Fastlagsbullens hämnd
Fastlagstisdagen har redan passerat när detta skrivs. Ja den har ”vari å fari” som vi brukar säga. Utfallet av dagen blev nog lite olika beroende på vem man frågar och därför ska vi gå till botten med det hela. Vi som har nära till havet har förstås bättre förutsättningar att lyckas med detta.
Ja alla har inte heller samma förutsättningar att genomföra en lyckad fastlagstisdag. Då kommer vi naturligtvis in på fastlagsbullen. Detta legendariska och mytomspunna bakverk som frestat mången finsmakare genom århundraden.
Vissa har lyckan att få uppleva detta på bästa sätt. Det vill säga serveras minst en färsk fastlagsbulle av god kvalitet på just fastlagstisdagen. Själv misslyckades jag totalt denna gång. Men mer om det senare. Först måste vi titta på själva konceptet fastlagsbulle. Är det klart för alla exakt vad som avses? Nej tyvärr inte! Orsaken är att det finns ett flertal varianter och lokala tolkningar.
När man tittar på hyllan i butiken så kan man förutom den klassiska varianten med mandelmassa även finna fulvarianter med sylt och vaniljkräm! Det är förstås upprörande för det finns ju faktiskt endast en ”riktig” fastlagsbulle och utan mandelmassa är det omöjligt att göra en sådan. När man passerar butikshyllorna och får syn på specialprisskylten för fastlagsbullar så får man först gåshud. Sedan inser man besviket att det handlar om fulvarianter. Jag har dock viss förståelse för de säljansvarigas inställning att dessa inte går att sälja till normalpris. De inköpsansvariga däremot borde straffas för sin dumhet!
Sneglar vi västerut, mot Sverige, så hittar vi inte ens fastlagsbullen. I stället pratar de om semla! De har väl inte råd med grädde och mandelmassa så de kör budgetvarianten. Då duger det ju med smör och ost eller på sin höjd skinka. Sådant som vi äter till frukost alltså.
Enligt sägnen och ett flertal obekräftade källor så var det en viss Semla Lagerlöf som inte hade riktigt rent mjöl i påsen. Hon lade beslag på alla fastlagsbullar själv och spred ut fake news om att man skulle äta semlor på fastlagstisdagen. Därom tvista dock de lärde men de facto råder det viss oklarhet i vad svensken menar med semla. I Finland är saken dock klar hur det ska vara.
Trots att fastlagsbullar hade funnits tillgängliga ett tag så hade jag inte fallit för frestelsen tidigare. Jag sparade mig för den stora dagen helt enkelt. Men när dagen kom så stod jag där utan vare sig fastlagsbullar eller ens några fattiga semlor. Ännu en gång hade jag missat årets viktigaste dag. Eller jag missade ju inte dagen utan snarare den viktigaste komponenten. Först när jag kom hem efter arbetsdagens slut så insåg jag vilken dag det var och vilket stort misstag som skett.
En fastlagstisdag utan fastlagsbulle är ju liksom ingenting. Vad skulle jag göra? Desperationen ledde till kriminella tankar såsom att göra inbrott hos grannen och länsa kylskåpet på denna dyrgrip. Men troligtvis var grannen hemma och det hela skulle utveckla sig till ett regelrätt rån.
– Livet eller fastlagsbullarna! föreställde jag mig säga till den stackars oskyldige grannen. Nej det vore nog inte så bra. Grannen är ju snäll och trevlig. Kanske han skulle skänka en bulle om jag frågade snällt? Hur skulle jag själv göra? Jag insåg då att ingen vettig människa frivilligt avstår från sin fastlagsbulle. Troligen inte ens om han har två.
Jag fick huvudvärk av mitt dilemma. Den lokala affären hade hunnit stänga och säkerligen fanns det ändå inget kvar där. En promenad är alltid bra för att lugna sina sinnen så jag begav mig ut i den friska luften. Min vanliga runda går runt det närliggande bostadsområdet och jag beslöt mig för att det var ett bra val även denna gång.
Då jag kom fram till bostadsområdet så valde som vanligt den lilla gångvägen från parkeringen vid ett hyreshus fram till en intilliggande gränd. Just där, mellan parkeringen och gränden där det åter blir väg, så saknas gatubelysning så det är rätt skumt när man promenerar dessa cirka 20 meter. Jag hade kommit ungefär halvvägs då jag fick syn på en man som kom från det andra hållet. Det var bara en svart siluett men jag såg att han höll något i den ena handen. Då fick han syn på mig och backade långsamt ut från gångvägen. Han verkade vara rädd om det han höll i. Det såg ut som att han höll en bricka i sin vänstra hand. Med tanke på att gångvägen var täckt med snö och den närmast vara att betrakta som en liten smal stig så var han säkert rädd för att snava om vi möttes där.
Så möttes vi och mannen hälsade glatt:
– Hej hej! Jag är på väg på kaffe med lite fastlagsbullar.
Min blick sökte sig snabbt till brickan och då såg jag att den var helt täckt av fastlagsbullar. Det var säkert minst tio stycken. Jag kände att min mage gjorde en dubbel volt. Benen vek sig nästan och saliven blev ymnig. Det var som att uppleva en närkontakt av tredje graden med ET.
– Vill du ha? frågade mannen vars ansikte jag inte kunde urskilja i mörkret.
Jag började svettas och pulsen var skyhög. Det måste vara någon form av kuggfråga tänkte jag utan att lyckas få fram något svar på frågan.
– Njaa… började jag säga då jag kom att tänka på den ryske regimkritikern Navalnyj.
– Nej, ta dem själv du! svarade jag sedan och satte fart framåt igen. Pust, räddad från matförgiftning var allt jag kunde tänka.
Väl hemma kunde jag inte tänka mer på fastlagsbullar den kvällen.
Men skam den som ger sig. Jag tänkte på alla lokala variationer och beslöt mig för att hämnas. Ja det handlade om fastlagsbullens hämnd. En fastlagsbulle förtjänar att ätas. Nu skulle de få igen för gammal ostsemla. Helt sonika lade jag upp min ondskefulla plan och när fredagen infann sig så började jag att verkställa den.
Iklädd stor jacka och med munskydd som täckte ansiktet så smög jag likt en elak vessla in till affären. Jag närmade mig kyldisken och tittade diskret åt båda håll. Snabbt som blixten rusade jag fram och tog tag i ett paket och fortsatte sedan snabbt bakom nästa hylla. Jag flämtade ansträngt och lyfte lite på munskyddet för att få luft samtidigt som jag kontrollerade att ingen hade sett mig.
Jag lyckades hålla masken på plats när jag betalade i kassan. Förnöjt begav jag mig åter hem till byn. Nu var det bara att vänta. Få eller ingen kunde väl då ana vilka följder detta skulle få.
Jag vaknade upp till en härlig lördag. Och det skulle bli bättre. Nu ska vi bryta mot lagen fnissade jag när kaffekokaren väste till. I köksskåpet stod en medbrottsling som jag snabbt bjöd in till hämndaktionen. Han var vit och märkt med texten ”för det goda mötet”. Det var ju helt genialiskt, tänkte jag. Det var som att ödet hade spelat fram till just den här stunden. Allt hade bara fallit på plats.
