header

5 ENKLA SÄTT ATT LEVA GRÖNARE

Skrivet av Maria Hagberg 30.09.2018

Vi vet alla att vi borde leva grönare men hur gör man egentligen? Måste man bli vegan och leva en zero waste-livsstil? Det tycker inte jag.

Jag har alltid varit mån om att bevara miljön men det var först för cirka två år sedan som jag på allvar började se över min livsstil. Jag har gjort många förändringar, vissa rent ut sagt uppoffringar, men alla har lett till något positivt och förvånansvärt nog har jag inte ångrat någon av dem.

Ni har kanske hört uttrycket "många bäckar små..." och det är precis så det fungerar. Alla kan göra små förändringar och när tillräckligt många drar åt samma håll sker en förändring också på ett större plan. Så, vad kan vi vanliga människor göra för att leva grönare?

1. Skippa plastflaskan!

Det här var den första och lättaste förändringen jag gjorde. Jag slutade helt enkelt köpa vatten i plastflaskor och började istället ha med eget vatten. Till att börja med hade jag en flaska av glas (med skydd omkring) och den fungerade bra. Ända tills jag tappade den i golvet och den sprack... Då köpte jag en av metall och den var en betydligt lönsammare investering.

2. Använd tygkasse

Jag har alltid en tygkasse i väskan. På det sättet slipper jag köpa eller ta emot plastkassar när jag handlar. Jag planerar oftast större matinköp på förhand och samtidigt plockar jag med mig de kassar jag behöver. Jag har köpt fruktpåsar av tyg och på det sättet slipper jag även plastpåsar. Ibland glömmer jag dem hemma men för det mesta försöker jag se till att de är med.

3. Sortera dina sopor

Hur enkelt som helst! Brännbart, metall, glas, papper och bioavfall borde alla sortera hemma. Stormossen har enkla guider på sin hemsida om någon är osäker på vad som ska i vilket kärl. Sedan tillkommer förstås batterier och annat skadligt avfall men de hör kanske inte till de dagliga soporna.

4. Köp begagnat

Min syster har handlat på loppis i många år och till sist lyckades hon övertyga mig. Alla möbler i min lägenhet är begagnade och största delen av mina kläder. Jag försöker alltid hitta en sak på loppis innan jag köper nytt (med undantag av specifika föremål, t.ex. underkläder). Förutom att det är bra för miljön, är det också bra för plånboken. Bara man vågar gräva lite kan man göra verkliga fynd.

5. Lämna bilen hemma

Det är inte möjligt för alla men de flesta av oss kan minska användningen av bilen. Vi kan åka buss,  tåg eller varför inte samåka? Jag bor på landet så tåg är inget alternativ. Ibland är inte ens buss ett alternativ men då försöker jag samåka med någon. Jag har turen att bo en kilometer från butiken, så jag cyklar eller promenerar alltid när jag ska handla. På det sättet får jag in lite vardagsmotion, samtidigt som jag gör jordklotet en tjänst. 

Det var mina "nybörjartips". Kommentera gärna om ni provar något av dem. Skriv också vad ni själva gör för att leva grönare. 


STUDIER EFTER UTBRÄNDHET

Skrivet av Maria Hagberg 22.09.2018 | 1 kommentar(er)

Hösten har kommit och med den återgången till studierna. Meningen var att jag skulle ha skrivit lite på kandidatavhandlingen i sommar men jag kände att jag behövde den tiden till fullständig vila innan skolstarten. Nåja, jag säger fullständig vila men nog hann jag ändå hitta på ganska mycket skoj.

I nuläget är jag ännu sjukskriven och lär vara det ett tag till. Jag har äntligen släppt prestationsångesten med att bli frisk och tar återhämtningen i min egen takt. Jag närmar mig elva månader som sjukskriven men jag vet att jag har behövt den här tiden för att i lugn och ro få handskas med det som har samlats på hög under åren.

