lördag 13 januari 2018 - 17:20

OM MEDBEROENDE

Hela mitt liv har jag känt mig fastkedjad vid min familj. Det är först de senaste två åren jag på riktigt har känt mig fri att arbeta mot mina mål och förverkliga mina drömmar. Ännu i början av mina studier var mamma dålig på grund av mediciner. Jag pratade om utbyte men visste innerst inne att det aldrig skulle gå så länge mamma var i så dåligt skick. Jag kunde inte lämna henne, om något skulle hända, och jag kunde inte lämna min syster med allt ansvar av samma anledning. 

Jag älskar min familj men det är otroligt påfrestande att inte kunna leva sitt liv som man vill. Under åren har otaliga personer vänligt men bestämt försökt förklara för mig att jag måste leva mitt eget liv, inte mammas. Jag kan inte göra något åt hennes missbruk och därför borde jag fokusera på mig själv. Lika många gånger har jag försökt förklara varför det inte går. Jag har försökt få dem att se bojan runt min fot men det är näst intill omöjligt för den som inte själv har upplevt dess makt. Bojan som jag talar om kallas medberoende

För Johanna och mig har medberoendet tagit sig uttryck i form av omhändertagande, vilket troligen är den vanligaste formen av medberoende till en missbrukare. Vi vågade aldrig lämna mamma ensam när hon var dålig. Tänk om hon skulle ha lämnat på spisen? Eller skadat sig? Eller ha behövt ambulans? Dessutom måste vi se till att hon åt, att hon tog hand om sig själv osv.

Vi fanns till hands alla dygnets timmar, även när vi var hos pappa. (Mina föräldrar bor cirka 1,5 kilometer från varandra.) När mamma var dålig ville vi åka dit för att se att hon mådde bra (och levde!) men pappa sa oftast nej. Jag tror att han försökte skydda oss från att se eländet men det resulterade i att vi fick leva med oron tills vi fick ett livstecken från mamma. 

Det jag nyss har berättat om kanske många ändå tycker att man kan uthärda. Det handlar i slutändan "bara" om oro och vi kan trots allt inte påverka en annan människas handlingar. Jag håller fullständigt med om det. Låt mig därför berätta om den andra sidan av medberoende, nämligen skuldkänslor. 

Nu tycker kanske någon att det är missbrukaren, som borde ha skuldkänslor, inte de anhöriga men det är många, speciellt barn, som känner skuldkänslor för sina föräldrars missbruk. Om jag bara gör det här slutar mamma/pappa dricka. Om jag inte gör det här slutar mamma/pappa dricka. Det värsta är att skuldkänslorna finns där hur man än gör. För faktum är att ingen kan få en missbrukare att sluta missbruka, utom missbrukaren själv.

Jag talar om medberoende ur ett barns synvinkel men "symptomen" är ganska lika för andra anhöriga. Barn i missbrukarhem blir ofta mamma eller pappa till sin missbrukande förälder. Man känner samma ansvar för sin förälder som man skulle göra för sitt barn. Grundbehoven måste täckas: mat, sömn, och någon form av hygien. Det ska vara rent och städat och så måste man se till att hemmet är en så skadefri miljö som det bara går. Samtidigt måste man få föräldern att sluta missbruka. Utpressning, tårar, ilska, resonemang, inställsamhet, glädje, oro. Jag tror att de flesta har gått igenom hela spektrumet av känslor för att hitta något som biter på föräldern. Alltid utan resultat. Men man försöker igen och igen och igen. Man finns där och man försöker och man ger inte upp. Att lämna föräldern är lika med att ge upp hoppet. 

Det är ungefär så det känns att vara medberoende till sin förälder. Då förstår ni kanske varför det är så svårt att bryta sig loss. Somliga klarar det men de flesta stannar kvar. 

De som hjälper barn i den här situationen borde vara lyhörda för vad barnen säger. Inget barn ska behöva växa upp med en missbrukande förälder men de som gör det borde få chansen att känna sig hörda och förstådda. Barn som växer upp så här är oftast mogna långt över sin ålder och till och med ganska små barn kan ha förståelse för vad det är som sker. Barnet är ofta den i förälderns närhet som ser och hör mest, till och med mer än andra anhöriga, men de blir ofta överröstade av de som "vet bättre". 

Att hjälpa någon som är medberoende är svårt. Nästan lika svårt som att hjälpa den beroende. Situationen känns ofta låst, eftersom den anhöriga på ett sätt också har ett missbruk. Det här är något som den anhöriga måste komma till insikt om själv. Ogenomtänkta, självklara kommentarer som "du måste leva ditt eget liv" leder ingen vart. De skapar bara en känsla av att vara missförstådd och lägger större press på en redan alltför pressad person. Istället kan man visa att man ser det omöjliga i situationen och försöka stöda den anhöriga så gott det går. 

måndag 1 januari 2018 - 18:24

ÅRET SOM GICK: 2017

2017 är förbi och vilket år det har varit! Jag tänkte att vi kunde ta en tillbakablick på de största händelserna under året.

I januari fyllde jag 22 år och firade födelsedagen på Pohjola-Nordens julfest. Pensionärsvarning tycker säkert någon men det var faktiskt en av de trevligaste födelsedagarna jag har haft. Vårterminen rivstartade med fullt schema veckan därpå och sedan varvades studier med jobb i stort sett hela våren.

Jag fick mitt andra styrelseuppdrag under studietiden. För ett par år sedan fungerade jag som värdinna i Studentkören Pedavoces och nu klev jag in i styrelsen för Pohjola-Nordens ungdomsförbunds lokalavdelning i Vasa. Smidigt namn, jag vet. För enkelhetens skull brukar vi säga PNU.

I maj började jag sommarjobba. Jag skrev de sista inlämningsarbetena och sedan hade jag äntligen sommarlov. Jag minns att det tog åtminstone två veckor innan jag kunde njuta av att vara ledig. Hjärnan gick på högvarv mest hela tiden. Jag jobbade hela sommaren förutom i juli, eftersom jag då...

Styrde kosan till Danmark eller närmare bestämt Århus. Jag deltog i en sommarkurs i danska språket och litteraturen och fick många fina upplevelser med mig hem i bagaget.

