Bannerdockorna

KAJ KAJ KAJ

Skrivet av Mikael Elvis Ahlgren 09.12.2019

Kategorier:
Taggar:

En dryg vecka har gått och den där varma, upprymda och positiva känslan har sakta och behagligt tonat bort. Jag tänker på konserten i Botniahallen med den underbara gruppen KAJ. Deras jubileumskonsert var verkligen något utöver det vanliga. Något annat väntade jag mig inte heller. Dock är det alltid bäst att skruva ner förväntningarna och försöka nollställa sig inför något som har potential att bli en stor upplevelse. Annars kanske man inte inser hur bra det faktiskt är. Dessutom kan man bli väldigt besviken om man har för stora förväntningar.

IMG 9124

Namnet KAJ 10 var bara det lite underhållande då jag som ålänning nära alla sjöfartstraditioner tyckte att det lät som något från en hamn! Och det skulle också komma att visa sig att grabbarna i KAJ visste exakt hur man skulle ta en sådan här stor show i hamn. Namnet innebar förstås att showen byggde på 10 år av underbara, roande och unika låtar på österbottnisk dialekt som bara just killarna i KAJ skulle kunna producera. 

 
Vi hade biljetter till den andra föreställningen. Innan det var dags för oss att bege oss till Botniahallen så hann vi se lite av trafikkaoset som uppstod i samband med den första föreställningen. Eller något riktigt kaos kanske det ändå inte var men bilar stod överallt i stort antal och tydligen försenades den första föreställning något pga av den besvärliga trafiksituationen. För naturligtvis väntade KAJ så att alla hann in innan de drog igång showen.

Vi hade ett litet glöggparty för familj och vänner innan vi promenerade iväg till Botniahallen. Stämningen var alltså god även före konserten. Att det skulle bli två entimmes set med paus emellan visste vi. Men att den första timmen skulle gå så fort hade jag inte anat. 

 IMG 9284

Det var första gången som jag besökte ett speciellt evenemang på Botniahallen. Tidigare hade jag bara kikat in. Den är stor den sporthallen. Ja det stod faktiskt på en skylt att det är den största hallen i Finland. Det fanns sittplatser för drygt 4.000 personer och det är väl vad man vågar ta in om man ska se fram till scenen också. Annars hade man nog fått in lite mer än så. Jag noterade att det fanns många videokameror på plats och även några publikmikrofoner. Det var alltså inte bara bilder för de stora skärmarna som producerades utan konserten spelades även in. Det ska bli roligt att se den filmen när den kommer. 


Scenen var riktigt stor och med tanke på att KAJ består av tre killar så kunde man tro att den var ordentligt överdimensionerad. Men icke så. Med en stor orkester bestående av Vasas bästa musiker så fyllde man ändå upp rätt bra. Och om det inte var nog med den gigantiska scenen så hade man även en lång gångväg ut från scenen så att artister och musiker kunde komma ut i publikhavet. Den nyttjades också rätt flitigt under showen. Ljud och ljus var av hög klass. Här fanns allt som behövs för en supershow så det var endast upp till Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård att avgöra om detta skulle bli succé eller ej. 

 IMG 9134


Första låten blev Kom ti byin och vi störtdök in i KAJ:s underbara Österbottniska värld. Med Karalåtin gick vi sedan lite längre tillbaka i tiden. Men det blev inte bara gamla hits utan showen innehöll även flera nya låtar såsom Text-TV och den underbart komiska pojkbandspastischen/-parodin Vems pojk e do? 

 IMG 9131


Naturligtvis blev det också flera låtar från succémusikalen Gambämark med rätt scenkläder och med gästande skådespelare från föreställningen. Sanslösa Bäriking som var en av musikalens höjdpunkter fanns med i kvällens repertoar och publiken var inte sen att klappa takten. En annan favorit var Mäskis Gunnar som var den mest speciella karaktären i Gambämark och hade han inte funnits med nu så hade nog många blivit besvikna. 

 IMG 9168

IMG 9208
Vägg i vägg på rikssvenska och dansbandsfeeling blev det med Kajz. Rockabilly blev det förstås när grabbarna förvandlades till Vörjeans och levererade Born to börn och Volvorägöör

IMG 9250

IMG 9257IMG 9214
Ja man kan inte säga annat än att publiken fick vad de kom för och lite till. Avslutningen på hela showen med de största hitlåtarna Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo följt av Pa to ta na kako? fick publiken i någon form av KAJ-extas som det tar dagar att återhämta sig från. 

 KajKako


Trots att man möjligen kunde sakna någon låt så blir det helt klart högsta betyg. Den här dagens över 8.000 Kaj fans kan inte ha fel! Hur de ska kunna slå den här showen i framtiden vet jag inte men jag är ändå rätt säker på att de kommer att kunna göra det. 


KAJ och jag

Skrivet av Mikael Elvis Ahlgren 29.11.2019

Kategorier:
Taggar:

Då var årets sista Elvistidning producerad och utskickad. Det blev ett rekordnummer med över 60 sidor. Normalt har vi ca 40 sidor så det blev en riktig julklapp till våra läsare. Mycket jobb men det är kul när det är klart och folk blir glada åt resultatet.

ElvisforumEmag47cover
Jag rapporterade själv från Elvisfestivalen i Västerås både i text och i bilder. Det föll sig naturligt på det sättet att jag filmade hela dagsprogrammet och från det materialet kan plocka ut bilder till tidningen. Mina bilder fick även illustrera en artikel om frågesporten. En kul artikel som är av det lite ovanligare slaget är en intervju med den kända svenska 107-åriga bloggaren Dagny Carlsson. Även ett par fina reportage från USA utmärker sig. I övrigt är det som vanligt skiv- och konsertrecensioner mm. 


