Crash, boom, bang i Kvevlax
Crash, boom, bang! sjöng Elvis i rockklassikern Jailhouse Rock 1957. Långt senare, närmare bestämt 1994, så snodde Per Gessle den frasen till både en låttitel och albumtitel som Roxette gav ut. Däremellan så kan jag tänka mig att det uttrycket kan ha använts i mycket mer tragiska sammanhang.
Det var den 3 januari 1961 som en flygplan av typen DC-3 på väg från Kronoby till Vasa störtade i Kvevlax. Samtliga 25 personer ombord omkom. Det var tre besättningsmän och 22 passagerare. Många av passagerarna var svenskösterbottningar som emigrerat till Sverige som hade firat jul och nyår i Österbotten. De var således på väg tillbaka till Sverige när denna fruktansvärda olycka inträffade. Detta är Finlands värsta flygolycka genom tiderna.
Jag var själv inte bekant med denna olycka förrän jag kom hit till Österbotten. Däremot känner jag bättre till att en liknande olycka inträffade på Åland den 8 november 1963. Även det planet var av typen DC-3 och trafikerades likaså av bolaget Aero som senare fick namnet Finnair. Planet var på väg från Helsingfors till Mariehamn och hade mellanlandat i Åbo. Vid 18-tiden var det bara cirka en kilometer kvar till landningsbanan då flygplanet plötsligt, av okänd orsak, förlorar höjd och träffar trädtopparna. Flygplanet kastas till marken och kraschar upp och ner och börjar brinna.
Ombord på flygplanet fanns 21 passagerare, varav två var barn, och två piloter och en flygvärdinna samt en ledig pilot. De enda som överlevde kraschen var två passagerare och flygvärdinnan. Övriga 22 personer omkom. När domen i utredningsmålet föll så hade inga straffbara handlingar kunnat bevisas.
I fallet med kraschen i Kvevlax fanns mer fakta att tillgå i undersökningsrapporten som kunde visa på orsakerna till den olycka. Där framgick följande:
"Den sannolika orsaken till olyckan var ett pilotfel under flygning i mörker på låg höjd. Under en vänstersväng har planet överstegrats och förlorat manövrerbarheten och hamnat i begynnande spinn. Trots att man höjde motoreffekten i slutskedet kunde inte styrfelet korrigeras och planet störtade. En bidragande faktor till olyckan har tydligen varit, att planets kapten intagit alkoholdrycker och vakat föregående kväll och natt och därför inte var i det skick som krävs av en pilot. Av samma orsak hade inte heller planets flygstyrman fått ge sig iväg på ifrågavarande flyg.”
Självklart är båda olyckorna lika tragiska men nog känns det på något sätt värre med kraschen som högst troligen berodde på att piloterna inte var vid sina sinnens fulla bruk. Således en olycka som kanske kunde ha undvikits.
Vi begav oss iväg till Kvevlax för att se platsen där den tragiska kraschen utspelade sig 1961. Eftersom så lång tid nu har förflutit så kan man inte längre se några synliga märken såsom kapade träd som planet orsakade 1961. Däremot finns det ett minnesmärke på platsen som vittnar om olyckan. Det är med ungefär samma sinnesstämning som när man beträder en kyrkogård som man närmar sig minnesmärket. Vi stannar en stund på platsen och ägnar de stackars människorna som omkom och deras anhöriga en empatisk tanke.
För att komma i lite bättre sinnesstämning försökte vi leta svamp på vägen tillbaka. Stigen mellan minnesmärket och parkeringen slingrade sig nämligen en kilometer genom skog som rimligen borde kunna hysa trattkantareller. Men om det var beroende på den sorgliga stämningen eller att vi var svampanalfabeter så slutade det ändå med att vi inte hittade en enda svamp. Inte någon ätlig i alla fall. En skön skogspromenad blev den positiva upplevelsen och det är ju inte så illa det heller.
Som slutord är det värt att påpeka att flyg är ett säkert sätt att resa och själv har jag flugit många gånger. Däremot är det ju inte bra för miljön. Svampplockning och skogspromenader är ännu säkrare förutsett att man inte snavar eller väljer fel svampar. Dock är det inte så säkert att man hittar några svampar.
Abba på Åland
Nu är hösten här och temperaturen har sjunkit avsevärt efter den heta sommaren. Den eländiga pandemin, som inte vill ge med sig ännu, har satt p för en del av sommarens händelser och evenemang som vi är vana vid att kunna uppleva. Men trots allt så har det ändå funnits rum för några minnesvärda händelser även denna sommar. Åtminstone i mitt liv. Bland dem finns bland annat ett bröllop, kräftskiva, härliga veckoslut på villan och nu när sommaren blivit höst så får vi uppleva Abbas comeback! Det är ju inte fy skam.
Ja allt känns inte så grått utan det kan även finnas roliga saker i livet. Senaste veckoslutet bjöd på en supertrevlig Ålandsresa. På Åland i Lemlands djupa skogar fanns nämligen mina vinterdäck som behövde skeppas över till Österbotten inför vintersäsongen. Det må ha varit huvudorsaken till resan men reseäventyret var ju mycket mer än så.
Att åka till Åland innebär att jag får träffa och bo hos min kära son och hans flickvän. Som en bonus är det i mitt hus som de bor i så på ett sätt kommer jag hem fast jag reser bort! Det blev också tid för att träffa min kära mor och till henne kom även min lillebror och hans fru. Det blev alltså rena rama släktträffen över lite kaffe. Alla verkade vara på sitt bästa humör och tiden gick alltför snabbt.
En annan aspekt är själva resan. Den kan vara rätt trevlig när man har sällskap med sig. Reser man ensam så är det inte alls lika roligt. Men när man har sin kära sambo med sig så blir allt så ofantligt mycket trevligare. Vi har inte haft möjlighet att resa så mycket tillsammans på grund av pandemin så även en mindre resa kan bli en stor upplevelse. När den dagen kommer som innebär att man kan börja resa fritt igen så ska vi nog företa oss något större reseäventyr tillsammans. Vi längtar båda två efter det. Man ska ju alltid ha något att längta efter så man får ta det från den positiva sidan helt enkelt.
