header

-

Skrivet av Maria Hagberg 18.03.2017

Vad gör man,
när man inte räcker till?

Vad gör man,
när mörkret är för stort?

Vad gör man,
när kampen bara fortsätter?

 

Då ger man en kram.
Då pratar man om ljuset.
Då finns man där.

 

Vad gör man,
när man känner sig hjälplös?

Vad gör man,
när demonerna härjar?

Vad gör man,
när kampen tilltar i styrka?

 

Då sitter man bredvid.
Då visar man änglarna.
Då finns man fortfarande där.

 

Vad gör man,
när man ser ärren?

Vad gör man,
när man känner ångesten?

Vad gör man,
när vännen lider av psykisk ohälsa?

 

Då är man tyst.
Då är man lugnet.
Då finns man där.

 

Även när en fredagkväll slutar med ambulansfärd till akuten.


EFTERLYSES: MEDMÄNSKLIGHET!

Skrivet av Maria Hagberg 12.03.2017

Kategorier:

Jag blir arg och ledsen varje gång jag öppnar sociala medier och ännu en artikel om människohat dyker upp. För några dagar sedan var det självmordsförsöket i Helsingfors när en asylsökande, som nekats vistelse i Finland, försökte hänga sig medan flera personer hejade på. Jag mådde illa när jag läste artikeln. Hur kan man hata någon så mycket, utan att känna personen, att man uppmuntrar hen att ta sitt liv?

De senaste veckorna har jag börjat fundera vart vårt samhälle egentligen är på väg. När blev rasism en så aktiv del av vardagen? Varifrån kommer allt hat?

Det är skrämmande hur lätt det tycks vara att glömma historien. För drygt 70 år sedan befann Finland sig i krig och folk tvingades fly sina hem för att överleva. Flera tiotusentals barn skickades till Sverige för att undgå bomberna. Tänk om svenskarna hade stängt gränserna och sagt: "Nej tack, här har ni ingenting att göra!"

Under andra världskriget var nazismen utbredd men den fördömdes efter kriget. Världen befann sig i chock över det som hade pågått i förintelselägren och man lovade att aldrig glömma det som hänt. Trots det är "nazism" ett ord som dyker upp lite varstans i dagens läge. Det är skrämmande att vi passivt tillåter det här. 

 Det är omöjligt, att föreställa sig det helvete många flyktingar har upplevt. Man lämnar inte sitt hem frivilligt men när man befinner sig i livsfara om man stannar har man inget val. Det är fruktansvärt att så många fortfarande är rädda när de kommer hit, på grund av främlingsfientligheten som blomstrar. 

En stor del av främlingsfientligheten grundar sig på rädsla, vilken i sin tur baserar sig på okunskap. Om vi är så rädda för främlingar, är det inte på tiden att vi lärde känna dem, så att vi slapp vara rädda?

Lyckligtvis, finns det människor som arbetar för just den kunskapen. En av dem är min kusin. Tillsammans med henne och hennes sambo deltog jag i stöddemonstrationen mot asylpolitiken på Vasa torg igår. Där tog jag ett stort steg ut ur min bekvämlighetszon. Normalt lever jag i enlighet med jantelagen och drar mig för att sticka ut allt för mycket med mina åsikter. Tyvärr är det många andra som gör likadant och nu ser vi vart det har lett oss. Därför beslöt jag mig för att våga stå upp för det jag tror på: medmänsklighet.

Ingen ska behöva komma till Finland och fortsättningsvis frukta för sitt liv. Ingen ska uppmanas att ta sitt liv på grund av sin nationalitet. Ingen ska smutskastas för sin religion eller världsåskådning. 

Det är på tiden att vi är medmänniskor!


5+1 ÅR

Skrivet av Maria Hagberg 02.03.2017 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

En av de viktigaste årsdagarna detta år kom och gick, och vi glömde bort den! Den dag vi hade väntat på i fem år och som jag själv tänkte på så sent som en vecka innan. Hur är det möjligt? tänker du kanske nu. Det ska jag tala om för dig: idag är det vi firar en så självklar del av våra liv, att vi inte tänker på det längre och det var betydelsefullt att missa årsdagen. Vad pratar du om då? Det faktum att mamma har varit nykter i lite över fem år!

Den 6 februari 2012 gick mommo bort. Det var en svår chock för mamma och "för att hedra mommos minne", skulle hon bli nykter. Meningarna som "jag ska bli nykter", "det här var sista gången", "aldrig mer" hade vi hört hundratals gånger, ändå kändes något annorlunda nu. Begravningen hölls den 24 februari och från och med den 25 februari har mamma inte druckit en droppe alkohol. 

De första månaderna var nervösa. Vi visste inte om det skulle hålla den här gången och varje tecken på att hon fallit tillbaka in i missbruket, skulle analyseras i minsta detalj. När sommaren kom började vi slappna av och hoppet tändes. Kanske det var slutgiltigt, trots allt?

Vi spolar fram två år, till den sista maj 2014: min studentdimission. 

Marias studentfoto 2

Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Det satte punkt för ett kapitel i mitt liv och öppnade dörren till ett annat. Det sista året i gymnasiet hade varit stormigt, på grund av två av mina bästa vänners ohälsa, men vi tog oss igenom det tillsammans. Jag var förväntansfull inför sommaren. Jag skulle börja på ett nytt sommarjobb och dessutom väntade beskedet om en studieplats. Det kändes skrämmande att flytta hemifrån men samtidigt skulle det bli skönt. Nu var det dags att lägga fokus på mig själv. Trodde jag, i alla fall.

I mitten av sommaren började mamma bete sig märkligare och märkligare. Hon sov ofta på dagarna och var trög och frånvarande när hon var vaken. Det tog inte länge innan vi förstod att hon tog sömnmedicin på dagarna. Medicinerna fanns med i bakgrunden också tidigare men alkoholmissbruket var så stort, att vi inte lade märke till det på samma sätt. I det här skedet hade mamma varit nykter i två år. Vi hade börjat bygga upp någon form av trygghet igen men den tryggheten försvann hastigt. 

Mamma har lidit av kroniskt trötthetssyndrom sedan hon blev utbränd år 2000. Det gör att hon återhämtar sig mycket långsammare än andra. Bara en så enkel sak, som att bli bortbjuden på mat, gör att hon kan vara trött i två dagar efteråt. Min studentdimission och -fest var förstås en enorm tillställning för henne. Jag har många gånger funderat på om det var stressen inför den som utlöste allt, eftersom kraschen kom några veckor senare. Ända sedan hon blev nykter hade hon haft perioder när hon var tröttare och det gick i vågor. 

Hur som helst, började hennes hälsa och mående långsamt bli sämre och det fortsatte i den stilen till november 2014. Då nådde hon botten och det slutade med ett ambulansbesök. Under våren 2015, fram till slutet av maj, hade vi ambulansen på besök fyra gånger till. Det hade aldrig hänt så ofta tidigare i mitt liv och jag gick i konstant rädsla för att något skulle hända. Jag bodde och studerade i Vasa men spenderade största delen av min tid hemma i Vörå, för att vara till hands om det skulle behövas. 

När vi hade haft ambulansen på besök för sista gången i slutet av maj, insåg mamma att hennes livsstil inte är hållbar i längden. Den var rentav livsfarlig. Under sommaren började vi fundera ut olika sätt hon kunde få hjälp på och till sist gick hon med på avgiftning. I september 2015 spenderade hon tre veckor hemifrån, för att få hjälp med att minska medicinerna och för att få en ny start. Jag minns ännu första gången jag pratade med henne dagen efter att hon hade blivit inlagd. Effekten av medicinerna hade avtagit och jag pratade med min "riktiga" mamma för första gången på över ett år. När jag hörde hennes röst bröt jag ihop totalt. Det kändes som om all den spänning, oro och rädsla jag hade burit på i hela mitt liv kom ut under det samtalet. Jag satt och skakade och grät i en timme efter att vi hade avslutat samtalet, eftersom jag var så lättad. Precis som när hon blev nykter hade jag en känsla av att allt skulle bli bra. 

Det gick inte lika smärtfritt som med alkoholmissbruket. Hösten var som en berg-och-dalbana men från och med januari 2016 har mamma också varit medicinfri. Eller ja, så medicinfri hon kan bli. Hon har livsnödvändiga mediciner. 

20160819 200728

Det senaste året har mitt liv förändrats till oigenkännlighet. Mamma är en källa av trygghet på ett sätt, som jag inte har upplevt sedan jag var riktigt liten. Den tryggheten har fyllt ett tomrum i mig och har gjort att jag har hittat tryggheten i mig själv. Vi har haft tid att prata ut och bygga upp vår relation igen. Vi har, till och med, börjat göra saker tillsammans. I höstas var jag, Johanna och mamma på bio för första gången på över tio år och oj, så roligt vi hade! Min relation till pappa var stormig under många år men den är också stabil igen. 

Jag är äntligen fri att leva mitt liv enligt mina egna planer och drömmar. När jag, till exempel, planerade utbyte för ett par år sedan, visste jag att det bara var drömmar. Hur skulle jag ha kunnat resa iväg ett halvår när vi inte ens visste hur följande dag skulle se ut? Nu är det en helt annan verklighet och jag kan faktiskt planera ett år framåt.

Jag får ibland frågan hur jag kan vara så positiv hela tiden men hur skulle jag kunna vara annat när det är det här jag har strävat och längtat efter hela mitt liv? Det känns konstigt, men underbart, att leva det liv jag har drömt om i sju år.

Ett normalt liv.


TORSDAGSTANKAR

Skrivet av Maria Hagberg 02.02.2017

Tänk om vi alla slutade ha fördomar om varandra och började se människorna bakom dem istället? 

Den tanken har jag tänkt många gånger. Jag vet hur det känns att bli utsatt för fördomar och stereotyper. Hela livet har jag kämpat emot dem och försökt bevisa att de inte stämmer. Ibland har jag kämpat mot fördomar som bara fanns i mitt huvud men jag har också fått några riktigt fördomsfulla kommentarer. Det var inte roligt. Det var otroligt frustrerande att någon hade en förutfattad mening om mig och mitt liv, utan att de ens kände mig, bara för att min mamma levde sitt liv på ett visst sätt. 

Jag försöker vara en öppen person. Självklart har jag fördomar, det har alla, men jag jobbar hela tiden med att de ska bli färre. Jag har sett mycket och det har gjort att jag inte ser allt så svartvitt och hugget i sten. Jag vet att livet är som en berg-och-dalbana och att det påverkar alla på olika sätt, därför är jag sen att döma andra. 

En kompis hade delat den här videon på Facebook och jag tyckte, att den hade ett så viktigt budskap, att jag ville dela den med er. 

 

Vi har mer gemensamt än vi tror, om vi väljer att fokusera på våra likheter istället för våra olikheter!


JAG BODDE PÅ EN SOPTIPP?!

Skrivet av Maria Hagberg 11.01.2017 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

De senaste månaderna har jag gjort diverse intervjuer för lokala medier. Det är jag glad för. Jag är stolt över mig själv och min familj för att vi har tagit oss så långt som vi har och jag hoppas att det kan ge hopp åt någon att läsa om vår historia. Det känns bra att kunna påverka och föra talan för en grupp som ofta blir glömd, nämligen barnen. Det är den positiva sidan.

Nu finns det ju ofta också en negativ sida. Igår blev jag intervjuad i radio men det gick inte som jag hade tänkt mig. Intervjun handlade om hem som är så osanitära att man inte längre kan bo kvar där. Hem fyllda av skräp från golv till tak där, till exempel, skadedjur och mögel har fått överhanden och lukten är så fruktansvärd att man helst vänder i dörren. De hade intervjuat myndigheter men ville få en bild av hur det faktiskt är att bo i ett sådant hem. Jag funderade en stund om jag var rätt person men bestämde mig ändå för att ställa upp.

