Hundmat är gott!
Här kommer en i historia från det verkliga livet. Det är väl alltid intressantare än historier från det overkliga livet skulle jag tro. Fast fiktion är också kul ibland. Jag brukar tänka ibland att en dag ska jag skriva en bok. Frågan är bara vad den ska handla om och hur jag ska kunna hålla fokus på bara en grej under lång tid. Det kommer så många ideér och uppslag hela tiden som man skulle vilja förverkliga. Resultatet blir oftast att inte så många idéer förverkligas i nuet utan finns kvar för möjliga framtida projekt.
Nåja det skulle ju inte handla om det nu. Det är alltid kul att skriva om olika saker även om det inte alltid syns här i bloggen. Som bekant har jag ju en Elvistidning att driva och producera med utgivning varannan månad. Det har hänt mycket på den fronten på sistone och nu kommer ytterligare intressanta saker att hända men det kan jag inte avslöja här riktigt ännu.
Nej nu ska jag berätta om lördagen. Helgen har ju varit finfin men ibland ställs man inför små vardagsutmaningar som man kan minnas. Jag var, som vanligt, upptagen av att jobba med mina Elvisprojekt då det blev dags att avbryta detta för att bidra till husfriden. Det stod nämligen på min lott att införskaffa lite hundmat från Musti ja Mirri. Gärna även något till hunden från apoteket. -Inga problem! sade jag till min härliga sambo som hade ett viktigt projekt att slutföra eller möjligen fortsätta i vardagsrumssoffan.
Papp jag behöver min hundmat!
Glad i hågen och på strålande humör hoppade jag i bilen och satte kurs mot shoppingcentret i Stenhaga. Jag lyckades parkera utanför Giganten utan att förvirra mig in där. Däremot var det just på parkeringen som jag gjorde en jobbig upptäckt. Hallå det känns ju tomt i jackfickan! tänkte jag samtidigt som jag tryckte handen mot jackan och kunde konstatera att någon plånbok knappast gömde sig där!
Tänk, tänk och tänk! uppmanade jag mig själv. Hur kunde jag åka hemifrån utan att kontrollera att plånboken var med? Det är inte likt mig. Men jag hade ju haft så mycket annat i tankarna så kanske det inte var så konstigt ändå? Nåväl, skulle jag helt sonika vara tvungen att åka tillbaka hem och behöva berätta för sambon att nu får jag åka ännu en gång eller så får hunden min biff till middag? Nej det måste ju finnas en utväg i vår moderna tid. Är jag IT-tekniker eller inte? Allt går att lösa för min del så det hänger bara på den andra parten.
Jag stegade in med bestämda steg mot kassan. Strax fick jag tala med en mycket vänlig och svenskspråkig tjej i kassan.
– Kan jag betala via telefonen på något sätt? frågade jag med mitt vänligaste leende påklistrat.
– Javisst, vi kan använda MobilePay! svarade hon.
– Men fantastiskt bra! Jag glömde plånboken hemma så det räddar mig. TACK!
Jag letade snabbt upp rätt hundmatspåse. Ja det trodde jag åtminstone. Det skulle senare visa sig vara bara nästan rätt men det funkade i alla fall. Man kan ju inte ha hur mycket tur som helst heller.
Nej inte hundmat!
Efter att ha tackat så mycket i kassan för inköpet, som till och med gav bonuspoäng på min sambos medlemskonto, så kände jag mig både modern och på ännu bättre humör. Jag beslöt mig för att utmana lyckan ännu en gång. Jag styrde bilen mot apoteket i vår lilla by. Detta inköp var inte lika nödvändigt att göra just denna dag och sambon trodde att apoteket kanske redan hade hunnit stänga.
Jag styrde in på parkeringen och kunde sedan konstatera att apoteket nog hade öppet ytterligare en timme. Kanon, det här kan bli pricken över i:et tänkte jag då jag stegade fram mot apotekskassan. Jag körde lite samma upplägg här. Ett leende som sträckte sig upp till öronen och med en mjuk och len röst ställde jag min fråga till apoteksdamen:
– Hejsan! Är det möjligt att betala med MobilePay här?
Svaret lät inte vänta på sig utan kom blixtsnabbt och kraftfullt:
– NÄÄ!
Jag blåste nästan omkull av kraften i det visserligen korta men synnerligen bestämda svaret som tycktes ha en negativ underton som jag absolut inte hade väntat mig.
– Nähä okej… fick jag ur mig när jag lade svansen mellan benen och snabbt försvann i motsatt riktning. Jag som ju har blivit så bortskämd med bra och vänliga bemötanden här i Österbotten tidigare.
Nåja halva uppdraget var trots allt utfört så jag kunde bege mig hemåt med hyfsat gott samvete. Sambon skrattade när jag berättade om mina upplevelser och hon skrattade även när hon såg hundmatspåsen som jag köpt då det inte var exakt den hon hade tänkt. Men hunden uppskattade den så det var väl ändå det viktigaste.
En mätt hund är en lycklig hund.
Välkommen till Nordpolen!
2021 har blivit 2022 och vi har ett oskrivet blad framför oss. Många har säkert förhoppningar om ett bättre och lyckligare år. Det ska vi förstås tro och hoppas att det blir.
Vad är ett år egentligen? Är alla år olika och präglade av just det årets förutsättningar och nästa blir något helt nytt? Nej ett år är ju ett tidsbegrepp som människan skapat. Egentligen flyter ju tiden vidare i en ständigt oförändrad ström utan några avbrott. Det som händer på vägen råkar bara inträffa just då. Speciella händelser väljer inte vilket år de inträffar. Det kan ske detta år eller om tusen år. På årets första eller årets sista dag men troligtvis någonstans däremellan.
Människor lever en väldigt kort tid så det är genom historieberättandet som vi kan få ett gnutta perspektiv på vad som kan inträffa under tidens gång. Vissa saker har hänt förr medan andra inträffar för första gången. Vi vet lite om vad som hänt tidigare men nästan inget om vad som kommer att hända i framtiden. Enklast för oss människor är att bara leva i nuet och göra det bästa av situationen.
Men vi avslutar ändå åren och tänker lite tillbaka på vad som hänt under det gångna året. Vilka var höjdpunkterna? Det är alltid bäst att fokusera på de positiva sakerna även om vi också minns lite av de dåliga sakerna som hänt. Av en del tråkiga erfarenheter kanske man kan lära något medan andra sorger kommer att fortsätta att jaga oss ännu en tid eller kanske för alltid.
Hur var mitt år? Vad minns jag egentligen från 2021? Minns jag något? Vill jag minnas?
Som alla andra kan jag inte låta bli att tänka på att vi har haft ännu ett pandemiår. Då tänker jag på hur det hindrat saker i mitt liv då både jag och andra människor fått vara försiktiga. Sociala kontakter har varit minimerade. Olika evenemang har ställts in och andra evenemang har jag självmant tackat nej till på grund av den situation som rått. Vanligen gör jag årligen en mängd olika Sverigebesök men senast det hände var före pandemin.
Jag har varit lycklig lottad så att jag kunnat jobba som vanligt. Ett coronatest har jag gjort vilket medförde att jag var borta från jobbet ett par dagar. Det var negativt så jag skulle inte ha behövt mer än en sjukdag egentligen. Annars har jag inte varit sjuk. Mitt sökande efter ett jobb i Vasa i Österbotten försvårades starkt då pandemin drabbade många yrkesbranscher.
I juni 2021 så ordnade det sig ändå på jobbfronten och jag fick anställning hos företaget som gör samma kassasystem som jag använde i mitt jobb på Åland. Det var tur att den saken ordnade sig för pendlandet mellan Åland och Vasa fick sig en allvarlig törn då många flyg drogs in och vi fick förlita oss till färjeförbindelserna och den 330 kilometer långa bilresan. Det innebar att helgerna blev väldigt korta då den mesta tiden utgjordes av restiden. En helg blev endast ett dygn kvalitetstid vilket inte räcker i längden. Dessutom har man varken pengar eller krafter för att klara något sådant varje helg. Allt var så enkelt på flygens tid och kostnaden var ungefär densamma som för färja plus bilresa.
Att byta jobb har ju även det vissa nackdelar även om det innebar en väldigt stor fördel i just detta specifika fall. Ja eftersom jag började jobbet i Vasa den 1 juni så hade jag ingen sommarsemester. Nej sedan blir det inte heller någon vintersemester! Att jobba 2 år utan semester är ju inte så kul men vad gör man inte för kärleken. Mina arbetskamrater på Åland var kanonbra så det var ju tur att jag fick fina kollegor i Vasa också.
När jag nu fanns på plats i Österbotten den här gångna sommaren så fick jag åtminstone möjlighet att åka ut till stugan i skären under sommarhelgerna. Det var räddningen i brist på semester. Annars hade det nog trots allt smakat rätt mycket trä i gruvan!
Sedan kom hösten och vintern. När jag säger vinter så är det Vinter med stort V. Massor av snö och väldigt KALLT! Jag sade till min kära sambo: - Det här sade du inget om! Att jag flyttade till Nordpolen!!!
Kyla och snö i mängder är inte riktigt min melodi när det går till överdrift som det ofta tycks göra här. Då föredrar jag melodier mer i stil med Blue Hawaii.
Julfirandet blev både bra och dåligt. Jag och sambon bestämde att det blir på bästa möjliga sätt om vi firar julen på skilda håll. Det är ju inget man vill så vi fick försöka övertyga varandra flera gånger före det var dags att det var det bästa vi kunde göra. Jag stack iväg till Åland för att träffa min släkt där och hon stannade kvar i Korsholm och träffade sin släkt som samlades här. Det hela förlöpte bra på båda håll och så mycket mer behövs väl inte sägas om det.
På tal om musik så har jag som bekant även hunnit dra igång min nya Elvis E-tidning Elvismagasinet som hunnit utkomma med två uppskattade nummer. Inne på ämnet Elvis så kan jag också nämna att den 8 januari var det Elvis födelsedag! Han skulle ha fyllt 87 år så firandet blev passande nog av den lugnare sorten. Jag uppmärksammade dagen bland annat genom att lägga ut en video med Elvis gode vän Charlie Hodge från hans besök på Elvisfestivalen 1994. Många minns just den festivalen och Charlie finns tyvärr inte längre bland oss. Ja åren går och minnen är allt vi har kvar. Om vi har något som påminner oss om de goda ögonblicken så lever minnena bättre kvar. Välkommen till 2022 livet är gott!
Du får tidningen gratis!
Det har varit en intensiv tid de senaste veckorna på tidningsredaktionen hemma. E-tidningen som jag skapade och har drivit sedan 2015 gick nyligen i graven. Först tänkte jag: -Åh vad skönt! Inget mer slit med den. Men som kom en konstig, gnagande känsla som som verkade försöka berätta något för mig. Det var något som inte stämde. Balansen var rubbad. Det kröp och kliade i hela min kropp. Jag kunde inte slappna av eller tänka klart. Till sist sade jag till mig själv: - Men så här kan vi inte ha det! Jag kan inte svika alla människor på det här sättet. Jag kan inte svika mig själv. Och framför allt jag kan inte svika Elvis!
