header

Visa inlägg taggade med 'barn'

KOM IHÅG DE OSYNLIGA BARNEN

Skrivet av Maria Hagberg 24.03.2020

Det är en märklig tid vi lever i. Om någon har missat corona-viruset, måste den personen ha bott under en sten de senaste veckorna. Jag tänker inte skriva om hur samhället påverkas, det får vi redan tillräckligt med information om via nyhetskanalerna. Det jag vill ta fasta på är en del av befolkningen som än en gång blir osynlig. Barn i söndriga hem.

Jag jobbar inom skolvärlden. Den senaste veckan har varit som ett stort frågetecken på många plan. Jag insåg snabbt att jag bara får ta en dag i taget, eftersom jag inte kan planera jobbet. Planeringsfreak som jag är, var det till en början en stor utmaning men nu har jag landat någorlunda i situationen. Det jag har svårare att acceptera och släppa taget om är tanken på alla de barn som far illa hemma. De barn som nu har mist sin enda trygga plats för många veckor framöver. De barn som nu är osynligare än någonsin. 

Det finns många personer som har påpekat att vi måste fokusera extra mycket på dessa barn just nu. I synnerhet lärarna borde enligt vissa ha mer kontakt med dessa elever men när ska de hinna med det? Jag ser den enorma press som mina lärarkollegor är under just nu, när all undervisning ska ske genom nya kanaler. Vissa lärare jobbar dygnet runt för att undervisningen ska bli av. Hur kan man förvänta sig att de ska hålla extra koll på utsatta elever?

Jag mår illa, när jag tänker på alla barn som har lämnats ensamma i otrygga hem. För ett barn med omhändertagande föräldrar är en månad en relativt kort period. För ett barn med våldsamma föräldrar är en månad en evighet. Jag tänker på alla barn vars föräldrar lider av missbruk eller psykisk ohälsa. Jag kan bara föreställa mig hur mycket alkoholintaget ökar under en så stressande tid som denna och med distansjobb för de flesta. 

Jag hoppas innerligt att det finns vuxna i de osynliga barnens närhet som förstår att hålla extra koll på dem. Vuxna som kan lyssna, ge stöd och varma måltider. När skolans personal inte har samma möjlighet som vanligt att stöda eleverna, är det allas vårt ansvar att ta hand om utsatta barn. Det kan kännas svårt att lägga sig i andras angelägenheter men nu är inte rätt tidpunkt att tänka på sina egna känslor. Det viktigaste är att alla barn har en vuxen att vända sig till och får känna trygghet även i denna otrygga tid.


TOMTEN JAG VILL HA EN RIKTIG JUL

Skrivet av Maria Hagberg 26.12.2019

"Tomten, jag vill ha en riktig jul." 

Så kunde jag ha börjat alla önskelistor under uppväxten. Mina föräldrar skiljde sig, när jag var sju år, och efter det första året firade vi jul först hos ena föräldern och sedan hos andra. Aldrig tillsammans. Varje år försäkrade mamma och pappa oss barn om att det kändes bra, trots att de var ensamma på julafton. Varje år hade jag skuldkänslor för att en av dem var ensam på julafton. Jag förstod ju att det inte gick att fira tillsammans, eftersom det hade slutat med bråk, men jag önskade att dagen skulle komma när de kunde vistas i samma rum igen. 

I tonåren började jag försiktigt påpeka att det skulle vara trevligt att fira jul tillsammans men inte ens min syster tyckte att det var en bra idé. Till sist gav jag upp med att försöka och tänkte att jag får lära mig att leva med skuldkänslorna och att aldrig kunna njuta helt av julen. Men precis som de säger i lotto-reklamen: Plötsligt händer det!

I år ville det sig inte bättre än att mammas lägenhet renoveras, så julfirande hos henne var uteslutet. Då föreslog jag att vi kunde fira jul hemma hos mig, vilket alla nappade på. Min baktanke var förstås att jag hade fritt fram att bjuda båda mina föräldrar och hör och häpna, ingen av dem protesterade. 

