jag har nog hunnit känna att jag lämnar på efterkälken jämfört med mina studiekompisar men det här var rätt för mig. Det viktigaste är att man mår bra. 

Nu har jag kommit in i nya rutiner efter att studierna är avslutade men till en början var det ganska mentalt tungt att bli klar. Hittills har allt varit relativt utstakat för mig och jag har alltid haft ett nästa steg. Nu har jag inte längre det och ovissheten var svår att hantera. Jag hann oroa mig många dagar, för att jag inte skulle få arbete och så vidare, vilket säkert en stor del av de som utexamineras hinner grubbla på. 

Vad sysslar jag med nu då? För tillfället har jag rehabiliterande arbetsverksamhet tre dagar i veckan, vilket innebär att jag sakta vänjer mig vid att vara en del av arbetslivet igen. Jag har varken studerat eller arbetat på heltid sedan augusti 2017 så ni kanske förstår att det är en stor omställning. Jag är inne på andra veckan nu och orken börjar infinna sig mer och mer men förra veckan sov jag över två timmar efter de första arbetsdagarna. Jag var orolig för hur jag skulle orka med ett arbete men på det här sättet får jag ta allt i min egen takt. Jag fick dessutom själv välja min arbetsplats (vet inte om det fungerar så i alla kommuner) och på det sättet får jag göra något jag trivs med. Min syster har också haft rehabiliterande arbetsverksamhet och vi tycker båda att det är en bra lösning. 

Till hösten väntar nya utmaningar men nu ska jag bara njuta av sommaren. Hoppas du får göra detsamma!


ATT NÄSTAN MISTA SIN MAMMA

Skrivet av Maria Hagberg 09.02.2019 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

Först av allt vill jag säga att mamma har läst inlägget samt att rubriken inte syftar på nyligen upplevda händelser. Det jag tänker berätta om hände i februari när jag nyss hade fyllt tolv år. Med andra ord, nästan på dagen för tolv år sedan. Jag varnar känsliga läsare.

Jag har i flera veckor funderat på om jag överhuvudtaget ska skriva det här inlägget. Det är lätt den mest traumatiska händelsen i min systers och mitt liv och kom att påverka så mycket efteråt. Samtidigt är det en verklighet för en stor del av anhöriga, i synnerhet barn, till missbrukare och jag tycker att det är viktigt att kunna prata om det. 

Johanna och jag deltog i en traumaworkshop i december. Workshopen var en del av utställningen "Brev från morfar", där Rebecca Simons berättar om sin morfar och de sexuella övergrepp han utsatte sina barnbarn för. I samband med workshopen skulle vi leta fram bilder, som påminde oss om en traumatisk händelse i våra liv. Bilderna skulle sedan projiceras på oss och resultatet ser ni på bilden nedan.

IMG 20190110 WA0001Det här var ett samarbete med Se mej!-gruppen i Vasa. Jag fick inte ut desto mer av själva utställningen, kanske för att jag själv inte har erfarenhet av sexuella övergrepp, men workshopen tvingade mig att bearbeta händelsen som beskrivs på fotografiet ovan.

Den bild där Johanna (blå tröja) och jag (rosa tröja) syns föreställer julen 2006. Jag minns inte hur veckorna och månaderna kring årsskiftet såg ut men det var ingen lycklig tid. Jag vet inte hur andra uppfattade mig då men den min jag har på fotot härunder beskriver den känsla jag hade hemma under en stor del av lågstadiet och högstadiet. Även de gånger mamma var nykter.

46472545 323365221778376 337601042399100928 nVi träffade alltså mamma på julafton. Jag minns inte hur mycket vi såg av henne under dessa veckor men vi borde också ha träffat henne i samband med min födelsedag i början på januari. I något skede bröts kontakten. Vi träffade henne inte på flera veckor och till sist slutade hon att svara i telefonen.

En dag i början på februari 2007 for Johanna och jag, tillsammans med pappa, för att se hur läget var med mamma och hennes dåvarande sambo. Vi hade inte fått tag i henne på flera dagar och vi var utom oss av oro.

