Visa alla inlägg skrivna 2016

fredag 16 december 2016 - 19:54

EN FRIDFULL ADVENTSTID?

Nu är vi redan halvvägs in i december och julen närmar sig med stormsteg. Trots all stress med julklappar, julmat och det ena med det femte, är det en tid av lugn och frid, när man får vara tillsammans med sin nära och kära. Det är i alla fall så det borde vara men för många är jultiden en helt annan upplevelse. 

Jag älskar julen och det har jag alltid gjort. Mysfaktorn är på topp och alla blir lite vänligare mot varandra. Jag känner en glädje och ett lugn, som jag sällan känner andra tider på året, och en förväntan över vad det nya året ska föra med sig. Samtidigt har jag helt motsatta känslor, känslor av ångest och oro.

Redan i slutet av oktober, när butikerna börjar skylta med diverse julpynt, blir jag påmind om att julen närmar sig och klumpen i magen dyker upp. Varje år. I samma veva kommer tankarna: hur ska den här julen bli? Får vi ett bra slut på det här året? Vem ska vi kontakta om något sker? osv.

För dem, som är anhöriga till missbrukare, är julen en tid av oro och besvikelse. Högtider är alltid tunga men julen är värst. Man vet hur det borde vara, hur många andra har det, och ändå blir det aldrig så. Vi hade onyktra jular många gånger. Trots att mamma hade varit i gott skick en längre tid, var det alltid något som hände veckorna före jul. Kanske var det stressen som utlöste det hela, kanske något annat, men det var samma visa nästan varje år. Mamma och hennes sambo försökte alltid vara nyktra under juldagarna, men stressen vi kände innan och besvikelsen över återfallet efter var så stora att de överskuggade glädjekänslan på julafton. I många år var min högsta önskan att få en nykter jul. Jag struntade i julklapparna och julmaten, allt det man som barn tyckte att julen handlade om, det enda jag ville var att ha min "riktiga" mamma närvarande. 

Som skilsmässobarn spenderade min syster och jag varannan jul hos mamma och varannan hos pappa. Jularna hos pappa var alltid bra, eftersom han under tio år av vår uppväxt inte drack en droppe alkohol, men oron för hur mamma hade det fanns ändå där. Man var alltid rädd att hon kände sig ensam och att det skulle utlösa något. De gånger hon hade en sämre period gick man alltid med nerverna på spänn för att något skulle hända och kunde inte njuta av julafton.

Vi hade det ändå ganska bra som barn. Många jular var nyktra och det är inte alla som har så tur. Mamma försökte verkligen göra allt hon kunde för att vi skulle få fina minnen, speciellt den här tiden på året. De jular som var nyktra var roliga och dem minns jag med värme. Vi åt julmat, öppnade julklappar och såg "Kalle Ankas jul", precis som man ska göra. På juldagen drog vi en lättnadens suck för att allt hade gått bra och för att vi inte behövde oroa oss för nästa jul förrän om ett år. Vi gjorde faktiskt detsamma om det hade varit en sämre julafton, eftersom då behövde man inte längre oroa sig för hur det skulle bli. Det man fruktade hade redan hänt och nu fick man göra det bästa av det. 

I år har vi en unik situation där hemma. För första gången i mitt liv kan jag se fram emot julen utan att känna samma ångest som tidigare. Visst finns oron där, men den tar inte över allt annat och är lätt att skaka av sig. För första gången i mitt liv har mamma varit både nykter och medicinfri i nästan ett år och förutsättningarna för den här julen är helt annorlunda än tidigare. Jag är inte naiv, jag vet att det kan vända över en natt, men just nu är det bra. Normalt brukar jag vara nästan manisk över att julen ska vara perfekt, "som hos alla andra", men i år försöker jag att inte vara lika besatt av det utan tar det som det kommer. Vi är ändå inte som "alla andra" så varför måste julen vara det då? Det viktigaste är att vi är tillsammans. 

Till sist vill jag be dig om en sak. Om du känner någon, speciellt ett barn eller en tonåring, som går igenom en tung period just nu, visa lite extra omtanke om hen. Det är otroligt viktigt att känna sig älskad och, speciellt kring jul, som är en familjefokuserad högtid, är det lätt att känna sig ensam i världen. Det behövs inte mycket för att göra någons liv bättre. Ett leende, en kram eller vad som helst som visar att du finns där kan göra stor skillnad för någon.

Jag hoppas att ni har en riktigt god adventstid!