Beslutet var fattat. Eller det behövdes inte tas något beslut för saken var ju fullständigt självklar. Mer Elvis till folket! Det var något monumentalt, episkt och bibliskt över det hela. Nästan som när Moses kom med budorden från Gud så kommer jag med E-tidningen från Elvis!
Nu gällde det bara att hitta något att rista bokstäver i stenarna med. Nej vänta! Vi lever ju i modern tid och där står datorn och internet är igång och hela världen är tillgänglig! Det är bara att trycka på den stora röda knappen så exploderar allting och på den röda himlen kan man se Elvis titta ner och le sitt allra snedaste leende. I’m saved! skrek jag.
På rekordtid mobiliserade jag en redaktion, byggde en webbsida, skapade en ny tidningslayout, skrev artiklar med mera och med mera. Vi pratar några intensiva veckor som nu bär frukt då första numret av E-tidningen Elvismagasinet är klart och distribueras till alla som beställer.
Det var då tidningen var klar som jag blev nervös för reaktionerna. Skulle någon faktiskt gilla tidningen? Det hela gjordes ju så snabbt. Hur ser tidningen ut egentligen funderade jag utan att ens kunna minnas sidorna. Sedan började reaktionerna komma. Men ja det fungerade! Folk är glada och nöjda och ger beröm. Det är nog de mest positiva reaktionerna sedan jag började med tidningsarbete överhuvudtaget! Något måste ha blivit rätt. Eller var det bara tur ändå?
E-tidningen sprider sig nu över världen. Vi har för närvarande läsare i Finland, Sverige, Norge och även enstaka personer i USA, Spanien och Sydafrika. Jamen visst finns det några på Åland också! Det är bäst att jag nämner dem separat för ålänningar kan vara lite känsliga med sådana saker. Åland är ju nästan en egen nation tycker en del av dem. 
Vill du kolla in tidningen och kanske läsa lite? Ja det går bra och det kan även göras gratis. Jo du läste rätt! Jag sade GRATIS! Att få prenumerera ett år gratis är väl ett hyfsat bra erbjudande för att lura in fler i Elvisträsket? Sedan finns ingen återvändo! Gå bara in på Elvis i Nordens hemsida www.elvis.ax och välj Elvismagasinet. Sedan fyller du i formuläret med gratiserbjudandet. Sedan dröjer det maximalt 1-2 dagar innan du kan börja upptäcka en värld du knappast kände till tidigare.
Satte tänderna i pingvinklubban
En del undrar kanske vad jag hållit på med den senaste tiden då jag inte synts till här på bloggen. Det har varit fullt upp för mig. Inte en massa roliga resor och utflykter som en del nu unnar sig.
Nå en liten tripp till Åland blev det i alla fall härom helgen när min kära mor fyllde 75 år. Då tog jag en dag ledigt från jobbet för att det inte skulle så extremt stressigt som det annars blir. Och nog var det skönt att kunna tillbringa två hela dagar på Åland. Minuset var att sambon inte kunde komma med på grund av att det var svårt att lösa hundfrågan. Jag åkte i väg på torsdagen efter jobbet medan hon sedan på lördagen tog en liten tur till Åbo.
Mitt stod kvar där jag lämnade det.
På Åland var det svårt att hitta en enda person som gick med ansiktsmask. Jag lyckades få syn på två maskklädda personer på ett köpcentrum. Ja förutom jag själv då som inte tummade på säkerheten bara för att alla andra gjorde det. Men ganska tryggt kändes det ändå då covidfallen på Åland är på den lägsta nivån i hela landet. Fredagen bjöd på ett besök på bilverkstaden. Inte så roligt kanske men nödvändigt. Dyrt blev det och dyrare ska det bli då de upptäckte ytterligare ett problem som måste fixas inom kort. Ja inte roligt alls kanske man kan säga. Bättre var det att besöka min gamla arbetsplats Mariehamns Persondatorer. Det blev en massa prat med de tidigare kollegorna. När en kund kom in så var jag nära att rusa fram till kassan och betjäna. Reflexerna tycks sitta i fortfarande trots att jag numera betjänar kunder endast via telefon och mejl. Jag insåg ändå någorlunda snabbt att jag för ovanlighets skull var helt ledig och besinnade mig från att ta över butiken och hjälpa kunden.
Smakbyns meny
Trevligt var det också på middagen på Smakbyn med min mor, min bror med familj och min härlige son med sambo. Micke Björklund var tyvärr inte på plats den här gången. Annars brukar jag nog passa på att tala något ord med honom. Han och familjen var på semester har jag förstått. Men servicen var utmärkt ändå. Min mor som önskade vin fick provsmaka och dömde helt ut vinet. Då provsmakade även min bror och han tyckte inte att det var så illa. Men då inflikade min mor att det var nog det sämsta vinet hon någonsin smakat! Oj, oj, oj! Det var ord och inga visor. Hur skulle tjejen som serverade reagera? Det var dock inga som helst problem att få byta till ett helt annat vin. Lyckligtvis visade sig det andra vinet vara helt i min mors smak. Sedan flöt det på. Middagen alltså! Ja nog vinet också . Själv körde jag bil och nöjde mig med en Stallhagen Delikat som är en av mina favoritölsorter. Vi beställde lite olika maträtter och alla verkade rätt nöjda. Jag gjorde en chansning och prövade Pingvinklubba som lät lite spännande. Nåja, nästa gång blir det nog oxfilén i alla fall. Oxar smakar trots allt bättre än pingviner och är nog också mer närproducerade.
