header

Visa inlägg taggade med 'missbruk'

6 ÅR AV NYKTERHET

Skrivet av Maria Hagberg 27.02.2018

Kategorier:

Jag är glad att jag även detta år får skriva detta inlägg och samtidigt lägga till ett år till mammas nykterhet. Nu har det gått sex år sedan mamma blev nykter och två år sedan hon fick kontroll över sitt medicinmissbruk. Vi har för länge sedan slutat räkna dagar och veckor och noterar inte heller månaderna som går men åren vill vi ändå uppmärksamma. 

Det är ingen självklarhet att mamma fortsätter att vara nykter. Mamma går under benämningen "nykter alkoholist" och det innebär att hon kommer att bära med sig sin sjukdom resten av livet. Det betyder inte att hon kommer att börja dricka igen men risken finns. Det här är inget vi tänker på men det betyder i praktiken att en droppe alkohol kan få mamma att trilla dit igen. 

Vi njuter så otroligt mycket av att få leva ett normalt familjeliv. Nåja, så normalt det nu går. Vad är egentligen normalt? Vi kan ringa mamma när som helst och vet att hon är närvarande och lyssnar. Vi behöver inte frukta vad som väntar oss när vi kommer hem. Vi kan lugnt lägga nyckeln i dörrlåset och vrida om utan att först dra ett djupt andetag. 

Det här inlägget tillägnar jag mamma. Hon har gett mig författargenerna, optimismen och tron på det goda i livet. Jag är tacksam över att få vara din dotter och stolt över att du har kommit dig så här långt!

Här hittar ni förra årets inlägg. 

 


OM MEDBEROENDE

Skrivet av Maria Hagberg 13.01.2018 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Hela mitt liv har jag känt mig fastkedjad vid min familj. Det är först de senaste två åren jag på riktigt har känt mig fri att arbeta mot mina mål och förverkliga mina drömmar. Ännu i början av mina studier var mamma dålig på grund av mediciner. Jag pratade om utbyte men visste innerst inne att det aldrig skulle gå så länge mamma var i så dåligt skick. Jag kunde inte lämna henne, om något skulle hända, och jag kunde inte lämna min syster med allt ansvar av samma anledning. 

Jag älskar min familj men det är otroligt påfrestande att inte kunna leva sitt liv som man vill. Under åren har otaliga personer vänligt men bestämt försökt förklara för mig att jag måste leva mitt eget liv, inte mammas. Jag kan inte göra något åt hennes missbruk och därför borde jag fokusera på mig själv. Lika många gånger har jag försökt förklara varför det inte går. Jag har försökt få dem att se bojan runt min fot men det är näst intill omöjligt för den som inte själv har upplevt dess makt. Bojan som jag talar om kallas medberoende

För Johanna och mig har medberoendet tagit sig uttryck i form av omhändertagande, vilket troligen är den vanligaste formen av medberoende till en missbrukare. Vi vågade aldrig lämna mamma ensam när hon var dålig. Tänk om hon skulle ha lämnat på spisen? Eller skadat sig? Eller ha behövt ambulans? Dessutom måste vi se till att hon åt, att hon tog hand om sig själv osv.

Vi fanns till hands alla dygnets timmar, även när vi var hos pappa. (Mina föräldrar bor cirka 1,5 kilometer från varandra.) När mamma var dålig ville vi åka dit för att se att hon mådde bra (och levde!) men pappa sa oftast nej. Jag tror att han försökte skydda oss från att se eländet men det resulterade i att vi fick leva med oron tills vi fick ett livstecken från mamma. 

Det jag nyss har berättat om kanske många ändå tycker att man kan uthärda. Det handlar i slutändan "bara" om oro och vi kan trots allt inte påverka en annan människas handlingar. Jag håller fullständigt med om det. Låt mig därför berätta om den andra sidan av medberoende, nämligen skuldkänslor. 

Nu tycker kanske någon att det är missbrukaren, som borde ha skuldkänslor, inte de anhöriga men det är många, speciellt barn, som känner skuldkänslor för sina föräldrars missbruk. Om jag bara gör det här slutar mamma/pappa dricka. Om jag inte gör det här slutar mamma/pappa dricka. Det värsta är att skuldkänslorna finns där hur man än gör. För faktum är att ingen kan få en missbrukare att sluta missbruka, utom missbrukaren själv.

