Visa inlägg taggade med 'missbruk'

lördag 9 februari 2019 - 17:20

ATT NÄSTAN MISTA SIN MAMMA

Först av allt vill jag säga att mamma har läst inlägget samt att rubriken inte syftar på nyligen upplevda händelser. Det jag tänker berätta om hände i februari när jag nyss hade fyllt tolv år. Med andra ord, nästan på dagen för tolv år sedan. Jag varnar känsliga läsare.

Jag har i flera veckor funderat på om jag överhuvudtaget ska skriva det här inlägget. Det är lätt den mest traumatiska händelsen i min systers och mitt liv och kom att påverka så mycket efteråt. Samtidigt är det en verklighet för en stor del av anhöriga, i synnerhet barn, till missbrukare och jag tycker att det är viktigt att kunna prata om det. 

Johanna och jag deltog i en traumaworkshop i december. Workshopen var en del av utställningen "Brev från morfar", där Rebecca Simons berättar om sin morfar och de sexuella övergrepp han utsatte sina barnbarn för. I samband med workshopen skulle vi leta fram bilder, som påminde oss om en traumatisk händelse i våra liv. Bilderna skulle sedan projiceras på oss och resultatet ser ni på bilden nedan.

IMG 20190110 WA0001Det här var ett samarbete med Se mej!-gruppen i Vasa. Jag fick inte ut desto mer av själva utställningen, kanske för att jag själv inte har erfarenhet av sexuella övergrepp, men workshopen tvingade mig att bearbeta händelsen som beskrivs på fotografiet ovan.

Den bild där Johanna (blå tröja) och jag (rosa tröja) syns föreställer julen 2006. Jag minns inte hur veckorna och månaderna kring årsskiftet såg ut men det var ingen lycklig tid. Jag vet inte hur andra uppfattade mig då men den min jag har på fotot härunder beskriver den känsla jag hade hemma under en stor del av lågstadiet och högstadiet. Även de gånger mamma var nykter.

46472545 323365221778376 337601042399100928 nVi träffade alltså mamma på julafton. Jag minns inte hur mycket vi såg av henne under dessa veckor men vi borde också ha träffat henne i samband med min födelsedag i början på januari. I något skede bröts kontakten. Vi träffade henne inte på flera veckor och till sist slutade hon att svara i telefonen.

En dag i början på februari 2007 for Johanna och jag, tillsammans med pappa, för att se hur läget var med mamma och hennes dåvarande sambo. Vi hade inte fått tag i henne på flera dagar och vi var utom oss av oro.

Vi kom dit men ingen öppnade så Johanna och jag gick in. Jag fick nyligen frågan varför ingen vuxen gick in. Pappa var ju med och mormor bodde bara en liten bit därifrån. Det enda svar jag kan ge på den frågan är att det var uteslutet att pappa skulle ha gått in och Johanna och jag vägrade vänta tills någon annan kom. 

När vi kom in möttes vi av en hemsk tystnad. Vi hade mötts av en liknande tystnad många gånger tidigare och skulle möta den många gånger senare men det här var den värsta. Varje gång fanns rädslan för att mamma skulle vara död men då visste vi att det faktiskt kunde vara sant. Jag minns hur hjärtat bankade när vi sprang uppför trappan till lägenheten. Gode Gud, låt henne vara vid liv!

Vi hittade mamma och hennes sambo i deras sovrum. Jag kommer aldrig att glömma synen som mötte oss. Sovrummet var fullt av tomflaskor, soppåsar, smutsiga lakan och bråte. Mamma var näst intill medvetslös. Vi försökte väcka henne men när hon satte sig upp föll hon ner i sängen igen. Vi fick ingen kontakt med henne och förstod ingenting av det hon mumlade fram. Madrassen var vidrig. Mamma hade köttsår på benen, eftersom hon inte hade hunnit till toaletten i tid. Mammas sambo såg inte desto bättre ut.

Vi sprang ner till pappa och han ringde efter en ambulans. När ambulanspersonalen kom dit, sa de att om mamma hade legat kvar i en vecka så hade hon säkert varit död. Hon hade varken ätit eller tagit sina mediciner. Vi lever fortfarande med tanken "tänk om". Tänk om vi hade kommit dit en vecka senare. Tänk om vi hade mist henne.

Mamma vårdades i sex veckor. Vi fick hälsa på henne och hon blev sakta men säkert bättre. Under den tiden städade mammas släktingar och bekanta lägenheten och det är därför som vi har bilder bevarade. Jag tror att mamma blev rejält rädd av det som hade hänt för hon var nykter i nästan två år efteråt. 