I september började studierna igen och i samma veva började mitt mående vackla. Under sommaren började jag få bevis på att jag inte tog hand om mig som jag borde men jag fortsatte som tidigare. Jag klarade ändå av en resa till Danmark och det blev ett av mina bästa minnen från året.

Oktober präglades av ångest. Jag började känna mig tröttare men kämpade på med studierna. Jag förstod inte att jag höll på att bli utbränd, trots att jag fick höra att jag var på väg dit. Jag tvingades dra ner på tempot och trodde att det skulle ordna sig då. För första gången i mitt liv fick jag en diagnos (ospecifik ångestdiagnos) och blev tvungen att söka hjälp för mitt mående.

I november blev jag till sist sjukskriven. Jag grämde mig lite över att inte kunna skriva min kandidatavhandling som planerat men jag kände ändå att det var rätt val. Hälsan kommer absolut främst. Ångesten varvades med trötthet och många dagar var ett kaos. Känslorna åkte berg-och-dalbana och jag var orolig för mitt mående. Jag flyttade hem till mina föräldrar, som för övrigt har varit och är ett enormt stöd. Ingen i min familj har ifrågasatt mitt mående, beteende eller mina behov och det har underlättat mycket i hela processen.

Jag fick en mer specifik ångestdiagnos (generaliserat ångestsyndrom med drag av ocd) och det kommer jag att jobba vidare med nu. Det tog tid att vänja sig vid att förstå få en diagnos för att sedan få en annan under loppet av en månad men jag börjar så småningom finna mig i det. Den diagnos jag har nu kunde jag ha fått i ett mycket tidigare skede av mitt liv så egentligen är ingenting förändrat på det planet.

Nu har vi nått fram till slutet på det här året. Mitt mående gick lite upp och ner i december men på det stora hela var det en stabilare månad. I samband med julen insåg jag plötsligt hur dåligt jag mår av att isolera mig från mina vänner och bekanta och bestämde mig för att börja umgås med andra igen. Ett bra val! Under årets sista vecka kände jag hur mina krafter började återvända. Jag har lång väg kvar men även små steg tar mig framåt. Att kunna gå en halvtimmes promenad utan att vara fullständigt utmattad efteråt är ett steg i rätt riktning. Jag hoppas att det håller i sig!

Förutom dessa händelser har jag också spenderat tid med familj och vänner (dock inte på långt när så mycket som jag borde ha gjort), tagit farväl av gamla vänner och välkomnat nya, sjungit, sett fina solnedgångar och njutit av lediga dagar. Jag har utmanat mig själv och vuxit på kuppen.

Med en höst som den här i bakfickan har jag inte särskilt höga krav på 2018. Jag tar en dag i taget och ser hur det blir. Jag har en del planer och mål men i nuläget är det för tidigt att planera. Min hälsa ligger i fokus men utöver det är inget bestämt. Och vet ni, för en som är van att ha schemat fullt kan det vara skönt på det sättet också!

Gott nytt år!

Taggar:

Kategorier:

Allmänt

Skriv en kommentar 1

måndag 27 november 2017 - 19:08

DET OSYNLIGA BARNET

När jag var tonåring hade jag en egenskap som många barn önskar sig. Jag var osynlig. Det här berodde på flodhästen vi hade hemma i vardagsrummet. Ni vet hur stor en flodhäst är och den tog upp så mycket plats att jag var tvungen att krypa ihop i ett hörn för att inte bli trampad på.

Några av er är säkert bekanta med uttrycket ”en flodhäst i vardagsrummet” men för er som inte vet, är det vad man kallar en alkoholist. De tar lika mycket plats och ställer till med lika mycket besvär som en flodhäst inomhus.

Det var under mammas värsta perioder jag var som mest osynlig. Det var perioderna när jag inte visste om mamma levde nästa morgon när jag gick och lade mig på kvällen. När jag drog ett djupt andetag varje gång jag kom hem, för att jag inte visste vad som skulle möta mig på andra sidan dörren. När jag gick runt i ständig oro för hela familjen.

I mitten av högstadiet drabbade en av de värsta perioderna oss. Jag hade alltid varit en ”duktig flicka” men då nådde det nya höjder. Jag skötte skolarbetet, hade goda vitsord och ställde inte till onödigt besvär varken hemma eller i skolan. Jag uppförde mig också bland kompisarna, festade inte och hade vettiga hobbyer. Jag pratade sällan om hur det var hemma och öppnade mig knappt för någon.

Min syster däremot var en riktig rebell och hon uttryckte precis hur dåligt det var hemma. Det bidrog till att jag blev ännu tystare, försökte föra så lite oväsen som möjligt och dolde ännu mer om hur situationen var hemma. Jag trodde att jag på det sättet kunde förhindra att det skulle uppstå fler problem än vi redan hade. Jag försökte göra som mina föräldrar ville, så att de inte skulle känna sig som värdelösa föräldrar. Jag berättade inte för någon hur det var hemma, eftersom jag inte ville att folk skulle tycka illa om mamma. Jag försökte vara en duktig elev samtidigt som min värld gick i spillror hemma. Jag försökte helt enkelt vara ett perfekt barn för omvärlden.

Ni ser det ohållbara i det här beteendet. Det värsta var ändå att människorna i min omgivning var de som hade störst inverkan på det. Lärarna var medvetna om vår problematik genom min systers beteende, ändå frågade ingen hur jag hade det. Jag tror att få förväntar sig att ett duktigt barn ska ha problem. Så länge man klarar sig kan inget oroväckande vara på gång, eller hur? Dessutom hade alla händerna fulla med min syster i skolan och min mamma på fritiden så det fanns helt enkelt inte plats för mig.

I slutet av nian påminde jag om Det osynliga barnet från Mumin. De flesta klasskompisarna behandlade mig som luft. Det var inte bara en gång jag möttes av en isande tystnad när jag försökte tilltala någon utanför kompisgänget, så till sist valde jag att låta bli. Det var bättre att inte försöka än att bli sårad varje gång. Mina vänner valde att stanna utanför de murar jag hade byggt omkring mig och jag hade antagligen inte släppt in dem om de hade försökt.

Jag hade en klump i magen varje morgon jag skulle till skolan. Ibland fejkade jag feber eller illamående för att slippa vara osynlig för en dag. Allt jag ville var att gå ut högstadiet så att jag skulle bli fri från de som bestämde att jag inte var värd ens att synas. 

Idag är jag inte längre osynlig. I gymnasiet fick jag nya vänner och tack vare dem vågade jag visa vem jag är. Jag blev sedd i skolan och hemma hade situationen lugnat ner sig. Med tiden har jag mött många fina människor som har visat mig att jag visst är värd att synas, att jag har något att erbjuda världen och att jag är tillräckligt modig för att jaga mina drömmar. 

Jag vet att jag inte är ensam om mina erfarenheter. Alltför många barn och unga upplever samma sak. Många får ärr som varar livet ut, till exempel är olika former av mentala problem vanliga. Jag hade turen att ha ett så starkt stödnätverk omkring mig att jag lyckades ta mig genom de tuffaste åren men alla har inte samma förutsättningar. 

Vi påverkar människorna omkring oss mer än vi tror. Bara genom att se eller inte se någon, kan vi avgöra hur en annan människa mår. Det är stor makt att ha över andras liv och de flesta är inte ens medvetna om hur stor skada till exempel mobbning gör.

Jag har lämnat högstadieåren bakom mig men fortfarande kämpar jag med känslan av osynlighet. Den smyger sig på när jag minst anar det och det krävs inte mycket för att jag ska befinna mig i skolkorridoren igen. Jag har behov av att få bekräftelse, annars händer det lätt att jag tror att andra tycker att jag inte duger. Det sitter såklart oftast i huvudet men det gör vissa situationer tunga. Självförtroendet slog hårt i botten i högstadiet och det har tagit mig många år att bygga upp det till en sådan nivå att jag kan fungera normalt igen. I många år har jag dragits med svår scenskräck och det är först det senaste året den har börjat lätta. 

Varför berättar jag då det här?

Flera av er läsare arbetar på olika sätt med barn och unga. Ni har makt att påverka deras liv, både positivt och negativt. Använd den makten väl. Var som Muminmamman. Se de osynliga barnen och gör dem synliga. Visa att ni finns där och att ni bryr er. Våga fråga hur de mår och var inte rädda för svaret. Ni förändrar inte liv, men ni kan vara ljusglimtarna som tar någon genom mörkret. 

Till dig som går i högstadiet eller gymnasiet/yrkesskola: tänk på hur du behandlar dina klasskompisar. Skapa aldrig en maktposition genom att trycka ner andra. Det slår tillbaka förr eller senare. Du förstör ditt eget mående, samtidigt som du förstör en annans liv. Tro mig, det är inte värt det.

Vi borde alla bli bättre på att se våra medmänniskor. Alla har ett värde och vi måste inte bli bästa vänner för att jag är vänlig mot dig. Men vi måste börja se de som är osynliga!

fredag 24 november 2017 - 18:34

LISTA OM DRÖMMAR

Det börjar sakta men säkert gå upp för mig att jag har en lång process framför mig innan jag mår bra igen. Jag har inte velat inse fakta men det är troligen fråga om månader snarare än veckor innan jag kan återvända till studielivet. Tålamod är inte en av mina starkaste sidor, jag vill att allt ska ske NU, men utbrändhet fungerar inte på det sättet. 

Ni som är flitiga Sevendays-läsare har säkert sett att det finns något som kallas "Veckans lista". Jag har inte deltagit i en enda av dem, fast många har varit intressanta, men nu kunde jag inte låta bli. Denna vecka handlar listan nämligen om drömmar, ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat.

Mina drömmar är något som har hjälpt mig genom svåra tider. Jag har litat på att det blir bättre och därför vågat drömma om framtiden. Ibland har drömmarna varit orealistiska men det är hela poängen med drömmar. De måste inte alltid vara realistiska. 

Under höstterminen har jag varit väldigt fokuserad på nuet, det jag känner och upplever i stunden, och framtiden har blivit en stor stressfaktor i takt med att mitt mående har blivit sämre. Kommer jag någonsin att orka som tidigare? När börjar jag känna igen mig själv på nytt? och (När) kan jag ta upp mina studier igen? är frågor som har cirkulerat i huvudet. 

Vad är då bättre än att drömma lite? Att fylla tankarna på framtiden med lite positivitet och försöka ta bort stressen. Här är alltså min lista om drömmar.

Om jag fick drömma fritt skulle jag:

Bo här: Nu borde jag säkert skriva något exotiskt land på andra sidan av jorden men faktum är att jag allra helst vill bo i min hemkommun Vörå. Någon av grannkommunerna kan också gå för sig. Det är här jag mår som bäst. På landet. I rågens rike med dess öppna vidder. Visst vore det spännande att bo utomlands men det är i Österbotten mina rötter finns.

Resa hit: Jag har haft turen att få resa en del de senaste åren och för snart tre år sedan prickade jag av ett av mina drömresemål, London. Jag tycker om att upptäcka nya platser så det finns många kvar. Mina topp fem platser jag vill besöka är: Skottland, Färöarna, Kanada, Australien och Hawaii. En nära vän har gjort sin praktik i Kanada i höst och har siktet inställt på att flytta dit i efter studierna så vem vet om det blir en resa dit de kommande åren. Skottland är ändå den plats jag helst vill besöka så nästa resa går förhoppningsvis dit.

Se den här artisten: Med tanke på hur mycket jag älskar musik är det konstigt att jag inte har större intresse för att gå på konserter. Jag lyssnar på ett stort antal artister och har egentligen ingen favorit. Några jag ändå kunde tänka mig att se är Ed Sheeran, Anúna eller Celtic Woman. Jag har haft en förkärlek till keltisk musik de senaste åren och speciellt Celtic Woman har fångat mitt intresse. 

Jobba med det här: Mitt framtida yrke är ännu oklart för mig. Jag vet att jag vill jobba med människor på något sätt. Att hjälpa andra har alltid varit en möjlig karriär för mig men på vilket sätt är fortfarande höljt i dimma. Huvudsyftet med bloggen till exempel är att kunna hjälpa andra människor. Att någon ska läsa det jag skriver om mina erfarenheter och känna stöd och hopp om framtiden. Förhoppningsvis klarnar det så småningom.

Klä mig så här: Jag skulle gärna klä mig i etiska, miljövänliga kläder. Med det sagt menar jag inte som en hippie (trots att det inte är något fel på den stilen) utan i helt vanliga kläder. Ingen människa eller naturen ska lida för det jag har på mig och jag hoppas att fler stora märkeskedjor börjar tänka i liknande banor de närmaste åren.

