header

Visa inlägg taggade med 'ångest'

NÄR LIVET (ÅTER)VÄNDER

Skrivet av Maria Hagberg 14.08.2019 | 1 kommentar(er)

Den här veckan har jag nästan fått nypa mig flera gånger för att se om jag drömmer. I fredags fick jag höra om ett jobb, i måndags var jag på intervju och igår började jag jobba. Snabba ryck med andra ord. Jag blev anställd som skolgångsbiträde (assistent), ett yrke som jag verkligen trivs med. Jag har knappt hunnit känna efter den här veckan och hoppas att ett blogginlägg kanske får lite ordning i hjärnkontoret. Jag tror att känslan av overklighet kommer sig av att jag minns hur höstterminen såg ut för två år sedan och har lite svårt att ta in att livet faktiskt är så mycket bättre nu.

I augusti 2017 hade jag nyss kommit hem från en sommarkurs i Danmark. Jag hade inte varit hemma många dagar innan jag märkte att något kändes fel. Jag kunde inte sätta fingret på exakt vad men jag var inte mig själv. Jag visste att jag hade haft alldeles för högt tempo på våren och tänkte att det går säkert om bara jag tar det lugnare till hösten. Så blev det ju inte. Ni som har följt med bloggen ett tag kunde ta del av mina inlägg (finns i kategorierna "Utbrändhet" och "Ångest") under hösten, när jag försökte få klarhet i vad som egentligen hände med mig. Jag fick ångest och kunde i oktober knappt gå på en föreläsning eller till butiken på grund av den. I november blev jag sjukskriven.

Det känns som att jag skriver om en annan person, när jag tänker tillbaka på den tiden. Jag har förändrat mycket i mitt liv och dragit fram många dammiga skelett ur garderoben. En del var lätta att göra sig av med, andra hängde med ett tag. Bagaget som kändes tungt i början av terapin, känns många gånger lättare nu ett och ett halvt år senare. Jag känner mig helt enkelt lättare till sinnes och flera personer har påpekat detsamma åt mig. Min faster sa till och med att hon inte har sett mig så här sedan jag var barn, vilket säger ganska mycket, eftersom jag har levt med ångest sedan jag var sju år gammal.

Idag kände jag för första gången sedan sjukskrivningen tog slut att livet har återvänt. Jag har känt en enorm lättnad och tacksamhet de senaste dagarna. Sedan jag blev sjukskriven har jag känt en stor oro, för att jag aldrig skulle bli återställd igen, vilket jag tror att många utbrända upplever. Det känns som att man går i samma spår dag ut och dag in utan att något förändras. Man blir lite blind för de små framsteg man gör och märker inte att måendet och orken faktiskt blir bättre. Så kommer plötsligt en dag när man inser att man klarar mer än man har intalat sig själv de gångna månaderna och då måste man tänka om (igen). Jag vet att jag inte är helt återställd än, kanske jag aldrig blir det, och jag måste ta bra hand om mig själv för att inte bli utbränd igen. Det känns ändå fantastiskt att klara av att arbeta och jag vet redan att mina kolleger är ett härligt gäng. När jag nämnde utbrändheten under intervjun, frågade de hur DE kunde hjälpa MIG så att arbetet inte blir för tungt. Jag blev så paff att jag inte kom på något att svara.

Livet hinner vända många gånger under en livstid. Det har hunnit vända många gånger redan under mina tjugofyra år på jorden. Den här gången var det en positiv vändning men jag vet att det någon gång kommer en negativ vändning. En av de viktigaste lärdomarna jag har fått under de senaste två åren är att måendet går i vågor. Även en sämre period har ett slut. Just nu tänker jag njuta av känslan av att kunna arbeta igen och ta en dag i taget så får vi se hur det går. 


UNGA KVINNOR OCH PRESTATIONSÅNGEST

Skrivet av Maria Hagberg 16.07.2019 | 3 kommentar(er)

Jag funderar ofta på varför unga kvinnor idag lider av så stor prestationsångest. Har det alltid varit så eller har något i samhället förändrats? Unga män eller män i allmänhet kan självklart också känna press på att prestera men av någon anledning är det ändå unga kvinnor som ligger i fokus. Jag såg nyligen Yle:s dokumentär Så jävla duktig och jag rekommenderar alla mina läsare att göra detsamma. Dokumentären följer fem unga kvinnor som på ett eller annat sätt lider av prestationsångest och psykisk ohälsa till följd av det. Den ger en bra bild av vad prestationsångest är och hur lika men ändå olika det är för alla människor.

Jag kände igen mig i mycket av vad personerna i dokumentären berättade om. Jag har lidit av prestationsångest sedan högstadiet men känslan av att vara otillräcklig har följt mig sedan lågstadiet. Redan som barn förstod jag att mammas missbruk inte var socialt accepterat och att det gjorde mig annorlunda än mina kompisar. Jag hade alltid en känsla av att våra problem hemma gjorde att jag inte dög som kompis åt många av mina kompisar. Vissa föräldrar visade tydligt att de var av den åsikten, vilket gjorde att jag hade svårt för att prata med andra kompisars föräldrar av rädsla för att de skulle avvisa mig. Det fanns en flicka som hette Chasmine som jag gärna hade blivit god vän med i lågstadiet men jag kände mig inte värdig att umgås med henne. I nian började vi umgås mer regelbundet och idag är hon min allra bästa vän. Det tog mig ändå många år innan jag vågade tro på att hon men i synnerhet hennes familj ansåg att jag var en värdig vän.

En stereotypisk bild av barn som växer upp i missbrukarhem är att de går samma väg till mötes eller att de kommer att misslyckas på ett eller annat sätt. Jag visste redan som tonåring att jag vill göra något bra med mitt liv men jag kände att jag måste bevisa åt omvärlden att jag kunde klara av det. Min syster gjorde uppror mot våra föräldrar och det ökade min prestationsångest ännu mer. Vi måste visa en välpolerad fasad så att alla ser att vi inte definieras av problemen hemma. Jag presterade bra i skolan, jag festade inte och ställde inte till problem. Alla berömde mig för att jag var duktig i skolan och uppförde mig väl. Jag kände ändå aldrig att jag räckte till.

Jag tror att mitt starka medberoende under tonåren kom sig av min känsla av otillräcklighet. Jag ville inte vara den som hjälper andra men samtidigt fick jag bekräftelse på att jag var bra på något. Jag insåg att jag kunde använda mina negativa erfarenheter till något positivt och då försvann en del av skammen kring mammas missbruk. Problemet var bara att jag engagerade mig alldeles för mycket både i familjen och i kompisarna för att slippa känna mina egna negativa känslor.

I samband med min utbrändhet började jag ifrågasätta mina motiv för att prestera i vissa situationer. Jag hade i många år förnekat att jag är en perfektionist eller har ett behov av att prestera men när livet vändes upp och ner blev jag tvungen att börja fundera på vad som gick snett. Min slutsats blev att jag visst har ett behov av att prestera bra. Till skillnad från vissa personer i dokumentären har jag inget behov av att vara bäst men jag är rädd för att andra ska tycka att jag inte lever upp till förväntningarna och bli besvikna. Under studietiden började jag känna av andras förväntningar på mig. Mina föräldrar har aldrig krävt att jag ska prestera bra eller skaffa ett välbetalt jobb men jag kände att det fanns andra som tyckte det. Jag vikarierade på dagis i ett och ett halvt år vid sidan om studierna och insåg att jag definitivt vill arbeta med barn i framtiden. Jag trivdes bra i rollen som barnskötare men fick många gånger kommentaren att jag åtminstone borde bli barnträdgårdslärare med tanke på att jag har en universitetsexamen. Något annat vore att sänka sig till en lägre nivå. Det enda jag kunde tänka i sådana situationer var: VARFÖR? Ändå lyssnade jag till dessa personer och kände ännu större krav på att prestera. 

Jag lärde mig den hårda vägen att man inte kan leva upp till andras förväntningar. Under sjukskrivningen blev jag tvungen att acceptera att jag helt enkelt inte klarade av vissa saker men att jag hade ett människovärde även utan prestationer. Jag insåg även att jag inte strävar efter ett välbetalt jobb. Jag vill bara må bra och trivas i mitt kommande yrkesliv. Häromdagen fick jag en kommentar som berörde kommande yrken. Något i stil med att det jobb jag funderar på till att börja med ligger under min kompetensnivå... Lyckligtvis har utbrändheten lärt mig något och den här gången skakade jag bara av mig kommentaren. Varför ska jag bry mig om vad andra tycker om jag trivs med det jag gör? 

Jag önskar att jag kunde vara lika säker på alla områden i mitt liv men det är jag tyvärr inte. Jag har kommit så långt att jag vet att prestationer inte definierar mig som person men jag funderar ofta på om jag duger i olika situationer. Pratade jag för mycket? Skrattade jag för högt? Var jag för påträngande/undfallande? Jag har svårt att lita på att andra verkligen vill umgås med mig och kan egentligen bara umgås avslappnat med familjen och mina allra närmaste vänner. I de flesta andra situationer tänker jag på hur jag uppför mig. När jag är tillsammans med nya personer, ger jag ofta intrycket av att vara tystare än jag är bara för att jag är rädd för att säga fel saker. Eller så håller jag upp en sprallig och glad fasad, vilket gör att jag är helt slutkörd när jag kommer hem. Jag är överlag en glad person men ibland önskar jag att jag kunde visa om jag har en dålig dag.

Ett av de områden som ger mig störst prestationsångest i dagens läge är musik. Jag har alltid haft ett tudelat förhållande till musik. Att sjunga och spela instrument får mig att må bättre än mycket annat samtidigt som jag känner ett stort behov av att prestera. Sången är lättare att njuta av men så fort jag sätter mig vid ett piano kommer prestationskraven smygande. Jag kan inte ens spela ett stycke för familjen utan att först be om ursäkt för att jag inte kan stycket helt perfekt och då har jag ändå tagit pianolektioner i nio år! Jag började ta musiklektioner igen i höstas men var tvungen att sluta på grund av prestationsångesten. Den tog kål på glädjen av att spela. Jag har sjungit i kör sedan gymnasiet och det är först i år som jag har börjat njuta av att sjunga även de gånger då rösten inte är i skick.

Ibland ifrågasätter jag mitt val att blogga på en så allmän portal som Sevendays. Jag är tacksam för att jag kan nå ut till många människor men samtidigt ökar det min prestationsångest. Alla detaljer måste vara rätt, all grammatik korrekt, så jag skriver om och om och är oftast inte nöjd. Jag vill så gärna skriva men ibland orkar jag inte stå emot kritikern inom mig och då låter jag bli att publicera inlägg. Samtidigt är det en utmaning jag är villig att anta, för jag vet att jag måste våga för att vinna över ångesten.

Jag vet att prestationsångesten till största delen sitter i mitt eget huvud och jag jobbar med den och utmanar mig själv varje dag. Jag vill bara visa att vem som helst kan lida av prestationsångest. Min syster brukar påpeka att jag alltid vet hur jag ska bete mig i olika situationer och vad som är rätt och fel att säga men förhoppningsvis visar det här att även personer som verkar ha saker och ting under kontroll kan känna osäkerhet och otillräcklighet.


TRÖTTHET

Skrivet av Maria Hagberg 18.02.2018

Jag är trött.

Trött på mitt bleka ansikte

Trött på ringarna under mina ögon

Trött på att vandra i dimma

Trött på att inte orka

Jag är trött på tröttheten.

 

Det här skrev jag i november eller december. Då var utmattningen som störst och även småsaker gjorde mig trött. I januari började jag känna mig piggare och en del av tröttheten försvann. Hjärntröttheten är fortfarande kvar och det är något som många har svårt att förstå.

Jag har flera gånger fått höra att jag ser ut som vanligt. Att det inte märks att jag skulle vara sjuk. Att jag är mig själv. Det andra inte vet är att jag oftast har vilat innan jag träffar dem eller att jag vilar när jag kommer hem. Det andra inte vet är att jag troligen inte gör särskilt mycket mer den dagen och ibland också dagen efter att jag har träffat dem. Det andra inte vet är hur mycket energi det tar att hålla igång en konversation. Det andra inte vet är hur det är att vara trött.

Tänk dig att du har varit ute och festat. Det blev sent och du gick och lade dig frampå morgonsidan. Nästa dag vaknar du och känner dig trött. Du har huvudvärk, känner dig degig och seg. Huvudet fungerar inte riktigt som det ska. Du kanske har lite svårt att koncentrera dig och skulle helst av allt bädda in dig i bomull hela dagen. 

Ta nu de här symptomen gånger två. Lägg till ett konstant susande och pipande i öronen, ljus- och ljudkänslighet, ångest och lättretlighet. Ungefär så känns det att vara utbränd. Det är ingen vanlig trötthet och de gånger jag säger att jag inte orkar, så orkar jag faktiskt inte.

Det värsta med tröttheten är att jag inte riktigt känner igen mig själv. Jag som vanligtvis är initiativtagande och får saker gjorda får vissa dagar tvinga mig själv att gå ut med skräpet. Eller att diska, städa, ta en promenad och så vidare. Även vardagliga sysslor känns som att bestiga ett berg. Lika tungt är det att hjärnan helt enkelt inte fungerar som vanligt. Emellanåt känns det som att tankarna rör sig i sirap och det är svårt att planera, se helheter och få struktur. Hjärnan är långsammare och det tar längre tid att fokusera på saker än tidigare. I butiken kan jag stå flera minuter och titta på en hylla innan jag får syn på produkten jag letar efter. 

Det tar lång tid för hjärnan att återhämta sig. För en vecka sedan hade Johanna examensfest och jag känner fortfarande av förra veckans strapatser. Oturligt nog hade jag mycket program samma vecka. Jag visste att jag skulle vara utmattad efteråt så jag lät kalendern vara tom den här veckan. Det visade sig vara ett smart val. 

