header

LIFVET

Skrivet av Maria Hagberg 25.09.2017 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Den senaste månaden har jag haft en bloggpaus. Orsak: ångest.

Jag slutade sommarjobba den sista augusti. Veckan därpå hade jag de första studierelaterade måstena. Bland dem fanns första uppträdandet med kören denna termin och ett muntligt engelskaprov. Normalt är jag lite nervös inför liknande händelser men den här gången var jag riktigt nervös. Jag gick omkring med hjärtklappning dagarna före och hade till och med fjärilar i magen. Jag tänkte inte desto mer på det utan tänkte att det nog beror på att det var så länge sedan jag hade stått inför publik. Båda uppträdandena gick bra och jag slappnade av. Tills helgen kom.

På lördagskvällen började jag må lite underligt. Det kändes som att en migränattack var på kommande men den dök aldrig upp. Jag förklarade det med att jag hade suttit lite för länge vid datorn och gick och lade mig. Söndagen kom och gick och jag mådde fortfarande inte bra. Jag kände mig stressad och orolig hela dagen. Jag hade ingen aptit och visste inte varför jag mådde som jag gjorde.

Veckan som följde var den längsta jag har upplevt på många år. Jag hade hjärtklappning flera gånger varje dag och kunde inte förklara varför. Jag hade ångest och svårt att slappna av. Efter några dagar kändes det som om jag befann mig i en bubbla och jag visste inte hur jag skulle slå hål på den. Onsdagen var den enda dagen på hela veckan som jag knappt kände av ångesten och det förklarar jag med vänner och musik. Vi hade körövning den kvällen och sång är som terapi för mig. Efter övningen kände jag mig mer avslapppnad än jag gjort på några dagar. Tyvärr höll det inte i sig. Ju närmare helgen kom, desto värre blev ångesten. På måndagen väntade en resa till Århus och jag visste att jag inte skulle klara resan med det jag upplevde just då. 

På söndagen var jag i upplösningstillstånd. Jag grät för minsta lilla och befann mig på gränsen till en ångestattack. Min syster fick mig till sist att ringa till akuten, så att jag kunde få svar på om det var något allvarligt. Tidigare den veckan hade jag besökt läkare (ville ta ett blodprov eftersom jag till stor del har lämnat bort djurprodukter ur min kost det senaste året) men jag tog upp att jag inte mådde bra. Jag kände att jag inte blev tagen på allvar. Några dagar senare ringde jag till sjukvårdsrådgivningen vid VCS men sjukskötaren viftade bort mina problem. "Försök att tänka på något annat i helgen" var det svar jag fick. Lätt att säga när man är så insnörad i sina egna tankar att man inte hittar ändan på garnnystanet... 

Tredje gången gillt får jag säga för jag pratade med en helt underbar sjukskötare. Hon lyssnade på allt jag sa och lugnade ner mig (mina tankar hade vid det laget hunnit så långt att jag funderade på om jag hade en hjärntumör...). Under samtalets gång kände jag hur min ångest sakta men säkert försvann och jag började slappna av för första gången på över en vecka. På kvällen fick jag också massage och jag hade aldrig föreställt mig att jag kunde känna mig så lugn efter veckan som varit. 

Jag reste till Danmark och det var en välbehövlig paus. Jag fick spendera en vecka tillsammans med mina vänner i en av mina favoritstäder och hade inte tid att tänka så mycket. Den sista dagen blev lite tung, jag kände av den tidigare veckans strapatser, men helheten var bra. 

Nu är jag hemma igen och med lite distans till de gångna veckorna börjar jag se orsaker till varför jag plötsligt fick sådan ångest. Jag har inte gett mig tid att ta det lugnt och att ta hand om mig själv som jag borde i år. Jag är inte en stresstålig person och speciellt i våras hade jag lite för mycket att göra. Att må som jag gjorde blev en väckarklocka för mig och jag ser verkligen till att ha tid för mig själv i höst. 

Nu lämnar jag inte mig själv åt mitt öde. Jag vet att jag borde prata med någon om det här och det ska jag också göra. Faktum är att det inte är första gången jag har mått så här. Det har gått i perioder sedan barndomen. När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag peka ut otaliga gånger där jag har känt ångest, de första redan i dagisåldern. Det intressanta är att min syster har upplevt precis samma symptom sedan hon var liten och hon har nyligen fått diagnosen generaliserat ångestsyndrom. 

Flera av de som känner mig kommer att läsa det här med stor förvåning. Jag har hållit den här delen av mig själv ytterst privat och inte ens mina närmaste vänner känner till det här. Jag vet inte varför det plötsligt känns okej att dela med mig av det nu. Kanske för att jag för första gången i mitt liv har bestämt mig för att försöka ta reda på vad det här egentligen rör sig om. Hittills har jag tryckt in ångesten i ett mörkt hörn men nu insåg jag att den faktiskt kan bli så stark att den påverkar mitt liv. Och det vill jag gärna ta itu med innan den blir handlingsförlamande!

Till sist vill jag bara påpeka att jag mår bra. För mig innebär inte ångest en panikattack, det är mer en molande känsla som ibland ligger på i bakgrunden. Jag vet inte varför den dök upp just nu, jag har inte känt ångest på det här sättet på flera år men något triggade tydligen den. Ångest innebär inte heller att jag är deprimerad. Som sagt, skulle knappt de som har känt mig längst kunna säga att jag har lidit av ångest sedan barnsben och då skulle de ändå säga att jag är en positiv person.

Jag tvivlar på att det är något i mitt förflutna som har kommit upp till ytan men min uppväxt har gjort att jag har lättare för att få ångest än många andra. Jag vill ge en sann bild av hur det är att ha vuxit upp med en missbrukande förälder och det här är absolut en bieffekt. Trots att det inte påverkar mitt liv varje dag, finns det med i bakgrunden och det är något jag lär mig att leva med. Ska bli intressant att höra ett professionellt utlåtande om det här nästa vecka.

 


"ALLT ÄR BRA" FAST ALLT ÄR FEL

Skrivet av Maria Hagberg 24.06.2017

Två av mina nära vänner lider av psykisk ohälsa. De mår så dåligt att jag flera gånger har suttit på akuten med dem. Jenny bad mig att skriva ett gästinlägg till hennes blogg och jag tycker att det också passar här. Hon är öppen med sina erfarenheter men min andra vän vill inte tala offentligt om sina upplevelser.