Jag stämde upp med kamprop som: – Tiden är kommen! Bullen är mogen! Dags att skörda!
Den vita muggen, som redan hade lagt beslag på större delen av kaffet, stämde in med: – För det goda mötet!
– Nu tar vi dom! skrek jag besinningslöst ut så att grannarna säkert undrade vad som var på gång.
Kylskåpsdörren öppnades. Asken lyftes försiktigt ut och lades på bordet. Jag öppnade med varsam hand. Köket verkade lysas upp av någon högre makt eller väsen. I den stunden kände jag mig antagligen precis som Moses gjorde då han mottog de tio budorden.
Sedan hände det! Vadå? Det goda mötet naturligtvis! Mandelmassan förgyllde smaklökarna och grädden fastnade på näsan. Jag hade gjort det. Det var fastlagslördag! Hämnden var ljuvlig och segerns sötma fyllde mina sinnen. Det var som en utomjordisk upplevelse. Det fanns bara en sak kvar att göra. Med min vänstra hand så höll jag upp fastlagsbullen framför mig och sade:
– Ät på den du ET!
Springsteens fyllekörning: Dancing in the dark - del 1
För några dagar sedan så läste jag en uppseendeväckande nyhet i amerikanska media. Nyheter om The Boss – Bruce Springsteen brukar ju kännas både positiva och intressanta. Han är ju en av de riktigt stora artisterna som även lyckats nå fram till mig. Den här gången var det dock inga roliga nyheter. Nej det hela kändes som ett svek mot alla fans av herr Springsteen.
En del vet förstås vad jag tänker på medan andra kanske fortfarande är lyckligt ovetande. Jo vår idol ska nu upp i rätten på grund av att han varit rattfull! Det låter helt främmande att det skulle ha hänt tycker både jag och många andra som möts av denna tråkiga nyhet.
Vad hände egentligen? Ja man kan läsa att Springsteen i november varit ute och kört sin Triumph motorcykel och stannat till i en nationalpark vid kusten norr om New Jersey för att diskutera med en grupp fans. I samband med detta drack Bruce tequila och enligt egen utsago så hade han druckit två shots under de senaste 20 minuterna då en till fots patrullerande parkpolis arresterade honom.
Springsteen påstås ha luktat alkohol, varit vinglig och inte gjort nykterhetstesten på korrekt sätt. Han hade även vägrat att göra blåstest. Polisen hade bevittnat när Bruce svepte ett glas tequila och sedan satte sig på motorcykeln och startade den. Den 750 milliliters flaska som shoten hällts upp från var då alldeles tom. Till saken hör även att det var förbjudet att dricka alkohol på parkområdet.
Omslagsbilden på albumet The Rising visar en suddig Springsteen. Det är knappast så vi vill föreställa oss honom.
The Boss är anklagad för att ha kört påverkad, vårdslös körning och att ha druckit alkohol där det inte är tillåtet. Det är förstås föga smickrande för den 71-årige Springsteen som borde ha vetat bättre.
Ryktesvägen påstås två personer nära Bruce ha sagt att idolen haft 0,2 promille i blodet vilket är under den i staten tillåtna halten om 0,8 promille. Vi lär få höra mer detaljer i detta fall men det är förstås redan nu en väldigt tråkig historia som knappast blir bättre.
Jeeps Super Bowl-reklam som Bruce medverkar i har nu stoppats av förklarliga skäl. Sådant händer ju när stjärnor gör bort sig. Då vill inte företag kopplas ihop med sådant eftersom det påverkar deras image.
Vad säger jag om denna händelse? Det är förstås beklagligt och närmast oförlåtligt att en så stor förebild och uppskattad musiker beter sig så här illa. Det kommer att få konsekvenser för hans karriär och hur han uppfattas. Han är förstås inte den enda stjärnan som lyckas med sådana här dumheter men kanske ändå en som man förväntade sig att inte skulle göra något sådant. Tyvärr är det många fans som försöker försvara honom med att det inte var så farligt. Då inser man inte hur allvarligt sådant beteende är.
Dancing in the dark är för övrigt en av mina favoritlåtar med Bruce men det här var verkligen ingen hit. Så Bruce sluta att dansa i mörkret!
Missa inte del 2 av Dancing in the dark....
Mello - Vilket trams Danny Saucedo!
Ibland bryter man sina löften. Det kan vara ett livsavgörande steg eller så kan det vara helt obetydliga saker. Nu gjorde jag det själv. Var det livsavgörande? Det beror på hur allvarligt man tar på saken.
Vi backar bandet lite innan vi går in på sveket. Kvällen inleddes på bästa sätt då den närmaste släkten samlades för att fira min brors födelsedag. Det gjordes genom ett restaurangbesök i Mariehamn. Förutom gemytlig stämning och en, enligt uppgift, fullbokad restaurang så bjöds som väntat på bra mat. Med tanke på pandemin så händer det sällan att man kan uppleva sådant så det kändes rätt speciellt.
Bröder på restaurang som skrattar åt fotografen
Det skulle väljas förrätt och när de flesta verkade vilja ha Toast Skagen så funderade jag på de gratinerade sniglarna. När den munskyddsförsedde servitören kom för att ta upp beställningarna så var det toasten som verkade vara det enda valet. Jag funderade snabbt och ändrade mig så att även jag föll för det berömda grupptrycket och beställde samma rätt. Då måste jag ändå dryfta för servitören att jag hade övervägt sniglarna. Han svarade då att sniglarna kunde han verkligen rekommendera. Ja vad gör man då? Jag ändrade mig naturligtvis och återgick till det första valet.
Jag har tillsammans med min flickvän upplevt underbart goda sniglar ett par gånger så det var ju onekligen ett lockande alternativ. Senast var det på en restaurang i Vasa som det mumsades sniglar. Nå nu var det dags igen då. Tyvärr utan min flickvän som den här gången samtidigt befann sig på ett annat födelsedagskalas. Kanske var det också därför som dessa sniglar inte smakade riktig lika bra?
När det gällde varmrätten så brukar det ofta bli ett och samma val när jag besöker just denna restaurang. Med tanke på att det var länge sedan senast så föll jag till föga ännu en gång och beställde således, precis som vanligt, den ryska kryddoxen! Husets röda vin till detta och vad mer kan man begära?
Efter en lång och trevlig middag så kommer jag hem och det är ju då det händer. Vadå? Jo att jag bröt mitt löfte. Kanske inget att gråta över men det handlade om den svenska melodifestivalen eller Mello som de flesta säger nuförtiden.
Förra året så lovade jag mig själv att aldrig mer se på denna patetiska och löjliga musiktävling. Det var nog samma löfte som jag avlade året före det och kanske till och med året före det året också! Hur som helst så slogs TV:n på och det första avsnittet av årets Mello drog igång. Ja bara detta att man ska ha flera deltävlingar så att man garanterat ska bli tvingad att höra en massa dyngmusik som borde ha gallrats bort innan man ens började fundera på vilka artister som skulle framföra dem.
Programledarna är en punkt som irriterat mig oerhört de senaste åren. Något geni på SVT tycks ju vara övertygad om att ju fler och tramsigare programledare som man lyckas trycka in i programmet så desto bättre borde programmet bli! I min bok så har programledarna vanligen varit sämre än artisterna och kanske tanken också varit att man då ska tycka att artisterna är oerhört bra? Jag vill oftast börja gråta när jag ser på eländet men har hända följt det hela i hopp om att det plötsligt ska ske ett underverk. Fast vad skulle egentligen kunna rädda den showen? Det vore väl bara om Elvis återuppstod och skakade på ”the Pelvis” så att programledarna svimmade och fick köras iväg med ambulans och alla Mello-artister blev rädda och gråtande sprang hem då de insåg att de inte skulle kunna tävla med Kungen…
Något underverk hände inte den här gången heller får jag väl understryka. Men på den positiva sidan var att programledarna gjorde ett bra jobb. Det var Lena Philipsson och Christer Björkman som axlade rollerna den här gången. Jag har aldrig varit något stort fan av dessa två tidigare men på något märkunderligt vis så framstod de som både seriösa och underhållande. Ja ett rejält lyft jämfört med många av de flamsiga ”förmågor” som stått i dessa roller de senaste åren. Det kan ju också vara så att man sparkat tidigare manusförfattare och tillsatt en med mer talang den här gången. Jag får väl också erkänna att Lena Philipsson kan vara en riktig entertainer och har talang för det. Björkman kändes inte heller lika torr som jag brukar tycka att han är.
Nåja det handlar ju ändå sist och slutligen om musiken. Hur var den då? Jodå det fanns faktiskt en del variation även om del som vanligt kändes rätt slätstruket. På den positiva sidan var också att det inte medverkade någon svensk medelmåttig förorts-hiphop-rappare utan sångröst i just denna deltävling. Det brukar annars vara lag att en sådan måste finnas med. Det är förvisso inget fel att ha med denna genre men låt det i så fall vara åtminstone lite kvalitet på deltagande bidrag.
Danny Saucedo var sist ut i den första deltävlingen men blev inte sist resultatmässigt.
Jag fick direkt två favoriter eller ska jag säga två bidrag som jag trodde skulle nå framgång. Det var Arvingarna och Danny Saucedo. Arvingarna körde förstås på lite dansbandsstuk men med lite old fashioned melodifestivalsfeeling och ett snyggt och väl inövat framförande. Jag tippade först på att de skulle komma till andra chansen för det var tätt gällande andraplaceringen för den moderna popmusiken som ungdomarna röstar på. Men sist i deltävlingen kommer Danny loss i en riktigt tramsig låt som har ett härligt groove som fastnar ganska omgående. För mig tar det ändå en minut innan jag inser att här har vi onekligen en finallåt. Det skulle faktiskt kunna vara en vinnare i Sverige även om det är omöjligt att säga innan man har hört alla bidrag.
Danny plockar förstås majoriteten av rösterna hos de unga. Det ger då Arvingarna chansen att glida upp och direkt gå vidare då de säkerligen har stort stöd bland den lite äldre publiken. Min känsla och tippning höll alltså. Kanske hjälpte det till att jag uppfattade kvällens program som ovanligt underhållande.
Beträffande fortsättningen med övriga deltävlingar så lovar jag ingenting. Mitt löfte var egentligen att jag åtminstone inte skulle se deltävlingarna utan att det räcker med Mello-finalen. Om jag nu alls ska se något av detta spektakel. Jag var även tveksam inför det faktum att det inte finns någon publik på plats. Men även där får jag krypa till korset och erkänna att det fungerade trots allt.
Till er som vågar vägra Mello så hyser jag största beundran. Själv är jag svag och hoppas fortfarande på det där underverket…
Kärlek och corona
Det är fredag och lugnt på jobbet. På något sätt tickar timmarna ändå förbi och det blir lunchdags. Jag och chefen har en inbokad lunch med en leverantör från fastlandet så vi måste bege oss från jobbet.
Jag parkerar i det underjordiska garaget och hoppar raskt ut ur bilen utan att ens tänka på någon parkeringsskiva. Snabbt rusar jag uppför trappan till gallerian. Jag tar ett varv runt i gallerian för att se om jag kan lokalisera vår lunchdate. Det är inte speciellt ofta som jag åker in till centrum numera. Därför hinner det ibland dyka upp nya affärer medan andra försvinner och dyker upp på andra ställen. Så är det också den här gången noterar jag då jag får syn på en obekant affär. När jag tittar vidare på människorna omkring mig så inser jag att jag inte har något munskydd. Men ska jag springa tillbaka till bilen och hämta ett? funderar jag medan jag vandrar vidare.
Jag står snart utanför restaurangen och inser att det vore ganska idiotiskt att ta på sig ett munskydd när man ska äta lunch. Jag skrattar inombords åt mig själv. Sedan dyker chefen upp och strax därefter hör vi en välbekant röst bakom oss.
Ja lite lax ska nog smaka bra tänker jag när blicken sveper över menyn. Mycket riktigt! Maten smakar utsökt och i gott sällskap och med blandad konversation om livet på Åland respektive fastlandet och lite affärsprat så förflyter en timme väldigt snabbt.
Det är lite lustigt hur livet kan bli. Min affärskollega från Åbo har flickvän på Åland medan jag har flickvän på fastlandet. På det viset så har vi ett likartat problem eller svårighet. Jag berättar för honom att just idag ska jag, efter lunchen, ta färjan till Åbo för att åka vidare upp till Österbotten. Min affärskollega ska samtidigt passa på att stanna kvar på Åland hos sin flickvän över helgen. Efter lunchen skyndar han sig iväg till nästa affärsmöte han har inbokat medan jag styr bilen ner mot hamnen för att köra ombord på Viking Grace för att åka vidare mot Åbo.
Man kan ju tycka att det hade varit enklare att träffa en flickvän på samma ort där man själv bor. Men man styr inte över ödet och man vet aldrig var man finner kärleken. Det kan bli en riktig utmaning när hjärtat säger en sak och förnuftet lönlöst säger en annan. Vem har sagt att livet ska vara enkelt och färdigt serverat? Nej lite utmaningar behövs nog. Jag är inte den som ger upp när det blir lite uppförsbacke – eller några hundra kilometer upp till Österbotten.
Går inte flyget så kan man ta sparken till Österbotten! Utan munskydd!
En annan utmaning i det dagliga livet är förstås coronan. Den sätter käppar i hjulen för många saker. Nu har vi levt med viruset ett år och vi har väl delvis vant oss men bekväm blir man nog aldrig med situationen. Ofta medför detta osäkerhet runt alla framtidsplaner. Såväl i kärlekslivet som i andra sammanhang. Ja pandemin har ju ställt till det för många företag och folk permitteras och sägs upp. Då får man vara glad att man överhuvudtaget har ett jobb. Att hitta något annat är inte direkt enklare nu när coronan härjar i världen. Företagen anställer bara om de absolut måste. Utannonserade jobb sköts på framtiden då pandemin slog till för ett år sedan.