Vi kom dit men ingen öppnade så Johanna och jag gick in. Jag fick nyligen frågan varför ingen vuxen gick in. Pappa var ju med och mormor bodde bara en liten bit därifrån. Det enda svar jag kan ge på den frågan är att det var uteslutet att pappa skulle ha gått in och Johanna och jag vägrade vänta tills någon annan kom. 

När vi kom in möttes vi av en hemsk tystnad. Vi hade mötts av en liknande tystnad många gånger tidigare och skulle möta den många gånger senare men det här var den värsta. Varje gång fanns rädslan för att mamma skulle vara död men då visste vi att det faktiskt kunde vara sant. Jag minns hur hjärtat bankade när vi sprang uppför trappan till lägenheten. Gode Gud, låt henne vara vid liv!

Vi hittade mamma och hennes sambo i deras sovrum. Jag kommer aldrig att glömma synen som mötte oss. Sovrummet var fullt av tomflaskor, soppåsar, smutsiga lakan och bråte. Mamma var näst intill medvetslös. Vi försökte väcka henne men när hon satte sig upp föll hon ner i sängen igen. Vi fick ingen kontakt med henne och förstod ingenting av det hon mumlade fram. Madrassen var vidrig. Mamma hade köttsår på benen, eftersom hon inte hade hunnit till toaletten i tid. Mammas sambo såg inte desto bättre ut.

Vi sprang ner till pappa och han ringde efter en ambulans. När ambulanspersonalen kom dit, sa de att om mamma hade legat kvar i en vecka så hade hon säkert varit död. Hon hade varken ätit eller tagit sina mediciner. Vi lever fortfarande med tanken "tänk om". Tänk om vi hade kommit dit en vecka senare. Tänk om vi hade mist henne.

Mamma vårdades i sex veckor. Vi fick hälsa på henne och hon blev sakta men säkert bättre. Under den tiden städade mammas släktingar och bekanta lägenheten och det är därför som vi har bilder bevarade. Jag tror att mamma blev rejält rädd av det som hade hänt för hon var nykter i nästan två år efteråt. 

Det som var värst med den här händelsen var rädslan som jag upplevde efteråt. Nu visste jag precis hur dålig mamma kunde bli. Än idag lever jag med rädslan för att mista någon jag bryr mig om. Den håller mig fortfarande i ett järnhårt grepp och gör att minsta lilla sjukdomstecken hos någon närstående får mig att må illa av oro. Johanna upplever samma känslor och jag vågar påstå att det är en vanlig känsla hos anhöriga till missbrukare. 

Nu har det gått tolv år och mycket har hunnit hända på den tiden. Här är en bild på mamma, mig och Johanna för några veckor sedan. Vi har ett bättre förhållande med mamma än vad vi någonsin har haft tidigare och vi har verkligen jobbat hårt på att ta oss igenom alla svårigheter. För första gången på många år är hon en källa till trygghet för oss och vi börjar sakta förstå att hon faktiskt mår bra. 

20181213 171816


KOM MED I SE MEJ!

Skrivet av Maria Hagberg 07.02.2019

Här är vårens tidtabell för Se mej!-grupperna i Vasa och Närpes.

Det har varit roligt och inspirerande att följa med hur grupperna har utvecklats. Tröskeln är låg för att delta: ingen anmälan behövs och nya deltagare tas alltid emot med öppna armar. Man får komma och gå som man vill och man behöver inte delta i diskussionerna om det inte känns bra. Man kan få många insikter bara genom att lyssna. 

Sprid gärna infon till alla som du tror kan ha nytta av grupperna. Råkar du själv vara den personen så är du varmt välkommen med i våra trevliga gäng!

Tidtabellen för gruppen i Vasa hittar du här och tidtabellen för Närpes hittar du här.

 


2018

Skrivet av Maria Hagberg 05.01.2019

Kategorier:
Taggar:

Nyårsafton kom och gick med en väldig fart i år och det är egentligen först nu som jag börjar landa i det nya året. Årets nyårsfirande bestod av ett veterinärbesök med mammas katt samt att säga hejdå till bästa vännen Chasmine, som åkte iväg på utbyte i ett halvår. Festligare nyårsafton har man ju haft men katten mår bra och jag vet att Chasmine kommer att få en fantastisk termin.