Det här är en av de allra känsligaste bitarna ur min bakgrund. Jag vet inte varför, men kanske för att det är just i det skick hemmet är som visar hur personerna som bor där mår. Det går inte att dölja och alla som kommer på besök kan se. Vi har haft det väldigt ostädat periodvis, ja, rentav lite skitigt, men absolut inte på den nivå som det framstår i intervjun.

Jag har länge tänkt att det här är något jag vill skriva om, eftersom det är så tabu, men jag har inte hittat orden. Det var inte så här jag tänkte mig att det skulle bli, en enda soppa av det hela. Jag fick inga frågor på förhand och kunde inte förbereda mig så hela intervjun var spontan. Med tanke på att jag var ganska nervös innan är det inte konstigt att så många grodor slank ur mig. När jag lyssnade genom intervjun tidigare märkte jag att jag hade använt starka ord på en del ställen som fick situationen att verka värre än den var. Vissa saker, som var klara i mitt huvud, lät helt fel kombinerat med resten av inslaget och det var synd.

De säger att man lär av sina misstag. Här ser ni en som i fortsättningen lyssnar på magkänslan och tar reda på alla detaljer innan hon går med på något liknande igen!


-

Skrivet av Maria Hagberg 04.01.2017

Kategorier:
Taggar:

Du gav mig en forskande blick
Som om du förstod
Som om du visste
Allt
Du öppnade munnen
Stängde den
Tystnad
Du gav mig en ursäktande blick
Och gick
Bort
Kanske var du rädd för svaret
Kanske var du rädd för verkligheten
Jag blev kvar
Ensam
Varför vågade du inte?

 

  Maria Hagberg  


EN FRIDFULL ADVENTSTID?

Skrivet av Maria Hagberg 16.12.2016

Kategorier:

Nu är vi redan halvvägs in i december och julen närmar sig med stormsteg. Trots all stress med julklappar, julmat och det ena med det femte, är det en tid av lugn och frid, när man får vara tillsammans med sin nära och kära. Det är i alla fall så det borde vara men för många är jultiden en helt annan upplevelse. 

Jag älskar julen och det har jag alltid gjort. Mysfaktorn är på topp och alla blir lite vänligare mot varandra. Jag känner en glädje och ett lugn, som jag sällan känner andra tider på året, och en förväntan över vad det nya året ska föra med sig. Samtidigt har jag helt motsatta känslor, känslor av ångest och oro.

Redan i slutet av oktober, när butikerna börjar skylta med diverse julpynt, blir jag påmind om att julen närmar sig och klumpen i magen dyker upp. Varje år. I samma veva kommer tankarna: hur ska den här julen bli? Får vi ett bra slut på det här året? Vem ska vi kontakta om något sker? osv.

För dem, som är anhöriga till missbrukare, är julen en tid av oro och besvikelse. Högtider är alltid tunga men julen är värst. Man vet hur det borde vara, hur många andra har det, och ändå blir det aldrig så. Vi hade onyktra jular många gånger. Trots att mamma hade varit i gott skick en längre tid, var det alltid något som hände veckorna före jul. Kanske var det stressen som utlöste det hela, kanske något annat, men det var samma visa nästan varje år. Mamma och hennes sambo försökte alltid vara nyktra under juldagarna, men stressen vi kände innan och besvikelsen över återfallet efter var så stora att de överskuggade glädjekänslan på julafton. I många år var min högsta önskan att få en nykter jul. Jag struntade i julklapparna och julmaten, allt det man som barn tyckte att julen handlade om, det enda jag ville var att ha min "riktiga" mamma närvarande. 