 

 

onsdag 23 november 2016 - 22:39

EN JANUARIKVÄLL

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag var till Danmark för några veckor sedan. Där deltog jag i en kurs om dansk kultur. Vi hade många intressanta föreläsningar och nedanstående text kom till under en av dem. Föreläsningen handlade om kreativitet och föreläsaren, författaren Trisse Gejl, visade hur man, genom att ändra perspektiv på sin text, kan nå läsaren på ett annat sätt. Vi fick själva pröva att skriva om ett traumatiskt minne ur två olika synvinklar och här är slutresultatet. 

För att ännu ge lite bakgrund till det ni läser kan jag berätta att det här utspelar sig under vårterminen i nian. Det är egentligen flera kvällar det handlar om men händelseförloppet är ungefär det samma. Under den här perioden pratade jag knappt med min mamma, förutom när jag var arg eller ledsen för något hon hade gjort. Jag bodde hos min pappa och de gånger jag besökte min mamma stannade jag innanför ytterdörren, beredd att gå därifrån. Jag spenderade tre dagar på cirka fem månader hos min mamma och då var jag endast där dagtid. Det här är något av det tyngsta jag har gjort. Jag rekommenderar det inte men just då handlade det om att överleva.

 

Det är en stjärnklar kväll. Kylan biter i kinderna när hon svänger in på gårdsplanen. Hon spejar mot fönstren för att se om det lyser. Det gör det. Hon saktar farten, när hon närmar sig dörren, tills hon står alldeles stilla. Hjärtat bankar i bröstkorgen, av hopp men också av rädsla. Vad möter henne på andra sidan dörren? Tänk om mardrömmen blivit verklighet? Åh, gode gud, det får inte vara så! Låt det inte vara så!

Tankarna snurrar i huvudet när hon sätter nyckeln i låset. Hon tar ett djupt andetag och går in. Redan på tröskeln grusas alla förhoppningar när lukten av tobak och alkohol slår emot henne. Hoppet, som för en sekund sedan brann som en liten låga, har ersatts av den välbekanta dimman. Den tjocka dimman, som breder ut sig överallt och är ogenomtränglig för ljuset. 

Hon stänger dörren och tittar in. Genast möts hon av mammans blick. Hon ser forskande in i hennes ögon en stund, för att få svar på den fråga de båda redan vet svaret till. Ett par sekunder ser de tyst på varandra, sedan börjar förhöret.

- Har du druckit? frågar hon.

- Nej, svarar mamman.

- Varför ljuger du? Jag ser väl själv att du har det. 

- Nej, det har jag inte.

Tio minuter fortsätter i samma stil, tills hon inte längre kan hålla tillbaka tårarna. All oro och rädsla väller ut, som när en damm brister. All skam och sårbarhet och ilska. Allt det, som hon normalt är så duktig på att dölja, visar hon för mamman, i hopp om att detta ska få modern på rätt väg igen. Om hon visar hur hon har det. Om hon visar hur det i verkligheten är bakom den kalla fasaden, så kanske det blir en förändring.

- Varför måste du hålla på så här? Ser du inte hur det förstör våra liv? Tycker du det verkar som om vi har det bra? Fattar du inte att jag lägger mig varenda kväll och är rädd för att du ska dö! Hur kul tror du det är? skriker hon. 

- Men nu får du ändå ge dig! Du kommer bara hit och ropar och går på. Sluta vara så känslig hela tiden och överreagera för minsta lillla småsak! svarar mamman otydligt.

Orden träffar henne som ett slag i ansiktet och hon slutar gråta av ren chock. Hörde hon rätt? Det är första gången hon blir anfallen under ett förhör och mamman har träffat den ömmaste punkten. 

- Va? frågar hon osäkert.

- Jag sa, att du ska sluta förstora upp saker som inte är av betydelse. Det här är ingenting, det är bara en liten öl, svarar mamman lika otydligt som första gången.

Då börjar tårarna rinna för henne igen. Hon trodde aldrig att den här dagen skulle komma. Hennes älskade mamma, som alltid har förstått, som alltid har tröstat, som alltid har haft en lösning, är plötsligt borta. En främmande människa sitter framför henne. Människan talar och ser ut som mamman, men hela personligheten är borta. Gråtande skriker hon:

- Förstår du inte, att varenda jävla droppe räknas?! Du väljer hela tiden flaskan framför mig, hur tror du det känns?Tror du det är roligt att veta att ens mamma inte längre bryr sig om en? Va?!

Hon vet att hon talar för döva öron men bryr sig inte längre. 

- Jag kommer inte hit igen förrän du har slutat att dricka. Nu är det upp till dig; väljer du mig eller alkoholen! Och du ska veta att det är ditt eget fel när jag inte är här, det är ditt val, inte mitt!

Hon stormar ut genom dörren och smäller igen den allt vad hon orkar. Tårarna strömmar nerför kinderna och hon börjar springa. Hon bryr sig inte om ifall grannarna ser. Låt dem se, låt dem få veta allt, hon är trött på att dölja skiten!

När hon kommer ut till vägen saktar hon farten för nu är isklumpen i magen tillbaka. Hon vet att mamman och hon inte blir sams ikväll, kanske inte på ett bra tag. Ännu en orolig natt väntar, fylld av ånger och rädsla. Har hon förvärrat något nu? Har hon gjort så att ambulansen får tillkallas imorgon? Varför sa hon sådär? Hon måste få säga förlåt!

Men tänk om mamma inte lever imorgon?

 

(Det här hände för en lång tid sedan, idag skulle mamma aldrig säga något liknande. Alkoholism är en sjukdom och den förändrar människor. Man förlorar sig själv i sjukdomen och det är därför det blir så tungt för anhöriga. Vi har fått vår riktiga mamma tillbaka och för första gången på 15 år finns hon där 100%. Det är stort.)

 

 

torsdag 17 november 2016 - 19:30

FÖRSTA HJÄLPEN

20161117 2

I somras var min syster Johanna och jag bland de första som anlände till den större olyckan under Botniacyklingen. Det var första gången någon av oss anlände till en olycksplats och, trots att vi båda håller huvudet kallt i en krissituation, var det ganska obehagligt. Tack och lov var alla skadade vid medvetande, fast vissa var mer omtöcknade än andra. Alla vet vi väl ungefär hur man borde agera i en nödsituation, men känslan av osäkerhet fanns ändå där. I den stunden bestämde jag mig för att gå en första hjälpen-kurs till hösten.

Denna vecka var det dags. Måndagen och onsdagen spenderade jag på Folkhälsans första hjälpen-kurs vid Norrvalla i Vörå. Det var två dagar fullproppade med teori och övningar. Vi lärde oss livräddande första hjälpen, såsom hjärt-lungräddning och hur man lägger en person i framstupa sidoläge. Vi fick lägga förband och lära oss hur man hanterar olika typer av förgiftning. Vi fick till och med lära oss att använda en defribillator. Utöver det här fick vi också veta exakt hur man agerar i nödsituationer, till exempel, vad man ska säga när man ringer 112. Den informationen var inte ny för mig. Vi har haft ambulansen på besök tillräckligt många gånger för att jag ska rysa bara jag hör sirenerna, men det är alltid bra att repetera. Sådan kunskap borde sitta i ryggmärgen om något händer. 

Under kursen gick vi också genom många mindre saker, bland annat små olyckor som kan ske hemma eller på arbetsplatsen. Jag kände till en hel del sedan tidigare men mycket var nytt. För mig, som vikarierar på dagis, var det här nyttig information. Nu känns det säkrare om man är ensam med barnen någon gång. 

Om någon är intresserad av att gå en sådan här kurs, är det bara att googla "första hjälpen-kurs" i det område där du bor. Det ordnas regelbundet kurser. De kan variera något, till exempel, längdmässigt men kärnan är ändå densamma. Den här kursen var 16 timmar och intyget är i kraft i tre år. Efter det går man en 4 timmar lång repetitionskurs och så förlängs intyget med tre år till. 

Den här kursen borde jag ha gått för flera år sedan för jag skulle ha haft nytta av den många gånger. Hur som helst är det väl bättre sent än aldrig och nu är jag säkrare på mig själv om jag i framtiden hamnar i en liknande situation. 

torsdag 10 november 2016 - 09:06

UNGDOMSTRÄFFAR VID KLAARA

I måndags började Ungdomsstationen Klaara, i samarbete med USM r.f., sina träffar för ungdomar, som har en förälder, som missbrukar, lider av psykisk ohälsa eller liknande. De riktar sig till personer i åldern 13-24 år. Jag kommer inte själv att delta men jag var med första gången för att berätta lite om min historia och hjälpa de andra att komma igång. Programmet kommer att variera lite men huvudfokus ligger förstås på att få prata med andra i en liknande situation. Det kommer att hållas två träffar till före jul, så om du känner dig träffad, kom för all del med! 

Mer info och kontaktuppgifter hittar du på respektives webbsidor.

 

Vad?

Träffar för ungdomar med förälder som missbrukar eller lider av psykisk ohälsa

Var?

Ungdomsstationen Klaara på Kyrkoesplanaden i Vasa

När?

Måndagar kl. 15.30-17.00

lördag 5 november 2016 - 12:10

ALLA HELGONS DAG

Vilken underbart vacker dag vi har idag. I Vörå skiner solen från en klar himmel, det är minsugrader och vindstilla. Det ligger något magiskt över världen, precis som det ska göra på Alla helgons dag.

Jag spenderade ett par nätter i Vörå och for en sväng via kyrkogården innan jag körde hemåt idag. Jag ville besöka mina mor- och farföräldrars gravar. Min farmor dog 2013, min mormor 2012 och min farfar och morfar på varsin sida av millenieskiftet. Varje år är saknaden stor, men i år är den större än någonsin. 

Mina mor- och farföräldrar hann bara se eländet och fick aldrig se när det vände. På grund av (eller tack vare?) mormors död blev mamma nykter. Hon fick en sådan chock att hon sa: "för att hedra mammas minne är det slut nu". Det var i februari 2012 och hon har inte rört en droppe alkohol sedan dess. Men det här gjorde också att mormor aldrig fick se mamma som hon är idag och det gör mig ledsen. Hon hade varit så stolt!

Det finns mycket jag hade velat fråga mina mor- och farföräldrar, som jag aldrig kommer att få veta, och det känns som att jag har gått miste om viktiga bitar av min historia. Jag växte upp medan tredje världskriget pågick hemma och har alltid varit tvungen att försöka bilda mig en egen uppfattning om det mesta. När de stridande parterna heter mamma och pappa och taktikerna de använder sig av är smutskastning, ärekränkning och lögner, då är det inte så lätt att få "rätt" uppfattning. Här hade mina mor- och farföräldrars åsikter varit otroligt viktiga. Jag var för liten för att prata på det sättet med min morfar och farfar och när jag blev tillräckligt gammal för att prata om sådana ämnen med min mormor och farmor var de så gamla, att minnet hade börjat svika, och de inte riktigt orkade längre. De blev ändå nästan 90 år båda två.

Trots att jag saknar det här, är det värsta ändå att sakna dem som personer. Visdomen, som kommer på äldre dar, glimten i ögat och kärleken. Jag hann inte lära känna min morfar och farfar så bra men min mormor och farmor hade jag mycket kontakt med. Jag är glad att jag hann träffa alla mina mor- och farföräldrar, många får inte den chansen. Jag kommer alltid att sakna dem men de lever i mitt minne.

Ta vara på dina nära och kära, prata om viktiga saker och visa att du älskar dem. Dagen kommer när endast minnena finns kvar. 

#jagtänderettljus

<3

torsdag 3 november 2016 - 08:58

VÄLKOMMEN!

Nu är det dags! Min blogg har blivit lanserad och jag kan plötsligt kalla mig bloggare. Ska jag vara helt ärlig, trodde jag inte att den här dagen skulle komma. När jag var yngre tyckte jag att bloggar verkade ytliga och onödiga, men det var mest för att jag inte var så insatt. Idag läser jag själv ett x antal olika bloggar och har insett vad man kan åstadkomma på en plattform som denna.

Namnet, Maskrosbarnet, refererar förstås till min uppväxt, som barn till missbrukare. Ett maskrosbarn är någon, som haft svårigheter i barndomen men trots det lyckas senare i livet. Det behöver inte bara handla om missbruk i hemmet, utan kan vara vilken problematik som helst. 

Mitt liv idag är så annorlunda som det kan vara jämfört med hur det såg ut när jag var yngre. Min mamma är fri från sina missbruk sedan några år tillbaka och vi (familjen) har äntligen fått möjligheten att bearbeta det som varit. Det som vi gick igenom önskar jag inte ens åt min värsta fiende, men det har gjort mig till den jag är och jag skulle inte ändra något om jag fick chansen. 

Med den här bloggen vill jag försöka ge en bild av hur det är att växa upp som barn till missbrukare. Jag vill påpeka att det jag skriver om baserar sig på mina självupplevda erfarenheter. Det här innebär att olika familjemedlemmar kan ha olika bilder av en viss händelse. Här får ni min version.

Jag kommer också att skriva om min vardag, för att visa hur normalt livet, trots allt, är. Dessutom skulle det här bli en väldigt tung blogg om allt endast handlade om missbruk, och det vill jag inte. Jag vill att bloggen ska ha en positiv ton. Ifall någon går igenom samma sak, hoppas jag att du kan få hopp om framtiden. Man måste våga hoppas på en bättre morgondag, annars orkar man inte. 

Jag hoppas att du ska hitta något intressant att läsa om. Ta gärna kontakt om det är något specifikt ämne du vill veta mer om eller tycker att jag borde skriva om.

// Maria