header

Visa inlägg taggade med 'missbruk'

KOM IHÅG DE OSYNLIGA BARNEN

Skrivet av Maria Hagberg 24.03.2020

Det är en märklig tid vi lever i. Om någon har missat corona-viruset, måste den personen ha bott under en sten de senaste veckorna. Jag tänker inte skriva om hur samhället påverkas, det får vi redan tillräckligt med information om via nyhetskanalerna. Det jag vill ta fasta på är en del av befolkningen som än en gång blir osynlig. Barn i söndriga hem.

Jag jobbar inom skolvärlden. Den senaste veckan har varit som ett stort frågetecken på många plan. Jag insåg snabbt att jag bara får ta en dag i taget, eftersom jag inte kan planera jobbet. Planeringsfreak som jag är, var det till en början en stor utmaning men nu har jag landat någorlunda i situationen. Det jag har svårare att acceptera och släppa taget om är tanken på alla de barn som far illa hemma. De barn som nu har mist sin enda trygga plats för många veckor framöver. De barn som nu är osynligare än någonsin. 

Det finns många personer som har påpekat att vi måste fokusera extra mycket på dessa barn just nu. I synnerhet lärarna borde enligt vissa ha mer kontakt med dessa elever men när ska de hinna med det? Jag ser den enorma press som mina lärarkollegor är under just nu, när all undervisning ska ske genom nya kanaler. Vissa lärare jobbar dygnet runt för att undervisningen ska bli av. Hur kan man förvänta sig att de ska hålla extra koll på utsatta elever?

Jag mår illa, när jag tänker på alla barn som har lämnats ensamma i otrygga hem. För ett barn med omhändertagande föräldrar är en månad en relativt kort period. För ett barn med våldsamma föräldrar är en månad en evighet. Jag tänker på alla barn vars föräldrar lider av missbruk eller psykisk ohälsa. Jag kan bara föreställa mig hur mycket alkoholintaget ökar under en så stressande tid som denna och med distansjobb för de flesta. 

Jag hoppas innerligt att det finns vuxna i de osynliga barnens närhet som förstår att hålla extra koll på dem. Vuxna som kan lyssna, ge stöd och varma måltider. När skolans personal inte har samma möjlighet som vanligt att stöda eleverna, är det allas vårt ansvar att ta hand om utsatta barn. Det kan kännas svårt att lägga sig i andras angelägenheter men nu är inte rätt tidpunkt att tänka på sina egna känslor. Det viktigaste är att alla barn har en vuxen att vända sig till och får känna trygghet även i denna otrygga tid.


ATT SÖRJA NÅGON SOM ÄNNU LEVER

Skrivet av Maria Hagberg 01.01.2020

År 2019 var ett fantastiskt år på många sätt. Jag fick examen, fick ett jobb och kan faktiskt säga att jag har fått mitt liv tillbaka. När jag ser tillbaka på året som gått känner jag stor tacksamhet för alla fina stunder, alla människor jag har träffat och alla erfarenheter jag har fått. Det har även funnits svåra stunder och i synnerhet december bestod av många sådana.

Jag har varit inaktiv på bloggen i flera månader. Jag har velat skriva men ändå inte. Jag har börjat skriva men slutat och raderat. Varför? För att det jag vill säga är så fruktansvärt svårt att sätta ord på. Det jag vill säga är egentligen inte möjligt men ändå är det så. Det har tagit mig en lång tid att komma fram till det jag skriver om nu och jag är fortfarande inne i en bearbetningsprocess.

Vartefter höstterminen framskred blev det tydligare och tydligare att mamma blev sämre. Det var små förändringar som skedde under en lång period men i mitten av terminen började jag dra mig för att fara dit och hälsa på. Det är inte första gången det händer och det har alltid varit ett tecken på att hon har blivit sämre. När mamma går in i en sämre period är hon sig själv en tid, trots att det går neråt, men i något skede hälsar jag inte längre på mamma utan hennes sjukdom. I det skedet flyttas fokus i våra diskussioner från hur jag kan hjälpa henne att må bättre till att jag måste acceptera situationen och henne för vad de är. Hon kommer med ursäkter, gömmer mediciner, slutar ta hand om sitt hem och så vidare. Förr eller senare brukar det sluta med att ambulansen kommer på besök och så även denna gång. Tre veckor innan julafton.

