onsdag 27 juni 2018 - 16:35

BLOGGENS FRAMTID

Ni som läser min blogg regelbundet vet att jag har varit inaktiv på sistone. Jag har funderat mycket på hur jag ska göra med bloggen. 

Mitt liv har förändrats på nästan alla plan sedan jag startade bloggen. Jag själv har förändrats som person. När jag någon gång går tillbaka för att läsa tidigare inlägg, kan jag tycka att "oj, skrev jag faktiskt det där?". Det är klart att sättet jag skriver på förändras i takt med att jag utvecklas och så ska det vara. Det jag har funderat mest på har varit mitt val av tema. 

Sedan jag var tonåring har jag känt att jag kan göra något positivt med mina erfarenheter. Det känner jag fortfarande. Bloggen är idealisk för att nå människor som jag annars inte skulle träffa och det har varit terapeutiskt för mig att få skriva om vissa händelser. Jag har fått mycket positivare feedback än jag hade väntat mig och det är fint att veta att jag gör skillnad. 

Ändå har jag under de senaste månaderna känt att jag är inne på lite fel spår. Eller ja, inte fel spår direkt men jag känner att mitt fokus har flyttat sig lite. Under utbrändheten har jag haft tid och möjlighet att rannsaka mig själv (det gör jag fortfarande) och jag har rensat ut mycket skräp som har samlats på hög. Plötsligt har jag inte lika stort behov av att skriva om min uppväxt längre. Jag har fortfarande många idéer till kommande blogginlägg men det är så liten del av mitt liv nu. Jag känner inte att jag kan skriva regelbundet om något som sällan finns i mina tankar. 

Ett tag funderade jag på att sluta blogga men jag får ändå ut så mycket av att skriva att jag vill fortsätta med det. Det jag istället tänker göra är att skriva om lite fler teman. Ett av mina största intressen de senaste åren har varit (och är) att leva ett hållbarare liv. Jag har utforskat olika levnadssätt och förändrar hela tiden min livsstil så att den ska vara mer i samklang med naturen. Det här är något jag känner starkt för att ge större plats på bloggen. 

Jag har med andra ord bestämt mig för att inkludera fler områden av mitt liv i bloggen. För första gången sedan jag började blogga börjar jag ha en lite tydligare bild av vart jag vill nå med mitt skrivande (och mitt liv i allmänhet). 

Jag kommer fortsättningsvis att låta bloggen vara. Jag har haft ett enormt behov av att vara ensam i sommar och jag har avsagt mig alla måsten. Dessutom vill jag ha en klarare bild av hur jag i fortsättningen lägger upp skrivandet. Jag skulle gärna få till en rutin så att inläggen kommer med jämnare mellanrum. 

Kom gärna med förslag om du har ett ämne som du vill att jag ska skriva om. Många har tagit kontakt via Facebook och det går bra om du inte vill publicera en offentlig kommentar.

Ni ska alla ha det riktigt somrigt tillsvidare och så hörs vi när jag har fått ordning och reda på torpet!

lördag 12 maj 2018 - 21:20

FAMILJELIVET EFTER ETT MISSBRUK

Hej på er! Det börjar vara ett tag sen (igen!). Jag har varit allt annat än en mönsterbloggare på sista tiden men ibland finns skrivarlusten inte där. För mig är bloggen en hobby och därför pressar jag mig inte att skriva när jag inte känner för det. Vi får se om jag ger en uppdatering av läget men det blir i så fall i ett senare inlägg. Kortfattat kan jag säga att måendet är bättre, orken är sämre.

Jag tittade genom mina senaste inlägg och insåg att det är länge sedan jag skrev ett inlägg med missbrukstema. Idag tänkte jag skriva lite om hur familjelivet kan se ut efter att en alkoholist blir nykter. Det har varit en berg-och-dalbana av känslor de senaste åren, speciellt från min sida, och det är egentligen först nu (sex år efter att mamma blev nykter) som harmonin har infunnit sig i vårt hem.

Ett missbruk river sönder familjen på många sätt och barnen tvingas växa upp i otrygghet, skam och rädsla. Många barn blir förälder till sin förälder och tar därmed på sig ett lika stort ansvar som de vuxna. Det gör att hela familjebalansen rubbas. Vem är egentligen förälder? Vem bestämmer? Vem är barn? Allt blir ett enda kaos. 

Johanna och jag tog båda tidigt den vuxna rollen i vårt förhållande till mamma. Det har tagit mig sex år och en utbrändhet att inse att jag får vara behövande och att hon kan ge mig det stöd jag behöver. Det ser ungefär likadant ut för Johanna. Vad har då de senaste åren bestått av?

Mamma blev nykter den 25 februari 2012. Jag gick i ettan i gymnasiet och Johanna gick i åttan i högstadiet. Det första halvåret bestod av fullständig lättnad och konstant oro. Vi var glada för varje nykter dag men visste att mamma kunde falla tillbaka i missbruket igen. Vartefter månaderna gick började vi tro på att den nya vardagen kanske var något hållbart. Vi vänjde oss sakta men säkert vid att inte leva i ständig oro för morgondagen och kunde fokusera lite mer på våra egna liv. I något skede slutade vi räkna veckorna. De blev naturligt till månader som till sist blev till år. 

