Att vaccinera sig eller inte
Det diskuteras mycket runt de nya covid-19 vaccinen och deras biverkningar. Astra-Zenecas vaccin var först med att visa tecken på mycket allvarliga biverkningar med blodproppar som kan orsaka dödsfall. Sedan uppvisade Janssen-vaccinet samma typ av biverkningar. Detta får nog många vanliga människor att fundera över hur säkert det är att vaccinera sig. Kan det möjligen vara säkrare att inte göra det?
I Sverige hävdar man att Astra-Zenecas vaccin är ett både bra och godkänt vaccin. I Danmark och Norge stoppades det. Det fick mig att fundera över hur man ändå fortsätter att vaccinera på andra håll. På svensk TV fick jag höra att Danmark och Norge kan göra en sådan bedömning eftersom smittan inte är lika utbredd där. I Sverige där man har extremt mycket smitta så är det alltså motiverat att fortsätta med vaccinet eftersom nyttan är större än risken. Ja det finns logik i detta resonemang. Naturligtvis vill man stoppa smittan så fort som möjligt och för att kunna uppnå detta så måste en tillräckligt stor del av befolkningen vaccineras. Men varför inte använda ett säkrare vaccin då? Ja problemet är tillgången på vaccin. Hela världen behöver vaccin så det är inte så lätt att få just de vacciner man helst önskar. I det läget är det bättre att få ett som fungerar hyfsat än att inte få något alls och utsättas för risken att insjukna i allvarlig corona.
På en nationell, europeisk och världsomfattande nivå är detta en liten och fullt acceptabel risk att ta för att stoppa pandemin. På en personlig nivå där det gäller dig eller mig så är det förstås en helt annan sak. Om jag tar vaccinet så kanske jag skyddas mot det farliga viruset men jag kan också utsätta mig för risken att vaccinets eventuella biverkningar riskerar mitt liv. Det är förvisso mycket sällsynt men om det händer just mig så är det ju jag som dör och ingen annan. Det är i så fall något som påverkar mig rätt mycket skulle jag vilja påstå. Å andra sidan om jag låter bli att vaccinera mig så slipper jag utsätta mig för riskerna med biverkningar. Då kan jag i stället utsättas för viruset och bli allvarligt sjuk och i värsta fall dö. Med andra ord så är det inget lätt val.
Det tillkommer ju en mer svårberäknelig dimension med ens eget agerande. Om man själv är väldigt försiktig och följer alla rekommendationer och försiktighetsåtgärder minskar ju riskerna att smittas av viruset. Om man tar vaccinet så kan man inte påverka något själv utan är helt i händerna på faktorer som man inte ens har en aning om. Så även om de kunniga påstår att det statistiskt är farligare att vara utan vaccinet än att ta det så är det inte alltid så lätt att få helt jämförbara siffror.
Något som retar mig är när man i TV säger att det är ett godkänt vaccin. Det anser jag vara ganska felaktigt. Inga vaccin har mig veterligen blivit fullt godkända än så länge. Vi har några som är nödgodkända. Jag förstår varför man säger så. Givetvis vill man uppmuntra till vaccinering och om man skulle säga att de inte är fullt godkända ännu, men att man måste ta dem, så skulle nog fler bli tveksamma. För samhället är det viktigt att stoppa smittspridningen och då väljer man att vinkla på detta sätt. Borde man vara ärligare? Jag vet inte riktigt. Det är ju fel att lura människor och en del skulle nog kunna känna sig lurade.
Även på Åland har det varit en ordentlig topp i smittvågen då vi under en period hade sämsta siffrorna i Finland. Men nu har incidenstalet gått ner igen även om nya fall rapporteras kontinuerligt.
Det har också framkommit på flera håll att människor som vaccinerats ändå insjuknat i corona. Att verkan inte är hundraprocentig har man ändå varit ärliga med. En del kommer helt enkelt att bli sjuka trots vaccinationer. I USA rapporterades det att 5.800 fullt vaccinerade personer ändå fått corona. Det är förstås inte speciellt många med tanke på antalet som vaccinerats men det visar ju ändå att man inte ska ta effekten för given.
Att som vaccinerad börja leva som vanligt utan några försiktighetsåtgärder är alltså ganska dumdristigt. Risken finns ju att man ändå kan bli sjuk och även att man kan smitta andra. Vaccination innebär inte att inte kan smitta andra utan främst att du skyddar dig själv från att bli allvarligt sjuk. För att bekämpa pandemin på bästa sätt så bör man både vaccinera sig och fortsätta följa alla rekommendationer för att undvika att viruset sprids.
Vi kommer att få leva med viruset ett tag till. Vi ser egentligen inga förbättringar ännu. Viruset sprids fortfarande i allra högsta grad och på sina ställen mer än någonsin. Liksom förra året så kommer vi förmodligen att få se en förbättring till sommaren och kanske kan läget vara bättre i höst. Vaccinet får en chans att komma in i bilden då alltfler blir fullt vaccinerade. Men eftersom inte alla kommer att vaccinera sig och en del av dem som vaccinerat sig ändå kommer att drabbas av corona så kommer det troligtvis att finnas kvar till viss del även i höst. En del pratar om att det kommer att bli årliga vaccinationer för att hålla viruset under kontroll.
Hoppet står till vetenskapen att knäcka virusets gåta. Hur ser det egentligen ut och hur angriper det? Kanske vi kan få ett riktigt botemedel en dag? Nu känner man bara till en del om viruset och får försöka gissa resten för att skapa ett vaccin som ska förstärka kroppens immunförsvar genom att reagera snabbt på viruset. Genom att förfina vaccinet kanske vi kan slippa en del biverkningar.
Ja mycket är fortfarande okänt gällande viruset och hur olika vacciner påverkar våra kroppar. Själv kommer jag inte att ta något av vaccinen som orsaker de allvarligaste biverkningarna. Sedan får tiden utvisa om jag tar något annat vaccin när det blir min tur. Kanske vaccinerar jag mig eller kanske väljer jag att invänta ett fullt godkänt vaccin. Det beror också på hur pandemiläget ser ut just då. Nu när man vaccinerar miljontals människor så får vi också reda på vilka reaktioner som kan bli resultatet.
