OM MEDBEROENDE

lördag 13 januari 2018 - 17:20 | 2 Kommentarer

Hela mitt liv har jag känt mig fastkedjad vid min familj. Det är först de senaste två åren jag på riktigt har känt mig fri att arbeta mot mina mål och förverkliga mina drömmar. Ännu i början av mina studier var mamma dålig på grund av mediciner. Jag pratade om utbyte men visste innerst inne att det aldrig skulle gå så länge mamma var i så dåligt skick. Jag kunde inte lämna henne, om något skulle hända, och jag kunde inte lämna min syster med allt ansvar av samma anledning. 

Jag älskar min familj men det är otroligt påfrestande att inte kunna leva sitt liv som man vill. Under åren har otaliga personer vänligt men bestämt försökt förklara för mig att jag måste leva mitt eget liv, inte mammas. Jag kan inte göra något åt hennes missbruk och därför borde jag fokusera på mig själv. Lika många gånger har jag försökt förklara varför det inte går. Jag har försökt få dem att se bojan runt min fot men det är näst intill omöjligt för den som inte själv har upplevt dess makt. Bojan som jag talar om kallas medberoende

För Johanna och mig har medberoendet tagit sig uttryck i form av omhändertagande, vilket troligen är den vanligaste formen av medberoende till en missbrukare. Vi vågade aldrig lämna mamma ensam när hon var dålig. Tänk om hon skulle ha lämnat på spisen? Eller skadat sig? Eller ha behövt ambulans? Dessutom måste vi se till att hon åt, att hon tog hand om sig själv osv.

Vi fanns till hands alla dygnets timmar, även när vi var hos pappa. (Mina föräldrar bor cirka 1,5 kilometer från varandra.) När mamma var dålig ville vi åka dit för att se att hon mådde bra (och levde!) men pappa sa oftast nej. Jag tror att han försökte skydda oss från att se eländet men det resulterade i att vi fick leva med oron tills vi fick ett livstecken från mamma. 

Det jag nyss har berättat om kanske många ändå tycker att man kan uthärda. Det handlar i slutändan "bara" om oro och vi kan trots allt inte påverka en annan människas handlingar. Jag håller fullständigt med om det. Låt mig därför berätta om den andra sidan av medberoende, nämligen skuldkänslor. 

Nu tycker kanske någon att det är missbrukaren, som borde ha skuldkänslor, inte de anhöriga men det är många, speciellt barn, som känner skuldkänslor för sina föräldrars missbruk. Om jag bara gör det här slutar mamma/pappa dricka. Om jag inte gör det här slutar mamma/pappa dricka. Det värsta är att skuldkänslorna finns där hur man än gör. För faktum är att ingen kan få en missbrukare att sluta missbruka, utom missbrukaren själv.

Jag talar om medberoende ur ett barns synvinkel men "symptomen" är ganska lika för andra anhöriga. Barn i missbrukarhem blir ofta mamma eller pappa till sin missbrukande förälder. Man känner samma ansvar för sin förälder som man skulle göra för sitt barn. Grundbehoven måste täckas: mat, sömn, och någon form av hygien. Det ska vara rent och städat och så måste man se till att hemmet är en så skadefri miljö som det bara går. Samtidigt måste man få föräldern att sluta missbruka. Utpressning, tårar, ilska, resonemang, inställsamhet, glädje, oro. Jag tror att de flesta har gått igenom hela spektrumet av känslor för att hitta något som biter på föräldern. Alltid utan resultat. Men man försöker igen och igen och igen. Man finns där och man försöker och man ger inte upp. Att lämna föräldern är lika med att ge upp hoppet. 

Det är ungefär så det känns att vara medberoende till sin förälder. Då förstår ni kanske varför det är så svårt att bryta sig loss. Somliga klarar det men de flesta stannar kvar. 