Det finns en sak som biter på tröttheten och det är vila. Vila i massor. Jag försöker dessutom se till att vila hjärnan så mycket jag kan, genom att undvika mobilskärmen, dator, tv och andra aktiviteter där jag måste fundera mycket. Jag vet att det blir bättre med tiden men vissa dagar känns det som om allt går så långsamt. 

 


TIPS MOT ÅNGEST

Skrivet av Maria Hagberg 04.02.2018 | 2 kommentar(er)

När jag blev sjuk i höstas läste jag mycket om ångest. Jag tittade på videor på Youtube för att hitta något som skulle lindra ångesten och var på jakt efter en mirakelkur. Ju mer jag läste, desto mer insåg jag att det i slutändan handlar om att ta hand om sig själv. Så enkelt och ändå så svårt.

Under de månader jag har varit sjukskriven har jag haft ångest i varierande grad men de senaste veckorna har jag knappt känt av den alls. Orsaken till det är att jag har börjat hitta fotfästet igen och att jag har hållit fasta rutiner i stort sett varje dag. Jag följer inte ett minutschema men jag försöker göra vissa saker, som jag vet att jag mår bra av.

De tips jag tänker dela med mig av är sådant som har hjälpt mig personligen men de behöver inte fungera för dig. Jag har fått lyssna till min kropp och hitta det som passar mig. Hoppas att min lilla lista ger dig idéer på hur du kan hantera din ångest!

1. Vila

För mig är det viktigt att få in minst en halvtimmes vila varje dag. Då kryper jag ner under täcket och försöker slumra till en stund. Jag sover sällan men bara en tio minuters tupplur kan göra att hjärnan hinner kvickna till. Det hjälper inte mot ångesten när den väl är där men utan vila får jag lättare ångest.

2. Motionera

Det här är det som jag tror har hjälpt mig mest. Jag går ut på en promenad 1-2 gånger per dag beroende på om jag är hemma hela dagen eller om jag har program. Dagsljus och frisk luft gör underverk för hälsan. De första veckorna av sjukskrivningen kämpade jag mig ut. Jag blev trött av promenaderna och ångesten gjorde att det var obehagligt att gå utanför dörren. Men jag gick. Och kan ni tänka er, efter några veckor började jag se resultat. Ångesten blev svagare och jag började få tillbaka krafterna. Jag har kommit så långt i min återhämtning att jag till och med har börjat skida.

3. Ät regelbundet

Det är lätt att antingen äta för ofta eller för sällan när man har ångest. Jag hade svårt att äta under ett par veckor i höstas, när ångesten var som värst, men då satsade jag på soppor och liknande mat som var lättsmält. När det kommer till mat gäller det verkligen att lyssna till vad just din kropp behöver. Alla är så olika och det är bara du som vet hur din kropp fungerar.

4. Prata om eller skriv ner dina tankar

När ångesten är värst hjälper det här mig bäst. Det värsta för mig är att sitta ensam med alla tankar och känslor. Så fort jag berättar om det jag känner lättar ångesten. Ibland har jag också skrivit ner det jag tänker på och det har varit ett effektivt sätt att få ordning på tankarna.

5. Gör något med händerna

Måla, handarbeta, pyssla, skriv, baka. Det finns oändligt många exempel på saker du kan göra. Det hjälper faktiskt att koncentrera din energi på något annat än dina tankar. När du gör något med händerna, är du tvungen att vara närvarande där och då. Jag tycker om att handarbeta och håller på att virka en filt av mormorsrutor. Hitta något du tycker om och pröva det.

6. Andas

Andningen är viktig att tänka på när man har ångest. Jag har inte använt mig av andningsövningar men jag är alltid medveten om att andas lugnt och djupt när jag har ångest. Då slappnar jag av och ångesten når inte sin topp.

7. Tänk på något annat

Det här är ett tips jag har fått många gånger och varje gång tycker jag att det låter lika dumt. Faktum är ändå att det fungerar. Ibland finns det inget som biter på ångesten och då måste man bara göra det bästa av situationen. De gånger jag har råkat ut för det har jag sett filmer eller serier. Någon gång har jag klarat av att läsa en bok. Jag flyr verkligheten en stund och får andas ut från ångesten.

8. Håll fasta rutiner

Människan mår bra av rutiner och det kan faktiskt hjälpa dig att lindra ångesten. Jag försöker lägga mig och stiga upp ungefär samma tid varje dag. Jag äter på samma tid och följer den rytm jag har skapat. Lite tråkigt kanske men just nu är hälsa viktigare än spänning för mig.