Elvisföreningen som jag är med i gick nyligen ut med att den årliga Elvisfestivalen, som ställdes in förra året, kommer att flytta till en annan ort. Givetvis kommer kritik från olika håll då det geografiska avståndet ökar för många trogna besökare. Där har vi avståndet som en svårighetsfaktor igen! Vissa människor säger att coronahotet kommer att tillintetgöra även detta års festival. Det kan vi omöjligen veta i det här läget förstås. Ska man bara ge upp och lägga ner för att det kan bli problem? Nej vi planerar vidare för man måste ju vara positiv och tro att det går att förverkliga. För gör man inte det så finns det ju ingen chans alls att det förverkligas.
Samma sak gäller kärleken. Ska man ge upp bara för att man ser något hinder på vägen? Eller kan man välja att tro på målet och jobba vidare mot det? Frågar man mig så är det bäst i alla lägen att låta det positiva få en chans jobba vidare mot målet även om inte alla lösningar finns på plats ännu. När man kommer fram till den önskade punkten så kan det ju bli succé. Det heter ju tro, hopp och kärlek för att de sakerna ofta hänger ihop.
Mer vinter i Österbotten än på Åland
Så när jag inte längre kan ta flyget så tar jag färjan och jag kör bilen 330 kilometer för att få någon dag tillsammans med min kärlek. Sedan åker jag samma väg tillbaka. Jag gör sedan om samma sak igen om några veckor och varje gång kommer jag lite närmare målet. Jag ser det inte riktigt ännu men kanske bakom nästa krök. Och kanske närmar sig även slutet för pandemin så att alla kan få en bättre tillvaro snart.
Panik till Österbotten
Några dagar före julafton så drabbas jag alltid av panik då julstressen lägger i högsta växeln. Det kan verka som dålig planering men jag vet inte om det är bara det. Det är alltså samma sak varje år. Plötsligt har månaderna och veckorna som låg framför oss fram till jul bara försvunnit. Hur det går till vet jag inte men ungefär en vecka före julaftonen så brukar jag märka det.
Jag hatar julklappar. Ja det är sjukt stressande och frustrerande att försöka hitta på något till de närmaste som man bör ge något. Ingen önskar något eftersom alla redan har allting de vill ha. Åtminstone inom rimliga ekonomiska gränser. Vore jag miljonär kanske det skulle vara lättare? Bara att ge bort några Ferrari… eller skulle det vara Lamborghini? Eller är det Tesla som gäller nu??? Nja kanske det inte skulle vara lättare trots allt…
I år så har vi även pandemin som gör att man inte bör springa omkring i alla affärer alltför mycket. Även om jag som vanligt var sent ute så tänkte jag försöka att inte göra som det alltid blir för min del. Det vill säga att springa omkring och leta i samma affärer flera gånger innan jag till sist ändå köper en massa presentkort som känns som en dålig och löjlig nödlösning. Att vara tvungen att använda ansiktsmask och knappt kunna andas gjorde inte saken roligare på något sätt. Glasögonen immar igen så fort jag sätter på mig en mask. Varför slutade jag att använda kontaktlinser frågar jag mig ofta när allt jag ser framför mig är ett grått fuktigt dimmoln.
Jag har inte heller fler att köpa julklappar till än de flesta andra utan troligen färre. Likväl är det så svårt. Om någon frågar mig om vad jag önskar i julklapp så är det förstås samma sak. Jag har ingen aning och jag önskar inget speciellt. Varifrån kom den där dumma traditionen med julklappar? En gång kanske det fungerar att hitta på något men varenda år tills man trillar av pinn?
Den där berömda julfriden ser jag inte röken av när det ska stressas fram julklappar och samtidigt ska man hinna göra en massa annat. Som att lyssna på julmusik med Elvis! Lite julmusik har faktiskt en lugnande effekt mitt i allt kaos. Synd att man inte hinner pröva på det så mycket. Naturligtvis så är det även full fart på jobbet så att man knappt hinner gå hem och det bidrar säkert också till den goda upplevelsen.
I år blev det att resa till Österbotten och det var ju trevligt men det gjorde schemat än mer stressat då jag dessutom måste få ledigt från jobbet, boka färjor och packa. Det var förstås osäkert in i det sista vilka dagar jag kunde ta ledigt från jobbet. Tack vare coronan så fanns det ändå platser på färjorna när jag bara någon dag före resan bokade. Tallink ville dock ha över 200 euro för en enkel bilresa tillbaka så totalsumman för den bokningen överskred budgeten konstaterade jag. Viking hade något humanare prissättning just den dagen så bokningen blev ungefär hälften så dyr i jämförelse. Man vill ju även lämna hemmet i skick så att man inte möts av något kaos när man kommer hem. Ja typ äckliga sopor som stinker, döda blommor och elektriska apparater som är på som det kan hända något med. Mycket att tänka på innan avförd alltså.
Till sist ordnade det sig med julklappar och det var en kväll kvar att ta det lite lugnare på inför resdagen. Eller nej naturligtvis blev det inte så. Det skulle ju fortfarande packas och fixas hemma. Jag hann bara hem då min bror plötsligt dök upp och vi skulle köra lite fakturering för hans firma. Precis vad jag behövde! När natten närmade sig och vi inte verkade vara i närheten av att vara färdiga fick jag börja ta vara på lite tvätt som hängt på tork och packa ner kläder för resan. Emellanåt så knappade jag in lite olika siffror på fakturorna. Det började verka som att sömn inte skulle hinnas med den natten. Men vem behöver egentligen vila när man kan köra 180 rätt in i väggen?
Nåväl efter en kort natt och en lång färje- och bilresa så blev det en underbar jul och likaså en härlig nyårsafton. Tempot gick ner med närmare 200 procent. Snö fanns det också i Korsholm så det kändes som att jag hamnat i någon sorts drömvärld.
Nu är jag sorgligt nog tillbaka på ön där corona-incidensen för närvarande är högst i Finland. Jag drömmer redan om att åka tillbaka till Österbotten där jag trivs så bra.
Knockout i valfusk
Det händer mycket i världen just nu. Ja coronan har gjort en föga efterlängtad comeback. Ingen hit direkt men på motståndarsidan har inte bara en utan flera vaccinkandidater radat upp sig och är snart redo att ge sig in i matchen. Det blir knappast knockout i första ronden utan det blir nog ett flertal ronder och kanske flera matcher också innan finalen är inom räckhåll.
En annan som gjort comeback och, för ovanlighetens skull, inte lyckades med knockout var den nu 54-årige Mike Tyson som gick sin första match på 15 år! Det var en uppvisningsmatch som inofficiellt dömdes som oavgjord vilket berodde på att det handlade om välgörenhet. Men troligen smäller det snart till igen för vem kan tro att Tyson skulle nöja sig med endast en match efter att ha tränat upp sig igen?