Nästa nummer kommer i slutet av januari så nu får jag en månad ledigt från tidningsarbetet. I helgen får jag tänka på något helt annat än Elvis men ändå i musikens tecken. Då går färden ännu en gång till Korsholm och på lördag ska vi se humorgruppen KAJ:s jubileumskonsert i Botniahallen

IMG 2726

IMG 2839 2
Grabbarna i KAJ är både roliga och trevliga. Senast jag såg dem så var det i musikalen Gambämark som var hur bra som helst. För några år sedan hade jag nöjet att filma dem under ett besök på Ålands Radio och TV, där jag jobbade då, i samband med en show på Åland. Naturligtvis har de även uppträtt på den åländska Rockoff festivalen men det var många hitlåtar sedan. Jag ser fram emot att få uppleva KAJ igen men mest ser jag naturligtvis fram emot att komma till mitt andra hem i Korsholm. 

KAJ

 


Bubblor, skola och dagis

Skrivet av Mikael Elvis Ahlgren 17.11.2019

Kategorier:
Taggar:

Inte mycket bloggande dessa dagar då det snart är dags för ett nytt nummer av Elvisforums tidning. De flesta artiklarna har inkommit och jag jobbar med layouten som vanligt. Dessutom ska jag den här gången hinna med att ta ut lite bilder från det jag filmade under Elvisfestivalen i Västerås. Det blir en liten bildkavalkad för att återge vad som utspelade sig där. Kul för de som var med på plats men även för de som inte hade möjlighet att komma den här gången. 

 

När det har varit festival så har man huvudet extra fullt av Elvis och alla upplevelser från Allhelgonhelgen på Stadshotellet i Västerås. Som arrangör funderar man redan på vad vi kan ändra till nästa gång. Jag tror att många sambon och makar som inte brinner lika mycket för detta ämne kanske får nog mellan varven. Trösten är väl att det lugnar ner sig efter några veckor. Det är faktiskt ett år till nästa gång och tempot kan nu skruvas ner rejält. Men de sista veckorna före festivalen är det nog extremt mycket festivalprat och kampanjande för oss närmast sörjande! Japp Elvis är ju död om någon undrade!

GoldElvisskivor
Jag har en förmåga att ibland kunna gå in 200-300% i de saker jag sysslar med. När det händer kan människor runtomkring mig undra om jag alls har någon kontakt med omvärlden. Om det finns något annat som betyder något. Det kan handla om redan nämnda Elvisfenomen och det kan handla om något videoprojekt eller något tekniskt som ingen annan verkar begripa. När sådant händer så bleknar världen runtomkring och tiden verkar stå still fast den i verkligheten går extremt fort. När bubblan spricker då någon sticker in huvudet så inser jag att det finns så mycket att göra men så lite tid. Men det får man ta. Det kan ju även vara nyttigt att uppleva annat mellan varven. Att skapa jämnare fördelning av tiden för olika områden. Mina tankar, känslor och åsikter om annat finns ändå kvar även om de kanske inte syns så tydligt när jag gått lite för mycket in i något. 


Jag var i Korsholm häromhelgen och hamnade på en marknad i Vikinga skola i Vasa. Härligt att se alla glada barn där. Hem och skola stod bakom arrangemanget och många föräldrar var förstås på plats. Inte bara som besökare utan också vid säljborden.


Det fanns massor av olika saker att köpa där. Vi fick med oss en krans att hänga på dörren. De fanns i olika storlekar; normal, stor och deluxe. Men man kan inte leva på en krans eller nja det finns väl godare fika än så att tillgå på en bra marknad. Så vi tittade omkring oss för att se vad som erbjöds att förtära. På utsidan grillades korv men vi höll oss på insidan och satsade på kaffe och någon variant på mockaruta. 


Inte så många lärare på plats men sedan dök rektorn upp och vi hälsade. Henne hade jag träffat tidigare både i Vasa och på Åland. Några andra som vi träffade var jag inte lika bekant med ännu men det var idel glada ansikten och en trevlig stämning. 


Alltid kul att besöka sådana här tillställningar där barn är inblandade. Min egen son är ”dessvärre” redan vuxen men nog har jag minnen kvar från olika evenemang på dagis t.ex. På en vårfest på dagis där det var loppis hittade han en gitarr som vi givetvis köpte. Nu är den sedan länge pensionerad men lyckligtvis även ersatt med en bättre sådan..


På en annan dagisfest skulle jag och Junior uppträda med några låtar. Hans loppisgitarr var förstås med och han skulle göra debut på scenen. Men när det var dags för vårt stora ögonblick så blev han nervös och ville inte. Det var helt omöjligt. För att få med honom i föreställningen på något sätt så fick jag köra låtarna på hans gitarr. 

DagisRock

Dagisrock med Juniors gitarr (första bilden)


Juniors scenskräck är nu sedan länge borta och kanske har han tagit revansch för just det där tillfället på dagis. Nu spelar han hellre själv än får hjälp av farsan. Jag får drömma vidare om att spela tillsammans med honom på dagis… 

 


Att köpa kamera

Skrivet av Mikael Elvis Ahlgren 08.11.2019

Kategorier:
Taggar:

Jag har länge varit inställd på att skaffa mig en bättre systemkamera. Min gamla Canon 400D har många år på nacken nu även om jag köpte den ny. Bättre är alltid bättre och dessutom ville jag ha en kamera som det går bra att filma med också. 

 
Så dök då tillfället upp som jag väntat på. Det var på Facebook i en grupp som heter Ålands köp och sälj som en kille utannonserade en Canon 70D. Den uppfyllde mina minimikrav och var en av de modeller jag varit intresserad av tidigare. Men det har ju kommit två nyare upplagor av samma kamera så helst hade jag velat ha en av dessa. Men nu var det ju en möjlighet att göra ett fynd på begagnatmarknaden och då får man ta vad som erbjuds. 