Som skilsmässobarn spenderade min syster och jag varannan jul hos mamma och varannan hos pappa. Jularna hos pappa var alltid bra, eftersom han under tio år av vår uppväxt inte drack en droppe alkohol, men oron för hur mamma hade det fanns ändå där. Man var alltid rädd att hon kände sig ensam och att det skulle utlösa något. De gånger hon hade en sämre period gick man alltid med nerverna på spänn för att något skulle hända och kunde inte njuta av julafton.

Vi hade det ändå ganska bra som barn. Många jular var nyktra och det är inte alla som har så tur. Mamma försökte verkligen göra allt hon kunde för att vi skulle få fina minnen, speciellt den här tiden på året. De jular som var nyktra var roliga och dem minns jag med värme. Vi åt julmat, öppnade julklappar och såg "Kalle Ankas jul", precis som man ska göra. På juldagen drog vi en lättnadens suck för att allt hade gått bra och för att vi inte behövde oroa oss för nästa jul förrän om ett år. Vi gjorde faktiskt detsamma om det hade varit en sämre julafton, eftersom då behövde man inte längre oroa sig för hur det skulle bli. Det man fruktade hade redan hänt och nu fick man göra det bästa av det. 

I år har vi en unik situation där hemma. För första gången i mitt liv kan jag se fram emot julen utan att känna samma ångest som tidigare. Visst finns oron där, men den tar inte över allt annat och är lätt att skaka av sig. För första gången i mitt liv har mamma varit både nykter och medicinfri i nästan ett år och förutsättningarna för den här julen är helt annorlunda än tidigare. Jag är inte naiv, jag vet att det kan vända över en natt, men just nu är det bra. Normalt brukar jag vara nästan manisk över att julen ska vara perfekt, "som hos alla andra", men i år försöker jag att inte vara lika besatt av det utan tar det som det kommer. Vi är ändå inte som "alla andra" så varför måste julen vara det då? Det viktigaste är att vi är tillsammans. 

Till sist vill jag be dig om en sak. Om du känner någon, speciellt ett barn eller en tonåring, som går igenom en tung period just nu, visa lite extra omtanke om hen. Det är otroligt viktigt att känna sig älskad och, speciellt kring jul, som är en familjefokuserad högtid, är det lätt att känna sig ensam i världen. Det behövs inte mycket för att göra någons liv bättre. Ett leende, en kram eller vad som helst som visar att du finns där kan göra stor skillnad för någon.

Jag hoppas att ni har en riktigt god adventstid!

 

 


EN JANUARIKVÄLL

Skrivet av Maria Hagberg 23.11.2016

Kategorier:

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag var till Danmark för några veckor sedan. Där deltog jag i en kurs om dansk kultur. Vi hade många intressanta föreläsningar och nedanstående text kom till under en av dem. Föreläsningen handlade om kreativitet och föreläsaren, författaren Trisse Gejl, visade hur man, genom att ändra perspektiv på sin text, kan nå läsaren på ett annat sätt. Vi fick själva pröva att skriva om ett traumatiskt minne ur två olika synvinklar och här är slutresultatet. 

För att ännu ge lite bakgrund till det ni läser kan jag berätta att det här utspelar sig under vårterminen i nian. Det är egentligen flera kvällar det handlar om men händelseförloppet är ungefär det samma. Under den här perioden pratade jag knappt med min mamma, förutom när jag var arg eller ledsen för något hon hade gjort. Jag bodde hos min pappa och de gånger jag besökte min mamma stannade jag innanför ytterdörren, beredd att gå därifrån. Jag spenderade tre dagar på cirka fem månader hos min mamma och då var jag endast där dagtid. Det här är något av det tyngsta jag har gjort. Jag rekommenderar det inte men just då handlade det om att överleva.