Allt det jag nyss nämnde har hänt en och två och tiotals gånger. Ibland har hon varit riktigt dålig, ibland lite bättre. Det har inte alltid men ofta hänt innan jul. Det hände när hon var alkoholist och det händer fortfarande med medicinerna. Den här gången var ändå annorlunda. Inte så mycket själva händelseförloppet men mitt eget sätt att reagera på situationen. Vanligtvis slutar en dålig period med att ambulansen kommer. Det brukar fungera som en väckarklocka och så skärper mamma till sig i några månader. Samtidigt andas Johanna och jag ut och försöker ta reda på hur vi kan hjälpa henne att hållas på fötterna en lång tid framöver. I det här skedet brukar pappa kommentera att vi inte kan leva hennes liv åt henne, vi måste ta hand om oss själva och så vidare. Vi brukar svara med att hon är vår mamma, vem ska annars hjälpa henne och så vidare. En konversation som vi har hållit i över ett årtionde. Vi vill ju så gärna att hon ska lyckas bli frisk en gång för alla så att vi kan börja leva som vanligt.

Den här gången kände jag plötsligt inget hopp längre. Eller jo, jag hoppas såklart att hon ska bli frisk men jag slogs av insikten om att hon faktiskt ännu är missbrukare. Ett faktum som jag har kämpat hårt emot i många år. När mamma slutade dricka, ville jag inget hellre än att allt skulle bli bra och jag levde på det hoppet i många år. Efter gymnasiet började jag inse att hon kanske inte var så frisk trots allt. Hon drack inte längre men missbruket fanns kvar i en annan skepnad. Jag vägrade ändå se det som fanns mitt framför ögonen på mig och målade i viss mån upp en aningen snedvriden bild av verkligheten. Mamma mådde bättre än när hon drack men hon var inte frisk, vilket jag ofta fick det att låta som.

Vi hoppar tillbaka till kvällen då ambulansen kom på besök. Det var ingenting ovanligt med själva besöket. Känslorna stängde jag av för många besök sedan. Det enda jag egentligen kände där och då var uppgivenhet för att vi befann oss i samma situation än en gång, trots alla våra försök att hjälpa henne. Som vanligt hade hon inte tagit en livshotande mängd medicin men de tog med henne till akuten på grund av en svår förkylning. Hon kom hem redan samma kväll efter lungröntgen och provtagning. Jag for hem och grät. Jag visste inte vad jag kände, bara att något var annorlunda. Jag kände en stor tomhet men kunde inte förklara varför. Det här hände en tisdagskväll och både onsdagen och torsdagen var mycket tunga dagar på jobbet. Jag började gråta så fort jag satte mig i bilen efter arbetsdagen och fortsatte hemma. Jag kunde inte förstå varifrån alla tårar kom. Vi har ju varit med om samma sak många gånger förut och hur knasigt det än låter så blir man van också vid en sådan här situation.

Till sist föll en pusselbit på plats och jag började förstå min ledsamhet. Jag hade äntligen accepterat det faktum att mamma kanske aldrig blir frisk. Att det här kanske är det bästa jag får. Samtidigt tänkte jag på allt som jag går miste om. Alla förtroliga samtal, att få en kram när jag kommer hem och hon är nyduschad och doftar parfym, att se glimten i ögat, att få läsa det hon har skrivit, att se hur hon lyser upp tillsammans med andra människor, att se hur hon bryr sig. Jag förstod till sist att jag sörjer någon som ännu lever. Jag sörjer den del av mamma som hennes sjukdom har tagit och som jag kanske aldrig får tillbaka. 

Jag är tacksam för att jag har kunnat acceptera verkligheten för vad den är men det är fortfarande tungt. Jag har en mamma men inte alltid. Hur förhåller man sig till det? Hur kan jag sörja och sakna det jag har? Det känns som att jag borde ha ett svar på det efter nästan tjugo år men det har jag inte. I min lägenhet har jag foton på alla familjemedlemmar utom mamma. Under en bra period tänker jag alltid att nu ska jag lägga upp ett foto också på henne men när en dålig period kommer blir jag ledsen av att se foton på henne, både för att de påminner mig om vad jag går miste om och hur hon är då.

Det viktigaste någon sa till mig i samband med allt detta är att ta emot det jag inte kan få av mamma av någon som kan och vill ge det. Lyckligtvis har jag sådana personer. Pappa har alltid varit en pappa-mamma och på sista tiden har jag insett att jag har försummat min relation till honom de senaste åren. Jag har varit så fokuserad på det jag går miste om, att jag har glömt bort det jag har. En person som har fått mamma-rollen i mitt liv är min fadder May-Len. Det är henne jag vänder mig till när mamma är dålig och även ibland när mamma är bättre. Det är ändå komplicerat för jag önskar ju så innerligt att jag kunde vända mig till min egen mamma. Ingen kan ta hennes plats men samtidigt måste någon det när hon inte finns där för mig. Antingen är jag utan mamma i de stunderna eller så låter jag någon annan stiga in i mamma-rollen just då.

Jag hoppas att mamma i framtiden får ordning på sitt liv och sin hälsa. Det gör jag verkligen. Men just nu är verkligheten en annan och det kan jag inte göra något åt. Det enda jag kan göra är att acceptera att det är så här nu. Jag trodde inte att jag skulle klara av att leva med en insikt som denna men det kan jag. Det är tungt men det går.


TILL DET BORTGLÖMDA BARNET

Skrivet av Maria Hagberg 07.09.2019

Jag vet
allt om lögnerna
och tankarna
och känslorna.
Jag vet
att du är rädd
och ensam
och bortglömd.
Jag vet
att du gråter
av saknad
av hopplöshet.
Jag vet 
att du flyr
i historierna
i drömmarna.
Jag vet
att du vill
att du hoppas
att du längtar.
Jag vet
att du vill
att någon vet.
Jag vet.

Den här dikten är tillägnad alla bortglömda barn. Den riktar sig i synnerhet till dem som stänger in allt och tror att ingen vet. Jag var ett sådant barn, kanske är jag det till viss del än idag. Missbruk leder till alltför många hemligheter och det enda man som barn önskar är att någon ska se och bry sig. Så till dig (barn eller vuxen) som befinner dig i en liknande situation: jag vet


ATT NÄSTAN MISTA SIN MAMMA

Skrivet av Maria Hagberg 09.02.2019 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

Först av allt vill jag säga att mamma har läst inlägget samt att rubriken inte syftar på nyligen upplevda händelser. Det jag tänker berätta om hände i februari när jag nyss hade fyllt tolv år. Med andra ord, nästan på dagen för tolv år sedan. Jag varnar känsliga läsare.

Jag har i flera veckor funderat på om jag överhuvudtaget ska skriva det här inlägget. Det är lätt den mest traumatiska händelsen i min systers och mitt liv och kom att påverka så mycket efteråt. Samtidigt är det en verklighet för en stor del av anhöriga, i synnerhet barn, till missbrukare och jag tycker att det är viktigt att kunna prata om det. 

Johanna och jag deltog i en traumaworkshop i december. Workshopen var en del av utställningen "Brev från morfar", där Rebecca Simons berättar om sin morfar och de sexuella övergrepp han utsatte sina barnbarn för. I samband med workshopen skulle vi leta fram bilder, som påminde oss om en traumatisk händelse i våra liv. Bilderna skulle sedan projiceras på oss och resultatet ser ni på bilden nedan.

IMG 20190110 WA0001Det här var ett samarbete med Se mej!-gruppen i Vasa. Jag fick inte ut desto mer av själva utställningen, kanske för att jag själv inte har erfarenhet av sexuella övergrepp, men workshopen tvingade mig att bearbeta händelsen som beskrivs på fotografiet ovan.

Den bild där Johanna (blå tröja) och jag (rosa tröja) syns föreställer julen 2006. Jag minns inte hur veckorna och månaderna kring årsskiftet såg ut men det var ingen lycklig tid. Jag vet inte hur andra uppfattade mig då men den min jag har på fotot härunder beskriver den känsla jag hade hemma under en stor del av lågstadiet och högstadiet. Även de gånger mamma var nykter.

46472545 323365221778376 337601042399100928 nVi träffade alltså mamma på julafton. Jag minns inte hur mycket vi såg av henne under dessa veckor men vi borde också ha träffat henne i samband med min födelsedag i början på januari. I något skede bröts kontakten. Vi träffade henne inte på flera veckor och till sist slutade hon att svara i telefonen.