Oj, så förväntansfull jag var inför julafton! I ärlighetens namn också en aning nervös men det kunde man väl vänta sig. Pappa och jag började dagen med julkyrka och ljuständning och sedan fortsatte hela familjen med julmiddag, julklappsutdelning och kaffe hemma hos mig. Jag gick runt i ett lyckorus hela kvällen. Jag kunde inte tro att det jag hade väntat så länge på faktiskt hände just där och då. Mamma har dessutom haft en sämre period de senaste månaderna, så det var ingen självklarhet att julen skulle bli bra.

Ändå blev det den bästa julen jag har upplevt. Vi gjorde ingenting särskilt. Vi gjorde säkert mindre än vad vissa familjer gör. Det som gjorde mig lycklig var att julafton kändes så vanlig. Jag tänkte flera gånger under kvällen att det är så här andra måste uppleva julen och tanken gjorde mig nästan tårögd. Som jag har längtat efter en vanlig familjejul! Vem vet hur julfirandet ser ut nästa år men årets julafton lever jag länge på.

Efter sjutton års väntan fick jag min riktiga jul.


TILL DET BORTGLÖMDA BARNET

Skrivet av Maria Hagberg 07.09.2019

Jag vet
allt om lögnerna
och tankarna
och känslorna.
Jag vet
att du är rädd
och ensam
och bortglömd.
Jag vet
att du gråter
av saknad
av hopplöshet.
Jag vet 
att du flyr
i historierna
i drömmarna.
Jag vet
att du vill
att du hoppas
att du längtar.
Jag vet
att du vill
att någon vet.
Jag vet.

Den här dikten är tillägnad alla bortglömda barn. Den riktar sig i synnerhet till dem som stänger in allt och tror att ingen vet. Jag var ett sådant barn, kanske är jag det till viss del än idag. Missbruk leder till alltför många hemligheter och det enda man som barn önskar är att någon ska se och bry sig. Så till dig (barn eller vuxen) som befinner dig i en liknande situation: jag vet


JULLOVSLÄGER FÖR BARN

Skrivet av Maria Hagberg 20.11.2018

Känner du ett barn i åldern 7-12 år med en förälder som missbrukar eller lider av psykisk ohälsa? Tipsa dem om jullovslägret på Pixne!

jullovslager


DET OSYNLIGA BARNET

Skrivet av Maria Hagberg 27.11.2017

När jag var tonåring hade jag en egenskap som många barn önskar sig. Jag var osynlig. Det här berodde på flodhästen vi hade hemma i vardagsrummet. Ni vet hur stor en flodhäst är och den tog upp så mycket plats att jag var tvungen att krypa ihop i ett hörn för att inte bli trampad på.

Några av er är säkert bekanta med uttrycket ”en flodhäst i vardagsrummet” men för er som inte vet, är det vad man kallar en alkoholist. De tar lika mycket plats och ställer till med lika mycket besvär som en flodhäst inomhus.

Det var under mammas värsta perioder jag var som mest osynlig. Det var perioderna när jag inte visste om mamma levde nästa morgon när jag gick och lade mig på kvällen. När jag drog ett djupt andetag varje gång jag kom hem, för att jag inte visste vad som skulle möta mig på andra sidan dörren. När jag gick runt i ständig oro för hela familjen.

I mitten av högstadiet drabbade en av de värsta perioderna oss. Jag hade alltid varit en ”duktig flicka” men då nådde det nya höjder. Jag skötte skolarbetet, hade goda vitsord och ställde inte till onödigt besvär varken hemma eller i skolan. Jag uppförde mig också bland kompisarna, festade inte och hade vettiga hobbyer. Jag pratade sällan om hur det var hemma och öppnade mig knappt för någon.

Min syster däremot var en riktig rebell och hon uttryckte precis hur dåligt det var hemma. Det bidrog till att jag blev ännu tystare, försökte föra så lite oväsen som möjligt och dolde ännu mer om hur situationen var hemma. Jag trodde att jag på det sättet kunde förhindra att det skulle uppstå fler problem än vi redan hade. Jag försökte göra som mina föräldrar ville, så att de inte skulle känna sig som värdelösa föräldrar. Jag berättade inte för någon hur det var hemma, eftersom jag inte ville att folk skulle tycka illa om mamma. Jag försökte vara en duktig elev samtidigt som min värld gick i spillror hemma. Jag försökte helt enkelt vara ett perfekt barn för omvärlden.