 
Jag började med att lämna ett skambud för att se hur intresserad killen var att sälja. Den hade ju redan funnits ute till försäljning några veckor med ganska litet intresse noterade jag. Ja hundra euro under önskat utgångspris hade ju varit ett fynd men jag räknade naturligtvis inte med att få den för det priset. Det var snarare för att visa mitt intresse. Nej killen kunde förstås inte acceptera det budet. Taktik var det som gällde här för jag kunde inte acceptera priset som han begärde för köp heller. Då hade jag hellre köpt nytt som fanns till kampanjpris. Efter ett par dagar så höjde jag mitt bud med 40 euro. Svaret blev åter nej. Men sedan sänkte säljaren sitt pris några tior. Jag sade att mitt bud fortfarande stod kvar och att jag kunde acceptera att köpa kameran utan minneskortet som medföljde. 

 
Säljaren accepterade mitt bud som sådant och satte en tidsgräns för när saken skulle avgöras. Andra hade alltså fortfarande, under ett par dagar, chansen att bjuda högre. Men en kamera utan objektiv är förstås inte lika intressant för den breda massan. Då måste man ju lägga ut ytterligare några hundra på objektiv för att få en komplett lösning. Jag däremot hade redan Canon objektiv som jag kunde använda direkt. 

 
Mitt taktikspel gick hem och jag fick köpa kameran för 340 euro vilket är ett helt okej pris för den modellen. Det ursprungliga köp direkt priset hade varit 450 euro. Dessutom fick jag en trevlig pratstund med säljaren när vi diskuterade Canons kameror. Det visade sig att han redan hade köpt den senaste modellen Canon 90D som nyligen kom ut på marknaden. Jag hade anat att det var just därför som han ville sälja den här äldre kameran. Han var dock helt inriktad på stillbildsfotografering. Jag är lite mer intresserad av film och ville ha en kamera som klarar både stillbilder och att filma med bra kvalitet. 

 
Min bättre filmkamera är en Canon C100 så jag kan byta objektiven mellan dessa kameror. Under Allhelgonahelgen så testade jag att filma med min nyinskaffade Canon 70D och det verkade ju gå rätt bra. Jag ska analysera resultatet lite mer men en sak som står klar är att jag måste skaffa ett batteri till. Kanske ett batterigrepp skulle vara perfekt också så att man kan ha två batterin samtidigt. 

 
Ingen bild från Canon 70D denna gång men väl en från min härliga C100 på Henrik Åberg. Den är mörk men rätt spännande. Bilden är helt obehandlad. 

HenrikPromisedLand

 


Elvis Ahlgrens Karaokeparty

Skrivet av Mikael Elvis Ahlgren 08.11.2019

Kategorier:


Senaste helg var det alltså Elvisfestivalen i Västerås som ”min” förening Elvisforum arrangerade. Det blev många glada människor och underbar musik med våra begåvade artister. Innehållsmässigt så kan vi bara vara nöjda. Som en besökare sade till mig så var det den bästa Elvisfestivalen någonsin! Då pratar vi om 38 festivaler i Västerås och jag tror vi kan räkna Elvisforums festivaler på andra orter också.  Auktionen

En föreläsare blev dessvärre sjuk men luckan täcktes upp genom att vår första föreläsare fick lite mer utrymme och dessutom auktionerade ut ett raquetball set till högst bjudande. Alltså två racketar och en boll som varit i Elvis ägo i början av 70-talet då han fattade stort intresse för sporten. Jag accepterade ingångsbudet på 3.000 kronor men sedan gick det snabbt uppåt och auktionen avslutades med det vinnande budet på 11.500 kronor. Det hade varit kul att ha racketarna hemma på väggen men så blev det inte då min festivalbudgetnivå passerades vid 5.000. Jag känner killen som vann auktionen så jag kan ju alltid åka dit och beundra dem.  


Men under dagsprogrammet var mitt uppdrag som vanligt att dokumentera det mesta på film. Klockan 17 slutade dagsprogrammet och jag plockade undan filmutrustningen och fick skynda iväg till middagen som började klockan 18.

IMG 8848

Trevligt att ta det lugnt en stund men klockan 20 återupptogs festivalen. Först spelade The High-Jacks ett set innan det var dags för mig att agera karaokevärd i Elvis Ahlgrens Karaokeparty. En timme med enbart Elviskaraoke avverkades rätt snabbt och intresset var stort. Sedan spelade bandet ett set till och liksom i första set så blev det några gästinhopp med bl.a. festivalens stora stjärna Henrik Åberg

IMG 8917

IMG 8895

Folk dansade till bandet men även under karaoken dansades det en del. Ibland har vi kört Elvisdisco som avslutning på festivalerna men den här gången blev det ytterligare ett set med karaoke. Extra kul var det då bandets sångerska Nina ville sjunga Always On My Mind som hon förstås gjorde med bravur. 

IMG 8928 
En tjej ville sjunga en låt men hon visste inte vilken hon skulle välja. Hon frågade mig vilken jag trodde att passade henne bäst. Hon förklarade att hon var helt nybörjare på att sjunga Elvis så hon hade ingen aning om vad hon skulle välja.  -Oj det var svårt! sade jag. Jag vet ju inte hur du sjunger. Tio minuter senare så kom hon tillbaka och hade då fått hjälp att välja Burning Love. -Kanonlåt! sade jag och hon körde igång denna underbara rocker. Kanske inte det bästa framförandet men för att vara första gången och med en väldigt positiv attityd så blir det pluspoäng i alla fall. 

 IMG 8903
En kille som verkade väldigt berusad ville sjunga. Såklart fick han försöka och det visade sig att det inte alls var så illa som jag hade befarat. Nej det var ju faktiskt bra även om han knappt kunde stå på benen. Han återvände flera gånger för nya låtar och under en av låtarna så lade han sig ner på scenen! Små shotglas började samlas på scenkanten så jag fick städa undan lite så ingen skulle råka ut för en olycka på scenen.