Smällar på närmare håll blev det när Viking Lines fartyg Grace gick på grund när hon i hårt väder skulle backa in i Mariehamns hamn. Efter att hon hade svängt runt kom kraftig vind som knuffade henne på grund. Lyckligtvis blev det inga större skador och passagerarna kunde komma av följande dag. Men att något sådant skulle hända kort efter att samma rederis fartyg Amorella gått på grund var ju ytterst osannolikt. Då var det ett tekniskt fel har utredningen visat så det var i alla fall olika orsaker. Men grundstötningar med så här stora fartyg brukar ju sällan inträffa när de följer de bekanta farlederna. Eftersom coronan påverkat färjetrafiken så fanns ändå andra fartyg att sätta in då olyckan var framme.
I USA avgjorde coronan presidentvalet. Ingen kan väl påstå att Joe Biden som mest lyste med sin frånvaro hade en bra valkampanj. De flesta vet nog inte ens hur hans valprogram sett ut. President Trump körde sin vanliga taktik men har ju behandlat viruset på ett mindre lyckat sätt. Lite mer diplomatiska uttalanden kunde ha gjort underverk för hans del. I januari tar Biden över och ett par förändringar blir det för Biden och Trump har nog inte varit överens om så mycket. Åtminstone är det väl den uppfattningen som man har kunnat få. Bidens politik har nu närmast bestått av att han är emot Trump så det blir intressant att se vad han kan ändra på. Kan han ens ändra på så mycket? Trump kunde inte ändra på allt han ville heller. Det är ju inte bara presidenten som har makten.
Trump har försökt komma åt valfusket i tron om att han själv kan vinna på detta sätt. Domstolarna har dock dömt ut hans försök hittills. Följer man media här hos oss så sägs det att det inte kunnat presenteras några bevis. Om man i stället följer amerikanska media så framgår det nog ändå att fusk och felaktigheter förekommit. Dock inte i stor skala så att man skulle tillåta Trump att gå vidare. Det blev även nej till Trump när det handlade om 10.000 röstsedlar som kunde ha förklarats ogiltiga då de var felaktigt ifyllda. Men domstolen konstaterade i sin dom att rösterna var visserligen felaktiga men det var viktigare att personernas röster räknades.
De gör på ett lite annat sätt i USA kan man snabbt konstatera gällande det mesta runt valet. I Finland skulle vi vara betydligt noggrannare. Det är ju väldigt nog bara med att siffrorna skrivs på rätt sätt. Dock röstar de om många olika saker i samma val i USA så bara där blir det helt annorlunda. Det är alltså inte bara på president man ska rösta utan även i många andra frågor. Kanske praktiskt att göra på det sättet men frågan är om det faktiskt är bäst att göra så? Nu ska Trump försöka komma till högsta domstolen med valfuskandet. Det är osannolikt att det lyckas på något sätt som skulle göra någon skillnad. Andra röster som hörts har sagt både att det varit det säkraste valet någonsin medan andra sagt att det alltid fuskas i valen.
USA är extremt på många olika sätt och det tycks bara bli värre. Jag är glad att jag bor i Finland även om vi har våra egna problem. Fast största problemet just nu delar vi ju med hela världen.
Förra veckan deltog jag i kyrkorådets sammanträde och den här veckan blir det kyrkofullmäktige. Där hanterar vi frågor som är lite lättare att lösa och ha kontroll över. Naturligtvis finns det en del utmaningar där också även om det är på en lite lägre nivå.
Mer musik till folket
Ofta går jag och drömmer om att jobba med TV och video. Räddningen är väl att jag kan leka lite hemma ibland för att bli av med den värsta abstinensen. Jag spelar aldrig datorspel utan föredrar att använda datorn till att hålla på med video som jag tycker att är mycket roligare. Speciellt musik i videoform är som en drog för mig.
Nu blev det ett litet program igen. Det skulle ha kommit i somras var tanken ursprungligen men sedan har det bara skjutits på framtiden. Det har länge varit klart till 90 procent kan man nog säga. Dvs idén/manus och inslagen har varit nästan klara. Att filma presentationen är egentligen bara att rigga och filma. Det är sedan den roligaste delen börjar med att sammanställa allting. Första programmet som var ett litet pilottest hade för dåligt ljud i studion men nu är detta åtgärdat med en ny mikrofon. Den visade sig fungera både enkelt och bra precis som jag hade hoppats. Det finns fortfarande ett par saker som bör förbättras men som hobby kanske det fungerar nöjaktigt. Hade det varit ett betalt beställningsjobb så hade jag inte varit nöjd utan troligen gjort om det. Då menar jag förstås studiodelen men jag tänker inte gå in närmare på det för det märks ju ändå.. Inslagen är jag nöjd med då den ursprungliga kvaliteten lämnade mycket att önska och det bara kan förbättras så mycket efteråt.
Nu i coronatider så finns det inte så mycket att filma så då passar det ypperligt bra att dyka ner i videoarkivet och återupptäcka gamla inspelningar som jag inte gjort något med tidigare. Förr var det ju i princip omöjligt att göra ordentliga redigeringar. Det spelade ingen roll att jag ofta under olika filmningarna tänkte på hur man skulle kunna klippa materialet när tekniken ändå inte fanns då. Den teknik som fanns var inte bra och inte åtkomlig för någon som inte hade en smärre förmögenhet att spendera på något som bara TV-bolag sysslade med. Idag kan nästan vem som helst syssla med videoredigering hemma. Det är nästan bara kunskap och intresse som krävs. Ska man ha bra grejer så kan det ändå kosta hur mycket som helst men det är i alla fall möjligt att göra grejer även med en mindre budget.
Musik är alltid kul och i det här programmet finns det tre musikinslag. Det första från 1990 i dålig VHS-kvalitet. Nummer två är från 1999 filmat med en Video 8-kamera men ljudet på platsen var inte det bästa och det var utomhus. Det tredje inslaget är från 2004 så bilden från en DV-kamera är rätt trevlig men ljudet i lokalen var tyvärr inte heller där optimalt av någon anledning. Jag har dock gjort justeringar både för ljud och bild i olika omfattning för att göra materialet mer njutbart.
Och här kommer Musikarkivet del 2:
Man kan även hitta det direkt på YouTube om man söker på Elvis Ahlgren och Musikarkivet
Corona-leken
Då har det hänt igen! Jag har åkt färja trots både Estonia och coronavirus.
För ovanlighets skull så åkte jag den här gången med Silja/Tallinks Baltic Princess. Resan gick som vanligt till Åbo innan den fortsatte med bil vidare till Österbotten. Lite bättre tidtabell för färjan och faktiskt även något bättre pris jämfört med den röda konkurrenten. Så var det i alla fall den här gången även om jag tidigare har upplevt prisbilden omvänd. Minimala skillnader men varför inte välja det bättre alternativet och samtidigt få lite omväxling, sade jag till mig själv då jag bokade på nätet.
Det blev ju inte direkt någon party- eller nöjesresa då jag stängde in mig i hytten. Dessutom hade jag hytt på både dit- och hemresan för att undvika onödiga risker med tanke på coronaviruset.
Jag spenderade ett par underbara dagar i Korsholm men även där blev det att försöka undvika alla onödiga sociala kontakter. Handla mat måste man ju så då blev det att dra på sig ansiktsmasker. Det kändes lite ovant eftersom detta inte blivit så vanligt på Åland ännu. I de affärer som vi besökte så hade nog 99% av kunderna anammat denna åtgärd för att skydda sig. Förra gången jag var i Korsholm och Vasa så var det inte alls lika vanligt. Nu ska man i alla fall använda ansiktsmask på ställen där det kan vara svårt att hålla avståndet. Inte så märkligt egentligen och man vänjer sig fort. Man skulle ju vilja att alla skyddar sig och andra genom de olika åtgärder som man själv kan vidta. Men om 99% i Korsholm använder ansiktsmask och 1% på Åland gör detsamma så har vi ju faktiskt 100% i hela landet och det är ju faktiskt inte så dåligt!
Det var ju redan när jag körde ombord på färjan i Mariehamn som jag hade dragit på mig en ansiktsmask. Från bildäck och upp några våningar till min hytt så var det definitivt läge att skydda sig lite mer i de trånga korridorerna. Masken jag hade var lite väl tät tyckte jag. Lite mer luft hade den gärna fått släppa igenom. Det kändes ungefär som när jag prövade att dyka med syrgas för första gången. Lite panikartat när känslan av att jag inte fick någon luft infann sig. Men när man lugnar ner andningen lite så fungerar det bättre. Det var inte heller någon höjdare att ha glasögon på sig samtidigt. Glasögonen immade igen på två sekunder och sedan såg jag ingenting. Ingen syre och ingen syn är inte det bästa tillståndet man kan befinna sig i. Givetvis är det ingenting jämfört med att drabbas av svår corona så jag ska väl inte klaga. Lyckligtvis har jag ingen egen erfarenhet av att insjukna i corona men jag har förstått att det kan vara rätt hemskt om man har otur.
Som sagt så var det tvunget att ta på sig en ansiktsmask då vi skulle handla lite. Det är ju förenat med viss risk att besöka en affär men för att få lite extra spänning då vi inte hittade rätt typ av lampa hos den första så passade vi på att besöka totalt tre affärer i samma ärende. En del måste bara leva farligt! Eftersom vi hade tur och inte lyckades utsätta oss för ännu större risker i samband med dessa utflykter så kände jag mig tursam och passade på att lämna in en Lotto-kupong. Kanske blir det tur i kärlek, tur i corona och tur i Lotto? Trefaldig tur måste vara bästa turen så kanske den infinner sig precis nu, tänkte jag när jag betalade. Oddsen för trefaldig otur var ju faktiskt lägre eftersom jag redan hade tur i kärlek. Sedan brukar ju sällan tur i kärlek och tur i spel sammanfalla så jag har inte kontrollerat Lotto-resultatet ännu. Det kan ju vara kul att få hoppas lite grann ett par dagar först. Självfallet är jag mest nöjd med tur i kärlek så egentligen är det omöjligt för mig att förlora. Men en liten bonus på några miljoner skulle förstås kunna göra gott för förutsättningarna för kärleken. I alla fall när man bor på två ställen så långt ifrån varandra.
När vi befann oss i den första av de tre affärerna så mindes jag en lek som jag brukade leka tillsammans med mina bröder då vi som barn åkte bil. Ja att räkna bilar av ett visst märke eller en viss färg har väl de flesta gjort någon gång. Jag vet inte om någon sysslar med den leken numera men just den här dagen skulle man ha kunnat spela en liknande lek. En uppdaterad version skulle man kunna uttrycka det.
För ett åländsk öga så kändes det lite exotiskt att vandra bland butikshyllorna och överallt vara omgiven av människor med ansiktsmasker. Vi såg rätt roliga ut själva iklädda gröna masker som påminde om sjukhusmiljön. Där gick flera med helsvarta masker som såg lite skrämmande ut. Vita masker och rosa masker. Mönstrade masker. Ja det fanns många varianter. Och där kom någon gående med ett kaffefilter över näsan och munnen! Eller var det en faktiskt en riktig mask? Plötsligt såg jag potentialen till en modern variant av billeken. Räkna masker av en viss sort helt enkelt. Ja det går att förena nytta med nöje även på detta område! Frågan är bara hur man sätter reglerna så att en vinnare kan utses? Kanske kunde man ställa sig i en gång i affären och räkna maskerna som passerar. Och om det kommer någon utan mask så tappar man alla poäng och får börja om från början. Ja men det var ju en lysande idé! Visserligen så måste man försöka hålla avstånd också så spelplanerna begränsas något. Men det finns nog massor av större affärer, gallerior, bibliotek, museum osv som lämpar sig väldigt bra för Corona-leken!
Nu vet ni vad ni kan roa er med. Kom ihåg att man inte får räkna sin egen ansiktsmask. Eller får man? Jag funderar på att skaffa en ansiktsmask med Elvis-motiv som jag har sett reklam för. Men det är väl kanske inte någon vinnarmask om man ska räkna flest av samma sort. Fast det går ju alltid att vända på reglerna. Till exempel kan man ju räkna de masker som man ser minst av under en timme. Då skulle nog en amerikansk Elvis-mask ligga rätt bra till. Ni ser man kan variera spelet en del. Kör flera olika ”banor” under en viss tid. Uttrycket ”sluta maska!” får nog en helt ny innebörd! Jag måste nog ta patent på Coronaspelet… eller va? Coronaspelet? Det låter ju väldigt bekant på något sätt… Äh jag får väl kasta idén i papperskorgen i alla fall. Får man förresten kasta masken i en papperskorg eller måste den behandlas på något särskilt sätt?
Till botten med Estonia
Det har varit mycket om gamla Viking Line färjor den senaste tiden. Ja alla i både Finland och Sverige har nog hört att Viking Lines fartyg Amorella gick på grund när fartyget kom från Åbo och var ca en timmes färd från Mariehamn. Därifrån skulle fartyget sedan fortsätta mot Stockholm.
Sedan fick bogserbåtar kämpa med att få loss Amorella som stod stadigt fast på grundet. Media följde händelseförloppet som varade flera timmar. Till sist var fartyget lösgjort och på djupare vatten för att fortsätta mot Långnäs som var närmaste hamn. Där lossades alla fordon och bagaget som lämnats kvar i hytterna då alla människor evakuerades. Efter lossningen så begav sig fartyget, fortfarande med bogserhjälp, till varvet i Nådendal för reparationer.
Efter undersökningar av farleden så har man hittat något mystiskt stort stenblock som kan vara orsak till grundstötningen eller åtminstone har koppling till händelseförloppet. Hur det hamnat i farleden är inte känt än så länge.
Sedan har det blivit stor uppståndelse runt Estonia då en ny dokumentärserie med nya bilder från vraket har visat ett tidigare okänt hål i skrovet! Eller om det verkligen var okänt är väl inte riktigt känt än så länge. Under alla år som förflutit har det höjts röster bland anhöriga och andra intresserade för att olyckan måste utredas på nytt. Detta för att ta reda på hur det egentligen gick till och vad orsaken verkligen var. Officiellt så bar ett dåligt bogvisir stor del i skulden till att fartyget sjönk. Detta har kritiserats från första stund. Att viktigt bevismaterial försvann och intressanta vittnesmål inte beaktades eller förvanskades förefaller också märkligt. Man borde rimligen ha gjort allt för att utreda hur det verkligen gick till. Ändå verkar man ha agerat precis tvärtom så att det finns många motsägelser och frågor som lämnats obesvarade.
