Sommartider är Gyllene Tider
I Mariehamns centrum
Sommaren verkar vara över. Semestern som man väntade så länge på är avklarad och jag funderar på vad nästa målsättning som ska uppnås kan vara.
Sol, bad, stugliv, nyttiga och välbehövliga arbeten på hemmafronten, Ålandsresan, konsertupplevelsen och även några väldigt lugna och slappa dagar… Ja allt är passerat och jag är några minnen rikare. Nu är det jobbet och vardagen som präglar veckorna en bra tid framöver. Det kan ändå vara bra att försöka lägga in lite upplevelser och ljuspunkter att se fram emot när mörker, höst och kallare tider väntar.
Kobba Klintar
Det kan kännas lite trist när jag så sent som för bara ett par veckor sedan hade en fantastisk konsertupplevelse då Gyllene Tider kom till Vasa. Deras musik är perfekt sommarmusik och förstås osar den mycket nostalgi från mina yngre dagar. Även om jag inte varit ett hängivet fan som samlat på deras plattor så har jag alltid gillat musiken. För 10 eller kan det vara 15 år sedan så såg jag dem spela i Stockholm. Ja det var otroligt bra då! Nu när deras bäst-före-datum borde ha passerat för länge sedan så kunde man ju vara skeptisk inför spelningen på Lemonsoft stadion i Vasa. 8800 personer hade tagit sig dit för att uppleva Per Gessle och Gyllene Tider. Skulle de kunna leva upp till förväntningarna? Sannolikheten var nog rätt låg för att det skulle ske.
Lemonsoft stadion i Vasa
Att flera andra artister också uppträdde före huvudnumret gav åtminstone en garanti för att det i alla fall på det stora hela nog skulle bli minnesvärt. I synnerhet som den österbottniska gruppen KAJ skulle inleda det hela. Det fanns inget som helst tvivel om att de tre grabbarna med sin breda och humoristiska repertoar än en gång skulle knocka publiken. Ja det var sannerligen ingen överraskning att KAJ levererade exakt vad som förväntades. Om inget annat var minnesvärt så skulle man i alla fall ha ett bra minne från detta evenemang. Under sin show säger de att de kommer att stanna kvar för att lyssna på Gyllene Tider. Jag tänker för mig själv att grabbarna är så pass unga att de kanske inte riktigt har något förhållande till bandet från södra Sverige.
Efter KAJ var det dags för nästa artist som var den i Jakobstad födde Fredrik Furu. Det var dags att passa på att få lite mat innan programmet rullade vidare. Matkön visade sig ta så lång tid att inte bara pausen hann passera utan även i princip hela Furus framträdande också. Det blev väl ungefär 1,5 låt som jag hann höra när jag kom tillbaka in på stadion efter att ha fått i mig lite japansk mat! Det var två olika matköer och när jag kommit så långt fram att jag såg att de ledde till olika sorts mat så var det för sent att byta kö. Nåväl det smakade bra och kanske kebaben hade varit ett sämre val ändå.
På programmet stod nu Sanna Nielsen i tur. Det måste erkännas att jag inte hade några förväntningar alls på denna dam. Jag hade tänkt före det hela att okej man överlever väl för efter henne kommer det man väntat på. Men ibland kan även en grinig och envis gubbe som jag vara tvungen att ändra åsikt. För vad händer? Sanna är ju betydligt bättre än vad jag hade väntat mig! Inte alls illa måste jag säga. Det var ju kul att kunna ha fel för en gångs skull!
När Sannas del av showen närmade sig sitt slut så märkte man att folk började ta sig närmare scenen och det blev alltmer packat. Vårt gäng beslöt sig för att backa lite ut mot kanten för att undvika det värsta trycket. Där var det bättre och några andra som tydligen också föredrog att inte stångas med de allra ivrigaste fansen var grabbarna i KAJ som stod bakom oss. En sekund tänkte jag om jag skulle säga några ord till dem men snabbt insåg jag att det var bättre att låta dem minnas Gyllene Tider i stället för den där jobbige åländske Elvis som allt för ofta dyker upp på deras spelningar och ska mingla med dem efteråt.
Då var det dags för finalen, huvudnumret eller det som de flesta egentligen var där för - Gyllene Tider! Nu var det upp till bevis. Skulle de klara pressen och höja stämningen så som bara ett kanonband kan göra? Ja de gick ut hårt med högt tempo och de fortsatte och fortsatte och… De var ju faktiskt i toppform och körde på som en ångvält i en modern actionfilm. Mitt omdöme blev att de var bättre än någonsin. Den nya skivan var kanske inte så bra men de nya låtar som de spelade live smälte nog bra in och jag tänkte att de låter annorlunda på skivan än vad de gjorde under konserten. Det var dock åt det positiva hållet när de lät bättre live. Nästan alla större hits levererades under de 90 minuter som de spelade. (Att de inte spelade Billy var dock ett kardinalfel som ger ett litet minus på toppbetyget.) Publiken verkade kunna alla texter och stämningen var på topp. Åtminstone i vår närmaste omgivning så kändes det som om alla sjöng. Vilken känsla det var!
Denna konsert blev en bra avslutning på sommaren. Jag missade ju Anders Wiklöfs stora födelsedagskonsert den här sommaren men Vasa kan lyckligtvis också leverera ibland.
I augusti var det dags för ett nytt nummer av Elvismagasinet. Vi introducerade även en internationell utgåva på engelska av tidningen vilket icke svenskspråkiga Elvisfans kan glädjas åt. Då kommer jag in på nya mål och ljuspunkter att se fram emot. Det som redan står klart och faktiskt har varit det redan rätt länge är ju Elvis Presley Birthday Party i Uppsala i Sverige den 13 januari. Det är något för mig och många andra att både se fram emot och jobba för.
Rockabilly och doo wop i Vasa
Midsommaren tillbringades på stugan och bjöd både på lugn och på ett vilt party. Jag tänkte inte gå in så mycket på det den här gången men kan ändå avslöja att de bästa festerna kan vara de som man inte alls har planerat. När man har avnjutit en härlig lugn midsommarafton med god mat och dryck och naturligtvis även bastubad och någon simtur och börjar fundera på att lägga sig. Ja det är just då som det oväntade kan inträffa. Plötsligt knackar någon på dörren och kommer in med en högtalare och rejält med festhumör. Strax anländer ett helt gäng oinbjudna gäster som uppenbarligen vill festa loss ordentligt. När jag själv bara 10-15 minuter senare hoppar upp på en bänk och sjunger Jailhouse Rock så är festen officiellt igång och nattsömnen får vänta några timmar...
Det blev en härlig och rolig midsommar som jag kunde ha skrivit mycket mer om men jag nöjer mig med det lilla och byter delvis ämne.
Mycket av min lediga tid går till att producera e-tidningen Elvismagasinet för fanklubben Elvis i Nordens räkning. I juninumret bidrog jag med en artikel som nog passar lika bra här eller kanske till och med bättre? I alla fall tänkte jag bjuda på den här så att ni som ännu inte anmält er för gratistidningen Elvismagasinet också ska kunna läsa den utan att det kostar er så mycket!
Rockabilly och doo wop i Vasa
Söndagen den 30 april det vill säga på Valborgs-mässoaftonen så rockades det friskt i Vasa i Finland. Det var sådan musik som de flesta av våra läsare nog tar till sig när chansen ges så jag tänkte här försöka återge lite av denna händelse.
På det gamla hotell Waskia med anor från 70-talet så äntrades scenen av två band som slog igenom just under det årtiondet. Mycket passande med andra ord. Givetvis blev det många gamla hits när Matchbox från England och The Boppers från Sverige bjöd på show.
Dessa band har ju sina hits och även om många av dessa också är covers så handlar det sällan om Elvislåtar. Men visst är musikstilarna som de framför i allra högsta grad Elvisrelaterade och Elvis är givetvis en av förebilderna för dessa båda band.
Medan vi väntar på att banden gör sig redo så spelas naturligtvis bakgrundsmusik i hotellets dansrestaurang/nattklubb där det hela utspelar sig. Kanske inte alltid världens bästa låtar som snurrar på. Så brukar det ju vara att det ska spelas musik inför att artisten eller artisterna stiger upp på scenen men de som väljer ut den musiken ser förstås till att det inte är alltför bra. Men ibland så kommer det naturligtvis någon höjdarlåt för att folk ska trivas. Plötsligt hajade jag till när de välbekanta tonerna från Suspicious Minds med Elvis spred sig i lokalen.
En liten bit från bardisken fanns det skivor till salu både på CD och vinyl. Det var Jungle Records som var på plats och erbjöd titlar inte bara med artisterna som skulle uppträda utan även med andra rockabilly och rock and roll artister. Jamenvisst fanns det några Elvisplattor också. Dessvärre blev det inga inköp för egen del den här gången. Jag såg en intressant Elvistitel då jag snabbt skummade igenom lite av utbudet. Men jag tänkte att jag tittar lite noggrannare senare. Det visade sig bli ödesdigert för när jag skulle kolla nästa gång så var just den titeln slut! Äsch!
Utanför hotellet stod en del amerikanska bilar uppradade. Förvånansvärt många av konsert-besökarna var dessutom klädda som för värsta raggarträffen. Häftiga kläder och frisyrer osv. Jag kände mig klart underklädd för detta evenemang! Även om jag hade haft guldkavajen på mig så hade nog ingen ens reagerat och när man nu kom klädd propert men inte speciellt iögonfallande så kände jag mig som en total nobody!
Janne Smeds presenterade banden.
På scenen började det snart hända saker. Janne Smeds som jag hade hejat på i biljettkassan stod nu på scenen och introducerade Matchbox. Liksom jag själv så gillar Janne Elvis så jag har lite koll på honom.
Matchbox gjorde ingen besviken när de drog igång stenhårt med Chuck Berrys låt Promised Land vilken ju även Elvis har spelat in. Kompgitarristen Gordon Scott var den som skötte sången på den första låten och jag undrade vart herr Fenton hade tagit vägen. Folk samlades snabbt på dansgolvet framför scenen och en del började dansa.
Mister Rockabilly - Graham Fenton vid mikrofonen.
Sångaren Graham Fenton kom in och ställde sig bakom mikrofonen när det var dags för den andra låten som var Buzz, Buzz a Diddle It. Förvisso bidrar alla i det här bandet till sången men det är ändå Graham Fenton som är Mr. Rockabilly och den som sjunger de flesta låtarna. Emellanåt fick han dock ta igen sig lite som till exempel när gitarristen Steve Bloomfield sjöng sin härliga egenkomponerade låt Hurricane från 1978! Steve sjöng även Who's Gonna Be Your Daddy. Bandet avverkade nog de flesta av sina klassiska hits under kvällen. Självklart fick vi höra Bloomfield-skrivna Rockabilly Rebel och Midnite Dynamos men även deras coverhit When You Ask About Love som The Crickets gjorde 1959 och musikallåten Over the Rainbow.
Steve Bloomfield på sologitarr.
Bland övriga låtar fanns Steve Bloomfields Put The Blame On Me (ej Elvis-låten), Babes In the Wood och Marie Marie. De som kunde sitt Matchbox var nog rätt nöjda med showen.
Otroligt nog så kan Matchbox stoltsera med bandmedlemmar som varit med sedan 70-talet. Inga nykomlingar alls utan här är det bara ärrade veteraner som vet hur det ska svänga.
En bandpresentation fick vi naturligtvis också:
Graham Fenton (sång)
Steve Bloomfield (sologitarr)
Jimmy Redhead (trummor)
Gordon Scott (kompgitarr)
Fred Poke (bas)
Jag passade på att träffa ett par av Matchbox-medlemmarna. Gitarristen Steve Bloomfield var tacksam för den responsen och uppskattade verkligen när man framförde att man gillade showen.
När Matchbox hade avslutat sin show så väntade alla på att The Boppers skulle starta. Det skulle riggas om på scenen så det tog en stund.
Jag hejade snabbt på Matte Lagerwall som givetvis hade bråttom att få allt klart. Sedan kom han förbi igen och då passade jag på att fråga hur kvällens repertoar ser ut.
Matte svarade: – Det blir Bopperslåtar!
Han kan vara lustig Matte men det var ju tur att det inte blev något annat i alla fall. För visst ville man höra de klassiska Boppershitsen och det fick vi också göra. De lade dock in några låtar från sin nya skiva men det får man förstås räkna med. Givetvis uppskattade man de gamla godingarna mest och de har ju många att välja bland.
The Boppers. Längst fram Matte Lagerwall och Dennis Quintero.
Boppers gjorde en rivstart med Eddie Cochrans Summertime Blues och sedan var det fortsatt full fart som gällde. Det blev en blandning av äldre och nyare Bopperslåtar med till exempel Wake Up Little Susie, Led By Love (skriven av Eva Eastwood), Rama Lama Ding Dong, Jeannie's Coming Back, Do That Boppin' Jive och Mr. Bassman. Mellan de klassiska låtarna så kom det också en och annan helt ny låt av lite modernare snitt som kanske inte fastnade så här direkt.
Boppers nyaste medlem, som enligt Matte sänkte medelåldern med 50 år, heter Dennis Quintero som både sjunger och spelar gitarr. Dennis är förstås bekant från bandet TT Grace och har även uppträtt på Elvisfestivalen i Västerås.
Jag träffade Matte Lagerwall från The Boppers då han var gästartist på Elvis Presley Birthday Party.
Matte Lagerwall är ju också han bekant i sådana Elvis-sammanhang då han var gästartist under Elvis Presley Birthday Party i januari i år på Katalin i Uppsala. Jag fick då en liten pratstund med denne trevlige kille och han är naturligtvis läsare av Elvismagasinet!
Liksom Matchbox så gjorde även The Boppers en presentation av samtliga bandmedlemmar och då var det den här uppställningen som presenterades:
Matte Lagerwall (sång, gitarr)
Ingemar Wallén (sång, gitarr)
Kenneth Björnlund (trummor)
Joakim Svalberg (keyboards)
Surjo Benigh (bas)
Dennis Quintero (sång, gitarr)
Mot slutet får vi höra At The Hop och självklart avslutar de med doo wop-klassikern Goodnight, Sweetheart, Goodnight som The Spaniels spelade in redan 1953. Boppers första platta från 1978 hette Number 1 och avslutades med just denna låt.
Jag upplevde detta som en kanonkväll och hoppas att det arrangeras fler liknande evenemang i framtiden. Gärna med lite mer Elvis touch för oss Elvisgalningar.