Pingvinklubba
På Åland fick jag också en chans att rulla ut min kära Vespa och ta en tur i det, för årstiden, rätt fina vädret. Det blev en liten Vespa-safari i min gamla hemkommun. Det var riktigt härligt! Säsongen sista Vespatur. Det kom en liten tår i ögonvrån när jag sedan parkerade den i boden för vintervilan.
Det blev en tur genom Norrby.
Vespa-safarin bjöd naturligtvis på lite djur.
Söndag var det förstås hemfärd till Österbottens glada trakter som gällde. Roligt var det då att kunna hämta upp sambon i Åbo och ha bästa sällskapet med sig. Det hade ju varit tråkigt för oss båda att inte kunna spendera ”höstlovet” tillsammans.
Min Vespa var glad åt att se mig igen!
Crash, boom, bang i Kvevlax
Crash, boom, bang! sjöng Elvis i rockklassikern Jailhouse Rock 1957. Långt senare, närmare bestämt 1994, så snodde Per Gessle den frasen till både en låttitel och albumtitel som Roxette gav ut. Däremellan så kan jag tänka mig att det uttrycket kan ha använts i mycket mer tragiska sammanhang.
Det var den 3 januari 1961 som en flygplan av typen DC-3 på väg från Kronoby till Vasa störtade i Kvevlax. Samtliga 25 personer ombord omkom. Det var tre besättningsmän och 22 passagerare. Många av passagerarna var svenskösterbottningar som emigrerat till Sverige som hade firat jul och nyår i Österbotten. De var således på väg tillbaka till Sverige när denna fruktansvärda olycka inträffade. Detta är Finlands värsta flygolycka genom tiderna.
Jag var själv inte bekant med denna olycka förrän jag kom hit till Österbotten. Däremot känner jag bättre till att en liknande olycka inträffade på Åland den 8 november 1963. Även det planet var av typen DC-3 och trafikerades likaså av bolaget Aero som senare fick namnet Finnair. Planet var på väg från Helsingfors till Mariehamn och hade mellanlandat i Åbo. Vid 18-tiden var det bara cirka en kilometer kvar till landningsbanan då flygplanet plötsligt, av okänd orsak, förlorar höjd och träffar trädtopparna. Flygplanet kastas till marken och kraschar upp och ner och börjar brinna.
Ombord på flygplanet fanns 21 passagerare, varav två var barn, och två piloter och en flygvärdinna samt en ledig pilot. De enda som överlevde kraschen var två passagerare och flygvärdinnan. Övriga 22 personer omkom. När domen i utredningsmålet föll så hade inga straffbara handlingar kunnat bevisas.
I fallet med kraschen i Kvevlax fanns mer fakta att tillgå i undersökningsrapporten som kunde visa på orsakerna till den olycka. Där framgick följande:
"Den sannolika orsaken till olyckan var ett pilotfel under flygning i mörker på låg höjd. Under en vänstersväng har planet överstegrats och förlorat manövrerbarheten och hamnat i begynnande spinn. Trots att man höjde motoreffekten i slutskedet kunde inte styrfelet korrigeras och planet störtade. En bidragande faktor till olyckan har tydligen varit, att planets kapten intagit alkoholdrycker och vakat föregående kväll och natt och därför inte var i det skick som krävs av en pilot. Av samma orsak hade inte heller planets flygstyrman fått ge sig iväg på ifrågavarande flyg.”
Självklart är båda olyckorna lika tragiska men nog känns det på något sätt värre med kraschen som högst troligen berodde på att piloterna inte var vid sina sinnens fulla bruk. Således en olycka som kanske kunde ha undvikits.
Vi begav oss iväg till Kvevlax för att se platsen där den tragiska kraschen utspelade sig 1961. Eftersom så lång tid nu har förflutit så kan man inte längre se några synliga märken såsom kapade träd som planet orsakade 1961. Däremot finns det ett minnesmärke på platsen som vittnar om olyckan. Det är med ungefär samma sinnesstämning som när man beträder en kyrkogård som man närmar sig minnesmärket. Vi stannar en stund på platsen och ägnar de stackars människorna som omkom och deras anhöriga en empatisk tanke.
För att komma i lite bättre sinnesstämning försökte vi leta svamp på vägen tillbaka. Stigen mellan minnesmärket och parkeringen slingrade sig nämligen en kilometer genom skog som rimligen borde kunna hysa trattkantareller. Men om det var beroende på den sorgliga stämningen eller att vi var svampanalfabeter så slutade det ändå med att vi inte hittade en enda svamp. Inte någon ätlig i alla fall. En skön skogspromenad blev den positiva upplevelsen och det är ju inte så illa det heller.
Som slutord är det värt att påpeka att flyg är ett säkert sätt att resa och själv har jag flugit många gånger. Däremot är det ju inte bra för miljön. Svampplockning och skogspromenader är ännu säkrare förutsett att man inte snavar eller väljer fel svampar. Dock är det inte så säkert att man hittar några svampar.
Abba på Åland
Nu är hösten här och temperaturen har sjunkit avsevärt efter den heta sommaren. Den eländiga pandemin, som inte vill ge med sig ännu, har satt p för en del av sommarens händelser och evenemang som vi är vana vid att kunna uppleva. Men trots allt så har det ändå funnits rum för några minnesvärda händelser även denna sommar. Åtminstone i mitt liv. Bland dem finns bland annat ett bröllop, kräftskiva, härliga veckoslut på villan och nu när sommaren blivit höst så får vi uppleva Abbas comeback! Det är ju inte fy skam.