Träffa den här personen: Överst på min lista står två komiker: Ellen DeGeneres och Miranda Hart. Båda två har hjälpt mig genom tuffa tider och de arbetar för välgörenhet. De är personer jag ser upp till och som motiverar mig att göra saker för andra.

Vakna upp så här varje morgon: Frisk, utvilad och välmående. Det vill väl alla, eller hur? Gärna med någon jag älskar och som delar mina värderingar.

Tjäna det här: Jag har aldrig haft en dröm om att bli miljonär. Jag vill ha tillräckligt med pengar för att leva mitt liv i enlighet med mina värderingar. Att kunna resa och se nya platser. Att slippa oroa sig för ekonomin.

Ge bort det här: I vår familj har vi redan i flera år donerat det vi inte behöver till bättre behövande och det är något jag kommer att fortsätta med. Jag har aldrig haft en önskan om att donera stora pengasummor till välgörande ändamål. Däremot kunde jag tänka mig att arbeta med evenemang för att samla in pengar till andra.

Må så här: Att vara den spralliga, glimten-i-ögat-personen jag normalt är. Att känna ett inre lugn och att vara i balans med mig själv och omvärlden. 

Klara den här utmaningen: Att skriva en bok. När jag gick i högstadiet sa min lärare i modersmål att jag borde skriva en bok om mina erfarenheter. Jag vet inte om hon sa det på skoj eller allvar men sedan dess har ett litet frö grott i mig. 

 

Så här ser min lista ut. Vad drömmer du om?

torsdag 9 november 2017 - 14:49

URSÄKTA, UTBRÄND?

"Työuupumus" (utbrändhet). Så står det i mitt sjukintyg tillsammans med en månads sjukskrivning. Jag fyller 23 år om nästan exakt två månader och här sitter jag nu, utbränd. Var gick det galet frågar jag mig?

För en vecka sedan kom "den berömda väggen" emot. Jag hade gått på högvarv i två dagar på grund av ångest och oroskänslor och på kvällen fick jag en panikattack. Efter det var utmattningen ett faktum. 

När jag började känna av ångesten för ett par månader sedan fick jag höra att jag var på väg att bli utbränd. Jag befann mig i gulzonen. Jag visste (trodde jag) vad det innebär att vara utbränd, eftersom Johanna blev det för ett och ett halvt år sedan och mamma när jag var liten så jag gjorde några livsstilsförändringar. Jag minskade på stressen och började ta dagliga promenader igen, något som jag hade slutat med i våras och inte börjat med på nytt. 

"Nu har jag tagit bort stressmomenten så nu börjar jag säkert må bättre", tänkte jag naivt och fortsatte att gå på föreläsningar, körövningar och andra åtaganden. Tror du att det hjälpte? Nej. 

Faktum är att jag hade ångest varje gång jag var tvungen att delta i något. Till sist blev det också ångestfyllt att träffa vänner. Jag oroade mig konstant för mitt mående och var rädd att något allvarligt var på gång. Det kändes som om jag höll på att bli galen av alla oroliga tankar och jag tänkte att det här slutar nog med att jag blir inlagd, vilket ökade ångesten. 

"Men du har ju sett så pigg ut" fick jag höra idag. Jag vet. Det var för att jag försökte hålla skenet uppe både för mig själv och för alla andra. Genom att delta i föreläsningarna och det andra var jag kapabel att fungera normalt. Dessutom hade jag fått veta att jag måste trotsa ångesten så att den inte tog över mitt liv. Väl framme på till exempel en föreläsning mådde jag hyfsat bra, trots att jag fick anstränga mig för att hålla fokus. Jag fick något annat att tänka på en stund och trodde att det var lösningen på problemet.

Jag skriver som om ångesten är något som inte längre plågar mig och faktum är att den senaste veckan har varit relativt ångestfri. De flesta gånger jag har haft ångest har varit innan jag ska iväg någonstans. Däremot har den ersatts av en enorm trötthet. Med trötthet menar jag inte det som jag känner när jag har haft en lång dag eller haft en fysisk ansträngning. Jag menar inte heller den trötthet jag upplever en fredagkväll efter en lång vecka. Det här är något annat. Jag förstod nog inte tidigare hur trött Johanna var när hon var utbränd eller hur trött mamma kan vara ibland (kroniskt trötthetssyndrom). Jag tror inte att någon kan förstå som inte själv har varit i samma situation. Man kanske tänker att "kom igen nu, det går nog" men det är inte så lätt.

För tillfället orkar jag vara fokuserad i ungefär 2-3 timmar, sedan behöver jag vila. Om något drar ut på tiden, får jag lida för det nästa dag. Ljudnivå och andra stimuli påverkar hur länge jag orkar. Det går till exempel bra att sköta någon hushållssyssla (i tysthet) i ett par timmar medan jag är helt slut i huvudet efter bara några minuter i butiken. Jag har också svårt med starka positiva och negativa känslor, eftersom de tömmer energilagret på en liten stund. 

Det känns lite som att jag går runt i en bubbla. Jag är närvarande men ändå inte. Jag har en konversation men samtalet når inte ända fram. Jag får ingen överblick och struktur i huvudet utan att rita upp det jag tänker på ett papper. Jag har svårt att tänka en vecka bakåt och framåt utan kalender. Jag är ljus- och ljudkänslig och stresståligheten ska vi inte ens prata om. Idag började jag känna mig stressad för att jag fick flera meddelanden samtidigt på WhatsApp. I förrgår stressade jag upp mig för att jag fick förslag på att göra något när jag redan hade en annan sak inplanerad senare på dagen. Mitt stressystem överreagerar för minsta lilla sak.

Sömnen har också den förändrats. Normalt sover jag hela natten och har varken problem med att somna eller att sömnen på andra sätt skulle störas. Redan i juli började jag vakna en gång framåt morgonen. Jag tänkte inte mer på det, eftersom det inte påverkade mitt liv. De senaste två månaderna har den ena gången blivit allt mellan en och fem gånger. Har jag en bra natt vaknar jag första gången cirka klockan sju och somnar om tills jag stiger upp. En dålig natt vaknar jag första gången efter tre och sedan med jämna mellanrum tills jag vaknar. Det är svårt att somna om och jag ligger och vrider och vänder mig i sängen.

Jag drömmer i princip varje natt. Den senaste veckan hade jag en natt när jag inte kom ihåg mina drömmar. Det gör att hjärnan känns aktiv även på natten och på morgonen har jag ofta obehagskänslor, eftersom drömmarna var så tydliga. Ni vet, när man vaknar mitt i en dröm och den hänger med en stund på morgonen? Jag har inte mardrömmar men de kan vara obehagliga ibland. Det är också svårare att få en tydlig gräns mellan natt och dag. Vissa dagar går jag runt i ett drömlikt tillstånd och när drömmarna har varit lika starka som minnen är det svårt att känna den naturliga rytmen.

Hur hamnade jag i den här situationen? Det har jag funderat på mycket den gångna veckan. Jag läste någonstans att den som blir utbränd ofta är chefens dröm. Det är personen som ständigt har något på gång, som är initiativtagande och effektiv. Det är personen som tar ansvar och hjälper andra på arbetsplatsen. Personen har en positiv inställning till livet och ett socialt nätverk. Med andra ord den som man minst förväntar sig att ska råka ut för utmattning. 

Jag hör definitivt till den kategorin. "Chefens dröm" låter lite skrytsamt men resten stämmer bra in på mig. Jag är en person som har svårt att säga nej för jag vill ju så gärna! När någon mår dåligt försöker jag vara där som stöd och visa att personen inte är ensam. Jag tycker om att engagera mig i det som intresserar mig och tar mina uppgifter på allvar. Jag vill känna mig behövd, vilket många gånger har lett till att jag har tagit på mig för mycket. 

När jag tittar tillbaka på året (och åren) finns många orsaker som har lett till utbrändheten. Jag är lite frustrerad över att jag inte tog itu med vissa saker innan det gick så här långt men det är lätt att vara efterklok. Jag tror faktiskt inte att jag kunde ha gjort så mycket annorlunda än jag har gjort. Vissa saker, som har börjat dyka upp i terapin, var jag inte redo att ta upp tidigare. Dessutom tror jag att jag så att säga behövde "nollställas". Jag tror inte att jag hade förändrat mycket utan den här erfarenheten.

För det är så jag ser det. En erfarenhet som ger mig möjlighet att fundera om kring mina mål och värderingar och vad jag egentligen vill här i livet. Vad som är viktigt och mindre viktigt att prioritera för mig. I våras var jag så fokuserad på mina mål att jag glömde bort det som betyder mest: familjen och hälsan. Jag ser redan framsteg i mina familjeförhållanden och hälsan kommer förhoppningsvis med tiden. 

Nu ska jag tillfredsställa de behov jag har berövat kroppen det senaste året. Vila, motion och återhämtning. 

(Om du tog dig igenom hela texten, så applåderar jag! :))

 

torsdag 2 november 2017 - 12:05

"TA EN KLUNK"

- Nämen hej, sidu, de va länge sedan! Har du int någå att dricka? Här ta en klunk.

- Ja, de va int igår. Nä, de e bra.

- Jo, men ta en klunk nu.

- Faktiskt, så dricker ja int.

- Va? Nä, men kom igen nu, en liten klunk bara.

- Nej, de e nog bra så här.

- Okej då...

 

Ovannämnda konversation hade jag med en gammal klasskompis på ett evenemang för många år sedan. Tyvärr var det inte en engångsföreteelse utan det är ett återkommande fenomen.

Jag har aldrig varit full. Ja, du läste rätt. Aldrig. Inte ens i närheten. När jag var tolv år bestämde jag mig för att inte dricka alkohol och det står jag fast vid ännu tio år senare. Jag minns att en vuxen påpekade att jag kanske borde vänta med det beslutet tills jag är äldre men jag var helt säker. 

Människor väljer att inte dricka alkohol av olika orsaker. Min är för de flesta självklar vid det här laget. Det jag inte förstår är varför så många har svårt att acceptera och framför allt respektera valet att avstå från alkohol. Med tanke på hur skadligt det är för kroppen och hur många som har problem med alkohol borde väl frågan snarare lyda: varför dricker du alkohol?

Jag blir lite irriterad varje gång någon försöker bjuda mig på alkohol, om de vet att jag inte dricker, speciellt de gånger någon försöker skämta om det. "Haha, kanske Maria ska ta en klunk?" Ibland har någon av mina vänner gjort det och trots att jag vet att de inte har försökt göra sig lustiga över mig har det stört mig. Jag skämtar också om det ibland men samtidigt kan jag inte hjälpa att fundera. Varför måste vi ens tala om att jag inte dricker? Ingen kommer fram till dig och frågar varför du dricker.

Med åren har folk börjat förstå att jag kan delta i evenemang precis som alla andra utan alkohol i kroppen. Jag har lika roligt som alla andra på festen bortsett från att jag inte har en hejdundrandes baksmälla dagen efter. Jag känner mig inte utanför, jag känner ingen press att jag måste dricka och jag dömer dig inte för att du dricker. 

Jag är fullt medveten om att det är en minoritet, som lider av alkoholism, i Finland. Problemet är att jag växte upp omgiven av den minoriteten så för mig kommer alltid varningsklockorna att ringa när alkohol finns med i spelet. Ju äldre jag blir, desto lättare blir det att hantera situationer där alkohol förekommer och i nuläget kan jag till och med ta ett par klunkar av en kompis dryck. Då är det oftast jag själv som har frågat och om jag har fått frågan är det (för det mesta) av en person som vet exakt hur jag förhåller mig till att dricka. Med andra ord, att jag kan tänka mig en klunk men inte mer.

Vem vet, kanske känner jag mig bekväm att dricka ett glas vin eller en cider om tio år. Det bästa är att det är mitt val på samma sätt som det är mitt val att inte göra det just nu. 

Tänk på det nästa gång du festar med din alkoholfria kompis.

 

 

onsdag 18 oktober 2017 - 13:35

RUTINER I VARDAGEN

Jag börjar så småningom komma in i mina rutiner igen. Eller jag borde kanske säga mina nya rutiner. De gamla ledde på många sätt till att jag hamnade i den här situationen. För några veckor sedan kändes det som om livet vändes upp och ner men vartefter veckorna går lär jag mig att leva med ångesten. En dag i taget, ibland en timme i taget. 