Gillar du Elvis så kanske du vill göra som så många andra i de nordiska länderna och gå med i fanklubben Elvis i Norden och få Elvismagasinet varannan månad i din mejlbox. Gå till Elvis i Nordens hemsida och anmäl dig så får du omgående tillgång till alla tidigare nummer och alla som är på kommande under 2023. Detta är helt gratis! Här hittar du sidan: www.elvis.ax/prenumerera.html
Go Käärijä go!
Då har jag haft covid igen. Trevligare än första gången jag hade det förvisso men ändå något som man nog gärna skulle klara sig bra utan.
Precis när det började kännas som att våren var riktigt nära så slog coviden till. Det började med lite milda vanliga förkylningssymptom för att sedan övergå till ordentligt halsont, grym huvudvärk och ont i nacken. Lite feber men långt ifrån den rusande höga varianten som slog ut mig totalt förra gången. Det var tillräckliga symptom för att köra ett covidtest. Första testet var negativt men två dagar senare rådde ingen tvekan när testet visade positivt inom en minut. Man ska jag ju vänta 15 minuter står det i instruktionerna men det kunde inte var tydligare.
Det var ingen tvekan om resultatet som kom på en minut.
Lite lustigt att det blev ett så tydligt resultat nu för första gången jag fick covid var testet så svagt positivt att det nästan hade gått att missa om man inte hade glasögonen på sig! Hur som helst så blev det totalt en vecka i viloläge. Coviden är ju så skojig så att man även får lite efterverkningar i form av noll uthållighet och mycket trötthet. Men jag kämpar på och blir piggare ju längre tid som går. Fast om man lyckas ta ut sig så förstärks förkylningssymptomen igen och man backar lite i tillfrisknandet.
Nu är våren här och grönskan ökar för var dag som går. Vi har haft några varma dagar och det har känts bra. Även om jag som sagt kan känna mig lite kraftlös så förbättrar ju ändå det fina vädret humöret.
Ett säkert vårtecken! När Vespan kommer fram så vet man att våren är här.
Musik blir man ju också glad av som bekant! Eurovision bjöd dessvärre inte på så många glädjeämnen direkt. Supertråkig vinnarlåt som inte kändes vare sig ny eller överraskande på något sätt. Men så kom finske Käärijä i ett fullständigt vansinnigt nummer och fick hela publiken med sig. Ja kanske hela världen börjar det verka. Första gången jag hörde låten så kände jag nog att den hade något speciellt. Men ju fler gånger som man ”utsätts” för detta märkliga spektakel till låt så växer den och man sugs med i energin och galenskapen. Det speciella numret med dansarna bidrar starkt till upplevelsen även om låten lever bra också på egen hand. Här har vi årets överraskning som vänder ut och in på en och sedan manglar en till eufori utan like. Hans utstrålning, fula klädsel och speciella dance moves får alla att känna något speciellt där man vill vara en del av det hela. Go Käärijä go!
Vårblues
Vårkänslor är ju vanligen något positivt. Men efter att ha hunnit uppleva sådana flera gånger och kort därpå blivit besviken varje gång så är frågan hur positivt det egentligen är.
Det senaste exemplet på detta inträffade under veckoslutet. I lördags var det en riktigt fin vårdag. Snön hade nästan helt smält bort och solen sken. Överallt hördes olika fåglar kvittra ivrigt. Lite svala vindar kunde man känna men mest var känslan ändå den att nu händer det! Ja att våren är här på riktigt. Några sega nästan odödliga snöhögar fanns förvisso kvar lite här och där men vägarna var bara och solskenet värmde behagligt. Min kära sambo och jag kom gemensamt fram till att en sådan dag var en perfekt dag för att grilla.
Som för att trotsa snö och vinter så hade jag redan någon vecka tidigare rullat fram grillen och vi hade grillat lite korv. Nu var det dock dags att köra på riktigt och då menar jag naturligtvis att det ska vara lite gott kött på grillen! Nä någon vegetarian har jag aldrig varit och trots försök med vegetarisk mat så kan jag bara konstatera att jag är en man som behöver kött (Fy på mig!)
Grillen är din bästa vän. Även en gasgrill kan leverera lite sommarkänslor.
Om det kan hjälpa till att glädja någon så blev det nog även lite sallad till köttet och potatisen. Det var hederliga finska päron (potatis) och månne det inte även var en hederlig finsk gris som fick bidra till vår utsökta middag. Till det serverades en flaska rött chilenskt vin som jag förmodligen inte kommer att inhandla fler gånger men som just denna strålande dag gjorde sig riktigt bra. Min sambo hyser en extrem kärlek till vitlökssmör så naturligtvis fanns även det som vanligt med på bordet.
Dukat bord och strålande väder. Våren är äntligen här.... eller?
Med solglasögonen på och sittande bredvid varandra så såg vi ut över det gröna landskapet och njöt av solen och maten. Det var ett sådant tillfälle som man nog kan klassificera som ”guldkant” i tillvaron. När livet känns som att det är på topp helt enkelt. Det var en lördag som fick högsta betyg!
Så kom söndagen och väderutsikterna var inte lika positiva som de hade varit dagen före. Det började ändå halvskapligt på väderfronten även om det inte var någon sol som värmde och lyste upp. Då tänkte jag att kanske det finns hopp trots allt. En mulen dag kan man ju nog stå ut med. Jag spikade upp en termometer på utsidan av huset för att kunna följa temperaturen även på skuggsidan. Termometern som hade justerat sig efter inomhustemperaturen började genast att sjunka till nivåer långt under lördagens. På den linjen fortsatte det när snön senare började falla.
Och så börjar det snöa igen och det tycks inte vilja sluta... Dags att förnya passet och beställa södernbiljetter?
Vinterbluesen började sakteliga återinfinna sig. När ska eländet ta slut? Har klimatet förvandlats till evig vinter nu? Måste jag flytta till Afrika eller Sydamerika för att få lite vår? Suck! En ny arbetsvecka börjar och då spelar vädret mindre roll men kanske nästa helg kan bjuda på vårväder? Annars packar jag väskan och beger mig söderut.
Extas i Uppsala
Den 14 januari firades Elvis födelsedag i Uppsala med ett riktigt Birthday Party. Födelsedagsbarnet själv, som skulle ha fyllt 88 år den 8 januari, log nog från himlen när tonerna från Elvisfesten trollband ett fullsatt Katalin.
Ett stort antal av Elvis i Nordens medlemmar i Sverige träffades tillsammans med massor av andra Elvisintresserade då Kulturhjältarna med Kent Wennman arrangerade Sveriges största årliga Elvisevenemang - Elvis Presley Birthday Party.
För mig innebar detta äventyr att jag fick ta flyget från Vasa via Helsingfors till Arlanda på lördag eftermiddag. Några timmar senare satte jag mig på tåget från Arlanda till Uppsala med höga förväntningar. Efter att nästan ha missat flyget från Helsingfors till Arlanda, på grund av att jag inte lyckades slå världsrekord i 5 kilometer flygterminal-löpning, så var det väldigt skönt att få stiga av pendeltåget på Uppsala centralstation.
