header

Visa alla inlägg skrivna maj 2017

ETT MÅL BLEV UPPFYLLT

Skrivet av Maria Hagberg 13.05.2017

Kategorier:

Har ni någonsin kämpat länge mot ett mål? Tvivlat och funderat på om ni kommer att nå det men fortsatt på den bana ni stakat ut åt er? Det har jag de senaste två åren och nu har jag korsat mållinjen. Priset: en sångexamen. 

Hösten 2015 började jag ta sånglektioner. Året före hade jag sjungit in i Studentkören Pedavoces och trots att jag hade utvecklats under det första året kände jag att något inte stämde i min röstanvändning. Jag var ofta hes efter övningarna och konserterna och det kändes tungt att sjunga.

Jag bestämde mig för att börja ta sånglektioner, eftersom jag ville få reda på vad jag gjorde fel, så att jag inte skulle fördärva rösten. Det visade sig att det låg mycket mer bakom mina röstproblem än bara fel röstanvändning.

När du sjunger är kroppen ditt instrument och precis som vilket musikinstrument som helst måste du ta hand om det på rätt sätt. När något är fel fungerar instrumentet inte som det ska. Min sångkvalitet har alltid påverkats av det som sker omkring mig. När jag hade en tyngre period var rösten inte lika smdidig. 

Samtidigt som jag började ta sånglektioner blev mitt liv lite stabilare. Jag tyckte att jag hade bearbetat en stor del av mitt förflutna de föregående månaderna men upptäckte snabbt att så inte var fallet. Alla de mentala spärrar jag hade aktiverades när jag sjöng. Det var inte konstigt att det hade varit så tungt att sjunga tidigare. 

Tillsammans med min sånglärare började jag arbeta med mina spärrar. Det var allt från att verkligen börja tro på mig själv till att slappna av och våga "go with the flow". Sånglektionerna blev rena terapitimmarna och ibland kom vi åt ämnen som rörde upp många känslor. Det var inte bara en gång jag gick hem från lektionen alldeles utmattad med huvudet fullt av tankar att ta itu med.

Min sånglärare var, och är, fantastisk. Från första början kände jag att hon förstod mig och det hjälpte mig att slappna av. Hon lärde mig sångteknik men många gånger blev det ren mental träning. Hon visade att hon trodde på mig och hjälpte mig att sluta vara så kritisk mot mig själv. Det handlade om sång men sången är så djupt rotad för mig att jag märkte förändringarna också i andra miljöer. Jag har fått många kommentarer om att jag har blivit gladare, mer självsäker och mer harmonisk de senaste åren. Det finns självklart många bidragande faktorer till det men det här är en av de mer djupgående. Så Margaretha, om du läser det här ska du veta att du är guld värd!

I år har jag fortsatt att sjunga. Jag hann bara vara semiaktiv i kören i vår så jag var desto gladare för sånglektionerna. Under hösten började vi fundera på en sångexamen till våren och nu är den genomförd. Ännu förra våren skulle det inte ha fungerat men här står jag nu med min sångexamen i handen. Jag hade hoppats att jag skulle ha varit lite mindre nervös men jag tog mig igenom sångerna utan desto större fel. Jag har tagit mig över fler hinder än många skulle tro för att ta mig hit och jag kan ärligt säga att jag är stolt över mig själv.

Vad drömmer du om? Det är aldrig för sent att göra verklighet av drömmar!

 

 


VÅGA VISA CIVILKURAGE

Skrivet av Maria Hagberg 03.05.2017 | 2 kommentar(er)

Ikväll var jag med om en händelse som gav mig en riktig tankeställare. Jag hade ätit middag tillsammans med min bästa vän och var på väg till bilen för att lämna mina saker där. Vi hade haft en trevlig pratstund och nu tänkte jag gå en sväng till vattnet för att njuta av solnedgången. Strandpromenaden är en av mina favoritställen i Vasa och det är sällan jag har möjlighet att gå där, eftersom jag inte längre bor i centrum. 

Jag gick i egna tankar och såg fram emot en lugn stund vid vattnet. Inget skulle få störa mig nu. Jag kom fram till bilen och såg en man ligga lutad mot en husvägg i en gränd mittemot mig. Genast dök en massa tankar upp i huvudet på mig.

Ojdå, han ser inte ut att må bra. Han är troligtvis berusad. Borde jag gå dit? Men tänk om han är våldsam? Jag vill inte bli påmind om det förflutna. Jag vill inte ha något att göra med det längre! Jag ska ner till havet för att andas en stund. Men tänk om han är sjuk? Hm, men han klarar sig nog. Jag kan se efter om han är kvar när jag kommer tillbaka.

Så jag gick. Jag kom ner till vattnet men kunde inte njuta av lugnet. Bilden av mannen gnagde på samvetet och jag kände mig rastlös. Plötsligt dök en förfärlig tanke upp i huvudet på mig: Tänk om det hade varit mamma? Utan det stödnätverk hon har, skulle hon aldrig ha lyckats behålla lägenheten, min syster och mig eller den livskvalitet hon trots allt hade. Utan all hjälp, kunde hon (och skulle hon troligen) ha varit mannen på gatan.

Jag steg upp och nästan sprang tillbaka. När jag kom fram stod en man i 40-årsåldern lutad över den liggande mannen och talade med nödcentralen. Jag bedömde att den liggande mannen, som var lite äldre, var redigt berusad. Jag informerade dem om att jag kunde första hjälpen, om läget skulle ändras, och kände lättnad över att jag inte var ensam. 

Mannen med telefonen hade också gått förbi, ungefär samtidigt som mig, och reagerat på något i ögonvrån men inte stannat för att titta efter. När han kom tillbaka tog han sig en ordentligare titt och märkte att allt inte stod rätt till. 

Ambulansen kom på några minuter och tog hand om den äldre mannen. Jag fick inte mycket kontakt med honom men han verkade tacksam. Hans ögon var vänliga och såg ut att ha sett en hel del. Den äldre mannen hör till en grupp människor som är osynliga i samhället. De befinner sig på botten av samhällsskiktet och många väljer att se genom dem. De här människorna är som dammtussarna under sängen. Vi vet att de finns där och ibland lägger vi märke till dem men oftast går vi bara förbi dem. Någon gång kan vi beklaga oss över dem men vi låter dem ändå vara kvar.

Jag skäms över mitt tvekande! Ja, jag vände om och gick tillbaka, men jag borde inte ha gått därifrån från första början. Jag vet inte vilka beslut och händelser som har gjort att mannen låg i den där gränden ikväll. Jag vet inte om han har ett hem, någon som bryr sig eller ens mat för dagen.

Det jag vet är att beroende är en sjukdom. Man väljer att bli beroende lika mycket som man väljer att få cancer. När man har kommit så långt att man ligger på gatan är livet i spillror. Det är min skyldighet som medmänniska att ha tillräckligt med civilkurage för att våga hjälpa och våga bry sig. Jag vet inte vad som händer med mannen men jag vet att han inte fryser ihjäl inatt. 

Jag är otroligt tacksam för mannen som stannade upp och brydde sig. Jag undrar hur många personer som hade passerat innan han kom förbi. I en idealvärld kunde jag hoppas på att inte uppleva detta igen men tyvärr är verkligheten en annan. Nästa gång jag råkar ut för detta vet jag vad jag ska göra. Nästa gång tvekar jag inte!