Det som var värst med den här händelsen var rädslan som jag upplevde efteråt. Nu visste jag precis hur dålig mamma kunde bli. Än idag lever jag med rädslan för att mista någon jag bryr mig om. Den håller mig fortfarande i ett järnhårt grepp och gör att minsta lilla sjukdomstecken hos någon närstående får mig att må illa av oro. Johanna upplever samma känslor och jag vågar påstå att det är en vanlig känsla hos anhöriga till missbrukare. 

Nu har det gått tolv år och mycket har hunnit hända på den tiden. Här är en bild på mamma, mig och Johanna för några veckor sedan. Vi har ett bättre förhållande med mamma än vad vi någonsin har haft tidigare och vi har verkligen jobbat hårt på att ta oss igenom alla svårigheter. För första gången på många år är hon en källa till trygghet för oss och vi börjar sakta förstå att hon faktiskt mår bra. 

20181213 171816

torsdag 7 februari 2019 - 16:00

KOM MED I SE MEJ!

Här är vårens tidtabell för Se mej!-grupperna i Vasa och Närpes.

Det har varit roligt och inspirerande att följa med hur grupperna har utvecklats. Tröskeln är låg för att delta: ingen anmälan behövs och nya deltagare tas alltid emot med öppna armar. Man får komma och gå som man vill och man behöver inte delta i diskussionerna om det inte känns bra. Man kan få många insikter bara genom att lyssna. 

Sprid gärna infon till alla som du tror kan ha nytta av grupperna. Råkar du själv vara den personen så är du varmt välkommen med i våra trevliga gäng!

Tidtabellen för gruppen i Vasa hittar du här och tidtabellen för Närpes hittar du här.

 

tisdag 20 november 2018 - 18:16

JULLOVSLÄGER FÖR BARN

Känner du ett barn i åldern 7-12 år med en förälder som missbrukar eller lider av psykisk ohälsa? Tipsa dem om jullovslägret på Pixne!

jullovslager

torsdag 18 oktober 2018 - 19:35

STÖDNÄTVERK KAN GÖRA UNDERVERK

Jag anser mig själv lyckligt lottad. Genom alla svårigheter har jag haft ett bra stödnätverk, som har hjälpt mig genom negativa händelser. Ibland känns termen "stödnätverk" diffus, så jag tänkte berätta om hur mitt stödnätverk har sett ut. 

Mitt stödnätverk har varierat genom åren beroende på vad jag har gått igenom. Jag har ändå alltid känt att det finns någon/några att vända mig till i svåra situationer. Idag är jag tacksam över att räkna hela familjen till mitt närmaste stödnätverk men det har inte alltid varit så. Jag räknar inte upp alla de släktingar och vänner som har funnits där i tid och otid men de är absolut en viktig del i nätverket.

Min syster och jag har haft två stödfamiljer. Den ena en positiv erfarenhet, den andra en negativ. När vi fick vår första stödfamilj, gick jag i sexan och min syster i fyran. Mamma hade varit nykter i ett år och ingen av oss såg någon mening med stödfamiljen. Johanna och jag motsatte oss från första stund och det bidrog säkert till att vi inte trivdes. Jag hade dessutom stora problem med att övernatta hos någon och det hjälpte inte. Sist och slutligen handlade det trots allt bara om att vi inte klickade med personerna.

I högstadiet fick vi vår andra stödfamilj och än idag räknar jag dem som en förlängd del av min familj. Denna stödfamilj består av ett av mina fadderpar. Mina föräldrar lärde känna dem under studietiden och de håller kontakten än idag. Jag kan inte säga om det är bra eller dåligt att ha en stödfamilj, som redan tidigare är bekant med familjen men i vårt fall har det varit en positiv upplevelse. 

Här finns länkar till två videor (video 1 och video 2), som visar varför stödfamiljer är av yttersta vikt. I filmerna går händelserna ett steg längre, eftersom barnen hamnar i fosterfamiljer, men principen är densamma. Att ge barnen det stöd och den trygghet de inte kan få hemma just då.

Johanna och jag har varit en del av Se mej!-verksamheten (mer fakta om verksamheten finns på sidan "Länkar" uppe på bloggen) sedan 2005. Det har varit ovärderligt att få lära oss om missbruk och att träffa andra barn i samma situation. Verksamheten utvecklas hela tiden och nya personer kommer in i bilden. Det finns ändå en känsla av stöd och gemenskap, eftersom alla är där av (nästan) samma orsak.

