header

Visa inlägg taggade med 'familj'

STÖDNÄTVERK KAN GÖRA UNDERVERK

Skrivet av Maria Hagberg 18.10.2018

Jag anser mig själv lyckligt lottad. Genom alla svårigheter har jag haft ett bra stödnätverk, som har hjälpt mig genom negativa händelser. Ibland känns termen "stödnätverk" diffus, så jag tänkte berätta om hur mitt stödnätverk har sett ut. 

Mitt stödnätverk har varierat genom åren beroende på vad jag har gått igenom. Jag har ändå alltid känt att det finns någon/några att vända mig till i svåra situationer. Idag är jag tacksam över att räkna hela familjen till mitt närmaste stödnätverk men det har inte alltid varit så. Jag räknar inte upp alla de släktingar och vänner som har funnits där i tid och otid men de är absolut en viktig del i nätverket.

Min syster och jag har haft två stödfamiljer. Den ena en positiv erfarenhet, den andra en negativ. När vi fick vår första stödfamilj, gick jag i sexan och min syster i fyran. Mamma hade varit nykter i ett år och ingen av oss såg någon mening med stödfamiljen. Johanna och jag motsatte oss från första stund och det bidrog säkert till att vi inte trivdes. Jag hade dessutom stora problem med att övernatta hos någon och det hjälpte inte. Sist och slutligen handlade det trots allt bara om att vi inte klickade med personerna.

I högstadiet fick vi vår andra stödfamilj och än idag räknar jag dem som en förlängd del av min familj. Denna stödfamilj består av ett av mina fadderpar. Mina föräldrar lärde känna dem under studietiden och de håller kontakten än idag. Jag kan inte säga om det är bra eller dåligt att ha en stödfamilj, som redan tidigare är bekant med familjen men i vårt fall har det varit en positiv upplevelse. 

Här finns länkar till två videor (video 1 och video 2), som visar varför stödfamiljer är av yttersta vikt. I filmerna går händelserna ett steg längre, eftersom barnen hamnar i fosterfamiljer, men principen är densamma. Att ge barnen det stöd och den trygghet de inte kan få hemma just då.

Johanna och jag har varit en del av Se mej!-verksamheten (mer fakta om verksamheten finns på sidan "Länkar" uppe på bloggen) sedan 2005. Det har varit ovärderligt att få lära oss om missbruk och att träffa andra barn i samma situation. Verksamheten utvecklas hela tiden och nya personer kommer in i bilden. Det finns ändå en känsla av stöd och gemenskap, eftersom alla är där av (nästan) samma orsak.

Under nästan hela min barndom var socialarbetarna en aktiv del av våra liv. Vartefter vårt familjeliv redde upp sig minskade kontakten men speciellt den senaste socialarbetaren gjorde mycket bra för vår familj. Vi kände alltid att vi kunde få hjälp och råd av henne.

Jag anser att alla barn som växer upp i ett hem med missbruk, psykisk ohälsa, våld eller andra oroligheter borde ha en samtalskontakt. Det behöver inte vara terapi men att man har en person som man känner att man kan anförtro sig åt. Jag gick i terapi mellan 2002 och 2011 (kan t.o.m. ha börjat tidigare än så). Nu går jag ännu en gång i terapi. Dessutom hade jag tät kontakt med kuratorn och i perioder skolhälsovårdaren. Hur som helst fanns det alltid en yrkeskunnig person att prata med.

Jag har varit kritisk till skolan och hur de har hanterat våra problem. Jag tror ändå att det skedde mer i kulisserna än vad som nådde oss men det hade varit bra att veta att de också var involverade. Ett barn tillbringar en stor del av vardagen i skolan och speciellt i slutet av högstadiet kände jag mig väldigt ensam i där. I gymnasiet mådde två av mina vänner dåligt och då aktiverade sig skolan på ett helt annat sätt. Man kan säga att det vägde upp för de negativa erfarenheterna jag hade sedan tidigare.

