header

2018

Skrivet av Maria Hagberg 05.01.2019

Kategorier:
Taggar:

Nyårsafton kom och gick med en väldig fart i år och det är egentligen först nu som jag börjar landa i det nya året. Årets nyårsfirande bestod av ett veterinärbesök med mammas katt samt att säga hejdå till bästa vännen Chasmine, som åkte iväg på utbyte i ett halvår. Festligare nyårsafton har man ju haft men katten mår bra och jag vet att Chasmine kommer att få en fantastisk termin.

2018 var ett ovanligt år för mig i och med att jag var sjukskriven hela året. Jag varken studerade eller jobbade cirka 3/4 av året och när jag väl kom igång med studierna igen gick det mycket långsamt. Det känns inte som att jag har uträttat desto mer i år men samtidigt känns det som att jag har lärt mig mycket om mig själv. 

När jag ser tillbaka på 2018 är det främst ett ord som dyker upp: trötthet. Jag har varit trött i mer eller mindre ett år och jag är fortfarande trött. Jag blir inte längre utmattad av att gå till butiken men tröttheten ligger alltid på lur. Så fort jag lägger in lite mer program än vanligt, slår den till och då märks det tydligt hur kort mitt energiförråd räcker.

Ett annat ord som jag förknippar med 2018 är relationer. Jag har fördjupat många av mina långvariga relationer och stiftat en hel del nya bekantskaper. Det är fantastiskt hur många likasinnade personer man kan träffa, bara man har ett öppet sinne. 

Det viktigaste valet, som jag gjorde i år, var att flytta tillbaka till Vörå. Det är helt klart en av de händelser, som har haft störst inverkan på mitt mående. Jag hör hemma här och det har jag inte känt på något av de tidigare ställena jag bodde på under min studietid. Jag tycker om att bo nära mina föräldrar. Jag tycker om att prata med personalen i kassan i butiken och på banken. Jag tycker om trygghetskänslan, som uppstår när "alla känner alla". Jag tycker om naturen och kulturen. Visst finns det också nackdelar med att bo här men för mig väger fördelarna tyngre. 

Under 2018 hade jag svårt att uppnå balans. Jag vet inte om vi någonsin är helt i balans men jag kände nog oftast att jag var antingen på ena eller andra sidan. Antingen gjorde jag för mycket eller så för lite. Antingen var jag för upp i varv eller så för trött. Sällan riktigt lagom. Om jag gjorde för mycket ena dagen, var jag riktigt trött nästa dag. Det jag tänker jobba på med mig själv i år är bland annat att hitta en hälsosammare balans mellan aktivitet och vila. 

Om jag riktigt kort ska sammanfatta 2018, kan jag säga att det var välbehövligt. Jag har fått reda upp ett och annat, både med mig själv och med andra, och fick äntligen tid att återhämta mig från de senaste tio årens strapatser. Jag har listat ut vad jag vill arbeta med (nåja, något ditåt i alla fall ;)) och börjar känna mig säkrare på mitt val av livsstil. Jag vet vad jag behöver i mitt liv för att må bra och har blivit bättre på att planera in sådana saker.

Till sist skrev jag en kort lista på några lärdomar jag fick år 2018. 

Jag lärde mig att:

- det går att leva med ångest

- rutiner är viktiga för mitt välmående

- jag måste inte göra som "alla andra gör"

- sång och musik är nödvändiga

- jag hör hemma i Vörå

- jag kan göra lite åt gången

- min familj och mina vänner är de bästa som finns!

 

Tack för att ni har följt min resa under ännu ett år! Det känns fint och ofattbart ibland att folk faktiskt läser det jag skriver. :)


BLOGGENS FRAMTID

Skrivet av Maria Hagberg 27.06.2018

Kategorier:

Ni som läser min blogg regelbundet vet att jag har varit inaktiv på sistone. Jag har funderat mycket på hur jag ska göra med bloggen. 

Mitt liv har förändrats på nästan alla plan sedan jag startade bloggen. Jag själv har förändrats som person. När jag någon gång går tillbaka för att läsa tidigare inlägg, kan jag tycka att "oj, skrev jag faktiskt det där?". Det är klart att sättet jag skriver på förändras i takt med att jag utvecklas och så ska det vara. Det jag har funderat mest på har varit mitt val av tema. 

Sedan jag var tonåring har jag känt att jag kan göra något positivt med mina erfarenheter. Det känner jag fortfarande. Bloggen är idealisk för att nå människor som jag annars inte skulle träffa och det har varit terapeutiskt för mig att få skriva om vissa händelser. Jag har fått mycket positivare feedback än jag hade väntat mig och det är fint att veta att jag gör skillnad. 

Ändå har jag under de senaste månaderna känt att jag är inne på lite fel spår. Eller ja, inte fel spår direkt men jag känner att mitt fokus har flyttat sig lite. Under utbrändheten har jag haft tid och möjlighet att rannsaka mig själv (det gör jag fortfarande) och jag har rensat ut mycket skräp som har samlats på hög. Plötsligt har jag inte lika stort behov av att skriva om min uppväxt längre. Jag har fortfarande många idéer till kommande blogginlägg men det är så liten del av mitt liv nu. Jag känner inte att jag kan skriva regelbundet om något som sällan finns i mina tankar. 

Ett tag funderade jag på att sluta blogga men jag får ändå ut så mycket av att skriva att jag vill fortsätta med det. Det jag istället tänker göra är att skriva om lite fler teman. Ett av mina största intressen de senaste åren har varit (och är) att leva ett hållbarare liv. Jag har utforskat olika levnadssätt och förändrar hela tiden min livsstil så att den ska vara mer i samklang med naturen. Det här är något jag känner starkt för att ge större plats på bloggen. 

Jag har med andra ord bestämt mig för att inkludera fler områden av mitt liv i bloggen. För första gången sedan jag började blogga börjar jag ha en lite tydligare bild av vart jag vill nå med mitt skrivande (och mitt liv i allmänhet). 

Jag kommer fortsättningsvis att låta bloggen vara. Jag har haft ett enormt behov av att vara ensam i sommar och jag har avsagt mig alla måsten. Dessutom vill jag ha en klarare bild av hur jag i fortsättningen lägger upp skrivandet. Jag skulle gärna få till en rutin så att inläggen kommer med jämnare mellanrum. 

Kom gärna med förslag om du har ett ämne som du vill att jag ska skriva om. Många har tagit kontakt via Facebook och det går bra om du inte vill publicera en offentlig kommentar.

Ni ska alla ha det riktigt somrigt tillsvidare och så hörs vi när jag har fått ordning och reda på torpet!


FLYTTLASSET GÅR...

Skrivet av Maria Hagberg 11.04.2018

Kategorier:
Taggar:

...till Vörå!

Det har varit tyst på bloggen ett tag och det har sina orsaker. Jag håller nämligen på att flytta. Det enda som har kretsat i mitt huvud den senaste tiden är målarfärg, möbler, inredning och loppis. Min stackars utbrända hjärna har inte riktigt hängt med i svängarna men jag hinner förhoppningsvis ifatt mig själv inom kort.

Varför flyttar jag då? De som känner mig bäst vet att det här är något jag har tänkt göra en lång tid. Jag har alltid velat bo i Vörå. Här känner jag mig hemma. Det har inte bara att göra med familjen, det är mer än känsla jag får av orten och omgivningen. Under min sjukskrivning har jag vistats i princip uteslutande här och jag kan se vilken positiv effekt det har haft på mitt mående. 

Jag hade verkligen inte tänkt flytta medan jag är utbränd. Att företa sig ett så stort projekt kan kännas smått överväldigande under vanliga omständigheter men i nuläget har det känts lite som att bestiga ett berg. Den här veckan började vi riva ner tapeter och måla och två dagars fysiskt arbete räckte till för att jag knappt har orkat röra mig från sängen idag. Jag behöver inte tro att jag är i närheten av att bli återställd ännu, tvärtom.

Nu frågar ni er säkert varför jag utsätter mig för det här. Jag har levt hela mitt liv med en stark tro på att allt har en mening. Jag ifrågasatte aldrig ens de svåraste stunderna i mitt liv för jag visste att jag kommer att lära mig något när det är över. Och det har jag gjort. Alla gånger. På samma sätt ser jag de postitiva händelserna i mitt liv. Allt sker när det är tänkt att det ska ske. 

Det var en slump att jag fick nys om min nya lägenhet och allt gick så smidigt att jag inte kunde göra annat än att flytta. Min nya lägenhet är mindre, ljusare och mer i min stil än min gamla lägenhet. Den har balkong (!) och är nyrenoverad. Den är perfekt storlek för den livsstil jag har just nu och ligger centralt. 

Flytten innebär att jag har fått lägga allt annat i mitt liv på is en tid. Kandidatavhandlingen blir framskjuten med nästan en månad och jag har varit allt annat än nåbar för vänner de senaste två veckorna. Jag har tagit ett stort steg tillbaka i min återhämtning med tanke på energinivån men det är ändå värt det i slutändan. Jag har aldrig sett fram emot att flytta till en ny lägenhet så mycket som nu. Det säger en del med tanke på att jag flyttar för åttonde gången i mitt liv. 

Jag har stundvis tvivlat på om jag gör rätt val. Tänk om jag tar ut mig för mycket? Tänk om ångesten kommer tillbaka? Tänk om jag trots allt inte trivs?  Varje gång orostankarna återvänder tänker jag på allt det positiva med att flytta och låter den känslan ta över. Jag vet att det är rätt val och fördelarna väger upp nackdelarna. 

Vem vet hur mitt liv ser ut om ett år? Vem vet var jag bor och vad jag gör? Just nu vet jag i alla fall. Jag blir Vöråbo.


EXAMENSFEST

Skrivet av Maria Hagberg 11.02.2018

Kategorier:

Igår kom dagen vi länge hade väntat på. Johannas examensfest. Att ställa till med en så stor fest när man är utbränd är inget jag rekommenderar men det gick bra och vi hade en riktigt trevlig dag. Festen hölls på Rökiö Kvarnstuga (rekommenderas om du ska ha fest) och det fanns gott om utrymme för gästerna. Det hade blivit lite trångt hemma. Vi åt gott och träffade största delen av släkten, vilket inte sker alltför ofta nuförtiden, när alla är utspridda här och där.

Jag är stolt över min syster varje dag men igår var jag extra stolt. Johanna skulle egentligen ha fått sin närvårdarexamen förra våren men den blev uppskjuten på grund av att hon blev utbränd våren 2016. Hon har varit inställd på att ta sin examen och har lyckats balansera återhämtning och studier. Ibland har hon varit utled på allt vad studier heter men hon har kämpat vidare. Idag är hon så gott som återställd.

Johanna har tagit sig igenom mobbning i lågstadiet, en rebellperiod i högstadiet, utbrändhet och allt det som vår uppväxt har inneburit. Hon har bevisat att även problembarn lyckas och att man måste våga gå sin egen väg. Vi har alltid haft ett starkt band men de senaste åren har vi kommit varandra ännu närmare. Jag är tacksam för att just hon är min syster och att vi har delat våra upplevelser.

Stort grattis till din examen älskade syster och lycka till i arbetslivet!

IMG 20180210 WA0022

För en gångs skull är Johanna kortare än mig. I verkligheten är rollerna omvända och jag misstas ofta för lillasyster! 

 

 


ETT MÅL BLEV UPPFYLLT

Skrivet av Maria Hagberg 13.05.2017

Kategorier:

Har ni någonsin kämpat länge mot ett mål? Tvivlat och funderat på om ni kommer att nå det men fortsatt på den bana ni stakat ut åt er? Det har jag de senaste två åren och nu har jag korsat mållinjen. Priset: en sångexamen. 

Hösten 2015 började jag ta sånglektioner. Året före hade jag sjungit in i Studentkören Pedavoces och trots att jag hade utvecklats under det första året kände jag att något inte stämde i min röstanvändning. Jag var ofta hes efter övningarna och konserterna och det kändes tungt att sjunga.

Jag bestämde mig för att börja ta sånglektioner, eftersom jag ville få reda på vad jag gjorde fel, så att jag inte skulle fördärva rösten. Det visade sig att det låg mycket mer bakom mina röstproblem än bara fel röstanvändning.

När du sjunger är kroppen ditt instrument och precis som vilket musikinstrument som helst måste du ta hand om det på rätt sätt. När något är fel fungerar instrumentet inte som det ska. Min sångkvalitet har alltid påverkats av det som sker omkring mig. När jag hade en tyngre period var rösten inte lika smdidig. 

Samtidigt som jag började ta sånglektioner blev mitt liv lite stabilare. Jag tyckte att jag hade bearbetat en stor del av mitt förflutna de föregående månaderna men upptäckte snabbt att så inte var fallet. Alla de mentala spärrar jag hade aktiverades när jag sjöng. Det var inte konstigt att det hade varit så tungt att sjunga tidigare. 

Tillsammans med min sånglärare började jag arbeta med mina spärrar. Det var allt från att verkligen börja tro på mig själv till att slappna av och våga "go with the flow". Sånglektionerna blev rena terapitimmarna och ibland kom vi åt ämnen som rörde upp många känslor. Det var inte bara en gång jag gick hem från lektionen alldeles utmattad med huvudet fullt av tankar att ta itu med.

Min sånglärare var, och är, fantastisk. Från första början kände jag att hon förstod mig och det hjälpte mig att slappna av. Hon lärde mig sångteknik men många gånger blev det ren mental träning. Hon visade att hon trodde på mig och hjälpte mig att sluta vara så kritisk mot mig själv. Det handlade om sång men sången är så djupt rotad för mig att jag märkte förändringarna också i andra miljöer. Jag har fått många kommentarer om att jag har blivit gladare, mer självsäker och mer harmonisk de senaste åren. Det finns självklart många bidragande faktorer till det men det här är en av de mer djupgående. Så Margaretha, om du läser det här ska du veta att du är guld värd!

I år har jag fortsatt att sjunga. Jag hann bara vara semiaktiv i kören i vår så jag var desto gladare för sånglektionerna. Under hösten började vi fundera på en sångexamen till våren och nu är den genomförd. Ännu förra våren skulle det inte ha fungerat men här står jag nu med min sångexamen i handen. Jag hade hoppats att jag skulle ha varit lite mindre nervös men jag tog mig igenom sångerna utan desto större fel. Jag har tagit mig över fler hinder än många skulle tro för att ta mig hit och jag kan ärligt säga att jag är stolt över mig själv.

Vad drömmer du om? Det är aldrig för sent att göra verklighet av drömmar!

 

 


FÖRSTA HJÄLPEN

Skrivet av Maria Hagberg 17.11.2016

Kategorier:

20161117 2

I somras var min syster Johanna och jag bland de första som anlände till den större olyckan under Botniacyklingen. Det var första gången någon av oss anlände till en olycksplats och, trots att vi båda håller huvudet kallt i en krissituation, var det ganska obehagligt. Tack och lov var alla skadade vid medvetande, fast vissa var mer omtöcknade än andra. Alla vet vi väl ungefär hur man borde agera i en nödsituation, men känslan av osäkerhet fanns ändå där. I den stunden bestämde jag mig för att gå en första hjälpen-kurs till hösten.

Denna vecka var det dags. Måndagen och onsdagen spenderade jag på Folkhälsans första hjälpen-kurs vid Norrvalla i Vörå. Det var två dagar fullproppade med teori och övningar. Vi lärde oss livräddande första hjälpen, såsom hjärt-lungräddning och hur man lägger en person i framstupa sidoläge. Vi fick lägga förband och lära oss hur man hanterar olika typer av förgiftning. Vi fick till och med lära oss att använda en defribillator. Utöver det här fick vi också veta exakt hur man agerar i nödsituationer, till exempel, vad man ska säga när man ringer 112. Den informationen var inte ny för mig. Vi har haft ambulansen på besök tillräckligt många gånger för att jag ska rysa bara jag hör sirenerna, men det är alltid bra att repetera. Sådan kunskap borde sitta i ryggmärgen om något händer. 

Under kursen gick vi också genom många mindre saker, bland annat små olyckor som kan ske hemma eller på arbetsplatsen. Jag kände till en hel del sedan tidigare men mycket var nytt. För mig, som vikarierar på dagis, var det här nyttig information. Nu känns det säkrare om man är ensam med barnen någon gång. 

Om någon är intresserad av att gå en sådan här kurs, är det bara att googla "första hjälpen-kurs" i det område där du bor. Det ordnas regelbundet kurser. De kan variera något, till exempel, längdmässigt men kärnan är ändå densamma. Den här kursen var 16 timmar och intyget är i kraft i tre år. Efter det går man en 4 timmar lång repetitionskurs och så förlängs intyget med tre år till. 

Den här kursen borde jag ha gått för flera år sedan för jag skulle ha haft nytta av den många gånger. Hur som helst är det väl bättre sent än aldrig och nu är jag säkrare på mig själv om jag i framtiden hamnar i en liknande situation. 


VÄLKOMMEN!

Skrivet av Maria Hagberg 03.11.2016 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

Nu är det dags! Min blogg har blivit lanserad och jag kan plötsligt kalla mig bloggare. Ska jag vara helt ärlig, trodde jag inte att den här dagen skulle komma. När jag var yngre tyckte jag att bloggar verkade ytliga och onödiga, men det var mest för att jag inte var så insatt. Idag läser jag själv ett x antal olika bloggar och har insett vad man kan åstadkomma på en plattform som denna.

Namnet, Maskrosbarnet, refererar förstås till min uppväxt, som barn till missbrukare. Ett maskrosbarn är någon, som haft svårigheter i barndomen men trots det lyckas senare i livet. Det behöver inte bara handla om missbruk i hemmet, utan kan vara vilken problematik som helst. 

Mitt liv idag är så annorlunda som det kan vara jämfört med hur det såg ut när jag var yngre. Min mamma är fri från sina missbruk sedan några år tillbaka och vi (familjen) har äntligen fått möjligheten att bearbeta det som varit. Det som vi gick igenom önskar jag inte ens åt min värsta fiende, men det har gjort mig till den jag är och jag skulle inte ändra något om jag fick chansen. 

Med den här bloggen vill jag försöka ge en bild av hur det är att växa upp som barn till missbrukare. Jag vill påpeka att det jag skriver om baserar sig på mina självupplevda erfarenheter. Det här innebär att olika familjemedlemmar kan ha olika bilder av en viss händelse. Här får ni min version.

Jag kommer också att skriva om min vardag, för att visa hur normalt livet, trots allt, är. Dessutom skulle det här bli en väldigt tung blogg om allt endast handlade om missbruk, och det vill jag inte. Jag vill att bloggen ska ha en positiv ton. Ifall någon går igenom samma sak, hoppas jag att du kan få hopp om framtiden. Man måste våga hoppas på en bättre morgondag, annars orkar man inte. 

Jag hoppas att du ska hitta något intressant att läsa om. Ta gärna kontakt om det är något specifikt ämne du vill veta mer om eller tycker att jag borde skriva om.

// Maria