Psykisk ohälsa får en allt synligare roll i samhället. Fler och fler vågar gå ut med sina historier och det blir hela tiden mindre tabu att prata om det. Vi läser om personer som själva lider av psykisk ohälsa men det är sällan som närståendes perspektiv kommer fram.

Missbruk är en form för psykisk ohälsa så jag har levt i närheten av det största delen av mitt liv. Det är ändå stor skillnad på att vara anhörig till en missbrukare och vän till någon med psykisk ohälsa och jag har upplevt problematiken på olika sätt. Oftast har jag haft nytta av att ha vuxit upp med ett missbruk hemma men ibland har det gjort att jag har haft svårt att hantera mina vänners problem.

Som jag redan nämnde kommer jag bara att berätta om en av mina vänners sjukdom, trots att det på vissa punkter finns likheter. Jenny lider av depression, självskadebeteende, ångest och borderline. Redan i den beskrivningen förstår ni att det finns och har funnits en hel del problem. 

För att för min del få början på den här historien måste vi gå tillbaka till gymnasiet. Första året gick utan problem. Mot slutet av året började jag fundera på hur Jenny mådde men det kom aldrig på tal. Andra året kom. Höstterminen gick men kring jul började vi ana oråd i kompisgänget. Båda mina vänner visade tecken på att något inte stod rätt till men när vi frågade sa de att "allt var bra".

Under en klassresa på vårterminen blev det plötsligt kristallklart att Jenny inte mådde bra. När vi kom hem gick det en tid men så bestämde jag mig för att fråga henne om det. Samtidigt hade jag också frågat min andra vän hur hon hade det. Det visade sig ganska snabbt att båda två behövde professionell hjälp och det blev början på en lång och lärorik resa som ännu inte är till ända.

När mina föräldrar skiljde sig ordnade min pappa så att jag och min syster fick börja gå i terapi. Det hängde med under en stor del av mitt liv och att prata har alltid varit lösningen på mina funderingar. Hemma har vi haft ett öppet klimat och vi har kunnat (och kan) prata med våra föräldrar om det mesta. Ju mer jag fick höra om mina vänners tankar, desto klarare blev det att de behövde prata med någon som var utbildad på området. Jag visste att jag inte hade kapacitet att agera psykolog till dem och övertalade dem att låta mig ta kontakt med en lärare. Det visade sig vara ett av de bästa besluten jag gjorde under gymnasietiden.

Vår lärare visste hur vi skulle agera. Hon hade kontakter och fixade någon att prata med åt mina vänner. Tyvärr gick det långsamt till en början och det var jag som fick höra en stor del av deras funderingar. Jag talade mycket med dem båda under sommaren och hela det sista året i gymnasiet. En gång frågade jag varför de vände sig till mig och svaret blev att de trodde att jag skulle förstå.

Tredje året kom tillsammans med studentskrivningarna. Mina vänners psykiska hälsa blev sämre och under höstterminen fick vi för första gången vara med om en panikattack. Känslan av hjälplöshet var överväldigande. Du kan inte göra något när en person är i ångestens grepp, förutom att bibehålla ditt lugn. Vi var 17-18 år den hösten och ingen av oss hade erfarenhet av något liknande sedan tidigare. Efter den gången blev panikattackerna ett återkommande inslag i vår vardag och vi lärde oss med tiden hur vi skulle hantera dem.

Ibland tänker jag tillbaka på gymnasietiden och förundras över hur jag stod ut med stressen som hela situationen skapade. En del av det svaret finns i formen av en person, nämligen den lärare jag först tog kontakt med. Under hela den intensiva andra halvan av gymnasiet fanns hon där för mig, nästan 24 timmar i dygnet. Hon gick långt över det en lärare ska göra och det måste ha varit en stor belastning för henne med. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat av situationen utan henne. Tack vare henne höll jag mig flytande i depressionsträsket som vi simmade i. Jag vågar inte tänka på hur det skulle ha gått för mig om jag hade varit ensam. 

Efter gymnasiet fick vi en naturlig distans till varandra. Vi lever våra egna liv men våra gemensamma upplevelser gör att vi fortfarande har ett starkt band. Jag själv och de andra i gänget har flera gånger suttit på akuten med dem och det är inte ovanligt att vi känner av ångesten hos dem när vi träffas. Jag är fortfarande i beredskap när jag träffar dem och läser av deras kroppsspråk in i minsta detalj för att avgöra hur de mår just den dagen.

Mina upplevelser av psykisk ohälsa genom mina vänner har påverkat mig mycket och i viss mån förändrat mig som person. Man kan inte gå igenom så mycket oberörd. Självklart har jag fått många negativa upplevelser men inte alla erfarenheter har varit dåliga.

Det finns en känsla som har hängt med från början och det är oron. Varje gång mina tankar går till mina vänner följer oroskänslan med. Jag är rädd för att de ska ta sina liv och den rädslan vänjer jag mig aldrig vid. Jag har lärt mig att inte tänka på den hela tiden men varje gång tanken dyker upp slår den till med full kraft. Jag tror att det är en omedveten orsak till att jag har börjat ta avstånd från dem det senaste året. Det är lättare att hantera rädslan när jag inte ser dem lika ofta. 

På höstterminen under mitt tredje år i gymnasiet började jag få problem med aggression. Jag kunde explodera för ingenting hemma och det gick självklart ut över min familj. Det är en normal reaktion med tanke på den stressnivå jag upplevde i skolan och på fritiden men det var ändå tungt. Tidigare hade jag varit försiktigare och hade egentligen aldrig en rebellperiod i tonåren. Jag kände inte igen mig själv och visste inte varför jag var så arg hela tiden. En kort tid före jullovet började jag prata med skolkuratorn men ilskan höll i sig. Det var egentligen först när jag flyttade hemifrån och fick lite distans till allt som hänt som det lugnade ner sig.

Precis som när man är anhörig till en missbrukare blir man ofta medberoende till dem som lider av psykisk ohälsa. Jag hade en ohälsosamt stor roll i mina vänners mående i gymnasiet och det gjorde att det tog en lång tid för mig att släppa det som varit. Jag märker att jag fortfarande har en tendens att ta rollen som psykolog men det har blivit lättare att gå ur den.