Under nästan hela min barndom var socialarbetarna en aktiv del av våra liv. Vartefter vårt familjeliv redde upp sig minskade kontakten men speciellt den senaste socialarbetaren gjorde mycket bra för vår familj. Vi kände alltid att vi kunde få hjälp och råd av henne.

Jag anser att alla barn som växer upp i ett hem med missbruk, psykisk ohälsa, våld eller andra oroligheter borde ha en samtalskontakt. Det behöver inte vara terapi men att man har en person som man känner att man kan anförtro sig åt. Jag gick i terapi mellan 2002 och 2011 (kan t.o.m. ha börjat tidigare än så). Nu går jag ännu en gång i terapi. Dessutom hade jag tät kontakt med kuratorn och i perioder skolhälsovårdaren. Hur som helst fanns det alltid en yrkeskunnig person att prata med.

Jag har varit kritisk till skolan och hur de har hanterat våra problem. Jag tror ändå att det skedde mer i kulisserna än vad som nådde oss men det hade varit bra att veta att de också var involverade. Ett barn tillbringar en stor del av vardagen i skolan och speciellt i slutet av högstadiet kände jag mig väldigt ensam i där. I gymnasiet mådde två av mina vänner dåligt och då aktiverade sig skolan på ett helt annat sätt. Man kan säga att det vägde upp för de negativa erfarenheterna jag hade sedan tidigare.

Det jag har beskrivit är hur mitt stödnätverk har sett ut under hela mitt liv hittills. Alla personer jag har nämnt har inte varit involverade i alla händelser. Trots att jag har haft ett utbrett stödnätverk, har jag känt mig väldigt ensam ibland, speciellt under riktigt svåra perioder. De gångerna har det varit viktigare än någonsin att ha någon att vända mig till. 

Jag hoppas att jag har gett idéer till var man kan söka stöd om det finns problem hemma. Jag vill bara tillägga att man måste våga fråga, om man behöver hjälp. Den man vänder sig till har kanske inte alla svar men kan förhoppningsvis lotsa en vidare till någon som kan hjälpa. 

söndag 7 oktober 2018 - 10:00

4 ROMANER OM MISSBRUK

En av de bästa sakerna med att studera språk är att gå litteraturkurser. Jag har fått många boktips tack vare dem. De böcker som jag talar om nu har alla dykt upp under en eller flera kurser. 

1. Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Århundradets kärlekssaga publicerades första gången år 1978 men är lika aktuell nu som då. Boken är en diktsamling och beskriver Märta och Henrik Tikkanens äktenskap. Henrik Tikkanen är alkoholist, vilket skapar stora påfrestningar i förhållandet och familjelivet. Märta Tikkanen skildrar hur det är att leva i ett parförhållande med en missbrukare. Jag kände igen mig i största delen av dikterna. De teman, känslor och händelser Tikkanen beskriver är allmänna och jag tror att de flesta, som har erfarenhet av ett missbruk, kan hitta likheter. Boken var lättläst.

2. Svinalängorna av Susanna Alakoski

Jag blev rekommenderad att läsa Svinalängorna redan när jag gick i högstadiet och nu blev det äntligen av. Svinalängorna utspelar sig på 1970-talet i Sverige. Huvudpersonerna är sverigefinnar och de försöker hitta sin plats i det svenska samhället. Det lyckas inte särskilt bra och det är en av de bidragande orsakerna till att föräldrarna börjar dricka. Vi följer handlingen ur dottern Leenas perspektiv och som barn till en missbrukare kände jag igen många av de tankar och känslor hon upplever. Boken är inte för den känsliga. Den utelämnar inget men jag tycker att den ger en sann bild av verkligheten. Ibland var den tung att läsa, eftersom bilder och minnen kom tillbaka, men det hade jag också väntat mig. 
Om du väljer att läsa en bok ur listan, så rekommenderar jag Svinalängorna. Den ger den mest omfattande och universella bilden av hur ett missbrukarhem ser ut. 

3. Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Den här romanen handlar om Åsa och hennes pappa. Det är en roman om kärlek och familjeband. Åsas pappa är alkoholist och när Åsa är fyra år gammal lämnar hennes mamma dem. Under Åsas uppväxt bor hon främst hos pappan och boken skildrar deras liv tillsammans. Missbruket är en stor del av vardagslivet och tar över allt. Pengarna räcker inte till, Åsa får sällan nya kläder och släkten blir tvungen att hjälpa till. Åsas pappa älskar ändå sin dotter och gör sitt bästa för att hon ska ha en bra uppväxt. Mamman finns med i bilden men har en biroll.
Jag kände igen mig mest i Mig äger ingen. Mamma gjorde sitt bästa för att vi skulle få en bra uppväxt men missbruket fanns hela tiden med. Vi har alltid vetat att hon älskar oss och vi älskar henne. I boken tycker jag samtidigt att man får en bra bild av de motstridiga känslor som barn till missbrukare känner. Kärlek och förakt för att nämna två av dem. En lite lättare bok jämfört med de andra, så om du vill få en mjukstart lönar det sig att börja med den här.

4. Glöm mig av Alex Schulman

Glöm mig handlar om ett dysfunktionellt förhållande mellan mor och son. Mamman är oberäknelig och hela familjen smyger på tårna för att inte göra henne upprörd. Jag hade svårt att känna igen mig i berättelsen, eftersom mamma aldrig har betett sig likadant mot oss. Faktum är ändå att många alkoholister blir väldigt oberäkneliga och många barn utsätts för både psykiskt och fysiskt våld av sina föräldrar. Schulman ger en bra bild av vad det innebär att vara medberoende och att vilja skydda sin förälder, även när föräldern gör fel. 

Jag vill gärna höra om du känner till fler romaner med temat missbruk. 

söndag 22 juli 2018 - 22:50

MARKOOLIO OM MISSBRUK OCH SKAM

Jag har skrivit väldigt lite om skam. Jag har tänkt göra det flera gånger men varje gång jag har börjat har jag känt en spärr. Jag tror det är för att skammen går så djupt i mig. Ända in i de mörkaste, hemligaste vrårna. Det är svårt att förklara hur man kan älska och skämmas så mycket för en person på samma gång. 

Jag kan inte uttrycka mig på det sätt jag vill ännu men Markoolio gör ett bra jobb i sitt sommarprat på P1. Han berättar om sin uppväxt och skammen han kände över situationen. Spola fram till ca 50:00 för att höra om hans barndom. I framtiden kommer ni också att få ta del av min upplevelse av skam.

Jag känner igen mig på många sätt i det han säger. Hur han alltid låtsades som om allt var bra när någon frågade hur det var hemma. Hur han stängde av. Hur familjen trots allt var tryggheten och den måste han skydda.

Jag skäms inte längre för mamma, tvärtom är jag otroligt stolt över att hon lyckades bryta sig loss ur missbruket. Precis som Markoolio hoppas jag att vår historia når dem som behöver höra den. 

Det blir bättre.

 

 

 

lördag 12 maj 2018 - 21:20

FAMILJELIVET EFTER ETT MISSBRUK

Hej på er! Det börjar vara ett tag sen (igen!). Jag har varit allt annat än en mönsterbloggare på sista tiden men ibland finns skrivarlusten inte där. För mig är bloggen en hobby och därför pressar jag mig inte att skriva när jag inte känner för det. Vi får se om jag ger en uppdatering av läget men det blir i så fall i ett senare inlägg. Kortfattat kan jag säga att måendet är bättre, orken är sämre.

Jag tittade genom mina senaste inlägg och insåg att det är länge sedan jag skrev ett inlägg med missbrukstema. Idag tänkte jag skriva lite om hur familjelivet kan se ut efter att en alkoholist blir nykter. Det har varit en berg-och-dalbana av känslor de senaste åren, speciellt från min sida, och det är egentligen först nu (sex år efter att mamma blev nykter) som harmonin har infunnit sig i vårt hem.

Ett missbruk river sönder familjen på många sätt och barnen tvingas växa upp i otrygghet, skam och rädsla. Många barn blir förälder till sin förälder och tar därmed på sig ett lika stort ansvar som de vuxna. Det gör att hela familjebalansen rubbas. Vem är egentligen förälder? Vem bestämmer? Vem är barn? Allt blir ett enda kaos. 

Johanna och jag tog båda tidigt den vuxna rollen i vårt förhållande till mamma. Det har tagit mig sex år och en utbrändhet att inse att jag får vara behövande och att hon kan ge mig det stöd jag behöver. Det ser ungefär likadant ut för Johanna. Vad har då de senaste åren bestått av?

Mamma blev nykter den 25 februari 2012. Jag gick i ettan i gymnasiet och Johanna gick i åttan i högstadiet. Det första halvåret bestod av fullständig lättnad och konstant oro. Vi var glada för varje nykter dag men visste att mamma kunde falla tillbaka i missbruket igen. Vartefter månaderna gick började vi tro på att den nya vardagen kanske var något hållbart. Vi vänjde oss sakta men säkert vid att inte leva i ständig oro för morgondagen och kunde fokusera lite mer på våra egna liv. I något skede slutade vi räkna veckorna. De blev naturligt till månader som till sist blev till år. 

När man har varit van vid att tänka på en annan person i elva år, börjar man inte tänka på sig själv i första taget. Vi fortsatte att behandla mamma som att hon var sjuk och var nog små hönsmammor här hemma. Jag skulle säga att vi hade ett relativt vanligt famljeliv under det första året efter att mamma blev nykter. Både Johanna och jag njöt av friheten. Johanna skaffade pojkvän och jag spenderade mycket tid med mina kompisar. 

På våren 2013, ett år efter att mamma blev nykter, drabbades två av mina nära vänner av psykisk ohälsa. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg (länk här) så jag berättar inte desto mer detaljerat nu. Det jag i efterhand har sett är att mitt engagemang (eller ska jag säga medberoende?) i deras mående blev början på det emotionella kaos jag har upplevt de senaste åren. Jag var så van vid att ta hand om den som inte mår bra hemifrån att jag fullständigt gick in i rollen som var så välbekant. Jag satte mina egna behov åt sidan och fokuserade på att lösa de problem jag hade framför mig. Med tanke på vad jag höll på att återhämta mig från var det kanske inte det smartaste valet.

Jag skrev studenten under höstterminen 2013 och vårterminen 2014. I det skedet började stressen ta ut sin rätt och jag började få vredesutbrott hemma. Pappa hade också en stressig period och vi rök ihop var och varannan dag. Johanna började dessutom visa tecken på att hon inte mådde bra. Vi hade båda två kört på taktiken att "nu är allt bra, nu går vi vidare" och ingen av oss hade bearbetat vår barndom på djupet. 

Jag fick min studentexamen och flyttade hemifrån för att börja studera. Under sommaren föll mamma in i ett medicinmissbruk. Nu befann vi oss i samma kaos som tidigare och pappa och jag fortsatte att gräla. Jag flyttade hemifrån med en känsla av att ingenting är uppklarat och att jag kommer att vara fastkedjad vid min familj för resten av mitt liv. 

Våren 2015 var den sämsta perioden jag har haft. Inte ens min utbrändhet har fått mig att må så dåligt som jag gjorde då. Mamma var så dålig att hon åkte ambulans några gånger. Johanna var uppgiven och jag var på väg att bli deprimerad. Pappa träffade sin nuvarande partner, vilket jag är otroligt glad över, men just då blev det ännu en händelse att förhålla sig till.

Under den här tiden var känslan av en familj nästan obefintlig. Mina faddrar blev som ett par extraföräldrar åt mig och utan dem vet jag inte hur jag hade klarat av våren och sommaren. De fungerade som stödfamilj åt Johanna och mig när vi gick i högstadiet och vi har haft ett nära band sedan dess.

Hösten innebar en ny början när mamma gick med på behandling och från och med januari 2016 har mamma varit fri från sitt medicinmissbruk. Äntligen slut på besvärligheter, eller? Inte riktigt.

När vi till sist insåg att nu kanske vi faktiskt får tillbaka vår "riktiga" mamma, då kraschade Johanna. Hon blev diagnosticerad med generaliserat ångestsyndrom och utbrändhet. Till skillnad från tidigare fanns båda våra föräldrar där men hon lät ingen finnas till hands. Johanna blev sakta men säkert bättre och livet lugnade ner sig lite. Jag fortsatte att vara lättirriterad gentemot min familj och det störde mig att jag inte förstod varför. 

Läsåret 2016-2017 var riktigt bra. Det kändes som att vi började få ordning på våra liv och saker och ting började falla på sin plats. Vi fick äntligen leva våra liv och speciellt jag hade stora planer. Lite väl stora planer för i november förra året blev jag diagnostiserad med generaliserat ångestsyndrom och utbrändhet. 

Hela mitt liv vändes upp och ner på en dag när jag fick min diagnos och blev sjukskriven. Men vet ni, jag är så otroligt tacksam för det! Jag har alltid hållit allt inom mig. Min familj har egentligen fått veta ganska lite om vad jag tänker och hur jag känner. Till en början var det en skyddsmekanism men till sist hade jag så mycket på lager att jag helt enkelt inte visste var jag skulle börja. 