Det gamla Vikingfartyget som tidigare trafikerade Ålands hav och även en tid körde mellan Vasa och Sverige är återigen hett stoff. I Estland krävs nu en ny utredning vilket anhöriga gjort alltsedan den tragiska olyckan skedde. Man behöver inte börja från noll utan man har ju den tidigare utredningen att utgå från. Den utredningen behöver dock kompletteras med tidigare fakta som inte beaktats och de nu nya fakta som upptäckts. Då kan slutsatserna också komma att bli andra.
Experter har kritiserat vissa tekniska delar i utredningen utan att få komma till tals. Estonia fraktade smuggelgods till Sverige åtminstone på ett par tidigare turer och vad säger att det inte gjorts även på olycksturen vilket det har spekulerats i. Det har handlat om gamla sovjetiska vapen som tullen i Sverige gavs order om att släppa igenom utan kontroll. Det har personer som jobbat inom tullen berättat om. Sedan finns spekulationer om att det fanns andra intressen som ville stoppa dessa transporter och som ska ha uttalat hot om man ändå fortsatte. Vittnen ombord ska ha sagt att de såg vatten som kom in från annat håll än bildäcket som det påståtts. Med det nyupptäckta hålet så får ju sådana vittnesmål mer substans.
Att nu ett vittne har sett något ljust föremål under vattenytan som sedan åkt iväg ger lite trovärdighet till det som nu påstås från estniskt håll att en ubåt skulle ha kört in i fartyget. Men att det skulle ha varit en svensk ubåt förnekas helt från svenskt håll. En teori skulle vara att man övervakat/beskyddat smugglingen. Kanske man i misstag kört in i fartyget? Ja om så skulle vara fallet så kan man förstå att det döljs till varje pris. Från svenskt håll sade man först att olyckan skulle utredas ordentligt men sedan tvärvände man av någon orsak och ville till och med begrava fartyget med betong för att ingen någonsin skulle kunna ta sig dit.
Alla omständigheter gör att man mycket väl kan misstänka en rejäl mörkläggning. Vissa har påstått att personer i regeringsställning skulle ha känt till vad som verkligen hände och därför gjort allt för att dölja det. Vill man inte göra en riktig utredning nu så kommer det naturligtvis att verka som att en del av de teorier som finns verkligen stämmer. För nu har det gått så lång tid så att det enda anhöriga vill ha är svar och personer som kan ha haft personliga skäl att dölja saker finns inte längre på samma platser. Med ny teknik så kan vi troligen få fram mer fakta än tidigare. Förutsättningarna för att få reda på den hela sanningen om Estonia har inte varit bättre än nu. Personer som eventuellt begått brott lär fortfarande ha svårt för att träda fram och berätta men sådant går också att råda bot mot.
Många vilda teorier lär vara felaktiga och kanske är sanningen en helt annan än någon anat. Men att hedra de omkomna och de anhöriga genom att utreda ordentligt varför en så tragisk olycka kunde hända vore väl ändå det bästa man kan göra? Klart är att det är alltför mycket som saknar en förklaring. Att det finns personer som kan tillföra ännu mer fakta har vi märkt under årens lopp. Människor har lämnat vittnesmål och sedan aldrig kontaktats igen. Bevismaterial har försvunnit och kan inte hittas igen. Det finns absolut mer att får reda på i denna sorgliga historia.
Själv minns jag från det tiden bara att det var mycket i media om det hela. Räddade människor togs till sjukhuset i Mariehamn. Någon eller ett par av de räddade intervjuades i åländsk lokal-TV som förstås bevakade vad som hände tillsammans med de stora nyhetsteamen. Det var ganska ofattbart att en Vikingfärja som man själv hade åkt kunde gå under. Fortfarande är människor påverkade av Estoniaolyckan och tycker att det är obehagligt att åka färja. Vi ålänningar är dock vana vid att man måste ta sig över havet och är inte rädda även om det är rejäla vågor. Jag tror inte att något liknande kan hända om inte något är väldigt fel som till exempel då att man har ett hål i skrovet.
Nu en liten rolig historia. En gång åkte jag färja med öppen port från Stockholm till Kapellskär. Ja jag visste förstås inte om det från början och den skulle ju ha gått till Mariehamn men pga problemen med att stänga porten så beslöt man till sist att gå in till Kapellskär i stället. Då fick jag i stället åka över Ålands hav med konkurrenten Eckerölinjen!
En annan liten anknytning till Estonia har jag från när jag jobbade på Ålands Radio och TV. Ibland hörde folk av sig från både Sverige och andra länder som undrade om vi hade videomaterial med en viss Vikingfärja. Eftersom allt gammalt videomaterial från gamla åländska lokal-TV bolag och även produktioner gjorda för andra bolag fanns i vårt arkiv så fanns ju kanske något där. Jag hade dock fått instruktioner om att absolut inte lämna ut något sådant material. Nu är mycket av det gamla åländska videomaterialet förstört då arbetet med att rädda det inte prioriterades så som det borde ha gjorts. Många härliga program som man såg på 80-talet är tyvärr borta. Kanske är jag en av få som värderar sådant.
Det gäller att gå till botten med stora viktiga saker. Titanic hittades till sist på 4.000 meters djup men förstörs nu sakta men säkert. Många fartyg har gått till botten på olika sätt och alla har sin egen intressanta historia.
Hitchcocks rockabillyförbannelse
Telefoner och rockabilly tycks inte fungera ihop. Är det så att femtiotalsmusik inte gillar modern teknik? Måste den upplevas live på plats för att den inte går att återge på rätt sätt annars?
Mitt senaste videoprojekt (filmen finns längst ner på denna sida) tyder onekligen på att vissa saker inte går att mixa problemfritt. Frågan är förstås vad det är exakt som gör detta så svårt? Mitt problem handlade om att jag hade filmat ett estniskt rockabillyband med min telefon och nu ville inte detta återges korrekt på YouTube. Filmen var som en bångstyrig och kissnödig häst framför ett hinder. Möjligen kunde det handla om en förbannelse. Ett dåligt tecken var ju också att bandet verkade ha splittrats sedan detta filmades. Eller så var det mästaren Alfred Hitchcock som hade invändningar mot projektet. Ja något sådant måste det nog ha varit för jag hittade ingen logisk teknisk förklaring.
Det hela startade flera år tidigare då jag av en händelse råkade bege mig till Mariehamns bästa musikpub. Där på scenen stod ett mycket intressant band. De spelade rockabilly på ett väldigt autentiskt sätt och spelade inte bara covers utan även mycket eget material. Jag föll direkt för bandet som hette Maryann & The Tri-Tones. Att de dessutom ibland framförde någon Elvislåt gjorde saken bara trevligare.
Vid ett senare tillfälle då bandet återkom till samma ställe så måste jag naturligtvis uppleva dem igen. Jag älskar att dokumentera musikaliska uppträdanden men eftersom jag sällan går med en videokamera i bakfickan, fast jag egentligen borde göra det, så tog jag då fram telefonen och filmade en mängd av de härliga låtar som de framförde. Det var för bra för att inte göra det helt enkelt. Sångerskan kände igen mig sedan tidigare möten och ingen hade något emot att jag filmade. Det blev faktiskt några visuellt fina klipp även om jag i efterhand önskar att jag hade haft en riktig videokamera och att jag hade filmat hela showen. Nåja man får sällan allt som man önskar. Men något är alltid något!
Detta var 2016 och även om jag sedan dess har publicerat några klipp med bandet från både 2016 och 2017 så ville jag återvända till just den här kvällen då jag filmade mer än bara ett par låtar. Jag ville sätta ihop en liten minishow helt enkelt. Att göra något sådant då man filmat med endast en kamera bjuder på en del utmaningar. Det är något helt annat än när man filmar med flera kameror i en studio och har mer kontroll. Å andra sidan tycker jag att musiken får en helt annan nerv och stämning när den framförs inför en publik på en liten pub. Ibland får man bara ta vad man har och göra det bästa av det. Den bästa utrustningen är alltid den som man har med sig.
Med tanke på hur jag hade filmat och inspirerad av Hitchcock-filmen Repet beslöt jag under redigeringen att låta klippen rulla på utan några inklippsbilder eller andra effekter. Musiken och kamerans (telefonens) rörelser fick vara tillräckligt för att göra filmen intressant och skapa en närvarokänsla.
Först lade jag klippen i en ordningsföljd som kunde fungera dels musikaliskt och dels visuellt och hur de gick att klippa ihop. Dessvärre blev jag tvungen att ”fuska” lite på en låt då det saknades lite av början. Jag tog ett par sekunder av ljudet från samma låt som jag tursamt nog hade inspelad från 2017 och lade till i början av klippet.
Sedan behövde ljudets karaktär bearbetas. Ljud filmat med en telefon utan extra mikrofon är ju inte så roligt alla gånger. Det låter oftast väldigt platt och oengagerande och det behövs justeringar i flera steg för att få till det någotsånär. Ljudet har en väldigt stor betydelse i alla filmer och en musikvideo med dåligt ljud ger oftast mer huvudvärk än njutning. Man bör således göra vad man kan för att bättra på ljudet även om det sällan blir perfekt. Separat ljudinspelning är alltid att föredra men min ljudtekniker dök aldrig upp denna kväll precis som i fallet med min videokamera. Själv var jag förtrollad av musiken och tänkte mindre på tekniken just då.
Telefonen jag använde att filma med 2016 hade en rätt okej kamera och man kunde kanske tycka att bilden var godkänd från början. Men i likhet med vad jag gjorde med ljudet så var jag tvungen att försöka ta det ytterligare ett steg vidare även bildmässigt. När jag var klar så var jag faktiskt rätt nöjd med looken på bilden. Åtminstone om man betänker att det handlar om film från en telefon. Jämför man båda varianter, dvs före och efter bearbetningen, så kanske det inte är något som just du skulle ägna någon större tanke men för mig gjorde det en enorm skillnad.
Till sist lade jag in några textskyltar i inledningen, låttitlar och nedtoningar av bilden på några ställen. Den kreativa processen var sedan över och jag fylldes, som man alltid gör vid sådana tillfällen, av en känsla av tillfredsställelse över att ha skapat något. Min mamma skulle säkert säga att hela videon bara är trams i alla fall men föräldrar är alltid föräldrar.
Störningar i bilden
Vad gör man efter det? Jo det hela måste ju ut på nätet och delas. Delad glädje är dubbel glädje och hur mycket glädje blir det då inte med alla tusentals människor som får njuta av detta? Men det var nu det gick fel. Det var nu som förbannelsen slog till med full kraft! Hitchcocks förbannelse hade letat sig ändå till Åland. Hur jag än gjorde så dök det nämligen upp oförklarliga störningar i bildens övre del. Det som sett perfekt ut på skärmen såg bedrövligt ut på YouTube. Ett antal försök visade att störningarna inte var konsekventa och att fenomenet även dök upp om jag sparade lokalt på min dator. Om jag gjorde någon lite ändring i projektet och skapade filen på nytt så kunde störningarna flytta på sig och visa sig i olika omfattning. Det var precis då som jag skulle ha rivit mycket av mitt hår om jag inte redan hade haft så lite att ta av.
Det tog dryga två timmar att skapa en ny filmfil så drog testandet drog ut något infernaliskt på tiden. Skulle jag vara tvungen att lägga ner hela projektet? Nej absolut inte för jag ger aldrig upp! hörde jag en röst säga bestämt. Det var den där envisa gubben som alltid ska ha rätt. Samtidigt hörde jag Hitchcocks kännspaka röst hosta fram något sorts hånskratt. Då blev jag förbannad och tänkte att nu ska jag visa var filmarkivskåpet ska stå!
En telefon skapar normalt videofiler som består av 30 bilder per sekund. Nu kommer vi in på ett besvärligt område inom filmens värld men en djupdykning på detta område får vi ta en annan gång om jag inte ska skriva tio sidor om bara det. Nåväl, jag försökte därför redigera och skapa filmfilen i detta format just för att undvika problem. Normalt jobbar man med andra format då man använder en riktig videokamera. Det är i precis detta skede då allting är klart förutom den slutliga filmfilen som man absolut inte vill börja om från början. När ett projekt är fem före klart så måste man därför försöka lösa problemet på något annat sätt. Googlandet på nätet gav ingenting och jag funderade på om uppdateringen av redigeringsprogrammet ett par dagar innan kunde vara boven i dramat. Det var ju mycket möjligt att något litet fel smugit sig in i programuppdateringen och jag var den första att råka ut för det.
Till sist fick jag en idé då jag misstänkte att problemet kunde ha något att göra med just formatet jag jobbade med. Jag skapade en ”normal” film med 50 bilder per sekund. Programmet blev då tvunget att köra en konvertering av filmklippen. Sådana konverteringar vill man normalt undvika och jag har praktisk erfarenhet av att sådant kan bli rätt dåligt. Samtidigt så var jag nyfiken på att se hur resultatet skulle bli. Skulle det bli tiofaldigt värre eller kunde det medföra en förbättring på något märkunderligt vis?
Jag blev förvånad över hur väl konverteringen lyckades den här gången. Att störningsränderna försvann på samma gång var trots allt lite överraskande men också väldigt välkommet! På slutet kan man dock fortfarande se någon liten minimal störning men det är också allt. Endast en liten påminnelse om eländet som föregick all frustration. Kanske är det just från det klippet hela problemet härstammade? Eller var det förbannelsen. Logiken valde att skylla på förbannelsen. Nåja jag lurade Hitchcock igen och nu är filmen tillgänglig för alla att se. Rock on!
Den färdiga musikfilmen: