header

EN JANUARIKVÄLL

Skrivet av Maria Hagberg 23.11.2016 | 0 Kommentarer

Kategorier:

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag var till Danmark för några veckor sedan. Där deltog jag i en kurs om dansk kultur. Vi hade många intressanta föreläsningar och nedanstående text kom till under en av dem. Föreläsningen handlade om kreativitet och föreläsaren, författaren Trisse Gejl, visade hur man, genom att ändra perspektiv på sin text, kan nå läsaren på ett annat sätt. Vi fick själva pröva att skriva om ett traumatiskt minne ur två olika synvinklar och här är slutresultatet. 

För att ännu ge lite bakgrund till det ni läser kan jag berätta att det här utspelar sig under vårterminen i nian. Det är egentligen flera kvällar det handlar om men händelseförloppet är ungefär det samma. Under den här perioden pratade jag knappt med min mamma, förutom när jag var arg eller ledsen för något hon hade gjort. Jag bodde hos min pappa och de gånger jag besökte min mamma stannade jag innanför ytterdörren, beredd att gå därifrån. Jag spenderade tre dagar på cirka fem månader hos min mamma och då var jag endast där dagtid. Det här är något av det tyngsta jag har gjort. Jag rekommenderar det inte men just då handlade det om att överleva.

 

Det är en stjärnklar kväll. Kylan biter i kinderna när hon svänger in på gårdsplanen. Hon spejar mot fönstren för att se om det lyser. Det gör det. Hon saktar farten, när hon närmar sig dörren, tills hon står alldeles stilla. Hjärtat bankar i bröstkorgen, av hopp men också av rädsla. Vad möter henne på andra sidan dörren? Tänk om mardrömmen blivit verklighet? Åh, gode gud, det får inte vara så! Låt det inte vara så!

Tankarna snurrar i huvudet när hon sätter nyckeln i låset. Hon tar ett djupt andetag och går in. Redan på tröskeln grusas alla förhoppningar när lukten av tobak och alkohol slår emot henne. Hoppet, som för en sekund sedan brann som en liten låga, har ersatts av den välbekanta dimman. Den tjocka dimman, som breder ut sig överallt och är ogenomtränglig för ljuset. 

Hon stänger dörren och tittar in. Genast möts hon av mammans blick. Hon ser forskande in i hennes ögon en stund, för att få svar på den fråga de båda redan vet svaret till. Ett par sekunder ser de tyst på varandra, sedan börjar förhöret.

- Har du druckit? frågar hon.

- Nej, svarar mamman.

- Varför ljuger du? Jag ser väl själv att du har det. 

- Nej, det har jag inte.

Tio minuter fortsätter i samma stil, tills hon inte längre kan hålla tillbaka tårarna. All oro och rädsla väller ut, som när en damm brister. All skam och sårbarhet och ilska. Allt det, som hon normalt är så duktig på att dölja, visar hon för mamman, i hopp om att detta ska få modern på rätt väg igen. Om hon visar hur hon har det. Om hon visar hur det i verkligheten är bakom den kalla fasaden, så kanske det blir en förändring.

- Varför måste du hålla på så här? Ser du inte hur det förstör våra liv? Tycker du det verkar som om vi har det bra? Fattar du inte att jag lägger mig varenda kväll och är rädd för att du ska dö! Hur kul tror du det är? skriker hon. 

- Men nu får du ändå ge dig! Du kommer bara hit och ropar och går på. Sluta vara så känslig hela tiden och överreagera för minsta lillla småsak! svarar mamman otydligt.

Orden träffar henne som ett slag i ansiktet och hon slutar gråta av ren chock. Hörde hon rätt? Det är första gången hon blir anfallen under ett förhör och mamman har träffat den ömmaste punkten. 

- Va? frågar hon osäkert.

- Jag sa, att du ska sluta förstora upp saker som inte är av betydelse. Det här är ingenting, det är bara en liten öl, svarar mamman lika otydligt som första gången.

Då börjar tårarna rinna för henne igen. Hon trodde aldrig att den här dagen skulle komma. Hennes älskade mamma, som alltid har förstått, som alltid har tröstat, som alltid har haft en lösning, är plötsligt borta. En främmande människa sitter framför henne. Människan talar och ser ut som mamman, men hela personligheten är borta. Gråtande skriker hon:

- Förstår du inte, att varenda jävla droppe räknas?! Du väljer hela tiden flaskan framför mig, hur tror du det känns?Tror du det är roligt att veta att ens mamma inte längre bryr sig om en? Va?!

Hon vet att hon talar för döva öron men bryr sig inte längre. 

- Jag kommer inte hit igen förrän du har slutat att dricka. Nu är det upp till dig; väljer du mig eller alkoholen! Och du ska veta att det är ditt eget fel när jag inte är här, det är ditt val, inte mitt!

Hon stormar ut genom dörren och smäller igen den allt vad hon orkar. Tårarna strömmar nerför kinderna och hon börjar springa. Hon bryr sig inte om ifall grannarna ser. Låt dem se, låt dem få veta allt, hon är trött på att dölja skiten!

När hon kommer ut till vägen saktar hon farten för nu är isklumpen i magen tillbaka. Hon vet att mamman och hon inte blir sams ikväll, kanske inte på ett bra tag. Ännu en orolig natt väntar, fylld av ånger och rädsla. Har hon förvärrat något nu? Har hon gjort så att ambulansen får tillkallas imorgon? Varför sa hon sådär? Hon måste få säga förlåt!

Men tänk om mamma inte lever imorgon?

 

(Det här hände för en lång tid sedan, idag skulle mamma aldrig säga något liknande. Alkoholism är en sjukdom och den förändrar människor. Man förlorar sig själv i sjukdomen och det är därför det blir så tungt för anhöriga. Vi har fått vår riktiga mamma tillbaka och för första gången på 15 år finns hon där 100%. Det är stort.)

 

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar