header

EN VANLIG DAG MED ÅNGEST

Skrivet av Maria Hagberg 18.05.2020

Kategorier:
Taggar:

Ångest är för mig en del av vardagen på samma sätt som till exempel ryggont eller allergier är det för någon annan. Ibland är det riktigt jobbigt men för det mesta är det hanterbart. Jag vill visa hur en lite jobbigare dag ser ut och hur mycket ångest faktiskt påverkar livet.  Jag hade turen att få tala med en riktigt bra terapeut i två år och hon lärde mig hur jag ska hantera ångesten för att kunna fungera i vardagen. Det betyder inte att jag lyckas få bort ångesten varje gång den dyker upp. Ibland har jag en sådan dag när jag helt enkelt är tvungen att vila mer och bara låta ångesten få finnas där. Det är oftast helgerna som är jobbigare, eftersom vardagarna består av jobb och fritidsintressen.

8.00 Alarmet ringer. Det är lördag så jag ligger kvar i sängen och morgnar mig en stund. Jaså, där kommer ångesten krypande. Lika bra att stiga upp då. Det lär inte bli bättre av att jag somnar om.

9.00 Jag går till köket för att laga frukost. Jag har svårt att fokusera tankarna på vad jag ska äta. Jag har egentligen ingen matlust men fixar en skål med mysli, frukt och havremjölk. Medan jag äter funderar jag på vad som orsakar ångesten den här gången. Sömnrutinerna har varit uppåt väggarna under veckan, helt säkert en utlösande faktor. Det finns oklarheter på jobbfronten inför nästa år, vilket klarnar de närmaste veckorna. Det borde egentligen inte orsaka så mycket ångest. Jag har en del mindre projekt på gång som jag hela tiden skjuter på istället för att ta tag i. Månne det orsakar en stresskänsla? Corona-krisen gör att min ångesttröskel är lägre, så även mindre saker påverkar mer negativt än vanligt.

9.30 Jag sätter mig ner för att läsa i andaktsboken men glömmer genast bort vad jag har läst. Jag kämpar mig igenom några kapitel i Bibeln men hjärnan vägrar fokusera på texten så till sist lägger jag undan den.

9.45 Jag lägger mig på soffan och kollar mina sociala medier för att blanda bort tankarna. Det fungerar vanligtvis ganska bra men idag kommer ångesten tillbaka gång på gång.

11.20 Jag lagar lunch. Det blir linssoppa, ett av mina go-to recept så jag slipper koncentrera mig alltför mycket. Jag lyckas ändå bränna vid löken lite grann. Medan soppan kokar gör jag en inköpslista. Det tar längre än väntat, eftersom tankarna hoppar runt som pingpong-bollar i hjärnan. Att det ska vara så svårt att komma på varor som jag handlar varje vecka! Till sist är listan klar men jag är säker på att jag har glömt något. 

11.45 Jag sätter mig vid pianot, för att öva sånger inför morgondagens gudstjänst. Jag ska även vara textläsare för första gången i direktsändning. Är det nervositeten som spökar? Kanske lite, men inte för att orsaka denna grad av ångest. Ångesten lättar lite under övandet. Sång har en lugnande effekt på mig.

13.00 Jag äter lunch. Jag var hungrig för en stund sedan men inte längre så jag tvingar i mig maten. Den är lite för stark. Jag måste ha lagt i för mycket peppar. Jag diskar undan en del men orkar inte koncentrera mig så jag lämnar resten till senare.

13.15 Jag lägger mig på soffan igen, för att underlätta magandningen. Jag har en hård knut uppe i magen, eftersom jag inte lyckas andas ända ner i lungorna. Det hjälper att ligga på rygg. Jag kollar videor på Youtube och peppar mig att åka och handla. Jag bestämmer mig för att vänta någon timme ännu. Det skulle bli för många intryck just nu. Jag funderar på att höra om mitt promenadsällskap vill gå en sväng men bestämmer mig för att låta bli. Jag orkar inte vara social idag även om det säkert skulle hjälpa.

15.00 Ångesten har äntligen gett med sig! Dags att göra veckans matinköp.