När man har varit van vid att tänka på en annan person i elva år, börjar man inte tänka på sig själv i första taget. Vi fortsatte att behandla mamma som att hon var sjuk och var nog små hönsmammor här hemma. Jag skulle säga att vi hade ett relativt vanligt famljeliv under det första året efter att mamma blev nykter. Både Johanna och jag njöt av friheten. Johanna skaffade pojkvän och jag spenderade mycket tid med mina kompisar. 

På våren 2013, ett år efter att mamma blev nykter, drabbades två av mina nära vänner av psykisk ohälsa. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg (länk här) så jag berättar inte desto mer detaljerat nu. Det jag i efterhand har sett är att mitt engagemang (eller ska jag säga medberoende?) i deras mående blev början på det emotionella kaos jag har upplevt de senaste åren. Jag var så van vid att ta hand om den som inte mår bra hemifrån att jag fullständigt gick in i rollen som var så välbekant. Jag satte mina egna behov åt sidan och fokuserade på att lösa de problem jag hade framför mig. Med tanke på vad jag höll på att återhämta mig från var det kanske inte det smartaste valet.

Jag skrev studenten under höstterminen 2013 och vårterminen 2014. I det skedet började stressen ta ut sin rätt och jag började få vredesutbrott hemma. Pappa hade också en stressig period och vi rök ihop var och varannan dag. Johanna började dessutom visa tecken på att hon inte mådde bra. Vi hade båda två kört på taktiken att "nu är allt bra, nu går vi vidare" och ingen av oss hade bearbetat vår barndom på djupet. 

Jag fick min studentexamen och flyttade hemifrån för att börja studera. Under sommaren föll mamma in i ett medicinmissbruk. Nu befann vi oss i samma kaos som tidigare och pappa och jag fortsatte att gräla. Jag flyttade hemifrån med en känsla av att ingenting är uppklarat och att jag kommer att vara fastkedjad vid min familj för resten av mitt liv. 

Våren 2015 var den sämsta perioden jag har haft. Inte ens min utbrändhet har fått mig att må så dåligt som jag gjorde då. Mamma var så dålig att hon åkte ambulans några gånger. Johanna var uppgiven och jag var på väg att bli deprimerad. Pappa träffade sin nuvarande partner, vilket jag är otroligt glad över, men just då blev det ännu en händelse att förhålla sig till.

Under den här tiden var känslan av en familj nästan obefintlig. Mina faddrar blev som ett par extraföräldrar åt mig och utan dem vet jag inte hur jag hade klarat av våren och sommaren. De fungerade som stödfamilj åt Johanna och mig när vi gick i högstadiet och vi har haft ett nära band sedan dess.

Hösten innebar en ny början när mamma gick med på behandling och från och med januari 2016 har mamma varit fri från sitt medicinmissbruk. Äntligen slut på besvärligheter, eller? Inte riktigt.

När vi till sist insåg att nu kanske vi faktiskt får tillbaka vår "riktiga" mamma, då kraschade Johanna. Hon blev diagnosticerad med generaliserat ångestsyndrom och utbrändhet. Till skillnad från tidigare fanns båda våra föräldrar där men hon lät ingen finnas till hands. Johanna blev sakta men säkert bättre och livet lugnade ner sig lite. Jag fortsatte att vara lättirriterad gentemot min familj och det störde mig att jag inte förstod varför. 

Läsåret 2016-2017 var riktigt bra. Det kändes som att vi började få ordning på våra liv och saker och ting började falla på sin plats. Vi fick äntligen leva våra liv och speciellt jag hade stora planer. Lite väl stora planer för i november förra året blev jag diagnostiserad med generaliserat ångestsyndrom och utbrändhet. 

Hela mitt liv vändes upp och ner på en dag när jag fick min diagnos och blev sjukskriven. Men vet ni, jag är så otroligt tacksam för det! Jag har alltid hållit allt inom mig. Min familj har egentligen fått veta ganska lite om vad jag tänker och hur jag känner. Till en början var det en skyddsmekanism men till sist hade jag så mycket på lager att jag helt enkelt inte visste var jag skulle börja. 

När jag blev sjuk fick jag finna mig i rollen som behövande. I perioder var ångesten så stark att jag inte hade något annat val. Jag var så rädd för allt att jag var tvungen att släppa in mina föräldrar. Min sjukskrivning påverkade hela familjen i högre grad än när Johanna blev sjukskriven. Jag valde att flytta hem till mamma och pappa medan Johanna fann tryggheten i sin pojkvän. Speciellt pappa har fått en mycket bättre bild av vad det rent praktiskt innebär att lida av ångest och utbrändhet. 

Idag är vi närmare varandra som familj än vad vi någonsin har varit. Balansen är återställd, jag har fått utlopp för den ilska jag hade inombords och har en bättre relation till mina föräldrar och min lillasyster. Vi har alla lättare för att prata om saker och jag känner att min utbrändhet på många sätt har rensat luften. Det ord jag idag väljer att beskriva vårt familjeliv med är harmoniskt och med tanke på hur de senaste åren har sett ut är det ingen självklarhet. 