IMG 8901

Någon tyckte kanske att det blev lite för mycket karaoke. Men kan det verkligen bli det? Inte när man hade ett helt gäng duktiga karokesångare som det var den här gången! Under kvällen framfördes cirka 40 stycken karaokelåtar och bara någon enstaka dubblering. Jo jag passade förstås på att själv sjunga några låtar också. Festivalens absolut sista låt blev min då jag avslutade det hela klockan 01:00 med Elvis sista hitlåt Way Down. Följande dag var mina nuförtiden otränade stämband något rossliga. Ja det brukar kunna bli så när det dyker upp karaoke nära mig. Nästa år blir det karaoke igen. För det är inte bara roligt att lyssna på Elvis musik utan det är minst lika roligt att sjunga den själv också!


Förbaskade Elton John!

Skrivet av Mikael Ahlgren 29.10.2019

Jag såg Magnus Uggla på TV häromkvällen i programmet Så mycket bättre. Ett program i min smak som ofta kan vara rätt trevligt även om jag inte gillar när någon rappare förstör en bra låt!

 
I mitt förra blogginlägg var jag inne på det här med att träffa kändisar. Men sedan finns det ju även den varianten där man bara ser en kändis. Givetvis har ju sådant hänt även mig. En gång var jag på bio i Stockholm med Magnus Härenstam. Ja kanske inte direkt i sällskap med honom men i samma salong där han satt ett par rader bakom mig. Jag sade ingenting till honom för vad skulle jag då ha sagt? -Fem myror är fler än fyra elefanter eller?

IMG 8759Magnus Uggla i Så mycket bättre. Dock utan solglasögon.


En gång satt jag på Arlanda flygplats och väntade på flyget till Teneriffa. Jag och dåvarande äkta hälften skulle spendera en veckas semester där. Då får vi plötsligt syn på ett bekant ansikte på en pall i närmaste baren. Men är det inte? Jomenvisst är det väl…. Ja där satt Magnus Uggla iförd sina typiska solglasögon och med ett glas i handen. Kung i baren helt enkelt! 

 
Det var ju lite kul att se en kändis. Han skulle säkert också någonstans till södern för att leva lite hålligångliv tänkte vi. Nåja snart fick vi gå ombord på planet och vi satte oss ner i andra klass på charterplanet. Ja inte skulle ju Magnus Uggla sitta i andra klass om han åkte med oss tänkte jag. Och mycket riktigt när Magnus Uggla plötsligt uppenbarar sig borta i gången så visar flygvärdinnan honom till första klass som avgränsas med ett tygskynke 3 rader framför oss. Det var ju osannolikt att vi skulle åka i samma flygplan kunde man tycka. Eller var det faktiskt det? Teneriffa låter ju verkligen som ett typiskt ställe som Uggla skulle kunna åka till.

 

Jag var fullständigt nöjd med att ha fått uppleva Magnus Uggla på så pass nära håll. Vi hade knappast så mycket gemensamt så att jag skulle vara tvungen att prata med honom. Dessutom var ju även han på semesterresa och kanske ville vara ifred. Några sådana funderingar hade inte mitt ressällskap som fortsatte att kika fram mot Ugglas håll. Sedan kunde hon inte behärska sig längre utan hon gick fram till Magnus och bad om hans autograf. -Nej gör det inte, hade jag viskat när hon sade vad hon tänkte göra. Det verkade snarast som att det gav ännu mer bränsle till att gå fram och besvära Uggla. Kanske var det just det som han ville då han envist behöll sina solglasögon på. På det sättet så kunde ju ingen undgå att känna igen honom.

 
Nöjd kom min dam tillbaka med en autograf. Lite pinsamt kändes det kanske tyckte jag men det blev ju trots allt ett lustigt minne. Resor brukar ju bjuda på allehanda överraskningar. 

 

En liknande överraskning råkade jag ut för på en annan resa också. Den gången gick resan till Monte Carlo i Monaco. Händelsen utspelade sig även där på flygplatsen. Vi hade precis landat och som vanligt får man då stå vid ett rullband och vänta på sina väskor. Det blev en lång väntan. Medan resten av vårt sällskap fick sina väskor och så småningom började röra sig bort från terminalen så stod vi kvar och väntade och letade och undrade vart våra väska tagit vägen. Bandet stannade och vi stod som frågetecken. Mitt i all undran och förvirring över vad man ska göra om inte bagaget kommer så uppenbarade sig en liten grupp människor. Det var passagerarna från ett litet privatplan som precis hade landat. Jag stod irriterad mitt i gången när sällskapet i rask takt närmade sig. 

 
Jag tittade på rullbandet och väntade på att det förhoppningsvis skulle starta igen och leverera vår stora väska där vi packat ner våra kläder. Det var ju sommarväder i Monaco medan det snarast hade varit höstrusk hemma. Nu ville man bara byta om från långbyxor och jacka till shorts och t-shirt. Det var inte bara värmen utan även stressen över det försvunna bagaget som fick svetten att rinna i ansiktet. 


Då plötsligt hörde jag en röst grymta något som jag inte uppfattade och kände samtidigt en arm som bara föste undan mig. Sällskapet som jag på håll hade sett närma sig passerade nu och de var formerade som en ring runt killen som gick i mitten. Det var som att de ville göra väg för honom. Min irritation växte än mer. Jag skulle just säga vad jag tyckte om att nästan bli omkullknuffad då jag lyckades hejda mig. Dessa biffiga och välklädda herrar hade nämligen en min som vittnade om att de inte var på sitt bästa diskussionshumör. Killen i mitten tittade bara rakt fram. Hade han ens sett att jag stod där? 

Jag fick en konstig overklighetskänsla. Som att jag var med i en film och en kändis kom med sina livvakter. Då hörde jag ropen: -Såg du inte vem det var? -Vem det var? svarade jag. -Ja han som kom. Det var ju Elton John!

