header

NÄR LIVET (ÅTER)VÄNDER

Skrivet av Maria Hagberg 14.08.2019 | 1 kommentar(er)

Den här veckan har jag nästan fått nypa mig flera gånger för att se om jag drömmer. I fredags fick jag höra om ett jobb, i måndags var jag på intervju och igår började jag jobba. Snabba ryck med andra ord. Jag blev anställd som skolgångsbiträde (assistent), ett yrke som jag verkligen trivs med. Jag har knappt hunnit känna efter den här veckan och hoppas att ett blogginlägg kanske får lite ordning i hjärnkontoret. Jag tror att känslan av overklighet kommer sig av att jag minns hur höstterminen såg ut för två år sedan och har lite svårt att ta in att livet faktiskt är så mycket bättre nu.

I augusti 2017 hade jag nyss kommit hem från en sommarkurs i Danmark. Jag hade inte varit hemma många dagar innan jag märkte att något kändes fel. Jag kunde inte sätta fingret på exakt vad men jag var inte mig själv. Jag visste att jag hade haft alldeles för högt tempo på våren och tänkte att det går säkert om bara jag tar det lugnare till hösten. Så blev det ju inte. Ni som har följt med bloggen ett tag kunde ta del av mina inlägg (finns i kategorierna "Utbrändhet" och "Ångest") under hösten, när jag försökte få klarhet i vad som egentligen hände med mig. Jag fick ångest och kunde i oktober knappt gå på en föreläsning eller till butiken på grund av den. I november blev jag sjukskriven.

Det känns som att jag skriver om en annan person, när jag tänker tillbaka på den tiden. Jag har förändrat mycket i mitt liv och dragit fram många dammiga skelett ur garderoben. En del var lätta att göra sig av med, andra hängde med ett tag. Bagaget som kändes tungt i början av terapin, känns många gånger lättare nu ett och ett halvt år senare. Jag känner mig helt enkelt lättare till sinnes och flera personer har påpekat detsamma åt mig. Min faster sa till och med att hon inte har sett mig så här sedan jag var barn, vilket säger ganska mycket, eftersom jag har levt med ångest sedan jag var sju år gammal.

Idag kände jag för första gången sedan sjukskrivningen tog slut att livet har återvänt. Jag har känt en enorm lättnad och tacksamhet de senaste dagarna. Sedan jag blev sjukskriven har jag känt en stor oro, för att jag aldrig skulle bli återställd igen, vilket jag tror att många utbrända upplever. Det känns som att man går i samma spår dag ut och dag in utan att något förändras. Man blir lite blind för de små framsteg man gör och märker inte att måendet och orken faktiskt blir bättre. Så kommer plötsligt en dag när man inser att man klarar mer än man har intalat sig själv de gångna månaderna och då måste man tänka om (igen). Jag vet att jag inte är helt återställd än, kanske jag aldrig blir det, och jag måste ta bra hand om mig själv för att inte bli utbränd igen. Det känns ändå fantastiskt att klara av att arbeta och jag vet redan att mina kolleger är ett härligt gäng. När jag nämnde utbrändheten under intervjun, frågade de hur DE kunde hjälpa MIG så att arbetet inte blir för tungt. Jag blev så paff att jag inte kom på något att svara.

Livet hinner vända många gånger under en livstid. Det har hunnit vända många gånger redan under mina tjugofyra år på jorden. Den här gången var det en positiv vändning men jag vet att det någon gång kommer en negativ vändning. En av de viktigaste lärdomarna jag har fått under de senaste två åren är att måendet går i vågor. Även en sämre period har ett slut. Just nu tänker jag njuta av känslan av att kunna arbeta igen och ta en dag i taget så får vi se hur det går. 


ETT ÅR AV SJUKSKRIVNING

Skrivet av Maria Hagberg 10.11.2018

Jag har varit sjukskriven för utmattningssyndrom i ett år. Ett år. Tänk hur livet kan bli. Jag hade då aldrig trott att mitt 23:e år skulle bestå av återhämtning. 

Det har minst sagt varit ett turbulent år. Jag har lärt mig mycket men samtidigt känns det ibland som att jag inte vet någonting. Hur gör man egentligen för att bli frisk? Blir jag någonsin mig själv igen? Vill jag ens bli det?

När jag ser tillbaka på förra hösten, ser jag hur långt jag har kommit i min återhämtning. Jag ryser nästan när jag tänker på hur ångestfylld jag var och hur dåligt jag mådde. Min självkänsla slog i botten, jag isolerade mig och jag grät mer eller mindre två månader i sträck. 

Jag fick en diagnos för symptom, som har funnits sedan barndomen, och trots att det var en lättnad var det också svårt att acceptera. Var finns jag i min diagnos? Ingenting kändes säkert längre och jag visste att jag hade tappat bort mig själv på vägen. Frågan var bara var och hur jag skulle hitta tillbaka. 

Veckan innan jag blev sjukskriven flyttade jag hem till mina föräldrar. Det är det bästa beslutet jag har gjort under sjukskrivningen. Jag bodde kvar i nio månader (även efter att jag hade skrivit på kontraktet till min nya lägenhet). Jag kunde säkert ha flyttat till min lägenhet tidigare än jag gjorde men jag var helt enkelt rädd. Jag var rädd för att min ångest skulle komma tillbaka och att jag inte skulle orka ta hand om mig själv och mitt eget hem. Jag är tacksam för att mina föräldrar lät mig ta flytten i min egen takt för när jag väl flyttade i slutet av juli kändes det rätt och jag var redo.

Det gångna året har inneburit en stor livsförändring för mig. Mina mål och framtidsplaner har förändrats. Jag har gjort många positiva förändringar i mitt liv men jag har också haft många bakslag. I skrivande stund är tröttheten närvarande och denna vecka har till stor del bestått av vila. I början av veckan var kroppen så trött att jag svettades av att sätta mig upp i soffan. Med andra ord har jag inte hittat balansen mellan aktiviteter och vila ännu.

När jag flyttade hem till Vörå, föll många pusselbitar på plats. En av de som har haft störst inverkan på mitt liv är att jag har återupptäckt min tro. För mig är tro något individuellt och personligt och jag talar sällan om tro med andra än de som står mig allra närmast. Jag kommer högst troligen inte att skriva mer om det på bloggen men jag vill nämna det, eftersom det har haft så stor inverkan på min återhämtning. Jag har funnit en plats i en gemenskap där jag varken är eller behöver vara någon annan än mig själv. Jag har känt en tomhet, som jag inte har kunnat förklara, i många år och nu är den borta. 

Min utmattning har lärt mig att ta dagen som den kommer. Jag vet sällan hur orken kommer att vara och på ett sätt har det varit skönt att släppa kontrollen. Jag har slutat kämpa för att nå en "deadline" för min återhämtning. Det tog mig över ett halvår men i slutet av sommaren accepterade jag till sist att jag mycket väl kan vara sjukskriven i långt över ett år. Det handlar inte längre om prestation utan om att hitta verktyg och en livsstil som inte gör mig sjuk igen. 

Jag bygger långsamt upp mitt liv. Ibland tar jag ett steg fram, två steg bak men oftast går det sakta framåt. Det faktum att jag kan studera och syssla med fritidsaktiviteter igen visar att jag har kommit en bra bit på vägen. Jag har rivit ner en stor del av de skyddsmurar jag hade omkring mig och jag känner mig friare än på många år. 

Ingen utmattning är den andra lik men det finns likheter. Jag har haft stor hjälp av att prata med personer omkring mig som också är utmattade eller som har varit utmattade. Det bästa du kan göra när du inte mår bra är att prata med andra människor. Har du dessutom turen att prata med någon i samma situation är det ännu bättre. 

Alla vill inte prata öppet om sina erfarenheter men jag tror ändå att möjligheten att känna igen sig i det andra går igenom är viktig för återhämtningen. Jag läste nyss ut Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström och Erica Dahlgren. Den rekommenderar jag till alla utmattade och deras anhöriga. Den är lättläst och båda författarna har själva varit utmattade. 


STUDIER EFTER UTBRÄNDHET

Skrivet av Maria Hagberg 22.09.2018 | 1 kommentar(er)

Hösten har kommit och med den återgången till studierna. Meningen var att jag skulle ha skrivit lite på kandidatavhandlingen i sommar men jag kände att jag behövde den tiden till fullständig vila innan skolstarten. Nåja, jag säger fullständig vila men nog hann jag ändå hitta på ganska mycket skoj.

I nuläget är jag ännu sjukskriven och lär vara det ett tag till. Jag har äntligen släppt prestationsångesten med att bli frisk och tar återhämtningen i min egen takt. Jag närmar mig elva månader som sjukskriven men jag vet att jag har behövt den här tiden för att i lugn och ro få handskas med det som har samlats på hög under åren.

Jag valde att återgå till studierna i höst, eftersom jag har så få kurser kvar. Som sjukskriven kan man studera 40% och det är alltså det jag gör. Nu i höst har jag bara tre studiepoäng, förutom kandidatavhandlingen, och det gör att jag får en verklig mjukstart. Dessutom har jag självstudier fram till november-december så jag kan planera tidtabellen enligt min ork. 

Jag börjar sakta komma in i någon sorts rutin igen och det känns skönt. Jag trodde inte att det skulle kännas så här bra att studera igen. Faktum är att jag hade ångest inför skolstarten. Jag var rädd att ångesten skulle komma tillbaka lika starkt som förra året och att jag inte skulle orka. När jag väl började såg jag att det gick bra och att jag till och med kunde njuta av att studera. Tji, fick mina negativa tankar!

Det kommande året försöker jag ta som det kommer. Prestationsprinsessan i mig vill såklart få bra vitsord och lyckas med kurserna men jag blir bättre och bättre på att nöja mig med okej. Jag vet att jag inte kan satsa lika högt som tidigare och en del av mig tycker att det är fantastiskt skönt. 

Min målsättning är att bli klar med min examen till våren. Jag börjar vara utled på att studera och ser fram emot dagen när jag står med kandidatpappren i handen. Jag vet att det kan ta längre än jag räknar med men jag vill ha ett mål att arbeta mot. Tills dess knogar jag på i sakta mak.


TRÖTTHET

Skrivet av Maria Hagberg 18.02.2018

Jag är trött.

Trött på mitt bleka ansikte

Trött på ringarna under mina ögon

Trött på att vandra i dimma

Trött på att inte orka

Jag är trött på tröttheten.

 

Det här skrev jag i november eller december. Då var utmattningen som störst och även småsaker gjorde mig trött. I januari började jag känna mig piggare och en del av tröttheten försvann. Hjärntröttheten är fortfarande kvar och det är något som många har svårt att förstå.

Jag har flera gånger fått höra att jag ser ut som vanligt. Att det inte märks att jag skulle vara sjuk. Att jag är mig själv. Det andra inte vet är att jag oftast har vilat innan jag träffar dem eller att jag vilar när jag kommer hem. Det andra inte vet är att jag troligen inte gör särskilt mycket mer den dagen och ibland också dagen efter att jag har träffat dem. Det andra inte vet är hur mycket energi det tar att hålla igång en konversation. Det andra inte vet är hur det är att vara trött.

Tänk dig att du har varit ute och festat. Det blev sent och du gick och lade dig frampå morgonsidan. Nästa dag vaknar du och känner dig trött. Du har huvudvärk, känner dig degig och seg. Huvudet fungerar inte riktigt som det ska. Du kanske har lite svårt att koncentrera dig och skulle helst av allt bädda in dig i bomull hela dagen. 

Ta nu de här symptomen gånger två. Lägg till ett konstant susande och pipande i öronen, ljus- och ljudkänslighet, ångest och lättretlighet. Ungefär så känns det att vara utbränd. Det är ingen vanlig trötthet och de gånger jag säger att jag inte orkar, så orkar jag faktiskt inte.

Det värsta med tröttheten är att jag inte riktigt känner igen mig själv. Jag som vanligtvis är initiativtagande och får saker gjorda får vissa dagar tvinga mig själv att gå ut med skräpet. Eller att diska, städa, ta en promenad och så vidare. Även vardagliga sysslor känns som att bestiga ett berg. Lika tungt är det att hjärnan helt enkelt inte fungerar som vanligt. Emellanåt känns det som att tankarna rör sig i sirap och det är svårt att planera, se helheter och få struktur. Hjärnan är långsammare och det tar längre tid att fokusera på saker än tidigare. I butiken kan jag stå flera minuter och titta på en hylla innan jag får syn på produkten jag letar efter. 