Ja allt känns inte så grått utan det kan även finnas roliga saker i livet. Senaste veckoslutet bjöd på en supertrevlig Ålandsresa. På Åland i Lemlands djupa skogar fanns nämligen mina vinterdäck som behövde skeppas över till Österbotten inför vintersäsongen. Det må ha varit huvudorsaken till resan men reseäventyret var ju mycket mer än så.
Att åka till Åland innebär att jag får träffa och bo hos min kära son och hans flickvän. Som en bonus är det i mitt hus som de bor i så på ett sätt kommer jag hem fast jag reser bort! Det blev också tid för att träffa min kära mor och till henne kom även min lillebror och hans fru. Det blev alltså rena rama släktträffen över lite kaffe. Alla verkade vara på sitt bästa humör och tiden gick alltför snabbt.
En annan aspekt är själva resan. Den kan vara rätt trevlig när man har sällskap med sig. Reser man ensam så är det inte alls lika roligt. Men när man har sin kära sambo med sig så blir allt så ofantligt mycket trevligare. Vi har inte haft möjlighet att resa så mycket tillsammans på grund av pandemin så även en mindre resa kan bli en stor upplevelse. När den dagen kommer som innebär att man kan börja resa fritt igen så ska vi nog företa oss något större reseäventyr tillsammans. Vi längtar båda två efter det. Man ska ju alltid ha något att längta efter så man får ta det från den positiva sidan helt enkelt.
De flesta av oss behöver njuta av lite musik då och då. Abba släpper nu ny musik efter en paus på närmare 40 år! Ja ingen trodde att det skulle kunna hända men plötsligt så händer det ändå. Det var nästan lika osannolikt som att The Beatles någon gång skulle återförenas. Abba var bland den första musiken som jag minns att jag hörde som barn. Något större Abba-fan har jag väl aldrig gett uttryck för att vara. Så det kan väl vara på sin plats att till sist avslöja att jag faktiskt gillar dem! Vem hade kunnat ana det? Dessutom så blir ett teknik-freak som jag rätt upphetsad av hologramshowen med Abbatarerna. Jag har dock inte ännu köpt någon biljett även om jag fått erbjudanden om detta på mejlen. För det var ju det här med resandet också. London vore ju inte fel om man säger så men med pandemin som fortsätter härja så minimerar jag allt resande tills vidare.
I Mariehamn råkade jag få lite Abba-abstinens. Jo det var på det sättet att jag bara måste köpa något med just Abba. I Mariehamn finns second hand skivaffären som heter Skivbörsen som jag brukar besöka då och då. Ja där måste det ju bara finnas något med Abba tänkte jag.
Väl på plats så såg jag att vinylskivor med Abba-medlemmarna fyllde en av väggarna. Men mitt val kom ändå att falla på något annat. Jag ville förstås ha något lite extra, eftersom jag är som jag är, och när mina ögon föll på en DVD med namnet Live in Japan så visste jag att det var rätt val för mig.
En japansk TV-show med Abba och två dokumentärer om deras besök i Japan lät rätt spännande. Den vita framsidan var väl inte världens roligaste men när man svängde på fodralet och läste texten under tre foton av Abba - Conquering Japan - så steg förväntningarna. Limited Special Edition stod det också på den. Det innebär väl att den bara finns i typ 10 miljarder exemplar. Det återstår att se om den är värd de 15 euro som den kostade. Den verkar dock vara i bra skick och troligtvis komplett med samlarbilder och texthäfte.
När det skulle köpas lite bulla till besöket hos mor så hittade vi vad vi sökte på torget i Mariehamn. Det var då jag skulle ha behövt de där 15 eurona som investerades i Abba DVD:n. Sambon hade inga kontanter heller trodde hon. Det visade sig till sist att hon hade pengarna kvar från försäljningen av hennes gamla bil. Så det gick ungefär jämnt upp. Jag lade till två euro, som jag hittade i plånbokens mörkaste hörn, och så var saken biff - eller snarare bulla!
Mer spännande saker är på gång. Ja nästan lika stort som Abba är att jag äntligen fått hem två stycken LED-belysningspaneler så att jag kan filma inomhus. Reglerbar ljustemperatur får tekniknörden i mig att göra en volt i sinnet. Det ska bli kul att testa. Min musikvideoserie kanske kan fortsätta trots allt i förbättrad form. Jag hade ju ordnat två stora lampor för detta ändamål men de lämnades på Åland då de är för stora för mitt nuvarande hem i Korsholm. I mindre rum behövs ju sällan 1200 Watts halogenlampor. I så fall behövs nog även en bättre kylanläggning då de avger avsevärda mängder värme. Vi skulle förvisso kunna återuppleva sommaren men jag tror att vi är nöjda med det som varit så vi lämnar det därhän.
Det är alltså dags att bygga en videostudio även här i Österbotten. Nu när hösten kommer hade det ju även varit roligt att få till en hemmabio för att kunna kolla på lite banala Hollywoodfilmer också. Kanske dags att börja bygga ut huset för det här verkar bli rätt svårt annars…
Ett bröllop och en massa hundsim
Förra helgen var det bröllop som gällde. Inte för egen del men rätt nära ändå kan man säga. Det var nämligen min kära sambos äldsta dotter som gifte sig. Följaktligen så hamnade jag mitt i bröllopscirkusen. Speciellt då min sambo verkade vara den som var mest nervös av alla inblandade.
När det stundar till bröllop så är det mycket som händer. Det vet alla som varit med om detta. Vi som prövat på detta med bröllop kan måhända komma med diverse goda råd om vad man ska tänka på. Annars är det väl ändå mest upp till brudparet hur det hela ska genomföras.
I det här fallet skedde vigseln i Solfs kyrka. Det blev mitt första besök i denna trevliga kyrka. Tidigare har jag bara sett den från utsidan. Efterföljande middag och bröllopsfest arrangerades naturligtvis på Stundars.
