Visa inlägg taggade med 'anhörig'

lördag 9 februari 2019 - 17:20

ATT NÄSTAN MISTA SIN MAMMA

Först av allt vill jag säga att mamma har läst inlägget samt att rubriken inte syftar på nyligen upplevda händelser. Det jag tänker berätta om hände i februari när jag nyss hade fyllt tolv år. Med andra ord, nästan på dagen för tolv år sedan. Jag varnar känsliga läsare.

Jag har i flera veckor funderat på om jag överhuvudtaget ska skriva det här inlägget. Det är lätt den mest traumatiska händelsen i min systers och mitt liv och kom att påverka så mycket efteråt. Samtidigt är det en verklighet för en stor del av anhöriga, i synnerhet barn, till missbrukare och jag tycker att det är viktigt att kunna prata om det. 

Johanna och jag deltog i en traumaworkshop i december. Workshopen var en del av utställningen "Brev från morfar", där Rebecca Simons berättar om sin morfar och de sexuella övergrepp han utsatte sina barnbarn för. I samband med workshopen skulle vi leta fram bilder, som påminde oss om en traumatisk händelse i våra liv. Bilderna skulle sedan projiceras på oss och resultatet ser ni på bilden nedan.

IMG 20190110 WA0001Det här var ett samarbete med Se mej!-gruppen i Vasa. Jag fick inte ut desto mer av själva utställningen, kanske för att jag själv inte har erfarenhet av sexuella övergrepp, men workshopen tvingade mig att bearbeta händelsen som beskrivs på fotografiet ovan.

Den bild där Johanna (blå tröja) och jag (rosa tröja) syns föreställer julen 2006. Jag minns inte hur veckorna och månaderna kring årsskiftet såg ut men det var ingen lycklig tid. Jag vet inte hur andra uppfattade mig då men den min jag har på fotot härunder beskriver den känsla jag hade hemma under en stor del av lågstadiet och högstadiet. Även de gånger mamma var nykter.

46472545 323365221778376 337601042399100928 nVi träffade alltså mamma på julafton. Jag minns inte hur mycket vi såg av henne under dessa veckor men vi borde också ha träffat henne i samband med min födelsedag i början på januari. I något skede bröts kontakten. Vi träffade henne inte på flera veckor och till sist slutade hon att svara i telefonen.

En dag i början på februari 2007 for Johanna och jag, tillsammans med pappa, för att se hur läget var med mamma och hennes dåvarande sambo. Vi hade inte fått tag i henne på flera dagar och vi var utom oss av oro.

Vi kom dit men ingen öppnade så Johanna och jag gick in. Jag fick nyligen frågan varför ingen vuxen gick in. Pappa var ju med och mormor bodde bara en liten bit därifrån. Det enda svar jag kan ge på den frågan är att det var uteslutet att pappa skulle ha gått in och Johanna och jag vägrade vänta tills någon annan kom. 

När vi kom in möttes vi av en hemsk tystnad. Vi hade mötts av en liknande tystnad många gånger tidigare och skulle möta den många gånger senare men det här var den värsta. Varje gång fanns rädslan för att mamma skulle vara död men då visste vi att det faktiskt kunde vara sant. Jag minns hur hjärtat bankade när vi sprang uppför trappan till lägenheten. Gode Gud, låt henne vara vid liv!

Vi hittade mamma och hennes sambo i deras sovrum. Jag kommer aldrig att glömma synen som mötte oss. Sovrummet var fullt av tomflaskor, soppåsar, smutsiga lakan och bråte. Mamma var näst intill medvetslös. Vi försökte väcka henne men när hon satte sig upp föll hon ner i sängen igen. Vi fick ingen kontakt med henne och förstod ingenting av det hon mumlade fram. Madrassen var vidrig. Mamma hade köttsår på benen, eftersom hon inte hade hunnit till toaletten i tid. Mammas sambo såg inte desto bättre ut.

Vi sprang ner till pappa och han ringde efter en ambulans. När ambulanspersonalen kom dit, sa de att om mamma hade legat kvar i en vecka så hade hon säkert varit död. Hon hade varken ätit eller tagit sina mediciner. Vi lever fortfarande med tanken "tänk om". Tänk om vi hade kommit dit en vecka senare. Tänk om vi hade mist henne.

Mamma vårdades i sex veckor. Vi fick hälsa på henne och hon blev sakta men säkert bättre. Under den tiden städade mammas släktingar och bekanta lägenheten och det är därför som vi har bilder bevarade. Jag tror att mamma blev rejält rädd av det som hade hänt för hon var nykter i nästan två år efteråt. 