Jag valde att återgå till studierna i höst, eftersom jag har så få kurser kvar. Som sjukskriven kan man studera 40% och det är alltså det jag gör. Nu i höst har jag bara tre studiepoäng, förutom kandidatavhandlingen, och det gör att jag får en verklig mjukstart. Dessutom har jag självstudier fram till november-december så jag kan planera tidtabellen enligt min ork. 

Jag börjar sakta komma in i någon sorts rutin igen och det känns skönt. Jag trodde inte att det skulle kännas så här bra att studera igen. Faktum är att jag hade ångest inför skolstarten. Jag var rädd att ångesten skulle komma tillbaka lika starkt som förra året och att jag inte skulle orka. När jag väl började såg jag att det gick bra och att jag till och med kunde njuta av att studera. Tji, fick mina negativa tankar!

Det kommande året försöker jag ta som det kommer. Prestationsprinsessan i mig vill såklart få bra vitsord och lyckas med kurserna men jag blir bättre och bättre på att nöja mig med okej. Jag vet att jag inte kan satsa lika högt som tidigare och en del av mig tycker att det är fantastiskt skönt. 

Min målsättning är att bli klar med min examen till våren. Jag börjar vara utled på att studera och ser fram emot dagen när jag står med kandidatpappren i handen. Jag vet att det kan ta längre än jag räknar med men jag vill ha ett mål att arbeta mot. Tills dess knogar jag på i sakta mak.


MARKOOLIO OM MISSBRUK OCH SKAM

Skrivet av Maria Hagberg 22.07.2018

Kategorier:

Jag har skrivit väldigt lite om skam. Jag har tänkt göra det flera gånger men varje gång jag har börjat har jag känt en spärr. Jag tror det är för att skammen går så djupt i mig. Ända in i de mörkaste, hemligaste vrårna. Det är svårt att förklara hur man kan älska och skämmas så mycket för en person på samma gång. 

Jag kan inte uttrycka mig på det sätt jag vill ännu men Markoolio gör ett bra jobb i sitt sommarprat på P1. Han berättar om sin uppväxt och skammen han kände över situationen. Spola fram till ca 50:00 för att höra om hans barndom. I framtiden kommer ni också att få ta del av min upplevelse av skam.

Jag känner igen mig på många sätt i det han säger. Hur han alltid låtsades som om allt var bra när någon frågade hur det var hemma. Hur han stängde av. Hur familjen trots allt var tryggheten och den måste han skydda.

Jag skäms inte längre för mamma, tvärtom är jag otroligt stolt över att hon lyckades bryta sig loss ur missbruket. Precis som Markoolio hoppas jag att vår historia når dem som behöver höra den. 

Det blir bättre.

 

 

 


BLOGGENS FRAMTID

Skrivet av Maria Hagberg 27.06.2018

Kategorier:

Ni som läser min blogg regelbundet vet att jag har varit inaktiv på sistone. Jag har funderat mycket på hur jag ska göra med bloggen. 

Mitt liv har förändrats på nästan alla plan sedan jag startade bloggen. Jag själv har förändrats som person. När jag någon gång går tillbaka för att läsa tidigare inlägg, kan jag tycka att "oj, skrev jag faktiskt det där?". Det är klart att sättet jag skriver på förändras i takt med att jag utvecklas och så ska det vara. Det jag har funderat mest på har varit mitt val av tema. 

Sedan jag var tonåring har jag känt att jag kan göra något positivt med mina erfarenheter. Det känner jag fortfarande. Bloggen är idealisk för att nå människor som jag annars inte skulle träffa och det har varit terapeutiskt för mig att få skriva om vissa händelser. Jag har fått mycket positivare feedback än jag hade väntat mig och det är fint att veta att jag gör skillnad. 

Ändå har jag under de senaste månaderna känt att jag är inne på lite fel spår. Eller ja, inte fel spår direkt men jag känner att mitt fokus har flyttat sig lite. Under utbrändheten har jag haft tid och möjlighet att rannsaka mig själv (det gör jag fortfarande) och jag har rensat ut mycket skräp som har samlats på hög. Plötsligt har jag inte lika stort behov av att skriva om min uppväxt längre. Jag har fortfarande många idéer till kommande blogginlägg men det är så liten del av mitt liv nu. Jag känner inte att jag kan skriva regelbundet om något som sällan finns i mina tankar. 

