header

Visa alla inlägg skrivna mars 2017

RADIODOKUMENTÄR

Skrivet av Maria Hagberg 26.03.2017

I slutet av januari blev jag intervjuad av Yle till en radiodokumentär om Pixnekliniken. Dokumentären fokuserar på tre personer, som antingen själva har missbrukat eller är anhörig till en missbrukare. Alla tre har vitt skilda historier men Pixnekliniken fungerar som den gemensamma nämnaren. 

Det här projektet blev lyckat. Ibland träffar man människor som verkligen förstår sig på andra människor och då blir det rätt. Redan efter första telefonsamtalet kände jag att reportern visste vad hon hade att göra med och det märks i dokumentären. 

Dokumentären, med tillhörande artikel, hittar ni här.


-

Skrivet av Maria Hagberg 18.03.2017

Vad gör man,
när man inte räcker till?

Vad gör man,
när mörkret är för stort?

Vad gör man,
när kampen bara fortsätter?

 

Då ger man en kram.
Då pratar man om ljuset.
Då finns man där.

 

Vad gör man,
när man känner sig hjälplös?

Vad gör man,
när demonerna härjar?

Vad gör man,
när kampen tilltar i styrka?

 

Då sitter man bredvid.
Då visar man änglarna.
Då finns man fortfarande där.

 

Vad gör man,
när man ser ärren?

Vad gör man,
när man känner ångesten?

Vad gör man,
när vännen lider av psykisk ohälsa?

 

Då är man tyst.
Då är man lugnet.
Då finns man där.

 

Även när en fredagkväll slutar med ambulansfärd till akuten.


EFTERLYSES: MEDMÄNSKLIGHET!

Skrivet av Maria Hagberg 12.03.2017

Kategorier:

Jag blir arg och ledsen varje gång jag öppnar sociala medier och ännu en artikel om människohat dyker upp. För några dagar sedan var det självmordsförsöket i Helsingfors när en asylsökande, som nekats vistelse i Finland, försökte hänga sig medan flera personer hejade på. Jag mådde illa när jag läste artikeln. Hur kan man hata någon så mycket, utan att känna personen, att man uppmuntrar hen att ta sitt liv?

De senaste veckorna har jag börjat fundera vart vårt samhälle egentligen är på väg. När blev rasism en så aktiv del av vardagen? Varifrån kommer allt hat?

Det är skrämmande hur lätt det tycks vara att glömma historien. För drygt 70 år sedan befann Finland sig i krig och folk tvingades fly sina hem för att överleva. Flera tiotusentals barn skickades till Sverige för att undgå bomberna. Tänk om svenskarna hade stängt gränserna och sagt: "Nej tack, här har ni ingenting att göra!"

Under andra världskriget var nazismen utbredd men den fördömdes efter kriget. Världen befann sig i chock över det som hade pågått i förintelselägren och man lovade att aldrig glömma det som hänt. Trots det är "nazism" ett ord som dyker upp lite varstans i dagens läge. Det är skrämmande att vi passivt tillåter det här. 

 Det är omöjligt, att föreställa sig det helvete många flyktingar har upplevt. Man lämnar inte sitt hem frivilligt men när man befinner sig i livsfara om man stannar har man inget val. Det är fruktansvärt att så många fortfarande är rädda när de kommer hit, på grund av främlingsfientligheten som blomstrar. 

En stor del av främlingsfientligheten grundar sig på rädsla, vilken i sin tur baserar sig på okunskap. Om vi är så rädda för främlingar, är det inte på tiden att vi lärde känna dem, så att vi slapp vara rädda?

Lyckligtvis, finns det människor som arbetar för just den kunskapen. En av dem är min kusin. Tillsammans med henne och hennes sambo deltog jag i stöddemonstrationen mot asylpolitiken på Vasa torg igår. Där tog jag ett stort steg ut ur min bekvämlighetszon. Normalt lever jag i enlighet med jantelagen och drar mig för att sticka ut allt för mycket med mina åsikter. Tyvärr är det många andra som gör likadant och nu ser vi vart det har lett oss. Därför beslöt jag mig för att våga stå upp för det jag tror på: medmänsklighet.

Ingen ska behöva komma till Finland och fortsättningsvis frukta för sitt liv. Ingen ska uppmanas att ta sitt liv på grund av sin nationalitet. Ingen ska smutskastas för sin religion eller världsåskådning. 

Det är på tiden att vi är medmänniskor!


5+1 ÅR

Skrivet av Maria Hagberg 02.03.2017 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

En av de viktigaste årsdagarna detta år kom och gick, och vi glömde bort den! Den dag vi hade väntat på i fem år och som jag själv tänkte på så sent som en vecka innan. Hur är det möjligt? tänker du kanske nu. Det ska jag tala om för dig: idag är det vi firar en så självklar del av våra liv, att vi inte tänker på det längre och det var betydelsefullt att missa årsdagen. Vad pratar du om då? Det faktum att mamma har varit nykter i lite över fem år!

Den 6 februari 2012 gick mommo bort. Det var en svår chock för mamma och "för att hedra mommos minne", skulle hon bli nykter. Meningarna som "jag ska bli nykter", "det här var sista gången", "aldrig mer" hade vi hört hundratals gånger, ändå kändes något annorlunda nu. Begravningen hölls den 24 februari och från och med den 25 februari har mamma inte druckit en droppe alkohol. 

De första månaderna var nervösa. Vi visste inte om det skulle hålla den här gången och varje tecken på att hon fallit tillbaka in i missbruket, skulle analyseras i minsta detalj. När sommaren kom började vi slappna av och hoppet tändes. Kanske det var slutgiltigt, trots allt?

Vi spolar fram två år, till den sista maj 2014: min studentdimission. 

Marias studentfoto 2

Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Det satte punkt för ett kapitel i mitt liv och öppnade dörren till ett annat. Det sista året i gymnasiet hade varit stormigt, på grund av två av mina bästa vänners ohälsa, men vi tog oss igenom det tillsammans. Jag var förväntansfull inför sommaren. Jag skulle börja på ett nytt sommarjobb och dessutom väntade beskedet om en studieplats. Det kändes skrämmande att flytta hemifrån men samtidigt skulle det bli skönt. Nu var det dags att lägga fokus på mig själv. Trodde jag, i alla fall.

I mitten av sommaren började mamma bete sig märkligare och märkligare. Hon sov ofta på dagarna och var trög och frånvarande när hon var vaken. Det tog inte länge innan vi förstod att hon tog sömnmedicin på dagarna. Medicinerna fanns med i bakgrunden också tidigare men alkoholmissbruket var så stort, att vi inte lade märke till det på samma sätt. I det här skedet hade mamma varit nykter i två år. Vi hade börjat bygga upp någon form av trygghet igen men den tryggheten försvann hastigt. 

Mamma har lidit av kroniskt trötthetssyndrom sedan hon blev utbränd år 2000. Det gör att hon återhämtar sig mycket långsammare än andra. Bara en så enkel sak, som att bli bortbjuden på mat, gör att hon kan vara trött i två dagar efteråt. Min studentdimission och -fest var förstås en enorm tillställning för henne. Jag har många gånger funderat på om det var stressen inför den som utlöste allt, eftersom kraschen kom några veckor senare. Ända sedan hon blev nykter hade hon haft perioder när hon var tröttare och det gick i vågor. 

Hur som helst, började hennes hälsa och mående långsamt bli sämre och det fortsatte i den stilen till november 2014. Då nådde hon botten och det slutade med ett ambulansbesök. Under våren 2015, fram till slutet av maj, hade vi ambulansen på besök fyra gånger till. Det hade aldrig hänt så ofta tidigare i mitt liv och jag gick i konstant rädsla för att något skulle hända. Jag bodde och studerade i Vasa men spenderade största delen av min tid hemma i Vörå, för att vara till hands om det skulle behövas. 

När vi hade haft ambulansen på besök för sista gången i slutet av maj, insåg mamma att hennes livsstil inte är hållbar i längden. Den var rentav livsfarlig. Under sommaren började vi fundera ut olika sätt hon kunde få hjälp på och till sist gick hon med på avgiftning. I september 2015 spenderade hon tre veckor hemifrån, för att få hjälp med att minska medicinerna och för att få en ny start. Jag minns ännu första gången jag pratade med henne dagen efter att hon hade blivit inlagd. Effekten av medicinerna hade avtagit och jag pratade med min "riktiga" mamma för första gången på över ett år. När jag hörde hennes röst bröt jag ihop totalt. Det kändes som om all den spänning, oro och rädsla jag hade burit på i hela mitt liv kom ut under det samtalet. Jag satt och skakade och grät i en timme efter att vi hade avslutat samtalet, eftersom jag var så lättad. Precis som när hon blev nykter hade jag en känsla av att allt skulle bli bra. 

Det gick inte lika smärtfritt som med alkoholmissbruket. Hösten var som en berg-och-dalbana men från och med januari 2016 har mamma också varit medicinfri. Eller ja, så medicinfri hon kan bli. Hon har livsnödvändiga mediciner. 

20160819 200728

Det senaste året har mitt liv förändrats till oigenkännlighet. Mamma är en källa av trygghet på ett sätt, som jag inte har upplevt sedan jag var riktigt liten. Den tryggheten har fyllt ett tomrum i mig och har gjort att jag har hittat tryggheten i mig själv. Vi har haft tid att prata ut och bygga upp vår relation igen. Vi har, till och med, börjat göra saker tillsammans. I höstas var jag, Johanna och mamma på bio för första gången på över tio år och oj, så roligt vi hade! Min relation till pappa var stormig under många år men den är också stabil igen. 

Jag är äntligen fri att leva mitt liv enligt mina egna planer och drömmar. När jag, till exempel, planerade utbyte för ett par år sedan, visste jag att det bara var drömmar. Hur skulle jag ha kunnat resa iväg ett halvår när vi inte ens visste hur följande dag skulle se ut? Nu är det en helt annan verklighet och jag kan faktiskt planera ett år framåt.

Jag får ibland frågan hur jag kan vara så positiv hela tiden men hur skulle jag kunna vara annat när det är det här jag har strävat och längtat efter hela mitt liv? Det känns konstigt, men underbart, att leva det liv jag har drömt om i sju år.

Ett normalt liv.