torsdag 9 november 2017 - 14:49

URSÄKTA, UTBRÄND?

"Työuupumus" (utbrändhet). Så står det i mitt sjukintyg tillsammans med en månads sjukskrivning. Jag fyller 23 år om nästan exakt två månader och här sitter jag nu, utbränd. Var gick det galet frågar jag mig?

För en vecka sedan kom "den berömda väggen" emot. Jag hade gått på högvarv i två dagar på grund av ångest och oroskänslor och på kvällen fick jag en panikattack. Efter det var utmattningen ett faktum. 

När jag började känna av ångesten för ett par månader sedan fick jag höra att jag var på väg att bli utbränd. Jag befann mig i gulzonen. Jag visste (trodde jag) vad det innebär att vara utbränd, eftersom Johanna blev det för ett och ett halvt år sedan och mamma när jag var liten så jag gjorde några livsstilsförändringar. Jag minskade på stressen och började ta dagliga promenader igen, något som jag hade slutat med i våras och inte börjat med på nytt. 

"Nu har jag tagit bort stressmomenten så nu börjar jag säkert må bättre", tänkte jag naivt och fortsatte att gå på föreläsningar, körövningar och andra åtaganden. Tror du att det hjälpte? Nej. 

Faktum är att jag hade ångest varje gång jag var tvungen att delta i något. Till sist blev det också ångestfyllt att träffa vänner. Jag oroade mig konstant för mitt mående och var rädd att något allvarligt var på gång. Det kändes som om jag höll på att bli galen av alla oroliga tankar och jag tänkte att det här slutar nog med att jag blir inlagd, vilket ökade ångesten. 

"Men du har ju sett så pigg ut" fick jag höra idag. Jag vet. Det var för att jag försökte hålla skenet uppe både för mig själv och för alla andra. Genom att delta i föreläsningarna och det andra var jag kapabel att fungera normalt. Dessutom hade jag fått veta att jag måste trotsa ångesten så att den inte tog över mitt liv. Väl framme på till exempel en föreläsning mådde jag hyfsat bra, trots att jag fick anstränga mig för att hålla fokus. Jag fick något annat att tänka på en stund och trodde att det var lösningen på problemet.

Jag skriver som om ångesten är något som inte längre plågar mig och faktum är att den senaste veckan har varit relativt ångestfri. De flesta gånger jag har haft ångest har varit innan jag ska iväg någonstans. Däremot har den ersatts av en enorm trötthet. Med trötthet menar jag inte det som jag känner när jag har haft en lång dag eller haft en fysisk ansträngning. Jag menar inte heller den trötthet jag upplever en fredagkväll efter en lång vecka. Det här är något annat. Jag förstod nog inte tidigare hur trött Johanna var när hon var utbränd eller hur trött mamma kan vara ibland (kroniskt trötthetssyndrom). Jag tror inte att någon kan förstå som inte själv har varit i samma situation. Man kanske tänker att "kom igen nu, det går nog" men det är inte så lätt.

För tillfället orkar jag vara fokuserad i ungefär 2-3 timmar, sedan behöver jag vila. Om något drar ut på tiden, får jag lida för det nästa dag. Ljudnivå och andra stimuli påverkar hur länge jag orkar. Det går till exempel bra att sköta någon hushållssyssla (i tysthet) i ett par timmar medan jag är helt slut i huvudet efter bara några minuter i butiken. Jag har också svårt med starka positiva och negativa känslor, eftersom de tömmer energilagret på en liten stund. 

Det känns lite som att jag går runt i en bubbla. Jag är närvarande men ändå inte. Jag har en konversation men samtalet når inte ända fram. Jag får ingen överblick och struktur i huvudet utan att rita upp det jag tänker på ett papper. Jag har svårt att tänka en vecka bakåt och framåt utan kalender. Jag är ljus- och ljudkänslig och stresståligheten ska vi inte ens prata om. Idag började jag känna mig stressad för att jag fick flera meddelanden samtidigt på WhatsApp. I förrgår stressade jag upp mig för att jag fick förslag på att göra något när jag redan hade en annan sak inplanerad senare på dagen. Mitt stressystem överreagerar för minsta lilla sak.