Det verkade som vår Herre själv uppskattade detta bröllop lite extra då han bjöd på strålande vackert väder just denna lördag när dagarna före och efter var mer gråa och trista.
Det vackra paret såg ut att verkligen njuta av dagen när de gled fram i kyrkan för att säga ja till varandra. Den kvinnliga prästen genomförde vigseln på bästa vis och ett härligt musikframträdande fick mitt hjärta att smälta lite extra.
Riskastning då brudparet kom ut ur kyrkan hörde naturligtvis till. Sedan blev det avfärd till det närbelägna Stundars som även det visade sig från sin bästa sida denna fina dag. Nervositeten hos min sambo steg nog ett par grader nu. Ja som brudens mor så skulle hon hålla tal och det kan förstås göra vem som helst lite nervös då känslorna är lite överväldigande just en sådan här stor dag.
När min vackra sambo reste sig för att hålla sitt tal så var jag övertygad om att det skulle bli bra. Jag kände ju till innehållet så jag var inte speciellt orolig för att det inte skulle gå hem. Talet gick ju som en vinnardans i ”Let’s Dance”. Ledigt och professionellt framförande och mitt i allt kryddades talet lite extra då min sambo dessutom improviserade en gnutta genom att citera några fina ord som prästen hade uttalat i kyrkan. Detta utan börja snava och snubbla på några ord. I tysthet delade jag ut en klar 10 poängare för hennes tal!
Det var ett vackert bröllop med allt som hör därtill. De som hade äran att få närvara vet vad jag talar om. Jag önskar brudparet all lycka. De är härliga och fina människor som förtjänar att få uppleva livets goda sidor.
Det har varit full fart med olika sociala aktiviteter de senaste veckorna som kulminerade med detta bröllop. Bra och roliga saker men som med det mesta i livet så behöver man få lite balans. 
Min hjärtevän och jag var helt överens om att tillbringa den här helgen i skären. Eller på villon som vi också säger här. På fredag kväll så packade vi sambons, nyligen införskaffade bil, med mat, lite kläder och hunden och oss själva. Vi styrde kosan mot vårt eget Blue Hawaii. Det vill säga en liten men synnerligen gemytlig ö i Köklot.
Vi tre upplevde ett helt fantastiskt veckoslut där vi kunde koppla bort allt annat och bara vara. Basta, simma, spela spel, njuta av maten eller en kaffe. Plocka lite blåbär, ta en roddtur eller sitta på bryggan i solskenet.
Vår kära hund Molly njöt likaledes. Hon gillar att vada i vattnet och se på fiskarna. Ibland försöker hon fånga någon men utan att lyckas. När vi simmar så simmar hon också. Och hon kan simma länge. Jag passade på att filma henne en stund när hon pysslade med sin dagliga strandrutin. Så om det så småningom dyker upp en tvåminuters film med namnet Badhunden Molly så vet ni vad det handlar om!
PS Vi passerade Gerby som vanligt och då funderade vi på om vi borde ha svängt in till den galne mannen, som vi blev attackerade av häromveckan, och parkerat framför hans uppfart. Sedan skulle vi ha väntat, med motorn igång, tills han kom springande för att jaga bort oss. När han kommit tillräckligt nära för att känna igen oss så skulle vi ha kört iväg i full fart. Kanske vi gör det nästa gång…
Döden i Gerby
Sommaren har bjudit på mycket värme och sedan kom ännu mera värme. Nu är kanske ändå värmeböljan snart över. Temperaturerna har varit mer typiska för medelhavsländerna än för de nordiska så vi hoppas och tror att det vänder nu. Nog föredrar jag värme framför kyla men lite mer omväxlande väder skulle det kunna vara.
En sådan här het sommar är väl helt okej om man kan plaska i havet hela dagarna och sluka massor av glass på kvällarna. Men för oss hederligt arbetande människor bjuds det i stället på svettigt kontorsarbete som i nuläget påminner rätt mycket om slaveri och byggande av pyramider i Egypten. Vi har i alla fall en förmån som knappast pyramidbyggarna hade och det är att vi får ta en värmande kopp kaffe mellan varven så man kan väl inte gnälla alltför mycket…
Man får också vara glad för ett par härliga helger på stugan. Eller ”på villon” som man oftast säger här. Ja det har faktiskt blivit någon vardagskväll där också. Sådana små stugäventyr kan ibland bjuda på mer äventyr än man önskar. Då menar jag inte några vilda fiskeäventyr. Nej på den fronten var det rätt så lugnt i viken. Men det var mer dramatiskt den gången som vi en kväll var på väg hemåt med min sambos bil. Hemfärderna brukar vanligen vara ganska händelselösa transportsträckor. Föga anade vi att detta skulle bli ett stort undantag från den rutinen.
Från stugan på Köklot är det en bit att köra till hemmet i Smedsby. Vi kom ut till korsningen där man kan svänga ut mot Replot och köra över Finlands längsta bro. Vi skulle dock åt andra hållet och när vi stod stilla och väntade på den passerande trafiken så kändes en mystisk lukt. Jag tänkte att det var något i närheten som vi vädrade och tänkte inte desto mer på det. Snart var vi på väg vidare och vid korsningen i Gerby stoppades vi av rödljuset.
Nu kändes lukten igen och sambon som rattade fordonet riktade instinktivt blicken mot temperaturmätaren. Den pekade högre än den maximala röda skalan! Nu infann sig en orolig och panikartad känsla. Efter ett till synes oändligt långt rödljusstopp så kunde vi till sist svänga av från den stora vägen och svänga in till trottoarkanten.
