header

Visa alla inlägg skrivna 2020

ATT SÖRJA NÅGON SOM ÄNNU LEVER

Skrivet av Maria Hagberg 01.01.2020

År 2019 var ett fantastiskt år på många sätt. Jag fick examen, fick ett jobb och kan faktiskt säga att jag har fått mitt liv tillbaka. När jag ser tillbaka på året som gått känner jag stor tacksamhet för alla fina stunder, alla människor jag har träffat och alla erfarenheter jag har fått. Det har även funnits svåra stunder och i synnerhet december bestod av många sådana.

Jag har varit inaktiv på bloggen i flera månader. Jag har velat skriva men ändå inte. Jag har börjat skriva men slutat och raderat. Varför? För att det jag vill säga är så fruktansvärt svårt att sätta ord på. Det jag vill säga är egentligen inte möjligt men ändå är det så. Det har tagit mig en lång tid att komma fram till det jag skriver om nu och jag är fortfarande inne i en bearbetningsprocess.

Vartefter höstterminen framskred blev det tydligare och tydligare att mamma blev sämre. Det var små förändringar som skedde under en lång period men i mitten av terminen började jag dra mig för att fara dit och hälsa på. Det är inte första gången det händer och det har alltid varit ett tecken på att hon har blivit sämre. När mamma går in i en sämre period är hon sig själv en tid, trots att det går neråt, men i något skede hälsar jag inte längre på mamma utan hennes sjukdom. I det skedet flyttas fokus i våra diskussioner från hur jag kan hjälpa henne att må bättre till att jag måste acceptera situationen och henne för vad de är. Hon kommer med ursäkter, gömmer mediciner, slutar ta hand om sitt hem och så vidare. Förr eller senare brukar det sluta med att ambulansen kommer på besök och så även denna gång. Tre veckor innan julafton.

Allt det jag nyss nämnde har hänt en och två och tiotals gånger. Ibland har hon varit riktigt dålig, ibland lite bättre. Det har inte alltid men ofta hänt innan jul. Det hände när hon var alkoholist och det händer fortfarande med medicinerna. Den här gången var ändå annorlunda. Inte så mycket själva händelseförloppet men mitt eget sätt att reagera på situationen. Vanligtvis slutar en dålig period med att ambulansen kommer. Det brukar fungera som en väckarklocka och så skärper mamma till sig i några månader. Samtidigt andas Johanna och jag ut och försöker ta reda på hur vi kan hjälpa henne att hållas på fötterna en lång tid framöver. I det här skedet brukar pappa kommentera att vi inte kan leva hennes liv åt henne, vi måste ta hand om oss själva och så vidare. Vi brukar svara med att hon är vår mamma, vem ska annars hjälpa henne och så vidare. En konversation som vi har hållit i över ett årtionde. Vi vill ju så gärna att hon ska lyckas bli frisk en gång för alla så att vi kan börja leva som vanligt.

Den här gången kände jag plötsligt inget hopp längre. Eller jo, jag hoppas såklart att hon ska bli frisk men jag slogs av insikten om att hon faktiskt ännu är missbrukare. Ett faktum som jag har kämpat hårt emot i många år. När mamma slutade dricka, ville jag inget hellre än att allt skulle bli bra och jag levde på det hoppet i många år. Efter gymnasiet började jag inse att hon kanske inte var så frisk trots allt. Hon drack inte längre men missbruket fanns kvar i en annan skepnad. Jag vägrade ändå se det som fanns mitt framför ögonen på mig och målade i viss mån upp en aningen snedvriden bild av verkligheten. Mamma mådde bättre än när hon drack men hon var inte frisk, vilket jag ofta fick det att låta som.

Vi hoppar tillbaka till kvällen då ambulansen kom på besök. Det var ingenting ovanligt med själva besöket. Känslorna stängde jag av för många besök sedan. Det enda jag egentligen kände där och då var uppgivenhet för att vi befann oss i samma situation än en gång, trots alla våra försök att hjälpa henne. Som vanligt hade hon inte tagit en livshotande mängd medicin men de tog med henne till akuten på grund av en svår förkylning. Hon kom hem redan samma kväll efter lungröntgen och provtagning. Jag for hem och grät. Jag visste inte vad jag kände, bara att något var annorlunda. Jag kände en stor tomhet men kunde inte förklara varför. Det här hände en tisdagskväll och både onsdagen och torsdagen var mycket tunga dagar på jobbet. Jag började gråta så fort jag satte mig i bilen efter arbetsdagen och fortsatte hemma. Jag kunde inte förstå varifrån alla tårar kom. Vi har ju varit med om samma sak många gånger förut och hur knasigt det än låter så blir man van också vid en sådan här situation.

Till sist föll en pusselbit på plats och jag började förstå min ledsamhet. Jag hade äntligen accepterat det faktum att mamma kanske aldrig blir frisk. Att det här kanske är det bästa jag får. Samtidigt tänkte jag på allt som jag går miste om. Alla förtroliga samtal, att få en kram när jag kommer hem och hon är nyduschad och doftar parfym, att se glimten i ögat, att få läsa det hon har skrivit, att se hur hon lyser upp tillsammans med andra människor, att se hur hon bryr sig. Jag förstod till sist att jag sörjer någon som ännu lever. Jag sörjer den del av mamma som hennes sjukdom har tagit och som jag kanske aldrig får tillbaka. 

Jag är tacksam för att jag har kunnat acceptera verkligheten för vad den är men det är fortfarande tungt. Jag har en mamma men inte alltid. Hur förhåller man sig till det? Hur kan jag sörja och sakna det jag har? Det känns som att jag borde ha ett svar på det efter nästan tjugo år men det har jag inte. I min lägenhet har jag foton på alla familjemedlemmar utom mamma. Under en bra period tänker jag alltid att nu ska jag lägga upp ett foto också på henne men när en dålig period kommer blir jag ledsen av att se foton på henne, både för att de påminner mig om vad jag går miste om och hur hon är då.

Det viktigaste någon sa till mig i samband med allt detta är att ta emot det jag inte kan få av mamma av någon som kan och vill ge det. Lyckligtvis har jag sådana personer. Pappa har alltid varit en pappa-mamma och på sista tiden har jag insett att jag har försummat min relation till honom de senaste åren. Jag har varit så fokuserad på det jag går miste om, att jag har glömt bort det jag har. En person som har fått mamma-rollen i mitt liv är min fadder May-Len. Det är henne jag vänder mig till när mamma är dålig och även ibland när mamma är bättre. Det är ändå komplicerat för jag önskar ju så innerligt att jag kunde vända mig till min egen mamma. Ingen kan ta hennes plats men samtidigt måste någon det när hon inte finns där för mig. Antingen är jag utan mamma i de stunderna eller så låter jag någon annan stiga in i mamma-rollen just då.

Jag hoppas att mamma i framtiden får ordning på sitt liv och sin hälsa. Det gör jag verkligen. Men just nu är verkligheten en annan och det kan jag inte göra något åt. Det enda jag kan göra är att acceptera att det är så här nu. Jag trodde inte att jag skulle klara av att leva med en insikt som denna men det kan jag. Det är tungt men det går.