Jag är tacksam för att vi har nått så här långt. Det har inte varit lätt alla gånger men våra erfarenheter har gjort oss till dem vi är. Allas liv behöver inte vara så här kaotiska efter att en missbrukande förälder blir nykter men det här är vår historia. 

onsdag 11 april 2018 - 22:30

FLYTTLASSET GÅR...

...till Vörå!

Det har varit tyst på bloggen ett tag och det har sina orsaker. Jag håller nämligen på att flytta. Det enda som har kretsat i mitt huvud den senaste tiden är målarfärg, möbler, inredning och loppis. Min stackars utbrända hjärna har inte riktigt hängt med i svängarna men jag hinner förhoppningsvis ifatt mig själv inom kort.

Varför flyttar jag då? De som känner mig bäst vet att det här är något jag har tänkt göra en lång tid. Jag har alltid velat bo i Vörå. Här känner jag mig hemma. Det har inte bara att göra med familjen, det är mer än känsla jag får av orten och omgivningen. Under min sjukskrivning har jag vistats i princip uteslutande här och jag kan se vilken positiv effekt det har haft på mitt mående. 

Jag hade verkligen inte tänkt flytta medan jag är utbränd. Att företa sig ett så stort projekt kan kännas smått överväldigande under vanliga omständigheter men i nuläget har det känts lite som att bestiga ett berg. Den här veckan började vi riva ner tapeter och måla och två dagars fysiskt arbete räckte till för att jag knappt har orkat röra mig från sängen idag. Jag behöver inte tro att jag är i närheten av att bli återställd ännu, tvärtom.

Nu frågar ni er säkert varför jag utsätter mig för det här. Jag har levt hela mitt liv med en stark tro på att allt har en mening. Jag ifrågasatte aldrig ens de svåraste stunderna i mitt liv för jag visste att jag kommer att lära mig något när det är över. Och det har jag gjort. Alla gånger. På samma sätt ser jag de postitiva händelserna i mitt liv. Allt sker när det är tänkt att det ska ske. 

Det var en slump att jag fick nys om min nya lägenhet och allt gick så smidigt att jag inte kunde göra annat än att flytta. Min nya lägenhet är mindre, ljusare och mer i min stil än min gamla lägenhet. Den har balkong (!) och är nyrenoverad. Den är perfekt storlek för den livsstil jag har just nu och ligger centralt. 

Flytten innebär att jag har fått lägga allt annat i mitt liv på is en tid. Kandidatavhandlingen blir framskjuten med nästan en månad och jag har varit allt annat än nåbar för vänner de senaste två veckorna. Jag har tagit ett stort steg tillbaka i min återhämtning med tanke på energinivån men det är ändå värt det i slutändan. Jag har aldrig sett fram emot att flytta till en ny lägenhet så mycket som nu. Det säger en del med tanke på att jag flyttar för åttonde gången i mitt liv. 

Jag har stundvis tvivlat på om jag gör rätt val. Tänk om jag tar ut mig för mycket? Tänk om ångesten kommer tillbaka? Tänk om jag trots allt inte trivs?  Varje gång orostankarna återvänder tänker jag på allt det positiva med att flytta och låter den känslan ta över. Jag vet att det är rätt val och fördelarna väger upp nackdelarna. 

Vem vet hur mitt liv ser ut om ett år? Vem vet var jag bor och vad jag gör? Just nu vet jag i alla fall. Jag blir Vöråbo.

onsdag 21 mars 2018 - 12:05

GÅ DIN EGEN VÄG

De senaste veckorna har jag funderat mycket på vad det egentligen innebär att gå sin egen väg. Att på allvar följa sitt hjärta och göra verklighet av sina drömmar. Jag har funderat på om jag faktiskt gör det jag vill eller om jag gör det som jag tror att andra förväntar sig av mig. Det jag kom fram till var att jag ganska långt har gjort det som andra förväntar sig att jag ska göra. Jag har varit rädd för att göra det jag vill för vad ska andra säga! 

Plötsligt en dag slog det mig. Vem bryr sig? Helt ärligt, vem bryr sig om vad jag jobbar med, var jag bor, vilka intressen jag har, hur jag äter, vem jag umgås med osv. Ingen! Visst finns det de som skvallrar och funderar på andras göranden och låtanden men de bryr sig inte genuint.

Jag började se över mitt liv och tänkte på de saker jag skulle vilja göra om jag inte brydde mig om vad andra tycker. Listan blev lång. Jag insåg att det skapar stress och hindrar mig i mitt tillfrisknande. Jag blev nästan lite arg på mig själv när jag förstod hur mycket jag har brytt mig om andras åsikter genom åren. Vilket slöseri med tid!

Det låter dramatiskt att förändra sitt liv och följa sina drömmar men alla har inte stora planer. Min dröm är en liten röd stuga med vita knutar, ett äppelträd utanför fönstret och en vit grind. Ett trädgårdsland och en katt. Jag mår bäst på landet och jag vill leva ett lantligt liv. 