9. Ta hand om dig själv

Det allra viktigaste du ska minnas är inte alla tips jag har gett dig. Det allra viktigaste är att ta hand om dig själv. Bara du vet vad du mår bra av och hur din vardag ska se ut för att du ska må som bäst. Lyssna på din kropp och hitta hälsosamma sätt att hantera ångesten. Tänk på hur du skulle behandla ett barn som mådde likadant. Precis så ska du behandla dig själv.

 

Kommentera gärna om du har andra tips på saker du gör när du har ångest!


URSÄKTA, UTBRÄND?

Skrivet av Maria Hagberg 09.11.2017 | 4 kommentar(er)

"Työuupumus" (utbrändhet). Så står det i mitt sjukintyg tillsammans med en månads sjukskrivning. Jag fyller 23 år om nästan exakt två månader och här sitter jag nu, utbränd. Var gick det galet frågar jag mig?

För en vecka sedan kom "den berömda väggen" emot. Jag hade gått på högvarv i två dagar på grund av ångest och oroskänslor och på kvällen fick jag en panikattack. Efter det var utmattningen ett faktum. 

När jag började känna av ångesten för ett par månader sedan fick jag höra att jag var på väg att bli utbränd. Jag befann mig i gulzonen. Jag visste (trodde jag) vad det innebär att vara utbränd, eftersom Johanna blev det för ett och ett halvt år sedan och mamma när jag var liten så jag gjorde några livsstilsförändringar. Jag minskade på stressen och började ta dagliga promenader igen, något som jag hade slutat med i våras och inte börjat med på nytt. 

"Nu har jag tagit bort stressmomenten så nu börjar jag säkert må bättre", tänkte jag naivt och fortsatte att gå på föreläsningar, körövningar och andra åtaganden. Tror du att det hjälpte? Nej. 

Faktum är att jag hade ångest varje gång jag var tvungen att delta i något. Till sist blev det också ångestfyllt att träffa vänner. Jag oroade mig konstant för mitt mående och var rädd att något allvarligt var på gång. Det kändes som om jag höll på att bli galen av alla oroliga tankar och jag tänkte att det här slutar nog med att jag blir inlagd, vilket ökade ångesten. 

"Men du har ju sett så pigg ut" fick jag höra idag. Jag vet. Det var för att jag försökte hålla skenet uppe både för mig själv och för alla andra. Genom att delta i föreläsningarna och det andra var jag kapabel att fungera normalt. Dessutom hade jag fått veta att jag måste trotsa ångesten så att den inte tog över mitt liv. Väl framme på till exempel en föreläsning mådde jag hyfsat bra, trots att jag fick anstränga mig för att hålla fokus. Jag fick något annat att tänka på en stund och trodde att det var lösningen på problemet.

Jag skriver som om ångesten är något som inte längre plågar mig och faktum är att den senaste veckan har varit relativt ångestfri. De flesta gånger jag har haft ångest har varit innan jag ska iväg någonstans. Däremot har den ersatts av en enorm trötthet. Med trötthet menar jag inte det som jag känner när jag har haft en lång dag eller haft en fysisk ansträngning. Jag menar inte heller den trötthet jag upplever en fredagkväll efter en lång vecka. Det här är något annat. Jag förstod nog inte tidigare hur trött Johanna var när hon var utbränd eller hur trött mamma kan vara ibland (kroniskt trötthetssyndrom). Jag tror inte att någon kan förstå som inte själv har varit i samma situation. Man kanske tänker att "kom igen nu, det går nog" men det är inte så lätt.

För tillfället orkar jag vara fokuserad i ungefär 2-3 timmar, sedan behöver jag vila. Om något drar ut på tiden, får jag lida för det nästa dag. Ljudnivå och andra stimuli påverkar hur länge jag orkar. Det går till exempel bra att sköta någon hushållssyssla (i tysthet) i ett par timmar medan jag är helt slut i huvudet efter bara några minuter i butiken. Jag har också svårt med starka positiva och negativa känslor, eftersom de tömmer energilagret på en liten stund. 

Det känns lite som att jag går runt i en bubbla. Jag är närvarande men ändå inte. Jag har en konversation men samtalet når inte ända fram. Jag får ingen överblick och struktur i huvudet utan att rita upp det jag tänker på ett papper. Jag har svårt att tänka en vecka bakåt och framåt utan kalender. Jag är ljus- och ljudkänslig och stresståligheten ska vi inte ens prata om. Idag började jag känna mig stressad för att jag fick flera meddelanden samtidigt på WhatsApp. I förrgår stressade jag upp mig för att jag fick förslag på att göra något när jag redan hade en annan sak inplanerad senare på dagen. Mitt stressystem överreagerar för minsta lilla sak.