Ett tag funderade jag på att sluta blogga men jag får ändå ut så mycket av att skriva att jag vill fortsätta med det. Det jag istället tänker göra är att skriva om lite fler teman. Ett av mina största intressen de senaste åren har varit (och är) att leva ett hållbarare liv. Jag har utforskat olika levnadssätt och förändrar hela tiden min livsstil så att den ska vara mer i samklang med naturen. Det här är något jag känner starkt för att ge större plats på bloggen. 

Jag har med andra ord bestämt mig för att inkludera fler områden av mitt liv i bloggen. För första gången sedan jag började blogga börjar jag ha en lite tydligare bild av vart jag vill nå med mitt skrivande (och mitt liv i allmänhet). 

Jag kommer fortsättningsvis att låta bloggen vara. Jag har haft ett enormt behov av att vara ensam i sommar och jag har avsagt mig alla måsten. Dessutom vill jag ha en klarare bild av hur jag i fortsättningen lägger upp skrivandet. Jag skulle gärna få till en rutin så att inläggen kommer med jämnare mellanrum. 

Kom gärna med förslag om du har ett ämne som du vill att jag ska skriva om. Många har tagit kontakt via Facebook och det går bra om du inte vill publicera en offentlig kommentar.

Ni ska alla ha det riktigt somrigt tillsvidare och så hörs vi när jag har fått ordning och reda på torpet!


FAMILJELIVET EFTER ETT MISSBRUK

Skrivet av Maria Hagberg 12.05.2018

Hej på er! Det börjar vara ett tag sen (igen!). Jag har varit allt annat än en mönsterbloggare på sista tiden men ibland finns skrivarlusten inte där. För mig är bloggen en hobby och därför pressar jag mig inte att skriva när jag inte känner för det. Vi får se om jag ger en uppdatering av läget men det blir i så fall i ett senare inlägg. Kortfattat kan jag säga att måendet är bättre, orken är sämre.

Jag tittade genom mina senaste inlägg och insåg att det är länge sedan jag skrev ett inlägg med missbrukstema. Idag tänkte jag skriva lite om hur familjelivet kan se ut efter att en alkoholist blir nykter. Det har varit en berg-och-dalbana av känslor de senaste åren, speciellt från min sida, och det är egentligen först nu (sex år efter att mamma blev nykter) som harmonin har infunnit sig i vårt hem.

Ett missbruk river sönder familjen på många sätt och barnen tvingas växa upp i otrygghet, skam och rädsla. Många barn blir förälder till sin förälder och tar därmed på sig ett lika stort ansvar som de vuxna. Det gör att hela familjebalansen rubbas. Vem är egentligen förälder? Vem bestämmer? Vem är barn? Allt blir ett enda kaos. 

Johanna och jag tog båda tidigt den vuxna rollen i vårt förhållande till mamma. Det har tagit mig sex år och en utbrändhet att inse att jag får vara behövande och att hon kan ge mig det stöd jag behöver. Det ser ungefär likadant ut för Johanna. Vad har då de senaste åren bestått av?

Mamma blev nykter den 25 februari 2012. Jag gick i ettan i gymnasiet och Johanna gick i åttan i högstadiet. Det första halvåret bestod av fullständig lättnad och konstant oro. Vi var glada för varje nykter dag men visste att mamma kunde falla tillbaka i missbruket igen. Vartefter månaderna gick började vi tro på att den nya vardagen kanske var något hållbart. Vi vänjde oss sakta men säkert vid att inte leva i ständig oro för morgondagen och kunde fokusera lite mer på våra egna liv. I något skede slutade vi räkna veckorna. De blev naturligt till månader som till sist blev till år. 