Igår fick jag äntligen träffa en psykolog. Min ångest verkar bero på stress. De flesta symptomen jag har förknippas med stress och utmattning, bland annat ljuskänslighet, tinnitus, trötthet och svårt att fokusera där det är mycket ljud. All oro jag har haft över mitt mående den senaste månaden har ökat stressen, vilket har gett mer ångest och så har det blivit en ond cirkel. Oron (vi kan också kalla den mental stress) har byggts upp sedan jag var liten och i år fick den en näringsrik miljö att frodas i när jag upplevde långvarig fysisk stress. Jag är inte utbränd men om grönt betyder att jag mår bra och rött att jag är utbränd, befinner jag mig i gulzonen.

För att visa hur det påverkar mitt liv kan jag berätta om gårdagen. Jag började alltså dagen med att träffa psykologen. På vägen hem for jag via universitetet med ett papper som skulle lämnas in samt en sväng via posten. Jag hade sovit dåligt på natten och var trött så jag sov en halvtimme när jag kom hem (det är nytt för mig, jag har aldrig varit en person som sover på dagen). När jag vaknade åt jag lunch och gjorde en mindre uppgift till kandidatavhandlingen. På eftermiddagen gick jag en promenad och efter det körde jag till Vasa för att träffa kompisgänget. På hemvägen handlade jag mat och tankade. Tidigare skulle det här ha varit en lätt och avslappnad dag och så kändes det också igår.

Det gör det inte idag. Jag vaknade kring åtta men somnade om. När jag vaknade nästa gång var ångesten fullt på. Jag hade haft en verklig dröm (inte obehaglig, bara väldigt verklig) och kände mig ganska borta. Jag hade hög puls och snabb andning. Jag mådde illa och hade ingen aptit. Hela kroppen kändes tung och trött. Jag är fortfarande trött och det tar extra energi att försöka följa mina tanketrådar. Det piper/ susar i öronen (trots att jag inte upplevde höga ljudnivåer igår) och det känns som om jag befinner mig i en bubbla. Den reaktionen bara för att jag hade en "normal" dag igår. Det är lätt att tro att man kan göra allt som vanligt bara för att man har en bättre dag men det gäller att veta sina gränser. Det är något jag sakta men säkert börjar lära mig. 

Det är dagar som denna som rutiner är ytterst viktiga för mig. Jag hade enkelt kunnat hoppa över frukosten men jag vet att jag börjar må sämre om jag inte äter regelbundet (det gäller också normalt) så jag tvingade i mig lite frukt. Ett par timmar senare hade ångesten avtagit så då kunde jag äta en andra, lite kraftigare frukost. Jag ser till att få i mig frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål alla dagar men de dagar jag mår sämre äter jag lättare mat. 

Varje dag försöker jag få in åtminstone en promenad, helst två kortare om jag är hemma hela dagen. Det hjälper mot ångesten. Dessutom är det viktigt för mig att komma ut så att jag inte sitter inne och grubblar för mycket. Min syster bor en halv kilometer bort och det är lätt att svänga in om jag går förbi. Hon är i princip den enda personen jag visar alla mina känslor åt och jag börjar oftast må bättre (om jag har en dålig dag) efter att vi har pratat en stund. Det hjälper förstås mycket att hon själv har gått igenom samma sak. Jag försöker också ha någon programpunkt, till exempel att träffa en vän eller handla, på dagen men det beror på hur trött jag är. Det viktigaste är att jag lyssnar på kroppen. Idag till exempel blir det inte särskilt vilt program. 

Jag måste bli bättre på att få in stunder på dagen när jag bara är. Det är viktigt att kunna stänga av sina tankar ibland och låta hjärnan vila. Det har jag aldrig varit bra på. Jag kan ta det fysiskt lugnt men det är sällan hjärnan är riktigt stilla, förutom när jag sover. Mindfulness har blivit ett modeord men det är viktigt att kunna släppa stressen en stund. Mitt mål i hela härvan är att försöka bli en lugnare person och att få in hälsosamma (läs: stressfria!) rutiner i vardagen.

Vi borde alla bli bättre på att lyssna på oss själva. Jag var en idiot som ignorerade tecknen när jag fick dem och nu sitter jag här. En nyttig läxa men jag hade gärna undgått den. Samtidigt kunde tidspunkten inte ha varit bättre (om vi ska försöka se något positivt), eftersom jag knappt har några föreläsningar i höst. Mitt enda pågående projekt är kandidatavhandlingen och den tar jag i egen takt.

I flera år har jag känt att jag är i riskzonen för att bli utbränd men jag har inte gjort desto mer för att minska riskerna. Om du är en person som lägger dig själv i den kategorin, börja i tid. Lär av mina misstag och reagera på de tecken som din kropp ger dig. Du tackar dig själv i slutändan. :)

söndag 8 oktober 2017 - 21:28

UR DIMMAN I HÄLSAN

Idag är första dagen på länge som jag har känt igen mig själv. Jag mådde inte bra när jag vaknade men under dagens lopp lättade dimman. Jag åt lunch tillsammans med Johanna, Andreas, pappa och Maria och hade en riktigt trevlig eftermiddag. Jag kommer definitivt att ha många dåliga dagar ännu men det gör också att dagar som denna är värdefulla. Det ger mig en möjlighet att tanka energi inför dåliga dagar och hopp om att jag tar mig ur det här. För mig är det inte frågan om utan när jag börjar må bättre men det kommer förstås att ta tid. 

Jag började fundera på en sak häromdagen. Jag läste en blogg och stötte på uttrycket "psykisk hälsa". Jag hajade till och stannade upp. Jag kände nästan att jag hade en aha-upplevelse. Varför talar vi alltid om psykisk ohälsa när vi istället kunde prata om psykisk hälsa? När vi diskuterar vår fysiska hälsa (se där!) är det sällsynt att vi talar om vår ohälsa. Vi kan säga påståenden som "min hälsa är inte så bra" eller "jag har inte hälsan just nu" men vi pratar aldrig om att "jag har ohälsa".