Idag fick jag höra om ett fall där en person efter vaccination med Astra-Zenecas vaccin drabbades av en mängd blodproppar och dog. Det var förvisso en person i åldern 70+ men inte gör det mig speciellt benägen att överväga vaccination inom den närmaste framtiden.
En vän kämpar med corona på ett sjukhus i Stockholm men lyckligtvis går utvecklingen nu åt rätt håll och han har nu blivit av med syrgasen.
Att lätta på restriktionerna för vaccinerade känns inte som en bra idé för att bekämpa viruset. Dock kan det bidra till att fler vill vaccinera sig. I Chile genomfördes en massiv vaccinationskampanj för att få kontroll över viruset. Ändå kämpar man hårt, genom tuffa restriktioner såsom utegångsförbud, mot ännu en virusvåg som fyllt landets intensivvårdsplatser.
Dödsfall drabbar främst äldre vilket inte är så konstigt då deras immunförsvar är svagare. Andra sjukdomar slår ju också hårdast mot våra äldre. Sedan kan viruset slå väldigt olika mot olika människor. En kan bli dödssjuk medan hans kompis knappt märker av att han insjuknat. Det var precis vad en person berättade för mig. De förstod inte vad skillnaden kunde vara. En dag kommer vi säkert att få veta hur viruset fungerar och vilka faktorer som påverkar sjukdomsförloppet. Tills virusgåtan är löst så får vi bara kämpa på och göra vårt bästa för att skydda oss själva och andra.
Min son påminde mig om när han blev vaccinerad mot svininfluensan. Som de flesta känner till så kunde det ha gått riktigt illa. Men han hade tur och även om han blev ganska sjuk så var det ändå av övergående sort den gången.
Mitt råd blir att i första hand vara försiktig och ta viruset på allvar. Alltså följ råden i alla situationer. Undvik att utsätta dig för situationer där du kan exponeras för viruset i onödan. Det är också en fördel att försöka hålla sig i form och se till att immunförsvaret är så bra som möjligt.
Till sist lite musik från mitt videoarkiv för att avsluta på ett trevligare sätt. 2007 uppträdde Peter Jezewski (The Boppers) på Elvisfestivalen i Västerås. Därifrån kommer följande video:
Påskevangeliet
Vi ska särskåda en lite speciell kille som föddes på en söndag för länge länge sedan. Det var påskdagen och klockan var närmare halv åtta på kvällen. Det existerade några få sekunder av andlös tystnad innan barnaskriket kunde höras.
– Det är en välskapt liten kille! sade barnmorskan. När hon skulle räcka över gossen till hans mor så gav hon först det lilla barnet en speciell blick som tycktes säga att: – Nu sköter du dig om du ska klara det här livet! Annars går det nog käpprätt åt skogen för dig!
Gossebarnet verkade samtidigt liksom haja till och såg också ut att iaktta barnmorskan lite förundrat. Just som om han förstod precis vad hon menade. Många år senare skulle samma kille tycka sig minnas just dessa ord i just den stund som han höll på att falla ner i livets ändlösa mörka hål. Men i detta ögonblick då han var ny för världen och världen var ny för honom så undrade han mest vad han hade här att göra. Världen? Kunde det vara något? funderade han. Det här Sverige vet jag inte om jag gillar men man kan väl ta sig härifrån?
Ja det kunde kanske ha startat bättre för grabben. Han fick namnet Mikael, som var ett rätt så vanligt namn på den tiden, och han föddes i kungariket Sverige. Det skulle dock inte ta mer än en vecka innan han tog båten över till Åland där han skulle komma att tillbringa större delen av sitt liv. Naturligtvis skedde flykten över landsgränsen med viss hjälp av hans kära mor. Det får väl medges men han skulle komma att vara evigt tacksam för detta. Namnet Mikael fastnade visserligen för en tid och under de tidiga åren kunde nog ingen ana att samma gossebarn en dag skulle kallas Elvis av tusentals människor. Hans blyga personlighet som han bar med sig under barndomen skulle komma att stegvis förändras.
En halv livstid senare så är vi tillbaka vid påsken. Killen som hette Mikael har för länge sedan blivit Elvis och är nu på väg in i nästa livsfas. Mycket vatten har passerat genom kanalen och båtar har kommit och gått. Det skulle krävas hundratals boksidor för att återge alla vändningar i hans liv. Men samtidigt så kan man sammanfatta alla åren med att killen som hette Mikael som blev Elvis nu har blivit jag. Äldre, visare och med många erfarenheter i bagaget. Erfarenheter som varit både dåliga och bra. Saker som hänt och beslut som påverkat hur livet utvecklats och hur jag själv har utvecklats som människa. En unik personlighet med unika erfarenheter.
Nu är det påsk igen. Förra fredagen fyllde jag år ännu en gång. Firandet såg inte ut som det brukar. Eller hur brukar det se ut egentligen? Det har också förändrats under årens lopp. Den här gången blev det ett firande av mer stillsamt slag. En födelsedagspresent köpte jag också till mig själv. Vem vet bäst vad jag behöver om inte jag själv? Ja ibland får man kosta på sig lite. Det blev inte bara en present utan faktiskt fyra stycken. Vad det var? Jo det jag mest behövde just nu var fyra nya sommardäck till bilen.
När jag under dagen hade hämtat mina nya däck så skulle det förstås firas lite också. En fin middag är ju aldrig fel. Något som är ännu mindre fel är ju grillat! Jajamän, det blev att plocka fram grillen från vinterförvaringen och lägga på lite kol. En flaska bra rödvin avnjöts till det grillade kötet och potatisgratängen. Ett stearinljus på matbordet gjorde det hel lite högtidligt. Att skåla med sig själv är dock lite svårare men på det stora hela så blev det rätt bra under de förutsättningar som rådde. Idén är att göra det bästa möjliga av rådande situation och glädjas åt det lilla. Den lilla grabben har vuxit upp.
Är jag lycklig eller har jag lejdon?
En vecka på jobbet är den andra lik. Jag jobbar med samma människor och jag säljer samma saker. Kunderna kan man dela in i samma kategorier. Jag beställer samma varor från samma leverantörer. Det kommer in samma sorts servicejobb som jag fixar på samma vis. Jag får samma lön som kommer samma dag varje månad.
Ja för en del kan det säkert kännas tryggt att ha en inrutad arbetsvecka på det sättet. Nu när pandemin påverkar oss så blir även fritiden och privatlivet också rätt så inrutat. Man följer samma rutiner för att handla och man träffar endast samma fåtal personer. Livet vi lever nu är begränsat på många sätt. Det medför att allting blir rätt så enahanda för de flesta av oss.
Nu nåddes vi av nyheten att Finland åter är det lyckligaste landet. Kan det bero på att vi människor i Finland inte kräver så mycket av livet? Att vi njuter mer av enkla saker? Att vi är vana vid att det inte är roligare än så här?
Är jag lycklig? Enligt statistiken så bör jag alltså vara lyckligast i världen. Inte så illa om det verkligen är fallet. Men jag undrar om inte Trump har rätt den här gången och att det bara handlar om ”fake news”? För visserligen kan jag känna mig lite glad när jag gör en bra affär där både jag och kunden blir nöjda, när jag har satt ihop ännu ett lysande nummer av Elvistidningen, när jag har haft ett litet samtal med samma människa jag ofta träffar i affären, när ett möte via nätet förlöpt bra osv. Men lycklig? Nä jag är inte riktigt övertygad!
I min bok står det inte så mycket om lyckorus och härliga dagar. När jag säger bok så pratar jag inte om Bibeln för där finns det nog mer glädje än i min vardag. Det finns mer intressanta och ovanliga händelser och personer. Min bok är nog mer som skolans matematikbok. Det mesta är förutsägbart och man följer samma logiska mönster och regler hela tiden. Inte så upphetsande skulle jag vilja hävda. I alla fall om man är en någorlunda normalt funtad person vilket jag försöker inbilla mig att jag är.
Hur jag än svänger och vrider på livets fakta så kan jag bara säga som många skolelever brukar säga. Tråkigt! Ja livet just nu är tråkigt! Skiiiiiittråkigt! Utan att överdriva så kan jag ärligt säga att jag har lejdon! Då förstår nog de flesta hur illa det är.
Det finns förstås korta ljuspunkter här och där och det finns förbättringspotential. Men på det stora hela så behövs det förändring och utveckling. Jag brukar säga att jag tänker positivt men det är ju inte samma sak som att vara lycklig. Dock kan det vara en förutsättning för att nå lyckan. Och vem vet egentligen? En dag kan det hända. Vad? Jo att sakerna bara ramlar på plats. Det har hänt förr och det kan hända igen. Inte bara en sak utan flera saker som går i rätt riktning kan få en att uppskatta livet mer. Bli en lycklig finländare! Ja bli en i det där gänget de pratar om i statistiken. Jag kräver att få bli en av dem! Måste jag arrangera en enmans-protestaktion för att uppnå det så är jag beredd.
Plötsligt så kan pandemin vara bara ett tråkigt minne. Jobbet kan mitt i allt vara en spännande, rolig, kreativ utmaning. Helt oväntat kan jag träffa nya härliga människor och uppleva nya äventyr på nya platser. Hemmet kan bli den där sköna, trygga platsen dit vi återvänder för att hitta på nya saker på hemmaplan eller bara slappna av och mysa utan att behöva oroa oss för något annat.
Potential sade jag! Just nu går vi på lägsta växeln. I bästa fall alltså. Oftast går vi bara på tomgång. På en cylinder. Det duger inte! Vi måste göra en riktig sjujäkla burn out med en V8 under huven och växla upp. Sikta högt och ta ut svängarna. När vi sedan slagit nya rekord så kan vi unna oss ett depåstopp. Tyvärr sitter vi fast i depån just nu och kan inte njuta av stoppet eftersom vi aldrig passerade mållinjen.
Nej det känns som att jag har lejdon. Men lycklig är jag. Säger de…
Sommar och sol med tex-mex i februari!
Söndagen började bra. Vaknade hyfsat pigg och hyfsat tidigt. Sovit bra i nytvättade sängkläder. Det var väldigt ljust för utanför sken solen. Lite frukost bestående av karelska piroger och yoghurt med müsli följde. Det äter jag förvisso sex dagar i veckan men det är alltid lika gott.
Sedan avverkades sista touchen på månadens Elvistidning och utskick av densamma. Ja när tidningen är utskickad och lite reklam gjorts för detta på Facebook så känns det bra! Riktigt bra! Så är det alltid med kreativt arbete att man känner sig väldigt tillfredsställd när allt är klart. Jag är även tacksam över att ha så bra medarbetare som alla bidrar på bästa och sina egna unika sätt.
Ett uppslag ur nummer 57 av Elvisforums medlemstidning.
Trots att tidningsarbetet är helt oavlönat, då det handlar om en idéell förening och ett intresse, så tror jag att vi alla i redaktionen känner oss väldigt nöjda efter varje nummer vi färdigställt. Belöningen är den kick man får över att ha producerat något unikt. Ibland är det även någon läsare som berömmer arbetet och det blir då lite extra grädde på moset. Nästan så att man känner sig lite förlägen för så märkvärdigt var det kanske inte ändå? Så brukar åtminstone jag tänka.
Lite kaffe och ett par smörgåsar för att fira utgivningen. Där satt den! Vad ska vi köra nästa gång? Ja vi har ett par grejer på gång redan så det verkar lovande även inför nästa nummer. Men nu får vi vila någon vecka innan vi tänker på det.
Dammsugning del två följde på det. Ja även den andra våningen behövde tydligen dammsugas vilket någon inte orkade fixa igår. Sedan var vi där vid det oundvikliga. Blicken drogs mot fönstren. Utanför var det fortsättningsvis strålande solsken vilket tedde sig synnerligen inbjudande. Jajamän ut skulle jag!
Jag öppnade dörren och lät den stå öppen då jag klädde mig bara för att känna den härliga friska luften. Sedan iväg på en skön promenad. Det kändes nästan som en sommardag. Solsken över landskapet som jag passerade och lekande barn lite här och där. Någon var ute med hunden och vid byns affär stod ett par bilar parkerade och chaufförerna pratade med varandra genom de öppna fönstren. På något vis så var det oerhört befriande. För en stund så släppte coronaskräckens klor och det kändes som vilken försommardag som helst. Snö stod ingenstans att finna medan det gröna gräset och solskenet verkade utstråla någon mystisk kraft mot mig. En kraft som fyllde mig med glädje och energi.
En strålande dag går mot sitt slut.
Jag passerade församlingshemmet där de öppna åkrarna kan få vinden att kännas som en grym piska i ansiktet när vädret inte är det bästa. Men så var det inte idag. Visserligen kom det lite vindpustar men de kändes inte speciellt kalla. När solen lyste upp landskapet så kändes vintern som gårdagens bleknade nyheter. När jag passerade skolgården så kändes sommarkänslorna verkligen i kroppen. Jag tänkte att det brukar ju var lite fler barn i farten här men i nästa stund så insåg jag åter vilka tider vi lever i.
Slutligen så var jag hemma igen och det var dags att äta middag. Det skulle bli rester. Jo det låter väl inte så kul i normala fall. Men den här typen av rester fungerar alltid bra. Vad var det då? Gårdagen hade bjudit på tortillas och jag hade förstås inte orkat äta upp de fyra portionerna själv. Det mesta var bara att plocka fram ur kylskåpet och sedan värma på köttfärsen i stekpannan. I köttfärssåsen är taco-kryddmixen förstås en nödvändig ingrediens men även en burk chunky salsa och lite hot taco-sås bidrar till smakupplevelsen. Normalt är de hårda taco-skalen min tex-mex favorit men nu blev det tortilla bröd. Sedan på grönsakerna och lite mer taco-sås. Mmmm… Det sköljer man naturligtvis ner med ett välsmakande rött italienskt vin. Lite crunchiga nacho-chips vid sidan om är också alltid trevligt.
Att äta detta ensam är kanske inte helt optimalt för upplevelsen men man gör vad man kan för att njuta av tillvaron. Normalt hade betyget blivit en 3:a under dessa förutsättningar men tack vare den härliga promenaden och den kreativa tillfredsställelsekänslan så får dagen faktiskt en 4:a i betyg!
Fastlagsbullens hämnd
Fastlagstisdagen har redan passerat när detta skrivs. Ja den har ”vari å fari” som vi brukar säga. Utfallet av dagen blev nog lite olika beroende på vem man frågar och därför ska vi gå till botten med det hela. Vi som har nära till havet har förstås bättre förutsättningar att lyckas med detta.
Ja alla har inte heller samma förutsättningar att genomföra en lyckad fastlagstisdag. Då kommer vi naturligtvis in på fastlagsbullen. Detta legendariska och mytomspunna bakverk som frestat mången finsmakare genom århundraden.
Vissa har lyckan att få uppleva detta på bästa sätt. Det vill säga serveras minst en färsk fastlagsbulle av god kvalitet på just fastlagstisdagen. Själv misslyckades jag totalt denna gång. Men mer om det senare. Först måste vi titta på själva konceptet fastlagsbulle. Är det klart för alla exakt vad som avses? Nej tyvärr inte! Orsaken är att det finns ett flertal varianter och lokala tolkningar.
När man tittar på hyllan i butiken så kan man förutom den klassiska varianten med mandelmassa även finna fulvarianter med sylt och vaniljkräm! Det är förstås upprörande för det finns ju faktiskt endast en ”riktig” fastlagsbulle och utan mandelmassa är det omöjligt att göra en sådan. När man passerar butikshyllorna och får syn på specialprisskylten för fastlagsbullar så får man först gåshud. Sedan inser man besviket att det handlar om fulvarianter. Jag har dock viss förståelse för de säljansvarigas inställning att dessa inte går att sälja till normalpris. De inköpsansvariga däremot borde straffas för sin dumhet!
Sneglar vi västerut, mot Sverige, så hittar vi inte ens fastlagsbullen. I stället pratar de om semla! De har väl inte råd med grädde och mandelmassa så de kör budgetvarianten. Då duger det ju med smör och ost eller på sin höjd skinka. Sådant som vi äter till frukost alltså.
Enligt sägnen och ett flertal obekräftade källor så var det en viss Semla Lagerlöf som inte hade riktigt rent mjöl i påsen. Hon lade beslag på alla fastlagsbullar själv och spred ut fake news om att man skulle äta semlor på fastlagstisdagen. Därom tvista dock de lärde men de facto råder det viss oklarhet i vad svensken menar med semla. I Finland är saken dock klar hur det ska vara.
Trots att fastlagsbullar hade funnits tillgängliga ett tag så hade jag inte fallit för frestelsen tidigare. Jag sparade mig för den stora dagen helt enkelt. Men när dagen kom så stod jag där utan vare sig fastlagsbullar eller ens några fattiga semlor. Ännu en gång hade jag missat årets viktigaste dag. Eller jag missade ju inte dagen utan snarare den viktigaste komponenten. Först när jag kom hem efter arbetsdagens slut så insåg jag vilken dag det var och vilket stort misstag som skett.
En fastlagstisdag utan fastlagsbulle är ju liksom ingenting. Vad skulle jag göra? Desperationen ledde till kriminella tankar såsom att göra inbrott hos grannen och länsa kylskåpet på denna dyrgrip. Men troligtvis var grannen hemma och det hela skulle utveckla sig till ett regelrätt rån.
– Livet eller fastlagsbullarna! föreställde jag mig säga till den stackars oskyldige grannen. Nej det vore nog inte så bra. Grannen är ju snäll och trevlig. Kanske han skulle skänka en bulle om jag frågade snällt? Hur skulle jag själv göra? Jag insåg då att ingen vettig människa frivilligt avstår från sin fastlagsbulle. Troligen inte ens om han har två.