Efter incheckning och en snabbdusch och så befann jag mig i hotellets restaurang där jag hade nöjet att träffa lite Elvisvänner. Jag var givetvis hungrig efter att inte ha haft möjlighet att äta något under min rätt hektiska resa. Dessutom var jag även rätt hungrig på att socialisera med mina vänner vilket inverkade märkbart på matintagets hastighet.
Ja klockan närmade sig 20 när vi öppnade dörren in till Stora scenen på Katalin och fick börja tränga oss fram. Det var packat med folk vilket naturligtvis var jättekul. Bekanta ansikten lite här och var så man fick försöka att hälsa snabbt innan showen drog igång.
Där på scenen var Kent Wenmann och hans rock and roll riddare som förberedde sig för drabbning. Men innan de släpptes lös på scenen så påmindes vi om det sorgliga som precis hade hänt. Min vän Harald Mjöberg från Göteborg hade fått hedersuppdraget att hålla en tyst minut för Elvis dotter Lisa Marie som tragiskt gick bort bara ett par dagar innan denna fest. Harald skötte detta bra och många uppskattade att vi hedrade Lisa Marie på detta sätt. Visst kändes det ledsamt och tråkigt och man kan bara konstatera att livet kan vara grymt ibland. Efter att ha tänkt på och visat respekt för Lisa Marie och hennes anhöriga på detta sätt så kändes det ändå bra att få hylla Lisa Maries far Elvis.
Det kan kännas svårt att kicka igång showen på ett glatt och positivt sätt efter något sådant men det var just vad Kent och hans tappra hjältar gjorde. Likt en riddare som träffar sitt mål med lansen så träffades publiken rätt i hjärtat när bandet drog igång med All Shook Up. Det är inte så många Elvislåtar, förutom möjligen Can't Help Falling In Love, som är något säkert allsångskort men Kent och grabbarna har gjort All Shook Up till just en härlig och rolig interaktiv låt där publiken stämmer in med ett "Elvisstön" på rätt ställen. Det är humor och det svänger så det är ett perfekt sätt att få med sig publiken. Att på detta sätt muntra upp och lämna den lite sorgliga stämningen som nog många kände fungerade perfekt.
Kent Wennman Band
-Well, it's Saturday night, and I just got paid...
Nej, det är inte Little Richard som äntrat scenen och river av sin Rip It Up i en grymt tuff version som kör över alla som står i vägen. Kent Wennman Rockabilly Kvartett levererar versionen från en av deras tuffaste plattor - Guitar Man & Other Great Rockabilly Tracks Associated With The King Vol 2.
Jack Baymoore
Kent hade den förstärkta versionen av sitt band med sig men även gästartisterna Jack Baymoore och Matte Lagerwall.
Jack Baymoore är ju numera ett känt och erfaret namn i rockabilly- och så även i Elviskretsar så det är inte förvånande att även han levererar i toppklass denna underbara kväll. Det är Elvis tidiga rockabillylåtar i stil med I'm Gonna Sit Right Down And Cry (Over You) och rocklåtar som I Need Your Love Tonight men även en del filmlåtar som exempelvis Shoppin' Around som verkar passa bäst och mest faller Jack i smaken.
Matte Lagerwall från The Boppers
Matte Lagerwall är minst sagt rutinerad inom rock and roll-branschen som medlem i The Boppers sedan starten 1977. Han har även varit gitarrist i Jerry Williams band. Liksom övriga musiker på scenen så gör han mycket bra ifrån sig denna magiska kväll. Var det kanske Elvis ande som var med och påverkade alla att göra den här spelningen extra bra? För här sitter allt som det ska och alla på scenen gör ett toppenjobb.
Tempot hölls uppe genom hela showen och det var rockers som gällde. Kent Wennman gjorde visserligen den mycket fina It Hurts Me som för en stund lugnade ner tempot, dock inte publikens uppskattning, och Matte sjöng den klassiska In The Ghetto men annars var uptempo och rock det som satte tonen. Flera gånger sades det från scenen att det skulle bli en ballad men sedan drog det iväg i 190 igen! Bandets motto för kvällen verkade vara "Rock till you drop!"
När man talar om Kent Wennman så handlar det inte bara om nya arrangemang av gamla klassiska hits utan lika kännetecknande eller kanske ännu mer typiskt är att han och bandet lyfter fram lite bortglömda pärlor som aldrig blev några större hits. Det kan vara filmlåtar som Let Yourself Go eller Percy Mayfields fenomenala blueslåt Stranger In My Own Home Town som Elvis spelade in 1969. Man kan alltid förvänta sig det oförväntade när Kent väljer låtar och det är uppskattat.
Showen var uppdelad i två set med en paus emellan och det kändes absolut nödvändigt för att publiken inte skulle svimma eller ännu värre! För hur mycket orkar man rocka utan paus? Musikerna i bandet måste ha slutit samma avtal som den legendariske bluesmusikern Robert Johnson gjorde vid den där vägkorsningen en mörk natt på 30-talet för där uppe på scenen så ler de bara och verkar outtröttliga. De enda som får vila lite är gästmusikerna som kör två låtar åt gången innan de byter och hoppar av scenen en stund.
När Matte framfört Layng Martine Jr:s Way Down från Elvis sista album så säger han att den är så bra att de borde spela in den tillsammans. Ja varför inte?
Efter två grymma långa set var det så dags för final. Kent påpekade att något som de INTE har gemensamt med Elvis är att de GÖR extranummer. Elvis gjorde ju aldrig sådana utan när han lämnade scenen så lämnade han också byggnaden. Så hörs de välbekanta tonerna från Burning Love strömma ut över oss och golvet framför scenen var nu så packat att de som under kvällens lopp passat på att dansa fick nöja sig med ytterst minimalt utrymme. På scenen stod alla medverkande musiker och strålade efter att ha avverkat en formidabel hyllning till Kungen.
Publiken jublar och klappar händerna när musikerna lämnar scenen. "En gång till!” skallar ropen från den extatiska publiken.
Extranumret blir Hound Dog med Jack Baymoore vid mikrofonen. Väldigt passande eftersom Elvis brukade sluta showerna på 50-talet med den låten. I stället för att slösa ytterligare tid på att låtsas lämna scenen så levererar man sedan kvällens sista låt direkt och det blir publikfavoriten Suspicious Minds. Publik och band är ett och är det ändå inte Elvis röst som hörs någonstans där i extasen som uppstår? I det läget var det fullständigt omöjligt att sluta mer på topp än så. Att bli hög på musik kan vara svårt för somliga att förstå. För oss som var där på Katalin var det inget annat än en självklarhet.
Mitt betyg på showen blir klara fem Elvisar av fem möjliga! Det är sällan jag delar ut det betyget kan jag garantera men nu hände det.
Sedan var den fantastiska kvällen över.... eller nej inte riktigt. Katalin stängde visserligen men vi var ett litet Elvis i Norden gäng som fortsatte att socialisera ytterligare en stund på Clarion Collection Hotel. Extra trevligt var att Jack Baymoore gjorde oss sällskap.
Jag lämnar Uppsala för den här gången.
Söndag innebar hemresa och den gick bra även om det blev en smärre försening för flyget från Helsingfors till Vasa. Jag hade varit borta endast drygt en dygn men upplevelsen kan mäta sig med vad man normalt upplever under en hel vecka. Jag fick inspiration och glädje som jag lever rätt länge på.
Hur kan man följa upp det här då?