En dag i början på februari 2007 for Johanna och jag, tillsammans med pappa, för att se hur läget var med mamma och hennes dåvarande sambo. Vi hade inte fått tag i henne på flera dagar och vi var utom oss av oro.

Vi kom dit men ingen öppnade så Johanna och jag gick in. Jag fick nyligen frågan varför ingen vuxen gick in. Pappa var ju med och mormor bodde bara en liten bit därifrån. Det enda svar jag kan ge på den frågan är att det var uteslutet att pappa skulle ha gått in och Johanna och jag vägrade vänta tills någon annan kom. 

När vi kom in möttes vi av en hemsk tystnad. Vi hade mötts av en liknande tystnad många gånger tidigare och skulle möta den många gånger senare men det här var den värsta. Varje gång fanns rädslan för att mamma skulle vara död men då visste vi att det faktiskt kunde vara sant. Jag minns hur hjärtat bankade när vi sprang uppför trappan till lägenheten. Gode Gud, låt henne vara vid liv!

Vi hittade mamma och hennes sambo i deras sovrum. Jag kommer aldrig att glömma synen som mötte oss. Sovrummet var fullt av tomflaskor, soppåsar, smutsiga lakan och bråte. Mamma var näst intill medvetslös. Vi försökte väcka henne men när hon satte sig upp föll hon ner i sängen igen. Vi fick ingen kontakt med henne och förstod ingenting av det hon mumlade fram. Madrassen var vidrig. Mamma hade köttsår på benen, eftersom hon inte hade hunnit till toaletten i tid. Mammas sambo såg inte desto bättre ut.

Vi sprang ner till pappa och han ringde efter en ambulans. När ambulanspersonalen kom dit, sa de att om mamma hade legat kvar i en vecka så hade hon säkert varit död. Hon hade varken ätit eller tagit sina mediciner. Vi lever fortfarande med tanken "tänk om". Tänk om vi hade kommit dit en vecka senare. Tänk om vi hade mist henne.

Mamma vårdades i sex veckor. Vi fick hälsa på henne och hon blev sakta men säkert bättre. Under den tiden städade mammas släktingar och bekanta lägenheten och det är därför som vi har bilder bevarade. Jag tror att mamma blev rejält rädd av det som hade hänt för hon var nykter i nästan två år efteråt. 

Det som var värst med den här händelsen var rädslan som jag upplevde efteråt. Nu visste jag precis hur dålig mamma kunde bli. Än idag lever jag med rädslan för att mista någon jag bryr mig om. Den håller mig fortfarande i ett järnhårt grepp och gör att minsta lilla sjukdomstecken hos någon närstående får mig att må illa av oro. Johanna upplever samma känslor och jag vågar påstå att det är en vanlig känsla hos anhöriga till missbrukare. 

Nu har det gått tolv år och mycket har hunnit hända på den tiden. Här är en bild på mamma, mig och Johanna för några veckor sedan. Vi har ett bättre förhållande med mamma än vad vi någonsin har haft tidigare och vi har verkligen jobbat hårt på att ta oss igenom alla svårigheter. För första gången på många år är hon en källa till trygghet för oss och vi börjar sakta förstå att hon faktiskt mår bra. 

20181213 171816


KOM MED I SE MEJ!

Skrivet av Maria Hagberg 07.02.2019

Här är vårens tidtabell för Se mej!-grupperna i Vasa och Närpes.

Det har varit roligt och inspirerande att följa med hur grupperna har utvecklats. Tröskeln är låg för att delta: ingen anmälan behövs och nya deltagare tas alltid emot med öppna armar. Man får komma och gå som man vill och man behöver inte delta i diskussionerna om det inte känns bra. Man kan få många insikter bara genom att lyssna. 

Sprid gärna infon till alla som du tror kan ha nytta av grupperna. Råkar du själv vara den personen så är du varmt välkommen med i våra trevliga gäng!

Tidtabellen för gruppen i Vasa hittar du här och tidtabellen för Närpes hittar du här.