Jag talar om medberoende ur ett barns synvinkel men "symptomen" är ganska lika för andra anhöriga. Barn i missbrukarhem blir ofta mamma eller pappa till sin missbrukande förälder. Man känner samma ansvar för sin förälder som man skulle göra för sitt barn. Grundbehoven måste täckas: mat, sömn, och någon form av hygien. Det ska vara rent och städat och så måste man se till att hemmet är en så skadefri miljö som det bara går. Samtidigt måste man få föräldern att sluta missbruka. Utpressning, tårar, ilska, resonemang, inställsamhet, glädje, oro. Jag tror att de flesta har gått igenom hela spektrumet av känslor för att hitta något som biter på föräldern. Alltid utan resultat. Men man försöker igen och igen och igen. Man finns där och man försöker och man ger inte upp. Att lämna föräldern är lika med att ge upp hoppet. 

Det är ungefär så det känns att vara medberoende till sin förälder. Då förstår ni kanske varför det är så svårt att bryta sig loss. Somliga klarar det men de flesta stannar kvar. 

De som hjälper barn i den här situationen borde vara lyhörda för vad barnen säger. Inget barn ska behöva växa upp med en missbrukande förälder men de som gör det borde få chansen att känna sig hörda och förstådda. Barn som växer upp så här är oftast mogna långt över sin ålder och till och med ganska små barn kan ha förståelse för vad det är som sker. Barnet är ofta den i förälderns närhet som ser och hör mest, till och med mer än andra anhöriga, men de blir ofta överröstade av de som "vet bättre". 

Att hjälpa någon som är medberoende är svårt. Nästan lika svårt som att hjälpa den beroende. Situationen känns ofta låst, eftersom den anhöriga på ett sätt också har ett missbruk. Det här är något som den anhöriga måste komma till insikt om själv. Ogenomtänkta, självklara kommentarer som "du måste leva ditt eget liv" leder ingen vart. De skapar bara en känsla av att vara missförstådd och lägger större press på en redan alltför pressad person. Istället kan man visa att man ser det omöjliga i situationen och försöka stöda den anhöriga så gott det går. 


DET OSYNLIGA BARNET

Skrivet av Maria Hagberg 27.11.2017

När jag var tonåring hade jag en egenskap som många barn önskar sig. Jag var osynlig. Det här berodde på flodhästen vi hade hemma i vardagsrummet. Ni vet hur stor en flodhäst är och den tog upp så mycket plats att jag var tvungen att krypa ihop i ett hörn för att inte bli trampad på.

Några av er är säkert bekanta med uttrycket ”en flodhäst i vardagsrummet” men för er som inte vet, är det vad man kallar en alkoholist. De tar lika mycket plats och ställer till med lika mycket besvär som en flodhäst inomhus.

Det var under mammas värsta perioder jag var som mest osynlig. Det var perioderna när jag inte visste om mamma levde nästa morgon när jag gick och lade mig på kvällen. När jag drog ett djupt andetag varje gång jag kom hem, för att jag inte visste vad som skulle möta mig på andra sidan dörren. När jag gick runt i ständig oro för hela familjen.

I mitten av högstadiet drabbade en av de värsta perioderna oss. Jag hade alltid varit en ”duktig flicka” men då nådde det nya höjder. Jag skötte skolarbetet, hade goda vitsord och ställde inte till onödigt besvär varken hemma eller i skolan. Jag uppförde mig också bland kompisarna, festade inte och hade vettiga hobbyer. Jag pratade sällan om hur det var hemma och öppnade mig knappt för någon.

Min syster däremot var en riktig rebell och hon uttryckte precis hur dåligt det var hemma. Det bidrog till att jag blev ännu tystare, försökte föra så lite oväsen som möjligt och dolde ännu mer om hur situationen var hemma. Jag trodde att jag på det sättet kunde förhindra att det skulle uppstå fler problem än vi redan hade. Jag försökte göra som mina föräldrar ville, så att de inte skulle känna sig som värdelösa föräldrar. Jag berättade inte för någon hur det var hemma, eftersom jag inte ville att folk skulle tycka illa om mamma. Jag försökte vara en duktig elev samtidigt som min värld gick i spillror hemma. Jag försökte helt enkelt vara ett perfekt barn för omvärlden.