Däremot är det precis det vi gör när vi pratar om vår mentala hälsa. Säg till någon som inte är insatt i psyket att du lider av psykisk ohälsa och redan innan du har hunnit till din diagnos kan du se hur fördomarna triggas igång. Mentalsjukhus, elchocker, bältesläggning, hjäälp! Så igen, varför börjar vi inte prata mer om psykisk hälsa istället? Hälsa är ett ord som klingar positivt. Hälsa är viktigt för de flesta och många strävar efter att ha en god hälsa. Om vi pratar om fysisk hälsa, tycker jag att vi också borde fokusera mer på psykisk hälsa. 

Jag vet inte om jag är naiv i mina funderingar men för mig känns det mycket bättre att prata om min psykiska hälsa än min psykiska ohälsa. När jag pratar om hälsa känns det som om jag har något att arbeta mot medan "ohälsa" känns som en dom. Jag känner inte att jag lider av "psykisk ohälsa", snarare att jag har en svacka i min psykiska hälsa, till exempel som när man har brutit ett ben (en mycket förenklad jämförelse). Det tar tid att läka men till sist blir man frisk igen. Det finns många människor som har fysiska åkommor men ändå anser att de har hälsan i skick. Då gäller väl detsamma för den psykiska hälsan?

Jag förstår att psykisk ohälsa är ett samlingsbegrepp för många svårdefinierade sjukdomar och det är lättare att i vissa sammanhang bara säga att man lider av psykisk ohälsa än att gå djupare in på ämnet. Jag vet att många diagnoser är så allvarliga att man helt enkelt är tvungen att tala om psykisk ohälsa. Jag menar inte att vi kan ta bort begreppet men vi kanske kunde fundera på om vi är tvungna att tala om ohälsa i alla sammanhang eller om det är på tiden att vi försöker få bort lite av den negativitet som finns kring ämnet. Jag är övertygad om att benämningen är en del av problemet med fördomar kring psykisk (o)hälsa.

Slut på söndagssvamlet! 

tisdag 3 oktober 2017 - 21:20

ÅNGEST VAR NAMNET

Idag träffade jag en hälsovårdare vid studenthälsovården. Hon konstaterade att jag har någon form av ångeststörning och bokade tid till en läkare. Samtidigt fick jag också tid till en psykolog. Nu ska jag bara vänta en och en halv vecka (!) på att träffa dem. Jag tycker synd om dem som mår sämre och är tvungna att vänta lika länge (eller längre) på en tid. 

Det känns underligt att skriva om det här. Plötsligt känns allt så verkligt. Ångest har alltid varit något som andra har, inte jag. Trots att jag har haft liknande känslor sedan jag var cirka sju år gammal, har jag alltid bara kallat dem oro, rädsla eller stress. Ångest har jag förknippat med mina vänners panikattacker och det jag har kommer inte i närheten av det. Jag var nästan säker på att jag skulle få det svar jag fick men ändå är det lite svårt att acceptera. Jag fick göra ett test för depression men det visade (såklart) ingenting. Jag visste redan att jag inte är deprimerad, trots att jag har ångest och inte mår bra.

Vad är då nästa steg? I väntan på läkarbesöket får jag börja öva mig på att sakta ner litegrann. Redan idag avstod jag från ett uppdrag jag hade sett fram emot i flera veckor. Jag skulle ha undervisat en grundkurs i danska på universitetet men det blev jag tvungen att skippa. Jag vet att jag skulle ha klarat det men det orsakar för mycket stress just nu. Idag har jag också meddelat resten av styrelsen att jag inte kommer att vara lika aktiv i höst som jag hade tänkt mig. Det var ett hårt slag att behöva medge att jag inte kommer att kunna vara lika aktiv i studielivet som i våras. Jag mår bra av att ha många järn i elden men det är bara att acceptera fakta. Just nu måste jag lyssna på mig själv.

Det svåraste hittills har, förutom själva ångesten, varit rädslan för att andra ska tycka att jag har förändrats på något sätt. Det finns en hel del stigma kring psyskisk ohälsa och jag känner att ångest är ett diffust fenomen som det kan vara svårt att förstå sig på. Depression är redan lättare att begripa sig på, eftersom den drabbade åtminstone i viss mån kan förklara sina känslor. När någon frågar mig vad jag känner kan jag inte svara annat än att det påminner om stress. Man brukar säga att ångest är alla känslor på en gång och det är en ganska bra beskrivning.

Jag påpekade åt hälsovårdaren tidigare idag att jag mår bra. Mitt liv är bra, mina studier fungerar, jag har fungerande relationer osv. Jag kan inte förstå varför ångesten visar sig nu. Hon svarade mig att det oftast är när livet börjar bli bättre och man tror att läget är lugnt som obearbetade händelser dyker upp. Det är logiskt när man tänker efter för då slappnar man av på ett annat sätt än man kanske har gjort tidigare. Jag trodde att jag hade bearbetat allt tillräckligt för att undvika "tillbakablickar" som denna men något stör tydligen ännu i bakgrunden. Jag vet för tillfället inte vad det är men det ska jag banne mig ta reda på. 

Jag vill ta tillfället i akt och säga hur tacksam jag är för de människor jag har runt om mig. Min familj, i synnerhet min syster, finns här för mig dygnet runt. Johanna fick svår ångest när hon blev utbränd för ett och ett halvt år sedan så hon vet exakt vad jag går igenom. Det är en stor lättnad att kunna prata med någon som vet vad som händer de gånger jag inte förstår mig själv. Pappa har skickat och frågat hur jag mår varje dag i en vecka och trots att det känns lite tjatigt ibland betyder det mycket. Jag vet att mina vänner ställer upp när det behövs men för att vara helt ärlig har jag inte orkat med särskilt mycket extra sällskap utöver studielivet. De dagar jag inte känner av ångesten går det bra men andra dagar är tunga att tillbringa bland människor.

Idag var ändå ett undantag. Vissa människor är så förstående att man vill ge dem en kram. Lyckligtvis var det den typen av människor jag hade att göra med hela dagen. Först skulle jag träffa hälsovårdaren för att sedan fortsätta till universitetet och meddela att jag inte klarar av att undervisa kursen i danska. Redan utan ångest är det en jobbig situation men jag mådde fysiskt illa på morgonen och förmiddagen. Den ångesten var bortkastad. Efter båda samtalen mådde jag bättre tack vare de personer jag talade med.

