header

UNGA KVINNOR OCH PRESTATIONSÅNGEST

Skrivet av Maria Hagberg 16.07.2019 | 2 kommentar(er)

Jag funderar ofta på varför unga kvinnor idag lider av så stor prestationsångest. Har det alltid varit så eller har något i samhället förändrats? Unga män eller män i allmänhet kan självklart också känna press på att prestera men av någon anledning är det ändå unga kvinnor som ligger i fokus. Jag såg nyligen Yle:s dokumentär Så jävla duktig och jag rekommenderar alla mina läsare att göra detsamma. Dokumentären följer fem unga kvinnor som på ett eller annat sätt lider av prestationsångest och psykisk ohälsa till följd av det. Den ger en bra bild av vad prestationsångest är och hur lika men ändå olika det är för alla människor.

Jag kände igen mig i mycket av vad personerna i dokumentären berättade om. Jag har lidit av prestationsångest sedan högstadiet men känslan av att vara otillräcklig har följt mig sedan lågstadiet. Redan som barn förstod jag att mammas missbruk inte var socialt accepterat och att det gjorde mig annorlunda än mina kompisar. Jag hade alltid en känsla av att våra problem hemma gjorde att jag inte dög som kompis åt många av mina kompisar. Vissa föräldrar visade tydligt att de var av den åsikten, vilket gjorde att jag hade svårt för att prata med andra kompisars föräldrar av rädsla för att de skulle avvisa mig. Det fanns en flicka som hette Chasmine som jag gärna hade blivit god vän med i lågstadiet men jag kände mig inte värdig att umgås med henne. I nian började vi umgås mer regelbundet och idag är hon min allra bästa vän. Det tog mig ändå många år innan jag vågade tro på att hon men i synnerhet hennes familj ansåg att jag var en värdig vän.

En stereotypisk bild av barn som växer upp i missbrukarhem är att de går samma väg till mötes eller att de kommer att misslyckas på ett eller annat sätt. Jag visste redan som tonåring att jag vill göra något bra med mitt liv men jag kände att jag måste bevisa åt omvärlden att jag kunde klara av det. Min syster gjorde uppror mot våra föräldrar och det ökade min prestationsångest ännu mer. Vi måste visa en välpolerad fasad så att alla ser att vi inte definieras av problemen hemma. Jag presterade bra i skolan, jag festade inte och ställde inte till problem. Alla berömde mig för att jag var duktig i skolan och uppförde mig väl. Jag kände ändå aldrig att jag räckte till.

Jag tror att mitt starka medberoende under tonåren kom sig av min känsla av otillräcklighet. Jag ville inte vara den som hjälper andra men samtidigt fick jag bekräftelse på att jag var bra på något. Jag insåg att jag kunde använda mina negativa erfarenheter till något positivt och då försvann en del av skammen kring mammas missbruk. Problemet var bara att jag engagerade mig alldeles för mycket både i familjen och i kompisarna för att slippa känna mina egna negativa känslor.

I samband med min utbrändhet började jag ifrågasätta mina motiv för att prestera i vissa situationer. Jag hade i många år förnekat att jag är en perfektionist eller har ett behov av att prestera men när livet vändes upp och ner blev jag tvungen att börja fundera på vad som gick snett. Min slutsats blev att jag visst har ett behov av att prestera bra. Till skillnad från vissa personer i dokumentären har jag inget behov av att vara bäst men jag är rädd för att andra ska tycka att jag inte lever upp till förväntningarna och bli besvikna. Under studietiden började jag känna av andras förväntningar på mig. Mina föräldrar har aldrig krävt att jag ska prestera bra eller skaffa ett välbetalt jobb men jag kände att det fanns andra som tyckte det. Jag vikarierade på dagis i ett och ett halvt år vid sidan om studierna och insåg att jag definitivt vill arbeta med barn i framtiden. Jag trivdes bra i rollen som barnskötare men fick många gånger kommentaren att jag åtminstone borde bli barnträdgårdslärare med tanke på att jag har en universitetsexamen. Något annat vore att sänka sig till en lägre nivå. Det enda jag kunde tänka i sådana situationer var: VARFÖR? Ändå lyssnade jag till dessa personer och kände ännu större krav på att prestera. 

Jag lärde mig den hårda vägen att man inte kan leva upp till andras förväntningar. Under sjukskrivningen blev jag tvungen att acceptera att jag helt enkelt inte klarade av vissa saker men att jag hade ett människovärde även utan prestationer. Jag insåg även att jag inte strävar efter ett välbetalt jobb. Jag vill bara må bra och trivas i mitt kommande yrkesliv. Häromdagen fick jag en kommentar som berörde kommande yrken. Något i stil med att det jobb jag funderar på till att börja med ligger under min kompetensnivå... Lyckligtvis har utbrändheten lärt mig något och den här gången skakade jag bara av mig kommentaren. Varför ska jag bry mig om vad andra tycker om jag trivs med det jag gör? 

Jag önskar att jag kunde vara lika säker på alla områden i mitt liv men det är jag tyvärr inte. Jag har kommit så långt att jag vet att prestationer inte definierar mig som person men jag funderar ofta på om jag duger i olika situationer. Pratade jag för mycket? Skrattade jag för högt? Var jag för påträngande/undfallande? Jag har svårt att lita på att andra verkligen vill umgås med mig och kan egentligen bara umgås avslappnat med familjen och mina allra närmaste vänner. I de flesta andra situationer tänker jag på hur jag uppför mig. När jag är tillsammans med nya personer, ger jag ofta intrycket av att vara tystare än jag är bara för att jag är rädd för att säga fel saker. Eller så håller jag upp en sprallig och glad fasad, vilket gör att jag är helt slutkörd när jag kommer hem. Jag är överlag en glad person men ibland önskar jag att jag kunde visa om jag har en dålig dag.

Ett av de områden som ger mig störst prestationsångest i dagens läge är musik. Jag har alltid haft ett tudelat förhållande till musik. Att sjunga och spela instrument får mig att må bättre än mycket annat samtidigt som jag känner ett stort behov av att prestera. Sången är lättare att njuta av men så fort jag sätter mig vid ett piano kommer prestationskraven smygande. Jag kan inte ens spela ett stycke för familjen utan att först be om ursäkt för att jag inte kan stycket helt perfekt och då har jag ändå tagit pianolektioner i nio år! Jag började ta musiklektioner igen i höstas men var tvungen att sluta på grund av prestationsångesten. Den tog kål på glädjen av att spela. Jag har sjungit i kör sedan gymnasiet och det är först i år som jag har börjat njuta av att sjunga även de gånger då rösten inte är i skick.

Ibland ifrågasätter jag mitt val att blogga på en så allmän portal som Sevendays. Jag är tacksam för att jag kan nå ut till många människor men samtidigt ökar det min prestationsångest. Alla detaljer måste vara rätt, all grammatik korrekt, så jag skriver om och om och är oftast inte nöjd. Jag vill så gärna skriva men ibland orkar jag inte stå emot kritikern inom mig och då låter jag bli att publicera inlägg. Samtidigt är det en utmaning jag är villig att anta, för jag vet att jag måste våga för att vinna över ångesten.

Jag vet att prestationsångesten till största delen sitter i mitt eget huvud och jag jobbar med den och utmanar mig själv varje dag. Jag vill bara visa att vem som helst kan lida av prestationsångest. Min syster brukar påpeka att jag alltid vet hur jag ska bete mig i olika situationer och vad som är rätt och fel att säga men förhoppningsvis visar det här att även personer som verkar ha saker och ting under kontroll kan känna osäkerhet och otillräcklighet.


KOM MED I SE MEJ!

Skrivet av Maria Hagberg 07.02.2019

Här är vårens tidtabell för Se mej!-grupperna i Vasa och Närpes.

Det har varit roligt och inspirerande att följa med hur grupperna har utvecklats. Tröskeln är låg för att delta: ingen anmälan behövs och nya deltagare tas alltid emot med öppna armar. Man får komma och gå som man vill och man behöver inte delta i diskussionerna om det inte känns bra. Man kan få många insikter bara genom att lyssna. 

Sprid gärna infon till alla som du tror kan ha nytta av grupperna. Råkar du själv vara den personen så är du varmt välkommen med i våra trevliga gäng!

Tidtabellen för gruppen i Vasa hittar du här och tidtabellen för Närpes hittar du här.

 


"ALLT ÄR BRA" FAST ALLT ÄR FEL

Skrivet av Maria Hagberg 24.06.2017

Två av mina nära vänner lider av psykisk ohälsa. De mår så dåligt att jag flera gånger har suttit på akuten med dem. Jenny bad mig att skriva ett gästinlägg till hennes blogg och jag tycker att det också passar här. Hon är öppen med sina erfarenheter men min andra vän vill inte tala offentligt om sina upplevelser.

Psykisk ohälsa får en allt synligare roll i samhället. Fler och fler vågar gå ut med sina historier och det blir hela tiden mindre tabu att prata om det. Vi läser om personer som själva lider av psykisk ohälsa men det är sällan som närståendes perspektiv kommer fram.

Missbruk är en form för psykisk ohälsa så jag har levt i närheten av det största delen av mitt liv. Det är ändå stor skillnad på att vara anhörig till en missbrukare och vän till någon med psykisk ohälsa och jag har upplevt problematiken på olika sätt. Oftast har jag haft nytta av att ha vuxit upp med ett missbruk hemma men ibland har det gjort att jag har haft svårt att hantera mina vänners problem.

Som jag redan nämnde kommer jag bara att berätta om en av mina vänners sjukdom, trots att det på vissa punkter finns likheter. Jenny lider av depression, självskadebeteende, ångest och borderline. Redan i den beskrivningen förstår ni att det finns och har funnits en hel del problem. 

För att för min del få början på den här historien måste vi gå tillbaka till gymnasiet. Första året gick utan problem. Mot slutet av året började jag fundera på hur Jenny mådde men det kom aldrig på tal. Andra året kom. Höstterminen gick men kring jul började vi ana oråd i kompisgänget. Båda mina vänner visade tecken på att något inte stod rätt till men när vi frågade sa de att "allt var bra".

Under en klassresa på vårterminen blev det plötsligt kristallklart att Jenny inte mådde bra. När vi kom hem gick det en tid men så bestämde jag mig för att fråga henne om det. Samtidigt hade jag också frågat min andra vän hur hon hade det. Det visade sig ganska snabbt att båda två behövde professionell hjälp och det blev början på en lång och lärorik resa som ännu inte är till ända.

När mina föräldrar skiljde sig ordnade min pappa så att jag och min syster fick börja gå i terapi. Det hängde med under en stor del av mitt liv och att prata har alltid varit lösningen på mina funderingar. Hemma har vi haft ett öppet klimat och vi har kunnat (och kan) prata med våra föräldrar om det mesta. Ju mer jag fick höra om mina vänners tankar, desto klarare blev det att de behövde prata med någon som var utbildad på området. Jag visste att jag inte hade kapacitet att agera psykolog till dem och övertalade dem att låta mig ta kontakt med en lärare. Det visade sig vara ett av de bästa besluten jag gjorde under gymnasietiden.

Vår lärare visste hur vi skulle agera. Hon hade kontakter och fixade någon att prata med åt mina vänner. Tyvärr gick det långsamt till en början och det var jag som fick höra en stor del av deras funderingar. Jag talade mycket med dem båda under sommaren och hela det sista året i gymnasiet. En gång frågade jag varför de vände sig till mig och svaret blev att de trodde att jag skulle förstå.

Tredje året kom tillsammans med studentskrivningarna. Mina vänners psykiska hälsa blev sämre och under höstterminen fick vi för första gången vara med om en panikattack. Känslan av hjälplöshet var överväldigande. Du kan inte göra något när en person är i ångestens grepp, förutom att bibehålla ditt lugn. Vi var 17-18 år den hösten och ingen av oss hade erfarenhet av något liknande sedan tidigare. Efter den gången blev panikattackerna ett återkommande inslag i vår vardag och vi lärde oss med tiden hur vi skulle hantera dem.

Ibland tänker jag tillbaka på gymnasietiden och förundras över hur jag stod ut med stressen som hela situationen skapade. En del av det svaret finns i formen av en person, nämligen den lärare jag först tog kontakt med. Under hela den intensiva andra halvan av gymnasiet fanns hon där för mig, nästan 24 timmar i dygnet. Hon gick långt över det en lärare ska göra och det måste ha varit en stor belastning för henne med. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat av situationen utan henne. Tack vare henne höll jag mig flytande i depressionsträsket som vi simmade i. Jag vågar inte tänka på hur det skulle ha gått för mig om jag hade varit ensam. 

Efter gymnasiet fick vi en naturlig distans till varandra. Vi lever våra egna liv men våra gemensamma upplevelser gör att vi fortfarande har ett starkt band. Jag själv och de andra i gänget har flera gånger suttit på akuten med dem och det är inte ovanligt att vi känner av ångesten hos dem när vi träffas. Jag är fortfarande i beredskap när jag träffar dem och läser av deras kroppsspråk in i minsta detalj för att avgöra hur de mår just den dagen.

Mina upplevelser av psykisk ohälsa genom mina vänner har påverkat mig mycket och i viss mån förändrat mig som person. Man kan inte gå igenom så mycket oberörd. Självklart har jag fått många negativa upplevelser men inte alla erfarenheter har varit dåliga.

Det finns en känsla som har hängt med från början och det är oron. Varje gång mina tankar går till mina vänner följer oroskänslan med. Jag är rädd för att de ska ta sina liv och den rädslan vänjer jag mig aldrig vid. Jag har lärt mig att inte tänka på den hela tiden men varje gång tanken dyker upp slår den till med full kraft. Jag tror att det är en omedveten orsak till att jag har börjat ta avstånd från dem det senaste året. Det är lättare att hantera rädslan när jag inte ser dem lika ofta. 

På höstterminen under mitt tredje år i gymnasiet började jag få problem med aggression. Jag kunde explodera för ingenting hemma och det gick självklart ut över min familj. Det är en normal reaktion med tanke på den stressnivå jag upplevde i skolan och på fritiden men det var ändå tungt. Tidigare hade jag varit försiktigare och hade egentligen aldrig en rebellperiod i tonåren. Jag kände inte igen mig själv och visste inte varför jag var så arg hela tiden. En kort tid före jullovet började jag prata med skolkuratorn men ilskan höll i sig. Det var egentligen först när jag flyttade hemifrån och fick lite distans till allt som hänt som det lugnade ner sig.

Precis som när man är anhörig till en missbrukare blir man ofta medberoende till dem som lider av psykisk ohälsa. Jag hade en ohälsosamt stor roll i mina vänners mående i gymnasiet och det gjorde att det tog en lång tid för mig att släppa det som varit. Jag märker att jag fortfarande har en tendens att ta rollen som psykolog men det har blivit lättare att gå ur den.

Det har varit svårt för mig att se de vänner jag en gång kände försvinna längre och längre in i mörkret. Vissa perioder har jag inte kunnat skymta dem bland skuggorna men så kommer ett livstecken som visar att demonerna inte har vunnit. Ibland är det svårt att veta vad jag ska säga när jag inte har träffat dem på ett tag. För några år sedan visste jag allt men i nuläget kan jag inte svara när mina föräldrar undrar hur de mår. För jävligt, jo, men inte mer detaljerat än så.

Det senaste året har jag kämpat med att bli en "normal" vän till dem igen. Det är underligt att plötsligt ha en vanlig kompisrelation till någon som jag stod så nära under ett par år. Samtidigt är det också otroligt skönt att inte veta allt. De vet att jag finns där när det gäller men jag behöver inte alla detaljer.

Det låter kanske konstigt men mina vänners sjukdom har också haft en positiv inverkan på mig. Jag är inte lika sluten som jag var tidigare. Jag blev helt enkelt tvungen att öppna mig i gymnasiet. Min kusin sa en gång att hon får en kram av min syster men hon ger mig en kram. Idag ger jag mer än gärna kramar.

Jag behåller lugnet i krissituationer. Efter att ha suttit bredvid någon som har en allvarlig panikattack eller ringt efter ambulansen när någon har självmordstankar har jag lärt mig att stänga av mina egna känslor i den stunden. Efteråt kan jag släppa fram min egen ångest och rädsla men det gäller att hålla huvudet kallt när det är allvar.

Jag är mer öppen för allt som har med psyket att göra och är sen till att döma andra människor. Jag vet hur mycket som kan pågå på insidan, trots att någon till det yttre verkar må hur bra som helst. Samtidigt har jag blivit en levande lögndetektor. Det lärde jag mig redan i samspel med min mamma men det utvecklades under gymnasietiden. Jag skulle vara miljonär om jag hade fått en peng varje gång jag genomskådade repliken "allt är bra". Jag är överlag bra på att läsa kroppsspråk. När någon har en panikattack finns det inte rum för särskilt mycket verbal kommunikation utan hjälparen får största delen av informationen genom att tyda kroppsspråket.

Jag har lärt mig många saker under de här åren. Det viktigaste är att veta mina gränser. Jag tog på mig alldeles för stort ansvar under gymnasietiden. Idag har jag lättare för att ta avstånd, trots att det ännu ger skuldkänslor ibland. Det är svårt att tänka på sig själv först när man är van vid att lägga sin energi på någon annan i den situationen. 

En annan viktig sak jag har lärt mig är att man måste våga be om hjälp. Ibland har du inget annat val och det gör dig inte till en svag person. Jag tycker tvärtom att det visar hur stark någon är. Det krävs mod för att visa sig sårbar inför en annan människa.

Jag är övertygad om att mina vänner kan börja må bättre. Jag levde nära ett missbruk i cirka 15 år och jag vet att man kan bli frisk från långvarig psykisk ohälsa. Det svåra är att förmedla hoppet efter många år. Att låta lika övertygande när man upprepar meningen "jag tror på en bättre framtid" för hundrade gången som när man uttalade orden första gången. Att visa ljuset och den normala vardagen. Att våga vara lycklig och må bra, trots att de lever i mörkret.

Nu ska jag avsluta ett alldeles för långt inlägg. Det är en komplicerad historia och även den här texten är för kort för att få med alla nyanser. Om du läser det här vill jag att du ska ta med dig tre saker:

1. Du ska inte klara allt själv.

2. Döm inte.

3. Acceptera det du inte kan förändra.

 

Och framför allt, ta hand om dig! 


-

Skrivet av Maria Hagberg 18.03.2017

Vad gör man,
när man inte räcker till?

Vad gör man,
när mörkret är för stort?

Vad gör man,
när kampen bara fortsätter?

 

Då ger man en kram.
Då pratar man om ljuset.
Då finns man där.

 

Vad gör man,
när man känner sig hjälplös?

Vad gör man,
när demonerna härjar?

Vad gör man,
när kampen tilltar i styrka?

 

Då sitter man bredvid.
Då visar man änglarna.
Då finns man fortfarande där.

 

Vad gör man,
när man ser ärren?

Vad gör man,
när man känner ångesten?

Vad gör man,
när vännen lider av psykisk ohälsa?

 

Då är man tyst.
Då är man lugnet.
Då finns man där.

 

Även när en fredagkväll slutar med ambulansfärd till akuten.