Det har varit svårt för mig att se de vänner jag en gång kände försvinna längre och längre in i mörkret. Vissa perioder har jag inte kunnat skymta dem bland skuggorna men så kommer ett livstecken som visar att demonerna inte har vunnit. Ibland är det svårt att veta vad jag ska säga när jag inte har träffat dem på ett tag. För några år sedan visste jag allt men i nuläget kan jag inte svara när mina föräldrar undrar hur de mår. För jävligt, jo, men inte mer detaljerat än så.

Det senaste året har jag kämpat med att bli en "normal" vän till dem igen. Det är underligt att plötsligt ha en vanlig kompisrelation till någon som jag stod så nära under ett par år. Samtidigt är det också otroligt skönt att inte veta allt. De vet att jag finns där när det gäller men jag behöver inte alla detaljer.

Det låter kanske konstigt men mina vänners sjukdom har också haft en positiv inverkan på mig. Jag är inte lika sluten som jag var tidigare. Jag blev helt enkelt tvungen att öppna mig i gymnasiet. Min kusin sa en gång att hon får en kram av min syster men hon ger mig en kram. Idag ger jag mer än gärna kramar.

Jag behåller lugnet i krissituationer. Efter att ha suttit bredvid någon som har en allvarlig panikattack eller ringt efter ambulansen när någon har självmordstankar har jag lärt mig att stänga av mina egna känslor i den stunden. Efteråt kan jag släppa fram min egen ångest och rädsla men det gäller att hålla huvudet kallt när det är allvar.

Jag är mer öppen för allt som har med psyket att göra och är sen till att döma andra människor. Jag vet hur mycket som kan pågå på insidan, trots att någon till det yttre verkar må hur bra som helst. Samtidigt har jag blivit en levande lögndetektor. Det lärde jag mig redan i samspel med min mamma men det utvecklades under gymnasietiden. Jag skulle vara miljonär om jag hade fått en peng varje gång jag genomskådade repliken "allt är bra". Jag är överlag bra på att läsa kroppsspråk. När någon har en panikattack finns det inte rum för särskilt mycket verbal kommunikation utan hjälparen får största delen av informationen genom att tyda kroppsspråket.

Jag har lärt mig många saker under de här åren. Det viktigaste är att veta mina gränser. Jag tog på mig alldeles för stort ansvar under gymnasietiden. Idag har jag lättare för att ta avstånd, trots att det ännu ger skuldkänslor ibland. Det är svårt att tänka på sig själv först när man är van vid att lägga sin energi på någon annan i den situationen. 

En annan viktig sak jag har lärt mig är att man måste våga be om hjälp. Ibland har du inget annat val och det gör dig inte till en svag person. Jag tycker tvärtom att det visar hur stark någon är. Det krävs mod för att visa sig sårbar inför en annan människa.

Jag är övertygad om att mina vänner kan börja må bättre. Jag levde nära ett missbruk i cirka 15 år och jag vet att man kan bli frisk från långvarig psykisk ohälsa. Det svåra är att förmedla hoppet efter många år. Att låta lika övertygande när man upprepar meningen "jag tror på en bättre framtid" för hundrade gången som när man uttalade orden första gången. Att visa ljuset och den normala vardagen. Att våga vara lycklig och må bra, trots att de lever i mörkret.

Nu ska jag avsluta ett alldeles för långt inlägg. Det är en komplicerad historia och även den här texten är för kort för att få med alla nyanser. Om du läser det här vill jag att du ska ta med dig tre saker:

1. Du ska inte klara allt själv.

2. Döm inte.

3. Acceptera det du inte kan förändra.

 

Och framför allt, ta hand om dig! 


MINIMALISM

Skrivet av Maria Hagberg 09.06.2017 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

När jag var liten hade vi ofta väldigt stökigt hemma. Det handlade inte bara om att det ibland var smutsigt, utan att det fanns många saker överallt. Vi hade inte så bra ekonomi och fick ofta saker från olika håll. Vi var självklart tacksamma för det vi fick men ibland blev det för mycket. Ingen gick igenom det vi fick utan allt sparades tills vi hade skåpen fulla av kläder och saker som ingen använde. Nu tänker säkert någon: varför städade ni helt enkelt inte vartefter? Det ska jag tala om för er. 

Under vissa perioder var det så kaotiskt i våra liv att ingen av oss prioriterade att rensa ur hyllor och förråd. Det är otroligt hur mycket ett missbruk tar över också de anhörigas liv och det känns ibland som om det är allt man kan fokusera på. Du blir blind för hur det ser ut hemma och de gånger du märker har du oftast så lite energi kvar att du bara struntar i det (och skäms de få gånger någon kommer på besök).

Hemma hos pappa var det bättre men också där samlades sakerna på hög. Eftersom pappa bor i vårt barndomshem, finns alla våra minnessaker från när vi var små där. Allt har sparats för "man vet ju aldrig vad man vill ha kvar när man blir äldre". Nu är vi "äldre" och har insett att vi inte har möjlighet att använda allt som finns sparat. Vi har börjat ta vara på de verkliga minnessakerna men allt annat åker. 

Det är väldigt stressande att leva så här. Ju äldre jag blev, desto tyngre blev det att hela tiden vara omringad av onödigheter. Jag kände mig instängd men visste inte varför. När Johanna och jag blev äldre, började vi försöka se till att det var städat hemma men också ett "normalt" antal saker kändes påträngande. 

Hösten 2014 började jag studera och flyttade till min första lägenhet. Jag delade den med en kompis och vi hade varsitt rum. Det gjorde att jag inte hade speciellt många saker. Att flytta hemifrån är alltid en process och när jag äntligen hade skaffat de flesta nödvändiga sakerna, visste jag att jag skulle byta både lägenhet och studieinriktning. När sommaren kom var det bara att packa ihop allt igen och flytta till en annan bostad. Den här gången visste jag att jag skulle bo där högst ett år. Hyran var lite för dyr men jag behövde ett eget ställe där jag kunde andas ut och få tid att ta reda på vem jag egentligen var bakom allt bagage jag hade samlat på mig under årens lopp. 

Förra våren snubblade jag över begreppet minimalism. Jag började undersöka det närmare och insåg att jag redan ganska långt var en minimalist. Jag hade undermedvetet valt en enkel inredningsstil. Det kändes rätt att ha färre saker, eftersom det fick mig att slappna av. 

Under sommaren satte jag mig in i olika versioner av minimalism och när jag flyttade till min nuvarande lägenhet rensade jag bort en stor mängd saker, som jag inte behövde. Det gångna året har jag tagit till mig den här livsstilen och det präglar allt från min klädstil till mina matvanor.

De flesta som kommer in i min lägenhet kommenterar att jag har så få saker. Vissa tycker till och med att det ser lite kalt ut men det är precis så här jag vill ha det. Efter att ha levt i ett fysiskt och emotionellt kaos under hela uppväxten, är det skönt att ha lugn och ro i mitt eget hem. Jag har inte en massa inredningsprylar som ständigt kräver min uppmärksamhet utan kan lägga min tid och energi på viktigare saker.

Det är många som försöker köpa sig lycka när de av någon anledning inte mår bra men jag har insett att jag kan vara glad (till och med gladare) utan det. Några av de saker som får mig att må bra är att vara omringad av människor jag bryr mig om, att få leva nära naturen och att få gå min egen väg. Ingen av de faktorerna är knutna till hur många saker jag äger.

Tanken bakom minimalism är inte att du ska leva utan ägodelar. Tanken är att du ska uppskatta allt du har och bara ha det du behöver. Det finns de som lever med nästan ingenting men jag är inte så extrem. Jag kommer till exempel aldrig att få min boksamling minimalistisk och det vill jag inte heller, snarare tvärtom.

Det handlar om att hitta det som är rätt för dig och som fungerar i din vardag. Vissa personer kan inte tänka sig att leva som minimalister och det är inget fel med det. Min syster hör till den kategorin och precis som i så många andra frågor är vi varandras motpoler också här.

Jag kan ärligt säga att jag tycker om nästan varenda sak i min lägenhet. Det finns fortfarande en del jag funderar på att göra mig av med (speciellt i klädväg) men som med det mesta i livet är det här en resa. 

Om du blev intresserad av minimalism, rekommenderar jag att du googlar lite. Det finns hur mycket information som helst på nätet (Youtube!) men kom ihåg att vara källkritisk. Det kan kännas överväldigande att börja en helt ny livsstil men du behöver inte följa alla "regler". Hitta det som passar just dig och skapa din egen version.

Till sist får ni en lista med fem positiva förändringar som livet som minimalist har gett mig.

1. Jag slappnar av bättre när jag är hemma.

2. Det går snabbare att städa.

3. Jag värdesätter de saker jag har mer än tidigare.

4. Det går fortare att välja kläder på morgonen.

5. Det är enklare att packa inför resor och flytter (vilket det lär bli en del av den kommande framtiden). 


ETT MÅL BLEV UPPFYLLT

Skrivet av Maria Hagberg 13.05.2017

Kategorier:

Har ni någonsin kämpat länge mot ett mål? Tvivlat och funderat på om ni kommer att nå det men fortsatt på den bana ni stakat ut åt er? Det har jag de senaste två åren och nu har jag korsat mållinjen. Priset: en sångexamen. 

Hösten 2015 började jag ta sånglektioner. Året före hade jag sjungit in i Studentkören Pedavoces och trots att jag hade utvecklats under det första året kände jag att något inte stämde i min röstanvändning. Jag var ofta hes efter övningarna och konserterna och det kändes tungt att sjunga.

Jag bestämde mig för att börja ta sånglektioner, eftersom jag ville få reda på vad jag gjorde fel, så att jag inte skulle fördärva rösten. Det visade sig att det låg mycket mer bakom mina röstproblem än bara fel röstanvändning.

När du sjunger är kroppen ditt instrument och precis som vilket musikinstrument som helst måste du ta hand om det på rätt sätt. När något är fel fungerar instrumentet inte som det ska. Min sångkvalitet har alltid påverkats av det som sker omkring mig. När jag hade en tyngre period var rösten inte lika smdidig. 

Samtidigt som jag började ta sånglektioner blev mitt liv lite stabilare. Jag tyckte att jag hade bearbetat en stor del av mitt förflutna de föregående månaderna men upptäckte snabbt att så inte var fallet. Alla de mentala spärrar jag hade aktiverades när jag sjöng. Det var inte konstigt att det hade varit så tungt att sjunga tidigare. 

Tillsammans med min sånglärare började jag arbeta med mina spärrar. Det var allt från att verkligen börja tro på mig själv till att slappna av och våga "go with the flow". Sånglektionerna blev rena terapitimmarna och ibland kom vi åt ämnen som rörde upp många känslor. Det var inte bara en gång jag gick hem från lektionen alldeles utmattad med huvudet fullt av tankar att ta itu med.

Min sånglärare var, och är, fantastisk. Från första början kände jag att hon förstod mig och det hjälpte mig att slappna av. Hon lärde mig sångteknik men många gånger blev det ren mental träning. Hon visade att hon trodde på mig och hjälpte mig att sluta vara så kritisk mot mig själv. Det handlade om sång men sången är så djupt rotad för mig att jag märkte förändringarna också i andra miljöer. Jag har fått många kommentarer om att jag har blivit gladare, mer självsäker och mer harmonisk de senaste åren. Det finns självklart många bidragande faktorer till det men det här är en av de mer djupgående. Så Margaretha, om du läser det här ska du veta att du är guld värd!

I år har jag fortsatt att sjunga. Jag hann bara vara semiaktiv i kören i vår så jag var desto gladare för sånglektionerna. Under hösten började vi fundera på en sångexamen till våren och nu är den genomförd. Ännu förra våren skulle det inte ha fungerat men här står jag nu med min sångexamen i handen. Jag hade hoppats att jag skulle ha varit lite mindre nervös men jag tog mig igenom sångerna utan desto större fel. Jag har tagit mig över fler hinder än många skulle tro för att ta mig hit och jag kan ärligt säga att jag är stolt över mig själv.

Vad drömmer du om? Det är aldrig för sent att göra verklighet av drömmar!