De flesta av oss behöver njuta av lite musik då och då. Abba släpper nu ny musik efter en paus på närmare 40 år! Ja ingen trodde att det skulle kunna hända men plötsligt så händer det ändå. Det var nästan lika osannolikt som att The Beatles någon gång skulle återförenas. Abba var bland den första musiken som jag minns att jag hörde som barn. Något större Abba-fan har jag väl aldrig gett uttryck för att vara. Så det kan väl vara på sin plats att till sist avslöja att jag faktiskt gillar dem! Vem hade kunnat ana det? Dessutom så blir ett teknik-freak som jag rätt upphetsad av hologramshowen med Abbatarerna. Jag har dock inte ännu köpt någon biljett även om jag fått erbjudanden om detta på mejlen. För det var ju det här med resandet också. London vore ju inte fel om man säger så men med pandemin som fortsätter härja så minimerar jag allt resande tills vidare.
I Mariehamn råkade jag få lite Abba-abstinens. Jo det var på det sättet att jag bara måste köpa något med just Abba. I Mariehamn finns second hand skivaffären som heter Skivbörsen som jag brukar besöka då och då. Ja där måste det ju bara finnas något med Abba tänkte jag.
Väl på plats så såg jag att vinylskivor med Abba-medlemmarna fyllde en av väggarna. Men mitt val kom ändå att falla på något annat. Jag ville förstås ha något lite extra, eftersom jag är som jag är, och när mina ögon föll på en DVD med namnet Live in Japan så visste jag att det var rätt val för mig.
En japansk TV-show med Abba och två dokumentärer om deras besök i Japan lät rätt spännande. Den vita framsidan var väl inte världens roligaste men när man svängde på fodralet och läste texten under tre foton av Abba - Conquering Japan - så steg förväntningarna. Limited Special Edition stod det också på den. Det innebär väl att den bara finns i typ 10 miljarder exemplar. Det återstår att se om den är värd de 15 euro som den kostade. Den verkar dock vara i bra skick och troligtvis komplett med samlarbilder och texthäfte.
När det skulle köpas lite bulla till besöket hos mor så hittade vi vad vi sökte på torget i Mariehamn. Det var då jag skulle ha behövt de där 15 eurona som investerades i Abba DVD:n. Sambon hade inga kontanter heller trodde hon. Det visade sig till sist att hon hade pengarna kvar från försäljningen av hennes gamla bil. Så det gick ungefär jämnt upp. Jag lade till två euro, som jag hittade i plånbokens mörkaste hörn, och så var saken biff - eller snarare bulla!
Mer spännande saker är på gång. Ja nästan lika stort som Abba är att jag äntligen fått hem två stycken LED-belysningspaneler så att jag kan filma inomhus. Reglerbar ljustemperatur får tekniknörden i mig att göra en volt i sinnet. Det ska bli kul att testa. Min musikvideoserie kanske kan fortsätta trots allt i förbättrad form. Jag hade ju ordnat två stora lampor för detta ändamål men de lämnades på Åland då de är för stora för mitt nuvarande hem i Korsholm. I mindre rum behövs ju sällan 1200 Watts halogenlampor. I så fall behövs nog även en bättre kylanläggning då de avger avsevärda mängder värme. Vi skulle förvisso kunna återuppleva sommaren men jag tror att vi är nöjda med det som varit så vi lämnar det därhän.
Det är alltså dags att bygga en videostudio även här i Österbotten. Nu när hösten kommer hade det ju även varit roligt att få till en hemmabio för att kunna kolla på lite banala Hollywoodfilmer också. Kanske dags att börja bygga ut huset för det här verkar bli rätt svårt annars…
Ett bröllop och en massa hundsim
Förra helgen var det bröllop som gällde. Inte för egen del men rätt nära ändå kan man säga. Det var nämligen min kära sambos äldsta dotter som gifte sig. Följaktligen så hamnade jag mitt i bröllopscirkusen. Speciellt då min sambo verkade vara den som var mest nervös av alla inblandade.
När det stundar till bröllop så är det mycket som händer. Det vet alla som varit med om detta. Vi som prövat på detta med bröllop kan måhända komma med diverse goda råd om vad man ska tänka på. Annars är det väl ändå mest upp till brudparet hur det hela ska genomföras.
I det här fallet skedde vigseln i Solfs kyrka. Det blev mitt första besök i denna trevliga kyrka. Tidigare har jag bara sett den från utsidan. Efterföljande middag och bröllopsfest arrangerades naturligtvis på Stundars.
Det verkade som vår Herre själv uppskattade detta bröllop lite extra då han bjöd på strålande vackert väder just denna lördag när dagarna före och efter var mer gråa och trista.
Det vackra paret såg ut att verkligen njuta av dagen när de gled fram i kyrkan för att säga ja till varandra. Den kvinnliga prästen genomförde vigseln på bästa vis och ett härligt musikframträdande fick mitt hjärta att smälta lite extra.
Riskastning då brudparet kom ut ur kyrkan hörde naturligtvis till. Sedan blev det avfärd till det närbelägna Stundars som även det visade sig från sin bästa sida denna fina dag. Nervositeten hos min sambo steg nog ett par grader nu. Ja som brudens mor så skulle hon hålla tal och det kan förstås göra vem som helst lite nervös då känslorna är lite överväldigande just en sådan här stor dag.
När min vackra sambo reste sig för att hålla sitt tal så var jag övertygad om att det skulle bli bra. Jag kände ju till innehållet så jag var inte speciellt orolig för att det inte skulle gå hem. Talet gick ju som en vinnardans i ”Let’s Dance”. Ledigt och professionellt framförande och mitt i allt kryddades talet lite extra då min sambo dessutom improviserade en gnutta genom att citera några fina ord som prästen hade uttalat i kyrkan. Detta utan börja snava och snubbla på några ord. I tysthet delade jag ut en klar 10 poängare för hennes tal!
Det var ett vackert bröllop med allt som hör därtill. De som hade äran att få närvara vet vad jag talar om. Jag önskar brudparet all lycka. De är härliga och fina människor som förtjänar att få uppleva livets goda sidor.
Det har varit full fart med olika sociala aktiviteter de senaste veckorna som kulminerade med detta bröllop. Bra och roliga saker men som med det mesta i livet så behöver man få lite balans. 
Min hjärtevän och jag var helt överens om att tillbringa den här helgen i skären. Eller på villon som vi också säger här. På fredag kväll så packade vi sambons, nyligen införskaffade bil, med mat, lite kläder och hunden och oss själva. Vi styrde kosan mot vårt eget Blue Hawaii. Det vill säga en liten men synnerligen gemytlig ö i Köklot.
Vi tre upplevde ett helt fantastiskt veckoslut där vi kunde koppla bort allt annat och bara vara. Basta, simma, spela spel, njuta av maten eller en kaffe. Plocka lite blåbär, ta en roddtur eller sitta på bryggan i solskenet.
Vår kära hund Molly njöt likaledes. Hon gillar att vada i vattnet och se på fiskarna. Ibland försöker hon fånga någon men utan att lyckas. När vi simmar så simmar hon också. Och hon kan simma länge. Jag passade på att filma henne en stund när hon pysslade med sin dagliga strandrutin. Så om det så småningom dyker upp en tvåminuters film med namnet Badhunden Molly så vet ni vad det handlar om!
PS Vi passerade Gerby som vanligt och då funderade vi på om vi borde ha svängt in till den galne mannen, som vi blev attackerade av häromveckan, och parkerat framför hans uppfart. Sedan skulle vi ha väntat, med motorn igång, tills han kom springande för att jaga bort oss. När han kommit tillräckligt nära för att känna igen oss så skulle vi ha kört iväg i full fart. Kanske vi gör det nästa gång…
Döden i Gerby
Sommaren har bjudit på mycket värme och sedan kom ännu mera värme. Nu är kanske ändå värmeböljan snart över. Temperaturerna har varit mer typiska för medelhavsländerna än för de nordiska så vi hoppas och tror att det vänder nu. Nog föredrar jag värme framför kyla men lite mer omväxlande väder skulle det kunna vara.
En sådan här het sommar är väl helt okej om man kan plaska i havet hela dagarna och sluka massor av glass på kvällarna. Men för oss hederligt arbetande människor bjuds det i stället på svettigt kontorsarbete som i nuläget påminner rätt mycket om slaveri och byggande av pyramider i Egypten. Vi har i alla fall en förmån som knappast pyramidbyggarna hade och det är att vi får ta en värmande kopp kaffe mellan varven så man kan väl inte gnälla alltför mycket…
Man får också vara glad för ett par härliga helger på stugan. Eller ”på villon” som man oftast säger här. Ja det har faktiskt blivit någon vardagskväll där också. Sådana små stugäventyr kan ibland bjuda på mer äventyr än man önskar. Då menar jag inte några vilda fiskeäventyr. Nej på den fronten var det rätt så lugnt i viken. Men det var mer dramatiskt den gången som vi en kväll var på väg hemåt med min sambos bil. Hemfärderna brukar vanligen vara ganska händelselösa transportsträckor. Föga anade vi att detta skulle bli ett stort undantag från den rutinen.
Från stugan på Köklot är det en bit att köra till hemmet i Smedsby. Vi kom ut till korsningen där man kan svänga ut mot Replot och köra över Finlands längsta bro. Vi skulle dock åt andra hållet och när vi stod stilla och väntade på den passerande trafiken så kändes en mystisk lukt. Jag tänkte att det var något i närheten som vi vädrade och tänkte inte desto mer på det. Snart var vi på väg vidare och vid korsningen i Gerby stoppades vi av rödljuset.
Nu kändes lukten igen och sambon som rattade fordonet riktade instinktivt blicken mot temperaturmätaren. Den pekade högre än den maximala röda skalan! Nu infann sig en orolig och panikartad känsla. Efter ett till synes oändligt långt rödljusstopp så kunde vi till sist svänga av från den stora vägen och svänga in till trottoarkanten.
Plötsligt kom det rök upp ur motorhuven.
– Ut ur bilen! Den kan explodera! skrek min sambo medan vi båda två var på väg ut genom dörrarna.
– Ut ur bilen! upprepade hon för kvar inne i bilen satt vår kära hund som inte förstod varför det var sådan panik. Till sist kom hundfröken motvilligt ut ur bilen.
Det här var bara början på det dramatiska för vi hade stannat precis så att vi blockerade infarten till ett hus. Inte trodde vi att det skulle störa någon men då kom en man rusande mot oss och framför honom sprang hans kamphund i riktning mot vår hund. I stället för att erbjuda oss hjälp så började mannen argsint att skrika åt oss på finska. Jag uppfattade ingenting annat än att den här personen skulle man nog akta sig för. Han såg vild och farlig ut med sitt mörka stripiga hår och ovårdade yttre.
Mannen bytte mitt uppståndelsen till svenska. Kanske för att vi såg så oförstående ut. Då uppfattade vi att han var arg för att vi blockerade hans infart.
– Här får ni inte stå! Flytta på bilen! skrek han med en mycket irriterad och nästan ursinnig ton.
– Vi kan inte, det ryker ur bilen! Den kan börja brinna! svarade min chockade sambo.
– Flytta på bilen! Jag ska just iväg på jobb! fortsatte mannen lika irriterat medan han kom allt närmare.
Mannen lyckades stoppa sin kamphund som hade börjat komma obehagligt nära oss.
– Vi kan inte starta bilen. Det ryker ur motorn och temperaturen är för hög! försökte min kära sambo förklara ännu en gång.
– Det är bara att knuffa undan den! Mannen visade inga tecken på någon sympati för vår situation. Jag insåg att här är det inte läge för någon diskussion. Mannen gav ett hotfullt intryck och vi kunde inte veta om det var för att han var drogpåverkad eller sinnessjuk. Han började helt burdust att knuffa på bilen så jag hoppade snabbt in bakom ratten för att få kontroll över något i detta kaos.