När jag blev sjuk fick jag finna mig i rollen som behövande. I perioder var ångesten så stark att jag inte hade något annat val. Jag var så rädd för allt att jag var tvungen att släppa in mina föräldrar. Min sjukskrivning påverkade hela familjen i högre grad än när Johanna blev sjukskriven. Jag valde att flytta hem till mamma och pappa medan Johanna fann tryggheten i sin pojkvän. Speciellt pappa har fått en mycket bättre bild av vad det rent praktiskt innebär att lida av ångest och utbrändhet. 

Idag är vi närmare varandra som familj än vad vi någonsin har varit. Balansen är återställd, jag har fått utlopp för den ilska jag hade inombords och har en bättre relation till mina föräldrar och min lillasyster. Vi har alla lättare för att prata om saker och jag känner att min utbrändhet på många sätt har rensat luften. Det ord jag idag väljer att beskriva vårt familjeliv med är harmoniskt och med tanke på hur de senaste åren har sett ut är det ingen självklarhet. 

Jag är tacksam för att vi har nått så här långt. Det har inte varit lätt alla gånger men våra erfarenheter har gjort oss till dem vi är. Allas liv behöver inte vara så här kaotiska efter att en missbrukande förälder blir nykter men det här är vår historia. 

tisdag 27 februari 2018 - 20:43

6 ÅR AV NYKTERHET

Jag är glad att jag även detta år får skriva detta inlägg och samtidigt lägga till ett år till mammas nykterhet. Nu har det gått sex år sedan mamma blev nykter och två år sedan hon fick kontroll över sitt medicinmissbruk. Vi har för länge sedan slutat räkna dagar och veckor och noterar inte heller månaderna som går men åren vill vi ändå uppmärksamma. 

Det är ingen självklarhet att mamma fortsätter att vara nykter. Mamma går under benämningen "nykter alkoholist" och det innebär att hon kommer att bära med sig sin sjukdom resten av livet. Det betyder inte att hon kommer att börja dricka igen men risken finns. Det här är inget vi tänker på men det betyder i praktiken att en droppe alkohol kan få mamma att trilla dit igen. 

Vi njuter så otroligt mycket av att få leva ett normalt familjeliv. Nåja, så normalt det nu går. Vad är egentligen normalt? Vi kan ringa mamma när som helst och vet att hon är närvarande och lyssnar. Vi behöver inte frukta vad som väntar oss när vi kommer hem. Vi kan lugnt lägga nyckeln i dörrlåset och vrida om utan att först dra ett djupt andetag. 

Det här inlägget tillägnar jag mamma. Hon har gett mig författargenerna, optimismen och tron på det goda i livet. Jag är tacksam över att få vara din dotter och stolt över att du har kommit dig så här långt!

Här hittar ni förra årets inlägg. 

 

lördag 13 januari 2018 - 17:20

OM MEDBEROENDE

Hela mitt liv har jag känt mig fastkedjad vid min familj. Det är först de senaste två åren jag på riktigt har känt mig fri att arbeta mot mina mål och förverkliga mina drömmar. Ännu i början av mina studier var mamma dålig på grund av mediciner. Jag pratade om utbyte men visste innerst inne att det aldrig skulle gå så länge mamma var i så dåligt skick. Jag kunde inte lämna henne, om något skulle hända, och jag kunde inte lämna min syster med allt ansvar av samma anledning. 

Jag älskar min familj men det är otroligt påfrestande att inte kunna leva sitt liv som man vill. Under åren har otaliga personer vänligt men bestämt försökt förklara för mig att jag måste leva mitt eget liv, inte mammas. Jag kan inte göra något åt hennes missbruk och därför borde jag fokusera på mig själv. Lika många gånger har jag försökt förklara varför det inte går. Jag har försökt få dem att se bojan runt min fot men det är näst intill omöjligt för den som inte själv har upplevt dess makt. Bojan som jag talar om kallas medberoende

För Johanna och mig har medberoendet tagit sig uttryck i form av omhändertagande, vilket troligen är den vanligaste formen av medberoende till en missbrukare. Vi vågade aldrig lämna mamma ensam när hon var dålig. Tänk om hon skulle ha lämnat på spisen? Eller skadat sig? Eller ha behövt ambulans? Dessutom måste vi se till att hon åt, att hon tog hand om sig själv osv.

Vi fanns till hands alla dygnets timmar, även när vi var hos pappa. (Mina föräldrar bor cirka 1,5 kilometer från varandra.) När mamma var dålig ville vi åka dit för att se att hon mådde bra (och levde!) men pappa sa oftast nej. Jag tror att han försökte skydda oss från att se eländet men det resulterade i att vi fick leva med oron tills vi fick ett livstecken från mamma. 

Det jag nyss har berättat om kanske många ändå tycker att man kan uthärda. Det handlar i slutändan "bara" om oro och vi kan trots allt inte påverka en annan människas handlingar. Jag håller fullständigt med om det. Låt mig därför berätta om den andra sidan av medberoende, nämligen skuldkänslor. 

Nu tycker kanske någon att det är missbrukaren, som borde ha skuldkänslor, inte de anhöriga men det är många, speciellt barn, som känner skuldkänslor för sina föräldrars missbruk. Om jag bara gör det här slutar mamma/pappa dricka. Om jag inte gör det här slutar mamma/pappa dricka. Det värsta är att skuldkänslorna finns där hur man än gör. För faktum är att ingen kan få en missbrukare att sluta missbruka, utom missbrukaren själv.

Jag talar om medberoende ur ett barns synvinkel men "symptomen" är ganska lika för andra anhöriga. Barn i missbrukarhem blir ofta mamma eller pappa till sin missbrukande förälder. Man känner samma ansvar för sin förälder som man skulle göra för sitt barn. Grundbehoven måste täckas: mat, sömn, och någon form av hygien. Det ska vara rent och städat och så måste man se till att hemmet är en så skadefri miljö som det bara går. Samtidigt måste man få föräldern att sluta missbruka. Utpressning, tårar, ilska, resonemang, inställsamhet, glädje, oro. Jag tror att de flesta har gått igenom hela spektrumet av känslor för att hitta något som biter på föräldern. Alltid utan resultat. Men man försöker igen och igen och igen. Man finns där och man försöker och man ger inte upp. Att lämna föräldern är lika med att ge upp hoppet. 

Det är ungefär så det känns att vara medberoende till sin förälder. Då förstår ni kanske varför det är så svårt att bryta sig loss. Somliga klarar det men de flesta stannar kvar. 

De som hjälper barn i den här situationen borde vara lyhörda för vad barnen säger. Inget barn ska behöva växa upp med en missbrukande förälder men de som gör det borde få chansen att känna sig hörda och förstådda. Barn som växer upp så här är oftast mogna långt över sin ålder och till och med ganska små barn kan ha förståelse för vad det är som sker. Barnet är ofta den i förälderns närhet som ser och hör mest, till och med mer än andra anhöriga, men de blir ofta överröstade av de som "vet bättre". 

Att hjälpa någon som är medberoende är svårt. Nästan lika svårt som att hjälpa den beroende. Situationen känns ofta låst, eftersom den anhöriga på ett sätt också har ett missbruk. Det här är något som den anhöriga måste komma till insikt om själv. Ogenomtänkta, självklara kommentarer som "du måste leva ditt eget liv" leder ingen vart. De skapar bara en känsla av att vara missförstådd och lägger större press på en redan alltför pressad person. Istället kan man visa att man ser det omöjliga i situationen och försöka stöda den anhöriga så gott det går. 

måndag 27 november 2017 - 19:08

DET OSYNLIGA BARNET

När jag var tonåring hade jag en egenskap som många barn önskar sig. Jag var osynlig. Det här berodde på flodhästen vi hade hemma i vardagsrummet. Ni vet hur stor en flodhäst är och den tog upp så mycket plats att jag var tvungen att krypa ihop i ett hörn för att inte bli trampad på.

Några av er är säkert bekanta med uttrycket ”en flodhäst i vardagsrummet” men för er som inte vet, är det vad man kallar en alkoholist. De tar lika mycket plats och ställer till med lika mycket besvär som en flodhäst inomhus.

Det var under mammas värsta perioder jag var som mest osynlig. Det var perioderna när jag inte visste om mamma levde nästa morgon när jag gick och lade mig på kvällen. När jag drog ett djupt andetag varje gång jag kom hem, för att jag inte visste vad som skulle möta mig på andra sidan dörren. När jag gick runt i ständig oro för hela familjen.

I mitten av högstadiet drabbade en av de värsta perioderna oss. Jag hade alltid varit en ”duktig flicka” men då nådde det nya höjder. Jag skötte skolarbetet, hade goda vitsord och ställde inte till onödigt besvär varken hemma eller i skolan. Jag uppförde mig också bland kompisarna, festade inte och hade vettiga hobbyer. Jag pratade sällan om hur det var hemma och öppnade mig knappt för någon.

