header

Visa alla inlägg skrivna 2018

GÅ DIN EGEN VÄG

Skrivet av Maria Hagberg 21.03.2018 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

De senaste veckorna har jag funderat mycket på vad det egentligen innebär att gå sin egen väg. Att på allvar följa sitt hjärta och göra verklighet av sina drömmar. Jag har funderat på om jag faktiskt gör det jag vill eller om jag gör det som jag tror att andra förväntar sig av mig. Det jag kom fram till var att jag ganska långt har gjort det som andra förväntar sig att jag ska göra. Jag har varit rädd för att göra det jag vill för vad ska andra säga! 

Plötsligt en dag slog det mig. Vem bryr sig? Helt ärligt, vem bryr sig om vad jag jobbar med, var jag bor, vilka intressen jag har, hur jag äter, vem jag umgås med osv. Ingen! Visst finns det de som skvallrar och funderar på andras göranden och låtanden men de bryr sig inte genuint.

Jag började se över mitt liv och tänkte på de saker jag skulle vilja göra om jag inte brydde mig om vad andra tycker. Listan blev lång. Jag insåg att det skapar stress och hindrar mig i mitt tillfrisknande. Jag blev nästan lite arg på mig själv när jag förstod hur mycket jag har brytt mig om andras åsikter genom åren. Vilket slöseri med tid!

Det låter dramatiskt att förändra sitt liv och följa sina drömmar men alla har inte stora planer. Min dröm är en liten röd stuga med vita knutar, ett äppelträd utanför fönstret och en vit grind. Ett trädgårdsland och en katt. Jag mår bäst på landet och jag vill leva ett lantligt liv. 

Jag har länge vetat att det är så jag vill leva. Redan i tonåren drömde jag om min lilla stuga men då vågade jag inte ge uttryck för mina drömmar. De vuxna jag anförtrodde mig åt smålog menande och sa att jag hinner ändra mig när jag blir äldre. Mina jämnåriga ville bort från "den händelselösa landsbygden" och jag ville inte stå ut från mängden. 

Jag har haft bra betyg under hela min skoltid och ju äldre jag blev, desto mer tycktes alla förvänta sig att jag skulle "bli något". När jag började studera på universitetet kände jag ännu större press på att leva ut andras förväntningar. Jag måste skaffa ett bra jobb och flytta bort från landet. Jag får trots allt en univeristetsexamen när jag är klar. Jag vet att det är dumt att tänka så här men jag fick flera kommentarer som gav stöd åt mina tankegångar, vilket gjorde mig ännu ovilligare att uttrycka min vilja. 

Under min sjukskrivning har jag insett att de människor som betyder mest för mig (min familj och mina närmaste vänner) finns där, trots att det har skett en stor förändring i mitt liv. Det gjorde att jag äntligen vågade följa mitt hjärta. De som verkligen bryr sig om mig vill bara att jag ska må bra. De bryr sig inte om ifall jag presterar något eller inte. Om jag mår bra av att leva ett lugnt liv, så är de glada för min skull. 

Det är kanske det som är svårast med att våga gå sin egen väg. Vi är rädda för att förlora vänner och bekanta om vi förändras eller gör stora förändringar i vårt liv. Plötsligt kanske vi inte passar in i miljön som vännerna finns i. Det är inte hela världen. Till och med under min sjukdomstid har jag gjort nya bekantskaper. Vissa människor är det meningen att vi ska känna bara under en viss tid medan andra finns med livet ut.

De största förändringarna har skett i mina tankemönster men jag har också gjort några konkreta förändringar. För en vecka sedan gick jag genom mina vänner på Facebook och Instagram. Jag raderade alla som jag var vän med "bara för att". Kvar blev endast de jag på riktigt är vän eller bekant med och som tillför något positivt i mitt liv. 

Jag har handarbetat regelbundet under min sjukskrivning och det tänker jag fortsätta med. Jag har velat pröva många praktiska saker men jag har alltid sett mig själv som en teoretisk person så jag har låtit bli. Jag har tagit ut i förskott att jag inte kan, trots att det visar sig att jag visst kan. 

Idag blev jag ägare till en blå spark och därmed gick en barndomsdröm i uppfyllelse. Jag har ändrat mitt ämne till kandidatavhandlingen så att jag nu skriver om ett ämne som berör mig djupt. Det kräver mycket mindre än min andra idé men det ger mig mer. När jag är tvungen att välja vad jag lägger min energi på, vill jag lägga den på saker som betyder något för mig. Ni ser, det behöver inte vara stora förändringar men alla småsaker bidrar till känslan av välbefinnande.

Det skedde en stor förändring inom mig när jag äntligen tillät mig själv att följa mina innersta drömmar. Jag känner tillfredsställelse och glädje. Samtidigt känner jag mig starkare och har ett minskat behov av att försvara mina val. Jag vet att jag är på rätt väg och de val jag gör baserar jag på detta. Min familj och mina vänner stöder mina val, eftersom de ser att jag menar allvar med det.

Nu går jag min väg, ingen annans. 

20180317 2

 

 


6 ÅR AV NYKTERHET

Skrivet av Maria Hagberg 27.02.2018

Kategorier:

Jag är glad att jag även detta år får skriva detta inlägg och samtidigt lägga till ett år till mammas nykterhet. Nu har det gått sex år sedan mamma blev nykter och två år sedan hon fick kontroll över sitt medicinmissbruk. Vi har för länge sedan slutat räkna dagar och veckor och noterar inte heller månaderna som går men åren vill vi ändå uppmärksamma. 

Det är ingen självklarhet att mamma fortsätter att vara nykter. Mamma går under benämningen "nykter alkoholist" och det innebär att hon kommer att bära med sig sin sjukdom resten av livet. Det betyder inte att hon kommer att börja dricka igen men risken finns. Det här är inget vi tänker på men det betyder i praktiken att en droppe alkohol kan få mamma att trilla dit igen. 

Vi njuter så otroligt mycket av att få leva ett normalt familjeliv. Nåja, så normalt det nu går. Vad är egentligen normalt? Vi kan ringa mamma när som helst och vet att hon är närvarande och lyssnar. Vi behöver inte frukta vad som väntar oss när vi kommer hem. Vi kan lugnt lägga nyckeln i dörrlåset och vrida om utan att först dra ett djupt andetag. 

Det här inlägget tillägnar jag mamma. Hon har gett mig författargenerna, optimismen och tron på det goda i livet. Jag är tacksam över att få vara din dotter och stolt över att du har kommit dig så här långt!

Här hittar ni förra årets inlägg. 

 


TRÖTTHET

Skrivet av Maria Hagberg 18.02.2018

Jag är trött.

Trött på mitt bleka ansikte

Trött på ringarna under mina ögon

Trött på att vandra i dimma

Trött på att inte orka

Jag är trött på tröttheten.

 

Det här skrev jag i november eller december. Då var utmattningen som störst och även småsaker gjorde mig trött. I januari började jag känna mig piggare och en del av tröttheten försvann. Hjärntröttheten är fortfarande kvar och det är något som många har svårt att förstå.

Jag har flera gånger fått höra att jag ser ut som vanligt. Att det inte märks att jag skulle vara sjuk. Att jag är mig själv. Det andra inte vet är att jag oftast har vilat innan jag träffar dem eller att jag vilar när jag kommer hem. Det andra inte vet är att jag troligen inte gör särskilt mycket mer den dagen och ibland också dagen efter att jag har träffat dem. Det andra inte vet är hur mycket energi det tar att hålla igång en konversation. Det andra inte vet är hur det är att vara trött.

Tänk dig att du har varit ute och festat. Det blev sent och du gick och lade dig frampå morgonsidan. Nästa dag vaknar du och känner dig trött. Du har huvudvärk, känner dig degig och seg. Huvudet fungerar inte riktigt som det ska. Du kanske har lite svårt att koncentrera dig och skulle helst av allt bädda in dig i bomull hela dagen. 

Ta nu de här symptomen gånger två. Lägg till ett konstant susande och pipande i öronen, ljus- och ljudkänslighet, ångest och lättretlighet. Ungefär så känns det att vara utbränd. Det är ingen vanlig trötthet och de gånger jag säger att jag inte orkar, så orkar jag faktiskt inte.

Det värsta med tröttheten är att jag inte riktigt känner igen mig själv. Jag som vanligtvis är initiativtagande och får saker gjorda får vissa dagar tvinga mig själv att gå ut med skräpet. Eller att diska, städa, ta en promenad och så vidare. Även vardagliga sysslor känns som att bestiga ett berg. Lika tungt är det att hjärnan helt enkelt inte fungerar som vanligt. Emellanåt känns det som att tankarna rör sig i sirap och det är svårt att planera, se helheter och få struktur. Hjärnan är långsammare och det tar längre tid att fokusera på saker än tidigare. I butiken kan jag stå flera minuter och titta på en hylla innan jag får syn på produkten jag letar efter. 

Det tar lång tid för hjärnan att återhämta sig. För en vecka sedan hade Johanna examensfest och jag känner fortfarande av förra veckans strapatser. Oturligt nog hade jag mycket program samma vecka. Jag visste att jag skulle vara utmattad efteråt så jag lät kalendern vara tom den här veckan. Det visade sig vara ett smart val. 

Det finns en sak som biter på tröttheten och det är vila. Vila i massor. Jag försöker dessutom se till att vila hjärnan så mycket jag kan, genom att undvika mobilskärmen, dator, tv och andra aktiviteter där jag måste fundera mycket. Jag vet att det blir bättre med tiden men vissa dagar känns det som om allt går så långsamt. 

 


EXAMENSFEST

Skrivet av Maria Hagberg 11.02.2018

Kategorier:

Igår kom dagen vi länge hade väntat på. Johannas examensfest. Att ställa till med en så stor fest när man är utbränd är inget jag rekommenderar men det gick bra och vi hade en riktigt trevlig dag. Festen hölls på Rökiö Kvarnstuga (rekommenderas om du ska ha fest) och det fanns gott om utrymme för gästerna. Det hade blivit lite trångt hemma. Vi åt gott och träffade största delen av släkten, vilket inte sker alltför ofta nuförtiden, när alla är utspridda här och där.

Jag är stolt över min syster varje dag men igår var jag extra stolt. Johanna skulle egentligen ha fått sin närvårdarexamen förra våren men den blev uppskjuten på grund av att hon blev utbränd våren 2016. Hon har varit inställd på att ta sin examen och har lyckats balansera återhämtning och studier. Ibland har hon varit utled på allt vad studier heter men hon har kämpat vidare. Idag är hon så gott som återställd.

Johanna har tagit sig igenom mobbning i lågstadiet, en rebellperiod i högstadiet, utbrändhet och allt det som vår uppväxt har inneburit. Hon har bevisat att även problembarn lyckas och att man måste våga gå sin egen väg. Vi har alltid haft ett starkt band men de senaste åren har vi kommit varandra ännu närmare. Jag är tacksam för att just hon är min syster och att vi har delat våra upplevelser.

Stort grattis till din examen älskade syster och lycka till i arbetslivet!

IMG 20180210 WA0022

För en gångs skull är Johanna kortare än mig. I verkligheten är rollerna omvända och jag misstas ofta för lillasyster! 

 

 


TIPS MOT ÅNGEST

Skrivet av Maria Hagberg 04.02.2018 | 2 kommentar(er)

När jag blev sjuk i höstas läste jag mycket om ångest. Jag tittade på videor på Youtube för att hitta något som skulle lindra ångesten och var på jakt efter en mirakelkur. Ju mer jag läste, desto mer insåg jag att det i slutändan handlar om att ta hand om sig själv. Så enkelt och ändå så svårt.

Under de månader jag har varit sjukskriven har jag haft ångest i varierande grad men de senaste veckorna har jag knappt känt av den alls. Orsaken till det är att jag har börjat hitta fotfästet igen och att jag har hållit fasta rutiner i stort sett varje dag. Jag följer inte ett minutschema men jag försöker göra vissa saker, som jag vet att jag mår bra av.

De tips jag tänker dela med mig av är sådant som har hjälpt mig personligen men de behöver inte fungera för dig. Jag har fått lyssna till min kropp och hitta det som passar mig. Hoppas att min lilla lista ger dig idéer på hur du kan hantera din ångest!

1. Vila

För mig är det viktigt att få in minst en halvtimmes vila varje dag. Då kryper jag ner under täcket och försöker slumra till en stund. Jag sover sällan men bara en tio minuters tupplur kan göra att hjärnan hinner kvickna till. Det hjälper inte mot ångesten när den väl är där men utan vila får jag lättare ångest.

2. Motionera

Det här är det som jag tror har hjälpt mig mest. Jag går ut på en promenad 1-2 gånger per dag beroende på om jag är hemma hela dagen eller om jag har program. Dagsljus och frisk luft gör underverk för hälsan. De första veckorna av sjukskrivningen kämpade jag mig ut. Jag blev trött av promenaderna och ångesten gjorde att det var obehagligt att gå utanför dörren. Men jag gick. Och kan ni tänka er, efter några veckor började jag se resultat. Ångesten blev svagare och jag började få tillbaka krafterna. Jag har kommit så långt i min återhämtning att jag till och med har börjat skida.

3. Ät regelbundet

Det är lätt att antingen äta för ofta eller för sällan när man har ångest. Jag hade svårt att äta under ett par veckor i höstas, när ångesten var som värst, men då satsade jag på soppor och liknande mat som var lättsmält. När det kommer till mat gäller det verkligen att lyssna till vad just din kropp behöver. Alla är så olika och det är bara du som vet hur din kropp fungerar.

4. Prata om eller skriv ner dina tankar

När ångesten är värst hjälper det här mig bäst. Det värsta för mig är att sitta ensam med alla tankar och känslor. Så fort jag berättar om det jag känner lättar ångesten. Ibland har jag också skrivit ner det jag tänker på och det har varit ett effektivt sätt att få ordning på tankarna.

5. Gör något med händerna

Måla, handarbeta, pyssla, skriv, baka. Det finns oändligt många exempel på saker du kan göra. Det hjälper faktiskt att koncentrera din energi på något annat än dina tankar. När du gör något med händerna, är du tvungen att vara närvarande där och då. Jag tycker om att handarbeta och håller på att virka en filt av mormorsrutor. Hitta något du tycker om och pröva det.

6. Andas

Andningen är viktig att tänka på när man har ångest. Jag har inte använt mig av andningsövningar men jag är alltid medveten om att andas lugnt och djupt när jag har ångest. Då slappnar jag av och ångesten når inte sin topp.

7. Tänk på något annat

Det här är ett tips jag har fått många gånger och varje gång tycker jag att det låter lika dumt. Faktum är ändå att det fungerar. Ibland finns det inget som biter på ångesten och då måste man bara göra det bästa av situationen. De gånger jag har råkat ut för det har jag sett filmer eller serier. Någon gång har jag klarat av att läsa en bok. Jag flyr verkligheten en stund och får andas ut från ångesten.

8. Håll fasta rutiner

Människan mår bra av rutiner och det kan faktiskt hjälpa dig att lindra ångesten. Jag försöker lägga mig och stiga upp ungefär samma tid varje dag. Jag äter på samma tid och följer den rytm jag har skapat. Lite tråkigt kanske men just nu är hälsa viktigare än spänning för mig.

9. Ta hand om dig själv

Det allra viktigaste du ska minnas är inte alla tips jag har gett dig. Det allra viktigaste är att ta hand om dig själv. Bara du vet vad du mår bra av och hur din vardag ska se ut för att du ska må som bäst. Lyssna på din kropp och hitta hälsosamma sätt att hantera ångesten. Tänk på hur du skulle behandla ett barn som mådde likadant. Precis så ska du behandla dig själv.

 

Kommentera gärna om du har andra tips på saker du gör när du har ångest!


OM MEDBEROENDE

Skrivet av Maria Hagberg 13.01.2018 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Hela mitt liv har jag känt mig fastkedjad vid min familj. Det är först de senaste två åren jag på riktigt har känt mig fri att arbeta mot mina mål och förverkliga mina drömmar. Ännu i början av mina studier var mamma dålig på grund av mediciner. Jag pratade om utbyte men visste innerst inne att det aldrig skulle gå så länge mamma var i så dåligt skick. Jag kunde inte lämna henne, om något skulle hända, och jag kunde inte lämna min syster med allt ansvar av samma anledning. 

Jag älskar min familj men det är otroligt påfrestande att inte kunna leva sitt liv som man vill. Under åren har otaliga personer vänligt men bestämt försökt förklara för mig att jag måste leva mitt eget liv, inte mammas. Jag kan inte göra något åt hennes missbruk och därför borde jag fokusera på mig själv. Lika många gånger har jag försökt förklara varför det inte går. Jag har försökt få dem att se bojan runt min fot men det är näst intill omöjligt för den som inte själv har upplevt dess makt. Bojan som jag talar om kallas medberoende

För Johanna och mig har medberoendet tagit sig uttryck i form av omhändertagande, vilket troligen är den vanligaste formen av medberoende till en missbrukare. Vi vågade aldrig lämna mamma ensam när hon var dålig. Tänk om hon skulle ha lämnat på spisen? Eller skadat sig? Eller ha behövt ambulans? Dessutom måste vi se till att hon åt, att hon tog hand om sig själv osv.

Vi fanns till hands alla dygnets timmar, även när vi var hos pappa. (Mina föräldrar bor cirka 1,5 kilometer från varandra.) När mamma var dålig ville vi åka dit för att se att hon mådde bra (och levde!) men pappa sa oftast nej. Jag tror att han försökte skydda oss från att se eländet men det resulterade i att vi fick leva med oron tills vi fick ett livstecken från mamma. 

Det jag nyss har berättat om kanske många ändå tycker att man kan uthärda. Det handlar i slutändan "bara" om oro och vi kan trots allt inte påverka en annan människas handlingar. Jag håller fullständigt med om det. Låt mig därför berätta om den andra sidan av medberoende, nämligen skuldkänslor. 

Nu tycker kanske någon att det är missbrukaren, som borde ha skuldkänslor, inte de anhöriga men det är många, speciellt barn, som känner skuldkänslor för sina föräldrars missbruk. Om jag bara gör det här slutar mamma/pappa dricka. Om jag inte gör det här slutar mamma/pappa dricka. Det värsta är att skuldkänslorna finns där hur man än gör. För faktum är att ingen kan få en missbrukare att sluta missbruka, utom missbrukaren själv.

Jag talar om medberoende ur ett barns synvinkel men "symptomen" är ganska lika för andra anhöriga. Barn i missbrukarhem blir ofta mamma eller pappa till sin missbrukande förälder. Man känner samma ansvar för sin förälder som man skulle göra för sitt barn. Grundbehoven måste täckas: mat, sömn, och någon form av hygien. Det ska vara rent och städat och så måste man se till att hemmet är en så skadefri miljö som det bara går. Samtidigt måste man få föräldern att sluta missbruka. Utpressning, tårar, ilska, resonemang, inställsamhet, glädje, oro. Jag tror att de flesta har gått igenom hela spektrumet av känslor för att hitta något som biter på föräldern. Alltid utan resultat. Men man försöker igen och igen och igen. Man finns där och man försöker och man ger inte upp. Att lämna föräldern är lika med att ge upp hoppet. 

Det är ungefär så det känns att vara medberoende till sin förälder. Då förstår ni kanske varför det är så svårt att bryta sig loss. Somliga klarar det men de flesta stannar kvar. 

De som hjälper barn i den här situationen borde vara lyhörda för vad barnen säger. Inget barn ska behöva växa upp med en missbrukande förälder men de som gör det borde få chansen att känna sig hörda och förstådda. Barn som växer upp så här är oftast mogna långt över sin ålder och till och med ganska små barn kan ha förståelse för vad det är som sker. Barnet är ofta den i förälderns närhet som ser och hör mest, till och med mer än andra anhöriga, men de blir ofta överröstade av de som "vet bättre". 

Att hjälpa någon som är medberoende är svårt. Nästan lika svårt som att hjälpa den beroende. Situationen känns ofta låst, eftersom den anhöriga på ett sätt också har ett missbruk. Det här är något som den anhöriga måste komma till insikt om själv. Ogenomtänkta, självklara kommentarer som "du måste leva ditt eget liv" leder ingen vart. De skapar bara en känsla av att vara missförstådd och lägger större press på en redan alltför pressad person. Istället kan man visa att man ser det omöjliga i situationen och försöka stöda den anhöriga så gott det går.