När man har varit van vid att tänka på en annan person i elva år, börjar man inte tänka på sig själv i första taget. Vi fortsatte att behandla mamma som att hon var sjuk och var nog små hönsmammor här hemma. Jag skulle säga att vi hade ett relativt vanligt famljeliv under det första året efter att mamma blev nykter. Både Johanna och jag njöt av friheten. Johanna skaffade pojkvän och jag spenderade mycket tid med mina kompisar. 

På våren 2013, ett år efter att mamma blev nykter, drabbades två av mina nära vänner av psykisk ohälsa. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg (länk här) så jag berättar inte desto mer detaljerat nu. Det jag i efterhand har sett är att mitt engagemang (eller ska jag säga medberoende?) i deras mående blev början på det emotionella kaos jag har upplevt de senaste åren. Jag var så van vid att ta hand om den som inte mår bra hemifrån att jag fullständigt gick in i rollen som var så välbekant. Jag satte mina egna behov åt sidan och fokuserade på att lösa de problem jag hade framför mig. Med tanke på vad jag höll på att återhämta mig från var det kanske inte det smartaste valet.

Jag skrev studenten under höstterminen 2013 och vårterminen 2014. I det skedet började stressen ta ut sin rätt och jag började få vredesutbrott hemma. Pappa hade också en stressig period och vi rök ihop var och varannan dag. Johanna började dessutom visa tecken på att hon inte mådde bra. Vi hade båda två kört på taktiken att "nu är allt bra, nu går vi vidare" och ingen av oss hade bearbetat vår barndom på djupet. 

Jag fick min studentexamen och flyttade hemifrån för att börja studera. Under sommaren föll mamma in i ett medicinmissbruk. Nu befann vi oss i samma kaos som tidigare och pappa och jag fortsatte att gräla. Jag flyttade hemifrån med en känsla av att ingenting är uppklarat och att jag kommer att vara fastkedjad vid min familj för resten av mitt liv. 

Våren 2015 var den sämsta perioden jag har haft. Inte ens min utbrändhet har fått mig att må så dåligt som jag gjorde då. Mamma var så dålig att hon åkte ambulans några gånger. Johanna var uppgiven och jag var på väg att bli deprimerad. Pappa träffade sin nuvarande partner, vilket jag är otroligt glad över, men just då blev det ännu en händelse att förhålla sig till.

Under den här tiden var känslan av en familj nästan obefintlig. Mina faddrar blev som ett par extraföräldrar åt mig och utan dem vet jag inte hur jag hade klarat av våren och sommaren. De fungerade som stödfamilj åt Johanna och mig när vi gick i högstadiet och vi har haft ett nära band sedan dess.

Hösten innebar en ny början när mamma gick med på behandling och från och med januari 2016 har mamma varit fri från sitt medicinmissbruk. Äntligen slut på besvärligheter, eller? Inte riktigt.

När vi till sist insåg att nu kanske vi faktiskt får tillbaka vår "riktiga" mamma, då kraschade Johanna. Hon blev diagnosticerad med generaliserat ångestsyndrom och utbrändhet. Till skillnad från tidigare fanns båda våra föräldrar där men hon lät ingen finnas till hands. Johanna blev sakta men säkert bättre och livet lugnade ner sig lite. Jag fortsatte att vara lättirriterad gentemot min familj och det störde mig att jag inte förstod varför. 

Läsåret 2016-2017 var riktigt bra. Det kändes som att vi började få ordning på våra liv och saker och ting började falla på sin plats. Vi fick äntligen leva våra liv och speciellt jag hade stora planer. Lite väl stora planer för i november förra året blev jag diagnostiserad med generaliserat ångestsyndrom och utbrändhet. 

Hela mitt liv vändes upp och ner på en dag när jag fick min diagnos och blev sjukskriven. Men vet ni, jag är så otroligt tacksam för det! Jag har alltid hållit allt inom mig. Min familj har egentligen fått veta ganska lite om vad jag tänker och hur jag känner. Till en början var det en skyddsmekanism men till sist hade jag så mycket på lager att jag helt enkelt inte visste var jag skulle börja. 

När jag blev sjuk fick jag finna mig i rollen som behövande. I perioder var ångesten så stark att jag inte hade något annat val. Jag var så rädd för allt att jag var tvungen att släppa in mina föräldrar. Min sjukskrivning påverkade hela familjen i högre grad än när Johanna blev sjukskriven. Jag valde att flytta hem till mamma och pappa medan Johanna fann tryggheten i sin pojkvän. Speciellt pappa har fått en mycket bättre bild av vad det rent praktiskt innebär att lida av ångest och utbrändhet. 

Idag är vi närmare varandra som familj än vad vi någonsin har varit. Balansen är återställd, jag har fått utlopp för den ilska jag hade inombords och har en bättre relation till mina föräldrar och min lillasyster. Vi har alla lättare för att prata om saker och jag känner att min utbrändhet på många sätt har rensat luften. Det ord jag idag väljer att beskriva vårt familjeliv med är harmoniskt och med tanke på hur de senaste åren har sett ut är det ingen självklarhet. 

Jag är tacksam för att vi har nått så här långt. Det har inte varit lätt alla gånger men våra erfarenheter har gjort oss till dem vi är. Allas liv behöver inte vara så här kaotiska efter att en missbrukande förälder blir nykter men det här är vår historia. 


FLYTTLASSET GÅR...

Skrivet av Maria Hagberg 11.04.2018

Kategorier:
Taggar:

...till Vörå!

Det har varit tyst på bloggen ett tag och det har sina orsaker. Jag håller nämligen på att flytta. Det enda som har kretsat i mitt huvud den senaste tiden är målarfärg, möbler, inredning och loppis. Min stackars utbrända hjärna har inte riktigt hängt med i svängarna men jag hinner förhoppningsvis ifatt mig själv inom kort.

Varför flyttar jag då? De som känner mig bäst vet att det här är något jag har tänkt göra en lång tid. Jag har alltid velat bo i Vörå. Här känner jag mig hemma. Det har inte bara att göra med familjen, det är mer än känsla jag får av orten och omgivningen. Under min sjukskrivning har jag vistats i princip uteslutande här och jag kan se vilken positiv effekt det har haft på mitt mående. 

Jag hade verkligen inte tänkt flytta medan jag är utbränd. Att företa sig ett så stort projekt kan kännas smått överväldigande under vanliga omständigheter men i nuläget har det känts lite som att bestiga ett berg. Den här veckan började vi riva ner tapeter och måla och två dagars fysiskt arbete räckte till för att jag knappt har orkat röra mig från sängen idag. Jag behöver inte tro att jag är i närheten av att bli återställd ännu, tvärtom.

Nu frågar ni er säkert varför jag utsätter mig för det här. Jag har levt hela mitt liv med en stark tro på att allt har en mening. Jag ifrågasatte aldrig ens de svåraste stunderna i mitt liv för jag visste att jag kommer att lära mig något när det är över. Och det har jag gjort. Alla gånger. På samma sätt ser jag de postitiva händelserna i mitt liv. Allt sker när det är tänkt att det ska ske. 

Det var en slump att jag fick nys om min nya lägenhet och allt gick så smidigt att jag inte kunde göra annat än att flytta. Min nya lägenhet är mindre, ljusare och mer i min stil än min gamla lägenhet. Den har balkong (!) och är nyrenoverad. Den är perfekt storlek för den livsstil jag har just nu och ligger centralt. 

Flytten innebär att jag har fått lägga allt annat i mitt liv på is en tid. Kandidatavhandlingen blir framskjuten med nästan en månad och jag har varit allt annat än nåbar för vänner de senaste två veckorna. Jag har tagit ett stort steg tillbaka i min återhämtning med tanke på energinivån men det är ändå värt det i slutändan. Jag har aldrig sett fram emot att flytta till en ny lägenhet så mycket som nu. Det säger en del med tanke på att jag flyttar för åttonde gången i mitt liv. 

Jag har stundvis tvivlat på om jag gör rätt val. Tänk om jag tar ut mig för mycket? Tänk om ångesten kommer tillbaka? Tänk om jag trots allt inte trivs?  Varje gång orostankarna återvänder tänker jag på allt det positiva med att flytta och låter den känslan ta över. Jag vet att det är rätt val och fördelarna väger upp nackdelarna. 

Vem vet hur mitt liv ser ut om ett år? Vem vet var jag bor och vad jag gör? Just nu vet jag i alla fall. Jag blir Vöråbo.


GÅ DIN EGEN VÄG

Skrivet av Maria Hagberg 21.03.2018 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

De senaste veckorna har jag funderat mycket på vad det egentligen innebär att gå sin egen väg. Att på allvar följa sitt hjärta och göra verklighet av sina drömmar. Jag har funderat på om jag faktiskt gör det jag vill eller om jag gör det som jag tror att andra förväntar sig av mig. Det jag kom fram till var att jag ganska långt har gjort det som andra förväntar sig att jag ska göra. Jag har varit rädd för att göra det jag vill för vad ska andra säga! 

Plötsligt en dag slog det mig. Vem bryr sig? Helt ärligt, vem bryr sig om vad jag jobbar med, var jag bor, vilka intressen jag har, hur jag äter, vem jag umgås med osv. Ingen! Visst finns det de som skvallrar och funderar på andras göranden och låtanden men de bryr sig inte genuint.

Jag började se över mitt liv och tänkte på de saker jag skulle vilja göra om jag inte brydde mig om vad andra tycker. Listan blev lång. Jag insåg att det skapar stress och hindrar mig i mitt tillfrisknande. Jag blev nästan lite arg på mig själv när jag förstod hur mycket jag har brytt mig om andras åsikter genom åren. Vilket slöseri med tid!

Det låter dramatiskt att förändra sitt liv och följa sina drömmar men alla har inte stora planer. Min dröm är en liten röd stuga med vita knutar, ett äppelträd utanför fönstret och en vit grind. Ett trädgårdsland och en katt. Jag mår bäst på landet och jag vill leva ett lantligt liv. 

Jag har länge vetat att det är så jag vill leva. Redan i tonåren drömde jag om min lilla stuga men då vågade jag inte ge uttryck för mina drömmar. De vuxna jag anförtrodde mig åt smålog menande och sa att jag hinner ändra mig när jag blir äldre. Mina jämnåriga ville bort från "den händelselösa landsbygden" och jag ville inte stå ut från mängden. 

Jag har haft bra betyg under hela min skoltid och ju äldre jag blev, desto mer tycktes alla förvänta sig att jag skulle "bli något". När jag började studera på universitetet kände jag ännu större press på att leva ut andras förväntningar. Jag måste skaffa ett bra jobb och flytta bort från landet. Jag får trots allt en univeristetsexamen när jag är klar. Jag vet att det är dumt att tänka så här men jag fick flera kommentarer som gav stöd åt mina tankegångar, vilket gjorde mig ännu ovilligare att uttrycka min vilja. 

Under min sjukskrivning har jag insett att de människor som betyder mest för mig (min familj och mina närmaste vänner) finns där, trots att det har skett en stor förändring i mitt liv. Det gjorde att jag äntligen vågade följa mitt hjärta. De som verkligen bryr sig om mig vill bara att jag ska må bra. De bryr sig inte om ifall jag presterar något eller inte. Om jag mår bra av att leva ett lugnt liv, så är de glada för min skull. 

Det är kanske det som är svårast med att våga gå sin egen väg. Vi är rädda för att förlora vänner och bekanta om vi förändras eller gör stora förändringar i vårt liv. Plötsligt kanske vi inte passar in i miljön som vännerna finns i. Det är inte hela världen. Till och med under min sjukdomstid har jag gjort nya bekantskaper. Vissa människor är det meningen att vi ska känna bara under en viss tid medan andra finns med livet ut.

De största förändringarna har skett i mina tankemönster men jag har också gjort några konkreta förändringar. För en vecka sedan gick jag genom mina vänner på Facebook och Instagram. Jag raderade alla som jag var vän med "bara för att". Kvar blev endast de jag på riktigt är vän eller bekant med och som tillför något positivt i mitt liv. 

Jag har handarbetat regelbundet under min sjukskrivning och det tänker jag fortsätta med. Jag har velat pröva många praktiska saker men jag har alltid sett mig själv som en teoretisk person så jag har låtit bli. Jag har tagit ut i förskott att jag inte kan, trots att det visar sig att jag visst kan. 

Idag blev jag ägare till en blå spark och därmed gick en barndomsdröm i uppfyllelse. Jag har ändrat mitt ämne till kandidatavhandlingen så att jag nu skriver om ett ämne som berör mig djupt. Det kräver mycket mindre än min andra idé men det ger mig mer. När jag är tvungen att välja vad jag lägger min energi på, vill jag lägga den på saker som betyder något för mig. Ni ser, det behöver inte vara stora förändringar men alla småsaker bidrar till känslan av välbefinnande.

Det skedde en stor förändring inom mig när jag äntligen tillät mig själv att följa mina innersta drömmar. Jag känner tillfredsställelse och glädje. Samtidigt känner jag mig starkare och har ett minskat behov av att försvara mina val. Jag vet att jag är på rätt väg och de val jag gör baserar jag på detta. Min familj och mina vänner stöder mina val, eftersom de ser att jag menar allvar med det.

Nu går jag min väg, ingen annans. 

20180317 2

 

 


6 ÅR AV NYKTERHET

Skrivet av Maria Hagberg 27.02.2018

Kategorier:

Jag är glad att jag även detta år får skriva detta inlägg och samtidigt lägga till ett år till mammas nykterhet. Nu har det gått sex år sedan mamma blev nykter och två år sedan hon fick kontroll över sitt medicinmissbruk. Vi har för länge sedan slutat räkna dagar och veckor och noterar inte heller månaderna som går men åren vill vi ändå uppmärksamma. 

Det är ingen självklarhet att mamma fortsätter att vara nykter. Mamma går under benämningen "nykter alkoholist" och det innebär att hon kommer att bära med sig sin sjukdom resten av livet. Det betyder inte att hon kommer att börja dricka igen men risken finns. Det här är inget vi tänker på men det betyder i praktiken att en droppe alkohol kan få mamma att trilla dit igen. 

Vi njuter så otroligt mycket av att få leva ett normalt familjeliv. Nåja, så normalt det nu går. Vad är egentligen normalt? Vi kan ringa mamma när som helst och vet att hon är närvarande och lyssnar. Vi behöver inte frukta vad som väntar oss när vi kommer hem. Vi kan lugnt lägga nyckeln i dörrlåset och vrida om utan att först dra ett djupt andetag. 

Det här inlägget tillägnar jag mamma. Hon har gett mig författargenerna, optimismen och tron på det goda i livet. Jag är tacksam över att få vara din dotter och stolt över att du har kommit dig så här långt!

Här hittar ni förra årets inlägg. 

 


TRÖTTHET

Skrivet av Maria Hagberg 18.02.2018

Jag är trött.

Trött på mitt bleka ansikte

Trött på ringarna under mina ögon

Trött på att vandra i dimma

Trött på att inte orka

Jag är trött på tröttheten.

 

Det här skrev jag i november eller december. Då var utmattningen som störst och även småsaker gjorde mig trött. I januari började jag känna mig piggare och en del av tröttheten försvann. Hjärntröttheten är fortfarande kvar och det är något som många har svårt att förstå.

Jag har flera gånger fått höra att jag ser ut som vanligt. Att det inte märks att jag skulle vara sjuk. Att jag är mig själv. Det andra inte vet är att jag oftast har vilat innan jag träffar dem eller att jag vilar när jag kommer hem. Det andra inte vet är att jag troligen inte gör särskilt mycket mer den dagen och ibland också dagen efter att jag har träffat dem. Det andra inte vet är hur mycket energi det tar att hålla igång en konversation. Det andra inte vet är hur det är att vara trött.

Tänk dig att du har varit ute och festat. Det blev sent och du gick och lade dig frampå morgonsidan. Nästa dag vaknar du och känner dig trött. Du har huvudvärk, känner dig degig och seg. Huvudet fungerar inte riktigt som det ska. Du kanske har lite svårt att koncentrera dig och skulle helst av allt bädda in dig i bomull hela dagen. 

Ta nu de här symptomen gånger två. Lägg till ett konstant susande och pipande i öronen, ljus- och ljudkänslighet, ångest och lättretlighet. Ungefär så känns det att vara utbränd. Det är ingen vanlig trötthet och de gånger jag säger att jag inte orkar, så orkar jag faktiskt inte.

Det värsta med tröttheten är att jag inte riktigt känner igen mig själv. Jag som vanligtvis är initiativtagande och får saker gjorda får vissa dagar tvinga mig själv att gå ut med skräpet. Eller att diska, städa, ta en promenad och så vidare. Även vardagliga sysslor känns som att bestiga ett berg. Lika tungt är det att hjärnan helt enkelt inte fungerar som vanligt. Emellanåt känns det som att tankarna rör sig i sirap och det är svårt att planera, se helheter och få struktur. Hjärnan är långsammare och det tar längre tid att fokusera på saker än tidigare. I butiken kan jag stå flera minuter och titta på en hylla innan jag får syn på produkten jag letar efter. 

Det tar lång tid för hjärnan att återhämta sig. För en vecka sedan hade Johanna examensfest och jag känner fortfarande av förra veckans strapatser. Oturligt nog hade jag mycket program samma vecka. Jag visste att jag skulle vara utmattad efteråt så jag lät kalendern vara tom den här veckan. Det visade sig vara ett smart val. 

Det finns en sak som biter på tröttheten och det är vila. Vila i massor. Jag försöker dessutom se till att vila hjärnan så mycket jag kan, genom att undvika mobilskärmen, dator, tv och andra aktiviteter där jag måste fundera mycket. Jag vet att det blir bättre med tiden men vissa dagar känns det som om allt går så långsamt. 

 


EXAMENSFEST

Skrivet av Maria Hagberg 11.02.2018

Kategorier:

Igår kom dagen vi länge hade väntat på. Johannas examensfest. Att ställa till med en så stor fest när man är utbränd är inget jag rekommenderar men det gick bra och vi hade en riktigt trevlig dag. Festen hölls på Rökiö Kvarnstuga (rekommenderas om du ska ha fest) och det fanns gott om utrymme för gästerna. Det hade blivit lite trångt hemma. Vi åt gott och träffade största delen av släkten, vilket inte sker alltför ofta nuförtiden, när alla är utspridda här och där.

Jag är stolt över min syster varje dag men igår var jag extra stolt. Johanna skulle egentligen ha fått sin närvårdarexamen förra våren men den blev uppskjuten på grund av att hon blev utbränd våren 2016. Hon har varit inställd på att ta sin examen och har lyckats balansera återhämtning och studier. Ibland har hon varit utled på allt vad studier heter men hon har kämpat vidare. Idag är hon så gott som återställd.

Johanna har tagit sig igenom mobbning i lågstadiet, en rebellperiod i högstadiet, utbrändhet och allt det som vår uppväxt har inneburit. Hon har bevisat att även problembarn lyckas och att man måste våga gå sin egen väg. Vi har alltid haft ett starkt band men de senaste åren har vi kommit varandra ännu närmare. Jag är tacksam för att just hon är min syster och att vi har delat våra upplevelser.

Stort grattis till din examen älskade syster och lycka till i arbetslivet!

IMG 20180210 WA0022

För en gångs skull är Johanna kortare än mig. I verkligheten är rollerna omvända och jag misstas ofta för lillasyster!