Det jag har beskrivit är hur mitt stödnätverk har sett ut under hela mitt liv hittills. Alla personer jag har nämnt har inte varit involverade i alla händelser. Trots att jag har haft ett utbrett stödnätverk, har jag känt mig väldigt ensam ibland, speciellt under riktigt svåra perioder. De gångerna har det varit viktigare än någonsin att ha någon att vända mig till. 

Jag hoppas att jag har gett idéer till var man kan söka stöd om det finns problem hemma. Jag vill bara tillägga att man måste våga fråga, om man behöver hjälp. Den man vänder sig till har kanske inte alla svar men kan förhoppningsvis lotsa en vidare till någon som kan hjälpa. 


FAMILJELIVET EFTER ETT MISSBRUK

Skrivet av Maria Hagberg 12.05.2018

Hej på er! Det börjar vara ett tag sen (igen!). Jag har varit allt annat än en mönsterbloggare på sista tiden men ibland finns skrivarlusten inte där. För mig är bloggen en hobby och därför pressar jag mig inte att skriva när jag inte känner för det. Vi får se om jag ger en uppdatering av läget men det blir i så fall i ett senare inlägg. Kortfattat kan jag säga att måendet är bättre, orken är sämre.

Jag tittade genom mina senaste inlägg och insåg att det är länge sedan jag skrev ett inlägg med missbrukstema. Idag tänkte jag skriva lite om hur familjelivet kan se ut efter att en alkoholist blir nykter. Det har varit en berg-och-dalbana av känslor de senaste åren, speciellt från min sida, och det är egentligen först nu (sex år efter att mamma blev nykter) som harmonin har infunnit sig i vårt hem.

Ett missbruk river sönder familjen på många sätt och barnen tvingas växa upp i otrygghet, skam och rädsla. Många barn blir förälder till sin förälder och tar därmed på sig ett lika stort ansvar som de vuxna. Det gör att hela familjebalansen rubbas. Vem är egentligen förälder? Vem bestämmer? Vem är barn? Allt blir ett enda kaos. 

Johanna och jag tog båda tidigt den vuxna rollen i vårt förhållande till mamma. Det har tagit mig sex år och en utbrändhet att inse att jag får vara behövande och att hon kan ge mig det stöd jag behöver. Det ser ungefär likadant ut för Johanna. Vad har då de senaste åren bestått av?

Mamma blev nykter den 25 februari 2012. Jag gick i ettan i gymnasiet och Johanna gick i åttan i högstadiet. Det första halvåret bestod av fullständig lättnad och konstant oro. Vi var glada för varje nykter dag men visste att mamma kunde falla tillbaka i missbruket igen. Vartefter månaderna gick började vi tro på att den nya vardagen kanske var något hållbart. Vi vänjde oss sakta men säkert vid att inte leva i ständig oro för morgondagen och kunde fokusera lite mer på våra egna liv. I något skede slutade vi räkna veckorna. De blev naturligt till månader som till sist blev till år. 

När man har varit van vid att tänka på en annan person i elva år, börjar man inte tänka på sig själv i första taget. Vi fortsatte att behandla mamma som att hon var sjuk och var nog små hönsmammor här hemma. Jag skulle säga att vi hade ett relativt vanligt famljeliv under det första året efter att mamma blev nykter. Både Johanna och jag njöt av friheten. Johanna skaffade pojkvän och jag spenderade mycket tid med mina kompisar. 

På våren 2013, ett år efter att mamma blev nykter, drabbades två av mina nära vänner av psykisk ohälsa. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg (länk här) så jag berättar inte desto mer detaljerat nu. Det jag i efterhand har sett är att mitt engagemang (eller ska jag säga medberoende?) i deras mående blev början på det emotionella kaos jag har upplevt de senaste åren. Jag var så van vid att ta hand om den som inte mår bra hemifrån att jag fullständigt gick in i rollen som var så välbekant. Jag satte mina egna behov åt sidan och fokuserade på att lösa de problem jag hade framför mig. Med tanke på vad jag höll på att återhämta mig från var det kanske inte det smartaste valet.

