header

TIPS MOT ÅNGEST

Skrivet av Maria Hagberg 04.02.2018 | 2 kommentar(er)

När jag blev sjuk i höstas läste jag mycket om ångest. Jag tittade på videor på Youtube för att hitta något som skulle lindra ångesten och var på jakt efter en mirakelkur. Ju mer jag läste, desto mer insåg jag att det i slutändan handlar om att ta hand om sig själv. Så enkelt och ändå så svårt.

Under de månader jag har varit sjukskriven har jag haft ångest i varierande grad men de senaste veckorna har jag knappt känt av den alls. Orsaken till det är att jag har börjat hitta fotfästet igen och att jag har hållit fasta rutiner i stort sett varje dag. Jag följer inte ett minutschema men jag försöker göra vissa saker, som jag vet att jag mår bra av.

De tips jag tänker dela med mig av är sådant som har hjälpt mig personligen men de behöver inte fungera för dig. Jag har fått lyssna till min kropp och hitta det som passar mig. Hoppas att min lilla lista ger dig idéer på hur du kan hantera din ångest!

1. Vila

För mig är det viktigt att få in minst en halvtimmes vila varje dag. Då kryper jag ner under täcket och försöker slumra till en stund. Jag sover sällan men bara en tio minuters tupplur kan göra att hjärnan hinner kvickna till. Det hjälper inte mot ångesten när den väl är där men utan vila får jag lättare ångest.

2. Motionera

Det här är det som jag tror har hjälpt mig mest. Jag går ut på en promenad 1-2 gånger per dag beroende på om jag är hemma hela dagen eller om jag har program. Dagsljus och frisk luft gör underverk för hälsan. De första veckorna av sjukskrivningen kämpade jag mig ut. Jag blev trött av promenaderna och ångesten gjorde att det var obehagligt att gå utanför dörren. Men jag gick. Och kan ni tänka er, efter några veckor började jag se resultat. Ångesten blev svagare och jag började få tillbaka krafterna. Jag har kommit så långt i min återhämtning att jag till och med har börjat skida.

3. Ät regelbundet

Det är lätt att antingen äta för ofta eller för sällan när man har ångest. Jag hade svårt att äta under ett par veckor i höstas, när ångesten var som värst, men då satsade jag på soppor och liknande mat som var lättsmält. När det kommer till mat gäller det verkligen att lyssna till vad just din kropp behöver. Alla är så olika och det är bara du som vet hur din kropp fungerar.

4. Prata om eller skriv ner dina tankar

När ångesten är värst hjälper det här mig bäst. Det värsta för mig är att sitta ensam med alla tankar och känslor. Så fort jag berättar om det jag känner lättar ångesten. Ibland har jag också skrivit ner det jag tänker på och det har varit ett effektivt sätt att få ordning på tankarna.

5. Gör något med händerna

Måla, handarbeta, pyssla, skriv, baka. Det finns oändligt många exempel på saker du kan göra. Det hjälper faktiskt att koncentrera din energi på något annat än dina tankar. När du gör något med händerna, är du tvungen att vara närvarande där och då. Jag tycker om att handarbeta och håller på att virka en filt av mormorsrutor. Hitta något du tycker om och pröva det.

6. Andas

Andningen är viktig att tänka på när man har ångest. Jag har inte använt mig av andningsövningar men jag är alltid medveten om att andas lugnt och djupt när jag har ångest. Då slappnar jag av och ångesten når inte sin topp.

7. Tänk på något annat

Det här är ett tips jag har fått många gånger och varje gång tycker jag att det låter lika dumt. Faktum är ändå att det fungerar. Ibland finns det inget som biter på ångesten och då måste man bara göra det bästa av situationen. De gånger jag har råkat ut för det har jag sett filmer eller serier. Någon gång har jag klarat av att läsa en bok. Jag flyr verkligheten en stund och får andas ut från ångesten.

8. Håll fasta rutiner

Människan mår bra av rutiner och det kan faktiskt hjälpa dig att lindra ångesten. Jag försöker lägga mig och stiga upp ungefär samma tid varje dag. Jag äter på samma tid och följer den rytm jag har skapat. Lite tråkigt kanske men just nu är hälsa viktigare än spänning för mig.

9. Ta hand om dig själv

Det allra viktigaste du ska minnas är inte alla tips jag har gett dig. Det allra viktigaste är att ta hand om dig själv. Bara du vet vad du mår bra av och hur din vardag ska se ut för att du ska må som bäst. Lyssna på din kropp och hitta hälsosamma sätt att hantera ångesten. Tänk på hur du skulle behandla ett barn som mådde likadant. Precis så ska du behandla dig själv.

 

Kommentera gärna om du har andra tips på saker du gör när du har ångest!


OM MEDBEROENDE

Skrivet av Maria Hagberg 13.01.2018 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Hela mitt liv har jag känt mig fastkedjad vid min familj. Det är först de senaste två åren jag på riktigt har känt mig fri att arbeta mot mina mål och förverkliga mina drömmar. Ännu i början av mina studier var mamma dålig på grund av mediciner. Jag pratade om utbyte men visste innerst inne att det aldrig skulle gå så länge mamma var i så dåligt skick. Jag kunde inte lämna henne, om något skulle hända, och jag kunde inte lämna min syster med allt ansvar av samma anledning. 

Jag älskar min familj men det är otroligt påfrestande att inte kunna leva sitt liv som man vill. Under åren har otaliga personer vänligt men bestämt försökt förklara för mig att jag måste leva mitt eget liv, inte mammas. Jag kan inte göra något åt hennes missbruk och därför borde jag fokusera på mig själv. Lika många gånger har jag försökt förklara varför det inte går. Jag har försökt få dem att se bojan runt min fot men det är näst intill omöjligt för den som inte själv har upplevt dess makt. Bojan som jag talar om kallas medberoende

För Johanna och mig har medberoendet tagit sig uttryck i form av omhändertagande, vilket troligen är den vanligaste formen av medberoende till en missbrukare. Vi vågade aldrig lämna mamma ensam när hon var dålig. Tänk om hon skulle ha lämnat på spisen? Eller skadat sig? Eller ha behövt ambulans? Dessutom måste vi se till att hon åt, att hon tog hand om sig själv osv.

Vi fanns till hands alla dygnets timmar, även när vi var hos pappa. (Mina föräldrar bor cirka 1,5 kilometer från varandra.) När mamma var dålig ville vi åka dit för att se att hon mådde bra (och levde!) men pappa sa oftast nej. Jag tror att han försökte skydda oss från att se eländet men det resulterade i att vi fick leva med oron tills vi fick ett livstecken från mamma. 

Det jag nyss har berättat om kanske många ändå tycker att man kan uthärda. Det handlar i slutändan "bara" om oro och vi kan trots allt inte påverka en annan människas handlingar. Jag håller fullständigt med om det. Låt mig därför berätta om den andra sidan av medberoende, nämligen skuldkänslor. 