-Ja det var Elton John! Va? Var det Elton John? Plötsligt var den försvunna väskan än mer bortblåst. Här hade jag stått och funderat över en resväska när Elton John landade med sitt privatplan och hans livvakter eskorterade honom ut från flygplatsen. Det var ju som om Gudfadern hade kommit med sitt följe i långa mörka rockar. Stod man vägen så gjorde man inte det så länge. 

EltonJohnElton John dök upp utan förvarning med sitt följe av tuffa livvakter. 

Inte undra på att det hela kändes surrealistiskt. Och väskan då? Jo 2-3 dagar senare kom den fram. Kanske det var Elton Johns ankomst som hade fått den på villovägar? Hursomhelst så kunde vi ju inte gå i jeans och långärmat i värmen så vi fick låna lite sommarkläder av våra vänner tills vårt bagage kom fram. 

 


 


Att hänga med stjärnorna

Skrivet av Mikael Elvis Ahlgren 24.10.2019

 Då och då har jag haft möjligheten att få träffa olika stjärnor eller kändisar. Då pratar jag förstås mest om musikaliska sådana då duktiga musiker är vad jag vanligen blir mest imponerad av inom kategorin kändisar. Det är extra kul när man märker att en artist faktiskt är en vanlig människa. Det finns naturligtvis de som är dryga divor också men dem får man sällan träffa just för att de är på det sättet.

 
I maj 2011 begav jag mig till Tammerfors för att uppleva en Elvisshow som min vän Arjan Deelen producerade och turnerade runt i Europa med. I hans Elvisshower medverkar alltid några personer som har en direkt koppling till Elvis Presley. Jag ska försöka att lite kort berätta om två av dem.

 

Först Bobby Wood som spelade keyboard. Han hade börjat med en egen musikerkarriär på 60-talet för att sedan efter en bilolycka bli studiomusiker och spela in mängder av hits med många olika stora artister. T.ex. har han spelat in med Dusty Springfield, Johnny Cash, Tammy Wynette, Kris Kristofferson och eftersom jag tar upp honom i detta sammanhäng förstås även med Elvis. Han medverkade bl.a. på Elvis stora hits Suspicious Minds och In The Ghetto som spelades in i Memphis 1969. 

BobbyWood Jag tillsammans med Bobby Wood på vårt hotell i Tammerfors


Bobby verkade vara en rätt så lugn och ganska blygsam man. Dagen efter konserten tog vi en promenad på stan och gick in på en mysig pub. Därinne höll några lokala musiker på att rigga sin ljudanläggning. En förstärkare fångade Bobbys intresse och han tittade lite närmare på den. Han började prata med killarna men de hade förstås ingen aning om vilken otrolig kändismusiker som stod där framför dem. De verkade närmast undvika frågorna. -Vad spelar ni för musik? frågade Bobby. -Vi spelar hans musik, sade killen och pekade på den andra tystlåtne killen lite längre bort. Kanske var de obekväma med att prata engelska eller så var de bara så där typiskt finskt tystlåtna. När vi gick därifrån skrattade jag inombords över det inträffade. De där finska musikerna hade förstås hört massor av hits som Bobby medverkat på men nu hade de missat chansen att prata med honom. Samtidigt var det säkert skönt för Bobby att kunna gå på stan som vem som helst utan att bli igenkänd.

 
I Tammerfors träffade jag även en ny finskspråkig vän vid namn Jari. Tillsammans fick vi chansen att intervjua trummisen Jerome ”Stump” Monroe. "Stump" kan ståta med att han medverkat vid alla Elvis konserter från 1969 till 1977. Dock inte som trumslagare i Elvis band utan i bandet som inledde showen innan Elvis kom ut på scenen. Det var bandet som sånggruppen The Sweet Inspirations använde sig av. The Sweet Inspirations var gruppen som Whitney Houstons mamma Cissy var med i ett tag och de körade ju även för Elvis. 

 
Under intervjun frågade vi förstås om Jeromes bakgrund och hur det var att turnera med Elvis. Men framförallt var vi intresserade av att få veta mer om de tre tillfällen som ”Stump” fick äran att hoppa in i Elvis band då hans ordinarie trummis blivit sjuk. Utan repetitioner och förberedelser så fick han spela bäst han kunde. Att han skulle spela fick han veta precis innan konserten skulle börja. Han berättade att han var livrädd för att göra bort sig men att det ändå hade gått bra. Han hade ju trots allt hört låtarna många gånger tidigare och då visste han hur de skulle låta även om han aldrig hade spelat dem själv. 

Stump

 Jag och Jerome "Stump" Monroe efter intervjun


Jerome var väldigt glad över hur intresserade vi var av honom. Han berättade att normalt så spelar han i en oldies show i Las Vegas. Att få turnera i Europa med en Elvisshow på det här sättet var väldigt roligt och spännande. När jag pratade om Elvis styvbröder så blev han väldigt känslosam och sade att han saknade många av människorna som var med på den tiden och som han inte heller hade träffat på många år. 

 
Det var en härlig upplevelse att hänga med dessa ödmjuka amerikanska musiker när de inte stod på scenen. Speciellt ”Stump” gjorde stort intryck på mig. Att en kille som spelat med världens största musiker kunde vara så jordnära och tacksam för vårt intresse förvånade mig. 


Val på Åland

Skrivet av Mikael Elvis Ahlgren 20.10.2019

Kategorier:


Då var valdagen här för alla med rösträtt på Åland. Eller kanske inte då den planerade möjligheten att rösta via internet ställdes in i allra sista stund. Något som kan komma att innebära att valet måste göras om. För det finns ju en del ålänningar runt om i världen, som har rösträtt i de åländska valen, som kanske inte kunnat poströsta i tid och inte heller har haft möjlighet att ta sig till Åland för att rösta.  

 
Det är dubbla val i och med att man vid samma tillfälle röstar både i kommunalvalet och i lagtingsvalet. Jag fick alltså i min röstningslokal, som var Kommungården i Lemlands kommun, fylla i två olika röstsedlar och gå två gånger till valurnan. 