Ni ser det ohållbara i det här beteendet. Det värsta var ändå att människorna i min omgivning var de som hade störst inverkan på det. Lärarna var medvetna om vår problematik genom min systers beteende, ändå frågade ingen hur jag hade det. Jag tror att få förväntar sig att ett duktigt barn ska ha problem. Så länge man klarar sig kan inget oroväckande vara på gång, eller hur? Dessutom hade alla händerna fulla med min syster i skolan och min mamma på fritiden så det fanns helt enkelt inte plats för mig.

I slutet av nian påminde jag om Det osynliga barnet från Mumin. De flesta klasskompisarna behandlade mig som luft. Det var inte bara en gång jag möttes av en isande tystnad när jag försökte tilltala någon utanför kompisgänget, så till sist valde jag att låta bli. Det var bättre att inte försöka än att bli sårad varje gång. Mina vänner valde att stanna utanför de murar jag hade byggt omkring mig och jag hade antagligen inte släppt in dem om de hade försökt.

Jag hade en klump i magen varje morgon jag skulle till skolan. Ibland fejkade jag feber eller illamående för att slippa vara osynlig för en dag. Allt jag ville var att gå ut högstadiet så att jag skulle bli fri från de som bestämde att jag inte var värd ens att synas. 

Idag är jag inte längre osynlig. I gymnasiet fick jag nya vänner och tack vare dem vågade jag visa vem jag är. Jag blev sedd i skolan och hemma hade situationen lugnat ner sig. Med tiden har jag mött många fina människor som har visat mig att jag visst är värd att synas, att jag har något att erbjuda världen och att jag är tillräckligt modig för att jaga mina drömmar. 

Jag vet att jag inte är ensam om mina erfarenheter. Alltför många barn och unga upplever samma sak. Många får ärr som varar livet ut, till exempel är olika former av mentala problem vanliga. Jag hade turen att ha ett så starkt stödnätverk omkring mig att jag lyckades ta mig genom de tuffaste åren men alla har inte samma förutsättningar. 

Vi påverkar människorna omkring oss mer än vi tror. Bara genom att se eller inte se någon, kan vi avgöra hur en annan människa mår. Det är stor makt att ha över andras liv och de flesta är inte ens medvetna om hur stor skada till exempel mobbning gör.

Jag har lämnat högstadieåren bakom mig men fortfarande kämpar jag med känslan av osynlighet. Den smyger sig på när jag minst anar det och det krävs inte mycket för att jag ska befinna mig i skolkorridoren igen. Jag har behov av att få bekräftelse, annars händer det lätt att jag tror att andra tycker att jag inte duger. Det sitter såklart oftast i huvudet men det gör vissa situationer tunga. Självförtroendet slog hårt i botten i högstadiet och det har tagit mig många år att bygga upp det till en sådan nivå att jag kan fungera normalt igen. I många år har jag dragits med svår scenskräck och det är först det senaste året den har börjat lätta. 

Varför berättar jag då det här?

Flera av er läsare arbetar på olika sätt med barn och unga. Ni har makt att påverka deras liv, både positivt och negativt. Använd den makten väl. Var som Muminmamman. Se de osynliga barnen och gör dem synliga. Visa att ni finns där och att ni bryr er. Våga fråga hur de mår och var inte rädda för svaret. Ni förändrar inte liv, men ni kan vara ljusglimtarna som tar någon genom mörkret. 

Till dig som går i högstadiet eller gymnasiet/yrkesskola: tänk på hur du behandlar dina klasskompisar. Skapa aldrig en maktposition genom att trycka ner andra. Det slår tillbaka förr eller senare. Du förstör ditt eget mående, samtidigt som du förstör en annans liv. Tro mig, det är inte värt det.

Vi borde alla bli bättre på att se våra medmänniskor. Alla har ett värde och vi måste inte bli bästa vänner för att jag är vänlig mot dig. Men vi måste börja se de som är osynliga!


SÅ HÄR STÖDER DU EN ANHÖRIG TILL MISSBRUKARE

Skrivet av Maria Hagberg 10.04.2017 | 1 kommentar(er)

I helgen deltog jag i andra delen av kursen Psykisk första hjälp. Första delen handlade om befrämjande av psykisk hälsa men nu fokuserade vi på hur man ska göra vid olika sjukdomstillstånd. Jag lärde mig inte särskilt mycket nytt men det var skönt att få bekräftat att jag har agerat rätt med mina vänner (två av dem lider av psykisk ohälsa) de senaste åren. 