När vi hade fått undan bilen från hans infart lugnade han sig något. Då började han lyssna lite på vad vi sade och började spekulera i felorsaker. Vi ville helst att han bara skulle försvinna vilket han till sist gjorde. Hjälpen fick komma från annat och lugnare håll. Vi hade ju lyckligtvis med oss fungerande telefoner. En timme på platsen var precis en timme för mycket. Den obehagliga upplevelsen levde kvar i våra sinnen under ett par dagar men nu är både den och bilen historia.
Livet som ålänning i Österbotten
Det har nu gått en månad sedan jag flyttade från Åland till Smedsby i Korsholm. Många frågar hur det nya livet går och hur det känns.
Jag var ju lite bekant med stället sedan tidigare efter några års pendlande. Förvisso är det något helt annat att vara fast bosatt jämfört med att besöka ett ställe. Vad svarar jag på frågorna då? Det till synes självklara svaret är väl ändå att det går bra eftersom jag fortfarande är kvar här!
Inflyttningen till min kära sambo var väl inte jättekomplicerad även om det fortfarande finns saker kvar att lösa. Mycket av mina saker finns ju fortfarande på Åland och hur allting ska få plats återstår ännu att se. Det får till exempel bli lite kreativ problemlösning gällande frågan att få plats för alla mina ljud- och musikprylar. Vi har i alla fall fått till en hyfsad kontorslösning vilket är viktigt för mig. Det är inte något jättestort kontorsrum men det var inte min kontorshörna på Åland heller.
Det är snart dags för en Ålandsresa och då gäller det att välja ut ytterligare lite saker som får komma med till Österbotten. Ett hett tips för kallare dagar är väl att mina vinterdäck till bilen borde få flytta in hos oss de också.
Bortsett från fysiska saker som man äger och som behöver förflyttas så finns det ju även mycket annat i livet. Arbete är något som de flesta behöver och för mig var det onekligen nödvändigt för att få ekonomin att gå ihop. För några Lotto-miljoner har det inte blivit ännu även om jag jobbar hårt på den saken.
Många jobb finns inom IT-världen och mina tidigare arbetsplatser har till stor del bjudit på just den typen av arbete. När jag nu sökte jobb så var det inom media, ekonomi eller IT som förutsättningarna och intresset var som störst från min sida. Lyckohjulet snurrade och stannade den här gången på IT-support i Vasa.
Jag har jobbat med otaliga program och system under årens lopp men slumpen ville tydligen att jag skulle jobba mer ingående med det kassasystem som jag använde på mitt förra jobb. Att själv använda ett system och att ge support till andra användare är lite olika saker. Speciellt då ett kassasystem kan användas inom många olika miljöer som ställer olika krav. Man måste helt enkelt både bredda och fördjupa sina kunskaper för att kunna hjälpa alla.
Det kan kännas jobbigt att behöva lära sig mycket nytt men samtidigt är det ju kul att göra nya saker i stället för gamla rutinuppgifter. Jag visste ju vad jag gav mig in på eftersom jag har varit i liknande jobbsituationer tidigare. Mer komplicerade arbetsuppgifter har vanligen en längre startsträcka innan man kan börja köra på auto-piloten. Varje dag lär man sig något nytt och blir bekvämare med uppgifterna. Min grupp har hand om supporten för våra kunder i Sverige. Man får prata med bland annat skåningar, gotlänningar och stockholmare med varierande ursprung. På min arbetsplats pratas det svenska på österbottniskt vis och numera hänger jag nog med rätt bra tack vare min tjuvträning under tidigare Österbottenbesök. Men det pratas även finska vilket jag bara snappar upp lite delvis än så länge. Häromdagen ringde en dansk kund men jag var inte riktigt säker på om han pratade engelska eller danska. Kanske dags att leta upp min kursbok i danska som jag köpte i samband med en Nordens institutkurs för 15 år sedan? Ja många språk blir det så jag antar att det är det här som kallas språkbad!
Nya bekantskaper blir det alltid när man får nya arbetskollegor. Det gör också att man känner sig mer hemma efter ett tag. Vi har ett bra klimat där alla gärna hjälper till med de olika problemen vi får in från kunderna. Det blir många arbetsfrågor som bollas mellan kollegerna men förstås även lite saker av mer privat natur så att man lär känna sina kollegor bättre.
Något annat som är positivt med min nya arbetsplats är avståndet hemifrån. Från huset i Smedsby till arbetsplatsen i Vasa är det drygt sex kilometer. Men det är ju cyklingsbart och cykelvägen är det faktiskt lite kortare och tar mellan 15 och 20 minuter att cykla. Sommartid är det underbart att kunna cykla till jobbet. På Åland hade jag 15-16 kilometer till jobbet så då var jag tvungen att ta bilen eller Vespan. Ja min härliga Vespa har inte blivit österbottning än så länge men jag vill inte göra mig av med den heller. Framtiden för utvisa hur det blir med den saken.
Det är inte så kul att behöva jobba hela sommaren men lyckligtvis finns det en tillflyktsort i villon (stugan) i Köklot dit man kan åka över helgen och få lite semesterkänsla. Midsommaren firade vi givetvis där. Då får man koppla bort alla normala sysslor och bara känna sig fri och vara tillsammans med sin älskade sambo.
Lite socialt liv har också hunnits med så det är inte mycket jag saknat egentligen. Jag trodde att jag skulle åka en del till affärerna och shoppa då utbudet är bättre här jämfört med på Åland men hittills har det inte hänt så mycket på den fronten faktiskt. Men det hör nog mer hösten till. Just nu upplever jag en kanske lite väl varm sommar där temperaturerna faktiskt tenderar att vara något högre än på Åland. Hur det kan hänga ihop vet jag inte då det logiskt bör vara tvärtom.
På Elvisfronten har jag just skickat ut min första tidning som är helt producerad på plats i Österbotten. Då tänker jag på mitt arbete med att sätta ihop den och göra layouten. Annars är de flesta artiklarna som vanligt skrivna av personer på olika orter i Sverige. Den här gången hade jag dock nöjet att få översätta en intervju till svenska som min vän Arjan Deelen gjort med två av Elvis musiker. Han är sedan många år tillbaka bosatt i Danmark även om han ursprungligen kommer från Holland. Det blev med andra ord en riktigt internationell produktion.
Det verkar som att livet rullar på även i Österbotten. Fortsättning följer…
Framtiden är här!
Plötsligt händer det! Elvis himselvis packar och beger sig mot Österbotten ännu en gång. Den här gången skiljer sig dock radikalt mot tidigare gånger. Ja för nu blir jag österbottning på riktigt. Eller det finns det säkert olika åsikter om men i alla fall i den meningen att jag tänker bo och jobba där. På lördag tar jag färjan och förhoppningsvis är då bilen lastad med det mesta som jag behöver och vill ha med mig. Det blir väl några turer till innan jag fått med mig allt som jag tänkt. Men det är inte heller någon panik då man flyttar in i ett hem som redan har allt som behövs för det vardagliga livet.
Det låter nog bra det där med att packa väskan och bege sig ut ur bekvämlighetszonen och möta nya utmaningar i livet. Något som man däremot inte tänker så mycket på förrän man tagit beslutet är just själva flytten. Det gamla hemmet som man lämnar så måste man ordna så att någon tar hand om det fortsättningsvis. Det är en sak som kan lösas på olika sätt. Sedan kommer den riktigt tunga punkten som förstås är att alla grejer som man samlat på sig under årens lopp måste flyttas eller så måste man göra sig av med dem. Jag lovar att det är ingen lätt uppgift om man är som jag och har lite svårt att skiljas från saker. Nu har jag lyckligtvis kunnat lämna kvar det mesta i möbelväg. Småprylarna ska alla flyttas och en liten del tar jag med mig nu. En del saker har jag kunnat städa bort och kastat eller fört till någon form av återvinning. Den delen skulle naturligtvis kunna vara större om man hade mer tid. Jag har inte flyttat på länge så trots en del städningsinsatser tidigare så kunde en mer noggrann genomgång säkert minska volymen lite ytterligare. Nå jag tror att det löser sig ändå. Ja det måste ju det helt enkelt.
Jo jag får återkomma till kvarlämnade grejer senare. Men det finns ju ytterligare något man måste lösa. Det är att få plats för mina saker i det nya hemmet. Överlag torde det gå bra men jag misstänker nog att vissa saker kommer att kräva mer omfattande förhandlingar innan de är lösta.
De senaste veckorna har inte bara inneburit förberedelser inför flytten utan även andra förpliktelser har tagit sin tid. Produktionen av Elvisforums E-tidning fick tidigareläggas för att inte helt krocka med flytten men drog ändå ut lite mer på tiden än jag hade tänkt. Mitt sista sammanträde med kyrkorådet måste få ta en av de dyrbara kvällarna. Likaså en musikkväll med några kompisar som jag inte sett på cirka ett år. Det blev ju som en avskedsfest och den hade jag inte velat missa. Det blir sena kvällar hela tiden och jag känner mig nästan som en robot som går fram och tillbaka. Tydligen en eldriven robot för batterierna är helt slut när tolvslaget infinner sig.
Att vaccinera sig eller inte
Det diskuteras mycket runt de nya covid-19 vaccinen och deras biverkningar. Astra-Zenecas vaccin var först med att visa tecken på mycket allvarliga biverkningar med blodproppar som kan orsaka dödsfall. Sedan uppvisade Janssen-vaccinet samma typ av biverkningar. Detta får nog många vanliga människor att fundera över hur säkert det är att vaccinera sig. Kan det möjligen vara säkrare att inte göra det?
I Sverige hävdar man att Astra-Zenecas vaccin är ett både bra och godkänt vaccin. I Danmark och Norge stoppades det. Det fick mig att fundera över hur man ändå fortsätter att vaccinera på andra håll. På svensk TV fick jag höra att Danmark och Norge kan göra en sådan bedömning eftersom smittan inte är lika utbredd där. I Sverige där man har extremt mycket smitta så är det alltså motiverat att fortsätta med vaccinet eftersom nyttan är större än risken. Ja det finns logik i detta resonemang. Naturligtvis vill man stoppa smittan så fort som möjligt och för att kunna uppnå detta så måste en tillräckligt stor del av befolkningen vaccineras. Men varför inte använda ett säkrare vaccin då? Ja problemet är tillgången på vaccin. Hela världen behöver vaccin så det är inte så lätt att få just de vacciner man helst önskar. I det läget är det bättre att få ett som fungerar hyfsat än att inte få något alls och utsättas för risken att insjukna i allvarlig corona.
På en nationell, europeisk och världsomfattande nivå är detta en liten och fullt acceptabel risk att ta för att stoppa pandemin. På en personlig nivå där det gäller dig eller mig så är det förstås en helt annan sak. Om jag tar vaccinet så kanske jag skyddas mot det farliga viruset men jag kan också utsätta mig för risken att vaccinets eventuella biverkningar riskerar mitt liv. Det är förvisso mycket sällsynt men om det händer just mig så är det ju jag som dör och ingen annan. Det är i så fall något som påverkar mig rätt mycket skulle jag vilja påstå. Å andra sidan om jag låter bli att vaccinera mig så slipper jag utsätta mig för riskerna med biverkningar. Då kan jag i stället utsättas för viruset och bli allvarligt sjuk och i värsta fall dö. Med andra ord så är det inget lätt val.
Det tillkommer ju en mer svårberäknelig dimension med ens eget agerande. Om man själv är väldigt försiktig och följer alla rekommendationer och försiktighetsåtgärder minskar ju riskerna att smittas av viruset. Om man tar vaccinet så kan man inte påverka något själv utan är helt i händerna på faktorer som man inte ens har en aning om. Så även om de kunniga påstår att det statistiskt är farligare att vara utan vaccinet än att ta det så är det inte alltid så lätt att få helt jämförbara siffror.