Det som var värst med den här händelsen var rädslan som jag upplevde efteråt. Nu visste jag precis hur dålig mamma kunde bli. Än idag lever jag med rädslan för att mista någon jag bryr mig om. Den håller mig fortfarande i ett järnhårt grepp och gör att minsta lilla sjukdomstecken hos någon närstående får mig att må illa av oro. Johanna upplever samma känslor och jag vågar påstå att det är en vanlig känsla hos anhöriga till missbrukare. 

Nu har det gått tolv år och mycket har hunnit hända på den tiden. Här är en bild på mamma, mig och Johanna för några veckor sedan. Vi har ett bättre förhållande med mamma än vad vi någonsin har haft tidigare och vi har verkligen jobbat hårt på att ta oss igenom alla svårigheter. För första gången på många år är hon en källa till trygghet för oss och vi börjar sakta förstå att hon faktiskt mår bra. 

20181213 171816

torsdag 7 februari 2019 - 16:00

KOM MED I SE MEJ!

Här är vårens tidtabell för Se mej!-grupperna i Vasa och Närpes.

Det har varit roligt och inspirerande att följa med hur grupperna har utvecklats. Tröskeln är låg för att delta: ingen anmälan behövs och nya deltagare tas alltid emot med öppna armar. Man får komma och gå som man vill och man behöver inte delta i diskussionerna om det inte känns bra. Man kan få många insikter bara genom att lyssna. 

Sprid gärna infon till alla som du tror kan ha nytta av grupperna. Råkar du själv vara den personen så är du varmt välkommen med i våra trevliga gäng!

Tidtabellen för gruppen i Vasa hittar du här och tidtabellen för Närpes hittar du här.

 

tisdag 20 november 2018 - 18:16

JULLOVSLÄGER FÖR BARN

Känner du ett barn i åldern 7-12 år med en förälder som missbrukar eller lider av psykisk ohälsa? Tipsa dem om jullovslägret på Pixne!

jullovslager

söndag 22 juli 2018 - 22:50

MARKOOLIO OM MISSBRUK OCH SKAM

Jag har skrivit väldigt lite om skam. Jag har tänkt göra det flera gånger men varje gång jag har börjat har jag känt en spärr. Jag tror det är för att skammen går så djupt i mig. Ända in i de mörkaste, hemligaste vrårna. Det är svårt att förklara hur man kan älska och skämmas så mycket för en person på samma gång. 

Jag kan inte uttrycka mig på det sätt jag vill ännu men Markoolio gör ett bra jobb i sitt sommarprat på P1. Han berättar om sin uppväxt och skammen han kände över situationen. Spola fram till ca 50:00 för att höra om hans barndom. I framtiden kommer ni också att få ta del av min upplevelse av skam.

Jag känner igen mig på många sätt i det han säger. Hur han alltid låtsades som om allt var bra när någon frågade hur det var hemma. Hur han stängde av. Hur familjen trots allt var tryggheten och den måste han skydda.

Jag skäms inte längre för mamma, tvärtom är jag otroligt stolt över att hon lyckades bryta sig loss ur missbruket. Precis som Markoolio hoppas jag att vår historia når dem som behöver höra den. 

Det blir bättre.

 

 

 

måndag 10 april 2017 - 21:37

SÅ HÄR STÖDER DU EN ANHÖRIG TILL MISSBRUKARE

I helgen deltog jag i andra delen av kursen Psykisk första hjälp. Första delen handlade om befrämjande av psykisk hälsa men nu fokuserade vi på hur man ska göra vid olika sjukdomstillstånd. Jag lärde mig inte särskilt mycket nytt men det var skönt att få bekräftat att jag har agerat rätt med mina vänner (två av dem lider av psykisk ohälsa) de senaste åren. 

Under kursen fick vi mycket praktisk information och konkreta exempel på vad man kan göra i olika situationer. Jag blev lite förvånad över att så många inte alls visste vad man borde göra men egentligen är det så det ska vara. Det är jag som har levt i en bubbla av psykisk ohälsa hela mitt liv och vuxit upp i tron att det är normalt att alla vet.

Jag märkte att flera av kursdeltagarna uppskattade att få konkreta exempel så jag tänkte sammanställa en egen lista. Jag tänker ge er några konkreta tips på hur man kan stöda en anhörig till en missbrukare. Det kan vara frågan om ett barn, en bror, en vän. Jag har själv råkat ut för en del onödiga situationer när personer jag har mött av olika anledningar inte har kunnat bemöta mig på ett bra sätt. Vi byr åpåå!

1. VAR FÖRDOMSFRI!

Jag börjar med den här punkten, eftersom jag anser att den är viktigast. Det finns en otrolig stigma kring missbruk och många har förutfattade meningar. Jag har stött på det flera gånger.

Det värsta jag råkade ut för hände när jag var 10 år. Jag var hemma hos en kompis när hennes mormor och morfar kom på besök. Jag hade sett dem tidigare men inte pratat med dem desto mer. Vi hann knappt hälsa på dem innan min kompis morfar började ropa åt mig. "Du behöver inte vara här när jag är här!" skrek han. Jag började gråta och ville bara försvinna. Jag förstod ingenting. Vad hade jag gjort honom?

Efter den incidenten träffade jag honom ett par gånger till men då höll mormodern honom i schack. Han pratade inte med mig men gav mig en blick som sa mer än tusen ord. Jag förstår fortfarande inte hans beteende. Jag var bara ett barn och det var inte mitt fel att mamma drack. I efterhand tror jag att det triggade igång att mitt självförtroende rasade i botten i högstadiet. Det var första gången jag på allvar såg vår situation med omgivningens ögon och jag fick se de fördomar som omger ett missbruk.

En annan gång (när jag gick i tvåan i gymnasiet) pratade jag med en av våra före detta grannar. Plötsligt började hon prata om mamma. Hon kritiserade hennes handlande och sa att hon gärna skulle ge henne en ordentlig utskällning. Vilket sätt att bete sig på! Jag försökte hålla mig lugn och sa att mamma hade varit nykter i över ett år så det fanns det ingen grund till. Inombords var jag arg och sårad. Hur kunde någon slänga sådana kommentarer i ansiktet på mig? Förstod hon inte att det var min mamma vi talade om? 

Jag vet inte om min syster har råkat ut för liknande händelser, det har vi aldrig pratat om, men jag skulle vara förvånad om det aldrig har hänt. Det lämnar djupa spår att bli utsatt så här och det är ingenting som glöms bort i första taget.

Fördomar baserar sig oftast på okunskap så läs på om ämnet om du vill undvika liknande situationer. Du är ett bättre stöd till den anhöriga när du har baskunskaper om missbruk, eftersom hen vet att du förstår en del. Det är mycket lättare att prata med någon som vet litegrann än med någon som inte har en aning om vad du pratar om. 

2. VISA ATT DU FINNS DÄR

Det här kan kännas svårt för många. Vad borde jag säga? Hur ska jag bete mig? Tänk om jag säger något fel? Bara lugn! Om du genuint bryr dig och vill finnas till för den anhöriga är det inte särskilt mycket som kan gå fel. Oftast räcker det med att lyssna. Du ska vara medveten om att personen kanske inte vill eller helt enkelt inte kan berätta om det som sker. Tvinga inte fram ett svar, det får negativ effekt, men visa upprepade gånger att du finns där. Genom att fråga hur personen har det, visar du att du bryr dig och fast du inte får svar, inger det en känsla av trygghet om någon upprepade gånger visar att de finns där och att de inte försvinner.

Samtidigt ska du vara medveten om att du kan få ett jobbigt svar om du frågar och då ska du vara beredd på det. Du behöver inte ha ett svar men om du har frågat hur någon har det ska du vara redo att lyssna.

Ibland får du leka lite detektiv, speciellt med barn och unga. Om du frågar den anhöriga hur det går och personen svarar "bra", är det skäl att fråga igen. "Bra" är det automatiska svaret och det är inte alltid sanningen. Men var inte tjatig!

Jag var tidigare en person som alla fick dra svaren ur. Jag försvarade och skyddade och ville inte berätta när det var dåligt. Det är en del av min personlighet. Jag är introvert (japp, faktiskt!) och när det blir för mycket stänger jag in allt och sätter upp tredubbla skyddsmurar. Idag vet jag att jag måste prata om svåra saker för att må bra men när jag var yngre var det lättare att vara tyst. För mig var det också en överlevnadsstrategi att inte berätta. Jag skulle inte ha klarat av att låsa upp alla dörrar med allt som pågick omkring mig. 

Det är bra att också fysiskt finnas till. Speciellt för barn som växer upp med en missbrukande förälder kan fysisk närhet utebli eller väcka obehagliga minnen. Då är det bra om en annan vuxen kan ge nya, positiva minnen. Där får man dock vara lite försiktig. Alla vill inte ha närhet så det gäller att läsa av personen bra. När jag var liten gav jag ofta intryck av att inte vilja ha närhet men egentligen var det precis tvärtom. Jag visste bara inte hur jag skulle fråga utan att verka påflugen och ville inte ta det första steget. Jag har alltid hållit hårt på mitt personliga utrymme men det betyder också att de gånger jag verkar behöva en kram, behöver jag den verkligen. Då kan jag ha gått omkring i flera dagar och samlat mod till mig för att visa det.