2018 var ett ovanligt år för mig i och med att jag var sjukskriven hela året. Jag varken studerade eller jobbade cirka 3/4 av året och när jag väl kom igång med studierna igen gick det mycket långsamt. Det känns inte som att jag har uträttat desto mer i år men samtidigt känns det som att jag har lärt mig mycket om mig själv. 

När jag ser tillbaka på 2018 är det främst ett ord som dyker upp: trötthet. Jag har varit trött i mer eller mindre ett år och jag är fortfarande trött. Jag blir inte längre utmattad av att gå till butiken men tröttheten ligger alltid på lur. Så fort jag lägger in lite mer program än vanligt, slår den till och då märks det tydligt hur kort mitt energiförråd räcker.

Ett annat ord som jag förknippar med 2018 är relationer. Jag har fördjupat många av mina långvariga relationer och stiftat en hel del nya bekantskaper. Det är fantastiskt hur många likasinnade personer man kan träffa, bara man har ett öppet sinne. 

Det viktigaste valet, som jag gjorde i år, var att flytta tillbaka till Vörå. Det är helt klart en av de händelser, som har haft störst inverkan på mitt mående. Jag hör hemma här och det har jag inte känt på något av de tidigare ställena jag bodde på under min studietid. Jag tycker om att bo nära mina föräldrar. Jag tycker om att prata med personalen i kassan i butiken och på banken. Jag tycker om trygghetskänslan, som uppstår när "alla känner alla". Jag tycker om naturen och kulturen. Visst finns det också nackdelar med att bo här men för mig väger fördelarna tyngre. 

Under 2018 hade jag svårt att uppnå balans. Jag vet inte om vi någonsin är helt i balans men jag kände nog oftast att jag var antingen på ena eller andra sidan. Antingen gjorde jag för mycket eller så för lite. Antingen var jag för upp i varv eller så för trött. Sällan riktigt lagom. Om jag gjorde för mycket ena dagen, var jag riktigt trött nästa dag. Det jag tänker jobba på med mig själv i år är bland annat att hitta en hälsosammare balans mellan aktivitet och vila. 

Om jag riktigt kort ska sammanfatta 2018, kan jag säga att det var välbehövligt. Jag har fått reda upp ett och annat, både med mig själv och med andra, och fick äntligen tid att återhämta mig från de senaste tio årens strapatser. Jag har listat ut vad jag vill arbeta med (nåja, något ditåt i alla fall ;)) och börjar känna mig säkrare på mitt val av livsstil. Jag vet vad jag behöver i mitt liv för att må bra och har blivit bättre på att planera in sådana saker.

Till sist skrev jag en kort lista på några lärdomar jag fick år 2018. 

Jag lärde mig att:

- det går att leva med ångest

- rutiner är viktiga för mitt välmående

- jag måste inte göra som "alla andra gör"

- sång och musik är nödvändiga

- jag hör hemma i Vörå

- jag kan göra lite åt gången

- min familj och mina vänner är de bästa som finns!

 

Tack för att ni har följt min resa under ännu ett år! Det känns fint och ofattbart ibland att folk faktiskt läser det jag skriver. :)


JULLOVSLÄGER FÖR BARN

Skrivet av Maria Hagberg 20.11.2018

Känner du ett barn i åldern 7-12 år med en förälder som missbrukar eller lider av psykisk ohälsa? Tipsa dem om jullovslägret på Pixne!

jullovslager


ETT ÅR AV SJUKSKRIVNING

Skrivet av Maria Hagberg 10.11.2018

Jag har varit sjukskriven för utmattningssyndrom i ett år. Ett år. Tänk hur livet kan bli. Jag hade då aldrig trott att mitt 23:e år skulle bestå av återhämtning. 

Det har minst sagt varit ett turbulent år. Jag har lärt mig mycket men samtidigt känns det ibland som att jag inte vet någonting. Hur gör man egentligen för att bli frisk? Blir jag någonsin mig själv igen? Vill jag ens bli det?

