header

Visa alla inlägg skrivna oktober 2018

STÖDNÄTVERK KAN GÖRA UNDERVERK

Skrivet av Maria Hagberg 18.10.2018

Jag anser mig själv lyckligt lottad. Genom alla svårigheter har jag haft ett bra stödnätverk, som har hjälpt mig genom negativa händelser. Ibland känns termen "stödnätverk" diffus, så jag tänkte berätta om hur mitt stödnätverk har sett ut. 

Mitt stödnätverk har varierat genom åren beroende på vad jag har gått igenom. Jag har ändå alltid känt att det finns någon/några att vända mig till i svåra situationer. Idag är jag tacksam över att räkna hela familjen till mitt närmaste stödnätverk men det har inte alltid varit så. Jag räknar inte upp alla de släktingar och vänner som har funnits där i tid och otid men de är absolut en viktig del i nätverket.

Min syster och jag har haft två stödfamiljer. Den ena en positiv erfarenhet, den andra en negativ. När vi fick vår första stödfamilj, gick jag i sexan och min syster i fyran. Mamma hade varit nykter i ett år och ingen av oss såg någon mening med stödfamiljen. Johanna och jag motsatte oss från första stund och det bidrog säkert till att vi inte trivdes. Jag hade dessutom stora problem med att övernatta hos någon och det hjälpte inte. Sist och slutligen handlade det trots allt bara om att vi inte klickade med personerna.

I högstadiet fick vi vår andra stödfamilj och än idag räknar jag dem som en förlängd del av min familj. Denna stödfamilj består av ett av mina fadderpar. Mina föräldrar lärde känna dem under studietiden och de håller kontakten än idag. Jag kan inte säga om det är bra eller dåligt att ha en stödfamilj, som redan tidigare är bekant med familjen men i vårt fall har det varit en positiv upplevelse. 

Här finns länkar till två videor (video 1 och video 2), som visar varför stödfamiljer är av yttersta vikt. I filmerna går händelserna ett steg längre, eftersom barnen hamnar i fosterfamiljer, men principen är densamma. Att ge barnen det stöd och den trygghet de inte kan få hemma just då.

Johanna och jag har varit en del av Se mej!-verksamheten (mer fakta om verksamheten finns på sidan "Länkar" uppe på bloggen) sedan 2005. Det har varit ovärderligt att få lära oss om missbruk och att träffa andra barn i samma situation. Verksamheten utvecklas hela tiden och nya personer kommer in i bilden. Det finns ändå en känsla av stöd och gemenskap, eftersom alla är där av (nästan) samma orsak.

Under nästan hela min barndom var socialarbetarna en aktiv del av våra liv. Vartefter vårt familjeliv redde upp sig minskade kontakten men speciellt den senaste socialarbetaren gjorde mycket bra för vår familj. Vi kände alltid att vi kunde få hjälp och råd av henne.

Jag anser att alla barn som växer upp i ett hem med missbruk, psykisk ohälsa, våld eller andra oroligheter borde ha en samtalskontakt. Det behöver inte vara terapi men att man har en person som man känner att man kan anförtro sig åt. Jag gick i terapi mellan 2002 och 2011 (kan t.o.m. ha börjat tidigare än så). Nu går jag ännu en gång i terapi. Dessutom hade jag tät kontakt med kuratorn och i perioder skolhälsovårdaren. Hur som helst fanns det alltid en yrkeskunnig person att prata med.

Jag har varit kritisk till skolan och hur de har hanterat våra problem. Jag tror ändå att det skedde mer i kulisserna än vad som nådde oss men det hade varit bra att veta att de också var involverade. Ett barn tillbringar en stor del av vardagen i skolan och speciellt i slutet av högstadiet kände jag mig väldigt ensam i där. I gymnasiet mådde två av mina vänner dåligt och då aktiverade sig skolan på ett helt annat sätt. Man kan säga att det vägde upp för de negativa erfarenheterna jag hade sedan tidigare.

Det jag har beskrivit är hur mitt stödnätverk har sett ut under hela mitt liv hittills. Alla personer jag har nämnt har inte varit involverade i alla händelser. Trots att jag har haft ett utbrett stödnätverk, har jag känt mig väldigt ensam ibland, speciellt under riktigt svåra perioder. De gångerna har det varit viktigare än någonsin att ha någon att vända mig till. 