Jo genom att göra om det! Den 13 januari 2024 så blir det ett nytt Elvis Presley Birthday Party och jag har förstått att det blir en ännu häftigare show då!
Smakprov från showen (Let Yourself Go, Way Down, Suspicious Minds):
Kyrkans man?
Så här i valtider brukar man ju fundera lite över vem man ska rösta på. Åtminstone har jag själv alltid deltagit i de val jag kunnat rösta i. Nu gäller det församlingsvalet och även om jag har förstått att det inte är så många som röstar i det valet så tycker jag nog ändå att man ska rösta. Vår samhälle bygger ju på demokrati och och då bör man utnyttja sina möjligheter att påverka. I synnerhet om man dessutom har några speciella åsikter om hur saker ska skötas. Men var och en väljer ju själv naturligtvis. Det har man också rätt till.
Församlingsval handlar ju om vilka som ska ta besluten inom församlingen. Själv hör jag numera till Korsholms svenska församling. Med tanke på att många brukar ha åsikter om kyrkan så är det kanske lite förvånande att detta inte märks mer då det är val. De förtroendevalda får ju bland annat fatta beslut om församlingens ekonomi och skattöre vilket påverkar alla församlingsmedlemmar. Det gäller även hur fastigheter sköts och vilken personal som ska finnas och mycket mer.
Nu kan det ju verka som att jag vet något om sådana här kyrkliga saker men är det så? Var står jag och vilka erfarenheter och kunskaper har jag inom detta område? Här kommer jag att avslöja svaren på dessa frågor.
Jag är döpt i kyrkan och det är knappast så revolutionerande även om andelen döpta har minskat i viss mån. I min generation är nog de flesta döpta så det är inget att skryta med. Konfirmerad är jag också och där faller väl några bort i alla fall. Sedan brukar ju många gifta sig i kyrkan och faktiskt har jag gjort det också även om det nu är många år sedan jag återfick den ogifta statusen. Vad mer brukar folk göra i kyrkan? Om man inte är så aktiv annars i kyrkan så brukar man oftast återkomma för sin begravning. Gällande det så får jag erkänna att det är något som jag inte prövat på ännu. Det är väl kanske inte min högsta målsättning heller just nu i livet. Jag har inga problem med att spara lite på den upplevelsen.
Så långt så skiljer jag mig kanske inte så mycket från medeltalet av församlingsmedlemmarna. Men jag ska avslöja mitt hemliga yrke som inte så många känner till. Inte nu längre i alla fall. Nej jag har inte varit hemlig agent som James Bond men närapå. Ja om man tänker på det här med liv och död så har jag jobbat rätt nära det då jag en tid jobbade som församlingssekreterare i Mariehamns församling.
Bond har sina M och Q men jag hade kyrkoherden och ekonomichefen som jag hade närmast mig. Det var hemliga papper och en del arbete även under mörka kvällar på platser dit inga andra fick komma. Många människor med makt i råd och fullmäktige medverkade. Där mitt i centrum där omvälvande beslut togs så fanns jag med och dokumenterade det hela. Det kunde bli långa dagar men någon måste ju fixa uppdragen.
Under den här tiden fick jag även provsjunga för en gospelkör. Stämningen var god men stämman var tydligen fel! I kyrkan bryr man sig om de svaga så jag blev inte utkastad utan fick ett annat uppdrag i form av att vara konferencier under körens Elvis gospels-konserter. I den rollen fick jag berätta lite om den store Elvis intresse för kyrkan och gospelmusiken. Det blev faktiskt en sådan succé så att när hela Åland hade sett showen så gjorde vi en turné till några olika orter på fastlandet.
Jag blev alltså rätt väl bekant med kyrkolivet men livet gick vidare och jag gjorde nya erfarenheter på andra områden. Så kom den dagen då jag hade flyttat till en ny kommun och en ny församling. Av en ren slump råkade jag uppmärksamma församlingsvalet. Alltså inte att det var dags att rösta utan att man kunde kandidera i valet. Något fick mig att känna att det borde jag ställa upp i. Sagt och gjort så anmälde jag mitt intresse med ett mejl till församlingen. Det var precis i sista minuten för att ställa upp så rätt omgående fick jag ett besök av ett par herrar som tyckte att det var jättekul att jag ställde upp. Jag fick skriva på lite papper för den ena av de två listorna som var aktuella i valet. Var det någon skillnad på listorna? funderade jag. Det var ju inte som att välja mellan socialdemokrater och liberaler. Nåja det var, vad jag förstod, ingen större skillnad och det var den större listan jag skrev på för. Listans storlek hade naturligtvis viss betydelse sedan i rösträkningen då röstetalet räknas ut.
Valdagen kom och jag lade min röst på mig själv. Det kändes lite märkligt. Valde jag rätt kandidat eller borde jag ha röstat på någon annan? Jag röstade ju på en kille som var helt oerfaren som förtroendevald…
På något vis så lyckades jag ändå få tillräckligt med röster så att jag kom in som ordinarie ledamot i kyrkofullmäktige. Dessutom blev jag sedan rätt oväntat invald även i kyrkorådet vilket killarna som ”värvade mig” hade sagt att nog inte händer den första perioden.
När mandatperioden närmade sig sitt slut så blev jag övertalad att ställa upp igen! Under en tid var jag till och med vice ordförande i kyrkofullmäktige och fick svinga klubben under en del sammanträden. Ja nog har jag prövat på en del kyrkligt arbete.
Sedan flyttade jag hit till Österbotten och Korsholm. Då trodde man att den där biten av livet kanske var över men vad hände? Den som följer med det kyrkliga har kanske noterat att ålänningen Elvis Ahlgren kandiderar till både församlingsråd och kyrkofullmäktige i Korsholms församling! Oddsen att bli invald förefaller vara rätt små som nyinflyttad men vi får se hur det går. Det är aldrig över förrän det är över...
Elvis - Back in the building
Det var rätt länge sedan meddelandet om firmafesten kom första gången. För min del passade datumet inte alls eftersom jag då hade jouren och således fick jag lämna återbud. Men ödet spelade in och pandemin såg till att hela evenemanget fick skjutas upp. Det sattes ett nytt datum som väl ingen visste om det skulle fungera när den dagen kom.
Till sist kom ändå partydagen och det visade sig att alla restriktioner var borta och att jag för första gången skulle få tillfälle att umgås med mina arbetskamrater under lite festligare former. Det var alltså dags för Höstparty!
Alla från kontoret i Vasa samt ett gäng från Helsingfors samlades först i ett konferensrum i stadens centrum. Vi började med det mer seriösa programmet där företagets ekonomi och framtidsplaner presenterades. Det var vår VD som presenterade detta på finska. Ja det var väl inte optimalt för en som är nästan analfabet när det gäller vårt lands största språk. Men det visades ju även skriftlig information på duken framför oss och VD:n tog det i ett sådant tempo så att även jag uppfattade en del av det muntliga. Det skriftliga är ju alltid lättare för mig och dessutom så är jag ju relativt van att läsa resultatsiffror i bokslut och liknande så där var jag nog med rätt bra trots allt.