När jag ser tillbaka på förra hösten, ser jag hur långt jag har kommit i min återhämtning. Jag ryser nästan när jag tänker på hur ångestfylld jag var och hur dåligt jag mådde. Min självkänsla slog i botten, jag isolerade mig och jag grät mer eller mindre två månader i sträck. 

Jag fick en diagnos för symptom, som har funnits sedan barndomen, och trots att det var en lättnad var det också svårt att acceptera. Var finns jag i min diagnos? Ingenting kändes säkert längre och jag visste att jag hade tappat bort mig själv på vägen. Frågan var bara var och hur jag skulle hitta tillbaka. 

Veckan innan jag blev sjukskriven flyttade jag hem till mina föräldrar. Det är det bästa beslutet jag har gjort under sjukskrivningen. Jag bodde kvar i nio månader (även efter att jag hade skrivit på kontraktet till min nya lägenhet). Jag kunde säkert ha flyttat till min lägenhet tidigare än jag gjorde men jag var helt enkelt rädd. Jag var rädd för att min ångest skulle komma tillbaka och att jag inte skulle orka ta hand om mig själv och mitt eget hem. Jag är tacksam för att mina föräldrar lät mig ta flytten i min egen takt för när jag väl flyttade i slutet av juli kändes det rätt och jag var redo.

Det gångna året har inneburit en stor livsförändring för mig. Mina mål och framtidsplaner har förändrats. Jag har gjort många positiva förändringar i mitt liv men jag har också haft många bakslag. I skrivande stund är tröttheten närvarande och denna vecka har till stor del bestått av vila. I början av veckan var kroppen så trött att jag svettades av att sätta mig upp i soffan. Med andra ord har jag inte hittat balansen mellan aktiviteter och vila ännu.

När jag flyttade hem till Vörå, föll många pusselbitar på plats. En av de som har haft störst inverkan på mitt liv är att jag har återupptäckt min tro. För mig är tro något individuellt och personligt och jag talar sällan om tro med andra än de som står mig allra närmast. Jag kommer högst troligen inte att skriva mer om det på bloggen men jag vill nämna det, eftersom det har haft så stor inverkan på min återhämtning. Jag har funnit en plats i en gemenskap där jag varken är eller behöver vara någon annan än mig själv. Jag har känt en tomhet, som jag inte har kunnat förklara, i många år och nu är den borta. 

Min utmattning har lärt mig att ta dagen som den kommer. Jag vet sällan hur orken kommer att vara och på ett sätt har det varit skönt att släppa kontrollen. Jag har slutat kämpa för att nå en "deadline" för min återhämtning. Det tog mig över ett halvår men i slutet av sommaren accepterade jag till sist att jag mycket väl kan vara sjukskriven i långt över ett år. Det handlar inte längre om prestation utan om att hitta verktyg och en livsstil som inte gör mig sjuk igen. 

Jag bygger långsamt upp mitt liv. Ibland tar jag ett steg fram, två steg bak men oftast går det sakta framåt. Det faktum att jag kan studera och syssla med fritidsaktiviteter igen visar att jag har kommit en bra bit på vägen. Jag har rivit ner en stor del av de skyddsmurar jag hade omkring mig och jag känner mig friare än på många år. 

Ingen utmattning är den andra lik men det finns likheter. Jag har haft stor hjälp av att prata med personer omkring mig som också är utmattade eller som har varit utmattade. Det bästa du kan göra när du inte mår bra är att prata med andra människor. Har du dessutom turen att prata med någon i samma situation är det ännu bättre. 

Alla vill inte prata öppet om sina erfarenheter men jag tror ändå att möjligheten att känna igen sig i det andra går igenom är viktig för återhämtningen. Jag läste nyss ut Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström och Erica Dahlgren. Den rekommenderar jag till alla utmattade och deras anhöriga. Den är lättläst och båda författarna har själva varit utmattade. 