3. FÖRSTÅ ATT DU INTE KAN FÖRSTÅ

Det är många som tror att de vet exakt hur du känner dig och hur din situation ser ut. Det stämmer inte. Det finns få saker som är så irriterande att höra som "Jag förstår precis!" när man vet att personen inte har en aning. Den här åsikten är jag inte ensam om. De flesta som jag har pratat med och som på något sätt har erfarenheter av psykisk ohälsa håller med. 

Det är helt okej att du inte förstår. Jag förväntar mig inte att du ska göra det om du inte själv har upplevt samma sak. Det är bättre att medge att du inte förstår vad jag pratar om så att jag kan försöka förklara, än att du sitter och låtsas som om du hänger med. Tro mig, det genomskådar man!

4. EN ANHÖRIG ÄR OFTA MEDBEROENDE

Den här punkten kan du inte göra något åt men det är bra att vara medveten om den. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "du kan inte leva din mammas liv, du måste leva ditt eget", "fokusera på dig själv nu", "du kan inte ta så stort ansvar för henne". Varje gång blir jag lika frustrerad. Självklart vet jag att jag måste leva mitt eget liv men det är inte så lätt när du är den ansvarsfulla i situationen. 

Jag nämnde redan att jag inte ville berätta när det var en sämre period, eftersom jag var tvungen att skydda mamma, och det är också en del av medberoendet. 

Det finns inget du eller den anhöriga kan göra för att ändra på situationen och att påpeka det självklara gör inte saker och ting bättre. Det bildar snarare krav på den anhöriga att slå sig fri från missbrukaren och det kan skapa onödig stress. När tiden är mogen sker det av sig självt, vilket leder in mig på nästa punkt.

5. HA TÅLAMOD

Det är en lång process att hamna i ett missbruk och det är en ännu längre process att ta sig ur det. Missbruket är en berg-och-dalbana och ibland kan det svänga från en dag till nästa. Det kan vara frustrerande att se på, speciellt när man märker besvikelsen hos den anhöriga vid återfall, men försök att inte visa det. Lika frustrerande kan det vara om missbrukaren har en bättre period och den anhöriga pratar om att nu blir allt bra, trots att du vet att det troligen inte håller.

Kom ihåg att den anhöriga lever sida vid sida med missbruket varje dag. Hen känner till alla nyanser och vet innerst inne att en bättre period inte behöver vara för evigt. Det är jag också medveten om i bakhuvudet, trots att mamma varit nykter i över fem år nu. Det är en överlevnadsstrategi att ta vara på och leva ut de ljusa stunderna och man behöver få en andningspaus från vardagen. Slå inte hål på lyckobubblan när den kommer för det slutar med att du blir utestängd.

6. UNDVIK ATT PRATA EKONOMI

Det gäller främst om den anhöriga är barn eller partner till den som missbrukar, så man har delad ekonomi. Det är dyrt att vara missbrukare och det drabbar resten av familjen. Under största delen av min uppväxt var en stor del av mina kläder ärvda eller från loppis. Det var inte dåliga kläder men de var inte nya. Samma sak gällde leksaker och andra nödvändigheter. Jag gjorde min första utlandsresa till Sverige i ettan i gymnasiet. Innan det hade jag knappt rört mig utanför Österbotten. Det berodde på att det helt enkelt inte fanns pengar att resa för. 

Jag missunnade aldrig mina kompisar de nya kläder de fick eller de resor de gjorde men det var alltid något som gjorde att jag kände mig annorlunda. När jag var yngre var det ett känsligt ämne för mig och jag skämdes över att behöva säga att jag inte hade råd med vissa saker. Speciellt tonåren var en besvärlig period när jag förstod att jag inte var som alla andra. Tack och lov var mina vänner finkänsliga med den biten men det kan vara svårt för någon som har mycket pengar att sätta sig in i hur det är att alltid oroa sig för om pengarna räcker. Idag har jag inga problem att prata om min ekonomi men jag väljer fortfarande vem jag berättar vad för. 

7. HUR SKULLE DU VILJA BLI BEHANDLAD?

Den här punkten behöver väl inte förklaras desto mer. Om du var i samma situation, vad skulle du då vilja att människorna i din närhet gjorde för dig? 

 

Hoppas det här är till nytta om ni känner en person som är anhörig till en missbrukare. Kom ihåg att alla är olika och fast det här är rätt allmänna saker, behöver inte alla hålla med om att de vill bli behandlade så här. De här punkterna varierar säkert också beroende på hur nära du och den anhöriga står varandra.