Under kursen fick vi mycket praktisk information och konkreta exempel på vad man kan göra i olika situationer. Jag blev lite förvånad över att så många inte alls visste vad man borde göra men egentligen är det så det ska vara. Det är jag som har levt i en bubbla av psykisk ohälsa hela mitt liv och vuxit upp i tron att det är normalt att alla vet.

Jag märkte att flera av kursdeltagarna uppskattade att få konkreta exempel så jag tänkte sammanställa en egen lista. Jag tänker ge er några konkreta tips på hur man kan stöda en anhörig till en missbrukare. Det kan vara frågan om ett barn, en bror, en vän. Jag har själv råkat ut för en del onödiga situationer när personer jag har mött av olika anledningar inte har kunnat bemöta mig på ett bra sätt. Vi byr åpåå!

1. VAR FÖRDOMSFRI!

Jag börjar med den här punkten, eftersom jag anser att den är viktigast. Det finns en otrolig stigma kring missbruk och många har förutfattade meningar. Jag har stött på det flera gånger.

Det värsta jag råkade ut för hände när jag var 10 år. Jag var hemma hos en kompis när hennes mormor och morfar kom på besök. Jag hade sett dem tidigare men inte pratat med dem desto mer. Vi hann knappt hälsa på dem innan min kompis morfar började ropa åt mig. "Du behöver inte vara här när jag är här!" skrek han. Jag började gråta och ville bara försvinna. Jag förstod ingenting. Vad hade jag gjort honom?

Efter den incidenten träffade jag honom ett par gånger till men då höll mormodern honom i schack. Han pratade inte med mig men gav mig en blick som sa mer än tusen ord. Jag förstår fortfarande inte hans beteende. Jag var bara ett barn och det var inte mitt fel att mamma drack. I efterhand tror jag att det triggade igång att mitt självförtroende rasade i botten i högstadiet. Det var första gången jag på allvar såg vår situation med omgivningens ögon och jag fick se de fördomar som omger ett missbruk.

En annan gång (när jag gick i tvåan i gymnasiet) pratade jag med en av våra före detta grannar. Plötsligt började hon prata om mamma. Hon kritiserade hennes handlande och sa att hon gärna skulle ge henne en ordentlig utskällning. Vilket sätt att bete sig på! Jag försökte hålla mig lugn och sa att mamma hade varit nykter i över ett år så det fanns det ingen grund till. Inombords var jag arg och sårad. Hur kunde någon slänga sådana kommentarer i ansiktet på mig? Förstod hon inte att det var min mamma vi talade om? 

Jag vet inte om min syster har råkat ut för liknande händelser, det har vi aldrig pratat om, men jag skulle vara förvånad om det aldrig har hänt. Det lämnar djupa spår att bli utsatt så här och det är ingenting som glöms bort i första taget.

Fördomar baserar sig oftast på okunskap så läs på om ämnet om du vill undvika liknande situationer. Du är ett bättre stöd till den anhöriga när du har baskunskaper om missbruk, eftersom hen vet att du förstår en del. Det är mycket lättare att prata med någon som vet litegrann än med någon som inte har en aning om vad du pratar om. 

2. VISA ATT DU FINNS DÄR

Det här kan kännas svårt för många. Vad borde jag säga? Hur ska jag bete mig? Tänk om jag säger något fel? Bara lugn! Om du genuint bryr dig och vill finnas till för den anhöriga är det inte särskilt mycket som kan gå fel. Oftast räcker det med att lyssna. Du ska vara medveten om att personen kanske inte vill eller helt enkelt inte kan berätta om det som sker. Tvinga inte fram ett svar, det får negativ effekt, men visa upprepade gånger att du finns där. Genom att fråga hur personen har det, visar du att du bryr dig och fast du inte får svar, inger det en känsla av trygghet om någon upprepade gånger visar att de finns där och att de inte försvinner.

Samtidigt ska du vara medveten om att du kan få ett jobbigt svar om du frågar och då ska du vara beredd på det. Du behöver inte ha ett svar men om du har frågat hur någon har det ska du vara redo att lyssna.

Ibland får du leka lite detektiv, speciellt med barn och unga. Om du frågar den anhöriga hur det går och personen svarar "bra", är det skäl att fråga igen. "Bra" är det automatiska svaret och det är inte alltid sanningen. Men var inte tjatig!

Jag var tidigare en person som alla fick dra svaren ur. Jag försvarade och skyddade och ville inte berätta när det var dåligt. Det är en del av min personlighet. Jag är introvert (japp, faktiskt!) och när det blir för mycket stänger jag in allt och sätter upp tredubbla skyddsmurar. Idag vet jag att jag måste prata om svåra saker för att må bra men när jag var yngre var det lättare att vara tyst. För mig var det också en överlevnadsstrategi att inte berätta. Jag skulle inte ha klarat av att låsa upp alla dörrar med allt som pågick omkring mig. 

Det är bra att också fysiskt finnas till. Speciellt för barn som växer upp med en missbrukande förälder kan fysisk närhet utebli eller väcka obehagliga minnen. Då är det bra om en annan vuxen kan ge nya, positiva minnen. Där får man dock vara lite försiktig. Alla vill inte ha närhet så det gäller att läsa av personen bra. När jag var liten gav jag ofta intryck av att inte vilja ha närhet men egentligen var det precis tvärtom. Jag visste bara inte hur jag skulle fråga utan att verka påflugen och ville inte ta det första steget. Jag har alltid hållit hårt på mitt personliga utrymme men det betyder också att de gånger jag verkar behöva en kram, behöver jag den verkligen. Då kan jag ha gått omkring i flera dagar och samlat mod till mig för att visa det.

3. FÖRSTÅ ATT DU INTE KAN FÖRSTÅ

Det är många som tror att de vet exakt hur du känner dig och hur din situation ser ut. Det stämmer inte. Det finns få saker som är så irriterande att höra som "Jag förstår precis!" när man vet att personen inte har en aning. Den här åsikten är jag inte ensam om. De flesta som jag har pratat med och som på något sätt har erfarenheter av psykisk ohälsa håller med. 

Det är helt okej att du inte förstår. Jag förväntar mig inte att du ska göra det om du inte själv har upplevt samma sak. Det är bättre att medge att du inte förstår vad jag pratar om så att jag kan försöka förklara, än att du sitter och låtsas som om du hänger med. Tro mig, det genomskådar man!

4. EN ANHÖRIG ÄR OFTA MEDBEROENDE

Den här punkten kan du inte göra något åt men det är bra att vara medveten om den. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "du kan inte leva din mammas liv, du måste leva ditt eget", "fokusera på dig själv nu", "du kan inte ta så stort ansvar för henne". Varje gång blir jag lika frustrerad. Självklart vet jag att jag måste leva mitt eget liv men det är inte så lätt när du är den ansvarsfulla i situationen. 

Jag nämnde redan att jag inte ville berätta när det var en sämre period, eftersom jag var tvungen att skydda mamma, och det är också en del av medberoendet. 

Det finns inget du eller den anhöriga kan göra för att ändra på situationen och att påpeka det självklara gör inte saker och ting bättre. Det bildar snarare krav på den anhöriga att slå sig fri från missbrukaren och det kan skapa onödig stress. När tiden är mogen sker det av sig självt, vilket leder in mig på nästa punkt.

5. HA TÅLAMOD

Det är en lång process att hamna i ett missbruk och det är en ännu längre process att ta sig ur det. Missbruket är en berg-och-dalbana och ibland kan det svänga från en dag till nästa. Det kan vara frustrerande att se på, speciellt när man märker besvikelsen hos den anhöriga vid återfall, men försök att inte visa det. Lika frustrerande kan det vara om missbrukaren har en bättre period och den anhöriga pratar om att nu blir allt bra, trots att du vet att det troligen inte håller.

Kom ihåg att den anhöriga lever sida vid sida med missbruket varje dag. Hen känner till alla nyanser och vet innerst inne att en bättre period inte behöver vara för evigt. Det är jag också medveten om i bakhuvudet, trots att mamma varit nykter i över fem år nu. Det är en överlevnadsstrategi att ta vara på och leva ut de ljusa stunderna och man behöver få en andningspaus från vardagen. Slå inte hål på lyckobubblan när den kommer för det slutar med att du blir utestängd.

6. UNDVIK ATT PRATA EKONOMI

Det gäller främst om den anhöriga är barn eller partner till den som missbrukar, så man har delad ekonomi. Det är dyrt att vara missbrukare och det drabbar resten av familjen. Under största delen av min uppväxt var en stor del av mina kläder ärvda eller från loppis. Det var inte dåliga kläder men de var inte nya. Samma sak gällde leksaker och andra nödvändigheter. Jag gjorde min första utlandsresa till Sverige i ettan i gymnasiet. Innan det hade jag knappt rört mig utanför Österbotten. Det berodde på att det helt enkelt inte fanns pengar att resa för. 

