header

Visa alla inlägg skrivna 2019

ATT NÄSTAN MISTA SIN MAMMA

Skrivet av Maria Hagberg 09.02.2019 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

Först av allt vill jag säga att mamma har läst inlägget samt att rubriken inte syftar på nyligen upplevda händelser. Det jag tänker berätta om hände i februari när jag nyss hade fyllt tolv år. Med andra ord, nästan på dagen för tolv år sedan. Jag varnar känsliga läsare.

Jag har i flera veckor funderat på om jag överhuvudtaget ska skriva det här inlägget. Det är lätt den mest traumatiska händelsen i min systers och mitt liv och kom att påverka så mycket efteråt. Samtidigt är det en verklighet för en stor del av anhöriga, i synnerhet barn, till missbrukare och jag tycker att det är viktigt att kunna prata om det. 

Johanna och jag deltog i en traumaworkshop i december. Workshopen var en del av utställningen "Brev från morfar", där Rebecca Simons berättar om sin morfar och de sexuella övergrepp han utsatte sina barnbarn för. I samband med workshopen skulle vi leta fram bilder, som påminde oss om en traumatisk händelse i våra liv. Bilderna skulle sedan projiceras på oss och resultatet ser ni på bilden nedan.

IMG 20190110 WA0001Det här var ett samarbete med Se mej!-gruppen i Vasa. Jag fick inte ut desto mer av själva utställningen, kanske för att jag själv inte har erfarenhet av sexuella övergrepp, men workshopen tvingade mig att bearbeta händelsen som beskrivs på fotografiet ovan.

Den bild där Johanna (blå tröja) och jag (rosa tröja) syns föreställer julen 2006. Jag minns inte hur veckorna och månaderna kring årsskiftet såg ut men det var ingen lycklig tid. Jag vet inte hur andra uppfattade mig då men den min jag har på fotot härunder beskriver den känsla jag hade hemma under en stor del av lågstadiet och högstadiet. Även de gånger mamma var nykter.

46472545 323365221778376 337601042399100928 nVi träffade alltså mamma på julafton. Jag minns inte hur mycket vi såg av henne under dessa veckor men vi borde också ha träffat henne i samband med min födelsedag i början på januari. I något skede bröts kontakten. Vi träffade henne inte på flera veckor och till sist slutade hon att svara i telefonen.

En dag i början på februari 2007 for Johanna och jag, tillsammans med pappa, för att se hur läget var med mamma och hennes dåvarande sambo. Vi hade inte fått tag i henne på flera dagar och vi var utom oss av oro.

Vi kom dit men ingen öppnade så Johanna och jag gick in. Jag fick nyligen frågan varför ingen vuxen gick in. Pappa var ju med och mormor bodde bara en liten bit därifrån. Det enda svar jag kan ge på den frågan är att det var uteslutet att pappa skulle ha gått in och Johanna och jag vägrade vänta tills någon annan kom. 

När vi kom in möttes vi av en hemsk tystnad. Vi hade mötts av en liknande tystnad många gånger tidigare och skulle möta den många gånger senare men det här var den värsta. Varje gång fanns rädslan för att mamma skulle vara död men då visste vi att det faktiskt kunde vara sant. Jag minns hur hjärtat bankade när vi sprang uppför trappan till lägenheten. Gode Gud, låt henne vara vid liv!

Vi hittade mamma och hennes sambo i deras sovrum. Jag kommer aldrig att glömma synen som mötte oss. Sovrummet var fullt av tomflaskor, soppåsar, smutsiga lakan och bråte. Mamma var näst intill medvetslös. Vi försökte väcka henne men när hon satte sig upp föll hon ner i sängen igen. Vi fick ingen kontakt med henne och förstod ingenting av det hon mumlade fram. Madrassen var vidrig. Mamma hade köttsår på benen, eftersom hon inte hade hunnit till toaletten i tid. Mammas sambo såg inte desto bättre ut.

Vi sprang ner till pappa och han ringde efter en ambulans. När ambulanspersonalen kom dit, sa de att om mamma hade legat kvar i en vecka så hade hon säkert varit död. Hon hade varken ätit eller tagit sina mediciner. Vi lever fortfarande med tanken "tänk om". Tänk om vi hade kommit dit en vecka senare. Tänk om vi hade mist henne.

Mamma vårdades i sex veckor. Vi fick hälsa på henne och hon blev sakta men säkert bättre. Under den tiden städade mammas släktingar och bekanta lägenheten och det är därför som vi har bilder bevarade. Jag tror att mamma blev rejält rädd av det som hade hänt för hon var nykter i nästan två år efteråt. 

Det som var värst med den här händelsen var rädslan som jag upplevde efteråt. Nu visste jag precis hur dålig mamma kunde bli. Än idag lever jag med rädslan för att mista någon jag bryr mig om. Den håller mig fortfarande i ett järnhårt grepp och gör att minsta lilla sjukdomstecken hos någon närstående får mig att må illa av oro. Johanna upplever samma känslor och jag vågar påstå att det är en vanlig känsla hos anhöriga till missbrukare. 