 Snapseed

På Åland handlar det för många ofta om personval och partiet kommer i andra hand. För mig blev det den här gången något av en kombination av personval och partival. Mer än så väljer jag att inte avslöja angående mitt eget röstande.


Förra gången, dvs för fyra år sedan, så ställde jag själv upp i valen så då var det enklare när jag kunde rösta på mig själv. Nu valde jag av olika orsaker att inte ställa upp själv som kandidat. Jag har tackat nej till de partier som försökt värva mig som kandidat även om jag kunnat omfatta deras partiprogram. Men rösta anser jag att är allas både rättighet och skyldighet. Nu återstår att se vilket resultatet blir och om det får gälla eller om något besvär lämnas in som medför att valet måste göras om. 


En hängd filmare

Skrivet av Mikael Elvis Ahlgren 13.10.2019

Att jobba med en Elvisfestival, vilket jag gör som bäst just nu och ännu några veckor framåt, får mig osökt in på området videofilmning. Jag har precis publicerat en videotrailer för festivalen som innehåller några klipp från våra tidigare evenemang. Ända från första gången som jag besökte festivalen i Västerås 1989 så har jag filmat många av de artister som uppträtt där. Då mina intressen för musik och att filma kan förenas på detta sätt så kan det ju inte bli roligare. Men det är ju inte färdigt bara för att man har filmat något. Länge låg mina filmer bara i mitt dammiga videoarkiv eftersom jag saknade möjligheterna att kunna redigera dem på ett bra sätt. Jag hade visserligen en vision om vad jag ville göra men då jag inte hade tillgång till den teknik som kunde förverkliga det så hände det inte så mycket mer. 


I dag kan vem som helst redigera som vilket Hollywoodproffs som helst. Ja tekniskt sett åtminstone. Tekniken finns till mycket överkomliga kostnader men fortfarande krävs förstås ett visst kunnande och öga för vad som fungerar både visuellt och ljudmässigt. Nu har jag den utrustning som jag hade önskat att jag hade haft för 20 år sedan. Därför har jag också börjat dyka ner i mitt videoarkiv för att hitta de gömda skatterna där. Om det finns något som är bättre än själva filmandet så är det just redigeringen. Det finns så otroligt många möjligheter att påverka vilket intryck en video kan göra genom att klippa och redigera på olika sätt. Naturligtvis avgör grundmaterialet ramarna för vad som är möjligt. Så ett bra filmat material ger fler möjligheter än ett dåligt sådant. 

 
Roligt är också att kunna restaurera gammalt material som inte är så roligt i originalskick. Alltså att  förbättra bild och ljud. Tack vare den moderna datatekniken är sådant möjligt och inte bara i Hollywood utan även för filmentusiaster på lägre nivå. Idag kan man också enkelt nå en stor publik genom att publicera sina videor på tjänster som t ex YouTube och Vimeo. Det är kul varje gång när man får respons från människor i andra länder. Film i sig har ju inte förändrats så mycket men tekniken runt filmandet har utvecklats enormt.

 
Men hur började mitt intresse för filmandet som långt senare skulle resultera i riktiga videos och TV-program? Första gången som jag kom i kontakt med att göra videofilm var under högstadietiden. I ämnet svenska fick vi en gång pröva på att filma med videokamera. Min grupp valde att skriva och filma en gangsterhistoria. Både filmens rekvisita och kamerautrustning var så enkla som de kunde bli. Att en vanlig elevstol av plast fick fungera som elektriska stolen blev en humoristisk detalj i filmen. Vår hårdföra gangsterhistoria kom säkerligen att betraktas mer som en gangsterparodi gissar jag. Den gången stod jag inte bakom kameran men intresset väcktes onekligen. Filmen finns tyvärr inte längre bevarad och det är ju synd. Eller kanske det är tur för hur pinsamt vore det inte att se nu! För skådis blir jag nog aldrig. Ha ha! Vår film lär ska ha visats för andra elever långt senare, innan den försvann i någon större städning, så kanske det ändå var en liten skol-kultrulle!

 
Det var ju inte bara jag som blev intresserad av videofilmning efter den upplevelsen utan även en del av min kamrater som hade medverkat i filmen. Det resulterade i att vi skrev ett filmmanus om Ronald O’Haras Casino. Det var naturligtvis även det en gangsterhistoria som involverade pokerspel, pistoler och märkliga karaktärer. Vi planerade att filma över ett veckoslut hemma hos en av de medverkande. Källarvåningen gjorde om till ett illegalt kasino med roulette, kortspel och bar. Videokamera hyrdes in och en värmande 1.000 watts lampa lånades in för att vi skulle se allt från den lite ljusare sidan.

 
På lördag morgon var allt klart för tagning 1 av scen 1 av årets bästa åländska film. Den brokiga samlingen av udda karaktärer satt vid pokerbordet och ytterligare någon spelare anslöt sig till gruppen. Någon anklagades för att fuska och bråk uppstod. Ja där satt den! Första scenen blev precis som den var planerad. Men då hände det som inte fick hända i det läget. En av skådespelarna meddelade att han inte kunde medverka i fler scener! En kvart senare blev han han hämtad av sina föräldrar och de begav sig till villan. Inga protester accepterades utan vi fick bara gilla läget. Eftersom vi inte hade någon ersättare att ta in och det inte gick att skriva om manuset på några minuter så insåg vi att hela projektet föll samman som ett korthus i en åländsk orkan. 

