header

GÅ DIN EGEN VÄG

Skrivet av Maria Hagberg 21.03.2018 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

De senaste veckorna har jag funderat mycket på vad det egentligen innebär att gå sin egen väg. Att på allvar följa sitt hjärta och göra verklighet av sina drömmar. Jag har funderat på om jag faktiskt gör det jag vill eller om jag gör det som jag tror att andra förväntar sig av mig. Det jag kom fram till var att jag ganska långt har gjort det som andra förväntar sig att jag ska göra. Jag har varit rädd för att göra det jag vill för vad ska andra säga! 

Plötsligt en dag slog det mig. Vem bryr sig? Helt ärligt, vem bryr sig om vad jag jobbar med, var jag bor, vilka intressen jag har, hur jag äter, vem jag umgås med osv. Ingen! Visst finns det de som skvallrar och funderar på andras göranden och låtanden men de bryr sig inte genuint.

Jag började se över mitt liv och tänkte på de saker jag skulle vilja göra om jag inte brydde mig om vad andra tycker. Listan blev lång. Jag insåg att det skapar stress och hindrar mig i mitt tillfrisknande. Jag blev nästan lite arg på mig själv när jag förstod hur mycket jag har brytt mig om andras åsikter genom åren. Vilket slöseri med tid!

Det låter dramatiskt att förändra sitt liv och följa sina drömmar men alla har inte stora planer. Min dröm är en liten röd stuga med vita knutar, ett äppelträd utanför fönstret och en vit grind. Ett trädgårdsland och en katt. Jag mår bäst på landet och jag vill leva ett lantligt liv. 

Jag har länge vetat att det är så jag vill leva. Redan i tonåren drömde jag om min lilla stuga men då vågade jag inte ge uttryck för mina drömmar. De vuxna jag anförtrodde mig åt smålog menande och sa att jag hinner ändra mig när jag blir äldre. Mina jämnåriga ville bort från "den händelselösa landsbygden" och jag ville inte stå ut från mängden. 

Jag har haft bra betyg under hela min skoltid och ju äldre jag blev, desto mer tycktes alla förvänta sig att jag skulle "bli något". När jag började studera på universitetet kände jag ännu större press på att leva ut andras förväntningar. Jag måste skaffa ett bra jobb och flytta bort från landet. Jag får trots allt en univeristetsexamen när jag är klar. Jag vet att det är dumt att tänka så här men jag fick flera kommentarer som gav stöd åt mina tankegångar, vilket gjorde mig ännu ovilligare att uttrycka min vilja. 

Under min sjukskrivning har jag insett att de människor som betyder mest för mig (min familj och mina närmaste vänner) finns där, trots att det har skett en stor förändring i mitt liv. Det gjorde att jag äntligen vågade följa mitt hjärta. De som verkligen bryr sig om mig vill bara att jag ska må bra. De bryr sig inte om ifall jag presterar något eller inte. Om jag mår bra av att leva ett lugnt liv, så är de glada för min skull. 

Det är kanske det som är svårast med att våga gå sin egen väg. Vi är rädda för att förlora vänner och bekanta om vi förändras eller gör stora förändringar i vårt liv. Plötsligt kanske vi inte passar in i miljön som vännerna finns i. Det är inte hela världen. Till och med under min sjukdomstid har jag gjort nya bekantskaper. Vissa människor är det meningen att vi ska känna bara under en viss tid medan andra finns med livet ut.

De största förändringarna har skett i mina tankemönster men jag har också gjort några konkreta förändringar. För en vecka sedan gick jag genom mina vänner på Facebook och Instagram. Jag raderade alla som jag var vän med "bara för att". Kvar blev endast de jag på riktigt är vän eller bekant med och som tillför något positivt i mitt liv. 

Jag har handarbetat regelbundet under min sjukskrivning och det tänker jag fortsätta med. Jag har velat pröva många praktiska saker men jag har alltid sett mig själv som en teoretisk person så jag har låtit bli. Jag har tagit ut i förskott att jag inte kan, trots att det visar sig att jag visst kan. 

Idag blev jag ägare till en blå spark och därmed gick en barndomsdröm i uppfyllelse. Jag har ändrat mitt ämne till kandidatavhandlingen så att jag nu skriver om ett ämne som berör mig djupt. Det kräver mycket mindre än min andra idé men det ger mig mer. När jag är tvungen att välja vad jag lägger min energi på, vill jag lägga den på saker som betyder något för mig. Ni ser, det behöver inte vara stora förändringar men alla småsaker bidrar till känslan av välbefinnande.