 


JULLOVSLÄGER FÖR BARN

Skrivet av Maria Hagberg 20.11.2018

Känner du ett barn i åldern 7-12 år med en förälder som missbrukar eller lider av psykisk ohälsa? Tipsa dem om jullovslägret på Pixne!

jullovslager


STÖDNÄTVERK KAN GÖRA UNDERVERK

Skrivet av Maria Hagberg 18.10.2018

Jag anser mig själv lyckligt lottad. Genom alla svårigheter har jag haft ett bra stödnätverk, som har hjälpt mig genom negativa händelser. Ibland känns termen "stödnätverk" diffus, så jag tänkte berätta om hur mitt stödnätverk har sett ut. 

Mitt stödnätverk har varierat genom åren beroende på vad jag har gått igenom. Jag har ändå alltid känt att det finns någon/några att vända mig till i svåra situationer. Idag är jag tacksam över att räkna hela familjen till mitt närmaste stödnätverk men det har inte alltid varit så. Jag räknar inte upp alla de släktingar och vänner som har funnits där i tid och otid men de är absolut en viktig del i nätverket.

Min syster och jag har haft två stödfamiljer. Den ena en positiv erfarenhet, den andra en negativ. När vi fick vår första stödfamilj, gick jag i sexan och min syster i fyran. Mamma hade varit nykter i ett år och ingen av oss såg någon mening med stödfamiljen. Johanna och jag motsatte oss från första stund och det bidrog säkert till att vi inte trivdes. Jag hade dessutom stora problem med att övernatta hos någon och det hjälpte inte. Sist och slutligen handlade det trots allt bara om att vi inte klickade med personerna.

I högstadiet fick vi vår andra stödfamilj och än idag räknar jag dem som en förlängd del av min familj. Denna stödfamilj består av ett av mina fadderpar. Mina föräldrar lärde känna dem under studietiden och de håller kontakten än idag. Jag kan inte säga om det är bra eller dåligt att ha en stödfamilj, som redan tidigare är bekant med familjen men i vårt fall har det varit en positiv upplevelse. 

Här finns länkar till två videor (video 1 och video 2), som visar varför stödfamiljer är av yttersta vikt. I filmerna går händelserna ett steg längre, eftersom barnen hamnar i fosterfamiljer, men principen är densamma. Att ge barnen det stöd och den trygghet de inte kan få hemma just då.

Johanna och jag har varit en del av Se mej!-verksamheten (mer fakta om verksamheten finns på sidan "Länkar" uppe på bloggen) sedan 2005. Det har varit ovärderligt att få lära oss om missbruk och att träffa andra barn i samma situation. Verksamheten utvecklas hela tiden och nya personer kommer in i bilden. Det finns ändå en känsla av stöd och gemenskap, eftersom alla är där av (nästan) samma orsak.

Under nästan hela min barndom var socialarbetarna en aktiv del av våra liv. Vartefter vårt familjeliv redde upp sig minskade kontakten men speciellt den senaste socialarbetaren gjorde mycket bra för vår familj. Vi kände alltid att vi kunde få hjälp och råd av henne.

Jag anser att alla barn som växer upp i ett hem med missbruk, psykisk ohälsa, våld eller andra oroligheter borde ha en samtalskontakt. Det behöver inte vara terapi men att man har en person som man känner att man kan anförtro sig åt. Jag gick i terapi mellan 2002 och 2011 (kan t.o.m. ha börjat tidigare än så). Nu går jag ännu en gång i terapi. Dessutom hade jag tät kontakt med kuratorn och i perioder skolhälsovårdaren. Hur som helst fanns det alltid en yrkeskunnig person att prata med.

Jag har varit kritisk till skolan och hur de har hanterat våra problem. Jag tror ändå att det skedde mer i kulisserna än vad som nådde oss men det hade varit bra att veta att de också var involverade. Ett barn tillbringar en stor del av vardagen i skolan och speciellt i slutet av högstadiet kände jag mig väldigt ensam i där. I gymnasiet mådde två av mina vänner dåligt och då aktiverade sig skolan på ett helt annat sätt. Man kan säga att det vägde upp för de negativa erfarenheterna jag hade sedan tidigare.

Det jag har beskrivit är hur mitt stödnätverk har sett ut under hela mitt liv hittills. Alla personer jag har nämnt har inte varit involverade i alla händelser. Trots att jag har haft ett utbrett stödnätverk, har jag känt mig väldigt ensam ibland, speciellt under riktigt svåra perioder. De gångerna har det varit viktigare än någonsin att ha någon att vända mig till. 

