header

Visa inlägg taggade med 'perfektionism'

UNGA KVINNOR OCH PRESTATIONSÅNGEST

Skrivet av Maria Hagberg 16.07.2019 | 2 kommentar(er)

Jag funderar ofta på varför unga kvinnor idag lider av så stor prestationsångest. Har det alltid varit så eller har något i samhället förändrats? Unga män eller män i allmänhet kan självklart också känna press på att prestera men av någon anledning är det ändå unga kvinnor som ligger i fokus. Jag såg nyligen Yle:s dokumentär Så jävla duktig och jag rekommenderar alla mina läsare att göra detsamma. Dokumentären följer fem unga kvinnor som på ett eller annat sätt lider av prestationsångest och psykisk ohälsa till följd av det. Den ger en bra bild av vad prestationsångest är och hur lika men ändå olika det är för alla människor.

Jag kände igen mig i mycket av vad personerna i dokumentären berättade om. Jag har lidit av prestationsångest sedan högstadiet men känslan av att vara otillräcklig har följt mig sedan lågstadiet. Redan som barn förstod jag att mammas missbruk inte var socialt accepterat och att det gjorde mig annorlunda än mina kompisar. Jag hade alltid en känsla av att våra problem hemma gjorde att jag inte dög som kompis åt många av mina kompisar. Vissa föräldrar visade tydligt att de var av den åsikten, vilket gjorde att jag hade svårt för att prata med andra kompisars föräldrar av rädsla för att de skulle avvisa mig. Det fanns en flicka som hette Chasmine som jag gärna hade blivit god vän med i lågstadiet men jag kände mig inte värdig att umgås med henne. I nian började vi umgås mer regelbundet och idag är hon min allra bästa vän. Det tog mig ändå många år innan jag vågade tro på att hon men i synnerhet hennes familj ansåg att jag var en värdig vän.

En stereotypisk bild av barn som växer upp i missbrukarhem är att de går samma väg till mötes eller att de kommer att misslyckas på ett eller annat sätt. Jag visste redan som tonåring att jag vill göra något bra med mitt liv men jag kände att jag måste bevisa åt omvärlden att jag kunde klara av det. Min syster gjorde uppror mot våra föräldrar och det ökade min prestationsångest ännu mer. Vi måste visa en välpolerad fasad så att alla ser att vi inte definieras av problemen hemma. Jag presterade bra i skolan, jag festade inte och ställde inte till problem. Alla berömde mig för att jag var duktig i skolan och uppförde mig väl. Jag kände ändå aldrig att jag räckte till.

Jag tror att mitt starka medberoende under tonåren kom sig av min känsla av otillräcklighet. Jag ville inte vara den som hjälper andra men samtidigt fick jag bekräftelse på att jag var bra på något. Jag insåg att jag kunde använda mina negativa erfarenheter till något positivt och då försvann en del av skammen kring mammas missbruk. Problemet var bara att jag engagerade mig alldeles för mycket både i familjen och i kompisarna för att slippa känna mina egna negativa känslor.

I samband med min utbrändhet började jag ifrågasätta mina motiv för att prestera i vissa situationer. Jag hade i många år förnekat att jag är en perfektionist eller har ett behov av att prestera men när livet vändes upp och ner blev jag tvungen att börja fundera på vad som gick snett. Min slutsats blev att jag visst har ett behov av att prestera bra. Till skillnad från vissa personer i dokumentären har jag inget behov av att vara bäst men jag är rädd för att andra ska tycka att jag inte lever upp till förväntningarna och bli besvikna. Under studietiden började jag känna av andras förväntningar på mig. Mina föräldrar har aldrig krävt att jag ska prestera bra eller skaffa ett välbetalt jobb men jag kände att det fanns andra som tyckte det. Jag vikarierade på dagis i ett och ett halvt år vid sidan om studierna och insåg att jag definitivt vill arbeta med barn i framtiden. Jag trivdes bra i rollen som barnskötare men fick många gånger kommentaren att jag åtminstone borde bli barnträdgårdslärare med tanke på att jag har en universitetsexamen. Något annat vore att sänka sig till en lägre nivå. Det enda jag kunde tänka i sådana situationer var: VARFÖR? Ändå lyssnade jag till dessa personer och kände ännu större krav på att prestera. 