Det skedde en stor förändring inom mig när jag äntligen tillät mig själv att följa mina innersta drömmar. Jag känner tillfredsställelse och glädje. Samtidigt känner jag mig starkare och har ett minskat behov av att försvara mina val. Jag vet att jag är på rätt väg och de val jag gör baserar jag på detta. Min familj och mina vänner stöder mina val, eftersom de ser att jag menar allvar med det.

Nu går jag min väg, ingen annans. 

20180317 2

 

 


"TA EN KLUNK"

Skrivet av Maria Hagberg 02.11.2017 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

- Nämen hej, sidu, de va länge sedan! Har du int någå att dricka? Här ta en klunk.

- Ja, de va int igår. Nä, de e bra.

- Jo, men ta en klunk nu.

- Faktiskt, så dricker ja int.

- Va? Nä, men kom igen nu, en liten klunk bara.

- Nej, de e nog bra så här.

- Okej då...

 

Ovannämnda konversation hade jag med en gammal klasskompis på ett evenemang för många år sedan. Tyvärr var det inte en engångsföreteelse utan det är ett återkommande fenomen.

Jag har aldrig varit full. Ja, du läste rätt. Aldrig. Inte ens i närheten. När jag var tolv år bestämde jag mig för att inte dricka alkohol och det står jag fast vid ännu tio år senare. Jag minns att en vuxen påpekade att jag kanske borde vänta med det beslutet tills jag är äldre men jag var helt säker. 

Människor väljer att inte dricka alkohol av olika orsaker. Min är för de flesta självklar vid det här laget. Det jag inte förstår är varför så många har svårt att acceptera och framför allt respektera valet att avstå från alkohol. Med tanke på hur skadligt det är för kroppen och hur många som har problem med alkohol borde väl frågan snarare lyda: varför dricker du alkohol?

Jag blir lite irriterad varje gång någon försöker bjuda mig på alkohol, om de vet att jag inte dricker, speciellt de gånger någon försöker skämta om det. "Haha, kanske Maria ska ta en klunk?" Ibland har någon av mina vänner gjort det och trots att jag vet att de inte har försökt göra sig lustiga över mig har det stört mig. Jag skämtar också om det ibland men samtidigt kan jag inte hjälpa att fundera. Varför måste vi ens tala om att jag inte dricker? Ingen kommer fram till dig och frågar varför du dricker.

Med åren har folk börjat förstå att jag kan delta i evenemang precis som alla andra utan alkohol i kroppen. Jag har lika roligt som alla andra på festen bortsett från att jag inte har en hejdundrandes baksmälla dagen efter. Jag känner mig inte utanför, jag känner ingen press att jag måste dricka och jag dömer dig inte för att du dricker. 

Jag är fullt medveten om att det är en minoritet, som lider av alkoholism, i Finland. Problemet är att jag växte upp omgiven av den minoriteten så för mig kommer alltid varningsklockorna att ringa när alkohol finns med i spelet. Ju äldre jag blir, desto lättare blir det att hantera situationer där alkohol förekommer och i nuläget kan jag till och med ta ett par klunkar av en kompis dryck. Då är det oftast jag själv som har frågat och om jag har fått frågan är det (för det mesta) av en person som vet exakt hur jag förhåller mig till att dricka. Med andra ord, att jag kan tänka mig en klunk men inte mer.

Vem vet, kanske känner jag mig bekväm att dricka ett glas vin eller en cider om tio år. Det bästa är att det är mitt val på samma sätt som det är mitt val att inte göra det just nu. 

Tänk på det nästa gång du festar med din alkoholfria kompis.

 

 


VÅGA VISA CIVILKURAGE

Skrivet av Maria Hagberg 03.05.2017 | 2 kommentar(er)

Ikväll var jag med om en händelse som gav mig en riktig tankeställare. Jag hade ätit middag tillsammans med min bästa vän och var på väg till bilen för att lämna mina saker där. Vi hade haft en trevlig pratstund och nu tänkte jag gå en sväng till vattnet för att njuta av solnedgången. Strandpromenaden är en av mina favoritställen i Vasa och det är sällan jag har möjlighet att gå där, eftersom jag inte längre bor i centrum. 

Jag gick i egna tankar och såg fram emot en lugn stund vid vattnet. Inget skulle få störa mig nu. Jag kom fram till bilen och såg en man ligga lutad mot en husvägg i en gränd mittemot mig. Genast dök en massa tankar upp i huvudet på mig.

Ojdå, han ser inte ut att må bra. Han är troligtvis berusad. Borde jag gå dit? Men tänk om han är våldsam? Jag vill inte bli påmind om det förflutna. Jag vill inte ha något att göra med det längre! Jag ska ner till havet för att andas en stund. Men tänk om han är sjuk? Hm, men han klarar sig nog. Jag kan se efter om han är kvar när jag kommer tillbaka.