Jag hoppas att jag har gett idéer till var man kan söka stöd om det finns problem hemma. Jag vill bara tillägga att man måste våga fråga, om man behöver hjälp. Den man vänder sig till har kanske inte alla svar men kan förhoppningsvis lotsa en vidare till någon som kan hjälpa. 


4 ROMANER OM MISSBRUK

Skrivet av Maria Hagberg 07.10.2018 | 3 kommentar(er)

Kategorier:

En av de bästa sakerna med att studera språk är att gå litteraturkurser. Jag har fått många boktips tack vare dem. De böcker som jag talar om nu har alla dykt upp under en eller flera kurser. 

1. Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Århundradets kärlekssaga publicerades första gången år 1978 men är lika aktuell nu som då. Boken är en diktsamling och beskriver Märta och Henrik Tikkanens äktenskap. Henrik Tikkanen är alkoholist, vilket skapar stora påfrestningar i förhållandet och familjelivet. Märta Tikkanen skildrar hur det är att leva i ett parförhållande med en missbrukare. Jag kände igen mig i största delen av dikterna. De teman, känslor och händelser Tikkanen beskriver är allmänna och jag tror att de flesta, som har erfarenhet av ett missbruk, kan hitta likheter. Boken var lättläst.

2. Svinalängorna av Susanna Alakoski

Jag blev rekommenderad att läsa Svinalängorna redan när jag gick i högstadiet och nu blev det äntligen av. Svinalängorna utspelar sig på 1970-talet i Sverige. Huvudpersonerna är sverigefinnar och de försöker hitta sin plats i det svenska samhället. Det lyckas inte särskilt bra och det är en av de bidragande orsakerna till att föräldrarna börjar dricka. Vi följer handlingen ur dottern Leenas perspektiv och som barn till en missbrukare kände jag igen många av de tankar och känslor hon upplever. Boken är inte för den känsliga. Den utelämnar inget men jag tycker att den ger en sann bild av verkligheten. Ibland var den tung att läsa, eftersom bilder och minnen kom tillbaka, men det hade jag också väntat mig. 
Om du väljer att läsa en bok ur listan, så rekommenderar jag Svinalängorna. Den ger den mest omfattande och universella bilden av hur ett missbrukarhem ser ut. 

3. Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Den här romanen handlar om Åsa och hennes pappa. Det är en roman om kärlek och familjeband. Åsas pappa är alkoholist och när Åsa är fyra år gammal lämnar hennes mamma dem. Under Åsas uppväxt bor hon främst hos pappan och boken skildrar deras liv tillsammans. Missbruket är en stor del av vardagslivet och tar över allt. Pengarna räcker inte till, Åsa får sällan nya kläder och släkten blir tvungen att hjälpa till. Åsas pappa älskar ändå sin dotter och gör sitt bästa för att hon ska ha en bra uppväxt. Mamman finns med i bilden men har en biroll.
Jag kände igen mig mest i Mig äger ingen. Mamma gjorde sitt bästa för att vi skulle få en bra uppväxt men missbruket fanns hela tiden med. Vi har alltid vetat att hon älskar oss och vi älskar henne. I boken tycker jag samtidigt att man får en bra bild av de motstridiga känslor som barn till missbrukare känner. Kärlek och förakt för att nämna två av dem. En lite lättare bok jämfört med de andra, så om du vill få en mjukstart lönar det sig att börja med den här.

4. Glöm mig av Alex Schulman

Glöm mig handlar om ett dysfunktionellt förhållande mellan mor och son. Mamman är oberäknelig och hela familjen smyger på tårna för att inte göra henne upprörd. Jag hade svårt att känna igen mig i berättelsen, eftersom mamma aldrig har betett sig likadant mot oss. Faktum är ändå att många alkoholister blir väldigt oberäkneliga och många barn utsätts för både psykiskt och fysiskt våld av sina föräldrar. Schulman ger en bra bild av vad det innebär att vara medberoende och att vilja skydda sin förälder, även när föräldern gör fel. 

Jag vill gärna höra om du känner till fler romaner med temat missbruk. 


MARKOOLIO OM MISSBRUK OCH SKAM

Skrivet av Maria Hagberg 22.07.2018

Kategorier:

Jag har skrivit väldigt lite om skam. Jag har tänkt göra det flera gånger men varje gång jag har börjat har jag känt en spärr. Jag tror det är för att skammen går så djupt i mig. Ända in i de mörkaste, hemligaste vrårna. Det är svårt att förklara hur man kan älska och skämmas så mycket för en person på samma gång. 