Styrelseordförande i Sverige medverkade via länk som det brukar heta. Eller egentligen var det via internet som så mycket annat sköts nuförtiden. Men jag fick intrycket av att han är av den blygare sorten. Ja för vi hörde bara hans röst och såg inget av honom i bildväg. En svart ruta bara. Så den killen känns fortfarande lite som ett frågetecken för mig. Annars trodde jag att det var vi i Finland som är lite blyga och försiktiga av oss jämfört med svenskarna. Hans anförande var däremot inte på finska utan han gick snabbt över från svenska till engelska så att alla skulle kunna hänga med.
Ja den här tillställningen var enbart för den finska sidan så våra svenska kollegor får vi träffa en annan gång. Hittills har jag träffat väldigt få av dem i verkliga livet. Jag fick i alla fall tillfälle att träffa några av kollegorna i Helsingfors så det var trevligt. Men det är väl inte party när chefen pratar jobb kanske någon tycker. Exakt! Snart lämnade vi lokalen och begav oss till en bowlinghall för att råda bot på detta.
Bowlingskorna på och en kall läskande dryck i handen och så var man redo! Det var ett tag sedan jag bowlade senast. Jag var inte bra då och jag kunde tämligen omgående konstatera att jag dessvärre inte hade blivit så mycket bättre sedan sist. Eller bättre är kanske fel ord att alls använda i detta sammanhang. Humöret däremot var nog lika bra eller högst troligvis bättre den här gången. För den som väntar på något roligt får alltid vänta för länge! I detta fall var det coronalänge!
Kloten rullade och käglorna ramlade åt alla håll. Ja ibland åtminstone! Vi hade redan innan avfärd från konferenslokalen blivit uppdelade i olika grupper som sedan fick varsin bowlingbana att spela på. Vi hade turen att vara rätt så jämna i vårt gäng. Alltså lika bra …. eller … hm… jomen bra var vi nog om jag tänker efter.
Efter två timmars bowlande så började krafterna tryta och fingrarna bli blå. Vårt lilla gäng som delade bana hade hunnit spela tre omgångar och i den sista hade jag turen att sluta som vinnare. Det var ju tur att jag inte bara förlorade som min kära sambo hade varit rädd för. Hon hade planer på att jag måste intensivträna bowling inför detta evenemang för att jag inte helt skulle göra bort mig inför mina bowlingkunniga arbetskamrater. Hennes farhågor kom på skam och jag klarade mig hyfsat ändå trots min inkompetens och bristande erfarenhet av bowlingens tuffa värld!
När bowlingen var avklarad så begav vi oss till Sky Bar för att spendera resten av kvällen där. Det stället blev en ny erfarenhet för mig. Hela Sky Bar var reserverat för oss så vi umgicks med alla arbetskamraterna och lärde känna varandra lite bättre. Det bjöds på buffé vilket alltid är trevligt. En DJ spelade bakgrundsmusik och stämningen var god då vi hungriga muntert började plocka från alla de olika välfyllda faten.
Jag hade trott att vi skulle få nöja oss med musiken som diskjockeyn spelade men till min förvåning dök plötsligt en trubadur upp. Han verkade bekant och mycket riktigt så visade det sig vara samma kille som jag tidigare hade sett spela i centrum av Vasa under ”Konstens natt”. Trubaduren, som lyssnar till namnet Patrick Linman, höll även i den uppskattade musikfrågesporten. Det var en grej jag verkligen gillade och jag trodde nästan att vårt lag skulle vinna men konkurrensen var för hård. Nej det blev ingen seger i frågesporten men däremot skulle något annat lite speciellt snart hända där jag var inblandad.
Patrick Linman uppträder på Konstens natt i Vasa centrum.
Ja efter Vasabladets artikel om mig så hade mitt stora Elvisintresse blivit känt bland mina arbetskollegor. Nu verkade alla minnas detta och en efter en kom de fram till mig och undrade om jag inte kunde köra en Elvislåt. – Nej tyvärr inte! Sådant har jag slutat med för länge sedan, svarade jag artigt. Men mina arbetskamrater visade sig vara lika krävande som våra kunder och nöjde sig inte med ett sådant svar! När trubaduren hade avverkat sitt lilla Elvismedley så ökade pressen ytterligare. Jag började svara att jag skulle fundera på saken. De bad mig prata med trubaduren och till sist sade jag: – Okej jag kan prata lite med trubaduren så får vi se.
Nu började jag känna mig lite inträngd i ett hörn. Mitt sista hopp var att trubaduren inte skulle vara med på noterna. Han hade ju kört sina Elvislåtar redan och verkade mera hemma på Beatles så sannolikheten var ju rätt stor att han skulle ge tummen ned till en åländsk Elvis wannabe.
Jag berättade mitt ärende för Patrick och frågade lite sådär halvskeptiskt om han kunde köra Elvislåtarna som de låter i sina originalversioner (inte som han gjorde i medleyt) och om vi möjligen kunde göra något tillsammans. Ja han kunde nog låtarna förklarade han medan han samtidigt tittade på mig liksom för att bedöma om den här skumma killen alls borde ställa sig framför en publik. Tvekade han? För en sekund kändes det som att jag höll på att slingra mig ur knipan. Men då sade tvärsäkert: – Ja vilken låt ska vi köra då?
Oops! Mina sönderrostade stämband klarade knappast av några finstämda saker denna kväll. Å andra sidan brukar det alltid vara rock and roll som gäller då jag hittat upp på scenen. Det snurrade snabbt låtar i min skalle och rouletthjulet stannade som det oftast gör, då det gäller sådana här situationer, på Blue Suede Shoes, trodde jag. När jag skulle berätta det för Patrick så hoppade plötsligt roulettekulan vidare till Johnny B. Goode! Va??? tänkte jag när hörde mig själv säga titeln på Chuck Berrys mest kända låt. Den som finns på en guldskiva någonstans i yttre rymden. Patrick såg lika frågande ut som jag kände mig. – Ja men Elvis brukade köra den, förklarade jag snabbt. Herregud vet han inget om Elvis? tänkte jag medan jag försökte minnas första raden i låten.
Trubadur-Patrick rockar igång tidernas bästa låt och jag är med! Det är en comeback för Ålands Elvis. Shit, det här är ju kul! hinner jag tänka medan han kör gitarrsolot. Vi går in i sista versen och jag funderar på om jag kommer att avsluta snyggt eller inte. Jag har ingen aning om hur det gick men när applåderna kommer så drar Patrick igång med Suspicious Minds! Va? Ska vi köra den också? Ja tydligen….
Vi går till sist i mål och slutar på topp! Elvis was back in the building!
Elvis på bio
Jag har alltid haft ett stort filmintresse men den senaste året har det varit dåligt med filmtittande. Nu vankas nya tider och troligtvis blir det mer i filmens tecken.
För mig blev det helt plötsligt ett biobesök för första gången på flera år. Naturligtvis var det premiären av regissören Baz Luhrmanns nya film Elvis som lockade mig till att göra comeback som biobesökare. Det blev av naturliga skäl i Vasa. Sambon hade bokat och överraskade mig genom att boka bästa platserna det vill säga i ”guldfåtöljerna”. Det var bra komfort och man såg alldeles ypperligt från dessa platser. Inget att klaga på i det hänseendet. Däremot var ljudet visserligen av hög kvalitet men någon hade tyvärr skruvat på alltför hög volym.
I en sådan här film som var fylld av ljud och musik så blev det helt enkelt ”too much” även för en hörselskadad ”ljudiot” som mig. Jag stod nog ut men värre var det för min kära sambo som är mer känslig för högt ljud. Det var den tråkiga sidan av det här äventyret. Jag har upplevt för högt ljud tidigare på biografer men förstår inte varför man inte kan kontrollera och sätta volymen på en lämpligare nivå.
Själva filmen överträffade mina hyfsat lågt ställda förväntningar och levde upp till mina förhoppningar rätt bra. Detta var en seriös och underhållande film som verkar tilltala alla människor. Austin Butler som spelade Elvis gjorde en överraskande kanoninsats och kan mycket väl nomineras för en Oscar. Han hade studerat Elvis i detalj och till och med hans egna sånginsatser i första delen av filmen var helt godkända. Tom Hanks, i rollen som managern Överste Tom Parker, håller som vanligt hög klass. Inspelningarna, som skedde i Australien, fick skjutas upp då Tom Hanks och hans fru blev sjuka i covid men väntan på denna film kompenseras då man ser resultatet.
Det finns naturligtvis saker som en del av de inbitna och faktakunniga Elvisfansen kritiserar. Ja allt stämmer ju inte till hundra procent. Men det brukar det sällan eller aldrig göra i den här typen av filmer. Regissören har tagit sig en del kreativa friheter för att förenkla vissa saker och betonat andra för att få till en bra och underhållande film. Visst överseende får man helt enkelt ha när det kommer till olika detaljers korrekthet. Luhrmann har trots allt gjort ett mycket bra jobb med att visa att Elvis var en mycket speciell person. I filmen tar man till olika knep och effekter för att få publiken att uppleva de rätta känslorna. Det här är en storfilm och det verkar inte ha sparats på något. Jag hade hoppats på detta men aldrig vågat tro att det skulle hända.
Nu är inte det här den ultimata Elvis-filmen vare sig för mig eller för alla andra Elvisfans. Här saknas naturligtvis saker som jag hade velat se men hur får man in en persons hela liv i en långfilm? Filmen är visserligen över två och en halv timme lång men det går nog ändå inte att göra så mycket bättre än vad vi ser här. Elvis dog endast 42 år gammal men ändå finns det väldigt mycket att berätta om honom och fokusera på. Filmens tempo är, nästan genomgående, rätt högt och som sagt så saknas en del saker som kunde ha varit med. Regissören Baz har avslöjat att filmen först var fyra timmar lång men att han sedan klippte ner den till en mer biografanpassad längd. Han har dock antytt att den långa versionen kan komma att ges ut om några år. Om detta blir verklighet, vilket jag tror, så har vi mer att se fram emot. Om det blir några Oscars-nomineringar för filmen så kommer säkerligen intresset för den att öka ytterligare. Ett intresse som hittills varit så stort att filmen är den näst mest inkomstbringande musikbiografiska-filmen i världen någonsin! Endast Bohemian Rhapsody-filmen, som handlar om Freddie Mercury i bandet Queen, har gått bättre. Så gillar du den här typen av filmer om stora musikartister så ska du definitivt se Elvis. Gillar du den australienske Baz Luhrmanns filmer så har du säkert sett den redan.
Under semestern kunde jag inte bara låta bli att se den en gång till. Den gången i Mariehamn. Många säger att filmen till och med blir bättre den andra gången. Kanske för att man vet vilken fantastisk film som väntar och för att man hänger med lite bättre och hinner notera flera detaljer.
På tal om Elvis-filmen så hade vi naturligtvis en artikel om den i förra numret av Elvismagasinet. Vår man i Frankrike, Yannick Perrussel, fanns på plats under filmfestivalen i Cannes då filmen hade världspremiär. Han träffade inte bara huvudrollsinnehavaren och regissören utan stötte även på Elvis barnbarn skådespelaren Riley Keough. Hon var i Cannes med anledning av att hon debuterade som regissör (tillsammans med Gina Gammell) med dramafilmen War Pony som fick priset Caméra d’Or.
I vårt senaste nummer av Elvismagasinet (augusti) har vi en recension av Baz Luhrmanns Elvis-film och själv recenserar jag soundtracket (CD-versionen). Jag uttrycker där viss skepsis mot en del av den moderna rapmusik som ingår. Det gäller dock specifikt albumet för i filmen passar det mesta bra in. Filmen är en av regissörens mest framgångsrika filmer. I USA och Kanada är den hans framgångsrikaste medan den i övriga världen ligger som hans näst mest framgångsrika efter The Great Gatsby med Leonardo DiCaprio som kom 2013.
Nu har Elvisfilmen precis börjat strömmas på HBO och andra videotjänster. För mig är det dock den, i slutet av månaden, kommande utgåvan på Blu-ray som hägrar härnäst. Den kommer troligen att få snurra många gånger i hemmabion.
BETYG: Jag ger filmen 4 Elvisar av 5 möjliga!
Covid i retur
Så här mitt i den efterlängtade semestern så kommer det ibland tillfällen då man minns tillbaka till sämre dagar. Några veckor tillbaka räcker i detta fall.
Saken är den att även jag fick till sist covid. Det blev en vecka hemma varav tre dagar som jag var totalt däckad i hög feber (över 39 grader). Huvudvärk och värk i kroppen och ont i halsen. Ja alla de vanliga symptomen infann sig och kanske några till som ingen annan haft.
Jag insjuknade rätt snabbt en måndag och förstod direkt att det var covid då flera arbetskollegor var frånvarande samma dag på grund av att de hade insjuknat i just denna sjukdom. Det skulle visa sig att ytterligare kollegor insjuknade samtidigt som jag. Innan detta hade min arbetsplats klarat sig bra trots att vi inte jobbar hemifrån förutom när man har jouren.
På tisdagen visade hemtestet positivt även om det visades väldigt svagt. Något annat som var väldigt svagt var jag själv som var blev helt sängliggande. Ett besök till toaletten blev fruktansvärt jobbigt efter bara några minuter då febern snabbt stegrades ytterligare samtidigt som jag blev illamående. Ett piller för att ta bort värk och sänka/hålla febern i schack samt en blöt kall handduk i pannan fick effekt efter en stund som kändes som en hel evighet. Snart utvecklades en rutin där jag regelbundet tog piller flera gånger om dagen för att febern inte skulle bli för hög.
Utan min sambo som kunde hjälpa mig med vatten och något ätbart hade det nog blivit ännu tuffare. Det hela var som en influensa de luxe. Som grädde på moset så krävde jobbet ett officiellt covidtest. Hur jag skulle ta mig till testplatsen när jag inte klarade att vara uppe mer än 3-4 minuter var förstås ett problem som måste övervinnas. Jag lyckades i liggande ställning skriva ett meddelande till mina arbetskamrater där jag frågade om någon frisk person kunde skjutsa mig. Responsen var lika med noll. Det fanns ändå några som fortfarande var friska så lite besviken blev jag nog över det svala intresset att hjälpa.
Om man tror att covid är som en skön sommardag så kan man få orsak att tänka om.
Räddningen blev då min sambo som ställde upp som chaufför. Hon satte sig själv i karantän och körde mig till testplatsen. Sköterskan nöjde sig inte med att ta prov bara från ena näsborren utan insisterade på att ta även från den andra. Jamen absolut vill jag det! tänkte jag samtidig som jag ansträngde mig för att sitta upprätt. Det sved och kittlade så där behagligt två härliga gånger. Nåväl ska man njuta så ska man göra det ordentligt! Följande dag kom svaret som föga överraskande visade positivt.
Efter tre dygn nästan exakt på klockslaget så hände något. Det var som att något bara försvann och allting kändes lite bättre. Jag insåg att nu var jag på bättringsvägen. Det var för väl för som de säger så är delad glädje dubbel glädje. Ja, jag hade lyckats smitta min kära sambo trots att vi höll avstånd och sov i skilda sovrum. Det blev ombytta roller där jag nu fick serva henne i stället. Hade vi båda blivit sjuka exakt samtidigt så vet jag inte hur det hade gått men det slapp vi i alla fall fundera på den här gången.
Jag var dock fortfarande sjuk och krafterna räckte inte till några extra träningspass om man säger så. Innan kvällen kom så var orken för länge sedan slut. Att kunna gå på toaletten utan att vara rädd för att svimma eller kräkas var ändå en positiv sak. Vi kämpade på båda två och efter en vecka kunde jag återvända till arbetet samtidigt som min sambo också började repa sig.
Men det blev ytterligare en mängd tuffa dagar för som ett brev på posten så infann sig postcovid! Vad är det? kanske du undrar. Det är ett antal veckor som du går för halvmaskin. Du tror att du är frisk och pigg men efter halva dagen vill du bara lägga dig ner och vila. Vissa dagar orkar du lite mer men sedan kommer det dagar då du är sämre och du tror att du kommer att bli riktigt sjuk igen. Det är då uppgivenheten börjar infinna sig. Att du skulle vara helt frisk nästa dag känns lika troligt som att få alla rätt på Lotto. Ja det är faktiskt lätt hänt att man utvecklar ett beroende av Lottospel för chansen att vinna känns plötsligt väldigt hög. Frisk från postcovid? Nej knappast! Jag hinner nog vinna ett par storvinster på Lotto innan dess…
Hela den här postcoviden vore det bäst att skicka tillbaka till avsändaren. ”Return to sender” som Elvis sjunger. Men allting roligt har trots allt ett slut och så också covid och postcovid. Efter några veckor så börjar man tro att det inte är så men så till sist en regnig dag så börjar man känna sig normal igen. Det tar kanske ett par månader men det hände oss och det kan hända dig också.
Nu sägs det att nya covidvarianter sprider sig i snabb takt. Vacciner eller att man haft det tidigare är inget hinder för att det ska spridas. Jajamän covid är ostoppbart. Det är sådant som höjer stämningen när man tänker tillbaka på dessa sjukveckor. Nya vacciner är förvisso också på kommande men de beräknas komma om cirka två år har jag förstått. Jag undrar hur många av dessa ”superinfluensor” man hinner med tills dess? Sedan när det kommer nya vacciner så har det säkerligen hunnit kommit en mängd nya virusvarianter också. Jodå man måste tänka positivt!
Lottovinsten? Nej den kom inte den här gången men får jag covid igen så ramlar den nog in på kontot!
Hundar och samarbete
Det har varit tunt på bloggfronten men det betyder inte att det inte funnits saker att skriva om. Tvärtom så har det varit full rulle mest hela tiden. Så jag tänkte ta upp ett par saker som varit aktuella nyligen.
Det har varit mycket som rört det alldeles färska samarbetet mellan Elvis i Norden och OEPFC of Finland. Närmast har det handlat om samarbete mellan våra fanklubbars tidningar Elvismagasinet och Elvari. Jag har både skrivit och översatt texter och skapat en ny logo med mera med mera. Men nu är Elvismagasinet nummer 4 ute hos våra medlemmar och det innehåller ett par artiklar som vi fått genom detta nya samarbete. Nästa nummer av finska Elvari produceras som bäst och innehåller material som kommit från oss. Nya kontakter knyts och nya erfarenheter fås. Ett samarbete mellan olika klubbar på detta sätt är ganska unikt. Samarbete är något som gynnar båda parter och som jag gärna skulle se mer av. Tråkigt nog är det ofta rätt svårt att få till samarbeten inom Elvisvärlden. Därför är det extra roligt att två klubbar nu gjort gemensam sak och spänt Elvismusklerna tillsammans. Dessutom är det ett samarbete över språkgränserna som ibland medför lite extra utmaningar.
Nu över till något mer personligt. Förvisso är allt som rör Elvis rätt personligt för mig men ändå. Det är nämligen så att min son med flickvän och hundvalp kom från Åland hit till oss i Österbotten. Det blev min bästa födelsedagspresent även om den kom en vecka efter själva födelsedagen. Normalt så är födelsedagar inte så mycket att fira när man som jag redan hunnit börja känna mig ganska vuxen. När man får sådant här finbesök så finns det dock all orsak för lite fest i alla fall. Lite speciellt var det också när det var deras första besök sedan jag flyttade hit. Det blev mat, shopping, lite sightseeing och till och med lite padelspel. En påse gott och blandat helt enkelt!
Junior hade inte spelat padel tidigare men tyckte att det var kul och han var också väldigt duktig för att vara helt oerfaren inom sporten. Det var tur att jag hade hunnit spela några gånger fler än honom för annars hade han nog sopat banan med farsan Baloo!
Shopping blev det i Vasa centrum, Stenhaga och även en tur ut till nya Prisma Liselund supermarketen/köpcentret. Att som i denna sprillans nya Prisma-affär kunna välja på 57 mjölsorter och 342 olika mjölkmärken är ju en mänsklig grundrättighet. Därför misstänker jag att många kommer att vallfärda till den affären, i utkanten av Vasa, för att ha denna möjlighet. Själv hittade jag tre par kalsonger för 10 euro så där var ju resekostnaden intjänad! Junior var väldigt sugen på en ny keps så visst kom den nya affären som en riktig räddning för alla med stora behov!
Sightseeingen bjöd bland annat på Replotbron som är Finlands längsta bro.
Sedan var det ju det här med att leva ett hundliv. Vår mogna hunddam Molly, som är en 8-årig welsh springer spaniel, höll noga koll på golden retriever-valpen Milo. Det fanns no-go zoner för Milo helt enkelt. Molly bevakade dessa stenhårt. Minsta gränsöverträdelse medförde ett bryskt tillrättavisande till mer neutral mark.
Milo, som den valp han är, gillade att busa och leka, men Molly, som börjat få lite gråa hår, var inte lika intresserad av sådant ungdomspjasas. Milo var på hugget och när han fick vittring på hundmat var han inte sen att börja glufsa i sig. Att det inte var hans mat, utan Mollys, bekymrade honom inte. Det skulle senare visa sig vara mindre smart då hans lilla mage inte var riktigt redo för sådan föda. I dessa krigstider såg det närmast ut som en massa minigranater hade exploderat i snön då det blev akuta nattliga turer ut på gården för lilla Milo.
Milo och Molly
Det blev många upplevelser under dessa dagar men bäst var att kunna umgås lite mer än vad något telefonsamtal eller en chatt kan bjuda på. Det blev slutet på mitt rätt stillsamma två veckor långa födelsedagsfirande kan man säga. Sedan var vardagen tillbaka med sina rutiner. Nästa sak att egga upp sig lite inför är väl påsken.
Milo på äventyr i Korsholm