Så jag gick. Jag kom ner till vattnet men kunde inte njuta av lugnet. Bilden av mannen gnagde på samvetet och jag kände mig rastlös. Plötsligt dök en förfärlig tanke upp i huvudet på mig: Tänk om det hade varit mamma? Utan det stödnätverk hon har, skulle hon aldrig ha lyckats behålla lägenheten, min syster och mig eller den livskvalitet hon trots allt hade. Utan all hjälp, kunde hon (och skulle hon troligen) ha varit mannen på gatan.

Jag steg upp och nästan sprang tillbaka. När jag kom fram stod en man i 40-årsåldern lutad över den liggande mannen och talade med nödcentralen. Jag bedömde att den liggande mannen, som var lite äldre, var redigt berusad. Jag informerade dem om att jag kunde första hjälpen, om läget skulle ändras, och kände lättnad över att jag inte var ensam. 

Mannen med telefonen hade också gått förbi, ungefär samtidigt som mig, och reagerat på något i ögonvrån men inte stannat för att titta efter. När han kom tillbaka tog han sig en ordentligare titt och märkte att allt inte stod rätt till. 

Ambulansen kom på några minuter och tog hand om den äldre mannen. Jag fick inte mycket kontakt med honom men han verkade tacksam. Hans ögon var vänliga och såg ut att ha sett en hel del. Den äldre mannen hör till en grupp människor som är osynliga i samhället. De befinner sig på botten av samhällsskiktet och många väljer att se genom dem. De här människorna är som dammtussarna under sängen. Vi vet att de finns där och ibland lägger vi märke till dem men oftast går vi bara förbi dem. Någon gång kan vi beklaga oss över dem men vi låter dem ändå vara kvar.

Jag skäms över mitt tvekande! Ja, jag vände om och gick tillbaka, men jag borde inte ha gått därifrån från första början. Jag vet inte vilka beslut och händelser som har gjort att mannen låg i den där gränden ikväll. Jag vet inte om han har ett hem, någon som bryr sig eller ens mat för dagen.

Det jag vet är att beroende är en sjukdom. Man väljer att bli beroende lika mycket som man väljer att få cancer. När man har kommit så långt att man ligger på gatan är livet i spillror. Det är min skyldighet som medmänniska att ha tillräckligt med civilkurage för att våga hjälpa och våga bry sig. Jag vet inte vad som händer med mannen men jag vet att han inte fryser ihjäl inatt. 

Jag är otroligt tacksam för mannen som stannade upp och brydde sig. Jag undrar hur många personer som hade passerat innan han kom förbi. I en idealvärld kunde jag hoppas på att inte uppleva detta igen men tyvärr är verkligheten en annan. Nästa gång jag råkar ut för detta vet jag vad jag ska göra. Nästa gång tvekar jag inte!


EFTERLYSES: MEDMÄNSKLIGHET!

Skrivet av Maria Hagberg 12.03.2017

Kategorier:

Jag blir arg och ledsen varje gång jag öppnar sociala medier och ännu en artikel om människohat dyker upp. För några dagar sedan var det självmordsförsöket i Helsingfors när en asylsökande, som nekats vistelse i Finland, försökte hänga sig medan flera personer hejade på. Jag mådde illa när jag läste artikeln. Hur kan man hata någon så mycket, utan att känna personen, att man uppmuntrar hen att ta sitt liv?

De senaste veckorna har jag börjat fundera vart vårt samhälle egentligen är på väg. När blev rasism en så aktiv del av vardagen? Varifrån kommer allt hat?

Det är skrämmande hur lätt det tycks vara att glömma historien. För drygt 70 år sedan befann Finland sig i krig och folk tvingades fly sina hem för att överleva. Flera tiotusentals barn skickades till Sverige för att undgå bomberna. Tänk om svenskarna hade stängt gränserna och sagt: "Nej tack, här har ni ingenting att göra!"

Under andra världskriget var nazismen utbredd men den fördömdes efter kriget. Världen befann sig i chock över det som hade pågått i förintelselägren och man lovade att aldrig glömma det som hänt. Trots det är "nazism" ett ord som dyker upp lite varstans i dagens läge. Det är skrämmande att vi passivt tillåter det här. 

 Det är omöjligt, att föreställa sig det helvete många flyktingar har upplevt. Man lämnar inte sitt hem frivilligt men när man befinner sig i livsfara om man stannar har man inget val. Det är fruktansvärt att så många fortfarande är rädda när de kommer hit, på grund av främlingsfientligheten som blomstrar. 

En stor del av främlingsfientligheten grundar sig på rädsla, vilken i sin tur baserar sig på okunskap. Om vi är så rädda för främlingar, är det inte på tiden att vi lärde känna dem, så att vi slapp vara rädda?