Något som retar mig är när man i TV säger att det är ett godkänt vaccin. Det anser jag vara ganska felaktigt. Inga vaccin har mig veterligen blivit fullt godkända än så länge. Vi har några som är nödgodkända. Jag förstår varför man säger så. Givetvis vill man uppmuntra till vaccinering och om man skulle säga att de inte är fullt godkända ännu, men att man måste ta dem, så skulle nog fler bli tveksamma. För samhället är det viktigt att stoppa smittspridningen och då väljer man att vinkla på detta sätt. Borde man vara ärligare? Jag vet inte riktigt. Det är ju fel att lura människor och en del skulle nog kunna känna sig lurade.
Även på Åland har det varit en ordentlig topp i smittvågen då vi under en period hade sämsta siffrorna i Finland. Men nu har incidenstalet gått ner igen även om nya fall rapporteras kontinuerligt.
Det har också framkommit på flera håll att människor som vaccinerats ändå insjuknat i corona. Att verkan inte är hundraprocentig har man ändå varit ärliga med. En del kommer helt enkelt att bli sjuka trots vaccinationer. I USA rapporterades det att 5.800 fullt vaccinerade personer ändå fått corona. Det är förstås inte speciellt många med tanke på antalet som vaccinerats men det visar ju ändå att man inte ska ta effekten för given.
Att som vaccinerad börja leva som vanligt utan några försiktighetsåtgärder är alltså ganska dumdristigt. Risken finns ju att man ändå kan bli sjuk och även att man kan smitta andra. Vaccination innebär inte att inte kan smitta andra utan främst att du skyddar dig själv från att bli allvarligt sjuk. För att bekämpa pandemin på bästa sätt så bör man både vaccinera sig och fortsätta följa alla rekommendationer för att undvika att viruset sprids.
Vi kommer att få leva med viruset ett tag till. Vi ser egentligen inga förbättringar ännu. Viruset sprids fortfarande i allra högsta grad och på sina ställen mer än någonsin. Liksom förra året så kommer vi förmodligen att få se en förbättring till sommaren och kanske kan läget vara bättre i höst. Vaccinet får en chans att komma in i bilden då alltfler blir fullt vaccinerade. Men eftersom inte alla kommer att vaccinera sig och en del av dem som vaccinerat sig ändå kommer att drabbas av corona så kommer det troligtvis att finnas kvar till viss del även i höst. En del pratar om att det kommer att bli årliga vaccinationer för att hålla viruset under kontroll.
Hoppet står till vetenskapen att knäcka virusets gåta. Hur ser det egentligen ut och hur angriper det? Kanske vi kan få ett riktigt botemedel en dag? Nu känner man bara till en del om viruset och får försöka gissa resten för att skapa ett vaccin som ska förstärka kroppens immunförsvar genom att reagera snabbt på viruset. Genom att förfina vaccinet kanske vi kan slippa en del biverkningar.
Ja mycket är fortfarande okänt gällande viruset och hur olika vacciner påverkar våra kroppar. Själv kommer jag inte att ta något av vaccinen som orsaker de allvarligaste biverkningarna. Sedan får tiden utvisa om jag tar något annat vaccin när det blir min tur. Kanske vaccinerar jag mig eller kanske väljer jag att invänta ett fullt godkänt vaccin. Det beror också på hur pandemiläget ser ut just då. Nu när man vaccinerar miljontals människor så får vi också reda på vilka reaktioner som kan bli resultatet.
Idag fick jag höra om ett fall där en person efter vaccination med Astra-Zenecas vaccin drabbades av en mängd blodproppar och dog. Det var förvisso en person i åldern 70+ men inte gör det mig speciellt benägen att överväga vaccination inom den närmaste framtiden.
En vän kämpar med corona på ett sjukhus i Stockholm men lyckligtvis går utvecklingen nu åt rätt håll och han har nu blivit av med syrgasen.
Att lätta på restriktionerna för vaccinerade känns inte som en bra idé för att bekämpa viruset. Dock kan det bidra till att fler vill vaccinera sig. I Chile genomfördes en massiv vaccinationskampanj för att få kontroll över viruset. Ändå kämpar man hårt, genom tuffa restriktioner såsom utegångsförbud, mot ännu en virusvåg som fyllt landets intensivvårdsplatser.
Dödsfall drabbar främst äldre vilket inte är så konstigt då deras immunförsvar är svagare. Andra sjukdomar slår ju också hårdast mot våra äldre. Sedan kan viruset slå väldigt olika mot olika människor. En kan bli dödssjuk medan hans kompis knappt märker av att han insjuknat. Det var precis vad en person berättade för mig. De förstod inte vad skillnaden kunde vara. En dag kommer vi säkert att få veta hur viruset fungerar och vilka faktorer som påverkar sjukdomsförloppet. Tills virusgåtan är löst så får vi bara kämpa på och göra vårt bästa för att skydda oss själva och andra.
Min son påminde mig om när han blev vaccinerad mot svininfluensan. Som de flesta känner till så kunde det ha gått riktigt illa. Men han hade tur och även om han blev ganska sjuk så var det ändå av övergående sort den gången.
Mitt råd blir att i första hand vara försiktig och ta viruset på allvar. Alltså följ råden i alla situationer. Undvik att utsätta dig för situationer där du kan exponeras för viruset i onödan. Det är också en fördel att försöka hålla sig i form och se till att immunförsvaret är så bra som möjligt.
Till sist lite musik från mitt videoarkiv för att avsluta på ett trevligare sätt. 2007 uppträdde Peter Jezewski (The Boppers) på Elvisfestivalen i Västerås. Därifrån kommer följande video:
Påskevangeliet
Vi ska särskåda en lite speciell kille som föddes på en söndag för länge länge sedan. Det var påskdagen och klockan var närmare halv åtta på kvällen. Det existerade några få sekunder av andlös tystnad innan barnaskriket kunde höras.