Jag fick huvudvärk av mitt dilemma. Den lokala affären hade hunnit stänga och säkerligen fanns det ändå inget kvar där. En promenad är alltid bra för att lugna sina sinnen så jag begav mig ut i den friska luften. Min vanliga runda går runt det närliggande bostadsområdet och jag beslöt mig för att det var ett bra val även denna gång.
Då jag kom fram till bostadsområdet så valde som vanligt den lilla gångvägen från parkeringen vid ett hyreshus fram till en intilliggande gränd. Just där, mellan parkeringen och gränden där det åter blir väg, så saknas gatubelysning så det är rätt skumt när man promenerar dessa cirka 20 meter. Jag hade kommit ungefär halvvägs då jag fick syn på en man som kom från det andra hållet. Det var bara en svart siluett men jag såg att han höll något i den ena handen. Då fick han syn på mig och backade långsamt ut från gångvägen. Han verkade vara rädd om det han höll i. Det såg ut som att han höll en bricka i sin vänstra hand. Med tanke på att gångvägen var täckt med snö och den närmast vara att betrakta som en liten smal stig så var han säkert rädd för att snava om vi möttes där.
Så möttes vi och mannen hälsade glatt:
– Hej hej! Jag är på väg på kaffe med lite fastlagsbullar.
Min blick sökte sig snabbt till brickan och då såg jag att den var helt täckt av fastlagsbullar. Det var säkert minst tio stycken. Jag kände att min mage gjorde en dubbel volt. Benen vek sig nästan och saliven blev ymnig. Det var som att uppleva en närkontakt av tredje graden med ET.
– Vill du ha? frågade mannen vars ansikte jag inte kunde urskilja i mörkret.
Jag började svettas och pulsen var skyhög. Det måste vara någon form av kuggfråga tänkte jag utan att lyckas få fram något svar på frågan.
– Njaa… började jag säga då jag kom att tänka på den ryske regimkritikern Navalnyj.
– Nej, ta dem själv du! svarade jag sedan och satte fart framåt igen. Pust, räddad från matförgiftning var allt jag kunde tänka.
Väl hemma kunde jag inte tänka mer på fastlagsbullar den kvällen.
Men skam den som ger sig. Jag tänkte på alla lokala variationer och beslöt mig för att hämnas. Ja det handlade om fastlagsbullens hämnd. En fastlagsbulle förtjänar att ätas. Nu skulle de få igen för gammal ostsemla. Helt sonika lade jag upp min ondskefulla plan och när fredagen infann sig så började jag att verkställa den.
Iklädd stor jacka och med munskydd som täckte ansiktet så smög jag likt en elak vessla in till affären. Jag närmade mig kyldisken och tittade diskret åt båda håll. Snabbt som blixten rusade jag fram och tog tag i ett paket och fortsatte sedan snabbt bakom nästa hylla. Jag flämtade ansträngt och lyfte lite på munskyddet för att få luft samtidigt som jag kontrollerade att ingen hade sett mig.
Jag lyckades hålla masken på plats när jag betalade i kassan. Förnöjt begav jag mig åter hem till byn. Nu var det bara att vänta. Få eller ingen kunde väl då ana vilka följder detta skulle få.
Jag vaknade upp till en härlig lördag. Och det skulle bli bättre. Nu ska vi bryta mot lagen fnissade jag när kaffekokaren väste till. I köksskåpet stod en medbrottsling som jag snabbt bjöd in till hämndaktionen. Han var vit och märkt med texten ”för det goda mötet”. Det var ju helt genialiskt, tänkte jag. Det var som att ödet hade spelat fram till just den här stunden. Allt hade bara fallit på plats.
Jag stämde upp med kamprop som: – Tiden är kommen! Bullen är mogen! Dags att skörda!
Den vita muggen, som redan hade lagt beslag på större delen av kaffet, stämde in med: – För det goda mötet!
– Nu tar vi dom! skrek jag besinningslöst ut så att grannarna säkert undrade vad som var på gång.
Kylskåpsdörren öppnades. Asken lyftes försiktigt ut och lades på bordet. Jag öppnade med varsam hand. Köket verkade lysas upp av någon högre makt eller väsen. I den stunden kände jag mig antagligen precis som Moses gjorde då han mottog de tio budorden.
Sedan hände det! Vadå? Det goda mötet naturligtvis! Mandelmassan förgyllde smaklökarna och grädden fastnade på näsan. Jag hade gjort det. Det var fastlagslördag! Hämnden var ljuvlig och segerns sötma fyllde mina sinnen. Det var som en utomjordisk upplevelse. Det fanns bara en sak kvar att göra. Med min vänstra hand så höll jag upp fastlagsbullen framför mig och sade:
– Ät på den du ET!
Springsteens fyllekörning: Dancing in the dark - del 1
För några dagar sedan så läste jag en uppseendeväckande nyhet i amerikanska media. Nyheter om The Boss – Bruce Springsteen brukar ju kännas både positiva och intressanta. Han är ju en av de riktigt stora artisterna som även lyckats nå fram till mig. Den här gången var det dock inga roliga nyheter. Nej det hela kändes som ett svek mot alla fans av herr Springsteen.
En del vet förstås vad jag tänker på medan andra kanske fortfarande är lyckligt ovetande. Jo vår idol ska nu upp i rätten på grund av att han varit rattfull! Det låter helt främmande att det skulle ha hänt tycker både jag och många andra som möts av denna tråkiga nyhet.
Vad hände egentligen? Ja man kan läsa att Springsteen i november varit ute och kört sin Triumph motorcykel och stannat till i en nationalpark vid kusten norr om New Jersey för att diskutera med en grupp fans. I samband med detta drack Bruce tequila och enligt egen utsago så hade han druckit två shots under de senaste 20 minuterna då en till fots patrullerande parkpolis arresterade honom.