Min syster däremot var en riktig rebell och hon uttryckte precis hur dåligt det var hemma. Det bidrog till att jag blev ännu tystare, försökte föra så lite oväsen som möjligt och dolde ännu mer om hur situationen var hemma. Jag trodde att jag på det sättet kunde förhindra att det skulle uppstå fler problem än vi redan hade. Jag försökte göra som mina föräldrar ville, så att de inte skulle känna sig som värdelösa föräldrar. Jag berättade inte för någon hur det var hemma, eftersom jag inte ville att folk skulle tycka illa om mamma. Jag försökte vara en duktig elev samtidigt som min värld gick i spillror hemma. Jag försökte helt enkelt vara ett perfekt barn för omvärlden.

Ni ser det ohållbara i det här beteendet. Det värsta var ändå att människorna i min omgivning var de som hade störst inverkan på det. Lärarna var medvetna om vår problematik genom min systers beteende, ändå frågade ingen hur jag hade det. Jag tror att få förväntar sig att ett duktigt barn ska ha problem. Så länge man klarar sig kan inget oroväckande vara på gång, eller hur? Dessutom hade alla händerna fulla med min syster i skolan och min mamma på fritiden så det fanns helt enkelt inte plats för mig.

I slutet av nian påminde jag om Det osynliga barnet från Mumin. De flesta klasskompisarna behandlade mig som luft. Det var inte bara en gång jag möttes av en isande tystnad när jag försökte tilltala någon utanför kompisgänget, så till sist valde jag att låta bli. Det var bättre att inte försöka än att bli sårad varje gång. Mina vänner valde att stanna utanför de murar jag hade byggt omkring mig och jag hade antagligen inte släppt in dem om de hade försökt.

Jag hade en klump i magen varje morgon jag skulle till skolan. Ibland fejkade jag feber eller illamående för att slippa vara osynlig för en dag. Allt jag ville var att gå ut högstadiet så att jag skulle bli fri från de som bestämde att jag inte var värd ens att synas. 

Idag är jag inte längre osynlig. I gymnasiet fick jag nya vänner och tack vare dem vågade jag visa vem jag är. Jag blev sedd i skolan och hemma hade situationen lugnat ner sig. Med tiden har jag mött många fina människor som har visat mig att jag visst är värd att synas, att jag har något att erbjuda världen och att jag är tillräckligt modig för att jaga mina drömmar. 

Jag vet att jag inte är ensam om mina erfarenheter. Alltför många barn och unga upplever samma sak. Många får ärr som varar livet ut, till exempel är olika former av mentala problem vanliga. Jag hade turen att ha ett så starkt stödnätverk omkring mig att jag lyckades ta mig genom de tuffaste åren men alla har inte samma förutsättningar. 

Vi påverkar människorna omkring oss mer än vi tror. Bara genom att se eller inte se någon, kan vi avgöra hur en annan människa mår. Det är stor makt att ha över andras liv och de flesta är inte ens medvetna om hur stor skada till exempel mobbning gör.

Jag har lämnat högstadieåren bakom mig men fortfarande kämpar jag med känslan av osynlighet. Den smyger sig på när jag minst anar det och det krävs inte mycket för att jag ska befinna mig i skolkorridoren igen. Jag har behov av att få bekräftelse, annars händer det lätt att jag tror att andra tycker att jag inte duger. Det sitter såklart oftast i huvudet men det gör vissa situationer tunga. Självförtroendet slog hårt i botten i högstadiet och det har tagit mig många år att bygga upp det till en sådan nivå att jag kan fungera normalt igen. I många år har jag dragits med svår scenskräck och det är först det senaste året den har börjat lätta. 

Varför berättar jag då det här?

Flera av er läsare arbetar på olika sätt med barn och unga. Ni har makt att påverka deras liv, både positivt och negativt. Använd den makten väl. Var som Muminmamman. Se de osynliga barnen och gör dem synliga. Visa att ni finns där och att ni bryr er. Våga fråga hur de mår och var inte rädda för svaret. Ni förändrar inte liv, men ni kan vara ljusglimtarna som tar någon genom mörkret. 

Till dig som går i högstadiet eller gymnasiet/yrkesskola: tänk på hur du behandlar dina klasskompisar. Skapa aldrig en maktposition genom att trycka ner andra. Det slår tillbaka förr eller senare. Du förstör ditt eget mående, samtidigt som du förstör en annans liv. Tro mig, det är inte värt det.

Vi borde alla bli bättre på att se våra medmänniskor. Alla har ett värde och vi måste inte bli bästa vänner för att jag är vänlig mot dig. Men vi måste börja se de som är osynliga!