Plötsligt kom det rök upp ur motorhuven.
– Ut ur bilen! Den kan explodera! skrek min sambo medan vi båda två var på väg ut genom dörrarna.
– Ut ur bilen! upprepade hon för kvar inne i bilen satt vår kära hund som inte förstod varför det var sådan panik. Till sist kom hundfröken motvilligt ut ur bilen.
Det här var bara början på det dramatiska för vi hade stannat precis så att vi blockerade infarten till ett hus. Inte trodde vi att det skulle störa någon men då kom en man rusande mot oss och framför honom sprang hans kamphund i riktning mot vår hund. I stället för att erbjuda oss hjälp så började mannen argsint att skrika åt oss på finska. Jag uppfattade ingenting annat än att den här personen skulle man nog akta sig för. Han såg vild och farlig ut med sitt mörka stripiga hår och ovårdade yttre.
Mannen bytte mitt uppståndelsen till svenska. Kanske för att vi såg så oförstående ut. Då uppfattade vi att han var arg för att vi blockerade hans infart.
– Här får ni inte stå! Flytta på bilen! skrek han med en mycket irriterad och nästan ursinnig ton.
– Vi kan inte, det ryker ur bilen! Den kan börja brinna! svarade min chockade sambo.
– Flytta på bilen! Jag ska just iväg på jobb! fortsatte mannen lika irriterat medan han kom allt närmare.
Mannen lyckades stoppa sin kamphund som hade börjat komma obehagligt nära oss.
– Vi kan inte starta bilen. Det ryker ur motorn och temperaturen är för hög! försökte min kära sambo förklara ännu en gång.
– Det är bara att knuffa undan den! Mannen visade inga tecken på någon sympati för vår situation. Jag insåg att här är det inte läge för någon diskussion. Mannen gav ett hotfullt intryck och vi kunde inte veta om det var för att han var drogpåverkad eller sinnessjuk. Han började helt burdust att knuffa på bilen så jag hoppade snabbt in bakom ratten för att få kontroll över något i detta kaos.
När vi hade fått undan bilen från hans infart lugnade han sig något. Då började han lyssna lite på vad vi sade och började spekulera i felorsaker. Vi ville helst att han bara skulle försvinna vilket han till sist gjorde. Hjälpen fick komma från annat och lugnare håll. Vi hade ju lyckligtvis med oss fungerande telefoner. En timme på platsen var precis en timme för mycket. Den obehagliga upplevelsen levde kvar i våra sinnen under ett par dagar men nu är både den och bilen historia.
Livet som ålänning i Österbotten
Det har nu gått en månad sedan jag flyttade från Åland till Smedsby i Korsholm. Många frågar hur det nya livet går och hur det känns.
Jag var ju lite bekant med stället sedan tidigare efter några års pendlande. Förvisso är det något helt annat att vara fast bosatt jämfört med att besöka ett ställe. Vad svarar jag på frågorna då? Det till synes självklara svaret är väl ändå att det går bra eftersom jag fortfarande är kvar här!
Inflyttningen till min kära sambo var väl inte jättekomplicerad även om det fortfarande finns saker kvar att lösa. Mycket av mina saker finns ju fortfarande på Åland och hur allting ska få plats återstår ännu att se. Det får till exempel bli lite kreativ problemlösning gällande frågan att få plats för alla mina ljud- och musikprylar. Vi har i alla fall fått till en hyfsad kontorslösning vilket är viktigt för mig. Det är inte något jättestort kontorsrum men det var inte min kontorshörna på Åland heller.
Det är snart dags för en Ålandsresa och då gäller det att välja ut ytterligare lite saker som får komma med till Österbotten. Ett hett tips för kallare dagar är väl att mina vinterdäck till bilen borde få flytta in hos oss de också.
Bortsett från fysiska saker som man äger och som behöver förflyttas så finns det ju även mycket annat i livet. Arbete är något som de flesta behöver och för mig var det onekligen nödvändigt för att få ekonomin att gå ihop. För några Lotto-miljoner har det inte blivit ännu även om jag jobbar hårt på den saken.
Många jobb finns inom IT-världen och mina tidigare arbetsplatser har till stor del bjudit på just den typen av arbete. När jag nu sökte jobb så var det inom media, ekonomi eller IT som förutsättningarna och intresset var som störst från min sida. Lyckohjulet snurrade och stannade den här gången på IT-support i Vasa.
Jag har jobbat med otaliga program och system under årens lopp men slumpen ville tydligen att jag skulle jobba mer ingående med det kassasystem som jag använde på mitt förra jobb. Att själv använda ett system och att ge support till andra användare är lite olika saker. Speciellt då ett kassasystem kan användas inom många olika miljöer som ställer olika krav. Man måste helt enkelt både bredda och fördjupa sina kunskaper för att kunna hjälpa alla.
Det kan kännas jobbigt att behöva lära sig mycket nytt men samtidigt är det ju kul att göra nya saker i stället för gamla rutinuppgifter. Jag visste ju vad jag gav mig in på eftersom jag har varit i liknande jobbsituationer tidigare. Mer komplicerade arbetsuppgifter har vanligen en längre startsträcka innan man kan börja köra på auto-piloten. Varje dag lär man sig något nytt och blir bekvämare med uppgifterna. Min grupp har hand om supporten för våra kunder i Sverige. Man får prata med bland annat skåningar, gotlänningar och stockholmare med varierande ursprung. På min arbetsplats pratas det svenska på österbottniskt vis och numera hänger jag nog med rätt bra tack vare min tjuvträning under tidigare Österbottenbesök. Men det pratas även finska vilket jag bara snappar upp lite delvis än så länge. Häromdagen ringde en dansk kund men jag var inte riktigt säker på om han pratade engelska eller danska. Kanske dags att leta upp min kursbok i danska som jag köpte i samband med en Nordens institutkurs för 15 år sedan? Ja många språk blir det så jag antar att det är det här som kallas språkbad!
Nya bekantskaper blir det alltid när man får nya arbetskollegor. Det gör också att man känner sig mer hemma efter ett tag. Vi har ett bra klimat där alla gärna hjälper till med de olika problemen vi får in från kunderna. Det blir många arbetsfrågor som bollas mellan kollegerna men förstås även lite saker av mer privat natur så att man lär känna sina kollegor bättre.
Något annat som är positivt med min nya arbetsplats är avståndet hemifrån. Från huset i Smedsby till arbetsplatsen i Vasa är det drygt sex kilometer. Men det är ju cyklingsbart och cykelvägen är det faktiskt lite kortare och tar mellan 15 och 20 minuter att cykla. Sommartid är det underbart att kunna cykla till jobbet. På Åland hade jag 15-16 kilometer till jobbet så då var jag tvungen att ta bilen eller Vespan. Ja min härliga Vespa har inte blivit österbottning än så länge men jag vill inte göra mig av med den heller. Framtiden för utvisa hur det blir med den saken.
Det är inte så kul att behöva jobba hela sommaren men lyckligtvis finns det en tillflyktsort i villon (stugan) i Köklot dit man kan åka över helgen och få lite semesterkänsla. Midsommaren firade vi givetvis där. Då får man koppla bort alla normala sysslor och bara känna sig fri och vara tillsammans med sin älskade sambo.
Lite socialt liv har också hunnits med så det är inte mycket jag saknat egentligen. Jag trodde att jag skulle åka en del till affärerna och shoppa då utbudet är bättre här jämfört med på Åland men hittills har det inte hänt så mycket på den fronten faktiskt. Men det hör nog mer hösten till. Just nu upplever jag en kanske lite väl varm sommar där temperaturerna faktiskt tenderar att vara något högre än på Åland. Hur det kan hänga ihop vet jag inte då det logiskt bör vara tvärtom.
På Elvisfronten har jag just skickat ut min första tidning som är helt producerad på plats i Österbotten. Då tänker jag på mitt arbete med att sätta ihop den och göra layouten. Annars är de flesta artiklarna som vanligt skrivna av personer på olika orter i Sverige. Den här gången hade jag dock nöjet att få översätta en intervju till svenska som min vän Arjan Deelen gjort med två av Elvis musiker. Han är sedan många år tillbaka bosatt i Danmark även om han ursprungligen kommer från Holland. Det blev med andra ord en riktigt internationell produktion.
Det verkar som att livet rullar på även i Österbotten. Fortsättning följer…
Framtiden är här!
Plötsligt händer det! Elvis himselvis packar och beger sig mot Österbotten ännu en gång. Den här gången skiljer sig dock radikalt mot tidigare gånger. Ja för nu blir jag österbottning på riktigt. Eller det finns det säkert olika åsikter om men i alla fall i den meningen att jag tänker bo och jobba där. På lördag tar jag färjan och förhoppningsvis är då bilen lastad med det mesta som jag behöver och vill ha med mig. Det blir väl några turer till innan jag fått med mig allt som jag tänkt. Men det är inte heller någon panik då man flyttar in i ett hem som redan har allt som behövs för det vardagliga livet.
Det låter nog bra det där med att packa väskan och bege sig ut ur bekvämlighetszonen och möta nya utmaningar i livet. Något som man däremot inte tänker så mycket på förrän man tagit beslutet är just själva flytten. Det gamla hemmet som man lämnar så måste man ordna så att någon tar hand om det fortsättningsvis. Det är en sak som kan lösas på olika sätt. Sedan kommer den riktigt tunga punkten som förstås är att alla grejer som man samlat på sig under årens lopp måste flyttas eller så måste man göra sig av med dem. Jag lovar att det är ingen lätt uppgift om man är som jag och har lite svårt att skiljas från saker. Nu har jag lyckligtvis kunnat lämna kvar det mesta i möbelväg. Småprylarna ska alla flyttas och en liten del tar jag med mig nu. En del saker har jag kunnat städa bort och kastat eller fört till någon form av återvinning. Den delen skulle naturligtvis kunna vara större om man hade mer tid. Jag har inte flyttat på länge så trots en del städningsinsatser tidigare så kunde en mer noggrann genomgång säkert minska volymen lite ytterligare. Nå jag tror att det löser sig ändå. Ja det måste ju det helt enkelt.
Jo jag får återkomma till kvarlämnade grejer senare. Men det finns ju ytterligare något man måste lösa. Det är att få plats för mina saker i det nya hemmet. Överlag torde det gå bra men jag misstänker nog att vissa saker kommer att kräva mer omfattande förhandlingar innan de är lösta.
De senaste veckorna har inte bara inneburit förberedelser inför flytten utan även andra förpliktelser har tagit sin tid. Produktionen av Elvisforums E-tidning fick tidigareläggas för att inte helt krocka med flytten men drog ändå ut lite mer på tiden än jag hade tänkt. Mitt sista sammanträde med kyrkorådet måste få ta en av de dyrbara kvällarna. Likaså en musikkväll med några kompisar som jag inte sett på cirka ett år. Det blev ju som en avskedsfest och den hade jag inte velat missa. Det blir sena kvällar hela tiden och jag känner mig nästan som en robot som går fram och tillbaka. Tydligen en eldriven robot för batterierna är helt slut när tolvslaget infinner sig.