Jag skrev studenten under höstterminen 2013 och vårterminen 2014. I det skedet började stressen ta ut sin rätt och jag började få vredesutbrott hemma. Pappa hade också en stressig period och vi rök ihop var och varannan dag. Johanna började dessutom visa tecken på att hon inte mådde bra. Vi hade båda två kört på taktiken att "nu är allt bra, nu går vi vidare" och ingen av oss hade bearbetat vår barndom på djupet. 

Jag fick min studentexamen och flyttade hemifrån för att börja studera. Under sommaren föll mamma in i ett medicinmissbruk. Nu befann vi oss i samma kaos som tidigare och pappa och jag fortsatte att gräla. Jag flyttade hemifrån med en känsla av att ingenting är uppklarat och att jag kommer att vara fastkedjad vid min familj för resten av mitt liv. 

Våren 2015 var den sämsta perioden jag har haft. Inte ens min utbrändhet har fått mig att må så dåligt som jag gjorde då. Mamma var så dålig att hon åkte ambulans några gånger. Johanna var uppgiven och jag var på väg att bli deprimerad. Pappa träffade sin nuvarande partner, vilket jag är otroligt glad över, men just då blev det ännu en händelse att förhålla sig till.

Under den här tiden var känslan av en familj nästan obefintlig. Mina faddrar blev som ett par extraföräldrar åt mig och utan dem vet jag inte hur jag hade klarat av våren och sommaren. De fungerade som stödfamilj åt Johanna och mig när vi gick i högstadiet och vi har haft ett nära band sedan dess.

Hösten innebar en ny början när mamma gick med på behandling och från och med januari 2016 har mamma varit fri från sitt medicinmissbruk. Äntligen slut på besvärligheter, eller? Inte riktigt.

När vi till sist insåg att nu kanske vi faktiskt får tillbaka vår "riktiga" mamma, då kraschade Johanna. Hon blev diagnosticerad med generaliserat ångestsyndrom och utbrändhet. Till skillnad från tidigare fanns båda våra föräldrar där men hon lät ingen finnas till hands. Johanna blev sakta men säkert bättre och livet lugnade ner sig lite. Jag fortsatte att vara lättirriterad gentemot min familj och det störde mig att jag inte förstod varför. 

Läsåret 2016-2017 var riktigt bra. Det kändes som att vi började få ordning på våra liv och saker och ting började falla på sin plats. Vi fick äntligen leva våra liv och speciellt jag hade stora planer. Lite väl stora planer för i november förra året blev jag diagnostiserad med generaliserat ångestsyndrom och utbrändhet. 

Hela mitt liv vändes upp och ner på en dag när jag fick min diagnos och blev sjukskriven. Men vet ni, jag är så otroligt tacksam för det! Jag har alltid hållit allt inom mig. Min familj har egentligen fått veta ganska lite om vad jag tänker och hur jag känner. Till en början var det en skyddsmekanism men till sist hade jag så mycket på lager att jag helt enkelt inte visste var jag skulle börja. 

När jag blev sjuk fick jag finna mig i rollen som behövande. I perioder var ångesten så stark att jag inte hade något annat val. Jag var så rädd för allt att jag var tvungen att släppa in mina föräldrar. Min sjukskrivning påverkade hela familjen i högre grad än när Johanna blev sjukskriven. Jag valde att flytta hem till mamma och pappa medan Johanna fann tryggheten i sin pojkvän. Speciellt pappa har fått en mycket bättre bild av vad det rent praktiskt innebär att lida av ångest och utbrändhet. 

Idag är vi närmare varandra som familj än vad vi någonsin har varit. Balansen är återställd, jag har fått utlopp för den ilska jag hade inombords och har en bättre relation till mina föräldrar och min lillasyster. Vi har alla lättare för att prata om saker och jag känner att min utbrändhet på många sätt har rensat luften. Det ord jag idag väljer att beskriva vårt familjeliv med är harmoniskt och med tanke på hur de senaste åren har sett ut är det ingen självklarhet. 

Jag är tacksam för att vi har nått så här långt. Det har inte varit lätt alla gånger men våra erfarenheter har gjort oss till dem vi är. Allas liv behöver inte vara så här kaotiska efter att en missbrukande förälder blir nykter men det här är vår historia.