– Det är en välskapt liten kille! sade barnmorskan. När hon skulle räcka över gossen till hans mor så gav hon först det lilla barnet en speciell blick som tycktes säga att: – Nu sköter du dig om du ska klara det här livet! Annars går det nog käpprätt åt skogen för dig!
Gossebarnet verkade samtidigt liksom haja till och såg också ut att iaktta barnmorskan lite förundrat. Just som om han förstod precis vad hon menade. Många år senare skulle samma kille tycka sig minnas just dessa ord i just den stund som han höll på att falla ner i livets ändlösa mörka hål. Men i detta ögonblick då han var ny för världen och världen var ny för honom så undrade han mest vad han hade här att göra. Världen? Kunde det vara något? funderade han. Det här Sverige vet jag inte om jag gillar men man kan väl ta sig härifrån?
Ja det kunde kanske ha startat bättre för grabben. Han fick namnet Mikael, som var ett rätt så vanligt namn på den tiden, och han föddes i kungariket Sverige. Det skulle dock inte ta mer än en vecka innan han tog båten över till Åland där han skulle komma att tillbringa större delen av sitt liv. Naturligtvis skedde flykten över landsgränsen med viss hjälp av hans kära mor. Det får väl medges men han skulle komma att vara evigt tacksam för detta. Namnet Mikael fastnade visserligen för en tid och under de tidiga åren kunde nog ingen ana att samma gossebarn en dag skulle kallas Elvis av tusentals människor. Hans blyga personlighet som han bar med sig under barndomen skulle komma att stegvis förändras.
En halv livstid senare så är vi tillbaka vid påsken. Killen som hette Mikael har för länge sedan blivit Elvis och är nu på väg in i nästa livsfas. Mycket vatten har passerat genom kanalen och båtar har kommit och gått. Det skulle krävas hundratals boksidor för att återge alla vändningar i hans liv. Men samtidigt så kan man sammanfatta alla åren med att killen som hette Mikael som blev Elvis nu har blivit jag. Äldre, visare och med många erfarenheter i bagaget. Erfarenheter som varit både dåliga och bra. Saker som hänt och beslut som påverkat hur livet utvecklats och hur jag själv har utvecklats som människa. En unik personlighet med unika erfarenheter.
Nu är det påsk igen. Förra fredagen fyllde jag år ännu en gång. Firandet såg inte ut som det brukar. Eller hur brukar det se ut egentligen? Det har också förändrats under årens lopp. Den här gången blev det ett firande av mer stillsamt slag. En födelsedagspresent köpte jag också till mig själv. Vem vet bäst vad jag behöver om inte jag själv? Ja ibland får man kosta på sig lite. Det blev inte bara en present utan faktiskt fyra stycken. Vad det var? Jo det jag mest behövde just nu var fyra nya sommardäck till bilen.
När jag under dagen hade hämtat mina nya däck så skulle det förstås firas lite också. En fin middag är ju aldrig fel. Något som är ännu mindre fel är ju grillat! Jajamän, det blev att plocka fram grillen från vinterförvaringen och lägga på lite kol. En flaska bra rödvin avnjöts till det grillade kötet och potatisgratängen. Ett stearinljus på matbordet gjorde det hel lite högtidligt. Att skåla med sig själv är dock lite svårare men på det stora hela så blev det rätt bra under de förutsättningar som rådde. Idén är att göra det bästa möjliga av rådande situation och glädjas åt det lilla. Den lilla grabben har vuxit upp.
Är jag lycklig eller har jag lejdon?
En vecka på jobbet är den andra lik. Jag jobbar med samma människor och jag säljer samma saker. Kunderna kan man dela in i samma kategorier. Jag beställer samma varor från samma leverantörer. Det kommer in samma sorts servicejobb som jag fixar på samma vis. Jag får samma lön som kommer samma dag varje månad.
Ja för en del kan det säkert kännas tryggt att ha en inrutad arbetsvecka på det sättet. Nu när pandemin påverkar oss så blir även fritiden och privatlivet också rätt så inrutat. Man följer samma rutiner för att handla och man träffar endast samma fåtal personer. Livet vi lever nu är begränsat på många sätt. Det medför att allting blir rätt så enahanda för de flesta av oss.
Nu nåddes vi av nyheten att Finland åter är det lyckligaste landet. Kan det bero på att vi människor i Finland inte kräver så mycket av livet? Att vi njuter mer av enkla saker? Att vi är vana vid att det inte är roligare än så här?
Är jag lycklig? Enligt statistiken så bör jag alltså vara lyckligast i världen. Inte så illa om det verkligen är fallet. Men jag undrar om inte Trump har rätt den här gången och att det bara handlar om ”fake news”? För visserligen kan jag känna mig lite glad när jag gör en bra affär där både jag och kunden blir nöjda, när jag har satt ihop ännu ett lysande nummer av Elvistidningen, när jag har haft ett litet samtal med samma människa jag ofta träffar i affären, när ett möte via nätet förlöpt bra osv. Men lycklig? Nä jag är inte riktigt övertygad!
I min bok står det inte så mycket om lyckorus och härliga dagar. När jag säger bok så pratar jag inte om Bibeln för där finns det nog mer glädje än i min vardag. Det finns mer intressanta och ovanliga händelser och personer. Min bok är nog mer som skolans matematikbok. Det mesta är förutsägbart och man följer samma logiska mönster och regler hela tiden. Inte så upphetsande skulle jag vilja hävda. I alla fall om man är en någorlunda normalt funtad person vilket jag försöker inbilla mig att jag är.
Hur jag än svänger och vrider på livets fakta så kan jag bara säga som många skolelever brukar säga. Tråkigt! Ja livet just nu är tråkigt! Skiiiiiittråkigt! Utan att överdriva så kan jag ärligt säga att jag har lejdon! Då förstår nog de flesta hur illa det är.
Det finns förstås korta ljuspunkter här och där och det finns förbättringspotential. Men på det stora hela så behövs det förändring och utveckling. Jag brukar säga att jag tänker positivt men det är ju inte samma sak som att vara lycklig. Dock kan det vara en förutsättning för att nå lyckan. Och vem vet egentligen? En dag kan det hända. Vad? Jo att sakerna bara ramlar på plats. Det har hänt förr och det kan hända igen. Inte bara en sak utan flera saker som går i rätt riktning kan få en att uppskatta livet mer. Bli en lycklig finländare! Ja bli en i det där gänget de pratar om i statistiken. Jag kräver att få bli en av dem! Måste jag arrangera en enmans-protestaktion för att uppnå det så är jag beredd.
Plötsligt så kan pandemin vara bara ett tråkigt minne. Jobbet kan mitt i allt vara en spännande, rolig, kreativ utmaning. Helt oväntat kan jag träffa nya härliga människor och uppleva nya äventyr på nya platser. Hemmet kan bli den där sköna, trygga platsen dit vi återvänder för att hitta på nya saker på hemmaplan eller bara slappna av och mysa utan att behöva oroa oss för något annat.
Potential sade jag! Just nu går vi på lägsta växeln. I bästa fall alltså. Oftast går vi bara på tomgång. På en cylinder. Det duger inte! Vi måste göra en riktig sjujäkla burn out med en V8 under huven och växla upp. Sikta högt och ta ut svängarna. När vi sedan slagit nya rekord så kan vi unna oss ett depåstopp. Tyvärr sitter vi fast i depån just nu och kan inte njuta av stoppet eftersom vi aldrig passerade mållinjen.
Nej det känns som att jag har lejdon. Men lycklig är jag. Säger de…
Sommar och sol med tex-mex i februari!
Söndagen började bra. Vaknade hyfsat pigg och hyfsat tidigt. Sovit bra i nytvättade sängkläder. Det var väldigt ljust för utanför sken solen. Lite frukost bestående av karelska piroger och yoghurt med müsli följde. Det äter jag förvisso sex dagar i veckan men det är alltid lika gott.
Sedan avverkades sista touchen på månadens Elvistidning och utskick av densamma. Ja när tidningen är utskickad och lite reklam gjorts för detta på Facebook så känns det bra! Riktigt bra! Så är det alltid med kreativt arbete att man känner sig väldigt tillfredsställd när allt är klart. Jag är även tacksam över att ha så bra medarbetare som alla bidrar på bästa och sina egna unika sätt.
Ett uppslag ur nummer 57 av Elvisforums medlemstidning.
Trots att tidningsarbetet är helt oavlönat, då det handlar om en idéell förening och ett intresse, så tror jag att vi alla i redaktionen känner oss väldigt nöjda efter varje nummer vi färdigställt. Belöningen är den kick man får över att ha producerat något unikt. Ibland är det även någon läsare som berömmer arbetet och det blir då lite extra grädde på moset. Nästan så att man känner sig lite förlägen för så märkvärdigt var det kanske inte ändå? Så brukar åtminstone jag tänka.
Lite kaffe och ett par smörgåsar för att fira utgivningen. Där satt den! Vad ska vi köra nästa gång? Ja vi har ett par grejer på gång redan så det verkar lovande även inför nästa nummer. Men nu får vi vila någon vecka innan vi tänker på det.
Dammsugning del två följde på det. Ja även den andra våningen behövde tydligen dammsugas vilket någon inte orkade fixa igår. Sedan var vi där vid det oundvikliga. Blicken drogs mot fönstren. Utanför var det fortsättningsvis strålande solsken vilket tedde sig synnerligen inbjudande. Jajamän ut skulle jag!
Jag öppnade dörren och lät den stå öppen då jag klädde mig bara för att känna den härliga friska luften. Sedan iväg på en skön promenad. Det kändes nästan som en sommardag. Solsken över landskapet som jag passerade och lekande barn lite här och där. Någon var ute med hunden och vid byns affär stod ett par bilar parkerade och chaufförerna pratade med varandra genom de öppna fönstren. På något vis så var det oerhört befriande. För en stund så släppte coronaskräckens klor och det kändes som vilken försommardag som helst. Snö stod ingenstans att finna medan det gröna gräset och solskenet verkade utstråla någon mystisk kraft mot mig. En kraft som fyllde mig med glädje och energi.
En strålande dag går mot sitt slut.
Jag passerade församlingshemmet där de öppna åkrarna kan få vinden att kännas som en grym piska i ansiktet när vädret inte är det bästa. Men så var det inte idag. Visserligen kom det lite vindpustar men de kändes inte speciellt kalla. När solen lyste upp landskapet så kändes vintern som gårdagens bleknade nyheter. När jag passerade skolgården så kändes sommarkänslorna verkligen i kroppen. Jag tänkte att det brukar ju var lite fler barn i farten här men i nästa stund så insåg jag åter vilka tider vi lever i.
Slutligen så var jag hemma igen och det var dags att äta middag. Det skulle bli rester. Jo det låter väl inte så kul i normala fall. Men den här typen av rester fungerar alltid bra. Vad var det då? Gårdagen hade bjudit på tortillas och jag hade förstås inte orkat äta upp de fyra portionerna själv. Det mesta var bara att plocka fram ur kylskåpet och sedan värma på köttfärsen i stekpannan. I köttfärssåsen är taco-kryddmixen förstås en nödvändig ingrediens men även en burk chunky salsa och lite hot taco-sås bidrar till smakupplevelsen. Normalt är de hårda taco-skalen min tex-mex favorit men nu blev det tortilla bröd. Sedan på grönsakerna och lite mer taco-sås. Mmmm… Det sköljer man naturligtvis ner med ett välsmakande rött italienskt vin. Lite crunchiga nacho-chips vid sidan om är också alltid trevligt.
Att äta detta ensam är kanske inte helt optimalt för upplevelsen men man gör vad man kan för att njuta av tillvaron. Normalt hade betyget blivit en 3:a under dessa förutsättningar men tack vare den härliga promenaden och den kreativa tillfredsställelsekänslan så får dagen faktiskt en 4:a i betyg!