Jag hoppas att jag har gett idéer till var man kan söka stöd om det finns problem hemma. Jag vill bara tillägga att man måste våga fråga, om man behöver hjälp. Den man vänder sig till har kanske inte alla svar men kan förhoppningsvis lotsa en vidare till någon som kan hjälpa. 


4 ROMANER OM MISSBRUK

Skrivet av Maria Hagberg 07.10.2018 | 3 kommentar(er)

Kategorier:

En av de bästa sakerna med att studera språk är att gå litteraturkurser. Jag har fått många boktips tack vare dem. De böcker som jag talar om nu har alla dykt upp under en eller flera kurser. 

1. Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Århundradets kärlekssaga publicerades första gången år 1978 men är lika aktuell nu som då. Boken är en diktsamling och beskriver Märta och Henrik Tikkanens äktenskap. Henrik Tikkanen är alkoholist, vilket skapar stora påfrestningar i förhållandet och familjelivet. Märta Tikkanen skildrar hur det är att leva i ett parförhållande med en missbrukare. Jag kände igen mig i största delen av dikterna. De teman, känslor och händelser Tikkanen beskriver är allmänna och jag tror att de flesta, som har erfarenhet av ett missbruk, kan hitta likheter. Boken var lättläst.

2. Svinalängorna av Susanna Alakoski

Jag blev rekommenderad att läsa Svinalängorna redan när jag gick i högstadiet och nu blev det äntligen av. Svinalängorna utspelar sig på 1970-talet i Sverige. Huvudpersonerna är sverigefinnar och de försöker hitta sin plats i det svenska samhället. Det lyckas inte särskilt bra och det är en av de bidragande orsakerna till att föräldrarna börjar dricka. Vi följer handlingen ur dottern Leenas perspektiv och som barn till en missbrukare kände jag igen många av de tankar och känslor hon upplever. Boken är inte för den känsliga. Den utelämnar inget men jag tycker att den ger en sann bild av verkligheten. Ibland var den tung att läsa, eftersom bilder och minnen kom tillbaka, men det hade jag också väntat mig. 
Om du väljer att läsa en bok ur listan, så rekommenderar jag Svinalängorna. Den ger den mest omfattande och universella bilden av hur ett missbrukarhem ser ut. 

3. Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Den här romanen handlar om Åsa och hennes pappa. Det är en roman om kärlek och familjeband. Åsas pappa är alkoholist och när Åsa är fyra år gammal lämnar hennes mamma dem. Under Åsas uppväxt bor hon främst hos pappan och boken skildrar deras liv tillsammans. Missbruket är en stor del av vardagslivet och tar över allt. Pengarna räcker inte till, Åsa får sällan nya kläder och släkten blir tvungen att hjälpa till. Åsas pappa älskar ändå sin dotter och gör sitt bästa för att hon ska ha en bra uppväxt. Mamman finns med i bilden men har en biroll.
Jag kände igen mig mest i Mig äger ingen. Mamma gjorde sitt bästa för att vi skulle få en bra uppväxt men missbruket fanns hela tiden med. Vi har alltid vetat att hon älskar oss och vi älskar henne. I boken tycker jag samtidigt att man får en bra bild av de motstridiga känslor som barn till missbrukare känner. Kärlek och förakt för att nämna två av dem. En lite lättare bok jämfört med de andra, så om du vill få en mjukstart lönar det sig att börja med den här.

4. Glöm mig av Alex Schulman

Glöm mig handlar om ett dysfunktionellt förhållande mellan mor och son. Mamman är oberäknelig och hela familjen smyger på tårna för att inte göra henne upprörd. Jag hade svårt att känna igen mig i berättelsen, eftersom mamma aldrig har betett sig likadant mot oss. Faktum är ändå att många alkoholister blir väldigt oberäkneliga och många barn utsätts för både psykiskt och fysiskt våld av sina föräldrar. Schulman ger en bra bild av vad det innebär att vara medberoende och att vilja skydda sin förälder, även när föräldern gör fel. 

Jag vill gärna höra om du känner till fler romaner med temat missbruk.