Ni ser det ohållbara i det här beteendet. Det värsta var ändå att människorna i min omgivning var de som hade störst inverkan på det. Lärarna var medvetna om vår problematik genom min systers beteende, ändå frågade ingen hur jag hade det. Jag tror att få förväntar sig att ett duktigt barn ska ha problem. Så länge man klarar sig kan inget oroväckande vara på gång, eller hur? Dessutom hade alla händerna fulla med min syster i skolan och min mamma på fritiden så det fanns helt enkelt inte plats för mig.

I slutet av nian påminde jag om Det osynliga barnet från Mumin. De flesta klasskompisarna behandlade mig som luft. Det var inte bara en gång jag möttes av en isande tystnad när jag försökte tilltala någon utanför kompisgänget, så till sist valde jag att låta bli. Det var bättre att inte försöka än att bli sårad varje gång. Mina vänner valde att stanna utanför de murar jag hade byggt omkring mig och jag hade antagligen inte släppt in dem om de hade försökt.

Jag hade en klump i magen varje morgon jag skulle till skolan. Ibland fejkade jag feber eller illamående för att slippa vara osynlig för en dag. Allt jag ville var att gå ut högstadiet så att jag skulle bli fri från de som bestämde att jag inte var värd ens att synas. 

Idag är jag inte längre osynlig. I gymnasiet fick jag nya vänner och tack vare dem vågade jag visa vem jag är. Jag blev sedd i skolan och hemma hade situationen lugnat ner sig. Med tiden har jag mött många fina människor som har visat mig att jag visst är värd att synas, att jag har något att erbjuda världen och att jag är tillräckligt modig för att jaga mina drömmar. 

Jag vet att jag inte är ensam om mina erfarenheter. Alltför många barn och unga upplever samma sak. Många får ärr som varar livet ut, till exempel är olika former av mentala problem vanliga. Jag hade turen att ha ett så starkt stödnätverk omkring mig att jag lyckades ta mig genom de tuffaste åren men alla har inte samma förutsättningar. 

Vi påverkar människorna omkring oss mer än vi tror. Bara genom att se eller inte se någon, kan vi avgöra hur en annan människa mår. Det är stor makt att ha över andras liv och de flesta är inte ens medvetna om hur stor skada till exempel mobbning gör.

Jag har lämnat högstadieåren bakom mig men fortfarande kämpar jag med känslan av osynlighet. Den smyger sig på när jag minst anar det och det krävs inte mycket för att jag ska befinna mig i skolkorridoren igen. Jag har behov av att få bekräftelse, annars händer det lätt att jag tror att andra tycker att jag inte duger. Det sitter såklart oftast i huvudet men det gör vissa situationer tunga. Självförtroendet slog hårt i botten i högstadiet och det har tagit mig många år att bygga upp det till en sådan nivå att jag kan fungera normalt igen. I många år har jag dragits med svår scenskräck och det är först det senaste året den har börjat lätta. 

Varför berättar jag då det här?

Flera av er läsare arbetar på olika sätt med barn och unga. Ni har makt att påverka deras liv, både positivt och negativt. Använd den makten väl. Var som Muminmamman. Se de osynliga barnen och gör dem synliga. Visa att ni finns där och att ni bryr er. Våga fråga hur de mår och var inte rädda för svaret. Ni förändrar inte liv, men ni kan vara ljusglimtarna som tar någon genom mörkret. 

Till dig som går i högstadiet eller gymnasiet/yrkesskola: tänk på hur du behandlar dina klasskompisar. Skapa aldrig en maktposition genom att trycka ner andra. Det slår tillbaka förr eller senare. Du förstör ditt eget mående, samtidigt som du förstör en annans liv. Tro mig, det är inte värt det.

Vi borde alla bli bättre på att se våra medmänniskor. Alla har ett värde och vi måste inte bli bästa vänner för att jag är vänlig mot dig. Men vi måste börja se de som är osynliga!


EN FRIDFULL ADVENTSTID?

Skrivet av Maria Hagberg 16.12.2016

Kategorier:

Nu är vi redan halvvägs in i december och julen närmar sig med stormsteg. Trots all stress med julklappar, julmat och det ena med det femte, är det en tid av lugn och frid, när man får vara tillsammans med sin nära och kära. Det är i alla fall så det borde vara men för många är jultiden en helt annan upplevelse. 

Jag älskar julen och det har jag alltid gjort. Mysfaktorn är på topp och alla blir lite vänligare mot varandra. Jag känner en glädje och ett lugn, som jag sällan känner andra tider på året, och en förväntan över vad det nya året ska föra med sig. Samtidigt har jag helt motsatta känslor, känslor av ångest och oro.

Redan i slutet av oktober, när butikerna börjar skylta med diverse julpynt, blir jag påmind om att julen närmar sig och klumpen i magen dyker upp. Varje år. I samma veva kommer tankarna: hur ska den här julen bli? Får vi ett bra slut på det här året? Vem ska vi kontakta om något sker? osv.

För dem, som är anhöriga till missbrukare, är julen en tid av oro och besvikelse. Högtider är alltid tunga men julen är värst. Man vet hur det borde vara, hur många andra har det, och ändå blir det aldrig så. Vi hade onyktra jular många gånger. Trots att mamma hade varit i gott skick en längre tid, var det alltid något som hände veckorna före jul. Kanske var det stressen som utlöste det hela, kanske något annat, men det var samma visa nästan varje år. Mamma och hennes sambo försökte alltid vara nyktra under juldagarna, men stressen vi kände innan och besvikelsen över återfallet efter var så stora att de överskuggade glädjekänslan på julafton. I många år var min högsta önskan att få en nykter jul. Jag struntade i julklapparna och julmaten, allt det man som barn tyckte att julen handlade om, det enda jag ville var att ha min "riktiga" mamma närvarande. 

Som skilsmässobarn spenderade min syster och jag varannan jul hos mamma och varannan hos pappa. Jularna hos pappa var alltid bra, eftersom han under tio år av vår uppväxt inte drack en droppe alkohol, men oron för hur mamma hade det fanns ändå där. Man var alltid rädd att hon kände sig ensam och att det skulle utlösa något. De gånger hon hade en sämre period gick man alltid med nerverna på spänn för att något skulle hända och kunde inte njuta av julafton.

Vi hade det ändå ganska bra som barn. Många jular var nyktra och det är inte alla som har så tur. Mamma försökte verkligen göra allt hon kunde för att vi skulle få fina minnen, speciellt den här tiden på året. De jular som var nyktra var roliga och dem minns jag med värme. Vi åt julmat, öppnade julklappar och såg "Kalle Ankas jul", precis som man ska göra. På juldagen drog vi en lättnadens suck för att allt hade gått bra och för att vi inte behövde oroa oss för nästa jul förrän om ett år. Vi gjorde faktiskt detsamma om det hade varit en sämre julafton, eftersom då behövde man inte längre oroa sig för hur det skulle bli. Det man fruktade hade redan hänt och nu fick man göra det bästa av det. 

I år har vi en unik situation där hemma. För första gången i mitt liv kan jag se fram emot julen utan att känna samma ångest som tidigare. Visst finns oron där, men den tar inte över allt annat och är lätt att skaka av sig. För första gången i mitt liv har mamma varit både nykter och medicinfri i nästan ett år och förutsättningarna för den här julen är helt annorlunda än tidigare. Jag är inte naiv, jag vet att det kan vända över en natt, men just nu är det bra. Normalt brukar jag vara nästan manisk över att julen ska vara perfekt, "som hos alla andra", men i år försöker jag att inte vara lika besatt av det utan tar det som det kommer. Vi är ändå inte som "alla andra" så varför måste julen vara det då? Det viktigaste är att vi är tillsammans. 

Till sist vill jag be dig om en sak. Om du känner någon, speciellt ett barn eller en tonåring, som går igenom en tung period just nu, visa lite extra omtanke om hen. Det är otroligt viktigt att känna sig älskad och, speciellt kring jul, som är en familjefokuserad högtid, är det lätt att känna sig ensam i världen. Det behövs inte mycket för att göra någons liv bättre. Ett leende, en kram eller vad som helst som visar att du finns där kan göra stor skillnad för någon.

Jag hoppas att ni har en riktigt god adventstid!