Sömnen har också den förändrats. Normalt sover jag hela natten och har varken problem med att somna eller att sömnen på andra sätt skulle störas. Redan i juli började jag vakna en gång framåt morgonen. Jag tänkte inte mer på det, eftersom det inte påverkade mitt liv. De senaste två månaderna har den ena gången blivit allt mellan en och fem gånger. Har jag en bra natt vaknar jag första gången cirka klockan sju och somnar om tills jag stiger upp. En dålig natt vaknar jag första gången efter tre och sedan med jämna mellanrum tills jag vaknar. Det är svårt att somna om och jag ligger och vrider och vänder mig i sängen.

Jag drömmer i princip varje natt. Den senaste veckan hade jag en natt när jag inte kom ihåg mina drömmar. Det gör att hjärnan känns aktiv även på natten och på morgonen har jag ofta obehagskänslor, eftersom drömmarna var så tydliga. Ni vet, när man vaknar mitt i en dröm och den hänger med en stund på morgonen? Jag har inte mardrömmar men de kan vara obehagliga ibland. Det är också svårare att få en tydlig gräns mellan natt och dag. Vissa dagar går jag runt i ett drömlikt tillstånd och när drömmarna har varit lika starka som minnen är det svårt att känna den naturliga rytmen.

Hur hamnade jag i den här situationen? Det har jag funderat på mycket den gångna veckan. Jag läste någonstans att den som blir utbränd ofta är chefens dröm. Det är personen som ständigt har något på gång, som är initiativtagande och effektiv. Det är personen som tar ansvar och hjälper andra på arbetsplatsen. Personen har en positiv inställning till livet och ett socialt nätverk. Med andra ord den som man minst förväntar sig att ska råka ut för utmattning. 

Jag hör definitivt till den kategorin. "Chefens dröm" låter lite skrytsamt men resten stämmer bra in på mig. Jag är en person som har svårt att säga nej för jag vill ju så gärna! När någon mår dåligt försöker jag vara där som stöd och visa att personen inte är ensam. Jag tycker om att engagera mig i det som intresserar mig och tar mina uppgifter på allvar. Jag vill känna mig behövd, vilket många gånger har lett till att jag har tagit på mig för mycket. 

När jag tittar tillbaka på året (och åren) finns många orsaker som har lett till utbrändheten. Jag är lite frustrerad över att jag inte tog itu med vissa saker innan det gick så här långt men det är lätt att vara efterklok. Jag tror faktiskt inte att jag kunde ha gjort så mycket annorlunda än jag har gjort. Vissa saker, som har börjat dyka upp i terapin, var jag inte redo att ta upp tidigare. Dessutom tror jag att jag så att säga behövde "nollställas". Jag tror inte att jag hade förändrat mycket utan den här erfarenheten.

För det är så jag ser det. En erfarenhet som ger mig möjlighet att fundera om kring mina mål och värderingar och vad jag egentligen vill här i livet. Vad som är viktigt och mindre viktigt att prioritera för mig. I våras var jag så fokuserad på mina mål att jag glömde bort det som betyder mest: familjen och hälsan. Jag ser redan framsteg i mina familjeförhållanden och hälsan kommer förhoppningsvis med tiden. 

Nu ska jag tillfredsställa de behov jag har berövat kroppen det senaste året. Vila, motion och återhämtning. 

(Om du tog dig igenom hela texten, så applåderar jag! :))

 


ÅNGEST VAR NAMNET

Skrivet av Maria Hagberg 03.10.2017 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Idag träffade jag en hälsovårdare vid studenthälsovården. Hon konstaterade att jag har någon form av ångeststörning och bokade tid till en läkare. Samtidigt fick jag också tid till en psykolog. Nu ska jag bara vänta en och en halv vecka (!) på att träffa dem. Jag tycker synd om dem som mår sämre och är tvungna att vänta lika länge (eller längre) på en tid. 

Det känns underligt att skriva om det här. Plötsligt känns allt så verkligt. Ångest har alltid varit något som andra har, inte jag. Trots att jag har haft liknande känslor sedan jag var cirka sju år gammal, har jag alltid bara kallat dem oro, rädsla eller stress. Ångest har jag förknippat med mina vänners panikattacker och det jag har kommer inte i närheten av det. Jag var nästan säker på att jag skulle få det svar jag fick men ändå är det lite svårt att acceptera. Jag fick göra ett test för depression men det visade (såklart) ingenting. Jag visste redan att jag inte är deprimerad, trots att jag har ångest och inte mår bra.

Vad är då nästa steg? I väntan på läkarbesöket får jag börja öva mig på att sakta ner litegrann. Redan idag avstod jag från ett uppdrag jag hade sett fram emot i flera veckor. Jag skulle ha undervisat en grundkurs i danska på universitetet men det blev jag tvungen att skippa. Jag vet att jag skulle ha klarat det men det orsakar för mycket stress just nu. Idag har jag också meddelat resten av styrelsen att jag inte kommer att vara lika aktiv i höst som jag hade tänkt mig. Det var ett hårt slag att behöva medge att jag inte kommer att kunna vara lika aktiv i studielivet som i våras. Jag mår bra av att ha många järn i elden men det är bara att acceptera fakta. Just nu måste jag lyssna på mig själv.