Springsteen påstås ha luktat alkohol, varit vinglig och inte gjort nykterhetstesten på korrekt sätt. Han hade även vägrat att göra blåstest. Polisen hade bevittnat när Bruce svepte ett glas tequila och sedan satte sig på motorcykeln och startade den. Den 750 milliliters flaska som shoten hällts upp från var då alldeles tom. Till saken hör även att det var förbjudet att dricka alkohol på parkområdet.
Omslagsbilden på albumet The Rising visar en suddig Springsteen. Det är knappast så vi vill föreställa oss honom.
The Boss är anklagad för att ha kört påverkad, vårdslös körning och att ha druckit alkohol där det inte är tillåtet. Det är förstås föga smickrande för den 71-årige Springsteen som borde ha vetat bättre.
Ryktesvägen påstås två personer nära Bruce ha sagt att idolen haft 0,2 promille i blodet vilket är under den i staten tillåtna halten om 0,8 promille. Vi lär få höra mer detaljer i detta fall men det är förstås redan nu en väldigt tråkig historia som knappast blir bättre.
Jeeps Super Bowl-reklam som Bruce medverkar i har nu stoppats av förklarliga skäl. Sådant händer ju när stjärnor gör bort sig. Då vill inte företag kopplas ihop med sådant eftersom det påverkar deras image.
Vad säger jag om denna händelse? Det är förstås beklagligt och närmast oförlåtligt att en så stor förebild och uppskattad musiker beter sig så här illa. Det kommer att få konsekvenser för hans karriär och hur han uppfattas. Han är förstås inte den enda stjärnan som lyckas med sådana här dumheter men kanske ändå en som man förväntade sig att inte skulle göra något sådant. Tyvärr är det många fans som försöker försvara honom med att det inte var så farligt. Då inser man inte hur allvarligt sådant beteende är.
Dancing in the dark är för övrigt en av mina favoritlåtar med Bruce men det här var verkligen ingen hit. Så Bruce sluta att dansa i mörkret!
Missa inte del 2 av Dancing in the dark....
Mello - Vilket trams Danny Saucedo!
Ibland bryter man sina löften. Det kan vara ett livsavgörande steg eller så kan det vara helt obetydliga saker. Nu gjorde jag det själv. Var det livsavgörande? Det beror på hur allvarligt man tar på saken.
Vi backar bandet lite innan vi går in på sveket. Kvällen inleddes på bästa sätt då den närmaste släkten samlades för att fira min brors födelsedag. Det gjordes genom ett restaurangbesök i Mariehamn. Förutom gemytlig stämning och en, enligt uppgift, fullbokad restaurang så bjöds som väntat på bra mat. Med tanke på pandemin så händer det sällan att man kan uppleva sådant så det kändes rätt speciellt.
Bröder på restaurang som skrattar åt fotografen
Det skulle väljas förrätt och när de flesta verkade vilja ha Toast Skagen så funderade jag på de gratinerade sniglarna. När den munskyddsförsedde servitören kom för att ta upp beställningarna så var det toasten som verkade vara det enda valet. Jag funderade snabbt och ändrade mig så att även jag föll för det berömda grupptrycket och beställde samma rätt. Då måste jag ändå dryfta för servitören att jag hade övervägt sniglarna. Han svarade då att sniglarna kunde han verkligen rekommendera. Ja vad gör man då? Jag ändrade mig naturligtvis och återgick till det första valet.
Jag har tillsammans med min flickvän upplevt underbart goda sniglar ett par gånger så det var ju onekligen ett lockande alternativ. Senast var det på en restaurang i Vasa som det mumsades sniglar. Nå nu var det dags igen då. Tyvärr utan min flickvän som den här gången samtidigt befann sig på ett annat födelsedagskalas. Kanske var det också därför som dessa sniglar inte smakade riktig lika bra?
När det gällde varmrätten så brukar det ofta bli ett och samma val när jag besöker just denna restaurang. Med tanke på att det var länge sedan senast så föll jag till föga ännu en gång och beställde således, precis som vanligt, den ryska kryddoxen! Husets röda vin till detta och vad mer kan man begära?
Efter en lång och trevlig middag så kommer jag hem och det är ju då det händer. Vadå? Jo att jag bröt mitt löfte. Kanske inget att gråta över men det handlade om den svenska melodifestivalen eller Mello som de flesta säger nuförtiden.
Förra året så lovade jag mig själv att aldrig mer se på denna patetiska och löjliga musiktävling. Det var nog samma löfte som jag avlade året före det och kanske till och med året före det året också! Hur som helst så slogs TV:n på och det första avsnittet av årets Mello drog igång. Ja bara detta att man ska ha flera deltävlingar så att man garanterat ska bli tvingad att höra en massa dyngmusik som borde ha gallrats bort innan man ens började fundera på vilka artister som skulle framföra dem.
Programledarna är en punkt som irriterat mig oerhört de senaste åren. Något geni på SVT tycks ju vara övertygad om att ju fler och tramsigare programledare som man lyckas trycka in i programmet så desto bättre borde programmet bli! I min bok så har programledarna vanligen varit sämre än artisterna och kanske tanken också varit att man då ska tycka att artisterna är oerhört bra? Jag vill oftast börja gråta när jag ser på eländet men har hända följt det hela i hopp om att det plötsligt ska ske ett underverk. Fast vad skulle egentligen kunna rädda den showen? Det vore väl bara om Elvis återuppstod och skakade på ”the Pelvis” så att programledarna svimmade och fick köras iväg med ambulans och alla Mello-artister blev rädda och gråtande sprang hem då de insåg att de inte skulle kunna tävla med Kungen…
Något underverk hände inte den här gången heller får jag väl understryka. Men på den positiva sidan var att programledarna gjorde ett bra jobb. Det var Lena Philipsson och Christer Björkman som axlade rollerna den här gången. Jag har aldrig varit något stort fan av dessa två tidigare men på något märkunderligt vis så framstod de som både seriösa och underhållande. Ja ett rejält lyft jämfört med många av de flamsiga ”förmågor” som stått i dessa roller de senaste åren. Det kan ju också vara så att man sparkat tidigare manusförfattare och tillsatt en med mer talang den här gången. Jag får väl också erkänna att Lena Philipsson kan vara en riktig entertainer och har talang för det. Björkman kändes inte heller lika torr som jag brukar tycka att han är.
Nåja det handlar ju ändå sist och slutligen om musiken. Hur var den då? Jodå det fanns faktiskt en del variation även om del som vanligt kändes rätt slätstruket. På den positiva sidan var också att det inte medverkade någon svensk medelmåttig förorts-hiphop-rappare utan sångröst i just denna deltävling. Det brukar annars vara lag att en sådan måste finnas med. Det är förvisso inget fel att ha med denna genre men låt det i så fall vara åtminstone lite kvalitet på deltagande bidrag.
Danny Saucedo var sist ut i den första deltävlingen men blev inte sist resultatmässigt.
Jag fick direkt två favoriter eller ska jag säga två bidrag som jag trodde skulle nå framgång. Det var Arvingarna och Danny Saucedo. Arvingarna körde förstås på lite dansbandsstuk men med lite old fashioned melodifestivalsfeeling och ett snyggt och väl inövat framförande. Jag tippade först på att de skulle komma till andra chansen för det var tätt gällande andraplaceringen för den moderna popmusiken som ungdomarna röstar på. Men sist i deltävlingen kommer Danny loss i en riktigt tramsig låt som har ett härligt groove som fastnar ganska omgående. För mig tar det ändå en minut innan jag inser att här har vi onekligen en finallåt. Det skulle faktiskt kunna vara en vinnare i Sverige även om det är omöjligt att säga innan man har hört alla bidrag.
Danny plockar förstås majoriteten av rösterna hos de unga. Det ger då Arvingarna chansen att glida upp och direkt gå vidare då de säkerligen har stort stöd bland den lite äldre publiken. Min känsla och tippning höll alltså. Kanske hjälpte det till att jag uppfattade kvällens program som ovanligt underhållande.
Beträffande fortsättningen med övriga deltävlingar så lovar jag ingenting. Mitt löfte var egentligen att jag åtminstone inte skulle se deltävlingarna utan att det räcker med Mello-finalen. Om jag nu alls ska se något av detta spektakel. Jag var även tveksam inför det faktum att det inte finns någon publik på plats. Men även där får jag krypa till korset och erkänna att det fungerade trots allt.
Till er som vågar vägra Mello så hyser jag största beundran. Själv är jag svag och hoppas fortfarande på det där underverket…
Kärlek och corona
Det är fredag och lugnt på jobbet. På något sätt tickar timmarna ändå förbi och det blir lunchdags. Jag och chefen har en inbokad lunch med en leverantör från fastlandet så vi måste bege oss från jobbet.
Jag parkerar i det underjordiska garaget och hoppar raskt ut ur bilen utan att ens tänka på någon parkeringsskiva. Snabbt rusar jag uppför trappan till gallerian. Jag tar ett varv runt i gallerian för att se om jag kan lokalisera vår lunchdate. Det är inte speciellt ofta som jag åker in till centrum numera. Därför hinner det ibland dyka upp nya affärer medan andra försvinner och dyker upp på andra ställen. Så är det också den här gången noterar jag då jag får syn på en obekant affär. När jag tittar vidare på människorna omkring mig så inser jag att jag inte har något munskydd. Men ska jag springa tillbaka till bilen och hämta ett? funderar jag medan jag vandrar vidare.
Jag står snart utanför restaurangen och inser att det vore ganska idiotiskt att ta på sig ett munskydd när man ska äta lunch. Jag skrattar inombords åt mig själv. Sedan dyker chefen upp och strax därefter hör vi en välbekant röst bakom oss.
Ja lite lax ska nog smaka bra tänker jag när blicken sveper över menyn. Mycket riktigt! Maten smakar utsökt och i gott sällskap och med blandad konversation om livet på Åland respektive fastlandet och lite affärsprat så förflyter en timme väldigt snabbt.
Det är lite lustigt hur livet kan bli. Min affärskollega från Åbo har flickvän på Åland medan jag har flickvän på fastlandet. På det viset så har vi ett likartat problem eller svårighet. Jag berättar för honom att just idag ska jag, efter lunchen, ta färjan till Åbo för att åka vidare upp till Österbotten. Min affärskollega ska samtidigt passa på att stanna kvar på Åland hos sin flickvän över helgen. Efter lunchen skyndar han sig iväg till nästa affärsmöte han har inbokat medan jag styr bilen ner mot hamnen för att köra ombord på Viking Grace för att åka vidare mot Åbo.
Man kan ju tycka att det hade varit enklare att träffa en flickvän på samma ort där man själv bor. Men man styr inte över ödet och man vet aldrig var man finner kärleken. Det kan bli en riktig utmaning när hjärtat säger en sak och förnuftet lönlöst säger en annan. Vem har sagt att livet ska vara enkelt och färdigt serverat? Nej lite utmaningar behövs nog. Jag är inte den som ger upp när det blir lite uppförsbacke – eller några hundra kilometer upp till Österbotten.
Går inte flyget så kan man ta sparken till Österbotten! Utan munskydd!
En annan utmaning i det dagliga livet är förstås coronan. Den sätter käppar i hjulen för många saker. Nu har vi levt med viruset ett år och vi har väl delvis vant oss men bekväm blir man nog aldrig med situationen. Ofta medför detta osäkerhet runt alla framtidsplaner. Såväl i kärlekslivet som i andra sammanhang. Ja pandemin har ju ställt till det för många företag och folk permitteras och sägs upp. Då får man vara glad att man överhuvudtaget har ett jobb. Att hitta något annat är inte direkt enklare nu när coronan härjar i världen. Företagen anställer bara om de absolut måste. Utannonserade jobb sköts på framtiden då pandemin slog till för ett år sedan.