 

 


VÅGA VISA CIVILKURAGE

Skrivet av Maria Hagberg 03.05.2017 | 2 kommentar(er)

Ikväll var jag med om en händelse som gav mig en riktig tankeställare. Jag hade ätit middag tillsammans med min bästa vän och var på väg till bilen för att lämna mina saker där. Vi hade haft en trevlig pratstund och nu tänkte jag gå en sväng till vattnet för att njuta av solnedgången. Strandpromenaden är en av mina favoritställen i Vasa och det är sällan jag har möjlighet att gå där, eftersom jag inte längre bor i centrum. 

Jag gick i egna tankar och såg fram emot en lugn stund vid vattnet. Inget skulle få störa mig nu. Jag kom fram till bilen och såg en man ligga lutad mot en husvägg i en gränd mittemot mig. Genast dök en massa tankar upp i huvudet på mig.

Ojdå, han ser inte ut att må bra. Han är troligtvis berusad. Borde jag gå dit? Men tänk om han är våldsam? Jag vill inte bli påmind om det förflutna. Jag vill inte ha något att göra med det längre! Jag ska ner till havet för att andas en stund. Men tänk om han är sjuk? Hm, men han klarar sig nog. Jag kan se efter om han är kvar när jag kommer tillbaka.

Så jag gick. Jag kom ner till vattnet men kunde inte njuta av lugnet. Bilden av mannen gnagde på samvetet och jag kände mig rastlös. Plötsligt dök en förfärlig tanke upp i huvudet på mig: Tänk om det hade varit mamma? Utan det stödnätverk hon har, skulle hon aldrig ha lyckats behålla lägenheten, min syster och mig eller den livskvalitet hon trots allt hade. Utan all hjälp, kunde hon (och skulle hon troligen) ha varit mannen på gatan.

Jag steg upp och nästan sprang tillbaka. När jag kom fram stod en man i 40-årsåldern lutad över den liggande mannen och talade med nödcentralen. Jag bedömde att den liggande mannen, som var lite äldre, var redigt berusad. Jag informerade dem om att jag kunde första hjälpen, om läget skulle ändras, och kände lättnad över att jag inte var ensam. 

Mannen med telefonen hade också gått förbi, ungefär samtidigt som mig, och reagerat på något i ögonvrån men inte stannat för att titta efter. När han kom tillbaka tog han sig en ordentligare titt och märkte att allt inte stod rätt till. 

Ambulansen kom på några minuter och tog hand om den äldre mannen. Jag fick inte mycket kontakt med honom men han verkade tacksam. Hans ögon var vänliga och såg ut att ha sett en hel del. Den äldre mannen hör till en grupp människor som är osynliga i samhället. De befinner sig på botten av samhällsskiktet och många väljer att se genom dem. De här människorna är som dammtussarna under sängen. Vi vet att de finns där och ibland lägger vi märke till dem men oftast går vi bara förbi dem. Någon gång kan vi beklaga oss över dem men vi låter dem ändå vara kvar.

Jag skäms över mitt tvekande! Ja, jag vände om och gick tillbaka, men jag borde inte ha gått därifrån från första början. Jag vet inte vilka beslut och händelser som har gjort att mannen låg i den där gränden ikväll. Jag vet inte om han har ett hem, någon som bryr sig eller ens mat för dagen.

Det jag vet är att beroende är en sjukdom. Man väljer att bli beroende lika mycket som man väljer att få cancer. När man har kommit så långt att man ligger på gatan är livet i spillror. Det är min skyldighet som medmänniska att ha tillräckligt med civilkurage för att våga hjälpa och våga bry sig. Jag vet inte vad som händer med mannen men jag vet att han inte fryser ihjäl inatt. 

Jag är otroligt tacksam för mannen som stannade upp och brydde sig. Jag undrar hur många personer som hade passerat innan han kom förbi. I en idealvärld kunde jag hoppas på att inte uppleva detta igen men tyvärr är verkligheten en annan. Nästa gång jag råkar ut för detta vet jag vad jag ska göra. Nästa gång tvekar jag inte!


SÅ HÄR STÖDER DU EN ANHÖRIG TILL MISSBRUKARE

Skrivet av Maria Hagberg 10.04.2017 | 1 kommentar(er)

I helgen deltog jag i andra delen av kursen Psykisk första hjälp. Första delen handlade om befrämjande av psykisk hälsa men nu fokuserade vi på hur man ska göra vid olika sjukdomstillstånd. Jag lärde mig inte särskilt mycket nytt men det var skönt att få bekräftat att jag har agerat rätt med mina vänner (två av dem lider av psykisk ohälsa) de senaste åren. 

Under kursen fick vi mycket praktisk information och konkreta exempel på vad man kan göra i olika situationer. Jag blev lite förvånad över att så många inte alls visste vad man borde göra men egentligen är det så det ska vara. Det är jag som har levt i en bubbla av psykisk ohälsa hela mitt liv och vuxit upp i tron att det är normalt att alla vet.

Jag märkte att flera av kursdeltagarna uppskattade att få konkreta exempel så jag tänkte sammanställa en egen lista. Jag tänker ge er några konkreta tips på hur man kan stöda en anhörig till en missbrukare. Det kan vara frågan om ett barn, en bror, en vän. Jag har själv råkat ut för en del onödiga situationer när personer jag har mött av olika anledningar inte har kunnat bemöta mig på ett bra sätt. Vi byr åpåå!

1. VAR FÖRDOMSFRI!

Jag börjar med den här punkten, eftersom jag anser att den är viktigast. Det finns en otrolig stigma kring missbruk och många har förutfattade meningar. Jag har stött på det flera gånger.

Det värsta jag råkade ut för hände när jag var 10 år. Jag var hemma hos en kompis när hennes mormor och morfar kom på besök. Jag hade sett dem tidigare men inte pratat med dem desto mer. Vi hann knappt hälsa på dem innan min kompis morfar började ropa åt mig. "Du behöver inte vara här när jag är här!" skrek han. Jag började gråta och ville bara försvinna. Jag förstod ingenting. Vad hade jag gjort honom?

Efter den incidenten träffade jag honom ett par gånger till men då höll mormodern honom i schack. Han pratade inte med mig men gav mig en blick som sa mer än tusen ord. Jag förstår fortfarande inte hans beteende. Jag var bara ett barn och det var inte mitt fel att mamma drack. I efterhand tror jag att det triggade igång att mitt självförtroende rasade i botten i högstadiet. Det var första gången jag på allvar såg vår situation med omgivningens ögon och jag fick se de fördomar som omger ett missbruk.