Nu tycker kanske någon att det är missbrukaren, som borde ha skuldkänslor, inte de anhöriga men det är många, speciellt barn, som känner skuldkänslor för sina föräldrars missbruk. Om jag bara gör det här slutar mamma/pappa dricka. Om jag inte gör det här slutar mamma/pappa dricka. Det värsta är att skuldkänslorna finns där hur man än gör. För faktum är att ingen kan få en missbrukare att sluta missbruka, utom missbrukaren själv.

Jag talar om medberoende ur ett barns synvinkel men "symptomen" är ganska lika för andra anhöriga. Barn i missbrukarhem blir ofta mamma eller pappa till sin missbrukande förälder. Man känner samma ansvar för sin förälder som man skulle göra för sitt barn. Grundbehoven måste täckas: mat, sömn, och någon form av hygien. Det ska vara rent och städat och så måste man se till att hemmet är en så skadefri miljö som det bara går. Samtidigt måste man få föräldern att sluta missbruka. Utpressning, tårar, ilska, resonemang, inställsamhet, glädje, oro. Jag tror att de flesta har gått igenom hela spektrumet av känslor för att hitta något som biter på föräldern. Alltid utan resultat. Men man försöker igen och igen och igen. Man finns där och man försöker och man ger inte upp. Att lämna föräldern är lika med att ge upp hoppet. 

Det är ungefär så det känns att vara medberoende till sin förälder. Då förstår ni kanske varför det är så svårt att bryta sig loss. Somliga klarar det men de flesta stannar kvar. 

De som hjälper barn i den här situationen borde vara lyhörda för vad barnen säger. Inget barn ska behöva växa upp med en missbrukande förälder men de som gör det borde få chansen att känna sig hörda och förstådda. Barn som växer upp så här är oftast mogna långt över sin ålder och till och med ganska små barn kan ha förståelse för vad det är som sker. Barnet är ofta den i förälderns närhet som ser och hör mest, till och med mer än andra anhöriga, men de blir ofta överröstade av de som "vet bättre". 

Att hjälpa någon som är medberoende är svårt. Nästan lika svårt som att hjälpa den beroende. Situationen känns ofta låst, eftersom den anhöriga på ett sätt också har ett missbruk. Det här är något som den anhöriga måste komma till insikt om själv. Ogenomtänkta, självklara kommentarer som "du måste leva ditt eget liv" leder ingen vart. De skapar bara en känsla av att vara missförstådd och lägger större press på en redan alltför pressad person. Istället kan man visa att man ser det omöjliga i situationen och försöka stöda den anhöriga så gott det går. 


DET OSYNLIGA BARNET

Skrivet av Maria Hagberg 27.11.2017

När jag var tonåring hade jag en egenskap som många barn önskar sig. Jag var osynlig. Det här berodde på flodhästen vi hade hemma i vardagsrummet. Ni vet hur stor en flodhäst är och den tog upp så mycket plats att jag var tvungen att krypa ihop i ett hörn för att inte bli trampad på.

Några av er är säkert bekanta med uttrycket ”en flodhäst i vardagsrummet” men för er som inte vet, är det vad man kallar en alkoholist. De tar lika mycket plats och ställer till med lika mycket besvär som en flodhäst inomhus.

Det var under mammas värsta perioder jag var som mest osynlig. Det var perioderna när jag inte visste om mamma levde nästa morgon när jag gick och lade mig på kvällen. När jag drog ett djupt andetag varje gång jag kom hem, för att jag inte visste vad som skulle möta mig på andra sidan dörren. När jag gick runt i ständig oro för hela familjen.

I mitten av högstadiet drabbade en av de värsta perioderna oss. Jag hade alltid varit en ”duktig flicka” men då nådde det nya höjder. Jag skötte skolarbetet, hade goda vitsord och ställde inte till onödigt besvär varken hemma eller i skolan. Jag uppförde mig också bland kompisarna, festade inte och hade vettiga hobbyer. Jag pratade sällan om hur det var hemma och öppnade mig knappt för någon.

Min syster däremot var en riktig rebell och hon uttryckte precis hur dåligt det var hemma. Det bidrog till att jag blev ännu tystare, försökte föra så lite oväsen som möjligt och dolde ännu mer om hur situationen var hemma. Jag trodde att jag på det sättet kunde förhindra att det skulle uppstå fler problem än vi redan hade. Jag försökte göra som mina föräldrar ville, så att de inte skulle känna sig som värdelösa föräldrar. Jag berättade inte för någon hur det var hemma, eftersom jag inte ville att folk skulle tycka illa om mamma. Jag försökte vara en duktig elev samtidigt som min värld gick i spillror hemma. Jag försökte helt enkelt vara ett perfekt barn för omvärlden.

Ni ser det ohållbara i det här beteendet. Det värsta var ändå att människorna i min omgivning var de som hade störst inverkan på det. Lärarna var medvetna om vår problematik genom min systers beteende, ändå frågade ingen hur jag hade det. Jag tror att få förväntar sig att ett duktigt barn ska ha problem. Så länge man klarar sig kan inget oroväckande vara på gång, eller hur? Dessutom hade alla händerna fulla med min syster i skolan och min mamma på fritiden så det fanns helt enkelt inte plats för mig.

I slutet av nian påminde jag om Det osynliga barnet från Mumin. De flesta klasskompisarna behandlade mig som luft. Det var inte bara en gång jag möttes av en isande tystnad när jag försökte tilltala någon utanför kompisgänget, så till sist valde jag att låta bli. Det var bättre att inte försöka än att bli sårad varje gång. Mina vänner valde att stanna utanför de murar jag hade byggt omkring mig och jag hade antagligen inte släppt in dem om de hade försökt.

Jag hade en klump i magen varje morgon jag skulle till skolan. Ibland fejkade jag feber eller illamående för att slippa vara osynlig för en dag. Allt jag ville var att gå ut högstadiet så att jag skulle bli fri från de som bestämde att jag inte var värd ens att synas. 

Idag är jag inte längre osynlig. I gymnasiet fick jag nya vänner och tack vare dem vågade jag visa vem jag är. Jag blev sedd i skolan och hemma hade situationen lugnat ner sig. Med tiden har jag mött många fina människor som har visat mig att jag visst är värd att synas, att jag har något att erbjuda världen och att jag är tillräckligt modig för att jaga mina drömmar. 

Jag vet att jag inte är ensam om mina erfarenheter. Alltför många barn och unga upplever samma sak. Många får ärr som varar livet ut, till exempel är olika former av mentala problem vanliga. Jag hade turen att ha ett så starkt stödnätverk omkring mig att jag lyckades ta mig genom de tuffaste åren men alla har inte samma förutsättningar. 

Vi påverkar människorna omkring oss mer än vi tror. Bara genom att se eller inte se någon, kan vi avgöra hur en annan människa mår. Det är stor makt att ha över andras liv och de flesta är inte ens medvetna om hur stor skada till exempel mobbning gör.