Elvis Meduza Filmen I februari 1983 
Jaha vad gör man när man har byggt upp en filmstudio och hyrt in en kamera för att filma? Man börjar att filma såklart! Spontana och galna infall som kunde se roliga ut på film utfördes framför kameran. Någon satte på bakgrundsmusik och samtidigt som 45:orna snurrade på skivtallriken så började rörelser utföras i takt med musiken. Snart utvecklades det hela till att bli någon sorts primitiva musikvideos där vi mimade till gamla 45:or eller kassettband. Inget manus behövdes utan vad som helst kunde hända under låtarnas gång. Någon bestämde en låt och mimade till den samtidigt som de andra kunde medverka som kör eller kanske bara bråka lite med ”sångaren”. Vi alternerade lite även i rollen som kameraman och det var nog vid detta tillfälle som jag filmade själv för första gången. Vi hade väldigt roligt under filmandet och ännu roligare då vi beskådade resultatet på TV:n. Att se sig själv på film var på den tiden få förunnat och kanske inte något som man uppskattar på samma sätt numera. 


Filmandet av våra musikvideor skedde i februari 1983 och den slitna VHS-kassetten från detta existerar faktiskt ännu idag. Materialet är något som närmast skriker efter att restaureras. Tyvärr är ju en sådan inspelning något som endast den närmaste kretsen skulle glädjas åt. Därmed har det hittills haft rätt låg prioritet. Jag har i alla fall i något skede fört över VHS:en till digitala Video 8-kassetter. De är förstås i bättre skick än originalkassetten, rent fysiskt, och därmed borde materialet gå att rädda ännu en tid framöver. 

ElvisBigBossManFilmen II april 1983
Men historien slutade naturligtvis inte där. Bara två månader senare dvs i april 1983 gjorde vi om detta. Den gången i en annan väns hus. Det hela var dock mer planerat den gången. Vi visste att vi ville göra musikvideor och valde ut låtar i förväg. Det hela skulle vara mer seriöst och inte ha en massa spontana plojgrejer. Nej det fungerade förstås inte alls. Det var kul att spela in men resultatet var föga underhållande. Det var ju just det improviserade och oplanerade som hade gjort allting så roligt den första gången. 


Men innan dagen var slut så fick vi en ny idé. Vi skulle spela in en reklamfilm! Snabbt hittade vi på ett manus om pappan i familjen som kom hem till barnen med ett TV-spel. Det var ju inne med TV-spel och jag och en av kamraterna hade samma sorts TV-spel. Det var som bäddat för en kanonfilm om det fantastiska Philips Videopac G7000. Jag hade rollen som ett av barnen. Naturligtvis spelade jag över rejält som tekniskt kunnig jättebebis. Eftersom det var en reklamfilm så var jag jätteimponerad över vad min jämnåriga pappa hade med sig hem! Det hela skulle sedan klippas ner rejält vilket inte har hänt ännu. Att klippa en film genom att kopiera från en VHS-spelare till en annan är ingen rolig process och resultatet blir inte speciellt imponerande med dagens mått mätt. Men kanske det snart är dags att färdigställa den katastroffilmen som inte hade många rätt. Kanske det ändå finns några nostalgipoäng att hämta där?

VideopacG7000

Något år senare var det åter dags för nästa filmprojekt. Kompisgänget spenderade då ett flertal kvällar med att skriva manus till den hemskaste skräckfilm som någonsin skulle produceras på Åland. Då var det äventyr ”on location” som gällde. Vi packade all utrustning, rekvisita och sovsäckar. Färden gick från Mariehamn ut till min nuvarande hemkommun Lemland. Där tog vi en snurrebåt ut till en liten holme där en av kompisarnas föräldrar hade en villa. 


Vi filmade både ute på holmen och ute i skogarna på fasta Åland. Vi lärde oss att det är mycket jobb med att göra spelfilm. Under ett veckoslut hinner man inte filma speciellt många scener då man dessutom måste ta om scenerna ett flertal gånger. Det vi hann filma under dessa dagar hade kunnat resultera i mindre än 5 minuter färdig film. Vi insåg att utmaningarna är många för en filmproduktion. Planen var att återvända senare för kompletterande inspelningar. 


Speciellt scenerna som krävde specialeffekter var något som fanns mest på idéstadiet. Den grymmaste scenen där någon skulle få huvudet avskjutet ställde till den kanske största utmaningen. Vi tänkte ordna lite slakteriavfall för den sekvensen. Sedan skulle vi göra en människodocka som vi skulle skjuta på med hagelgevär. Antagligen så skulle vi ha brutit mot en del lagar om vi hade genomfört det hela. En sekvens som vi däremot filmade var när huvudpersonen som hade hyrt en villa ute på den mystiska ön fick en obehaglig överraskning. Han kom upp på vinden och upptäckte att personen som tidigare hade liftat med honom hängde livlös från taket med en snara runt halsen. 


Liftaren som var hängd spelades av mig. Det var en liten roll för jag hade väl redan insett mitt kall att stå bakom kameran. En historia som jag ibland berättar som kan verka rätt dramatisk är just om inspelningen av den där scenen. För när jag skulle hängas så höll jag nästan på att bli hängd på riktigt! Ja det var inte så lätt att bli hängd i takbjälkarna på film utan att bli hängd i verkligheten också. 


Efter mycket kollektivt funderande så förstod jag att vi inte skulle kunna få till det i en enda tagning. I stället fick vi göra två separata tagningar som skulle korsklippas i redigeringen. Först skulle man se min nakna överkropp och sedan bara de dinglande benen. För överkroppsscenen så balanserade jag på en rätt så ostadig pall vilket innebar vissa risker. När pallen gungade till under min vikt så kippade alla efter andan. Men jag återfick balansen och det blev ingen hängd Elvis den gången.

FilmHangd
Hur gick det sedan? Blev det någon film? Nej tillfället som passade alla att återvända för kompletterande tagningar infann sig aldrig. Tiden gick och tillfället försvann då saker hann förändras. Idag återstår endast några minuter av inspelningarna i en ihopklippt version på en dålig VHS-kopia. Av hängningsscenen som tog en halv dag att spela in finns endast 1 sekund med! Den roligaste scenen, som började som ett skämt från min sida, finns tyvärr inte alls bevarad. När huvudpersonen vaknade på morgonen efter sin skräckupplevelse på vinden så satte han sig på en potta för att uträtta sina behov. Vi gjorde cirka 10 tagningar av scenen som alla slutade i gapskratt. -Det här är för galet att ha med! sade huvudrollsinnehavaren till sist och det var det förstås. Vi hade endast kameraman, ljudkille och huvudrollsinnehavaren i sovrummet under tagningarna men det gick ändå inte att undvika skrattattackerna.


