header

VÅGA VISA CIVILKURAGE

Skrivet av Maria Hagberg 03.05.2017 | 2 kommentar(er)

Ikväll var jag med om en händelse som gav mig en riktig tankeställare. Jag hade ätit middag tillsammans med min bästa vän och var på väg till bilen för att lämna mina saker där. Vi hade haft en trevlig pratstund och nu tänkte jag gå en sväng till vattnet för att njuta av solnedgången. Strandpromenaden är en av mina favoritställen i Vasa och det är sällan jag har möjlighet att gå där, eftersom jag inte längre bor i centrum. 

Jag gick i egna tankar och såg fram emot en lugn stund vid vattnet. Inget skulle få störa mig nu. Jag kom fram till bilen och såg en man ligga lutad mot en husvägg i en gränd mittemot mig. Genast dök en massa tankar upp i huvudet på mig.

Ojdå, han ser inte ut att må bra. Han är troligtvis berusad. Borde jag gå dit? Men tänk om han är våldsam? Jag vill inte bli påmind om det förflutna. Jag vill inte ha något att göra med det längre! Jag ska ner till havet för att andas en stund. Men tänk om han är sjuk? Hm, men han klarar sig nog. Jag kan se efter om han är kvar när jag kommer tillbaka.

Så jag gick. Jag kom ner till vattnet men kunde inte njuta av lugnet. Bilden av mannen gnagde på samvetet och jag kände mig rastlös. Plötsligt dök en förfärlig tanke upp i huvudet på mig: Tänk om det hade varit mamma? Utan det stödnätverk hon har, skulle hon aldrig ha lyckats behålla lägenheten, min syster och mig eller den livskvalitet hon trots allt hade. Utan all hjälp, kunde hon (och skulle hon troligen) ha varit mannen på gatan.

Jag steg upp och nästan sprang tillbaka. När jag kom fram stod en man i 40-årsåldern lutad över den liggande mannen och talade med nödcentralen. Jag bedömde att den liggande mannen, som var lite äldre, var redigt berusad. Jag informerade dem om att jag kunde första hjälpen, om läget skulle ändras, och kände lättnad över att jag inte var ensam. 

Mannen med telefonen hade också gått förbi, ungefär samtidigt som mig, och reagerat på något i ögonvrån men inte stannat för att titta efter. När han kom tillbaka tog han sig en ordentligare titt och märkte att allt inte stod rätt till. 

Ambulansen kom på några minuter och tog hand om den äldre mannen. Jag fick inte mycket kontakt med honom men han verkade tacksam. Hans ögon var vänliga och såg ut att ha sett en hel del. Den äldre mannen hör till en grupp människor som är osynliga i samhället. De befinner sig på botten av samhällsskiktet och många väljer att se genom dem. De här människorna är som dammtussarna under sängen. Vi vet att de finns där och ibland lägger vi märke till dem men oftast går vi bara förbi dem. Någon gång kan vi beklaga oss över dem men vi låter dem ändå vara kvar.

Jag skäms över mitt tvekande! Ja, jag vände om och gick tillbaka, men jag borde inte ha gått därifrån från första början. Jag vet inte vilka beslut och händelser som har gjort att mannen låg i den där gränden ikväll. Jag vet inte om han har ett hem, någon som bryr sig eller ens mat för dagen.

Det jag vet är att beroende är en sjukdom. Man väljer att bli beroende lika mycket som man väljer att få cancer. När man har kommit så långt att man ligger på gatan är livet i spillror. Det är min skyldighet som medmänniska att ha tillräckligt med civilkurage för att våga hjälpa och våga bry sig. Jag vet inte vad som händer med mannen men jag vet att han inte fryser ihjäl inatt. 

Jag är otroligt tacksam för mannen som stannade upp och brydde sig. Jag undrar hur många personer som hade passerat innan han kom förbi. I en idealvärld kunde jag hoppas på att inte uppleva detta igen men tyvärr är verkligheten en annan. Nästa gång jag råkar ut för detta vet jag vad jag ska göra. Nästa gång tvekar jag inte!


SÅ HÄR STÖDER DU EN ANHÖRIG TILL MISSBRUKARE

Skrivet av Maria Hagberg 10.04.2017 | 1 kommentar(er)

I helgen deltog jag i andra delen av kursen Psykisk första hjälp. Första delen handlade om befrämjande av psykisk hälsa men nu fokuserade vi på hur man ska göra vid olika sjukdomstillstånd. Jag lärde mig inte särskilt mycket nytt men det var skönt att få bekräftat att jag har agerat rätt med mina vänner (två av dem lider av psykisk ohälsa) de senaste åren. 

Under kursen fick vi mycket praktisk information och konkreta exempel på vad man kan göra i olika situationer. Jag blev lite förvånad över att så många inte alls visste vad man borde göra men egentligen är det så det ska vara. Det är jag som har levt i en bubbla av psykisk ohälsa hela mitt liv och vuxit upp i tron att det är normalt att alla vet.

Jag märkte att flera av kursdeltagarna uppskattade att få konkreta exempel så jag tänkte sammanställa en egen lista. Jag tänker ge er några konkreta tips på hur man kan stöda en anhörig till en missbrukare. Det kan vara frågan om ett barn, en bror, en vän. Jag har själv råkat ut för en del onödiga situationer när personer jag har mött av olika anledningar inte har kunnat bemöta mig på ett bra sätt. Vi byr åpåå!

1. VAR FÖRDOMSFRI!

Jag börjar med den här punkten, eftersom jag anser att den är viktigast. Det finns en otrolig stigma kring missbruk och många har förutfattade meningar. Jag har stött på det flera gånger.

Det värsta jag råkade ut för hände när jag var 10 år. Jag var hemma hos en kompis när hennes mormor och morfar kom på besök. Jag hade sett dem tidigare men inte pratat med dem desto mer. Vi hann knappt hälsa på dem innan min kompis morfar började ropa åt mig. "Du behöver inte vara här när jag är här!" skrek han. Jag började gråta och ville bara försvinna. Jag förstod ingenting. Vad hade jag gjort honom?

Efter den incidenten träffade jag honom ett par gånger till men då höll mormodern honom i schack. Han pratade inte med mig men gav mig en blick som sa mer än tusen ord. Jag förstår fortfarande inte hans beteende. Jag var bara ett barn och det var inte mitt fel att mamma drack. I efterhand tror jag att det triggade igång att mitt självförtroende rasade i botten i högstadiet. Det var första gången jag på allvar såg vår situation med omgivningens ögon och jag fick se de fördomar som omger ett missbruk.

En annan gång (när jag gick i tvåan i gymnasiet) pratade jag med en av våra före detta grannar. Plötsligt började hon prata om mamma. Hon kritiserade hennes handlande och sa att hon gärna skulle ge henne en ordentlig utskällning. Vilket sätt att bete sig på! Jag försökte hålla mig lugn och sa att mamma hade varit nykter i över ett år så det fanns det ingen grund till. Inombords var jag arg och sårad. Hur kunde någon slänga sådana kommentarer i ansiktet på mig? Förstod hon inte att det var min mamma vi talade om? 

Jag vet inte om min syster har råkat ut för liknande händelser, det har vi aldrig pratat om, men jag skulle vara förvånad om det aldrig har hänt. Det lämnar djupa spår att bli utsatt så här och det är ingenting som glöms bort i första taget.

Fördomar baserar sig oftast på okunskap så läs på om ämnet om du vill undvika liknande situationer. Du är ett bättre stöd till den anhöriga när du har baskunskaper om missbruk, eftersom hen vet att du förstår en del. Det är mycket lättare att prata med någon som vet litegrann än med någon som inte har en aning om vad du pratar om. 

2. VISA ATT DU FINNS DÄR

Det här kan kännas svårt för många. Vad borde jag säga? Hur ska jag bete mig? Tänk om jag säger något fel? Bara lugn! Om du genuint bryr dig och vill finnas till för den anhöriga är det inte särskilt mycket som kan gå fel. Oftast räcker det med att lyssna. Du ska vara medveten om att personen kanske inte vill eller helt enkelt inte kan berätta om det som sker. Tvinga inte fram ett svar, det får negativ effekt, men visa upprepade gånger att du finns där. Genom att fråga hur personen har det, visar du att du bryr dig och fast du inte får svar, inger det en känsla av trygghet om någon upprepade gånger visar att de finns där och att de inte försvinner.

Samtidigt ska du vara medveten om att du kan få ett jobbigt svar om du frågar och då ska du vara beredd på det. Du behöver inte ha ett svar men om du har frågat hur någon har det ska du vara redo att lyssna.

Ibland får du leka lite detektiv, speciellt med barn och unga. Om du frågar den anhöriga hur det går och personen svarar "bra", är det skäl att fråga igen. "Bra" är det automatiska svaret och det är inte alltid sanningen. Men var inte tjatig!

Jag var tidigare en person som alla fick dra svaren ur. Jag försvarade och skyddade och ville inte berätta när det var dåligt. Det är en del av min personlighet. Jag är introvert (japp, faktiskt!) och när det blir för mycket stänger jag in allt och sätter upp tredubbla skyddsmurar. Idag vet jag att jag måste prata om svåra saker för att må bra men när jag var yngre var det lättare att vara tyst. För mig var det också en överlevnadsstrategi att inte berätta. Jag skulle inte ha klarat av att låsa upp alla dörrar med allt som pågick omkring mig. 

Det är bra att också fysiskt finnas till. Speciellt för barn som växer upp med en missbrukande förälder kan fysisk närhet utebli eller väcka obehagliga minnen. Då är det bra om en annan vuxen kan ge nya, positiva minnen. Där får man dock vara lite försiktig. Alla vill inte ha närhet så det gäller att läsa av personen bra. När jag var liten gav jag ofta intryck av att inte vilja ha närhet men egentligen var det precis tvärtom. Jag visste bara inte hur jag skulle fråga utan att verka påflugen och ville inte ta det första steget. Jag har alltid hållit hårt på mitt personliga utrymme men det betyder också att de gånger jag verkar behöva en kram, behöver jag den verkligen. Då kan jag ha gått omkring i flera dagar och samlat mod till mig för att visa det.

3. FÖRSTÅ ATT DU INTE KAN FÖRSTÅ

Det är många som tror att de vet exakt hur du känner dig och hur din situation ser ut. Det stämmer inte. Det finns få saker som är så irriterande att höra som "Jag förstår precis!" när man vet att personen inte har en aning. Den här åsikten är jag inte ensam om. De flesta som jag har pratat med och som på något sätt har erfarenheter av psykisk ohälsa håller med. 

Det är helt okej att du inte förstår. Jag förväntar mig inte att du ska göra det om du inte själv har upplevt samma sak. Det är bättre att medge att du inte förstår vad jag pratar om så att jag kan försöka förklara, än att du sitter och låtsas som om du hänger med. Tro mig, det genomskådar man!

4. EN ANHÖRIG ÄR OFTA MEDBEROENDE

Den här punkten kan du inte göra något åt men det är bra att vara medveten om den. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "du kan inte leva din mammas liv, du måste leva ditt eget", "fokusera på dig själv nu", "du kan inte ta så stort ansvar för henne". Varje gång blir jag lika frustrerad. Självklart vet jag att jag måste leva mitt eget liv men det är inte så lätt när du är den ansvarsfulla i situationen. 

Jag nämnde redan att jag inte ville berätta när det var en sämre period, eftersom jag var tvungen att skydda mamma, och det är också en del av medberoendet. 

Det finns inget du eller den anhöriga kan göra för att ändra på situationen och att påpeka det självklara gör inte saker och ting bättre. Det bildar snarare krav på den anhöriga att slå sig fri från missbrukaren och det kan skapa onödig stress. När tiden är mogen sker det av sig självt, vilket leder in mig på nästa punkt.

5. HA TÅLAMOD

Det är en lång process att hamna i ett missbruk och det är en ännu längre process att ta sig ur det. Missbruket är en berg-och-dalbana och ibland kan det svänga från en dag till nästa. Det kan vara frustrerande att se på, speciellt när man märker besvikelsen hos den anhöriga vid återfall, men försök att inte visa det. Lika frustrerande kan det vara om missbrukaren har en bättre period och den anhöriga pratar om att nu blir allt bra, trots att du vet att det troligen inte håller.

Kom ihåg att den anhöriga lever sida vid sida med missbruket varje dag. Hen känner till alla nyanser och vet innerst inne att en bättre period inte behöver vara för evigt. Det är jag också medveten om i bakhuvudet, trots att mamma varit nykter i över fem år nu. Det är en överlevnadsstrategi att ta vara på och leva ut de ljusa stunderna och man behöver få en andningspaus från vardagen. Slå inte hål på lyckobubblan när den kommer för det slutar med att du blir utestängd.

6. UNDVIK ATT PRATA EKONOMI

Det gäller främst om den anhöriga är barn eller partner till den som missbrukar, så man har delad ekonomi. Det är dyrt att vara missbrukare och det drabbar resten av familjen. Under största delen av min uppväxt var en stor del av mina kläder ärvda eller från loppis. Det var inte dåliga kläder men de var inte nya. Samma sak gällde leksaker och andra nödvändigheter. Jag gjorde min första utlandsresa till Sverige i ettan i gymnasiet. Innan det hade jag knappt rört mig utanför Österbotten. Det berodde på att det helt enkelt inte fanns pengar att resa för. 

Jag missunnade aldrig mina kompisar de nya kläder de fick eller de resor de gjorde men det var alltid något som gjorde att jag kände mig annorlunda. När jag var yngre var det ett känsligt ämne för mig och jag skämdes över att behöva säga att jag inte hade råd med vissa saker. Speciellt tonåren var en besvärlig period när jag förstod att jag inte var som alla andra. Tack och lov var mina vänner finkänsliga med den biten men det kan vara svårt för någon som har mycket pengar att sätta sig in i hur det är att alltid oroa sig för om pengarna räcker. Idag har jag inga problem att prata om min ekonomi men jag väljer fortfarande vem jag berättar vad för. 

7. HUR SKULLE DU VILJA BLI BEHANDLAD?

Den här punkten behöver väl inte förklaras desto mer. Om du var i samma situation, vad skulle du då vilja att människorna i din närhet gjorde för dig? 

 

Hoppas det här är till nytta om ni känner en person som är anhörig till en missbrukare. Kom ihåg att alla är olika och fast det här är rätt allmänna saker, behöver inte alla hålla med om att de vill bli behandlade så här. De här punkterna varierar säkert också beroende på hur nära du och den anhöriga står varandra.

Kommentera gärna om du har fler tips!

 


RADIODOKUMENTÄR

Skrivet av Maria Hagberg 26.03.2017

I slutet av januari blev jag intervjuad av Yle till en radiodokumentär om Pixnekliniken. Dokumentären fokuserar på tre personer, som antingen själva har missbrukat eller är anhörig till en missbrukare. Alla tre har vitt skilda historier men Pixnekliniken fungerar som den gemensamma nämnaren. 

Det här projektet blev lyckat. Ibland träffar man människor som verkligen förstår sig på andra människor och då blir det rätt. Redan efter första telefonsamtalet kände jag att reportern visste vad hon hade att göra med och det märks i dokumentären. 

Dokumentären, med tillhörande artikel, hittar ni här.


-

Skrivet av Maria Hagberg 18.03.2017

Vad gör man,
när man inte räcker till?

Vad gör man,
när mörkret är för stort?

Vad gör man,
när kampen bara fortsätter?

 

Då ger man en kram.
Då pratar man om ljuset.
Då finns man där.

 

Vad gör man,
när man känner sig hjälplös?

Vad gör man,
när demonerna härjar?

Vad gör man,
när kampen tilltar i styrka?

 

Då sitter man bredvid.
Då visar man änglarna.
Då finns man fortfarande där.

 

Vad gör man,
när man ser ärren?

Vad gör man,
när man känner ångesten?

Vad gör man,
när vännen lider av psykisk ohälsa?

 

Då är man tyst.
Då är man lugnet.
Då finns man där.

 

Även när en fredagkväll slutar med ambulansfärd till akuten.


EFTERLYSES: MEDMÄNSKLIGHET!

Skrivet av Maria Hagberg 12.03.2017

Kategorier:

Jag blir arg och ledsen varje gång jag öppnar sociala medier och ännu en artikel om människohat dyker upp. För några dagar sedan var det självmordsförsöket i Helsingfors när en asylsökande, som nekats vistelse i Finland, försökte hänga sig medan flera personer hejade på. Jag mådde illa när jag läste artikeln. Hur kan man hata någon så mycket, utan att känna personen, att man uppmuntrar hen att ta sitt liv?

De senaste veckorna har jag börjat fundera vart vårt samhälle egentligen är på väg. När blev rasism en så aktiv del av vardagen? Varifrån kommer allt hat?

Det är skrämmande hur lätt det tycks vara att glömma historien. För drygt 70 år sedan befann Finland sig i krig och folk tvingades fly sina hem för att överleva. Flera tiotusentals barn skickades till Sverige för att undgå bomberna. Tänk om svenskarna hade stängt gränserna och sagt: "Nej tack, här har ni ingenting att göra!"

Under andra världskriget var nazismen utbredd men den fördömdes efter kriget. Världen befann sig i chock över det som hade pågått i förintelselägren och man lovade att aldrig glömma det som hänt. Trots det är "nazism" ett ord som dyker upp lite varstans i dagens läge. Det är skrämmande att vi passivt tillåter det här. 

 Det är omöjligt, att föreställa sig det helvete många flyktingar har upplevt. Man lämnar inte sitt hem frivilligt men när man befinner sig i livsfara om man stannar har man inget val. Det är fruktansvärt att så många fortfarande är rädda när de kommer hit, på grund av främlingsfientligheten som blomstrar. 

En stor del av främlingsfientligheten grundar sig på rädsla, vilken i sin tur baserar sig på okunskap. Om vi är så rädda för främlingar, är det inte på tiden att vi lärde känna dem, så att vi slapp vara rädda?

Lyckligtvis, finns det människor som arbetar för just den kunskapen. En av dem är min kusin. Tillsammans med henne och hennes sambo deltog jag i stöddemonstrationen mot asylpolitiken på Vasa torg igår. Där tog jag ett stort steg ut ur min bekvämlighetszon. Normalt lever jag i enlighet med jantelagen och drar mig för att sticka ut allt för mycket med mina åsikter. Tyvärr är det många andra som gör likadant och nu ser vi vart det har lett oss. Därför beslöt jag mig för att våga stå upp för det jag tror på: medmänsklighet.

Ingen ska behöva komma till Finland och fortsättningsvis frukta för sitt liv. Ingen ska uppmanas att ta sitt liv på grund av sin nationalitet. Ingen ska smutskastas för sin religion eller världsåskådning. 

Det är på tiden att vi är medmänniskor!


5+1 ÅR

Skrivet av Maria Hagberg 02.03.2017 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

En av de viktigaste årsdagarna detta år kom och gick, och vi glömde bort den! Den dag vi hade väntat på i fem år och som jag själv tänkte på så sent som en vecka innan. Hur är det möjligt? tänker du kanske nu. Det ska jag tala om för dig: idag är det vi firar en så självklar del av våra liv, att vi inte tänker på det längre och det var betydelsefullt att missa årsdagen. Vad pratar du om då? Det faktum att mamma har varit nykter i lite över fem år!

Den 6 februari 2012 gick mommo bort. Det var en svår chock för mamma och "för att hedra mommos minne", skulle hon bli nykter. Meningarna som "jag ska bli nykter", "det här var sista gången", "aldrig mer" hade vi hört hundratals gånger, ändå kändes något annorlunda nu. Begravningen hölls den 24 februari och från och med den 25 februari har mamma inte druckit en droppe alkohol. 

De första månaderna var nervösa. Vi visste inte om det skulle hålla den här gången och varje tecken på att hon fallit tillbaka in i missbruket, skulle analyseras i minsta detalj. När sommaren kom började vi slappna av och hoppet tändes. Kanske det var slutgiltigt, trots allt?

Vi spolar fram två år, till den sista maj 2014: min studentdimission. 

Marias studentfoto 2

Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Det satte punkt för ett kapitel i mitt liv och öppnade dörren till ett annat. Det sista året i gymnasiet hade varit stormigt, på grund av två av mina bästa vänners ohälsa, men vi tog oss igenom det tillsammans. Jag var förväntansfull inför sommaren. Jag skulle börja på ett nytt sommarjobb och dessutom väntade beskedet om en studieplats. Det kändes skrämmande att flytta hemifrån men samtidigt skulle det bli skönt. Nu var det dags att lägga fokus på mig själv. Trodde jag, i alla fall.

I mitten av sommaren började mamma bete sig märkligare och märkligare. Hon sov ofta på dagarna och var trög och frånvarande när hon var vaken. Det tog inte länge innan vi förstod att hon tog sömnmedicin på dagarna. Medicinerna fanns med i bakgrunden också tidigare men alkoholmissbruket var så stort, att vi inte lade märke till det på samma sätt. I det här skedet hade mamma varit nykter i två år. Vi hade börjat bygga upp någon form av trygghet igen men den tryggheten försvann hastigt. 

Mamma har lidit av kroniskt trötthetssyndrom sedan hon blev utbränd år 2000. Det gör att hon återhämtar sig mycket långsammare än andra. Bara en så enkel sak, som att bli bortbjuden på mat, gör att hon kan vara trött i två dagar efteråt. Min studentdimission och -fest var förstås en enorm tillställning för henne. Jag har många gånger funderat på om det var stressen inför den som utlöste allt, eftersom kraschen kom några veckor senare. Ända sedan hon blev nykter hade hon haft perioder när hon var tröttare och det gick i vågor. 

Hur som helst, började hennes hälsa och mående långsamt bli sämre och det fortsatte i den stilen till november 2014. Då nådde hon botten och det slutade med ett ambulansbesök. Under våren 2015, fram till slutet av maj, hade vi ambulansen på besök fyra gånger till. Det hade aldrig hänt så ofta tidigare i mitt liv och jag gick i konstant rädsla för att något skulle hända. Jag bodde och studerade i Vasa men spenderade största delen av min tid hemma i Vörå, för att vara till hands om det skulle behövas. 

När vi hade haft ambulansen på besök för sista gången i slutet av maj, insåg mamma att hennes livsstil inte är hållbar i längden. Den var rentav livsfarlig. Under sommaren började vi fundera ut olika sätt hon kunde få hjälp på och till sist gick hon med på avgiftning. I september 2015 spenderade hon tre veckor hemifrån, för att få hjälp med att minska medicinerna och för att få en ny start. Jag minns ännu första gången jag pratade med henne dagen efter att hon hade blivit inlagd. Effekten av medicinerna hade avtagit och jag pratade med min "riktiga" mamma för första gången på över ett år. När jag hörde hennes röst bröt jag ihop totalt. Det kändes som om all den spänning, oro och rädsla jag hade burit på i hela mitt liv kom ut under det samtalet. Jag satt och skakade och grät i en timme efter att vi hade avslutat samtalet, eftersom jag var så lättad. Precis som när hon blev nykter hade jag en känsla av att allt skulle bli bra. 

Det gick inte lika smärtfritt som med alkoholmissbruket. Hösten var som en berg-och-dalbana men från och med januari 2016 har mamma också varit medicinfri. Eller ja, så medicinfri hon kan bli. Hon har livsnödvändiga mediciner. 

20160819 200728

Det senaste året har mitt liv förändrats till oigenkännlighet. Mamma är en källa av trygghet på ett sätt, som jag inte har upplevt sedan jag var riktigt liten. Den tryggheten har fyllt ett tomrum i mig och har gjort att jag har hittat tryggheten i mig själv. Vi har haft tid att prata ut och bygga upp vår relation igen. Vi har, till och med, börjat göra saker tillsammans. I höstas var jag, Johanna och mamma på bio för första gången på över tio år och oj, så roligt vi hade! Min relation till pappa var stormig under många år men den är också stabil igen. 

Jag är äntligen fri att leva mitt liv enligt mina egna planer och drömmar. När jag, till exempel, planerade utbyte för ett par år sedan, visste jag att det bara var drömmar. Hur skulle jag ha kunnat resa iväg ett halvår när vi inte ens visste hur följande dag skulle se ut? Nu är det en helt annan verklighet och jag kan faktiskt planera ett år framåt.

Jag får ibland frågan hur jag kan vara så positiv hela tiden men hur skulle jag kunna vara annat när det är det här jag har strävat och längtat efter hela mitt liv? Det känns konstigt, men underbart, att leva det liv jag har drömt om i sju år.

Ett normalt liv.


TORSDAGSTANKAR

Skrivet av Maria Hagberg 02.02.2017

Tänk om vi alla slutade ha fördomar om varandra och började se människorna bakom dem istället? 

Den tanken har jag tänkt många gånger. Jag vet hur det känns att bli utsatt för fördomar och stereotyper. Hela livet har jag kämpat emot dem och försökt bevisa att de inte stämmer. Ibland har jag kämpat mot fördomar som bara fanns i mitt huvud men jag har också fått några riktigt fördomsfulla kommentarer. Det var inte roligt. Det var otroligt frustrerande att någon hade en förutfattad mening om mig och mitt liv, utan att de ens kände mig, bara för att min mamma levde sitt liv på ett visst sätt. 

Jag försöker vara en öppen person. Självklart har jag fördomar, det har alla, men jag jobbar hela tiden med att de ska bli färre. Jag har sett mycket och det har gjort att jag inte ser allt så svartvitt och hugget i sten. Jag vet att livet är som en berg-och-dalbana och att det påverkar alla på olika sätt, därför är jag sen att döma andra. 

En kompis hade delat den här videon på Facebook och jag tyckte, att den hade ett så viktigt budskap, att jag ville dela den med er. 

 

Vi har mer gemensamt än vi tror, om vi väljer att fokusera på våra likheter istället för våra olikheter!


JAG BODDE PÅ EN SOPTIPP?!

Skrivet av Maria Hagberg 11.01.2017 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

De senaste månaderna har jag gjort diverse intervjuer för lokala medier. Det är jag glad för. Jag är stolt över mig själv och min familj för att vi har tagit oss så långt som vi har och jag hoppas att det kan ge hopp åt någon att läsa om vår historia. Det känns bra att kunna påverka och föra talan för en grupp som ofta blir glömd, nämligen barnen. Det är den positiva sidan.

Nu finns det ju ofta också en negativ sida. Igår blev jag intervjuad i radio men det gick inte som jag hade tänkt mig. Intervjun handlade om hem som är så osanitära att man inte längre kan bo kvar där. Hem fyllda av skräp från golv till tak där, till exempel, skadedjur och mögel har fått överhanden och lukten är så fruktansvärd att man helst vänder i dörren. De hade intervjuat myndigheter men ville få en bild av hur det faktiskt är att bo i ett sådant hem. Jag funderade en stund om jag var rätt person men bestämde mig ändå för att ställa upp.

Det här är en av de allra känsligaste bitarna ur min bakgrund. Jag vet inte varför, men kanske för att det är just i det skick hemmet är som visar hur personerna som bor där mår. Det går inte att dölja och alla som kommer på besök kan se. Vi har haft det väldigt ostädat periodvis, ja, rentav lite skitigt, men absolut inte på den nivå som det framstår i intervjun.

Jag har länge tänkt att det här är något jag vill skriva om, eftersom det är så tabu, men jag har inte hittat orden. Det var inte så här jag tänkte mig att det skulle bli, en enda soppa av det hela. Jag fick inga frågor på förhand och kunde inte förbereda mig så hela intervjun var spontan. Med tanke på att jag var ganska nervös innan är det inte konstigt att så många grodor slank ur mig. När jag lyssnade genom intervjun tidigare märkte jag att jag hade använt starka ord på en del ställen som fick situationen att verka värre än den var. Vissa saker, som var klara i mitt huvud, lät helt fel kombinerat med resten av inslaget och det var synd.

De säger att man lär av sina misstag. Här ser ni en som i fortsättningen lyssnar på magkänslan och tar reda på alla detaljer innan hon går med på något liknande igen!


-

Skrivet av Maria Hagberg 04.01.2017

Kategorier:
Taggar:

Du gav mig en forskande blick
Som om du förstod
Som om du visste
Allt
Du öppnade munnen
Stängde den
Tystnad
Du gav mig en ursäktande blick
Och gick
Bort
Kanske var du rädd för svaret
Kanske var du rädd för verkligheten
Jag blev kvar
Ensam
Varför vågade du inte?

 

  Maria Hagberg  


EN FRIDFULL ADVENTSTID?

Skrivet av Maria Hagberg 16.12.2016

Kategorier:

Nu är vi redan halvvägs in i december och julen närmar sig med stormsteg. Trots all stress med julklappar, julmat och det ena med det femte, är det en tid av lugn och frid, när man får vara tillsammans med sin nära och kära. Det är i alla fall så det borde vara men för många är jultiden en helt annan upplevelse. 

Jag älskar julen och det har jag alltid gjort. Mysfaktorn är på topp och alla blir lite vänligare mot varandra. Jag känner en glädje och ett lugn, som jag sällan känner andra tider på året, och en förväntan över vad det nya året ska föra med sig. Samtidigt har jag helt motsatta känslor, känslor av ångest och oro.

Redan i slutet av oktober, när butikerna börjar skylta med diverse julpynt, blir jag påmind om att julen närmar sig och klumpen i magen dyker upp. Varje år. I samma veva kommer tankarna: hur ska den här julen bli? Får vi ett bra slut på det här året? Vem ska vi kontakta om något sker? osv.

För dem, som är anhöriga till missbrukare, är julen en tid av oro och besvikelse. Högtider är alltid tunga men julen är värst. Man vet hur det borde vara, hur många andra har det, och ändå blir det aldrig så. Vi hade onyktra jular många gånger. Trots att mamma hade varit i gott skick en längre tid, var det alltid något som hände veckorna före jul. Kanske var det stressen som utlöste det hela, kanske något annat, men det var samma visa nästan varje år. Mamma och hennes sambo försökte alltid vara nyktra under juldagarna, men stressen vi kände innan och besvikelsen över återfallet efter var så stora att de överskuggade glädjekänslan på julafton. I många år var min högsta önskan att få en nykter jul. Jag struntade i julklapparna och julmaten, allt det man som barn tyckte att julen handlade om, det enda jag ville var att ha min "riktiga" mamma närvarande. 

Som skilsmässobarn spenderade min syster och jag varannan jul hos mamma och varannan hos pappa. Jularna hos pappa var alltid bra, eftersom han under tio år av vår uppväxt inte drack en droppe alkohol, men oron för hur mamma hade det fanns ändå där. Man var alltid rädd att hon kände sig ensam och att det skulle utlösa något. De gånger hon hade en sämre period gick man alltid med nerverna på spänn för att något skulle hända och kunde inte njuta av julafton.

Vi hade det ändå ganska bra som barn. Många jular var nyktra och det är inte alla som har så tur. Mamma försökte verkligen göra allt hon kunde för att vi skulle få fina minnen, speciellt den här tiden på året. De jular som var nyktra var roliga och dem minns jag med värme. Vi åt julmat, öppnade julklappar och såg "Kalle Ankas jul", precis som man ska göra. På juldagen drog vi en lättnadens suck för att allt hade gått bra och för att vi inte behövde oroa oss för nästa jul förrän om ett år. Vi gjorde faktiskt detsamma om det hade varit en sämre julafton, eftersom då behövde man inte längre oroa sig för hur det skulle bli. Det man fruktade hade redan hänt och nu fick man göra det bästa av det. 

I år har vi en unik situation där hemma. För första gången i mitt liv kan jag se fram emot julen utan att känna samma ångest som tidigare. Visst finns oron där, men den tar inte över allt annat och är lätt att skaka av sig. För första gången i mitt liv har mamma varit både nykter och medicinfri i nästan ett år och förutsättningarna för den här julen är helt annorlunda än tidigare. Jag är inte naiv, jag vet att det kan vända över en natt, men just nu är det bra. Normalt brukar jag vara nästan manisk över att julen ska vara perfekt, "som hos alla andra", men i år försöker jag att inte vara lika besatt av det utan tar det som det kommer. Vi är ändå inte som "alla andra" så varför måste julen vara det då? Det viktigaste är att vi är tillsammans. 

Till sist vill jag be dig om en sak. Om du känner någon, speciellt ett barn eller en tonåring, som går igenom en tung period just nu, visa lite extra omtanke om hen. Det är otroligt viktigt att känna sig älskad och, speciellt kring jul, som är en familjefokuserad högtid, är det lätt att känna sig ensam i världen. Det behövs inte mycket för att göra någons liv bättre. Ett leende, en kram eller vad som helst som visar att du finns där kan göra stor skillnad för någon.

Jag hoppas att ni har en riktigt god adventstid!