16.00 Jag kommer hem från mataffären. Ångesten kom tillbaka i butiken. Ska den aldrig ge med sig idag?!

17.30 Jag far hem till pappa, så vi får fixa det sista på bilen innan besiktningen. Det hjälper att göra något med händerna och att tala med en annan människa. Pappa är riktigt bra att tala med när jag har ångest. Han är så rakt på sak att mina trassliga tankar oftast reder ut sig, åtminstone delvis. Solen skiner och det är en fin kväll. När vi är klara efter ett par timmar, mår jag mycket bättre. Ångesten har släppt, förhoppningsvis för resten av helgen nu.

20.00 Jag kommer hem och äter kvällsmat. Denna gång med mera aptit än tidigare idag. Jag kollar serier resten av kvällen. Jag är alltid tröttare en ångestfylld dag, eftersom det går åt mycket energi till att koncentrera sig när tankarna far omkring. Dessutom är det tyngre fysiskt när andningen inte är som vanligt och pulsen är högre.

23.00 Nu borde jag gå och lägga mig men förstås kommer ångesten krypande än en gång. Jag går väl och lägger mig lite senare då.

1.00 Läggdags.

Så här ser en ganska vanlig dag med ångest ut för mig. Jag lider inte av ångestattacker utan har en molande känsla som ligger på under dagen. I vanliga fall brukar den ge med sig ungefär till lunchen men inte idag. Ångest innebär inte längre att jag är handlingsförlamad, bara att det ibland är jobbigare att göra vissa saker. 


HUR JAG HANTERAR ÅNGEST I CORONATIDER

Skrivet av Maria Hagberg 22.04.2020

Kategorier:

Ångest är en känsla, som jag tror att många har känt de senaste veckorna. Osäkerhet och avbrott i de vardagliga rutinerna påverkar mer än vi tror. Många sitter dessutom i frivillig eller ofrivillig karantän, vilket gör att vi har mer tid att fundera på allt som händer. Karantän och ångest är en dålig kombination för de flesta, så också för mig. De två första veckorna av undantagstillståndet hade jag en konstant ångestkänsla från morgon till kväll. Jag kan tänka mig att jag inte var den enda. Den senaste tiden har jag därför kommit på en del strategier, för att motverka ångesten och fungera bättre i vardagen. Vi lever i en exceptionell situation och ibland måste jag bara acceptera att ångesten är närvarande. Här kommer några tips på vad jag gör, för att må bra just nu.

1. Andas

Vissa dagar kan jag inte göra annat än att andas. I synnerhet på helgerna får jag ofta lov att börja dagen med några minuters lugn andning innan jag ens stiger upp ur sängen. Det är ett faktum att andningen påverkar hela kroppen och genom att ta lugna, djupa andetag kan man sakta ner oroliga tankar. Det fungerar oftast tillräckligt bra, för att jag ska ta mig upp ur sängen, och när jag väl börjar med morgonens rutin avtar ångesten gradvis. Det leder mig till nästa tips.

2. Rutiner 

Jag tycker att rutiner är otroligt tråkiga men faktum är att de får mig att må bra. Ju mer rutinerad dag jag har, desto bättre mår jag framför allt om jag har ångest. Morgonrutinen är viktigast för mig, eftersom jag oftast har mest ångest på morgonen. Det är lättare att stiga upp och påbörja dagen, när jag kan ta ett steg i taget och vet vad som kommer sedan. 

3. Motion

Jag sitter stilla flera timmar per dag, på grund av arbetet, och därför försöker jag ta en promenad eller röra på mig på andra sätt varje dag. Det blir sällan effektiva träningspass men en promenad hinner jag med dagligen. På det sättet rensar jag i hjärnkontoret och kommer mig lättare ur negativa tankebanor. 

4. Naturen

När jag har suttit framför en skärm hela dagen, lockar få saker så mycket som att vistas i naturen. Jag har turen att bo på landet, så det råder inte precis brist på trevliga naturstigar och vandringsleder. Jag försöker hålla mig till de ställen som finns i min näromgivning, eftersom de riktigt kända vandringslederna är välbesökta. Oavsett hur jag mår den dagen, mår jag bättre efter en tur i naturen.