 

Det är en stjärnklar kväll. Kylan biter i kinderna när hon svänger in på gårdsplanen. Hon spejar mot fönstren för att se om det lyser. Det gör det. Hon saktar farten, när hon närmar sig dörren, tills hon står alldeles stilla. Hjärtat bankar i bröstkorgen, av hopp men också av rädsla. Vad möter henne på andra sidan dörren? Tänk om mardrömmen blivit verklighet? Åh, gode gud, det får inte vara så! Låt det inte vara så!

Tankarna snurrar i huvudet när hon sätter nyckeln i låset. Hon tar ett djupt andetag och går in. Redan på tröskeln grusas alla förhoppningar när lukten av tobak och alkohol slår emot henne. Hoppet, som för en sekund sedan brann som en liten låga, har ersatts av den välbekanta dimman. Den tjocka dimman, som breder ut sig överallt och är ogenomtränglig för ljuset. 

Hon stänger dörren och tittar in. Genast möts hon av mammans blick. Hon ser forskande in i hennes ögon en stund, för att få svar på den fråga de båda redan vet svaret till. Ett par sekunder ser de tyst på varandra, sedan börjar förhöret.

- Har du druckit? frågar hon.

- Nej, svarar mamman.

- Varför ljuger du? Jag ser väl själv att du har det. 

- Nej, det har jag inte.

Tio minuter fortsätter i samma stil, tills hon inte längre kan hålla tillbaka tårarna. All oro och rädsla väller ut, som när en damm brister. All skam och sårbarhet och ilska. Allt det, som hon normalt är så duktig på att dölja, visar hon för mamman, i hopp om att detta ska få modern på rätt väg igen. Om hon visar hur hon har det. Om hon visar hur det i verkligheten är bakom den kalla fasaden, så kanske det blir en förändring.

- Varför måste du hålla på så här? Ser du inte hur det förstör våra liv? Tycker du det verkar som om vi har det bra? Fattar du inte att jag lägger mig varenda kväll och är rädd för att du ska dö! Hur kul tror du det är? skriker hon. 

- Men nu får du ändå ge dig! Du kommer bara hit och ropar och går på. Sluta vara så känslig hela tiden och överreagera för minsta lillla småsak! svarar mamman otydligt.

Orden träffar henne som ett slag i ansiktet och hon slutar gråta av ren chock. Hörde hon rätt? Det är första gången hon blir anfallen under ett förhör och mamman har träffat den ömmaste punkten. 

- Va? frågar hon osäkert.

- Jag sa, att du ska sluta förstora upp saker som inte är av betydelse. Det här är ingenting, det är bara en liten öl, svarar mamman lika otydligt som första gången.

Då börjar tårarna rinna för henne igen. Hon trodde aldrig att den här dagen skulle komma. Hennes älskade mamma, som alltid har förstått, som alltid har tröstat, som alltid har haft en lösning, är plötsligt borta. En främmande människa sitter framför henne. Människan talar och ser ut som mamman, men hela personligheten är borta. Gråtande skriker hon:

- Förstår du inte, att varenda jävla droppe räknas?! Du väljer hela tiden flaskan framför mig, hur tror du det känns?Tror du det är roligt att veta att ens mamma inte längre bryr sig om en? Va?!

Hon vet att hon talar för döva öron men bryr sig inte längre. 

- Jag kommer inte hit igen förrän du har slutat att dricka. Nu är det upp till dig; väljer du mig eller alkoholen! Och du ska veta att det är ditt eget fel när jag inte är här, det är ditt val, inte mitt!

Hon stormar ut genom dörren och smäller igen den allt vad hon orkar. Tårarna strömmar nerför kinderna och hon börjar springa. Hon bryr sig inte om ifall grannarna ser. Låt dem se, låt dem få veta allt, hon är trött på att dölja skiten!

När hon kommer ut till vägen saktar hon farten för nu är isklumpen i magen tillbaka. Hon vet att mamman och hon inte blir sams ikväll, kanske inte på ett bra tag. Ännu en orolig natt väntar, fylld av ånger och rädsla. Har hon förvärrat något nu? Har hon gjort så att ambulansen får tillkallas imorgon? Varför sa hon sådär? Hon måste få säga förlåt!