Det svåraste hittills har, förutom själva ångesten, varit rädslan för att andra ska tycka att jag har förändrats på något sätt. Det finns en hel del stigma kring psyskisk ohälsa och jag känner att ångest är ett diffust fenomen som det kan vara svårt att förstå sig på. Depression är redan lättare att begripa sig på, eftersom den drabbade åtminstone i viss mån kan förklara sina känslor. När någon frågar mig vad jag känner kan jag inte svara annat än att det påminner om stress. Man brukar säga att ångest är alla känslor på en gång och det är en ganska bra beskrivning.

Jag påpekade åt hälsovårdaren tidigare idag att jag mår bra. Mitt liv är bra, mina studier fungerar, jag har fungerande relationer osv. Jag kan inte förstå varför ångesten visar sig nu. Hon svarade mig att det oftast är när livet börjar bli bättre och man tror att läget är lugnt som obearbetade händelser dyker upp. Det är logiskt när man tänker efter för då slappnar man av på ett annat sätt än man kanske har gjort tidigare. Jag trodde att jag hade bearbetat allt tillräckligt för att undvika "tillbakablickar" som denna men något stör tydligen ännu i bakgrunden. Jag vet för tillfället inte vad det är men det ska jag banne mig ta reda på. 

Jag vill ta tillfället i akt och säga hur tacksam jag är för de människor jag har runt om mig. Min familj, i synnerhet min syster, finns här för mig dygnet runt. Johanna fick svår ångest när hon blev utbränd för ett och ett halvt år sedan så hon vet exakt vad jag går igenom. Det är en stor lättnad att kunna prata med någon som vet vad som händer de gånger jag inte förstår mig själv. Pappa har skickat och frågat hur jag mår varje dag i en vecka och trots att det känns lite tjatigt ibland betyder det mycket. Jag vet att mina vänner ställer upp när det behövs men för att vara helt ärlig har jag inte orkat med särskilt mycket extra sällskap utöver studielivet. De dagar jag inte känner av ångesten går det bra men andra dagar är tunga att tillbringa bland människor.

Idag var ändå ett undantag. Vissa människor är så förstående att man vill ge dem en kram. Lyckligtvis var det den typen av människor jag hade att göra med hela dagen. Först skulle jag träffa hälsovårdaren för att sedan fortsätta till universitetet och meddela att jag inte klarar av att undervisa kursen i danska. Redan utan ångest är det en jobbig situation men jag mådde fysiskt illa på morgonen och förmiddagen. Den ångesten var bortkastad. Efter båda samtalen mådde jag bättre tack vare de personer jag talade med.

Till sist vill jag påpeka en sak. Behandla mig inte annorlunda. Jag är trött och har ångest men jag är inte oförmögen att fungera normalt. Jag är (tillsvidare) inte sjukskriven men tar allt i lugnare tempo för tillfället. Det kan hända att jag är lite frånvarande den närmaste tiden men låt mig själv bestämma när jag behöver vara det. Jag har fortfarande behov av att träffa andra människor. :)

Det här inlägget hoppar lite hit och dit, ungefär som mina tankar, men det är en bit av min vardag för tillfället.

 


LIFVET

Skrivet av Maria Hagberg 25.09.2017 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Den senaste månaden har jag haft en bloggpaus. Orsak: ångest.

Jag slutade sommarjobba den sista augusti. Veckan därpå hade jag de första studierelaterade måstena. Bland dem fanns första uppträdandet med kören denna termin och ett muntligt engelskaprov. Normalt är jag lite nervös inför liknande händelser men den här gången var jag riktigt nervös. Jag gick omkring med hjärtklappning dagarna före och hade till och med fjärilar i magen. Jag tänkte inte desto mer på det utan tänkte att det nog beror på att det var så länge sedan jag hade stått inför publik. Båda uppträdandena gick bra och jag slappnade av. Tills helgen kom.

På lördagskvällen började jag må lite underligt. Det kändes som att en migränattack var på kommande men den dök aldrig upp. Jag förklarade det med att jag hade suttit lite för länge vid datorn och gick och lade mig. Söndagen kom och gick och jag mådde fortfarande inte bra. Jag kände mig stressad och orolig hela dagen. Jag hade ingen aptit och visste inte varför jag mådde som jag gjorde.