Jag har länge vetat att det är så jag vill leva. Redan i tonåren drömde jag om min lilla stuga men då vågade jag inte ge uttryck för mina drömmar. De vuxna jag anförtrodde mig åt smålog menande och sa att jag hinner ändra mig när jag blir äldre. Mina jämnåriga ville bort från "den händelselösa landsbygden" och jag ville inte stå ut från mängden. 

Jag har haft bra betyg under hela min skoltid och ju äldre jag blev, desto mer tycktes alla förvänta sig att jag skulle "bli något". När jag började studera på universitetet kände jag ännu större press på att leva ut andras förväntningar. Jag måste skaffa ett bra jobb och flytta bort från landet. Jag får trots allt en univeristetsexamen när jag är klar. Jag vet att det är dumt att tänka så här men jag fick flera kommentarer som gav stöd åt mina tankegångar, vilket gjorde mig ännu ovilligare att uttrycka min vilja. 

Under min sjukskrivning har jag insett att de människor som betyder mest för mig (min familj och mina närmaste vänner) finns där, trots att det har skett en stor förändring i mitt liv. Det gjorde att jag äntligen vågade följa mitt hjärta. De som verkligen bryr sig om mig vill bara att jag ska må bra. De bryr sig inte om ifall jag presterar något eller inte. Om jag mår bra av att leva ett lugnt liv, så är de glada för min skull. 

Det är kanske det som är svårast med att våga gå sin egen väg. Vi är rädda för att förlora vänner och bekanta om vi förändras eller gör stora förändringar i vårt liv. Plötsligt kanske vi inte passar in i miljön som vännerna finns i. Det är inte hela världen. Till och med under min sjukdomstid har jag gjort nya bekantskaper. Vissa människor är det meningen att vi ska känna bara under en viss tid medan andra finns med livet ut.

De största förändringarna har skett i mina tankemönster men jag har också gjort några konkreta förändringar. För en vecka sedan gick jag genom mina vänner på Facebook och Instagram. Jag raderade alla som jag var vän med "bara för att". Kvar blev endast de jag på riktigt är vän eller bekant med och som tillför något positivt i mitt liv. 

Jag har handarbetat regelbundet under min sjukskrivning och det tänker jag fortsätta med. Jag har velat pröva många praktiska saker men jag har alltid sett mig själv som en teoretisk person så jag har låtit bli. Jag har tagit ut i förskott att jag inte kan, trots att det visar sig att jag visst kan. 

Idag blev jag ägare till en blå spark och därmed gick en barndomsdröm i uppfyllelse. Jag har ändrat mitt ämne till kandidatavhandlingen så att jag nu skriver om ett ämne som berör mig djupt. Det kräver mycket mindre än min andra idé men det ger mig mer. När jag är tvungen att välja vad jag lägger min energi på, vill jag lägga den på saker som betyder något för mig. Ni ser, det behöver inte vara stora förändringar men alla småsaker bidrar till känslan av välbefinnande.

Det skedde en stor förändring inom mig när jag äntligen tillät mig själv att följa mina innersta drömmar. Jag känner tillfredsställelse och glädje. Samtidigt känner jag mig starkare och har ett minskat behov av att försvara mina val. Jag vet att jag är på rätt väg och de val jag gör baserar jag på detta. Min familj och mina vänner stöder mina val, eftersom de ser att jag menar allvar med det.

Nu går jag min väg, ingen annans. 

20180317 2

 

 

tisdag 27 februari 2018 - 20:43

6 ÅR AV NYKTERHET

Jag är glad att jag även detta år får skriva detta inlägg och samtidigt lägga till ett år till mammas nykterhet. Nu har det gått sex år sedan mamma blev nykter och två år sedan hon fick kontroll över sitt medicinmissbruk. Vi har för länge sedan slutat räkna dagar och veckor och noterar inte heller månaderna som går men åren vill vi ändå uppmärksamma. 

Det är ingen självklarhet att mamma fortsätter att vara nykter. Mamma går under benämningen "nykter alkoholist" och det innebär att hon kommer att bära med sig sin sjukdom resten av livet. Det betyder inte att hon kommer att börja dricka igen men risken finns. Det här är inget vi tänker på men det betyder i praktiken att en droppe alkohol kan få mamma att trilla dit igen. 

Vi njuter så otroligt mycket av att få leva ett normalt familjeliv. Nåja, så normalt det nu går. Vad är egentligen normalt? Vi kan ringa mamma när som helst och vet att hon är närvarande och lyssnar. Vi behöver inte frukta vad som väntar oss när vi kommer hem. Vi kan lugnt lägga nyckeln i dörrlåset och vrida om utan att först dra ett djupt andetag. 

Det här inlägget tillägnar jag mamma. Hon har gett mig författargenerna, optimismen och tron på det goda i livet. Jag är tacksam över att få vara din dotter och stolt över att du har kommit dig så här långt!

Här hittar ni förra årets inlägg. 