Men tänk om mamma inte lever imorgon?

 

(Det här hände för en lång tid sedan, idag skulle mamma aldrig säga något liknande. Alkoholism är en sjukdom och den förändrar människor. Man förlorar sig själv i sjukdomen och det är därför det blir så tungt för anhöriga. Vi har fått vår riktiga mamma tillbaka och för första gången på 15 år finns hon där 100%. Det är stort.)

 

 


FÖRSTA HJÄLPEN

Skrivet av Maria Hagberg 17.11.2016

Kategorier:

20161117 2

I somras var min syster Johanna och jag bland de första som anlände till den större olyckan under Botniacyklingen. Det var första gången någon av oss anlände till en olycksplats och, trots att vi båda håller huvudet kallt i en krissituation, var det ganska obehagligt. Tack och lov var alla skadade vid medvetande, fast vissa var mer omtöcknade än andra. Alla vet vi väl ungefär hur man borde agera i en nödsituation, men känslan av osäkerhet fanns ändå där. I den stunden bestämde jag mig för att gå en första hjälpen-kurs till hösten.

Denna vecka var det dags. Måndagen och onsdagen spenderade jag på Folkhälsans första hjälpen-kurs vid Norrvalla i Vörå. Det var två dagar fullproppade med teori och övningar. Vi lärde oss livräddande första hjälpen, såsom hjärt-lungräddning och hur man lägger en person i framstupa sidoläge. Vi fick lägga förband och lära oss hur man hanterar olika typer av förgiftning. Vi fick till och med lära oss att använda en defribillator. Utöver det här fick vi också veta exakt hur man agerar i nödsituationer, till exempel, vad man ska säga när man ringer 112. Den informationen var inte ny för mig. Vi har haft ambulansen på besök tillräckligt många gånger för att jag ska rysa bara jag hör sirenerna, men det är alltid bra att repetera. Sådan kunskap borde sitta i ryggmärgen om något händer. 

Under kursen gick vi också genom många mindre saker, bland annat små olyckor som kan ske hemma eller på arbetsplatsen. Jag kände till en hel del sedan tidigare men mycket var nytt. För mig, som vikarierar på dagis, var det här nyttig information. Nu känns det säkrare om man är ensam med barnen någon gång. 

Om någon är intresserad av att gå en sådan här kurs, är det bara att googla "första hjälpen-kurs" i det område där du bor. Det ordnas regelbundet kurser. De kan variera något, till exempel, längdmässigt men kärnan är ändå densamma. Den här kursen var 16 timmar och intyget är i kraft i tre år. Efter det går man en 4 timmar lång repetitionskurs och så förlängs intyget med tre år till. 

Den här kursen borde jag ha gått för flera år sedan för jag skulle ha haft nytta av den många gånger. Hur som helst är det väl bättre sent än aldrig och nu är jag säkrare på mig själv om jag i framtiden hamnar i en liknande situation. 


UNGDOMSTRÄFFAR VID KLAARA

Skrivet av Maria Hagberg 10.11.2016

Kategorier:

I måndags började Ungdomsstationen Klaara, i samarbete med USM r.f., sina träffar för ungdomar, som har en förälder, som missbrukar, lider av psykisk ohälsa eller liknande. De riktar sig till personer i åldern 13-24 år. Jag kommer inte själv att delta men jag var med första gången för att berätta lite om min historia och hjälpa de andra att komma igång. Programmet kommer att variera lite men huvudfokus ligger förstås på att få prata med andra i en liknande situation. Det kommer att hållas två träffar till före jul, så om du känner dig träffad, kom för all del med! 

Mer info och kontaktuppgifter hittar du på respektives webbsidor.

 

Vad?

Träffar för ungdomar med förälder som missbrukar eller lider av psykisk ohälsa

Var?

Ungdomsstationen Klaara på Kyrkoesplanaden i Vasa

När?

Måndagar kl. 15.30-17.00