Till sist vill jag påpeka en sak. Behandla mig inte annorlunda. Jag är trött och har ångest men jag är inte oförmögen att fungera normalt. Jag är (tillsvidare) inte sjukskriven men tar allt i lugnare tempo för tillfället. Det kan hända att jag är lite frånvarande den närmaste tiden men låt mig själv bestämma när jag behöver vara det. Jag har fortfarande behov av att träffa andra människor. :)

Det här inlägget hoppar lite hit och dit, ungefär som mina tankar, men det är en bit av min vardag för tillfället.

 

måndag 25 september 2017 - 17:40

LIFVET

Den senaste månaden har jag haft en bloggpaus. Orsak: ångest.

Jag slutade sommarjobba den sista augusti. Veckan därpå hade jag de första studierelaterade måstena. Bland dem fanns första uppträdandet med kören denna termin och ett muntligt engelskaprov. Normalt är jag lite nervös inför liknande händelser men den här gången var jag riktigt nervös. Jag gick omkring med hjärtklappning dagarna före och hade till och med fjärilar i magen. Jag tänkte inte desto mer på det utan tänkte att det nog beror på att det var så länge sedan jag hade stått inför publik. Båda uppträdandena gick bra och jag slappnade av. Tills helgen kom.

På lördagskvällen började jag må lite underligt. Det kändes som att en migränattack var på kommande men den dök aldrig upp. Jag förklarade det med att jag hade suttit lite för länge vid datorn och gick och lade mig. Söndagen kom och gick och jag mådde fortfarande inte bra. Jag kände mig stressad och orolig hela dagen. Jag hade ingen aptit och visste inte varför jag mådde som jag gjorde.

Veckan som följde var den längsta jag har upplevt på många år. Jag hade hjärtklappning flera gånger varje dag och kunde inte förklara varför. Jag hade ångest och svårt att slappna av. Efter några dagar kändes det som om jag befann mig i en bubbla och jag visste inte hur jag skulle slå hål på den. Onsdagen var den enda dagen på hela veckan som jag knappt kände av ångesten och det förklarar jag med vänner och musik. Vi hade körövning den kvällen och sång är som terapi för mig. Efter övningen kände jag mig mer avslapppnad än jag gjort på några dagar. Tyvärr höll det inte i sig. Ju närmare helgen kom, desto värre blev ångesten. På måndagen väntade en resa till Århus och jag visste att jag inte skulle klara resan med det jag upplevde just då. 

På söndagen var jag i upplösningstillstånd. Jag grät för minsta lilla och befann mig på gränsen till en ångestattack. Min syster fick mig till sist att ringa till akuten, så att jag kunde få svar på om det var något allvarligt. Tidigare den veckan hade jag besökt läkare (ville ta ett blodprov eftersom jag till stor del har lämnat bort djurprodukter ur min kost det senaste året) men jag tog upp att jag inte mådde bra. Jag kände att jag inte blev tagen på allvar. Några dagar senare ringde jag till sjukvårdsrådgivningen vid VCS men sjukskötaren viftade bort mina problem. "Försök att tänka på något annat i helgen" var det svar jag fick. Lätt att säga när man är så insnörad i sina egna tankar att man inte hittar ändan på garnnystanet... 

Tredje gången gillt får jag säga för jag pratade med en helt underbar sjukskötare. Hon lyssnade på allt jag sa och lugnade ner mig (mina tankar hade vid det laget hunnit så långt att jag funderade på om jag hade en hjärntumör...). Under samtalets gång kände jag hur min ångest sakta men säkert försvann och jag började slappna av för första gången på över en vecka. På kvällen fick jag också massage och jag hade aldrig föreställt mig att jag kunde känna mig så lugn efter veckan som varit. 

Jag reste till Danmark och det var en välbehövlig paus. Jag fick spendera en vecka tillsammans med mina vänner i en av mina favoritstäder och hade inte tid att tänka så mycket. Den sista dagen blev lite tung, jag kände av den tidigare veckans strapatser, men helheten var bra. 

Nu är jag hemma igen och med lite distans till de gångna veckorna börjar jag se orsaker till varför jag plötsligt fick sådan ångest. Jag har inte gett mig tid att ta det lugnt och att ta hand om mig själv som jag borde i år. Jag är inte en stresstålig person och speciellt i våras hade jag lite för mycket att göra. Att må som jag gjorde blev en väckarklocka för mig och jag ser verkligen till att ha tid för mig själv i höst. 

Nu lämnar jag inte mig själv åt mitt öde. Jag vet att jag borde prata med någon om det här och det ska jag också göra. Faktum är att det inte är första gången jag har mått så här. Det har gått i perioder sedan barndomen. När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag peka ut otaliga gånger där jag har känt ångest, de första redan i dagisåldern. Det intressanta är att min syster har upplevt precis samma symptom sedan hon var liten och hon har nyligen fått diagnosen generaliserat ångestsyndrom. 

Flera av de som känner mig kommer att läsa det här med stor förvåning. Jag har hållit den här delen av mig själv ytterst privat och inte ens mina närmaste vänner känner till det här. Jag vet inte varför det plötsligt känns okej att dela med mig av det nu. Kanske för att jag för första gången i mitt liv har bestämt mig för att försöka ta reda på vad det här egentligen rör sig om. Hittills har jag tryckt in ångesten i ett mörkt hörn men nu insåg jag att den faktiskt kan bli så stark att den påverkar mitt liv. Och det vill jag gärna ta itu med innan den blir handlingsförlamande!

Till sist vill jag bara påpeka att jag mår bra. För mig innebär inte ångest en panikattack, det är mer en molande känsla som ibland ligger på i bakgrunden. Jag vet inte varför den dök upp just nu, jag har inte känt ångest på det här sättet på flera år men något triggade tydligen den. Ångest innebär inte heller att jag är deprimerad. Som sagt, skulle knappt de som har känt mig längst kunna säga att jag har lidit av ångest sedan barnsben och då skulle de ändå säga att jag är en positiv person.

Jag tvivlar på att det är något i mitt förflutna som har kommit upp till ytan men min uppväxt har gjort att jag har lättare för att få ångest än många andra. Jag vill ge en sann bild av hur det är att ha vuxit upp med en missbrukande förälder och det här är absolut en bieffekt. Trots att det inte påverkar mitt liv varje dag, finns det med i bakgrunden och det är något jag lär mig att leva med. Ska bli intressant att höra ett professionellt utlåtande om det här nästa vecka.