 

söndag 18 februari 2018 - 18:00

TRÖTTHET

Jag är trött.

Trött på mitt bleka ansikte

Trött på ringarna under mina ögon

Trött på att vandra i dimma

Trött på att inte orka

Jag är trött på tröttheten.

 

Det här skrev jag i november eller december. Då var utmattningen som störst och även småsaker gjorde mig trött. I januari började jag känna mig piggare och en del av tröttheten försvann. Hjärntröttheten är fortfarande kvar och det är något som många har svårt att förstå.

Jag har flera gånger fått höra att jag ser ut som vanligt. Att det inte märks att jag skulle vara sjuk. Att jag är mig själv. Det andra inte vet är att jag oftast har vilat innan jag träffar dem eller att jag vilar när jag kommer hem. Det andra inte vet är att jag troligen inte gör särskilt mycket mer den dagen och ibland också dagen efter att jag har träffat dem. Det andra inte vet är hur mycket energi det tar att hålla igång en konversation. Det andra inte vet är hur det är att vara trött.

Tänk dig att du har varit ute och festat. Det blev sent och du gick och lade dig frampå morgonsidan. Nästa dag vaknar du och känner dig trött. Du har huvudvärk, känner dig degig och seg. Huvudet fungerar inte riktigt som det ska. Du kanske har lite svårt att koncentrera dig och skulle helst av allt bädda in dig i bomull hela dagen. 

Ta nu de här symptomen gånger två. Lägg till ett konstant susande och pipande i öronen, ljus- och ljudkänslighet, ångest och lättretlighet. Ungefär så känns det att vara utbränd. Det är ingen vanlig trötthet och de gånger jag säger att jag inte orkar, så orkar jag faktiskt inte.

Det värsta med tröttheten är att jag inte riktigt känner igen mig själv. Jag som vanligtvis är initiativtagande och får saker gjorda får vissa dagar tvinga mig själv att gå ut med skräpet. Eller att diska, städa, ta en promenad och så vidare. Även vardagliga sysslor känns som att bestiga ett berg. Lika tungt är det att hjärnan helt enkelt inte fungerar som vanligt. Emellanåt känns det som att tankarna rör sig i sirap och det är svårt att planera, se helheter och få struktur. Hjärnan är långsammare och det tar längre tid att fokusera på saker än tidigare. I butiken kan jag stå flera minuter och titta på en hylla innan jag får syn på produkten jag letar efter. 

Det tar lång tid för hjärnan att återhämta sig. För en vecka sedan hade Johanna examensfest och jag känner fortfarande av förra veckans strapatser. Oturligt nog hade jag mycket program samma vecka. Jag visste att jag skulle vara utmattad efteråt så jag lät kalendern vara tom den här veckan. Det visade sig vara ett smart val. 

Det finns en sak som biter på tröttheten och det är vila. Vila i massor. Jag försöker dessutom se till att vila hjärnan så mycket jag kan, genom att undvika mobilskärmen, dator, tv och andra aktiviteter där jag måste fundera mycket. Jag vet att det blir bättre med tiden men vissa dagar känns det som om allt går så långsamt. 

 

söndag 11 februari 2018 - 18:00

EXAMENSFEST

Igår kom dagen vi länge hade väntat på. Johannas examensfest. Att ställa till med en så stor fest när man är utbränd är inget jag rekommenderar men det gick bra och vi hade en riktigt trevlig dag. Festen hölls på Rökiö Kvarnstuga (rekommenderas om du ska ha fest) och det fanns gott om utrymme för gästerna. Det hade blivit lite trångt hemma. Vi åt gott och träffade största delen av släkten, vilket inte sker alltför ofta nuförtiden, när alla är utspridda här och där.

Jag är stolt över min syster varje dag men igår var jag extra stolt. Johanna skulle egentligen ha fått sin närvårdarexamen förra våren men den blev uppskjuten på grund av att hon blev utbränd våren 2016. Hon har varit inställd på att ta sin examen och har lyckats balansera återhämtning och studier. Ibland har hon varit utled på allt vad studier heter men hon har kämpat vidare. Idag är hon så gott som återställd.

Johanna har tagit sig igenom mobbning i lågstadiet, en rebellperiod i högstadiet, utbrändhet och allt det som vår uppväxt har inneburit. Hon har bevisat att även problembarn lyckas och att man måste våga gå sin egen väg. Vi har alltid haft ett starkt band men de senaste åren har vi kommit varandra ännu närmare. Jag är tacksam för att just hon är min syster och att vi har delat våra upplevelser.

Stort grattis till din examen älskade syster och lycka till i arbetslivet!

IMG 20180210 WA0022

För en gångs skull är Johanna kortare än mig. I verkligheten är rollerna omvända och jag misstas ofta för lillasyster! 

 

 

söndag 4 februari 2018 - 18:00

TIPS MOT ÅNGEST

När jag blev sjuk i höstas läste jag mycket om ångest. Jag tittade på videor på Youtube för att hitta något som skulle lindra ångesten och var på jakt efter en mirakelkur. Ju mer jag läste, desto mer insåg jag att det i slutändan handlar om att ta hand om sig själv. Så enkelt och ändå så svårt.