Veckan som följde var den längsta jag har upplevt på många år. Jag hade hjärtklappning flera gånger varje dag och kunde inte förklara varför. Jag hade ångest och svårt att slappna av. Efter några dagar kändes det som om jag befann mig i en bubbla och jag visste inte hur jag skulle slå hål på den. Onsdagen var den enda dagen på hela veckan som jag knappt kände av ångesten och det förklarar jag med vänner och musik. Vi hade körövning den kvällen och sång är som terapi för mig. Efter övningen kände jag mig mer avslapppnad än jag gjort på några dagar. Tyvärr höll det inte i sig. Ju närmare helgen kom, desto värre blev ångesten. På måndagen väntade en resa till Århus och jag visste att jag inte skulle klara resan med det jag upplevde just då. 

På söndagen var jag i upplösningstillstånd. Jag grät för minsta lilla och befann mig på gränsen till en ångestattack. Min syster fick mig till sist att ringa till akuten, så att jag kunde få svar på om det var något allvarligt. Tidigare den veckan hade jag besökt läkare (ville ta ett blodprov eftersom jag till stor del har lämnat bort djurprodukter ur min kost det senaste året) men jag tog upp att jag inte mådde bra. Jag kände att jag inte blev tagen på allvar. Några dagar senare ringde jag till sjukvårdsrådgivningen vid VCS men sjukskötaren viftade bort mina problem. "Försök att tänka på något annat i helgen" var det svar jag fick. Lätt att säga när man är så insnörad i sina egna tankar att man inte hittar ändan på garnnystanet... 

Tredje gången gillt får jag säga för jag pratade med en helt underbar sjukskötare. Hon lyssnade på allt jag sa och lugnade ner mig (mina tankar hade vid det laget hunnit så långt att jag funderade på om jag hade en hjärntumör...). Under samtalets gång kände jag hur min ångest sakta men säkert försvann och jag började slappna av för första gången på över en vecka. På kvällen fick jag också massage och jag hade aldrig föreställt mig att jag kunde känna mig så lugn efter veckan som varit. 

Jag reste till Danmark och det var en välbehövlig paus. Jag fick spendera en vecka tillsammans med mina vänner i en av mina favoritstäder och hade inte tid att tänka så mycket. Den sista dagen blev lite tung, jag kände av den tidigare veckans strapatser, men helheten var bra. 

Nu är jag hemma igen och med lite distans till de gångna veckorna börjar jag se orsaker till varför jag plötsligt fick sådan ångest. Jag har inte gett mig tid att ta det lugnt och att ta hand om mig själv som jag borde i år. Jag är inte en stresstålig person och speciellt i våras hade jag lite för mycket att göra. Att må som jag gjorde blev en väckarklocka för mig och jag ser verkligen till att ha tid för mig själv i höst. 

Nu lämnar jag inte mig själv åt mitt öde. Jag vet att jag borde prata med någon om det här och det ska jag också göra. Faktum är att det inte är första gången jag har mått så här. Det har gått i perioder sedan barndomen. När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag peka ut otaliga gånger där jag har känt ångest, de första redan i dagisåldern. Det intressanta är att min syster har upplevt precis samma symptom sedan hon var liten och hon har nyligen fått diagnosen generaliserat ångestsyndrom. 

Flera av de som känner mig kommer att läsa det här med stor förvåning. Jag har hållit den här delen av mig själv ytterst privat och inte ens mina närmaste vänner känner till det här. Jag vet inte varför det plötsligt känns okej att dela med mig av det nu. Kanske för att jag för första gången i mitt liv har bestämt mig för att försöka ta reda på vad det här egentligen rör sig om. Hittills har jag tryckt in ångesten i ett mörkt hörn men nu insåg jag att den faktiskt kan bli så stark att den påverkar mitt liv. Och det vill jag gärna ta itu med innan den blir handlingsförlamande!

Till sist vill jag bara påpeka att jag mår bra. För mig innebär inte ångest en panikattack, det är mer en molande känsla som ibland ligger på i bakgrunden. Jag vet inte varför den dök upp just nu, jag har inte känt ångest på det här sättet på flera år men något triggade tydligen den. Ångest innebär inte heller att jag är deprimerad. Som sagt, skulle knappt de som har känt mig längst kunna säga att jag har lidit av ångest sedan barnsben och då skulle de ändå säga att jag är en positiv person.

Jag tvivlar på att det är något i mitt förflutna som har kommit upp till ytan men min uppväxt har gjort att jag har lättare för att få ångest än många andra. Jag vill ge en sann bild av hur det är att ha vuxit upp med en missbrukande förälder och det här är absolut en bieffekt. Trots att det inte påverkar mitt liv varje dag, finns det med i bakgrunden och det är något jag lär mig att leva med. Ska bli intressant att höra ett professionellt utlåtande om det här nästa vecka.