Det tar lång tid för hjärnan att återhämta sig. För en vecka sedan hade Johanna examensfest och jag känner fortfarande av förra veckans strapatser. Oturligt nog hade jag mycket program samma vecka. Jag visste att jag skulle vara utmattad efteråt så jag lät kalendern vara tom den här veckan. Det visade sig vara ett smart val. 

Det finns en sak som biter på tröttheten och det är vila. Vila i massor. Jag försöker dessutom se till att vila hjärnan så mycket jag kan, genom att undvika mobilskärmen, dator, tv och andra aktiviteter där jag måste fundera mycket. Jag vet att det blir bättre med tiden men vissa dagar känns det som om allt går så långsamt. 

 


URSÄKTA, UTBRÄND?

Skrivet av Maria Hagberg 09.11.2017 | 4 kommentar(er)

"Työuupumus" (utbrändhet). Så står det i mitt sjukintyg tillsammans med en månads sjukskrivning. Jag fyller 23 år om nästan exakt två månader och här sitter jag nu, utbränd. Var gick det galet frågar jag mig?

För en vecka sedan kom "den berömda väggen" emot. Jag hade gått på högvarv i två dagar på grund av ångest och oroskänslor och på kvällen fick jag en panikattack. Efter det var utmattningen ett faktum. 

När jag började känna av ångesten för ett par månader sedan fick jag höra att jag var på väg att bli utbränd. Jag befann mig i gulzonen. Jag visste (trodde jag) vad det innebär att vara utbränd, eftersom Johanna blev det för ett och ett halvt år sedan och mamma när jag var liten så jag gjorde några livsstilsförändringar. Jag minskade på stressen och började ta dagliga promenader igen, något som jag hade slutat med i våras och inte börjat med på nytt. 

"Nu har jag tagit bort stressmomenten så nu börjar jag säkert må bättre", tänkte jag naivt och fortsatte att gå på föreläsningar, körövningar och andra åtaganden. Tror du att det hjälpte? Nej. 

Faktum är att jag hade ångest varje gång jag var tvungen att delta i något. Till sist blev det också ångestfyllt att träffa vänner. Jag oroade mig konstant för mitt mående och var rädd att något allvarligt var på gång. Det kändes som om jag höll på att bli galen av alla oroliga tankar och jag tänkte att det här slutar nog med att jag blir inlagd, vilket ökade ångesten. 

"Men du har ju sett så pigg ut" fick jag höra idag. Jag vet. Det var för att jag försökte hålla skenet uppe både för mig själv och för alla andra. Genom att delta i föreläsningarna och det andra var jag kapabel att fungera normalt. Dessutom hade jag fått veta att jag måste trotsa ångesten så att den inte tog över mitt liv. Väl framme på till exempel en föreläsning mådde jag hyfsat bra, trots att jag fick anstränga mig för att hålla fokus. Jag fick något annat att tänka på en stund och trodde att det var lösningen på problemet.

Jag skriver som om ångesten är något som inte längre plågar mig och faktum är att den senaste veckan har varit relativt ångestfri. De flesta gånger jag har haft ångest har varit innan jag ska iväg någonstans. Däremot har den ersatts av en enorm trötthet. Med trötthet menar jag inte det som jag känner när jag har haft en lång dag eller haft en fysisk ansträngning. Jag menar inte heller den trötthet jag upplever en fredagkväll efter en lång vecka. Det här är något annat. Jag förstod nog inte tidigare hur trött Johanna var när hon var utbränd eller hur trött mamma kan vara ibland (kroniskt trötthetssyndrom). Jag tror inte att någon kan förstå som inte själv har varit i samma situation. Man kanske tänker att "kom igen nu, det går nog" men det är inte så lätt.

För tillfället orkar jag vara fokuserad i ungefär 2-3 timmar, sedan behöver jag vila. Om något drar ut på tiden, får jag lida för det nästa dag. Ljudnivå och andra stimuli påverkar hur länge jag orkar. Det går till exempel bra att sköta någon hushållssyssla (i tysthet) i ett par timmar medan jag är helt slut i huvudet efter bara några minuter i butiken. Jag har också svårt med starka positiva och negativa känslor, eftersom de tömmer energilagret på en liten stund. 

