header

MITT BÄSTA RÅD TILL DIG SOM HAR DET SVÅRT

Skrivet av Maria Hagberg 12.07.2020 | 1 Kommentarer

I juni var jag ledare på barn-och ungdomslägren som ordnades i Ninni-verksamheten. På ungdomslägret blev jag ombedd att dela med mig av mitt bästa råd till ungdomarna. Det första som dök upp i huvudet var att prata. Ju mer jag tänkte på det, desto säkrare blev jag på att det är ett av de bästa råden jag kan ge. 

Människan är en social varelse som behöver närhet och umgänge för att överleva. För många år sedan fick jag höra en historia om en baby som hade dött på ett barnhem i Ryssland. Babyn hade fått alla grundbehov, såsom mat och sömn, uppfyllda men klarade sig ändå inte. Det visade sig att babyn hade legat ensam hela dagarna och tynade till sist bort i brist på kärlek. Det är ett tungt exempel men det visar hur starkt vårt behov av andra människor är. Vissa människor har ett mindre behov av socialt umgänge än andra men de flesta av oss behöver någon form av närhet eller en känsla av samhörighet. 

Vissa livssituationer gör att vi känner oss isolerade. Psykisk ohälsa eller sjukdomar överlag är en av dem. När du själv eller någon i din närhet drabbas är det lätt att dra sig undan vänner och bekanta. Känslor av skam, rädsla för att bli avvisad, att ingen förstår dig är vanliga orsaker. Dessutom lever vi i landet av sisu. Det är en utmärkt egenskap i de flesta fall men här går det snett. Många känner att de måste klara sig själva och att de inte kan lägga sin börda på någon annan.

Jag valde under många år att inte följa mitt eget råd. I barndomen blev allt för konkret om jag pratade om det och när jag blev äldre tyckte jag att det kändes meningslöst. Varför skulle jag utsätta mig för något så obehagligt som att vara sårbar när ingenting blev bättre där hemma av det? Jag ville inte visa mitt dåliga mående varken för mina kompisar eller för min familj. Jag tänkte att de inte förstår och att jag inte vill vara i vägen för dem. Under många år förstod jag nog inte heller hur jobbigt jag faktiskt hade det. Att gå runt med ständiga orostankar var en del av min vardag. Så jag höll tyst.

Jag blev utbränd hösten 2017 på grund av många orsaker men en av dem var att jag inte hade bearbetat mina erfarenheter ordentligt. I terapin började jag öppna upp och vågade äntligen känna det jag inte hade vågat känna tidigare. Och vet ni vad? Jag klarade av det. Jag säger inte att det var lätt men jag kunde hantera det. 

Jag nämnde att jag har gått i terapi men det behöver nödvändigtvis inte vara rätt alternativ för alla. Det är inte heller alla svåra situationer som kräver terapi. Min syster Johanna är den jag pratar mest med. Det som är bra med henne är att hon säger till om hon märker att problemet är för stort för henne. Inte rakt ut men hon brukar antyda att jag borde träffa någon professionell. Samma gäller andra vägen. Jag gör likadant om jag anser att hon behöver mer hjälp än jag kan ge. 

Det är inte det lättaste att hitta en person som man är villig att öppna upp sig för. Man ska hitta rätt i en djungel av personkemi, erfarenheter, terapiform, verksamhetsställe osv. Jag vet att det känns som att man bara vill ge upp när man har träffat många och ingen verkar fungera. Det enda jag kan säga till det är att hålla ut. Det är värt mödan när man äntligen hittar någon som känns rätt.

Min poäng med hela inlägget är att vi måste prata om våra problem. Jag har testat att springa undan mina problem, gräva ner dem, ignorera dem, skylla dem på någon annan... Tro mig när jag säger att inget av sätten fungerar. Det var först när jag började prata om mina jobbiga erfarenheter som jag började bearbeta dem på riktigt. Det är okej att visa dina känslor och det är okej att låta en annan människa finnas där för dig. Jag är absolut inte bekväm i rollen som behövande. Jag har varit den som andra behöver så länge att det är där jag känner mig hemma. Men också jag lär mig. Jag har insett att jag är en mycket bättre hjälpare när jag själv vågar gå sönder och be om hjälp.

En klok person sa nyligen till mig: "Vi har mycket att gråta över. Vi ska gråta tills vi är genom mörkret. Då kan vi bli hela." Jag håller fullständigt med. När jag äntligen vågade börja känna, grät jag många tårar och fler har det blivit med åren. Man måste inte gråta inför någon, jag har fortfarande svårt för att gråta inför andra, men det är helande att dela med sig av det man gråter för. De gånger jag har varit stoltast över mig själv det senaste året är när jag har varit sårbar, eftersom jag vet hur lång tid det tog för mig att nå hit.

Kommentarer

  • Bim 16/07/2020 7:28pm (27 dagar sen)

    Så bra skrivet! Kloka och tänkvärda ord. Tack!

    • Maria Hagberg 19/07/2020 9:18pm (24 dagar sen)

      Roligt att höra!

Skriv en kommentar