STÖDNÄTVERK KAN GÖRA UNDERVERK

Skrivet av Maria Hagberg 18.10.2018

Jag anser mig själv lyckligt lottad. Genom alla svårigheter har jag haft ett bra stödnätverk, som har hjälpt mig genom negativa händelser. Ibland känns termen "stödnätverk" diffus, så jag tänkte berätta om hur mitt stödnätverk har sett ut. 

Mitt stödnätverk har varierat genom åren beroende på vad jag har gått igenom. Jag har ändå alltid känt att det finns någon/några att vända mig till i svåra situationer. Idag är jag tacksam över att räkna hela familjen till mitt närmaste stödnätverk men det har inte alltid varit så. Jag räknar inte upp alla de släktingar och vänner som har funnits där i tid och otid men de är absolut en viktig del i nätverket.

Min syster och jag har haft två stödfamiljer. Den ena en positiv erfarenhet, den andra en negativ. När vi fick vår första stödfamilj, gick jag i sexan och min syster i fyran. Mamma hade varit nykter i ett år och ingen av oss såg någon mening med stödfamiljen. Johanna och jag motsatte oss från första stund och det bidrog säkert till att vi inte trivdes. Jag hade dessutom stora problem med att övernatta hos någon och det hjälpte inte. Sist och slutligen handlade det trots allt bara om att vi inte klickade med personerna.

I högstadiet fick vi vår andra stödfamilj och än idag räknar jag dem som en förlängd del av min familj. Denna stödfamilj består av ett av mina fadderpar. Mina föräldrar lärde känna dem under studietiden och de håller kontakten än idag. Jag kan inte säga om det är bra eller dåligt att ha en stödfamilj, som redan tidigare är bekant med familjen men i vårt fall har det varit en positiv upplevelse. 

Här finns länkar till två videor (video 1 och video 2), som visar varför stödfamiljer är av yttersta vikt. I filmerna går händelserna ett steg längre, eftersom barnen hamnar i fosterfamiljer, men principen är densamma. Att ge barnen det stöd och den trygghet de inte kan få hemma just då.

Johanna och jag har varit en del av Se mej!-verksamheten (mer fakta om verksamheten finns på sidan "Länkar" uppe på bloggen) sedan 2005. Det har varit ovärderligt att få lära oss om missbruk och att träffa andra barn i samma situation. Verksamheten utvecklas hela tiden och nya personer kommer in i bilden. Det finns ändå en känsla av stöd och gemenskap, eftersom alla är där av (nästan) samma orsak.

Under nästan hela min barndom var socialarbetarna en aktiv del av våra liv. Vartefter vårt familjeliv redde upp sig minskade kontakten men speciellt den senaste socialarbetaren gjorde mycket bra för vår familj. Vi kände alltid att vi kunde få hjälp och råd av henne.

Jag anser att alla barn som växer upp i ett hem med missbruk, psykisk ohälsa, våld eller andra oroligheter borde ha en samtalskontakt. Det behöver inte vara terapi men att man har en person som man känner att man kan anförtro sig åt. Jag gick i terapi mellan 2002 och 2011 (kan t.o.m. ha börjat tidigare än så). Nu går jag ännu en gång i terapi. Dessutom hade jag tät kontakt med kuratorn och i perioder skolhälsovårdaren. Hur som helst fanns det alltid en yrkeskunnig person att prata med.

Jag har varit kritisk till skolan och hur de har hanterat våra problem. Jag tror ändå att det skedde mer i kulisserna än vad som nådde oss men det hade varit bra att veta att de också var involverade. Ett barn tillbringar en stor del av vardagen i skolan och speciellt i slutet av högstadiet kände jag mig väldigt ensam i där. I gymnasiet mådde två av mina vänner dåligt och då aktiverade sig skolan på ett helt annat sätt. Man kan säga att det vägde upp för de negativa erfarenheterna jag hade sedan tidigare.

Det jag har beskrivit är hur mitt stödnätverk har sett ut under hela mitt liv hittills. Alla personer jag har nämnt har inte varit involverade i alla händelser. Trots att jag har haft ett utbrett stödnätverk, har jag känt mig väldigt ensam ibland, speciellt under riktigt svåra perioder. De gångerna har det varit viktigare än någonsin att ha någon att vända mig till. 