5. Relationer

Jag har insett hur viktiga mina nära relationer är, för att jag ska må bra. Till en början valde jag att isolera mig också från familjen men det var inte ett hållbart alternativ. Jag behöver ha fysisk kontakt med min familj, för att min mentala hälsa ska vara bra. Vad gäller andra relationer, har jag begränsat mig så långt det går och den kontakt jag vill ha med andra sker via nätet, med undantag för en promenad då och då. Jag försöker ha regelbunden kontakt med mina vänner. Tack vare tekniken är det hur lätt som helst att upprätthålla sina relationer även i karantän.

6. Ta en paus från medierna

Det är okej att inte följa med alla nyhetssändningar, att inte läsa alla uppdateringar, att inte ta del av den enorma mängd information (riktig och falsk) som vi bombarderas med varje dag. Ibland får vi faktiskt logga ut och bara vara.

Jag hoppas att dessa tips kan hjälpa dig att må lite bättre i en märklig situation. Vi påverkas alla olika och det är viktigt att vi inte jämför oss med varandra. Kommentera gärna dina tips på vad du gör för att må bra!


TIPS MOT ÅNGEST

Skrivet av Maria Hagberg 04.02.2018 | 2 kommentar(er)

När jag blev sjuk i höstas läste jag mycket om ångest. Jag tittade på videor på Youtube för att hitta något som skulle lindra ångesten och var på jakt efter en mirakelkur. Ju mer jag läste, desto mer insåg jag att det i slutändan handlar om att ta hand om sig själv. Så enkelt och ändå så svårt.

Under de månader jag har varit sjukskriven har jag haft ångest i varierande grad men de senaste veckorna har jag knappt känt av den alls. Orsaken till det är att jag har börjat hitta fotfästet igen och att jag har hållit fasta rutiner i stort sett varje dag. Jag följer inte ett minutschema men jag försöker göra vissa saker, som jag vet att jag mår bra av.

De tips jag tänker dela med mig av är sådant som har hjälpt mig personligen men de behöver inte fungera för dig. Jag har fått lyssna till min kropp och hitta det som passar mig. Hoppas att min lilla lista ger dig idéer på hur du kan hantera din ångest!

1. Vila

För mig är det viktigt att få in minst en halvtimmes vila varje dag. Då kryper jag ner under täcket och försöker slumra till en stund. Jag sover sällan men bara en tio minuters tupplur kan göra att hjärnan hinner kvickna till. Det hjälper inte mot ångesten när den väl är där men utan vila får jag lättare ångest.

2. Motionera

Det här är det som jag tror har hjälpt mig mest. Jag går ut på en promenad 1-2 gånger per dag beroende på om jag är hemma hela dagen eller om jag har program. Dagsljus och frisk luft gör underverk för hälsan. De första veckorna av sjukskrivningen kämpade jag mig ut. Jag blev trött av promenaderna och ångesten gjorde att det var obehagligt att gå utanför dörren. Men jag gick. Och kan ni tänka er, efter några veckor började jag se resultat. Ångesten blev svagare och jag började få tillbaka krafterna. Jag har kommit så långt i min återhämtning att jag till och med har börjat skida.

3. Ät regelbundet

Det är lätt att antingen äta för ofta eller för sällan när man har ångest. Jag hade svårt att äta under ett par veckor i höstas, när ångesten var som värst, men då satsade jag på soppor och liknande mat som var lättsmält. När det kommer till mat gäller det verkligen att lyssna till vad just din kropp behöver. Alla är så olika och det är bara du som vet hur din kropp fungerar.

4. Prata om eller skriv ner dina tankar

När ångesten är värst hjälper det här mig bäst. Det värsta för mig är att sitta ensam med alla tankar och känslor. Så fort jag berättar om det jag känner lättar ångesten. Ibland har jag också skrivit ner det jag tänker på och det har varit ett effektivt sätt att få ordning på tankarna.

5. Gör något med händerna

Måla, handarbeta, pyssla, skriv, baka. Det finns oändligt många exempel på saker du kan göra. Det hjälper faktiskt att koncentrera din energi på något annat än dina tankar. När du gör något med händerna, är du tvungen att vara närvarande där och då. Jag tycker om att handarbeta och håller på att virka en filt av mormorsrutor. Hitta något du tycker om och pröva det.