Sömnen har också den förändrats. Normalt sover jag hela natten och har varken problem med att somna eller att sömnen på andra sätt skulle störas. Redan i juli började jag vakna en gång framåt morgonen. Jag tänkte inte mer på det, eftersom det inte påverkade mitt liv. De senaste två månaderna har den ena gången blivit allt mellan en och fem gånger. Har jag en bra natt vaknar jag första gången cirka klockan sju och somnar om tills jag stiger upp. En dålig natt vaknar jag första gången efter tre och sedan med jämna mellanrum tills jag vaknar. Det är svårt att somna om och jag ligger och vrider och vänder mig i sängen.

Jag drömmer i princip varje natt. Den senaste veckan hade jag en natt när jag inte kom ihåg mina drömmar. Det gör att hjärnan känns aktiv även på natten och på morgonen har jag ofta obehagskänslor, eftersom drömmarna var så tydliga. Ni vet, när man vaknar mitt i en dröm och den hänger med en stund på morgonen? Jag har inte mardrömmar men de kan vara obehagliga ibland. Det är också svårare att få en tydlig gräns mellan natt och dag. Vissa dagar går jag runt i ett drömlikt tillstånd och när drömmarna har varit lika starka som minnen är det svårt att känna den naturliga rytmen.

Hur hamnade jag i den här situationen? Det har jag funderat på mycket den gångna veckan. Jag läste någonstans att den som blir utbränd ofta är chefens dröm. Det är personen som ständigt har något på gång, som är initiativtagande och effektiv. Det är personen som tar ansvar och hjälper andra på arbetsplatsen. Personen har en positiv inställning till livet och ett socialt nätverk. Med andra ord den som man minst förväntar sig att ska råka ut för utmattning. 

Jag hör definitivt till den kategorin. "Chefens dröm" låter lite skrytsamt men resten stämmer bra in på mig. Jag är en person som har svårt att säga nej för jag vill ju så gärna! När någon mår dåligt försöker jag vara där som stöd och visa att personen inte är ensam. Jag tycker om att engagera mig i det som intresserar mig och tar mina uppgifter på allvar. Jag vill känna mig behövd, vilket många gånger har lett till att jag har tagit på mig för mycket. 

När jag tittar tillbaka på året (och åren) finns många orsaker som har lett till utbrändheten. Jag är lite frustrerad över att jag inte tog itu med vissa saker innan det gick så här långt men det är lätt att vara efterklok. Jag tror faktiskt inte att jag kunde ha gjort så mycket annorlunda än jag har gjort. Vissa saker, som har börjat dyka upp i terapin, var jag inte redo att ta upp tidigare. Dessutom tror jag att jag så att säga behövde "nollställas". Jag tror inte att jag hade förändrat mycket utan den här erfarenheten.

För det är så jag ser det. En erfarenhet som ger mig möjlighet att fundera om kring mina mål och värderingar och vad jag egentligen vill här i livet. Vad som är viktigt och mindre viktigt att prioritera för mig. I våras var jag så fokuserad på mina mål att jag glömde bort det som betyder mest: familjen och hälsan. Jag ser redan framsteg i mina familjeförhållanden och hälsan kommer förhoppningsvis med tiden. 

Nu ska jag tillfredsställa de behov jag har berövat kroppen det senaste året. Vila, motion och återhämtning. 

(Om du tog dig igenom hela texten, så applåderar jag! :))

 

onsdag 18 oktober 2017 - 13:35

RUTINER I VARDAGEN

Jag börjar så småningom komma in i mina rutiner igen. Eller jag borde kanske säga mina nya rutiner. De gamla ledde på många sätt till att jag hamnade i den här situationen. För några veckor sedan kändes det som om livet vändes upp och ner men vartefter veckorna går lär jag mig att leva med ångesten. En dag i taget, ibland en timme i taget. 

Igår fick jag äntligen träffa en psykolog. Min ångest verkar bero på stress. De flesta symptomen jag har förknippas med stress och utmattning, bland annat ljuskänslighet, tinnitus, trötthet och svårt att fokusera där det är mycket ljud. All oro jag har haft över mitt mående den senaste månaden har ökat stressen, vilket har gett mer ångest och så har det blivit en ond cirkel. Oron (vi kan också kalla den mental stress) har byggts upp sedan jag var liten och i år fick den en näringsrik miljö att frodas i när jag upplevde långvarig fysisk stress. Jag är inte utbränd men om grönt betyder att jag mår bra och rött att jag är utbränd, befinner jag mig i gulzonen.

För att visa hur det påverkar mitt liv kan jag berätta om gårdagen. Jag började alltså dagen med att träffa psykologen. På vägen hem for jag via universitetet med ett papper som skulle lämnas in samt en sväng via posten. Jag hade sovit dåligt på natten och var trött så jag sov en halvtimme när jag kom hem (det är nytt för mig, jag har aldrig varit en person som sover på dagen). När jag vaknade åt jag lunch och gjorde en mindre uppgift till kandidatavhandlingen. På eftermiddagen gick jag en promenad och efter det körde jag till Vasa för att träffa kompisgänget. På hemvägen handlade jag mat och tankade. Tidigare skulle det här ha varit en lätt och avslappnad dag och så kändes det också igår.

Det gör det inte idag. Jag vaknade kring åtta men somnade om. När jag vaknade nästa gång var ångesten fullt på. Jag hade haft en verklig dröm (inte obehaglig, bara väldigt verklig) och kände mig ganska borta. Jag hade hög puls och snabb andning. Jag mådde illa och hade ingen aptit. Hela kroppen kändes tung och trött. Jag är fortfarande trött och det tar extra energi att försöka följa mina tanketrådar. Det piper/ susar i öronen (trots att jag inte upplevde höga ljudnivåer igår) och det känns som om jag befinner mig i en bubbla. Den reaktionen bara för att jag hade en "normal" dag igår. Det är lätt att tro att man kan göra allt som vanligt bara för att man har en bättre dag men det gäller att veta sina gränser. Det är något jag sakta men säkert börjar lära mig. 

Det är dagar som denna som rutiner är ytterst viktiga för mig. Jag hade enkelt kunnat hoppa över frukosten men jag vet att jag börjar må sämre om jag inte äter regelbundet (det gäller också normalt) så jag tvingade i mig lite frukt. Ett par timmar senare hade ångesten avtagit så då kunde jag äta en andra, lite kraftigare frukost. Jag ser till att få i mig frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål alla dagar men de dagar jag mår sämre äter jag lättare mat. 

Varje dag försöker jag få in åtminstone en promenad, helst två kortare om jag är hemma hela dagen. Det hjälper mot ångesten. Dessutom är det viktigt för mig att komma ut så att jag inte sitter inne och grubblar för mycket. Min syster bor en halv kilometer bort och det är lätt att svänga in om jag går förbi. Hon är i princip den enda personen jag visar alla mina känslor åt och jag börjar oftast må bättre (om jag har en dålig dag) efter att vi har pratat en stund. Det hjälper förstås mycket att hon själv har gått igenom samma sak. Jag försöker också ha någon programpunkt, till exempel att träffa en vän eller handla, på dagen men det beror på hur trött jag är. Det viktigaste är att jag lyssnar på kroppen. Idag till exempel blir det inte särskilt vilt program. 

Jag måste bli bättre på att få in stunder på dagen när jag bara är. Det är viktigt att kunna stänga av sina tankar ibland och låta hjärnan vila. Det har jag aldrig varit bra på. Jag kan ta det fysiskt lugnt men det är sällan hjärnan är riktigt stilla, förutom när jag sover. Mindfulness har blivit ett modeord men det är viktigt att kunna släppa stressen en stund. Mitt mål i hela härvan är att försöka bli en lugnare person och att få in hälsosamma (läs: stressfria!) rutiner i vardagen.

Vi borde alla bli bättre på att lyssna på oss själva. Jag var en idiot som ignorerade tecknen när jag fick dem och nu sitter jag här. En nyttig läxa men jag hade gärna undgått den. Samtidigt kunde tidspunkten inte ha varit bättre (om vi ska försöka se något positivt), eftersom jag knappt har några föreläsningar i höst. Mitt enda pågående projekt är kandidatavhandlingen och den tar jag i egen takt.

I flera år har jag känt att jag är i riskzonen för att bli utbränd men jag har inte gjort desto mer för att minska riskerna. Om du är en person som lägger dig själv i den kategorin, börja i tid. Lär av mina misstag och reagera på de tecken som din kropp ger dig. Du tackar dig själv i slutändan. :)

söndag 8 oktober 2017 - 21:28

UR DIMMAN I HÄLSAN

Idag är första dagen på länge som jag har känt igen mig själv. Jag mådde inte bra när jag vaknade men under dagens lopp lättade dimman. Jag åt lunch tillsammans med Johanna, Andreas, pappa och Maria och hade en riktigt trevlig eftermiddag. Jag kommer definitivt att ha många dåliga dagar ännu men det gör också att dagar som denna är värdefulla. Det ger mig en möjlighet att tanka energi inför dåliga dagar och hopp om att jag tar mig ur det här. För mig är det inte frågan om utan när jag börjar må bättre men det kommer förstås att ta tid. 

Jag började fundera på en sak häromdagen. Jag läste en blogg och stötte på uttrycket "psykisk hälsa". Jag hajade till och stannade upp. Jag kände nästan att jag hade en aha-upplevelse. Varför talar vi alltid om psykisk ohälsa när vi istället kunde prata om psykisk hälsa? När vi diskuterar vår fysiska hälsa (se där!) är det sällsynt att vi talar om vår ohälsa. Vi kan säga påståenden som "min hälsa är inte så bra" eller "jag har inte hälsan just nu" men vi pratar aldrig om att "jag har ohälsa".

Däremot är det precis det vi gör när vi pratar om vår mentala hälsa. Säg till någon som inte är insatt i psyket att du lider av psykisk ohälsa och redan innan du har hunnit till din diagnos kan du se hur fördomarna triggas igång. Mentalsjukhus, elchocker, bältesläggning, hjäälp! Så igen, varför börjar vi inte prata mer om psykisk hälsa istället? Hälsa är ett ord som klingar positivt. Hälsa är viktigt för de flesta och många strävar efter att ha en god hälsa. Om vi pratar om fysisk hälsa, tycker jag att vi också borde fokusera mer på psykisk hälsa. 

Jag vet inte om jag är naiv i mina funderingar men för mig känns det mycket bättre att prata om min psykiska hälsa än min psykiska ohälsa. När jag pratar om hälsa känns det som om jag har något att arbeta mot medan "ohälsa" känns som en dom. Jag känner inte att jag lider av "psykisk ohälsa", snarare att jag har en svacka i min psykiska hälsa, till exempel som när man har brutit ett ben (en mycket förenklad jämförelse). Det tar tid att läka men till sist blir man frisk igen. Det finns många människor som har fysiska åkommor men ändå anser att de har hälsan i skick. Då gäller väl detsamma för den psykiska hälsan?

Jag förstår att psykisk ohälsa är ett samlingsbegrepp för många svårdefinierade sjukdomar och det är lättare att i vissa sammanhang bara säga att man lider av psykisk ohälsa än att gå djupare in på ämnet. Jag vet att många diagnoser är så allvarliga att man helt enkelt är tvungen att tala om psykisk ohälsa. Jag menar inte att vi kan ta bort begreppet men vi kanske kunde fundera på om vi är tvungna att tala om ohälsa i alla sammanhang eller om det är på tiden att vi försöker få bort lite av den negativitet som finns kring ämnet. Jag är övertygad om att benämningen är en del av problemet med fördomar kring psykisk (o)hälsa.

Slut på söndagssvamlet!