Jag hoppas att jag har gett idéer till var man kan söka stöd om det finns problem hemma. Jag vill bara tillägga att man måste våga fråga, om man behöver hjälp. Den man vänder sig till har kanske inte alla svar men kan förhoppningsvis lotsa en vidare till någon som kan hjälpa. 


4 ROMANER OM MISSBRUK

Skrivet av Maria Hagberg 07.10.2018 | 3 kommentar(er)

Kategorier:

En av de bästa sakerna med att studera språk är att gå litteraturkurser. Jag har fått många boktips tack vare dem. De böcker som jag talar om nu har alla dykt upp under en eller flera kurser. 

1. Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Århundradets kärlekssaga publicerades första gången år 1978 men är lika aktuell nu som då. Boken är en diktsamling och beskriver Märta och Henrik Tikkanens äktenskap. Henrik Tikkanen är alkoholist, vilket skapar stora påfrestningar i förhållandet och familjelivet. Märta Tikkanen skildrar hur det är att leva i ett parförhållande med en missbrukare. Jag kände igen mig i största delen av dikterna. De teman, känslor och händelser Tikkanen beskriver är allmänna och jag tror att de flesta, som har erfarenhet av ett missbruk, kan hitta likheter. Boken var lättläst.

2. Svinalängorna av Susanna Alakoski

Jag blev rekommenderad att läsa Svinalängorna redan när jag gick i högstadiet och nu blev det äntligen av. Svinalängorna utspelar sig på 1970-talet i Sverige. Huvudpersonerna är sverigefinnar och de försöker hitta sin plats i det svenska samhället. Det lyckas inte särskilt bra och det är en av de bidragande orsakerna till att föräldrarna börjar dricka. Vi följer handlingen ur dottern Leenas perspektiv och som barn till en missbrukare kände jag igen många av de tankar och känslor hon upplever. Boken är inte för den känsliga. Den utelämnar inget men jag tycker att den ger en sann bild av verkligheten. Ibland var den tung att läsa, eftersom bilder och minnen kom tillbaka, men det hade jag också väntat mig. 
Om du väljer att läsa en bok ur listan, så rekommenderar jag Svinalängorna. Den ger den mest omfattande och universella bilden av hur ett missbrukarhem ser ut. 

3. Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Den här romanen handlar om Åsa och hennes pappa. Det är en roman om kärlek och familjeband. Åsas pappa är alkoholist och när Åsa är fyra år gammal lämnar hennes mamma dem. Under Åsas uppväxt bor hon främst hos pappan och boken skildrar deras liv tillsammans. Missbruket är en stor del av vardagslivet och tar över allt. Pengarna räcker inte till, Åsa får sällan nya kläder och släkten blir tvungen att hjälpa till. Åsas pappa älskar ändå sin dotter och gör sitt bästa för att hon ska ha en bra uppväxt. Mamman finns med i bilden men har en biroll.
Jag kände igen mig mest i Mig äger ingen. Mamma gjorde sitt bästa för att vi skulle få en bra uppväxt men missbruket fanns hela tiden med. Vi har alltid vetat att hon älskar oss och vi älskar henne. I boken tycker jag samtidigt att man får en bra bild av de motstridiga känslor som barn till missbrukare känner. Kärlek och förakt för att nämna två av dem. En lite lättare bok jämfört med de andra, så om du vill få en mjukstart lönar det sig att börja med den här.

4. Glöm mig av Alex Schulman

Glöm mig handlar om ett dysfunktionellt förhållande mellan mor och son. Mamman är oberäknelig och hela familjen smyger på tårna för att inte göra henne upprörd. Jag hade svårt att känna igen mig i berättelsen, eftersom mamma aldrig har betett sig likadant mot oss. Faktum är ändå att många alkoholister blir väldigt oberäkneliga och många barn utsätts för både psykiskt och fysiskt våld av sina föräldrar. Schulman ger en bra bild av vad det innebär att vara medberoende och att vilja skydda sin förälder, även när föräldern gör fel. 

Jag vill gärna höra om du känner till fler romaner med temat missbruk.