Hela historien var förstås ett hopkok av de otaliga skräckfilmer som vi hade sett. Det här utspelades ju då videobandspelaren var som mest populär. Att plötsligt kunna se alla de klassiska storfilmerna, som man tidigare bara kunna se på bio, hemma i vardagsrummet gav en fantastisk känsla. Vi som så många andra tonåringar konsumerade även alla de värsta skräckfilmerna. Att det stod 18 eller 20 års åldersgräns på omslagen hindrade oss inte.


Det var VHS-filmerna och de första egna upplevelserna av att filma som skapade grunden till mitt stora intresse för att jobba med video. Tyvärr tänker många likadant och det är svårt att få jobb i den branschen. När någon erbjuder mig ett jobb som innebär att filma och redigera så tackar jag naturligtvis ja. Jag jobbade delvis med detta under 6 år och det gav onekligen mersmak så vem vet vad som händer i framtiden.

 


Tirsdag i norsk radio

Skrivet av Mikael Elvis Ahlgren 05.10.2019

IMG 3842

Det var ett tag sedan sist men i tisdags hände det. Att jag pratade i radio. Inte så revolutionerande för en gammal radiopratare kanske men det blev faktiskt en ny sak även för mig. Jag har blivit intervjuad i olika radiokanaler i Finland och Sverige förut men nu blev det premiär för mig att medverka i norsk radio!

 Radiologo

Steinar Lyshaug som är programledare för programmet TCE-Radioshow i Radio Riks Oslo kontaktade mig för att jag skulle berätta lite om Elvisfestivalen i Västerås. Naturligtvis var det ett tillfälle man inte kunde tacka nej till av flera orsaker. Ja jag är en radiot men det andra skälet var förstås att det var en mycket bra möjlighet att marknadsföra både vår förening Elvisforum och själva festivalen som vi arrangerar i Sverige. Vi försöker ju nå ut till alla nordiska länder både med vår festival och vår E-tidning. Det kanske inte kommer så värst många festivalbesökare från Norge men även svenskar lyssnar på programmet över internet och då är potentialen förstås större. Jag passade dock på att under radiointervjun nämna en i dessa kretsar känd norrman, vid namn Erik Lorentzen, som kommer för att sälja sina Elvisböcker. Javisst kände Steinar honom vilket inte var så förvånande.

 ElvisforumEmag46cover

Intervju förresten… Jag fick ganska fria tyglar att berätta vad jag ville då de utmanande frågorna som jag lite förväntade mig inte verkade dyka upp. Som alltid inför en intervju så måste man förbereda sig lite. Lite faktakoll kan vara bra så att det man säger verkligen stämmer. Och om inte för annat så åtminstone så att man är mentalt förberedd på vad man ska berätta i det stora hela så att man är lite strukturerad. Steinar och hans fru Turid som också var med som programledare ställde någon fråga och då körde jag bara på en stund. Tog en sekunds paus för att se om de vill avbryta med någon följdfråga men körde vidare då de tvekade och verkade okej med att jag fortsatte lite till. 

 Elvisfestivalen2019Alla

Jag funderade på om de förstod allt vad jag sade? Pratade jag för fort för dem? Själv hade jag också tänkt lite på att språket skulle kunna ställa till det om vi plötsligt inte skulle förstå varandra och pratade om olika saker. Även om norska är lätt att förstå för en svenskspråkig så kan t.ex. olika dialekter göra det svårare. Det gäller förstås åt båda håll. För att undvika onödiga misstag så  hade jag börjat lyssna på programmet ända från start och därmed under cirka 25-30 minuter växlat över hjärnan till det norska språket. Det blev således inga språkproblem även om Turids dialekt skilde sig något från Steinars. Jag försökte inte prata norska utan jag körde på med min vanliga aningen rikssvenskklingande radioröst. 

 
Före radiosändningen så hade jag upplyst Steinar om att jag befann mig på Åland och följde finsk tid. Han hade ju tyckt att det var lätt med tiden för norsk tid var ju samma som svensk tid. Om han sedan var med på att Åland hör till Finland är jag inte säker på då han sade något i stil med att de skulle gå till Sverige och prata med Åland! Ja det var säkert förvirrande att som norrman ha kontakt med en svensk förening vars vice ordförande fanns på Åland som hör till Finland!

 
Både Steinar och Turid var i alla fall glada människor och lätta att prata med. Å andra sidan är inte alla norrmän det? Jag berättade om vår huvudartist Henrik Åberg. Att han slog igenom 1996 i TV-programmet Sikta mot stjärnorna och att han samma år hade medverkat just på Elvisfestivalen i Västerås. Åbergs nya skiva är inspelad i Finland så naturligtvis nämnde jag även det. Henrik är ju välkänd även i Norge så de lyssnade intresserat. 

Ahlgren tidning 
När vi efter cirka 10 minuter rundade av intervjun, och Steinar spelade min favoritlåt Jailhouse Rock från filmen med samma namn, så tänkte jag att det blev ju bara ungefär hälften sagt av allt det jag hade tänkt att prata om. Inte för att det spelade någon större roll då det viktigaste nog ändå hade blivit sagt. Men hade jag suttit med i studion, i stället för att prata via telefon, så hade det nog lätt kunnat bli en halvtimme eller kanske t.o.m. en hel timme. Det hade nog blivit alltför mycket ålänning i etern för norrmännen misstänker jag. Lagom är bäst som svenskarna säger! 

 

Elvisforums medlemstidning kan du bekanta dig med här: http://www.elvisforum.se/free/ElvisforumEmag46.pdf