En annan gång (när jag gick i tvåan i gymnasiet) pratade jag med en av våra före detta grannar. Plötsligt började hon prata om mamma. Hon kritiserade hennes handlande och sa att hon gärna skulle ge henne en ordentlig utskällning. Vilket sätt att bete sig på! Jag försökte hålla mig lugn och sa att mamma hade varit nykter i över ett år så det fanns det ingen grund till. Inombords var jag arg och sårad. Hur kunde någon slänga sådana kommentarer i ansiktet på mig? Förstod hon inte att det var min mamma vi talade om? 

Jag vet inte om min syster har råkat ut för liknande händelser, det har vi aldrig pratat om, men jag skulle vara förvånad om det aldrig har hänt. Det lämnar djupa spår att bli utsatt så här och det är ingenting som glöms bort i första taget.

Fördomar baserar sig oftast på okunskap så läs på om ämnet om du vill undvika liknande situationer. Du är ett bättre stöd till den anhöriga när du har baskunskaper om missbruk, eftersom hen vet att du förstår en del. Det är mycket lättare att prata med någon som vet litegrann än med någon som inte har en aning om vad du pratar om. 

2. VISA ATT DU FINNS DÄR

Det här kan kännas svårt för många. Vad borde jag säga? Hur ska jag bete mig? Tänk om jag säger något fel? Bara lugn! Om du genuint bryr dig och vill finnas till för den anhöriga är det inte särskilt mycket som kan gå fel. Oftast räcker det med att lyssna. Du ska vara medveten om att personen kanske inte vill eller helt enkelt inte kan berätta om det som sker. Tvinga inte fram ett svar, det får negativ effekt, men visa upprepade gånger att du finns där. Genom att fråga hur personen har det, visar du att du bryr dig och fast du inte får svar, inger det en känsla av trygghet om någon upprepade gånger visar att de finns där och att de inte försvinner.

Samtidigt ska du vara medveten om att du kan få ett jobbigt svar om du frågar och då ska du vara beredd på det. Du behöver inte ha ett svar men om du har frågat hur någon har det ska du vara redo att lyssna.

Ibland får du leka lite detektiv, speciellt med barn och unga. Om du frågar den anhöriga hur det går och personen svarar "bra", är det skäl att fråga igen. "Bra" är det automatiska svaret och det är inte alltid sanningen. Men var inte tjatig!

Jag var tidigare en person som alla fick dra svaren ur. Jag försvarade och skyddade och ville inte berätta när det var dåligt. Det är en del av min personlighet. Jag är introvert (japp, faktiskt!) och när det blir för mycket stänger jag in allt och sätter upp tredubbla skyddsmurar. Idag vet jag att jag måste prata om svåra saker för att må bra men när jag var yngre var det lättare att vara tyst. För mig var det också en överlevnadsstrategi att inte berätta. Jag skulle inte ha klarat av att låsa upp alla dörrar med allt som pågick omkring mig. 

Det är bra att också fysiskt finnas till. Speciellt för barn som växer upp med en missbrukande förälder kan fysisk närhet utebli eller väcka obehagliga minnen. Då är det bra om en annan vuxen kan ge nya, positiva minnen. Där får man dock vara lite försiktig. Alla vill inte ha närhet så det gäller att läsa av personen bra. När jag var liten gav jag ofta intryck av att inte vilja ha närhet men egentligen var det precis tvärtom. Jag visste bara inte hur jag skulle fråga utan att verka påflugen och ville inte ta det första steget. Jag har alltid hållit hårt på mitt personliga utrymme men det betyder också att de gånger jag verkar behöva en kram, behöver jag den verkligen. Då kan jag ha gått omkring i flera dagar och samlat mod till mig för att visa det.

3. FÖRSTÅ ATT DU INTE KAN FÖRSTÅ

Det är många som tror att de vet exakt hur du känner dig och hur din situation ser ut. Det stämmer inte. Det finns få saker som är så irriterande att höra som "Jag förstår precis!" när man vet att personen inte har en aning. Den här åsikten är jag inte ensam om. De flesta som jag har pratat med och som på något sätt har erfarenheter av psykisk ohälsa håller med. 

Det är helt okej att du inte förstår. Jag förväntar mig inte att du ska göra det om du inte själv har upplevt samma sak. Det är bättre att medge att du inte förstår vad jag pratar om så att jag kan försöka förklara, än att du sitter och låtsas som om du hänger med. Tro mig, det genomskådar man!

4. EN ANHÖRIG ÄR OFTA MEDBEROENDE

Den här punkten kan du inte göra något åt men det är bra att vara medveten om den. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "du kan inte leva din mammas liv, du måste leva ditt eget", "fokusera på dig själv nu", "du kan inte ta så stort ansvar för henne". Varje gång blir jag lika frustrerad. Självklart vet jag att jag måste leva mitt eget liv men det är inte så lätt när du är den ansvarsfulla i situationen. 

Jag nämnde redan att jag inte ville berätta när det var en sämre period, eftersom jag var tvungen att skydda mamma, och det är också en del av medberoendet. 

Det finns inget du eller den anhöriga kan göra för att ändra på situationen och att påpeka det självklara gör inte saker och ting bättre. Det bildar snarare krav på den anhöriga att slå sig fri från missbrukaren och det kan skapa onödig stress. När tiden är mogen sker det av sig självt, vilket leder in mig på nästa punkt.

5. HA TÅLAMOD

Det är en lång process att hamna i ett missbruk och det är en ännu längre process att ta sig ur det. Missbruket är en berg-och-dalbana och ibland kan det svänga från en dag till nästa. Det kan vara frustrerande att se på, speciellt när man märker besvikelsen hos den anhöriga vid återfall, men försök att inte visa det. Lika frustrerande kan det vara om missbrukaren har en bättre period och den anhöriga pratar om att nu blir allt bra, trots att du vet att det troligen inte håller.

Kom ihåg att den anhöriga lever sida vid sida med missbruket varje dag. Hen känner till alla nyanser och vet innerst inne att en bättre period inte behöver vara för evigt. Det är jag också medveten om i bakhuvudet, trots att mamma varit nykter i över fem år nu. Det är en överlevnadsstrategi att ta vara på och leva ut de ljusa stunderna och man behöver få en andningspaus från vardagen. Slå inte hål på lyckobubblan när den kommer för det slutar med att du blir utestängd.

6. UNDVIK ATT PRATA EKONOMI

Det gäller främst om den anhöriga är barn eller partner till den som missbrukar, så man har delad ekonomi. Det är dyrt att vara missbrukare och det drabbar resten av familjen. Under största delen av min uppväxt var en stor del av mina kläder ärvda eller från loppis. Det var inte dåliga kläder men de var inte nya. Samma sak gällde leksaker och andra nödvändigheter. Jag gjorde min första utlandsresa till Sverige i ettan i gymnasiet. Innan det hade jag knappt rört mig utanför Österbotten. Det berodde på att det helt enkelt inte fanns pengar att resa för. 

Jag missunnade aldrig mina kompisar de nya kläder de fick eller de resor de gjorde men det var alltid något som gjorde att jag kände mig annorlunda. När jag var yngre var det ett känsligt ämne för mig och jag skämdes över att behöva säga att jag inte hade råd med vissa saker. Speciellt tonåren var en besvärlig period när jag förstod att jag inte var som alla andra. Tack och lov var mina vänner finkänsliga med den biten men det kan vara svårt för någon som har mycket pengar att sätta sig in i hur det är att alltid oroa sig för om pengarna räcker. Idag har jag inga problem att prata om min ekonomi men jag väljer fortfarande vem jag berättar vad för. 

7. HUR SKULLE DU VILJA BLI BEHANDLAD?

Den här punkten behöver väl inte förklaras desto mer. Om du var i samma situation, vad skulle du då vilja att människorna i din närhet gjorde för dig? 

 

Hoppas det här är till nytta om ni känner en person som är anhörig till en missbrukare. Kom ihåg att alla är olika och fast det här är rätt allmänna saker, behöver inte alla hålla med om att de vill bli behandlade så här. De här punkterna varierar säkert också beroende på hur nära du och den anhöriga står varandra.

Kommentera gärna om du har fler tips!

 


RADIODOKUMENTÄR

Skrivet av Maria Hagberg 26.03.2017

I slutet av januari blev jag intervjuad av Yle till en radiodokumentär om Pixnekliniken. Dokumentären fokuserar på tre personer, som antingen själva har missbrukat eller är anhörig till en missbrukare. Alla tre har vitt skilda historier men Pixnekliniken fungerar som den gemensamma nämnaren. 

Det här projektet blev lyckat. Ibland träffar man människor som verkligen förstår sig på andra människor och då blir det rätt. Redan efter första telefonsamtalet kände jag att reportern visste vad hon hade att göra med och det märks i dokumentären. 

Dokumentären, med tillhörande artikel, hittar ni här.


-

Skrivet av Maria Hagberg 18.03.2017

Vad gör man,
när man inte räcker till?

Vad gör man,
när mörkret är för stort?

Vad gör man,
när kampen bara fortsätter?

 

Då ger man en kram.
Då pratar man om ljuset.
Då finns man där.

 

Vad gör man,
när man känner sig hjälplös?

Vad gör man,
när demonerna härjar?

Vad gör man,
när kampen tilltar i styrka?

 

Då sitter man bredvid.
Då visar man änglarna.
Då finns man fortfarande där.

 

Vad gör man,
när man ser ärren?

Vad gör man,
när man känner ångesten?

Vad gör man,
när vännen lider av psykisk ohälsa?

 

Då är man tyst.
Då är man lugnet.
Då finns man där.

 

Även när en fredagkväll slutar med ambulansfärd till akuten.


EFTERLYSES: MEDMÄNSKLIGHET!

Skrivet av Maria Hagberg 12.03.2017

Kategorier:

Jag blir arg och ledsen varje gång jag öppnar sociala medier och ännu en artikel om människohat dyker upp. För några dagar sedan var det självmordsförsöket i Helsingfors när en asylsökande, som nekats vistelse i Finland, försökte hänga sig medan flera personer hejade på. Jag mådde illa när jag läste artikeln. Hur kan man hata någon så mycket, utan att känna personen, att man uppmuntrar hen att ta sitt liv?

De senaste veckorna har jag börjat fundera vart vårt samhälle egentligen är på väg. När blev rasism en så aktiv del av vardagen? Varifrån kommer allt hat?

Det är skrämmande hur lätt det tycks vara att glömma historien. För drygt 70 år sedan befann Finland sig i krig och folk tvingades fly sina hem för att överleva. Flera tiotusentals barn skickades till Sverige för att undgå bomberna. Tänk om svenskarna hade stängt gränserna och sagt: "Nej tack, här har ni ingenting att göra!"

Under andra världskriget var nazismen utbredd men den fördömdes efter kriget. Världen befann sig i chock över det som hade pågått i förintelselägren och man lovade att aldrig glömma det som hänt. Trots det är "nazism" ett ord som dyker upp lite varstans i dagens läge. Det är skrämmande att vi passivt tillåter det här. 

 Det är omöjligt, att föreställa sig det helvete många flyktingar har upplevt. Man lämnar inte sitt hem frivilligt men när man befinner sig i livsfara om man stannar har man inget val. Det är fruktansvärt att så många fortfarande är rädda när de kommer hit, på grund av främlingsfientligheten som blomstrar. 

En stor del av främlingsfientligheten grundar sig på rädsla, vilken i sin tur baserar sig på okunskap. Om vi är så rädda för främlingar, är det inte på tiden att vi lärde känna dem, så att vi slapp vara rädda?

Lyckligtvis, finns det människor som arbetar för just den kunskapen. En av dem är min kusin. Tillsammans med henne och hennes sambo deltog jag i stöddemonstrationen mot asylpolitiken på Vasa torg igår. Där tog jag ett stort steg ut ur min bekvämlighetszon. Normalt lever jag i enlighet med jantelagen och drar mig för att sticka ut allt för mycket med mina åsikter. Tyvärr är det många andra som gör likadant och nu ser vi vart det har lett oss. Därför beslöt jag mig för att våga stå upp för det jag tror på: medmänsklighet.

Ingen ska behöva komma till Finland och fortsättningsvis frukta för sitt liv. Ingen ska uppmanas att ta sitt liv på grund av sin nationalitet. Ingen ska smutskastas för sin religion eller världsåskådning. 

Det är på tiden att vi är medmänniskor!


5+1 ÅR

Skrivet av Maria Hagberg 02.03.2017 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

En av de viktigaste årsdagarna detta år kom och gick, och vi glömde bort den! Den dag vi hade väntat på i fem år och som jag själv tänkte på så sent som en vecka innan. Hur är det möjligt? tänker du kanske nu. Det ska jag tala om för dig: idag är det vi firar en så självklar del av våra liv, att vi inte tänker på det längre och det var betydelsefullt att missa årsdagen. Vad pratar du om då? Det faktum att mamma har varit nykter i lite över fem år!

Den 6 februari 2012 gick mommo bort. Det var en svår chock för mamma och "för att hedra mommos minne", skulle hon bli nykter. Meningarna som "jag ska bli nykter", "det här var sista gången", "aldrig mer" hade vi hört hundratals gånger, ändå kändes något annorlunda nu. Begravningen hölls den 24 februari och från och med den 25 februari har mamma inte druckit en droppe alkohol. 

De första månaderna var nervösa. Vi visste inte om det skulle hålla den här gången och varje tecken på att hon fallit tillbaka in i missbruket, skulle analyseras i minsta detalj. När sommaren kom började vi slappna av och hoppet tändes. Kanske det var slutgiltigt, trots allt?

Vi spolar fram två år, till den sista maj 2014: min studentdimission. 

Marias studentfoto 2

Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Det satte punkt för ett kapitel i mitt liv och öppnade dörren till ett annat. Det sista året i gymnasiet hade varit stormigt, på grund av två av mina bästa vänners ohälsa, men vi tog oss igenom det tillsammans. Jag var förväntansfull inför sommaren. Jag skulle börja på ett nytt sommarjobb och dessutom väntade beskedet om en studieplats. Det kändes skrämmande att flytta hemifrån men samtidigt skulle det bli skönt. Nu var det dags att lägga fokus på mig själv. Trodde jag, i alla fall.

I mitten av sommaren började mamma bete sig märkligare och märkligare. Hon sov ofta på dagarna och var trög och frånvarande när hon var vaken. Det tog inte länge innan vi förstod att hon tog sömnmedicin på dagarna. Medicinerna fanns med i bakgrunden också tidigare men alkoholmissbruket var så stort, att vi inte lade märke till det på samma sätt. I det här skedet hade mamma varit nykter i två år. Vi hade börjat bygga upp någon form av trygghet igen men den tryggheten försvann hastigt. 

Mamma har lidit av kroniskt trötthetssyndrom sedan hon blev utbränd år 2000. Det gör att hon återhämtar sig mycket långsammare än andra. Bara en så enkel sak, som att bli bortbjuden på mat, gör att hon kan vara trött i två dagar efteråt. Min studentdimission och -fest var förstås en enorm tillställning för henne. Jag har många gånger funderat på om det var stressen inför den som utlöste allt, eftersom kraschen kom några veckor senare. Ända sedan hon blev nykter hade hon haft perioder när hon var tröttare och det gick i vågor. 

Hur som helst, började hennes hälsa och mående långsamt bli sämre och det fortsatte i den stilen till november 2014. Då nådde hon botten och det slutade med ett ambulansbesök. Under våren 2015, fram till slutet av maj, hade vi ambulansen på besök fyra gånger till. Det hade aldrig hänt så ofta tidigare i mitt liv och jag gick i konstant rädsla för att något skulle hända. Jag bodde och studerade i Vasa men spenderade största delen av min tid hemma i Vörå, för att vara till hands om det skulle behövas. 

När vi hade haft ambulansen på besök för sista gången i slutet av maj, insåg mamma att hennes livsstil inte är hållbar i längden. Den var rentav livsfarlig. Under sommaren började vi fundera ut olika sätt hon kunde få hjälp på och till sist gick hon med på avgiftning. I september 2015 spenderade hon tre veckor hemifrån, för att få hjälp med att minska medicinerna och för att få en ny start. Jag minns ännu första gången jag pratade med henne dagen efter att hon hade blivit inlagd. Effekten av medicinerna hade avtagit och jag pratade med min "riktiga" mamma för första gången på över ett år. När jag hörde hennes röst bröt jag ihop totalt. Det kändes som om all den spänning, oro och rädsla jag hade burit på i hela mitt liv kom ut under det samtalet. Jag satt och skakade och grät i en timme efter att vi hade avslutat samtalet, eftersom jag var så lättad. Precis som när hon blev nykter hade jag en känsla av att allt skulle bli bra. 

Det gick inte lika smärtfritt som med alkoholmissbruket. Hösten var som en berg-och-dalbana men från och med januari 2016 har mamma också varit medicinfri. Eller ja, så medicinfri hon kan bli. Hon har livsnödvändiga mediciner. 

20160819 200728

Det senaste året har mitt liv förändrats till oigenkännlighet. Mamma är en källa av trygghet på ett sätt, som jag inte har upplevt sedan jag var riktigt liten. Den tryggheten har fyllt ett tomrum i mig och har gjort att jag har hittat tryggheten i mig själv. Vi har haft tid att prata ut och bygga upp vår relation igen. Vi har, till och med, börjat göra saker tillsammans. I höstas var jag, Johanna och mamma på bio för första gången på över tio år och oj, så roligt vi hade! Min relation till pappa var stormig under många år men den är också stabil igen. 

Jag är äntligen fri att leva mitt liv enligt mina egna planer och drömmar. När jag, till exempel, planerade utbyte för ett par år sedan, visste jag att det bara var drömmar. Hur skulle jag ha kunnat resa iväg ett halvår när vi inte ens visste hur följande dag skulle se ut? Nu är det en helt annan verklighet och jag kan faktiskt planera ett år framåt.

Jag får ibland frågan hur jag kan vara så positiv hela tiden men hur skulle jag kunna vara annat när det är det här jag har strävat och längtat efter hela mitt liv? Det känns konstigt, men underbart, att leva det liv jag har drömt om i sju år.

Ett normalt liv.