Nu har det gått tolv år och mycket har hunnit hända på den tiden. Här är en bild på mamma, mig och Johanna för några veckor sedan. Vi har ett bättre förhållande med mamma än vad vi någonsin har haft tidigare och vi har verkligen jobbat hårt på att ta oss igenom alla svårigheter. För första gången på många år är hon en källa till trygghet för oss och vi börjar sakta förstå att hon faktiskt mår bra. 

20181213 171816


KOM MED I SE MEJ!

Skrivet av Maria Hagberg 07.02.2019

Här är vårens tidtabell för Se mej!-grupperna i Vasa och Närpes.

Det har varit roligt och inspirerande att följa med hur grupperna har utvecklats. Tröskeln är låg för att delta: ingen anmälan behövs och nya deltagare tas alltid emot med öppna armar. Man får komma och gå som man vill och man behöver inte delta i diskussionerna om det inte känns bra. Man kan få många insikter bara genom att lyssna. 

Sprid gärna infon till alla som du tror kan ha nytta av grupperna. Råkar du själv vara den personen så är du varmt välkommen med i våra trevliga gäng!

Tidtabellen för gruppen i Vasa hittar du här och tidtabellen för Närpes hittar du här.

 


2018

Skrivet av Maria Hagberg 05.01.2019

Kategorier:
Taggar:

Nyårsafton kom och gick med en väldig fart i år och det är egentligen först nu som jag börjar landa i det nya året. Årets nyårsfirande bestod av ett veterinärbesök med mammas katt samt att säga hejdå till bästa vännen Chasmine, som åkte iväg på utbyte i ett halvår. Festligare nyårsafton har man ju haft men katten mår bra och jag vet att Chasmine kommer att få en fantastisk termin.

2018 var ett ovanligt år för mig i och med att jag var sjukskriven hela året. Jag varken studerade eller jobbade cirka 3/4 av året och när jag väl kom igång med studierna igen gick det mycket långsamt. Det känns inte som att jag har uträttat desto mer i år men samtidigt känns det som att jag har lärt mig mycket om mig själv. 

När jag ser tillbaka på 2018 är det främst ett ord som dyker upp: trötthet. Jag har varit trött i mer eller mindre ett år och jag är fortfarande trött. Jag blir inte längre utmattad av att gå till butiken men tröttheten ligger alltid på lur. Så fort jag lägger in lite mer program än vanligt, slår den till och då märks det tydligt hur kort mitt energiförråd räcker.

Ett annat ord som jag förknippar med 2018 är relationer. Jag har fördjupat många av mina långvariga relationer och stiftat en hel del nya bekantskaper. Det är fantastiskt hur många likasinnade personer man kan träffa, bara man har ett öppet sinne. 

Det viktigaste valet, som jag gjorde i år, var att flytta tillbaka till Vörå. Det är helt klart en av de händelser, som har haft störst inverkan på mitt mående. Jag hör hemma här och det har jag inte känt på något av de tidigare ställena jag bodde på under min studietid. Jag tycker om att bo nära mina föräldrar. Jag tycker om att prata med personalen i kassan i butiken och på banken. Jag tycker om trygghetskänslan, som uppstår när "alla känner alla". Jag tycker om naturen och kulturen. Visst finns det också nackdelar med att bo här men för mig väger fördelarna tyngre. 

Under 2018 hade jag svårt att uppnå balans. Jag vet inte om vi någonsin är helt i balans men jag kände nog oftast att jag var antingen på ena eller andra sidan. Antingen gjorde jag för mycket eller så för lite. Antingen var jag för upp i varv eller så för trött. Sällan riktigt lagom. Om jag gjorde för mycket ena dagen, var jag riktigt trött nästa dag. Det jag tänker jobba på med mig själv i år är bland annat att hitta en hälsosammare balans mellan aktivitet och vila. 

Om jag riktigt kort ska sammanfatta 2018, kan jag säga att det var välbehövligt. Jag har fått reda upp ett och annat, både med mig själv och med andra, och fick äntligen tid att återhämta mig från de senaste tio årens strapatser. Jag har listat ut vad jag vill arbeta med (nåja, något ditåt i alla fall ;)) och börjar känna mig säkrare på mitt val av livsstil. Jag vet vad jag behöver i mitt liv för att må bra och har blivit bättre på att planera in sådana saker.

Till sist skrev jag en kort lista på några lärdomar jag fick år 2018. 

Jag lärde mig att:

- det går att leva med ångest

- rutiner är viktiga för mitt välmående

- jag måste inte göra som "alla andra gör"

- sång och musik är nödvändiga

- jag hör hemma i Vörå

- jag kan göra lite åt gången

- min familj och mina vänner är de bästa som finns!

 

Tack för att ni har följt min resa under ännu ett år! Det känns fint och ofattbart ibland att folk faktiskt läser det jag skriver. :)