Jag missunnade aldrig mina kompisar de nya kläder de fick eller de resor de gjorde men det var alltid något som gjorde att jag kände mig annorlunda. När jag var yngre var det ett känsligt ämne för mig och jag skämdes över att behöva säga att jag inte hade råd med vissa saker. Speciellt tonåren var en besvärlig period när jag förstod att jag inte var som alla andra. Tack och lov var mina vänner finkänsliga med den biten men det kan vara svårt för någon som har mycket pengar att sätta sig in i hur det är att alltid oroa sig för om pengarna räcker. Idag har jag inga problem att prata om min ekonomi men jag väljer fortfarande vem jag berättar vad för. 

7. HUR SKULLE DU VILJA BLI BEHANDLAD?

Den här punkten behöver väl inte förklaras desto mer. Om du var i samma situation, vad skulle du då vilja att människorna i din närhet gjorde för dig? 

 

Hoppas det här är till nytta om ni känner en person som är anhörig till en missbrukare. Kom ihåg att alla är olika och fast det här är rätt allmänna saker, behöver inte alla hålla med om att de vill bli behandlade så här. De här punkterna varierar säkert också beroende på hur nära du och den anhöriga står varandra.

Kommentera gärna om du har fler tips!

 


RADIODOKUMENTÄR

Skrivet av Maria Hagberg 26.03.2017

I slutet av januari blev jag intervjuad av Yle till en radiodokumentär om Pixnekliniken. Dokumentären fokuserar på tre personer, som antingen själva har missbrukat eller är anhörig till en missbrukare. Alla tre har vitt skilda historier men Pixnekliniken fungerar som den gemensamma nämnaren. 

Det här projektet blev lyckat. Ibland träffar man människor som verkligen förstår sig på andra människor och då blir det rätt. Redan efter första telefonsamtalet kände jag att reportern visste vad hon hade att göra med och det märks i dokumentären. 

Dokumentären, med tillhörande artikel, hittar ni här.


5+1 ÅR

Skrivet av Maria Hagberg 02.03.2017 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

En av de viktigaste årsdagarna detta år kom och gick, och vi glömde bort den! Den dag vi hade väntat på i fem år och som jag själv tänkte på så sent som en vecka innan. Hur är det möjligt? tänker du kanske nu. Det ska jag tala om för dig: idag är det vi firar en så självklar del av våra liv, att vi inte tänker på det längre och det var betydelsefullt att missa årsdagen. Vad pratar du om då? Det faktum att mamma har varit nykter i lite över fem år!

Den 6 februari 2012 gick mommo bort. Det var en svår chock för mamma och "för att hedra mommos minne", skulle hon bli nykter. Meningarna som "jag ska bli nykter", "det här var sista gången", "aldrig mer" hade vi hört hundratals gånger, ändå kändes något annorlunda nu. Begravningen hölls den 24 februari och från och med den 25 februari har mamma inte druckit en droppe alkohol. 

De första månaderna var nervösa. Vi visste inte om det skulle hålla den här gången och varje tecken på att hon fallit tillbaka in i missbruket, skulle analyseras i minsta detalj. När sommaren kom började vi slappna av och hoppet tändes. Kanske det var slutgiltigt, trots allt?

Vi spolar fram två år, till den sista maj 2014: min studentdimission. 

Marias studentfoto 2

Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Det satte punkt för ett kapitel i mitt liv och öppnade dörren till ett annat. Det sista året i gymnasiet hade varit stormigt, på grund av två av mina bästa vänners ohälsa, men vi tog oss igenom det tillsammans. Jag var förväntansfull inför sommaren. Jag skulle börja på ett nytt sommarjobb och dessutom väntade beskedet om en studieplats. Det kändes skrämmande att flytta hemifrån men samtidigt skulle det bli skönt. Nu var det dags att lägga fokus på mig själv. Trodde jag, i alla fall.

