header

Visa inlägg taggade med 'återhämtning'

NÄR LIVET (ÅTER)VÄNDER

Skrivet av Maria Hagberg 14.08.2019 | 1 kommentar(er)

Den här veckan har jag nästan fått nypa mig flera gånger för att se om jag drömmer. I fredags fick jag höra om ett jobb, i måndags var jag på intervju och igår började jag jobba. Snabba ryck med andra ord. Jag blev anställd som skolgångsbiträde (assistent), ett yrke som jag verkligen trivs med. Jag har knappt hunnit känna efter den här veckan och hoppas att ett blogginlägg kanske får lite ordning i hjärnkontoret. Jag tror att känslan av overklighet kommer sig av att jag minns hur höstterminen såg ut för två år sedan och har lite svårt att ta in att livet faktiskt är så mycket bättre nu.

I augusti 2017 hade jag nyss kommit hem från en sommarkurs i Danmark. Jag hade inte varit hemma många dagar innan jag märkte att något kändes fel. Jag kunde inte sätta fingret på exakt vad men jag var inte mig själv. Jag visste att jag hade haft alldeles för högt tempo på våren och tänkte att det går säkert om bara jag tar det lugnare till hösten. Så blev det ju inte. Ni som har följt med bloggen ett tag kunde ta del av mina inlägg (finns i kategorierna "Utbrändhet" och "Ångest") under hösten, när jag försökte få klarhet i vad som egentligen hände med mig. Jag fick ångest och kunde i oktober knappt gå på en föreläsning eller till butiken på grund av den. I november blev jag sjukskriven.

Det känns som att jag skriver om en annan person, när jag tänker tillbaka på den tiden. Jag har förändrat mycket i mitt liv och dragit fram många dammiga skelett ur garderoben. En del var lätta att göra sig av med, andra hängde med ett tag. Bagaget som kändes tungt i början av terapin, känns många gånger lättare nu ett och ett halvt år senare. Jag känner mig helt enkelt lättare till sinnes och flera personer har påpekat detsamma åt mig. Min faster sa till och med att hon inte har sett mig så här sedan jag var barn, vilket säger ganska mycket, eftersom jag har levt med ångest sedan jag var sju år gammal.

Idag kände jag för första gången sedan sjukskrivningen tog slut att livet har återvänt. Jag har känt en enorm lättnad och tacksamhet de senaste dagarna. Sedan jag blev sjukskriven har jag känt en stor oro, för att jag aldrig skulle bli återställd igen, vilket jag tror att många utbrända upplever. Det känns som att man går i samma spår dag ut och dag in utan att något förändras. Man blir lite blind för de små framsteg man gör och märker inte att måendet och orken faktiskt blir bättre. Så kommer plötsligt en dag när man inser att man klarar mer än man har intalat sig själv de gångna månaderna och då måste man tänka om (igen). Jag vet att jag inte är helt återställd än, kanske jag aldrig blir det, och jag måste ta bra hand om mig själv för att inte bli utbränd igen. Det känns ändå fantastiskt att klara av att arbeta och jag vet redan att mina kolleger är ett härligt gäng. När jag nämnde utbrändheten under intervjun, frågade de hur DE kunde hjälpa MIG så att arbetet inte blir för tungt. Jag blev så paff att jag inte kom på något att svara.

Livet hinner vända många gånger under en livstid. Det har hunnit vända många gånger redan under mina tjugofyra år på jorden. Den här gången var det en positiv vändning men jag vet att det någon gång kommer en negativ vändning. En av de viktigaste lärdomarna jag har fått under de senaste två åren är att måendet går i vågor. Även en sämre period har ett slut. Just nu tänker jag njuta av känslan av att kunna arbeta igen och ta en dag i taget så får vi se hur det går. 


ETT ÅR AV SJUKSKRIVNING

Skrivet av Maria Hagberg 10.11.2018

Jag har varit sjukskriven för utmattningssyndrom i ett år. Ett år. Tänk hur livet kan bli. Jag hade då aldrig trott att mitt 23:e år skulle bestå av återhämtning. 

Det har minst sagt varit ett turbulent år. Jag har lärt mig mycket men samtidigt känns det ibland som att jag inte vet någonting. Hur gör man egentligen för att bli frisk? Blir jag någonsin mig själv igen? Vill jag ens bli det?

När jag ser tillbaka på förra hösten, ser jag hur långt jag har kommit i min återhämtning. Jag ryser nästan när jag tänker på hur ångestfylld jag var och hur dåligt jag mådde. Min självkänsla slog i botten, jag isolerade mig och jag grät mer eller mindre två månader i sträck. 

Jag fick en diagnos för symptom, som har funnits sedan barndomen, och trots att det var en lättnad var det också svårt att acceptera. Var finns jag i min diagnos? Ingenting kändes säkert längre och jag visste att jag hade tappat bort mig själv på vägen. Frågan var bara var och hur jag skulle hitta tillbaka. 

Veckan innan jag blev sjukskriven flyttade jag hem till mina föräldrar. Det är det bästa beslutet jag har gjort under sjukskrivningen. Jag bodde kvar i nio månader (även efter att jag hade skrivit på kontraktet till min nya lägenhet). Jag kunde säkert ha flyttat till min lägenhet tidigare än jag gjorde men jag var helt enkelt rädd. Jag var rädd för att min ångest skulle komma tillbaka och att jag inte skulle orka ta hand om mig själv och mitt eget hem. Jag är tacksam för att mina föräldrar lät mig ta flytten i min egen takt för när jag väl flyttade i slutet av juli kändes det rätt och jag var redo.

Det gångna året har inneburit en stor livsförändring för mig. Mina mål och framtidsplaner har förändrats. Jag har gjort många positiva förändringar i mitt liv men jag har också haft många bakslag. I skrivande stund är tröttheten närvarande och denna vecka har till stor del bestått av vila. I början av veckan var kroppen så trött att jag svettades av att sätta mig upp i soffan. Med andra ord har jag inte hittat balansen mellan aktiviteter och vila ännu.

När jag flyttade hem till Vörå, föll många pusselbitar på plats. En av de som har haft störst inverkan på mitt liv är att jag har återupptäckt min tro. För mig är tro något individuellt och personligt och jag talar sällan om tro med andra än de som står mig allra närmast. Jag kommer högst troligen inte att skriva mer om det på bloggen men jag vill nämna det, eftersom det har haft så stor inverkan på min återhämtning. Jag har funnit en plats i en gemenskap där jag varken är eller behöver vara någon annan än mig själv. Jag har känt en tomhet, som jag inte har kunnat förklara, i många år och nu är den borta. 

Min utmattning har lärt mig att ta dagen som den kommer. Jag vet sällan hur orken kommer att vara och på ett sätt har det varit skönt att släppa kontrollen. Jag har slutat kämpa för att nå en "deadline" för min återhämtning. Det tog mig över ett halvår men i slutet av sommaren accepterade jag till sist att jag mycket väl kan vara sjukskriven i långt över ett år. Det handlar inte längre om prestation utan om att hitta verktyg och en livsstil som inte gör mig sjuk igen. 

Jag bygger långsamt upp mitt liv. Ibland tar jag ett steg fram, två steg bak men oftast går det sakta framåt. Det faktum att jag kan studera och syssla med fritidsaktiviteter igen visar att jag har kommit en bra bit på vägen. Jag har rivit ner en stor del av de skyddsmurar jag hade omkring mig och jag känner mig friare än på många år. 

Ingen utmattning är den andra lik men det finns likheter. Jag har haft stor hjälp av att prata med personer omkring mig som också är utmattade eller som har varit utmattade. Det bästa du kan göra när du inte mår bra är att prata med andra människor. Har du dessutom turen att prata med någon i samma situation är det ännu bättre. 

Alla vill inte prata öppet om sina erfarenheter men jag tror ändå att möjligheten att känna igen sig i det andra går igenom är viktig för återhämtningen. Jag läste nyss ut Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström och Erica Dahlgren. Den rekommenderar jag till alla utmattade och deras anhöriga. Den är lättläst och båda författarna har själva varit utmattade.