Under de månader jag har varit sjukskriven har jag haft ångest i varierande grad men de senaste veckorna har jag knappt känt av den alls. Orsaken till det är att jag har börjat hitta fotfästet igen och att jag har hållit fasta rutiner i stort sett varje dag. Jag följer inte ett minutschema men jag försöker göra vissa saker, som jag vet att jag mår bra av.

De tips jag tänker dela med mig av är sådant som har hjälpt mig personligen men de behöver inte fungera för dig. Jag har fått lyssna till min kropp och hitta det som passar mig. Hoppas att min lilla lista ger dig idéer på hur du kan hantera din ångest!

1. Vila

För mig är det viktigt att få in minst en halvtimmes vila varje dag. Då kryper jag ner under täcket och försöker slumra till en stund. Jag sover sällan men bara en tio minuters tupplur kan göra att hjärnan hinner kvickna till. Det hjälper inte mot ångesten när den väl är där men utan vila får jag lättare ångest.

2. Motionera

Det här är det som jag tror har hjälpt mig mest. Jag går ut på en promenad 1-2 gånger per dag beroende på om jag är hemma hela dagen eller om jag har program. Dagsljus och frisk luft gör underverk för hälsan. De första veckorna av sjukskrivningen kämpade jag mig ut. Jag blev trött av promenaderna och ångesten gjorde att det var obehagligt att gå utanför dörren. Men jag gick. Och kan ni tänka er, efter några veckor började jag se resultat. Ångesten blev svagare och jag började få tillbaka krafterna. Jag har kommit så långt i min återhämtning att jag till och med har börjat skida.

3. Ät regelbundet

Det är lätt att antingen äta för ofta eller för sällan när man har ångest. Jag hade svårt att äta under ett par veckor i höstas, när ångesten var som värst, men då satsade jag på soppor och liknande mat som var lättsmält. När det kommer till mat gäller det verkligen att lyssna till vad just din kropp behöver. Alla är så olika och det är bara du som vet hur din kropp fungerar.

4. Prata om eller skriv ner dina tankar

När ångesten är värst hjälper det här mig bäst. Det värsta för mig är att sitta ensam med alla tankar och känslor. Så fort jag berättar om det jag känner lättar ångesten. Ibland har jag också skrivit ner det jag tänker på och det har varit ett effektivt sätt att få ordning på tankarna.

5. Gör något med händerna

Måla, handarbeta, pyssla, skriv, baka. Det finns oändligt många exempel på saker du kan göra. Det hjälper faktiskt att koncentrera din energi på något annat än dina tankar. När du gör något med händerna, är du tvungen att vara närvarande där och då. Jag tycker om att handarbeta och håller på att virka en filt av mormorsrutor. Hitta något du tycker om och pröva det.

6. Andas

Andningen är viktig att tänka på när man har ångest. Jag har inte använt mig av andningsövningar men jag är alltid medveten om att andas lugnt och djupt när jag har ångest. Då slappnar jag av och ångesten når inte sin topp.

7. Tänk på något annat

Det här är ett tips jag har fått många gånger och varje gång tycker jag att det låter lika dumt. Faktum är ändå att det fungerar. Ibland finns det inget som biter på ångesten och då måste man bara göra det bästa av situationen. De gånger jag har råkat ut för det har jag sett filmer eller serier. Någon gång har jag klarat av att läsa en bok. Jag flyr verkligheten en stund och får andas ut från ångesten.

8. Håll fasta rutiner

Människan mår bra av rutiner och det kan faktiskt hjälpa dig att lindra ångesten. Jag försöker lägga mig och stiga upp ungefär samma tid varje dag. Jag äter på samma tid och följer den rytm jag har skapat. Lite tråkigt kanske men just nu är hälsa viktigare än spänning för mig.

9. Ta hand om dig själv

Det allra viktigaste du ska minnas är inte alla tips jag har gett dig. Det allra viktigaste är att ta hand om dig själv. Bara du vet vad du mår bra av och hur din vardag ska se ut för att du ska må som bäst. Lyssna på din kropp och hitta hälsosamma sätt att hantera ångesten. Tänk på hur du skulle behandla ett barn som mådde likadant. Precis så ska du behandla dig själv.

 

Kommentera gärna om du har andra tips på saker du gör när du har ångest!

lördag 13 januari 2018 - 17:20

OM MEDBEROENDE

Hela mitt liv har jag känt mig fastkedjad vid min familj. Det är först de senaste två åren jag på riktigt har känt mig fri att arbeta mot mina mål och förverkliga mina drömmar. Ännu i början av mina studier var mamma dålig på grund av mediciner. Jag pratade om utbyte men visste innerst inne att det aldrig skulle gå så länge mamma var i så dåligt skick. Jag kunde inte lämna henne, om något skulle hända, och jag kunde inte lämna min syster med allt ansvar av samma anledning. 