I mitten av sommaren började mamma bete sig märkligare och märkligare. Hon sov ofta på dagarna och var trög och frånvarande när hon var vaken. Det tog inte länge innan vi förstod att hon tog sömnmedicin på dagarna. Medicinerna fanns med i bakgrunden också tidigare men alkoholmissbruket var så stort, att vi inte lade märke till det på samma sätt. I det här skedet hade mamma varit nykter i två år. Vi hade börjat bygga upp någon form av trygghet igen men den tryggheten försvann hastigt. 

Mamma har lidit av kroniskt trötthetssyndrom sedan hon blev utbränd år 2000. Det gör att hon återhämtar sig mycket långsammare än andra. Bara en så enkel sak, som att bli bortbjuden på mat, gör att hon kan vara trött i två dagar efteråt. Min studentdimission och -fest var förstås en enorm tillställning för henne. Jag har många gånger funderat på om det var stressen inför den som utlöste allt, eftersom kraschen kom några veckor senare. Ända sedan hon blev nykter hade hon haft perioder när hon var tröttare och det gick i vågor. 

Hur som helst, började hennes hälsa och mående långsamt bli sämre och det fortsatte i den stilen till november 2014. Då nådde hon botten och det slutade med ett ambulansbesök. Under våren 2015, fram till slutet av maj, hade vi ambulansen på besök fyra gånger till. Det hade aldrig hänt så ofta tidigare i mitt liv och jag gick i konstant rädsla för att något skulle hända. Jag bodde och studerade i Vasa men spenderade största delen av min tid hemma i Vörå, för att vara till hands om det skulle behövas. 

När vi hade haft ambulansen på besök för sista gången i slutet av maj, insåg mamma att hennes livsstil inte är hållbar i längden. Den var rentav livsfarlig. Under sommaren började vi fundera ut olika sätt hon kunde få hjälp på och till sist gick hon med på avgiftning. I september 2015 spenderade hon tre veckor hemifrån, för att få hjälp med att minska medicinerna och för att få en ny start. Jag minns ännu första gången jag pratade med henne dagen efter att hon hade blivit inlagd. Effekten av medicinerna hade avtagit och jag pratade med min "riktiga" mamma för första gången på över ett år. När jag hörde hennes röst bröt jag ihop totalt. Det kändes som om all den spänning, oro och rädsla jag hade burit på i hela mitt liv kom ut under det samtalet. Jag satt och skakade och grät i en timme efter att vi hade avslutat samtalet, eftersom jag var så lättad. Precis som när hon blev nykter hade jag en känsla av att allt skulle bli bra. 

Det gick inte lika smärtfritt som med alkoholmissbruket. Hösten var som en berg-och-dalbana men från och med januari 2016 har mamma också varit medicinfri. Eller ja, så medicinfri hon kan bli. Hon har livsnödvändiga mediciner. 

20160819 200728

Det senaste året har mitt liv förändrats till oigenkännlighet. Mamma är en källa av trygghet på ett sätt, som jag inte har upplevt sedan jag var riktigt liten. Den tryggheten har fyllt ett tomrum i mig och har gjort att jag har hittat tryggheten i mig själv. Vi har haft tid att prata ut och bygga upp vår relation igen. Vi har, till och med, börjat göra saker tillsammans. I höstas var jag, Johanna och mamma på bio för första gången på över tio år och oj, så roligt vi hade! Min relation till pappa var stormig under många år men den är också stabil igen. 

Jag är äntligen fri att leva mitt liv enligt mina egna planer och drömmar. När jag, till exempel, planerade utbyte för ett par år sedan, visste jag att det bara var drömmar. Hur skulle jag ha kunnat resa iväg ett halvår när vi inte ens visste hur följande dag skulle se ut? Nu är det en helt annan verklighet och jag kan faktiskt planera ett år framåt.

Jag får ibland frågan hur jag kan vara så positiv hela tiden men hur skulle jag kunna vara annat när det är det här jag har strävat och längtat efter hela mitt liv? Det känns konstigt, men underbart, att leva det liv jag har drömt om i sju år.

Ett normalt liv.


-

Skrivet av Maria Hagberg 04.01.2017

Kategorier:
Taggar:

Du gav mig en forskande blick
Som om du förstod
Som om du visste
Allt
Du öppnade munnen
Stängde den
Tystnad
Du gav mig en ursäktande blick
Och gick
Bort
Kanske var du rädd för svaret
Kanske var du rädd för verkligheten
Jag blev kvar
Ensam
Varför vågade du inte?

 

  Maria Hagberg  


EN FRIDFULL ADVENTSTID?

Skrivet av Maria Hagberg 16.12.2016

Kategorier:

Nu är vi redan halvvägs in i december och julen närmar sig med stormsteg. Trots all stress med julklappar, julmat och det ena med det femte, är det en tid av lugn och frid, när man får vara tillsammans med sin nära och kära. Det är i alla fall så det borde vara men för många är jultiden en helt annan upplevelse. 

Jag älskar julen och det har jag alltid gjort. Mysfaktorn är på topp och alla blir lite vänligare mot varandra. Jag känner en glädje och ett lugn, som jag sällan känner andra tider på året, och en förväntan över vad det nya året ska föra med sig. Samtidigt har jag helt motsatta känslor, känslor av ångest och oro.

Redan i slutet av oktober, när butikerna börjar skylta med diverse julpynt, blir jag påmind om att julen närmar sig och klumpen i magen dyker upp. Varje år. I samma veva kommer tankarna: hur ska den här julen bli? Får vi ett bra slut på det här året? Vem ska vi kontakta om något sker? osv.

För dem, som är anhöriga till missbrukare, är julen en tid av oro och besvikelse. Högtider är alltid tunga men julen är värst. Man vet hur det borde vara, hur många andra har det, och ändå blir det aldrig så. Vi hade onyktra jular många gånger. Trots att mamma hade varit i gott skick en längre tid, var det alltid något som hände veckorna före jul. Kanske var det stressen som utlöste det hela, kanske något annat, men det var samma visa nästan varje år. Mamma och hennes sambo försökte alltid vara nyktra under juldagarna, men stressen vi kände innan och besvikelsen över återfallet efter var så stora att de överskuggade glädjekänslan på julafton. I många år var min högsta önskan att få en nykter jul. Jag struntade i julklapparna och julmaten, allt det man som barn tyckte att julen handlade om, det enda jag ville var att ha min "riktiga" mamma närvarande. 

Som skilsmässobarn spenderade min syster och jag varannan jul hos mamma och varannan hos pappa. Jularna hos pappa var alltid bra, eftersom han under tio år av vår uppväxt inte drack en droppe alkohol, men oron för hur mamma hade det fanns ändå där. Man var alltid rädd att hon kände sig ensam och att det skulle utlösa något. De gånger hon hade en sämre period gick man alltid med nerverna på spänn för att något skulle hända och kunde inte njuta av julafton.

Vi hade det ändå ganska bra som barn. Många jular var nyktra och det är inte alla som har så tur. Mamma försökte verkligen göra allt hon kunde för att vi skulle få fina minnen, speciellt den här tiden på året. De jular som var nyktra var roliga och dem minns jag med värme. Vi åt julmat, öppnade julklappar och såg "Kalle Ankas jul", precis som man ska göra. På juldagen drog vi en lättnadens suck för att allt hade gått bra och för att vi inte behövde oroa oss för nästa jul förrän om ett år. Vi gjorde faktiskt detsamma om det hade varit en sämre julafton, eftersom då behövde man inte längre oroa sig för hur det skulle bli. Det man fruktade hade redan hänt och nu fick man göra det bästa av det. 

I år har vi en unik situation där hemma. För första gången i mitt liv kan jag se fram emot julen utan att känna samma ångest som tidigare. Visst finns oron där, men den tar inte över allt annat och är lätt att skaka av sig. För första gången i mitt liv har mamma varit både nykter och medicinfri i nästan ett år och förutsättningarna för den här julen är helt annorlunda än tidigare. Jag är inte naiv, jag vet att det kan vända över en natt, men just nu är det bra. Normalt brukar jag vara nästan manisk över att julen ska vara perfekt, "som hos alla andra", men i år försöker jag att inte vara lika besatt av det utan tar det som det kommer. Vi är ändå inte som "alla andra" så varför måste julen vara det då? Det viktigaste är att vi är tillsammans. 

Till sist vill jag be dig om en sak. Om du känner någon, speciellt ett barn eller en tonåring, som går igenom en tung period just nu, visa lite extra omtanke om hen. Det är otroligt viktigt att känna sig älskad och, speciellt kring jul, som är en familjefokuserad högtid, är det lätt att känna sig ensam i världen. Det behövs inte mycket för att göra någons liv bättre. Ett leende, en kram eller vad som helst som visar att du finns där kan göra stor skillnad för någon.

Jag hoppas att ni har en riktigt god adventstid!