Jag kan inte uttrycka mig på det sätt jag vill ännu men Markoolio gör ett bra jobb i sitt sommarprat på P1. Han berättar om sin uppväxt och skammen han kände över situationen. Spola fram till ca 50:00 för att höra om hans barndom. I framtiden kommer ni också att få ta del av min upplevelse av skam.

Jag känner igen mig på många sätt i det han säger. Hur han alltid låtsades som om allt var bra när någon frågade hur det var hemma. Hur han stängde av. Hur familjen trots allt var tryggheten och den måste han skydda.

Jag skäms inte längre för mamma, tvärtom är jag otroligt stolt över att hon lyckades bryta sig loss ur missbruket. Precis som Markoolio hoppas jag att vår historia når dem som behöver höra den. 

Det blir bättre.

 

 

 


FAMILJELIVET EFTER ETT MISSBRUK

Skrivet av Maria Hagberg 12.05.2018

Hej på er! Det börjar vara ett tag sen (igen!). Jag har varit allt annat än en mönsterbloggare på sista tiden men ibland finns skrivarlusten inte där. För mig är bloggen en hobby och därför pressar jag mig inte att skriva när jag inte känner för det. Vi får se om jag ger en uppdatering av läget men det blir i så fall i ett senare inlägg. Kortfattat kan jag säga att måendet är bättre, orken är sämre.

Jag tittade genom mina senaste inlägg och insåg att det är länge sedan jag skrev ett inlägg med missbrukstema. Idag tänkte jag skriva lite om hur familjelivet kan se ut efter att en alkoholist blir nykter. Det har varit en berg-och-dalbana av känslor de senaste åren, speciellt från min sida, och det är egentligen först nu (sex år efter att mamma blev nykter) som harmonin har infunnit sig i vårt hem.

Ett missbruk river sönder familjen på många sätt och barnen tvingas växa upp i otrygghet, skam och rädsla. Många barn blir förälder till sin förälder och tar därmed på sig ett lika stort ansvar som de vuxna. Det gör att hela familjebalansen rubbas. Vem är egentligen förälder? Vem bestämmer? Vem är barn? Allt blir ett enda kaos. 

Johanna och jag tog båda tidigt den vuxna rollen i vårt förhållande till mamma. Det har tagit mig sex år och en utbrändhet att inse att jag får vara behövande och att hon kan ge mig det stöd jag behöver. Det ser ungefär likadant ut för Johanna. Vad har då de senaste åren bestått av?

Mamma blev nykter den 25 februari 2012. Jag gick i ettan i gymnasiet och Johanna gick i åttan i högstadiet. Det första halvåret bestod av fullständig lättnad och konstant oro. Vi var glada för varje nykter dag men visste att mamma kunde falla tillbaka i missbruket igen. Vartefter månaderna gick började vi tro på att den nya vardagen kanske var något hållbart. Vi vänjde oss sakta men säkert vid att inte leva i ständig oro för morgondagen och kunde fokusera lite mer på våra egna liv. I något skede slutade vi räkna veckorna. De blev naturligt till månader som till sist blev till år. 

När man har varit van vid att tänka på en annan person i elva år, börjar man inte tänka på sig själv i första taget. Vi fortsatte att behandla mamma som att hon var sjuk och var nog små hönsmammor här hemma. Jag skulle säga att vi hade ett relativt vanligt famljeliv under det första året efter att mamma blev nykter. Både Johanna och jag njöt av friheten. Johanna skaffade pojkvän och jag spenderade mycket tid med mina kompisar. 

På våren 2013, ett år efter att mamma blev nykter, drabbades två av mina nära vänner av psykisk ohälsa. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg (länk här) så jag berättar inte desto mer detaljerat nu. Det jag i efterhand har sett är att mitt engagemang (eller ska jag säga medberoende?) i deras mående blev början på det emotionella kaos jag har upplevt de senaste åren. Jag var så van vid att ta hand om den som inte mår bra hemifrån att jag fullständigt gick in i rollen som var så välbekant. Jag satte mina egna behov åt sidan och fokuserade på att lösa de problem jag hade framför mig. Med tanke på vad jag höll på att återhämta mig från var det kanske inte det smartaste valet.

Jag skrev studenten under höstterminen 2013 och vårterminen 2014. I det skedet började stressen ta ut sin rätt och jag började få vredesutbrott hemma. Pappa hade också en stressig period och vi rök ihop var och varannan dag. Johanna började dessutom visa tecken på att hon inte mådde bra. Vi hade båda två kört på taktiken att "nu är allt bra, nu går vi vidare" och ingen av oss hade bearbetat vår barndom på djupet. 

Jag fick min studentexamen och flyttade hemifrån för att börja studera. Under sommaren föll mamma in i ett medicinmissbruk. Nu befann vi oss i samma kaos som tidigare och pappa och jag fortsatte att gräla. Jag flyttade hemifrån med en känsla av att ingenting är uppklarat och att jag kommer att vara fastkedjad vid min familj för resten av mitt liv. 

Våren 2015 var den sämsta perioden jag har haft. Inte ens min utbrändhet har fått mig att må så dåligt som jag gjorde då. Mamma var så dålig att hon åkte ambulans några gånger. Johanna var uppgiven och jag var på väg att bli deprimerad. Pappa träffade sin nuvarande partner, vilket jag är otroligt glad över, men just då blev det ännu en händelse att förhålla sig till.

Under den här tiden var känslan av en familj nästan obefintlig. Mina faddrar blev som ett par extraföräldrar åt mig och utan dem vet jag inte hur jag hade klarat av våren och sommaren. De fungerade som stödfamilj åt Johanna och mig när vi gick i högstadiet och vi har haft ett nära band sedan dess.

Hösten innebar en ny början när mamma gick med på behandling och från och med januari 2016 har mamma varit fri från sitt medicinmissbruk. Äntligen slut på besvärligheter, eller? Inte riktigt.

När vi till sist insåg att nu kanske vi faktiskt får tillbaka vår "riktiga" mamma, då kraschade Johanna. Hon blev diagnosticerad med generaliserat ångestsyndrom och utbrändhet. Till skillnad från tidigare fanns båda våra föräldrar där men hon lät ingen finnas till hands. Johanna blev sakta men säkert bättre och livet lugnade ner sig lite. Jag fortsatte att vara lättirriterad gentemot min familj och det störde mig att jag inte förstod varför. 

Läsåret 2016-2017 var riktigt bra. Det kändes som att vi började få ordning på våra liv och saker och ting började falla på sin plats. Vi fick äntligen leva våra liv och speciellt jag hade stora planer. Lite väl stora planer för i november förra året blev jag diagnostiserad med generaliserat ångestsyndrom och utbrändhet. 

Hela mitt liv vändes upp och ner på en dag när jag fick min diagnos och blev sjukskriven. Men vet ni, jag är så otroligt tacksam för det! Jag har alltid hållit allt inom mig. Min familj har egentligen fått veta ganska lite om vad jag tänker och hur jag känner. Till en början var det en skyddsmekanism men till sist hade jag så mycket på lager att jag helt enkelt inte visste var jag skulle börja. 

När jag blev sjuk fick jag finna mig i rollen som behövande. I perioder var ångesten så stark att jag inte hade något annat val. Jag var så rädd för allt att jag var tvungen att släppa in mina föräldrar. Min sjukskrivning påverkade hela familjen i högre grad än när Johanna blev sjukskriven. Jag valde att flytta hem till mamma och pappa medan Johanna fann tryggheten i sin pojkvän. Speciellt pappa har fått en mycket bättre bild av vad det rent praktiskt innebär att lida av ångest och utbrändhet. 

Idag är vi närmare varandra som familj än vad vi någonsin har varit. Balansen är återställd, jag har fått utlopp för den ilska jag hade inombords och har en bättre relation till mina föräldrar och min lillasyster. Vi har alla lättare för att prata om saker och jag känner att min utbrändhet på många sätt har rensat luften. Det ord jag idag väljer att beskriva vårt familjeliv med är harmoniskt och med tanke på hur de senaste åren har sett ut är det ingen självklarhet. 

Jag är tacksam för att vi har nått så här långt. Det har inte varit lätt alla gånger men våra erfarenheter har gjort oss till dem vi är. Allas liv behöver inte vara så här kaotiska efter att en missbrukande förälder blir nykter men det här är vår historia.