De som hjälper barn i den här situationen borde vara lyhörda för vad barnen säger. Inget barn ska behöva växa upp med en missbrukande förälder men de som gör det borde få chansen att känna sig hörda och förstådda. Barn som växer upp så här är oftast mogna långt över sin ålder och till och med ganska små barn kan ha förståelse för vad det är som sker. Barnet är ofta den i förälderns närhet som ser och hör mest, till och med mer än andra anhöriga, men de blir ofta överröstade av de som "vet bättre". 

Att hjälpa någon som är medberoende är svårt. Nästan lika svårt som att hjälpa den beroende. Situationen känns ofta låst, eftersom den anhöriga på ett sätt också har ett missbruk. Det här är något som den anhöriga måste komma till insikt om själv. Ogenomtänkta, självklara kommentarer som "du måste leva ditt eget liv" leder ingen vart. De skapar bara en känsla av att vara missförstådd och lägger större press på en redan alltför pressad person. Istället kan man visa att man ser det omöjliga i situationen och försöka stöda den anhöriga så gott det går. 

Kategorier:

Missbruk

2

Kommentarer

  • Christina

    13.03.2018 20:24 (3 månader sen)

    Vad du är modig! Att dela med dig av dina erfarenheter och känslor i något så stigmatiserande som missbruk. Stigmatiserande både för missbrukaren som barnen som växer upp runt det. Framförallt hårt är samhället mot mammor som missbrukar när det kommer till skulden och skammen i sjukdomen. Jag är själv barn till missbrukare och under uppväxten har jag tagit på mig ansvaret och utövat kontroll mot mina föräldrar. Jag tror det är där den värsta utmaningen för dem som finns runt individer som gör illa sig själva, att släppa kontrollbegäret. När jag var tonåring bekantade jag mig med begreppet medberoende och kallade mig själv maskrosbarn, för det var precis vad jag kände mig. Som en växt samhället försökte rycka upp med rötterna i jakt efter den perfekta gräsmattan eller som den där solgula växtkraften som slår rot i den mest oväxtvänliga asfalt. Problemet är att medberoende blev en del av min självbild och interna kognitiva processer ägnade sig åt att hålla den bilden stabil. Jag omgav mig med människor som bekräftade den bilden och där mina vanliga beteenden kunde få fortsätta. Överdrivet omhändertagande och den konstanta oron som jag bara kunde släcka genom att utföra kontroll. Och jag höll i begreppet medberoende som en snuttefilt, och lika mycket som jag mådde dåligt av att vältra mig i min roll som medberoende hade jag svårt att släppa den. Men egentligen tror jag att jag mådde dåligt för att jag inte hade sunda relationer, varken med syskon eller vänner eller i kärleken. Och när jag blev utbränd blev jag lämnad ensam efter att hållit en människa vid liv, av samma person jag investerat all min hälsa i. Samtidigt har jag skyllt detta på medberoendet. Jag brukar inte kommentera, och jag trillade in på din blogg av en slump, men jag kände bara en så stark vilja att berätta att jag har gått igenom allting du gör. Och det du skriver om att oroa sig inte är så farligt, men att oroa sig är att gå med konstant rädsla och det är tunga grejer! Det kostar på! Men framförallt ville jag säga att begreppet medberoende är något som hjälper en i början, men kan också vara ett fängelse om man gör det till sin självbild. Och om du läser bara en bok under året läs "Självkänsla: bortom populärpsykologi" av Magnus Lindwall (2011). Det uppstod ett paradigmskifte i hur jag såg migsjälv och andra. Jag önskar dig lycka till i livet! Vila massor, tacka nej utan dåligt samvete och var omkring människor som visar acceptans för hela dig. :)

    • Maria Hagberg

      21.03.2018 10:16 (3 månader sen)

      Jag känner starkt igen mig i din beskrivning. Det är först nu jag har blivit medveten om hur medberoende jag egentligen var och börjat distansera mig från personer som förstärkte det beteendet. Tack för boktipset. Jag ska kolla upp den. :)


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.