Jag älskar min familj men det är otroligt påfrestande att inte kunna leva sitt liv som man vill. Under åren har otaliga personer vänligt men bestämt försökt förklara för mig att jag måste leva mitt eget liv, inte mammas. Jag kan inte göra något åt hennes missbruk och därför borde jag fokusera på mig själv. Lika många gånger har jag försökt förklara varför det inte går. Jag har försökt få dem att se bojan runt min fot men det är näst intill omöjligt för den som inte själv har upplevt dess makt. Bojan som jag talar om kallas medberoende

För Johanna och mig har medberoendet tagit sig uttryck i form av omhändertagande, vilket troligen är den vanligaste formen av medberoende till en missbrukare. Vi vågade aldrig lämna mamma ensam när hon var dålig. Tänk om hon skulle ha lämnat på spisen? Eller skadat sig? Eller ha behövt ambulans? Dessutom måste vi se till att hon åt, att hon tog hand om sig själv osv.

Vi fanns till hands alla dygnets timmar, även när vi var hos pappa. (Mina föräldrar bor cirka 1,5 kilometer från varandra.) När mamma var dålig ville vi åka dit för att se att hon mådde bra (och levde!) men pappa sa oftast nej. Jag tror att han försökte skydda oss från att se eländet men det resulterade i att vi fick leva med oron tills vi fick ett livstecken från mamma. 

Det jag nyss har berättat om kanske många ändå tycker att man kan uthärda. Det handlar i slutändan "bara" om oro och vi kan trots allt inte påverka en annan människas handlingar. Jag håller fullständigt med om det. Låt mig därför berätta om den andra sidan av medberoende, nämligen skuldkänslor. 

Nu tycker kanske någon att det är missbrukaren, som borde ha skuldkänslor, inte de anhöriga men det är många, speciellt barn, som känner skuldkänslor för sina föräldrars missbruk. Om jag bara gör det här slutar mamma/pappa dricka. Om jag inte gör det här slutar mamma/pappa dricka. Det värsta är att skuldkänslorna finns där hur man än gör. För faktum är att ingen kan få en missbrukare att sluta missbruka, utom missbrukaren själv.

Jag talar om medberoende ur ett barns synvinkel men "symptomen" är ganska lika för andra anhöriga. Barn i missbrukarhem blir ofta mamma eller pappa till sin missbrukande förälder. Man känner samma ansvar för sin förälder som man skulle göra för sitt barn. Grundbehoven måste täckas: mat, sömn, och någon form av hygien. Det ska vara rent och städat och så måste man se till att hemmet är en så skadefri miljö som det bara går. Samtidigt måste man få föräldern att sluta missbruka. Utpressning, tårar, ilska, resonemang, inställsamhet, glädje, oro. Jag tror att de flesta har gått igenom hela spektrumet av känslor för att hitta något som biter på föräldern. Alltid utan resultat. Men man försöker igen och igen och igen. Man finns där och man försöker och man ger inte upp. Att lämna föräldern är lika med att ge upp hoppet. 

Det är ungefär så det känns att vara medberoende till sin förälder. Då förstår ni kanske varför det är så svårt att bryta sig loss. Somliga klarar det men de flesta stannar kvar. 

De som hjälper barn i den här situationen borde vara lyhörda för vad barnen säger. Inget barn ska behöva växa upp med en missbrukande förälder men de som gör det borde få chansen att känna sig hörda och förstådda. Barn som växer upp så här är oftast mogna långt över sin ålder och till och med ganska små barn kan ha förståelse för vad det är som sker. Barnet är ofta den i förälderns närhet som ser och hör mest, till och med mer än andra anhöriga, men de blir ofta överröstade av de som "vet bättre". 

Att hjälpa någon som är medberoende är svårt. Nästan lika svårt som att hjälpa den beroende. Situationen känns ofta låst, eftersom den anhöriga på ett sätt också har ett missbruk. Det här är något som den anhöriga måste komma till insikt om själv. Ogenomtänkta, självklara kommentarer som "du måste leva ditt eget liv" leder ingen vart. De skapar bara en känsla av att vara missförstådd och lägger större press på en redan alltför pressad person. Istället kan man visa att man ser det omöjliga i situationen och försöka stöda den anhöriga så gott det går. 

måndag 27 november 2017 - 19:08

DET OSYNLIGA BARNET

När jag var tonåring hade jag en egenskap som många barn önskar sig. Jag var osynlig. Det här berodde på flodhästen vi hade hemma i vardagsrummet. Ni vet hur stor en flodhäst är och den tog upp så mycket plats att jag var tvungen att krypa ihop i ett hörn för att inte bli trampad på.

Några av er är säkert bekanta med uttrycket ”en flodhäst i vardagsrummet” men för er som inte vet, är det vad man kallar en alkoholist. De tar lika mycket plats och ställer till med lika mycket besvär som en flodhäst inomhus.

Det var under mammas värsta perioder jag var som mest osynlig. Det var perioderna när jag inte visste om mamma levde nästa morgon när jag gick och lade mig på kvällen. När jag drog ett djupt andetag varje gång jag kom hem, för att jag inte visste vad som skulle möta mig på andra sidan dörren. När jag gick runt i ständig oro för hela familjen.

I mitten av högstadiet drabbade en av de värsta perioderna oss. Jag hade alltid varit en ”duktig flicka” men då nådde det nya höjder. Jag skötte skolarbetet, hade goda vitsord och ställde inte till onödigt besvär varken hemma eller i skolan. Jag uppförde mig också bland kompisarna, festade inte och hade vettiga hobbyer. Jag pratade sällan om hur det var hemma och öppnade mig knappt för någon.

Min syster däremot var en riktig rebell och hon uttryckte precis hur dåligt det var hemma. Det bidrog till att jag blev ännu tystare, försökte föra så lite oväsen som möjligt och dolde ännu mer om hur situationen var hemma. Jag trodde att jag på det sättet kunde förhindra att det skulle uppstå fler problem än vi redan hade. Jag försökte göra som mina föräldrar ville, så att de inte skulle känna sig som värdelösa föräldrar. Jag berättade inte för någon hur det var hemma, eftersom jag inte ville att folk skulle tycka illa om mamma. Jag försökte vara en duktig elev samtidigt som min värld gick i spillror hemma. Jag försökte helt enkelt vara ett perfekt barn för omvärlden.

Ni ser det ohållbara i det här beteendet. Det värsta var ändå att människorna i min omgivning var de som hade störst inverkan på det. Lärarna var medvetna om vår problematik genom min systers beteende, ändå frågade ingen hur jag hade det. Jag tror att få förväntar sig att ett duktigt barn ska ha problem. Så länge man klarar sig kan inget oroväckande vara på gång, eller hur? Dessutom hade alla händerna fulla med min syster i skolan och min mamma på fritiden så det fanns helt enkelt inte plats för mig.

I slutet av nian påminde jag om Det osynliga barnet från Mumin. De flesta klasskompisarna behandlade mig som luft. Det var inte bara en gång jag möttes av en isande tystnad när jag försökte tilltala någon utanför kompisgänget, så till sist valde jag att låta bli. Det var bättre att inte försöka än att bli sårad varje gång. Mina vänner valde att stanna utanför de murar jag hade byggt omkring mig och jag hade antagligen inte släppt in dem om de hade försökt.

Jag hade en klump i magen varje morgon jag skulle till skolan. Ibland fejkade jag feber eller illamående för att slippa vara osynlig för en dag. Allt jag ville var att gå ut högstadiet så att jag skulle bli fri från de som bestämde att jag inte var värd ens att synas. 

Idag är jag inte längre osynlig. I gymnasiet fick jag nya vänner och tack vare dem vågade jag visa vem jag är. Jag blev sedd i skolan och hemma hade situationen lugnat ner sig. Med tiden har jag mött många fina människor som har visat mig att jag visst är värd att synas, att jag har något att erbjuda världen och att jag är tillräckligt modig för att jaga mina drömmar. 

Jag vet att jag inte är ensam om mina erfarenheter. Alltför många barn och unga upplever samma sak. Många får ärr som varar livet ut, till exempel är olika former av mentala problem vanliga. Jag hade turen att ha ett så starkt stödnätverk omkring mig att jag lyckades ta mig genom de tuffaste åren men alla har inte samma förutsättningar. 

Vi påverkar människorna omkring oss mer än vi tror. Bara genom att se eller inte se någon, kan vi avgöra hur en annan människa mår. Det är stor makt att ha över andras liv och de flesta är inte ens medvetna om hur stor skada till exempel mobbning gör.

Jag har lämnat högstadieåren bakom mig men fortfarande kämpar jag med känslan av osynlighet. Den smyger sig på när jag minst anar det och det krävs inte mycket för att jag ska befinna mig i skolkorridoren igen. Jag har behov av att få bekräftelse, annars händer det lätt att jag tror att andra tycker att jag inte duger. Det sitter såklart oftast i huvudet men det gör vissa situationer tunga. Självförtroendet slog hårt i botten i högstadiet och det har tagit mig många år att bygga upp det till en sådan nivå att jag kan fungera normalt igen. I många år har jag dragits med svår scenskräck och det är först det senaste året den har börjat lätta. 

Varför berättar jag då det här?

Flera av er läsare arbetar på olika sätt med barn och unga. Ni har makt att påverka deras liv, både positivt och negativt. Använd den makten väl. Var som Muminmamman. Se de osynliga barnen och gör dem synliga. Visa att ni finns där och att ni bryr er. Våga fråga hur de mår och var inte rädda för svaret. Ni förändrar inte liv, men ni kan vara ljusglimtarna som tar någon genom mörkret. 

Till dig som går i högstadiet eller gymnasiet/yrkesskola: tänk på hur du behandlar dina klasskompisar. Skapa aldrig en maktposition genom att trycka ner andra. Det slår tillbaka förr eller senare. Du förstör ditt eget mående, samtidigt som du förstör en annans liv. Tro mig, det är inte värt det.

Vi borde alla bli bättre på att se våra medmänniskor. Alla har ett värde och vi måste inte bli bästa vänner för att jag är vänlig mot dig. Men vi måste börja se de som är osynliga!