6. Andas

Andningen är viktig att tänka på när man har ångest. Jag har inte använt mig av andningsövningar men jag är alltid medveten om att andas lugnt och djupt när jag har ångest. Då slappnar jag av och ångesten når inte sin topp.

7. Tänk på något annat

Det här är ett tips jag har fått många gånger och varje gång tycker jag att det låter lika dumt. Faktum är ändå att det fungerar. Ibland finns det inget som biter på ångesten och då måste man bara göra det bästa av situationen. De gånger jag har råkat ut för det har jag sett filmer eller serier. Någon gång har jag klarat av att läsa en bok. Jag flyr verkligheten en stund och får andas ut från ångesten.

8. Håll fasta rutiner

Människan mår bra av rutiner och det kan faktiskt hjälpa dig att lindra ångesten. Jag försöker lägga mig och stiga upp ungefär samma tid varje dag. Jag äter på samma tid och följer den rytm jag har skapat. Lite tråkigt kanske men just nu är hälsa viktigare än spänning för mig.

9. Ta hand om dig själv

Det allra viktigaste du ska minnas är inte alla tips jag har gett dig. Det allra viktigaste är att ta hand om dig själv. Bara du vet vad du mår bra av och hur din vardag ska se ut för att du ska må som bäst. Lyssna på din kropp och hitta hälsosamma sätt att hantera ångesten. Tänk på hur du skulle behandla ett barn som mådde likadant. Precis så ska du behandla dig själv.

 

Kommentera gärna om du har andra tips på saker du gör när du har ångest!


ÅNGEST VAR NAMNET

Skrivet av Maria Hagberg 03.10.2017 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Idag träffade jag en hälsovårdare vid studenthälsovården. Hon konstaterade att jag har någon form av ångeststörning och bokade tid till en läkare. Samtidigt fick jag också tid till en psykolog. Nu ska jag bara vänta en och en halv vecka (!) på att träffa dem. Jag tycker synd om dem som mår sämre och är tvungna att vänta lika länge (eller längre) på en tid. 

Det känns underligt att skriva om det här. Plötsligt känns allt så verkligt. Ångest har alltid varit något som andra har, inte jag. Trots att jag har haft liknande känslor sedan jag var cirka sju år gammal, har jag alltid bara kallat dem oro, rädsla eller stress. Ångest har jag förknippat med mina vänners panikattacker och det jag har kommer inte i närheten av det. Jag var nästan säker på att jag skulle få det svar jag fick men ändå är det lite svårt att acceptera. Jag fick göra ett test för depression men det visade (såklart) ingenting. Jag visste redan att jag inte är deprimerad, trots att jag har ångest och inte mår bra.

Vad är då nästa steg? I väntan på läkarbesöket får jag börja öva mig på att sakta ner litegrann. Redan idag avstod jag från ett uppdrag jag hade sett fram emot i flera veckor. Jag skulle ha undervisat en grundkurs i danska på universitetet men det blev jag tvungen att skippa. Jag vet att jag skulle ha klarat det men det orsakar för mycket stress just nu. Idag har jag också meddelat resten av styrelsen att jag inte kommer att vara lika aktiv i höst som jag hade tänkt mig. Det var ett hårt slag att behöva medge att jag inte kommer att kunna vara lika aktiv i studielivet som i våras. Jag mår bra av att ha många järn i elden men det är bara att acceptera fakta. Just nu måste jag lyssna på mig själv.

Det svåraste hittills har, förutom själva ångesten, varit rädslan för att andra ska tycka att jag har förändrats på något sätt. Det finns en hel del stigma kring psyskisk ohälsa och jag känner att ångest är ett diffust fenomen som det kan vara svårt att förstå sig på. Depression är redan lättare att begripa sig på, eftersom den drabbade åtminstone i viss mån kan förklara sina känslor. När någon frågar mig vad jag känner kan jag inte svara annat än att det påminner om stress. Man brukar säga att ångest är alla känslor på en gång och det är en ganska bra beskrivning.