Det känns lite som att jag går runt i en bubbla. Jag är närvarande men ändå inte. Jag har en konversation men samtalet når inte ända fram. Jag får ingen överblick och struktur i huvudet utan att rita upp det jag tänker på ett papper. Jag har svårt att tänka en vecka bakåt och framåt utan kalender. Jag är ljus- och ljudkänslig och stresståligheten ska vi inte ens prata om. Idag började jag känna mig stressad för att jag fick flera meddelanden samtidigt på WhatsApp. I förrgår stressade jag upp mig för att jag fick förslag på att göra något när jag redan hade en annan sak inplanerad senare på dagen. Mitt stressystem överreagerar för minsta lilla sak.

Sömnen har också den förändrats. Normalt sover jag hela natten och har varken problem med att somna eller att sömnen på andra sätt skulle störas. Redan i juli började jag vakna en gång framåt morgonen. Jag tänkte inte mer på det, eftersom det inte påverkade mitt liv. De senaste två månaderna har den ena gången blivit allt mellan en och fem gånger. Har jag en bra natt vaknar jag första gången cirka klockan sju och somnar om tills jag stiger upp. En dålig natt vaknar jag första gången efter tre och sedan med jämna mellanrum tills jag vaknar. Det är svårt att somna om och jag ligger och vrider och vänder mig i sängen.

Jag drömmer i princip varje natt. Den senaste veckan hade jag en natt när jag inte kom ihåg mina drömmar. Det gör att hjärnan känns aktiv även på natten och på morgonen har jag ofta obehagskänslor, eftersom drömmarna var så tydliga. Ni vet, när man vaknar mitt i en dröm och den hänger med en stund på morgonen? Jag har inte mardrömmar men de kan vara obehagliga ibland. Det är också svårare att få en tydlig gräns mellan natt och dag. Vissa dagar går jag runt i ett drömlikt tillstånd och när drömmarna har varit lika starka som minnen är det svårt att känna den naturliga rytmen.

Hur hamnade jag i den här situationen? Det har jag funderat på mycket den gångna veckan. Jag läste någonstans att den som blir utbränd ofta är chefens dröm. Det är personen som ständigt har något på gång, som är initiativtagande och effektiv. Det är personen som tar ansvar och hjälper andra på arbetsplatsen. Personen har en positiv inställning till livet och ett socialt nätverk. Med andra ord den som man minst förväntar sig att ska råka ut för utmattning. 

Jag hör definitivt till den kategorin. "Chefens dröm" låter lite skrytsamt men resten stämmer bra in på mig. Jag är en person som har svårt att säga nej för jag vill ju så gärna! När någon mår dåligt försöker jag vara där som stöd och visa att personen inte är ensam. Jag tycker om att engagera mig i det som intresserar mig och tar mina uppgifter på allvar. Jag vill känna mig behövd, vilket många gånger har lett till att jag har tagit på mig för mycket. 

När jag tittar tillbaka på året (och åren) finns många orsaker som har lett till utbrändheten. Jag är lite frustrerad över att jag inte tog itu med vissa saker innan det gick så här långt men det är lätt att vara efterklok. Jag tror faktiskt inte att jag kunde ha gjort så mycket annorlunda än jag har gjort. Vissa saker, som har börjat dyka upp i terapin, var jag inte redo att ta upp tidigare. Dessutom tror jag att jag så att säga behövde "nollställas". Jag tror inte att jag hade förändrat mycket utan den här erfarenheten.

För det är så jag ser det. En erfarenhet som ger mig möjlighet att fundera om kring mina mål och värderingar och vad jag egentligen vill här i livet. Vad som är viktigt och mindre viktigt att prioritera för mig. I våras var jag så fokuserad på mina mål att jag glömde bort det som betyder mest: familjen och hälsan. Jag ser redan framsteg i mina familjeförhållanden och hälsan kommer förhoppningsvis med tiden. 

Nu ska jag tillfredsställa de behov jag har berövat kroppen det senaste året. Vila, motion och återhämtning. 

(Om du tog dig igenom hela texten, så applåderar jag! :))