Jag lärde mig den hårda vägen att man inte kan leva upp till andras förväntningar. Under sjukskrivningen blev jag tvungen att acceptera att jag helt enkelt inte klarade av vissa saker men att jag hade ett människovärde även utan prestationer. Jag insåg även att jag inte strävar efter ett välbetalt jobb. Jag vill bara må bra och trivas i mitt kommande yrkesliv. Häromdagen fick jag en kommentar som berörde kommande yrken. Något i stil med att det jobb jag funderar på till att börja med ligger under min kompetensnivå... Lyckligtvis har utbrändheten lärt mig något och den här gången skakade jag bara av mig kommentaren. Varför ska jag bry mig om vad andra tycker om jag trivs med det jag gör? 

Jag önskar att jag kunde vara lika säker på alla områden i mitt liv men det är jag tyvärr inte. Jag har kommit så långt att jag vet att prestationer inte definierar mig som person men jag funderar ofta på om jag duger i olika situationer. Pratade jag för mycket? Skrattade jag för högt? Var jag för påträngande/undfallande? Jag har svårt att lita på att andra verkligen vill umgås med mig och kan egentligen bara umgås avslappnat med familjen och mina allra närmaste vänner. I de flesta andra situationer tänker jag på hur jag uppför mig. När jag är tillsammans med nya personer, ger jag ofta intrycket av att vara tystare än jag är bara för att jag är rädd för att säga fel saker. Eller så håller jag upp en sprallig och glad fasad, vilket gör att jag är helt slutkörd när jag kommer hem. Jag är överlag en glad person men ibland önskar jag att jag kunde visa om jag har en dålig dag.

Ett av de områden som ger mig störst prestationsångest i dagens läge är musik. Jag har alltid haft ett tudelat förhållande till musik. Att sjunga och spela instrument får mig att må bättre än mycket annat samtidigt som jag känner ett stort behov av att prestera. Sången är lättare att njuta av men så fort jag sätter mig vid ett piano kommer prestationskraven smygande. Jag kan inte ens spela ett stycke för familjen utan att först be om ursäkt för att jag inte kan stycket helt perfekt och då har jag ändå tagit pianolektioner i nio år! Jag började ta musiklektioner igen i höstas men var tvungen att sluta på grund av prestationsångesten. Den tog kål på glädjen av att spela. Jag har sjungit i kör sedan gymnasiet och det är först i år som jag har börjat njuta av att sjunga även de gånger då rösten inte är i skick.

Ibland ifrågasätter jag mitt val att blogga på en så allmän portal som Sevendays. Jag är tacksam för att jag kan nå ut till många människor men samtidigt ökar det min prestationsångest. Alla detaljer måste vara rätt, all grammatik korrekt, så jag skriver om och om och är oftast inte nöjd. Jag vill så gärna skriva men ibland orkar jag inte stå emot kritikern inom mig och då låter jag bli att publicera inlägg. Samtidigt är det en utmaning jag är villig att anta, för jag vet att jag måste våga för att vinna över ångesten.

Jag vet att prestationsångesten till största delen sitter i mitt eget huvud och jag jobbar med den och utmanar mig själv varje dag. Jag vill bara visa att vem som helst kan lida av prestationsångest. Min syster brukar påpeka att jag alltid vet hur jag ska bete mig i olika situationer och vad som är rätt och fel att säga men förhoppningsvis visar det här att även personer som verkar ha saker och ting under kontroll kan känna osäkerhet och otillräcklighet.