Jag påpekade åt hälsovårdaren tidigare idag att jag mår bra. Mitt liv är bra, mina studier fungerar, jag har fungerande relationer osv. Jag kan inte förstå varför ångesten visar sig nu. Hon svarade mig att det oftast är när livet börjar bli bättre och man tror att läget är lugnt som obearbetade händelser dyker upp. Det är logiskt när man tänker efter för då slappnar man av på ett annat sätt än man kanske har gjort tidigare. Jag trodde att jag hade bearbetat allt tillräckligt för att undvika "tillbakablickar" som denna men något stör tydligen ännu i bakgrunden. Jag vet för tillfället inte vad det är men det ska jag banne mig ta reda på. 

Jag vill ta tillfället i akt och säga hur tacksam jag är för de människor jag har runt om mig. Min familj, i synnerhet min syster, finns här för mig dygnet runt. Johanna fick svår ångest när hon blev utbränd för ett och ett halvt år sedan så hon vet exakt vad jag går igenom. Det är en stor lättnad att kunna prata med någon som vet vad som händer de gånger jag inte förstår mig själv. Pappa har skickat och frågat hur jag mår varje dag i en vecka och trots att det känns lite tjatigt ibland betyder det mycket. Jag vet att mina vänner ställer upp när det behövs men för att vara helt ärlig har jag inte orkat med särskilt mycket extra sällskap utöver studielivet. De dagar jag inte känner av ångesten går det bra men andra dagar är tunga att tillbringa bland människor.

Idag var ändå ett undantag. Vissa människor är så förstående att man vill ge dem en kram. Lyckligtvis var det den typen av människor jag hade att göra med hela dagen. Först skulle jag träffa hälsovårdaren för att sedan fortsätta till universitetet och meddela att jag inte klarar av att undervisa kursen i danska. Redan utan ångest är det en jobbig situation men jag mådde fysiskt illa på morgonen och förmiddagen. Den ångesten var bortkastad. Efter båda samtalen mådde jag bättre tack vare de personer jag talade med.

Till sist vill jag påpeka en sak. Behandla mig inte annorlunda. Jag är trött och har ångest men jag är inte oförmögen att fungera normalt. Jag är (tillsvidare) inte sjukskriven men tar allt i lugnare tempo för tillfället. Det kan hända att jag är lite frånvarande den närmaste tiden men låt mig själv bestämma när jag behöver vara det. Jag har fortfarande behov av att träffa andra människor. :)

Det här inlägget hoppar lite hit och dit, ungefär som mina tankar, men det är en bit av min vardag för tillfället.

 


LIFVET

Skrivet av Maria Hagberg 25.09.2017 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Den senaste månaden har jag haft en bloggpaus. Orsak: ångest.

Jag slutade sommarjobba den sista augusti. Veckan därpå hade jag de första studierelaterade måstena. Bland dem fanns första uppträdandet med kören denna termin och ett muntligt engelskaprov. Normalt är jag lite nervös inför liknande händelser men den här gången var jag riktigt nervös. Jag gick omkring med hjärtklappning dagarna före och hade till och med fjärilar i magen. Jag tänkte inte desto mer på det utan tänkte att det nog beror på att det var så länge sedan jag hade stått inför publik. Båda uppträdandena gick bra och jag slappnade av. Tills helgen kom.

På lördagskvällen började jag må lite underligt. Det kändes som att en migränattack var på kommande men den dök aldrig upp. Jag förklarade det med att jag hade suttit lite för länge vid datorn och gick och lade mig. Söndagen kom och gick och jag mådde fortfarande inte bra. Jag kände mig stressad och orolig hela dagen. Jag hade ingen aptit och visste inte varför jag mådde som jag gjorde.

Veckan som följde var den längsta jag har upplevt på många år. Jag hade hjärtklappning flera gånger varje dag och kunde inte förklara varför. Jag hade ångest och svårt att slappna av. Efter några dagar kändes det som om jag befann mig i en bubbla och jag visste inte hur jag skulle slå hål på den. Onsdagen var den enda dagen på hela veckan som jag knappt kände av ångesten och det förklarar jag med vänner och musik. Vi hade körövning den kvällen och sång är som terapi för mig. Efter övningen kände jag mig mer avslapppnad än jag gjort på några dagar. Tyvärr höll det inte i sig. Ju närmare helgen kom, desto värre blev ångesten. På måndagen väntade en resa till Århus och jag visste att jag inte skulle klara resan med det jag upplevde just då. 

På söndagen var jag i upplösningstillstånd. Jag grät för minsta lilla och befann mig på gränsen till en ångestattack. Min syster fick mig till sist att ringa till akuten, så att jag kunde få svar på om det var något allvarligt. Tidigare den veckan hade jag besökt läkare (ville ta ett blodprov eftersom jag till stor del har lämnat bort djurprodukter ur min kost det senaste året) men jag tog upp att jag inte mådde bra. Jag kände att jag inte blev tagen på allvar. Några dagar senare ringde jag till sjukvårdsrådgivningen vid VCS men sjukskötaren viftade bort mina problem. "Försök att tänka på något annat i helgen" var det svar jag fick. Lätt att säga när man är så insnörad i sina egna tankar att man inte hittar ändan på garnnystanet... 

Tredje gången gillt får jag säga för jag pratade med en helt underbar sjukskötare. Hon lyssnade på allt jag sa och lugnade ner mig (mina tankar hade vid det laget hunnit så långt att jag funderade på om jag hade en hjärntumör...). Under samtalets gång kände jag hur min ångest sakta men säkert försvann och jag började slappna av för första gången på över en vecka. På kvällen fick jag också massage och jag hade aldrig föreställt mig att jag kunde känna mig så lugn efter veckan som varit. 

Jag reste till Danmark och det var en välbehövlig paus. Jag fick spendera en vecka tillsammans med mina vänner i en av mina favoritstäder och hade inte tid att tänka så mycket. Den sista dagen blev lite tung, jag kände av den tidigare veckans strapatser, men helheten var bra. 

Nu är jag hemma igen och med lite distans till de gångna veckorna börjar jag se orsaker till varför jag plötsligt fick sådan ångest. Jag har inte gett mig tid att ta det lugnt och att ta hand om mig själv som jag borde i år. Jag är inte en stresstålig person och speciellt i våras hade jag lite för mycket att göra. Att må som jag gjorde blev en väckarklocka för mig och jag ser verkligen till att ha tid för mig själv i höst. 

Nu lämnar jag inte mig själv åt mitt öde. Jag vet att jag borde prata med någon om det här och det ska jag också göra. Faktum är att det inte är första gången jag har mått så här. Det har gått i perioder sedan barndomen. När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag peka ut otaliga gånger där jag har känt ångest, de första redan i dagisåldern. Det intressanta är att min syster har upplevt precis samma symptom sedan hon var liten och hon har nyligen fått diagnosen generaliserat ångestsyndrom. 

Flera av de som känner mig kommer att läsa det här med stor förvåning. Jag har hållit den här delen av mig själv ytterst privat och inte ens mina närmaste vänner känner till det här. Jag vet inte varför det plötsligt känns okej att dela med mig av det nu. Kanske för att jag för första gången i mitt liv har bestämt mig för att försöka ta reda på vad det här egentligen rör sig om. Hittills har jag tryckt in ångesten i ett mörkt hörn men nu insåg jag att den faktiskt kan bli så stark att den påverkar mitt liv. Och det vill jag gärna ta itu med innan den blir handlingsförlamande!

Till sist vill jag bara påpeka att jag mår bra. För mig innebär inte ångest en panikattack, det är mer en molande känsla som ibland ligger på i bakgrunden. Jag vet inte varför den dök upp just nu, jag har inte känt ångest på det här sättet på flera år men något triggade tydligen den. Ångest innebär inte heller att jag är deprimerad. Som sagt, skulle knappt de som har känt mig längst kunna säga att jag har lidit av ångest sedan barnsben och då skulle de ändå säga att jag är en positiv person.

Jag tvivlar på att det är något i mitt förflutna som har kommit upp till ytan men min uppväxt har gjort att jag har lättare för att få ångest än många andra. Jag vill ge en sann bild av hur det är att ha vuxit upp med en missbrukande förälder och det här är absolut en bieffekt. Trots att det inte påverkar mitt liv varje dag, finns det med i bakgrunden och det är något jag lär mig att leva med. Ska bli intressant att höra ett professionellt utlåtande om det här nästa vecka.