Lyckligtvis, finns det människor som arbetar för just den kunskapen. En av dem är min kusin. Tillsammans med henne och hennes sambo deltog jag i stöddemonstrationen mot asylpolitiken på Vasa torg igår. Där tog jag ett stort steg ut ur min bekvämlighetszon. Normalt lever jag i enlighet med jantelagen och drar mig för att sticka ut allt för mycket med mina åsikter. Tyvärr är det många andra som gör likadant och nu ser vi vart det har lett oss. Därför beslöt jag mig för att våga stå upp för det jag tror på: medmänsklighet.

Ingen ska behöva komma till Finland och fortsättningsvis frukta för sitt liv. Ingen ska uppmanas att ta sitt liv på grund av sin nationalitet. Ingen ska smutskastas för sin religion eller världsåskådning. 

Det är på tiden att vi är medmänniskor!


TORSDAGSTANKAR

Skrivet av Maria Hagberg 02.02.2017

Tänk om vi alla slutade ha fördomar om varandra och började se människorna bakom dem istället? 

Den tanken har jag tänkt många gånger. Jag vet hur det känns att bli utsatt för fördomar och stereotyper. Hela livet har jag kämpat emot dem och försökt bevisa att de inte stämmer. Ibland har jag kämpat mot fördomar som bara fanns i mitt huvud men jag har också fått några riktigt fördomsfulla kommentarer. Det var inte roligt. Det var otroligt frustrerande att någon hade en förutfattad mening om mig och mitt liv, utan att de ens kände mig, bara för att min mamma levde sitt liv på ett visst sätt. 

Jag försöker vara en öppen person. Självklart har jag fördomar, det har alla, men jag jobbar hela tiden med att de ska bli färre. Jag har sett mycket och det har gjort att jag inte ser allt så svartvitt och hugget i sten. Jag vet att livet är som en berg-och-dalbana och att det påverkar alla på olika sätt, därför är jag sen att döma andra. 

En kompis hade delat den här videon på Facebook och jag tyckte, att den hade ett så viktigt budskap, att jag ville dela den med er. 

 

Vi har mer gemensamt än vi tror, om vi väljer att fokusera på våra likheter istället för våra olikheter!


ALLA HELGONS DAG

Skrivet av Maria Hagberg 05.11.2016

Kategorier:

Vilken underbart vacker dag vi har idag. I Vörå skiner solen från en klar himmel, det är minsugrader och vindstilla. Det ligger något magiskt över världen, precis som det ska göra på Alla helgons dag.

Jag spenderade ett par nätter i Vörå och for en sväng via kyrkogården innan jag körde hemåt idag. Jag ville besöka mina mor- och farföräldrars gravar. Min farmor dog 2013, min mormor 2012 och min farfar och morfar på varsin sida av millenieskiftet. Varje år är saknaden stor, men i år är den större än någonsin. 

Mina mor- och farföräldrar hann bara se eländet och fick aldrig se när det vände. På grund av (eller tack vare?) mormors död blev mamma nykter. Hon fick en sådan chock att hon sa: "för att hedra mammas minne är det slut nu". Det var i februari 2012 och hon har inte rört en droppe alkohol sedan dess. Men det här gjorde också att mormor aldrig fick se mamma som hon är idag och det gör mig ledsen. Hon hade varit så stolt!

Det finns mycket jag hade velat fråga mina mor- och farföräldrar, som jag aldrig kommer att få veta, och det känns som att jag har gått miste om viktiga bitar av min historia. Jag växte upp medan tredje världskriget pågick hemma och har alltid varit tvungen att försöka bilda mig en egen uppfattning om det mesta. När de stridande parterna heter mamma och pappa och taktikerna de använder sig av är smutskastning, ärekränkning och lögner, då är det inte så lätt att få "rätt" uppfattning. Här hade mina mor- och farföräldrars åsikter varit otroligt viktiga. Jag var för liten för att prata på det sättet med min morfar och farfar och när jag blev tillräckligt gammal för att prata om sådana ämnen med min mormor och farmor var de så gamla, att minnet hade börjat svika, och de inte riktigt orkade längre. De blev ändå nästan 90 år båda två.

Trots att jag saknar det här, är det värsta ändå att sakna dem som personer. Visdomen, som kommer på äldre dar, glimten i ögat och kärleken. Jag hann inte lära känna min morfar och farfar så bra men min mormor och farmor hade jag mycket kontakt med. Jag är glad att jag hann träffa alla mina mor- och farföräldrar, många får inte den chansen. Jag kommer alltid att sakna dem men de lever i mitt minne.

Ta vara på dina nära och kära, prata om viktiga saker och visa att du älskar dem. Dagen kommer när endast minnena finns kvar. 

#jagtänderettljus

<3