Kommentera gärna om du har fler tips!

 

fredag 16 december 2016 - 19:54

EN FRIDFULL ADVENTSTID?

Nu är vi redan halvvägs in i december och julen närmar sig med stormsteg. Trots all stress med julklappar, julmat och det ena med det femte, är det en tid av lugn och frid, när man får vara tillsammans med sin nära och kära. Det är i alla fall så det borde vara men för många är jultiden en helt annan upplevelse. 

Jag älskar julen och det har jag alltid gjort. Mysfaktorn är på topp och alla blir lite vänligare mot varandra. Jag känner en glädje och ett lugn, som jag sällan känner andra tider på året, och en förväntan över vad det nya året ska föra med sig. Samtidigt har jag helt motsatta känslor, känslor av ångest och oro.

Redan i slutet av oktober, när butikerna börjar skylta med diverse julpynt, blir jag påmind om att julen närmar sig och klumpen i magen dyker upp. Varje år. I samma veva kommer tankarna: hur ska den här julen bli? Får vi ett bra slut på det här året? Vem ska vi kontakta om något sker? osv.

För dem, som är anhöriga till missbrukare, är julen en tid av oro och besvikelse. Högtider är alltid tunga men julen är värst. Man vet hur det borde vara, hur många andra har det, och ändå blir det aldrig så. Vi hade onyktra jular många gånger. Trots att mamma hade varit i gott skick en längre tid, var det alltid något som hände veckorna före jul. Kanske var det stressen som utlöste det hela, kanske något annat, men det var samma visa nästan varje år. Mamma och hennes sambo försökte alltid vara nyktra under juldagarna, men stressen vi kände innan och besvikelsen över återfallet efter var så stora att de överskuggade glädjekänslan på julafton. I många år var min högsta önskan att få en nykter jul. Jag struntade i julklapparna och julmaten, allt det man som barn tyckte att julen handlade om, det enda jag ville var att ha min "riktiga" mamma närvarande. 

Som skilsmässobarn spenderade min syster och jag varannan jul hos mamma och varannan hos pappa. Jularna hos pappa var alltid bra, eftersom han under tio år av vår uppväxt inte drack en droppe alkohol, men oron för hur mamma hade det fanns ändå där. Man var alltid rädd att hon kände sig ensam och att det skulle utlösa något. De gånger hon hade en sämre period gick man alltid med nerverna på spänn för att något skulle hända och kunde inte njuta av julafton.

Vi hade det ändå ganska bra som barn. Många jular var nyktra och det är inte alla som har så tur. Mamma försökte verkligen göra allt hon kunde för att vi skulle få fina minnen, speciellt den här tiden på året. De jular som var nyktra var roliga och dem minns jag med värme. Vi åt julmat, öppnade julklappar och såg "Kalle Ankas jul", precis som man ska göra. På juldagen drog vi en lättnadens suck för att allt hade gått bra och för att vi inte behövde oroa oss för nästa jul förrän om ett år. Vi gjorde faktiskt detsamma om det hade varit en sämre julafton, eftersom då behövde man inte längre oroa sig för hur det skulle bli. Det man fruktade hade redan hänt och nu fick man göra det bästa av det. 

I år har vi en unik situation där hemma. För första gången i mitt liv kan jag se fram emot julen utan att känna samma ångest som tidigare. Visst finns oron där, men den tar inte över allt annat och är lätt att skaka av sig. För första gången i mitt liv har mamma varit både nykter och medicinfri i nästan ett år och förutsättningarna för den här julen är helt annorlunda än tidigare. Jag är inte naiv, jag vet att det kan vända över en natt, men just nu är det bra. Normalt brukar jag vara nästan manisk över att julen ska vara perfekt, "som hos alla andra", men i år försöker jag att inte vara lika besatt av det utan tar det som det kommer. Vi är ändå inte som "alla andra" så varför måste julen vara det då? Det viktigaste är att vi är tillsammans. 

Till sist vill jag be dig om en sak. Om du känner någon, speciellt ett barn eller en tonåring, som går igenom en tung period just nu, visa lite extra omtanke om hen. Det är otroligt viktigt att känna sig älskad och, speciellt kring jul, som är en familjefokuserad högtid, är det lätt att känna sig ensam i världen. Det behövs inte mycket för att göra någons liv bättre. Ett leende, en kram eller vad som helst som visar att du finns där kan göra stor skillnad för någon.

Jag hoppas att ni har en riktigt god adventstid!