Jag har lämnat högstadieåren bakom mig men fortfarande kämpar jag med känslan av osynlighet. Den smyger sig på när jag minst anar det och det krävs inte mycket för att jag ska befinna mig i skolkorridoren igen. Jag har behov av att få bekräftelse, annars händer det lätt att jag tror att andra tycker att jag inte duger. Det sitter såklart oftast i huvudet men det gör vissa situationer tunga. Självförtroendet slog hårt i botten i högstadiet och det har tagit mig många år att bygga upp det till en sådan nivå att jag kan fungera normalt igen. I många år har jag dragits med svår scenskräck och det är först det senaste året den har börjat lätta. 

Varför berättar jag då det här?

Flera av er läsare arbetar på olika sätt med barn och unga. Ni har makt att påverka deras liv, både positivt och negativt. Använd den makten väl. Var som Muminmamman. Se de osynliga barnen och gör dem synliga. Visa att ni finns där och att ni bryr er. Våga fråga hur de mår och var inte rädda för svaret. Ni förändrar inte liv, men ni kan vara ljusglimtarna som tar någon genom mörkret. 

Till dig som går i högstadiet eller gymnasiet/yrkesskola: tänk på hur du behandlar dina klasskompisar. Skapa aldrig en maktposition genom att trycka ner andra. Det slår tillbaka förr eller senare. Du förstör ditt eget mående, samtidigt som du förstör en annans liv. Tro mig, det är inte värt det.

Vi borde alla bli bättre på att se våra medmänniskor. Alla har ett värde och vi måste inte bli bästa vänner för att jag är vänlig mot dig. Men vi måste börja se de som är osynliga!


URSÄKTA, UTBRÄND?

Skrivet av Maria Hagberg 09.11.2017 | 4 kommentar(er)

"Työuupumus" (utbrändhet). Så står det i mitt sjukintyg tillsammans med en månads sjukskrivning. Jag fyller 23 år om nästan exakt två månader och här sitter jag nu, utbränd. Var gick det galet frågar jag mig?

För en vecka sedan kom "den berömda väggen" emot. Jag hade gått på högvarv i två dagar på grund av ångest och oroskänslor och på kvällen fick jag en panikattack. Efter det var utmattningen ett faktum. 

När jag började känna av ångesten för ett par månader sedan fick jag höra att jag var på väg att bli utbränd. Jag befann mig i gulzonen. Jag visste (trodde jag) vad det innebär att vara utbränd, eftersom Johanna blev det för ett och ett halvt år sedan och mamma när jag var liten så jag gjorde några livsstilsförändringar. Jag minskade på stressen och började ta dagliga promenader igen, något som jag hade slutat med i våras och inte börjat med på nytt. 

"Nu har jag tagit bort stressmomenten så nu börjar jag säkert må bättre", tänkte jag naivt och fortsatte att gå på föreläsningar, körövningar och andra åtaganden. Tror du att det hjälpte? Nej. 

Faktum är att jag hade ångest varje gång jag var tvungen att delta i något. Till sist blev det också ångestfyllt att träffa vänner. Jag oroade mig konstant för mitt mående och var rädd att något allvarligt var på gång. Det kändes som om jag höll på att bli galen av alla oroliga tankar och jag tänkte att det här slutar nog med att jag blir inlagd, vilket ökade ångesten. 

"Men du har ju sett så pigg ut" fick jag höra idag. Jag vet. Det var för att jag försökte hålla skenet uppe både för mig själv och för alla andra. Genom att delta i föreläsningarna och det andra var jag kapabel att fungera normalt. Dessutom hade jag fått veta att jag måste trotsa ångesten så att den inte tog över mitt liv. Väl framme på till exempel en föreläsning mådde jag hyfsat bra, trots att jag fick anstränga mig för att hålla fokus. Jag fick något annat att tänka på en stund och trodde att det var lösningen på problemet.

Jag skriver som om ångesten är något som inte längre plågar mig och faktum är att den senaste veckan har varit relativt ångestfri. De flesta gånger jag har haft ångest har varit innan jag ska iväg någonstans. Däremot har den ersatts av en enorm trötthet. Med trötthet menar jag inte det som jag känner när jag har haft en lång dag eller haft en fysisk ansträngning. Jag menar inte heller den trötthet jag upplever en fredagkväll efter en lång vecka. Det här är något annat. Jag förstod nog inte tidigare hur trött Johanna var när hon var utbränd eller hur trött mamma kan vara ibland (kroniskt trötthetssyndrom). Jag tror inte att någon kan förstå som inte själv har varit i samma situation. Man kanske tänker att "kom igen nu, det går nog" men det är inte så lätt.

För tillfället orkar jag vara fokuserad i ungefär 2-3 timmar, sedan behöver jag vila. Om något drar ut på tiden, får jag lida för det nästa dag. Ljudnivå och andra stimuli påverkar hur länge jag orkar. Det går till exempel bra att sköta någon hushållssyssla (i tysthet) i ett par timmar medan jag är helt slut i huvudet efter bara några minuter i butiken. Jag har också svårt med starka positiva och negativa känslor, eftersom de tömmer energilagret på en liten stund. 

Det känns lite som att jag går runt i en bubbla. Jag är närvarande men ändå inte. Jag har en konversation men samtalet når inte ända fram. Jag får ingen överblick och struktur i huvudet utan att rita upp det jag tänker på ett papper. Jag har svårt att tänka en vecka bakåt och framåt utan kalender. Jag är ljus- och ljudkänslig och stresståligheten ska vi inte ens prata om. Idag började jag känna mig stressad för att jag fick flera meddelanden samtidigt på WhatsApp. I förrgår stressade jag upp mig för att jag fick förslag på att göra något när jag redan hade en annan sak inplanerad senare på dagen. Mitt stressystem överreagerar för minsta lilla sak.

Sömnen har också den förändrats. Normalt sover jag hela natten och har varken problem med att somna eller att sömnen på andra sätt skulle störas. Redan i juli började jag vakna en gång framåt morgonen. Jag tänkte inte mer på det, eftersom det inte påverkade mitt liv. De senaste två månaderna har den ena gången blivit allt mellan en och fem gånger. Har jag en bra natt vaknar jag första gången cirka klockan sju och somnar om tills jag stiger upp. En dålig natt vaknar jag första gången efter tre och sedan med jämna mellanrum tills jag vaknar. Det är svårt att somna om och jag ligger och vrider och vänder mig i sängen.

Jag drömmer i princip varje natt. Den senaste veckan hade jag en natt när jag inte kom ihåg mina drömmar. Det gör att hjärnan känns aktiv även på natten och på morgonen har jag ofta obehagskänslor, eftersom drömmarna var så tydliga. Ni vet, när man vaknar mitt i en dröm och den hänger med en stund på morgonen? Jag har inte mardrömmar men de kan vara obehagliga ibland. Det är också svårare att få en tydlig gräns mellan natt och dag. Vissa dagar går jag runt i ett drömlikt tillstånd och när drömmarna har varit lika starka som minnen är det svårt att känna den naturliga rytmen.

Hur hamnade jag i den här situationen? Det har jag funderat på mycket den gångna veckan. Jag läste någonstans att den som blir utbränd ofta är chefens dröm. Det är personen som ständigt har något på gång, som är initiativtagande och effektiv. Det är personen som tar ansvar och hjälper andra på arbetsplatsen. Personen har en positiv inställning till livet och ett socialt nätverk. Med andra ord den som man minst förväntar sig att ska råka ut för utmattning. 

Jag hör definitivt till den kategorin. "Chefens dröm" låter lite skrytsamt men resten stämmer bra in på mig. Jag är en person som har svårt att säga nej för jag vill ju så gärna! När någon mår dåligt försöker jag vara där som stöd och visa att personen inte är ensam. Jag tycker om att engagera mig i det som intresserar mig och tar mina uppgifter på allvar. Jag vill känna mig behövd, vilket många gånger har lett till att jag har tagit på mig för mycket. 

När jag tittar tillbaka på året (och åren) finns många orsaker som har lett till utbrändheten. Jag är lite frustrerad över att jag inte tog itu med vissa saker innan det gick så här långt men det är lätt att vara efterklok. Jag tror faktiskt inte att jag kunde ha gjort så mycket annorlunda än jag har gjort. Vissa saker, som har börjat dyka upp i terapin, var jag inte redo att ta upp tidigare. Dessutom tror jag att jag så att säga behövde "nollställas". Jag tror inte att jag hade förändrat mycket utan den här erfarenheten.

För det är så jag ser det. En erfarenhet som ger mig möjlighet att fundera om kring mina mål och värderingar och vad jag egentligen vill här i livet. Vad som är viktigt och mindre viktigt att prioritera för mig. I våras var jag så fokuserad på mina mål att jag glömde bort det som betyder mest: familjen och hälsan. Jag ser redan framsteg i mina familjeförhållanden och hälsan kommer förhoppningsvis med tiden. 

Nu ska jag tillfredsställa de behov jag har berövat kroppen det senaste året. Vila, motion och återhämtning. 

(Om du tog dig igenom hela texten, så applåderar jag! :))

 


"TA EN KLUNK"

Skrivet av Maria Hagberg 02.11.2017 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

- Nämen hej, sidu, de va länge sedan! Har du int någå att dricka? Här ta en klunk.

- Ja, de va int igår. Nä, de e bra.

- Jo, men ta en klunk nu.

- Faktiskt, så dricker ja int.

- Va? Nä, men kom igen nu, en liten klunk bara.

- Nej, de e nog bra så här.

- Okej då...

 

Ovannämnda konversation hade jag med en gammal klasskompis på ett evenemang för många år sedan. Tyvärr var det inte en engångsföreteelse utan det är ett återkommande fenomen.

Jag har aldrig varit full. Ja, du läste rätt. Aldrig. Inte ens i närheten. När jag var tolv år bestämde jag mig för att inte dricka alkohol och det står jag fast vid ännu tio år senare. Jag minns att en vuxen påpekade att jag kanske borde vänta med det beslutet tills jag är äldre men jag var helt säker. 

Människor väljer att inte dricka alkohol av olika orsaker. Min är för de flesta självklar vid det här laget. Det jag inte förstår är varför så många har svårt att acceptera och framför allt respektera valet att avstå från alkohol. Med tanke på hur skadligt det är för kroppen och hur många som har problem med alkohol borde väl frågan snarare lyda: varför dricker du alkohol?

Jag blir lite irriterad varje gång någon försöker bjuda mig på alkohol, om de vet att jag inte dricker, speciellt de gånger någon försöker skämta om det. "Haha, kanske Maria ska ta en klunk?" Ibland har någon av mina vänner gjort det och trots att jag vet att de inte har försökt göra sig lustiga över mig har det stört mig. Jag skämtar också om det ibland men samtidigt kan jag inte hjälpa att fundera. Varför måste vi ens tala om att jag inte dricker? Ingen kommer fram till dig och frågar varför du dricker.

Med åren har folk börjat förstå att jag kan delta i evenemang precis som alla andra utan alkohol i kroppen. Jag har lika roligt som alla andra på festen bortsett från att jag inte har en hejdundrandes baksmälla dagen efter. Jag känner mig inte utanför, jag känner ingen press att jag måste dricka och jag dömer dig inte för att du dricker. 

Jag är fullt medveten om att det är en minoritet, som lider av alkoholism, i Finland. Problemet är att jag växte upp omgiven av den minoriteten så för mig kommer alltid varningsklockorna att ringa när alkohol finns med i spelet. Ju äldre jag blir, desto lättare blir det att hantera situationer där alkohol förekommer och i nuläget kan jag till och med ta ett par klunkar av en kompis dryck. Då är det oftast jag själv som har frågat och om jag har fått frågan är det (för det mesta) av en person som vet exakt hur jag förhåller mig till att dricka. Med andra ord, att jag kan tänka mig en klunk men inte mer.

Vem vet, kanske känner jag mig bekväm att dricka ett glas vin eller en cider om tio år. Det bästa är att det är mitt val på samma sätt som det är mitt val att inte göra det just nu. 

Tänk på det nästa gång du festar med din alkoholfria kompis.

 

 


ÅNGEST VAR NAMNET

Skrivet av Maria Hagberg 03.10.2017 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Idag träffade jag en hälsovårdare vid studenthälsovården. Hon konstaterade att jag har någon form av ångeststörning och bokade tid till en läkare. Samtidigt fick jag också tid till en psykolog. Nu ska jag bara vänta en och en halv vecka (!) på att träffa dem. Jag tycker synd om dem som mår sämre och är tvungna att vänta lika länge (eller längre) på en tid. 

Det känns underligt att skriva om det här. Plötsligt känns allt så verkligt. Ångest har alltid varit något som andra har, inte jag. Trots att jag har haft liknande känslor sedan jag var cirka sju år gammal, har jag alltid bara kallat dem oro, rädsla eller stress. Ångest har jag förknippat med mina vänners panikattacker och det jag har kommer inte i närheten av det. Jag var nästan säker på att jag skulle få det svar jag fick men ändå är det lite svårt att acceptera. Jag fick göra ett test för depression men det visade (såklart) ingenting. Jag visste redan att jag inte är deprimerad, trots att jag har ångest och inte mår bra.

Vad är då nästa steg? I väntan på läkarbesöket får jag börja öva mig på att sakta ner litegrann. Redan idag avstod jag från ett uppdrag jag hade sett fram emot i flera veckor. Jag skulle ha undervisat en grundkurs i danska på universitetet men det blev jag tvungen att skippa. Jag vet att jag skulle ha klarat det men det orsakar för mycket stress just nu. Idag har jag också meddelat resten av styrelsen att jag inte kommer att vara lika aktiv i höst som jag hade tänkt mig. Det var ett hårt slag att behöva medge att jag inte kommer att kunna vara lika aktiv i studielivet som i våras. Jag mår bra av att ha många järn i elden men det är bara att acceptera fakta. Just nu måste jag lyssna på mig själv.

Det svåraste hittills har, förutom själva ångesten, varit rädslan för att andra ska tycka att jag har förändrats på något sätt. Det finns en hel del stigma kring psyskisk ohälsa och jag känner att ångest är ett diffust fenomen som det kan vara svårt att förstå sig på. Depression är redan lättare att begripa sig på, eftersom den drabbade åtminstone i viss mån kan förklara sina känslor. När någon frågar mig vad jag känner kan jag inte svara annat än att det påminner om stress. Man brukar säga att ångest är alla känslor på en gång och det är en ganska bra beskrivning.

Jag påpekade åt hälsovårdaren tidigare idag att jag mår bra. Mitt liv är bra, mina studier fungerar, jag har fungerande relationer osv. Jag kan inte förstå varför ångesten visar sig nu. Hon svarade mig att det oftast är när livet börjar bli bättre och man tror att läget är lugnt som obearbetade händelser dyker upp. Det är logiskt när man tänker efter för då slappnar man av på ett annat sätt än man kanske har gjort tidigare. Jag trodde att jag hade bearbetat allt tillräckligt för att undvika "tillbakablickar" som denna men något stör tydligen ännu i bakgrunden. Jag vet för tillfället inte vad det är men det ska jag banne mig ta reda på. 

Jag vill ta tillfället i akt och säga hur tacksam jag är för de människor jag har runt om mig. Min familj, i synnerhet min syster, finns här för mig dygnet runt. Johanna fick svår ångest när hon blev utbränd för ett och ett halvt år sedan så hon vet exakt vad jag går igenom. Det är en stor lättnad att kunna prata med någon som vet vad som händer de gånger jag inte förstår mig själv. Pappa har skickat och frågat hur jag mår varje dag i en vecka och trots att det känns lite tjatigt ibland betyder det mycket. Jag vet att mina vänner ställer upp när det behövs men för att vara helt ärlig har jag inte orkat med särskilt mycket extra sällskap utöver studielivet. De dagar jag inte känner av ångesten går det bra men andra dagar är tunga att tillbringa bland människor.

Idag var ändå ett undantag. Vissa människor är så förstående att man vill ge dem en kram. Lyckligtvis var det den typen av människor jag hade att göra med hela dagen. Först skulle jag träffa hälsovårdaren för att sedan fortsätta till universitetet och meddela att jag inte klarar av att undervisa kursen i danska. Redan utan ångest är det en jobbig situation men jag mådde fysiskt illa på morgonen och förmiddagen. Den ångesten var bortkastad. Efter båda samtalen mådde jag bättre tack vare de personer jag talade med.

Till sist vill jag påpeka en sak. Behandla mig inte annorlunda. Jag är trött och har ångest men jag är inte oförmögen att fungera normalt. Jag är (tillsvidare) inte sjukskriven men tar allt i lugnare tempo för tillfället. Det kan hända att jag är lite frånvarande den närmaste tiden men låt mig själv bestämma när jag behöver vara det. Jag har fortfarande behov av att träffa andra människor. :)

Det här inlägget hoppar lite hit och dit, ungefär som mina tankar, men det är en bit av min vardag för tillfället.

 


LIFVET

Skrivet av Maria Hagberg 25.09.2017 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Den senaste månaden har jag haft en bloggpaus. Orsak: ångest.

Jag slutade sommarjobba den sista augusti. Veckan därpå hade jag de första studierelaterade måstena. Bland dem fanns första uppträdandet med kören denna termin och ett muntligt engelskaprov. Normalt är jag lite nervös inför liknande händelser men den här gången var jag riktigt nervös. Jag gick omkring med hjärtklappning dagarna före och hade till och med fjärilar i magen. Jag tänkte inte desto mer på det utan tänkte att det nog beror på att det var så länge sedan jag hade stått inför publik. Båda uppträdandena gick bra och jag slappnade av. Tills helgen kom.

På lördagskvällen började jag må lite underligt. Det kändes som att en migränattack var på kommande men den dök aldrig upp. Jag förklarade det med att jag hade suttit lite för länge vid datorn och gick och lade mig. Söndagen kom och gick och jag mådde fortfarande inte bra. Jag kände mig stressad och orolig hela dagen. Jag hade ingen aptit och visste inte varför jag mådde som jag gjorde.

Veckan som följde var den längsta jag har upplevt på många år. Jag hade hjärtklappning flera gånger varje dag och kunde inte förklara varför. Jag hade ångest och svårt att slappna av. Efter några dagar kändes det som om jag befann mig i en bubbla och jag visste inte hur jag skulle slå hål på den. Onsdagen var den enda dagen på hela veckan som jag knappt kände av ångesten och det förklarar jag med vänner och musik. Vi hade körövning den kvällen och sång är som terapi för mig. Efter övningen kände jag mig mer avslapppnad än jag gjort på några dagar. Tyvärr höll det inte i sig. Ju närmare helgen kom, desto värre blev ångesten. På måndagen väntade en resa till Århus och jag visste att jag inte skulle klara resan med det jag upplevde just då. 

På söndagen var jag i upplösningstillstånd. Jag grät för minsta lilla och befann mig på gränsen till en ångestattack. Min syster fick mig till sist att ringa till akuten, så att jag kunde få svar på om det var något allvarligt. Tidigare den veckan hade jag besökt läkare (ville ta ett blodprov eftersom jag till stor del har lämnat bort djurprodukter ur min kost det senaste året) men jag tog upp att jag inte mådde bra. Jag kände att jag inte blev tagen på allvar. Några dagar senare ringde jag till sjukvårdsrådgivningen vid VCS men sjukskötaren viftade bort mina problem. "Försök att tänka på något annat i helgen" var det svar jag fick. Lätt att säga när man är så insnörad i sina egna tankar att man inte hittar ändan på garnnystanet... 

Tredje gången gillt får jag säga för jag pratade med en helt underbar sjukskötare. Hon lyssnade på allt jag sa och lugnade ner mig (mina tankar hade vid det laget hunnit så långt att jag funderade på om jag hade en hjärntumör...). Under samtalets gång kände jag hur min ångest sakta men säkert försvann och jag började slappna av för första gången på över en vecka. På kvällen fick jag också massage och jag hade aldrig föreställt mig att jag kunde känna mig så lugn efter veckan som varit. 

Jag reste till Danmark och det var en välbehövlig paus. Jag fick spendera en vecka tillsammans med mina vänner i en av mina favoritstäder och hade inte tid att tänka så mycket. Den sista dagen blev lite tung, jag kände av den tidigare veckans strapatser, men helheten var bra. 

Nu är jag hemma igen och med lite distans till de gångna veckorna börjar jag se orsaker till varför jag plötsligt fick sådan ångest. Jag har inte gett mig tid att ta det lugnt och att ta hand om mig själv som jag borde i år. Jag är inte en stresstålig person och speciellt i våras hade jag lite för mycket att göra. Att må som jag gjorde blev en väckarklocka för mig och jag ser verkligen till att ha tid för mig själv i höst. 

Nu lämnar jag inte mig själv åt mitt öde. Jag vet att jag borde prata med någon om det här och det ska jag också göra. Faktum är att det inte är första gången jag har mått så här. Det har gått i perioder sedan barndomen. När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag peka ut otaliga gånger där jag har känt ångest, de första redan i dagisåldern. Det intressanta är att min syster har upplevt precis samma symptom sedan hon var liten och hon har nyligen fått diagnosen generaliserat ångestsyndrom. 

Flera av de som känner mig kommer att läsa det här med stor förvåning. Jag har hållit den här delen av mig själv ytterst privat och inte ens mina närmaste vänner känner till det här. Jag vet inte varför det plötsligt känns okej att dela med mig av det nu. Kanske för att jag för första gången i mitt liv har bestämt mig för att försöka ta reda på vad det här egentligen rör sig om. Hittills har jag tryckt in ångesten i ett mörkt hörn men nu insåg jag att den faktiskt kan bli så stark att den påverkar mitt liv. Och det vill jag gärna ta itu med innan den blir handlingsförlamande!

Till sist vill jag bara påpeka att jag mår bra. För mig innebär inte ångest en panikattack, det är mer en molande känsla som ibland ligger på i bakgrunden. Jag vet inte varför den dök upp just nu, jag har inte känt ångest på det här sättet på flera år men något triggade tydligen den. Ångest innebär inte heller att jag är deprimerad. Som sagt, skulle knappt de som har känt mig längst kunna säga att jag har lidit av ångest sedan barnsben och då skulle de ändå säga att jag är en positiv person.

Jag tvivlar på att det är något i mitt förflutna som har kommit upp till ytan men min uppväxt har gjort att jag har lättare för att få ångest än många andra. Jag vill ge en sann bild av hur det är att ha vuxit upp med en missbrukande förälder och det här är absolut en bieffekt. Trots att det inte påverkar mitt liv varje dag, finns det med i bakgrunden och det är något jag lär mig att leva med. Ska bli intressant att höra ett professionellt utlåtande om det här nästa vecka.

 


"ALLT ÄR BRA" FAST ALLT ÄR FEL

Skrivet av Maria Hagberg 24.06.2017

Två av mina nära vänner lider av psykisk ohälsa. De mår så dåligt att jag flera gånger har suttit på akuten med dem. Jenny bad mig att skriva ett gästinlägg till hennes blogg och jag tycker att det också passar här. Hon är öppen med sina erfarenheter men min andra vän vill inte tala offentligt om sina upplevelser.

Psykisk ohälsa får en allt synligare roll i samhället. Fler och fler vågar gå ut med sina historier och det blir hela tiden mindre tabu att prata om det. Vi läser om personer som själva lider av psykisk ohälsa men det är sällan som närståendes perspektiv kommer fram.

Missbruk är en form för psykisk ohälsa så jag har levt i närheten av det största delen av mitt liv. Det är ändå stor skillnad på att vara anhörig till en missbrukare och vän till någon med psykisk ohälsa och jag har upplevt problematiken på olika sätt. Oftast har jag haft nytta av att ha vuxit upp med ett missbruk hemma men ibland har det gjort att jag har haft svårt att hantera mina vänners problem.

Som jag redan nämnde kommer jag bara att berätta om en av mina vänners sjukdom, trots att det på vissa punkter finns likheter. Jenny lider av depression, självskadebeteende, ångest och borderline. Redan i den beskrivningen förstår ni att det finns och har funnits en hel del problem. 

För att för min del få början på den här historien måste vi gå tillbaka till gymnasiet. Första året gick utan problem. Mot slutet av året började jag fundera på hur Jenny mådde men det kom aldrig på tal. Andra året kom. Höstterminen gick men kring jul började vi ana oråd i kompisgänget. Båda mina vänner visade tecken på att något inte stod rätt till men när vi frågade sa de att "allt var bra".

Under en klassresa på vårterminen blev det plötsligt kristallklart att Jenny inte mådde bra. När vi kom hem gick det en tid men så bestämde jag mig för att fråga henne om det. Samtidigt hade jag också frågat min andra vän hur hon hade det. Det visade sig ganska snabbt att båda två behövde professionell hjälp och det blev början på en lång och lärorik resa som ännu inte är till ända.

När mina föräldrar skiljde sig ordnade min pappa så att jag och min syster fick börja gå i terapi. Det hängde med under en stor del av mitt liv och att prata har alltid varit lösningen på mina funderingar. Hemma har vi haft ett öppet klimat och vi har kunnat (och kan) prata med våra föräldrar om det mesta. Ju mer jag fick höra om mina vänners tankar, desto klarare blev det att de behövde prata med någon som var utbildad på området. Jag visste att jag inte hade kapacitet att agera psykolog till dem och övertalade dem att låta mig ta kontakt med en lärare. Det visade sig vara ett av de bästa besluten jag gjorde under gymnasietiden.

Vår lärare visste hur vi skulle agera. Hon hade kontakter och fixade någon att prata med åt mina vänner. Tyvärr gick det långsamt till en början och det var jag som fick höra en stor del av deras funderingar. Jag talade mycket med dem båda under sommaren och hela det sista året i gymnasiet. En gång frågade jag varför de vände sig till mig och svaret blev att de trodde att jag skulle förstå.

Tredje året kom tillsammans med studentskrivningarna. Mina vänners psykiska hälsa blev sämre och under höstterminen fick vi för första gången vara med om en panikattack. Känslan av hjälplöshet var överväldigande. Du kan inte göra något när en person är i ångestens grepp, förutom att bibehålla ditt lugn. Vi var 17-18 år den hösten och ingen av oss hade erfarenhet av något liknande sedan tidigare. Efter den gången blev panikattackerna ett återkommande inslag i vår vardag och vi lärde oss med tiden hur vi skulle hantera dem.

Ibland tänker jag tillbaka på gymnasietiden och förundras över hur jag stod ut med stressen som hela situationen skapade. En del av det svaret finns i formen av en person, nämligen den lärare jag först tog kontakt med. Under hela den intensiva andra halvan av gymnasiet fanns hon där för mig, nästan 24 timmar i dygnet. Hon gick långt över det en lärare ska göra och det måste ha varit en stor belastning för henne med. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat av situationen utan henne. Tack vare henne höll jag mig flytande i depressionsträsket som vi simmade i. Jag vågar inte tänka på hur det skulle ha gått för mig om jag hade varit ensam. 

Efter gymnasiet fick vi en naturlig distans till varandra. Vi lever våra egna liv men våra gemensamma upplevelser gör att vi fortfarande har ett starkt band. Jag själv och de andra i gänget har flera gånger suttit på akuten med dem och det är inte ovanligt att vi känner av ångesten hos dem när vi träffas. Jag är fortfarande i beredskap när jag träffar dem och läser av deras kroppsspråk in i minsta detalj för att avgöra hur de mår just den dagen.

Mina upplevelser av psykisk ohälsa genom mina vänner har påverkat mig mycket och i viss mån förändrat mig som person. Man kan inte gå igenom så mycket oberörd. Självklart har jag fått många negativa upplevelser men inte alla erfarenheter har varit dåliga.

Det finns en känsla som har hängt med från början och det är oron. Varje gång mina tankar går till mina vänner följer oroskänslan med. Jag är rädd för att de ska ta sina liv och den rädslan vänjer jag mig aldrig vid. Jag har lärt mig att inte tänka på den hela tiden men varje gång tanken dyker upp slår den till med full kraft. Jag tror att det är en omedveten orsak till att jag har börjat ta avstånd från dem det senaste året. Det är lättare att hantera rädslan när jag inte ser dem lika ofta. 

På höstterminen under mitt tredje år i gymnasiet började jag få problem med aggression. Jag kunde explodera för ingenting hemma och det gick självklart ut över min familj. Det är en normal reaktion med tanke på den stressnivå jag upplevde i skolan och på fritiden men det var ändå tungt. Tidigare hade jag varit försiktigare och hade egentligen aldrig en rebellperiod i tonåren. Jag kände inte igen mig själv och visste inte varför jag var så arg hela tiden. En kort tid före jullovet började jag prata med skolkuratorn men ilskan höll i sig. Det var egentligen först när jag flyttade hemifrån och fick lite distans till allt som hänt som det lugnade ner sig.

Precis som när man är anhörig till en missbrukare blir man ofta medberoende till dem som lider av psykisk ohälsa. Jag hade en ohälsosamt stor roll i mina vänners mående i gymnasiet och det gjorde att det tog en lång tid för mig att släppa det som varit. Jag märker att jag fortfarande har en tendens att ta rollen som psykolog men det har blivit lättare att gå ur den.

Det har varit svårt för mig att se de vänner jag en gång kände försvinna längre och längre in i mörkret. Vissa perioder har jag inte kunnat skymta dem bland skuggorna men så kommer ett livstecken som visar att demonerna inte har vunnit. Ibland är det svårt att veta vad jag ska säga när jag inte har träffat dem på ett tag. För några år sedan visste jag allt men i nuläget kan jag inte svara när mina föräldrar undrar hur de mår. För jävligt, jo, men inte mer detaljerat än så.

Det senaste året har jag kämpat med att bli en "normal" vän till dem igen. Det är underligt att plötsligt ha en vanlig kompisrelation till någon som jag stod så nära under ett par år. Samtidigt är det också otroligt skönt att inte veta allt. De vet att jag finns där när det gäller men jag behöver inte alla detaljer.

Det låter kanske konstigt men mina vänners sjukdom har också haft en positiv inverkan på mig. Jag är inte lika sluten som jag var tidigare. Jag blev helt enkelt tvungen att öppna mig i gymnasiet. Min kusin sa en gång att hon får en kram av min syster men hon ger mig en kram. Idag ger jag mer än gärna kramar.

Jag behåller lugnet i krissituationer. Efter att ha suttit bredvid någon som har en allvarlig panikattack eller ringt efter ambulansen när någon har självmordstankar har jag lärt mig att stänga av mina egna känslor i den stunden. Efteråt kan jag släppa fram min egen ångest och rädsla men det gäller att hålla huvudet kallt när det är allvar.

Jag är mer öppen för allt som har med psyket att göra och är sen till att döma andra människor. Jag vet hur mycket som kan pågå på insidan, trots att någon till det yttre verkar må hur bra som helst. Samtidigt har jag blivit en levande lögndetektor. Det lärde jag mig redan i samspel med min mamma men det utvecklades under gymnasietiden. Jag skulle vara miljonär om jag hade fått en peng varje gång jag genomskådade repliken "allt är bra". Jag är överlag bra på att läsa kroppsspråk. När någon har en panikattack finns det inte rum för särskilt mycket verbal kommunikation utan hjälparen får största delen av informationen genom att tyda kroppsspråket.

Jag har lärt mig många saker under de här åren. Det viktigaste är att veta mina gränser. Jag tog på mig alldeles för stort ansvar under gymnasietiden. Idag har jag lättare för att ta avstånd, trots att det ännu ger skuldkänslor ibland. Det är svårt att tänka på sig själv först när man är van vid att lägga sin energi på någon annan i den situationen. 

En annan viktig sak jag har lärt mig är att man måste våga be om hjälp. Ibland har du inget annat val och det gör dig inte till en svag person. Jag tycker tvärtom att det visar hur stark någon är. Det krävs mod för att visa sig sårbar inför en annan människa.

Jag är övertygad om att mina vänner kan börja må bättre. Jag levde nära ett missbruk i cirka 15 år och jag vet att man kan bli frisk från långvarig psykisk ohälsa. Det svåra är att förmedla hoppet efter många år. Att låta lika övertygande när man upprepar meningen "jag tror på en bättre framtid" för hundrade gången som när man uttalade orden första gången. Att visa ljuset och den normala vardagen. Att våga vara lycklig och må bra, trots att de lever i mörkret.

Nu ska jag avsluta ett alldeles för långt inlägg. Det är en komplicerad historia och även den här texten är för kort för att få med alla nyanser. Om du läser det här vill jag att du ska ta med dig tre saker:

1. Du ska inte klara allt själv.

2. Döm inte.

3. Acceptera det du inte kan förändra.

 

Och framför allt, ta hand om dig! 


MINIMALISM

Skrivet av Maria Hagberg 09.06.2017 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

När jag var liten hade vi ofta väldigt stökigt hemma. Det handlade inte bara om att det ibland var smutsigt, utan att det fanns många saker överallt. Vi hade inte så bra ekonomi och fick ofta saker från olika håll. Vi var självklart tacksamma för det vi fick men ibland blev det för mycket. Ingen gick igenom det vi fick utan allt sparades tills vi hade skåpen fulla av kläder och saker som ingen använde. Nu tänker säkert någon: varför städade ni helt enkelt inte vartefter? Det ska jag tala om för er. 

Under vissa perioder var det så kaotiskt i våra liv att ingen av oss prioriterade att rensa ur hyllor och förråd. Det är otroligt hur mycket ett missbruk tar över också de anhörigas liv och det känns ibland som om det är allt man kan fokusera på. Du blir blind för hur det ser ut hemma och de gånger du märker har du oftast så lite energi kvar att du bara struntar i det (och skäms de få gånger någon kommer på besök).

Hemma hos pappa var det bättre men också där samlades sakerna på hög. Eftersom pappa bor i vårt barndomshem, finns alla våra minnessaker från när vi var små där. Allt har sparats för "man vet ju aldrig vad man vill ha kvar när man blir äldre". Nu är vi "äldre" och har insett att vi inte har möjlighet att använda allt som finns sparat. Vi har börjat ta vara på de verkliga minnessakerna men allt annat åker. 

Det är väldigt stressande att leva så här. Ju äldre jag blev, desto tyngre blev det att hela tiden vara omringad av onödigheter. Jag kände mig instängd men visste inte varför. När Johanna och jag blev äldre, började vi försöka se till att det var städat hemma men också ett "normalt" antal saker kändes påträngande. 

Hösten 2014 började jag studera och flyttade till min första lägenhet. Jag delade den med en kompis och vi hade varsitt rum. Det gjorde att jag inte hade speciellt många saker. Att flytta hemifrån är alltid en process och när jag äntligen hade skaffat de flesta nödvändiga sakerna, visste jag att jag skulle byta både lägenhet och studieinriktning. När sommaren kom var det bara att packa ihop allt igen och flytta till en annan bostad. Den här gången visste jag att jag skulle bo där högst ett år. Hyran var lite för dyr men jag behövde ett eget ställe där jag kunde andas ut och få tid att ta reda på vem jag egentligen var bakom allt bagage jag hade samlat på mig under årens lopp. 

Förra våren snubblade jag över begreppet minimalism. Jag började undersöka det närmare och insåg att jag redan ganska långt var en minimalist. Jag hade undermedvetet valt en enkel inredningsstil. Det kändes rätt att ha färre saker, eftersom det fick mig att slappna av. 

Under sommaren satte jag mig in i olika versioner av minimalism och när jag flyttade till min nuvarande lägenhet rensade jag bort en stor mängd saker, som jag inte behövde. Det gångna året har jag tagit till mig den här livsstilen och det präglar allt från min klädstil till mina matvanor.

De flesta som kommer in i min lägenhet kommenterar att jag har så få saker. Vissa tycker till och med att det ser lite kalt ut men det är precis så här jag vill ha det. Efter att ha levt i ett fysiskt och emotionellt kaos under hela uppväxten, är det skönt att ha lugn och ro i mitt eget hem. Jag har inte en massa inredningsprylar som ständigt kräver min uppmärksamhet utan kan lägga min tid och energi på viktigare saker.

Det är många som försöker köpa sig lycka när de av någon anledning inte mår bra men jag har insett att jag kan vara glad (till och med gladare) utan det. Några av de saker som får mig att må bra är att vara omringad av människor jag bryr mig om, att få leva nära naturen och att få gå min egen väg. Ingen av de faktorerna är knutna till hur många saker jag äger.

Tanken bakom minimalism är inte att du ska leva utan ägodelar. Tanken är att du ska uppskatta allt du har och bara ha det du behöver. Det finns de som lever med nästan ingenting men jag är inte så extrem. Jag kommer till exempel aldrig att få min boksamling minimalistisk och det vill jag inte heller, snarare tvärtom.

Det handlar om att hitta det som är rätt för dig och som fungerar i din vardag. Vissa personer kan inte tänka sig att leva som minimalister och det är inget fel med det. Min syster hör till den kategorin och precis som i så många andra frågor är vi varandras motpoler också här.

Jag kan ärligt säga att jag tycker om nästan varenda sak i min lägenhet. Det finns fortfarande en del jag funderar på att göra mig av med (speciellt i klädväg) men som med det mesta i livet är det här en resa. 

Om du blev intresserad av minimalism, rekommenderar jag att du googlar lite. Det finns hur mycket information som helst på nätet (Youtube!) men kom ihåg att vara källkritisk. Det kan kännas överväldigande att börja en helt ny livsstil men du behöver inte följa alla "regler". Hitta det som passar just dig och skapa din egen version.

Till sist får ni en lista med fem positiva förändringar som livet som minimalist har gett mig.

1. Jag slappnar av bättre när jag är hemma.

2. Det går snabbare att städa.

3. Jag värdesätter de saker jag har mer än tidigare.

4. Det går fortare att välja kläder på morgonen.

5. Det är enklare att packa inför resor och flytter (vilket det lär bli en del av den kommande framtiden). 


ETT MÅL BLEV UPPFYLLT

Skrivet av Maria Hagberg 13.05.2017

Kategorier:

Har ni någonsin kämpat länge mot ett mål? Tvivlat och funderat på om ni kommer att nå det men fortsatt på den bana ni stakat ut åt er? Det har jag de senaste två åren och nu har jag korsat mållinjen. Priset: en sångexamen. 

Hösten 2015 började jag ta sånglektioner. Året före hade jag sjungit in i Studentkören Pedavoces och trots att jag hade utvecklats under det första året kände jag att något inte stämde i min röstanvändning. Jag var ofta hes efter övningarna och konserterna och det kändes tungt att sjunga.

Jag bestämde mig för att börja ta sånglektioner, eftersom jag ville få reda på vad jag gjorde fel, så att jag inte skulle fördärva rösten. Det visade sig att det låg mycket mer bakom mina röstproblem än bara fel röstanvändning.

När du sjunger är kroppen ditt instrument och precis som vilket musikinstrument som helst måste du ta hand om det på rätt sätt. När något är fel fungerar instrumentet inte som det ska. Min sångkvalitet har alltid påverkats av det som sker omkring mig. När jag hade en tyngre period var rösten inte lika smdidig. 

Samtidigt som jag började ta sånglektioner blev mitt liv lite stabilare. Jag tyckte att jag hade bearbetat en stor del av mitt förflutna de föregående månaderna men upptäckte snabbt att så inte var fallet. Alla de mentala spärrar jag hade aktiverades när jag sjöng. Det var inte konstigt att det hade varit så tungt att sjunga tidigare. 

Tillsammans med min sånglärare började jag arbeta med mina spärrar. Det var allt från att verkligen börja tro på mig själv till att slappna av och våga "go with the flow". Sånglektionerna blev rena terapitimmarna och ibland kom vi åt ämnen som rörde upp många känslor. Det var inte bara en gång jag gick hem från lektionen alldeles utmattad med huvudet fullt av tankar att ta itu med.

Min sånglärare var, och är, fantastisk. Från första början kände jag att hon förstod mig och det hjälpte mig att slappna av. Hon lärde mig sångteknik men många gånger blev det ren mental träning. Hon visade att hon trodde på mig och hjälpte mig att sluta vara så kritisk mot mig själv. Det handlade om sång men sången är så djupt rotad för mig att jag märkte förändringarna också i andra miljöer. Jag har fått många kommentarer om att jag har blivit gladare, mer självsäker och mer harmonisk de senaste åren. Det finns självklart många bidragande faktorer till det men det här är en av de mer djupgående. Så Margaretha, om du läser det här ska du veta att du är guld värd!

I år har jag fortsatt att sjunga. Jag hann bara vara semiaktiv i kören i vår så jag var desto gladare för sånglektionerna. Under hösten började vi fundera på en sångexamen till våren och nu är den genomförd. Ännu förra våren skulle det inte ha fungerat men här står jag nu med min sångexamen i handen. Jag hade hoppats att jag skulle ha varit lite mindre nervös men jag tog mig igenom sångerna utan desto större fel. Jag har tagit mig över fler hinder än många skulle tro för att ta mig hit och jag kan ärligt säga att jag är stolt över mig själv.

Vad drömmer du om? Det är aldrig för sent att göra verklighet av drömmar!