Elvisföreningen som jag är med i gick nyligen ut med att den årliga Elvisfestivalen, som ställdes in förra året, kommer att flytta till en annan ort. Givetvis kommer kritik från olika håll då det geografiska avståndet ökar för många trogna besökare. Där har vi avståndet som en svårighetsfaktor igen! Vissa människor säger att coronahotet kommer att tillintetgöra även detta års festival. Det kan vi omöjligen veta i det här läget förstås. Ska man bara ge upp och lägga ner för att det kan bli problem? Nej vi planerar vidare för man måste ju vara positiv och tro att det går att förverkliga. För gör man inte det så finns det ju ingen chans alls att det förverkligas.
Samma sak gäller kärleken. Ska man ge upp bara för att man ser något hinder på vägen? Eller kan man välja att tro på målet och jobba vidare mot det? Frågar man mig så är det bäst i alla lägen att låta det positiva få en chans jobba vidare mot målet även om inte alla lösningar finns på plats ännu. När man kommer fram till den önskade punkten så kan det ju bli succé. Det heter ju tro, hopp och kärlek för att de sakerna ofta hänger ihop.
Mer vinter i Österbotten än på Åland
Så när jag inte längre kan ta flyget så tar jag färjan och jag kör bilen 330 kilometer för att få någon dag tillsammans med min kärlek. Sedan åker jag samma väg tillbaka. Jag gör sedan om samma sak igen om några veckor och varje gång kommer jag lite närmare målet. Jag ser det inte riktigt ännu men kanske bakom nästa krök. Och kanske närmar sig även slutet för pandemin så att alla kan få en bättre tillvaro snart.
Panik till Österbotten
Några dagar före julafton så drabbas jag alltid av panik då julstressen lägger i högsta växeln. Det kan verka som dålig planering men jag vet inte om det är bara det. Det är alltså samma sak varje år. Plötsligt har månaderna och veckorna som låg framför oss fram till jul bara försvunnit. Hur det går till vet jag inte men ungefär en vecka före julaftonen så brukar jag märka det.
Jag hatar julklappar. Ja det är sjukt stressande och frustrerande att försöka hitta på något till de närmaste som man bör ge något. Ingen önskar något eftersom alla redan har allting de vill ha. Åtminstone inom rimliga ekonomiska gränser. Vore jag miljonär kanske det skulle vara lättare? Bara att ge bort några Ferrari… eller skulle det vara Lamborghini? Eller är det Tesla som gäller nu??? Nja kanske det inte skulle vara lättare trots allt…
I år så har vi även pandemin som gör att man inte bör springa omkring i alla affärer alltför mycket. Även om jag som vanligt var sent ute så tänkte jag försöka att inte göra som det alltid blir för min del. Det vill säga att springa omkring och leta i samma affärer flera gånger innan jag till sist ändå köper en massa presentkort som känns som en dålig och löjlig nödlösning. Att vara tvungen att använda ansiktsmask och knappt kunna andas gjorde inte saken roligare på något sätt. Glasögonen immar igen så fort jag sätter på mig en mask. Varför slutade jag att använda kontaktlinser frågar jag mig ofta när allt jag ser framför mig är ett grått fuktigt dimmoln.
Jag har inte heller fler att köpa julklappar till än de flesta andra utan troligen färre. Likväl är det så svårt. Om någon frågar mig om vad jag önskar i julklapp så är det förstås samma sak. Jag har ingen aning och jag önskar inget speciellt. Varifrån kom den där dumma traditionen med julklappar? En gång kanske det fungerar att hitta på något men varenda år tills man trillar av pinn?
Den där berömda julfriden ser jag inte röken av när det ska stressas fram julklappar och samtidigt ska man hinna göra en massa annat. Som att lyssna på julmusik med Elvis! Lite julmusik har faktiskt en lugnande effekt mitt i allt kaos. Synd att man inte hinner pröva på det så mycket. Naturligtvis så är det även full fart på jobbet så att man knappt hinner gå hem och det bidrar säkert också till den goda upplevelsen.
I år blev det att resa till Österbotten och det var ju trevligt men det gjorde schemat än mer stressat då jag dessutom måste få ledigt från jobbet, boka färjor och packa. Det var förstås osäkert in i det sista vilka dagar jag kunde ta ledigt från jobbet. Tack vare coronan så fanns det ändå platser på färjorna när jag bara någon dag före resan bokade. Tallink ville dock ha över 200 euro för en enkel bilresa tillbaka så totalsumman för den bokningen överskred budgeten konstaterade jag. Viking hade något humanare prissättning just den dagen så bokningen blev ungefär hälften så dyr i jämförelse. Man vill ju även lämna hemmet i skick så att man inte möts av något kaos när man kommer hem. Ja typ äckliga sopor som stinker, döda blommor och elektriska apparater som är på som det kan hända något med. Mycket att tänka på innan avförd alltså.
Till sist ordnade det sig med julklappar och det var en kväll kvar att ta det lite lugnare på inför resdagen. Eller nej naturligtvis blev det inte så. Det skulle ju fortfarande packas och fixas hemma. Jag hann bara hem då min bror plötsligt dök upp och vi skulle köra lite fakturering för hans firma. Precis vad jag behövde! När natten närmade sig och vi inte verkade vara i närheten av att vara färdiga fick jag börja ta vara på lite tvätt som hängt på tork och packa ner kläder för resan. Emellanåt så knappade jag in lite olika siffror på fakturorna. Det började verka som att sömn inte skulle hinnas med den natten. Men vem behöver egentligen vila när man kan köra 180 rätt in i väggen?
Nåväl efter en kort natt och en lång färje- och bilresa så blev det en underbar jul och likaså en härlig nyårsafton. Tempot gick ner med närmare 200 procent. Snö fanns det också i Korsholm så det kändes som att jag hamnat i någon sorts drömvärld.
Nu är jag sorgligt nog tillbaka på ön där corona-incidensen för närvarande är högst i Finland. Jag drömmer redan om att åka tillbaka till Österbotten där jag trivs så bra.
Knockout i valfusk
Det händer mycket i världen just nu. Ja coronan har gjort en föga efterlängtad comeback. Ingen hit direkt men på motståndarsidan har inte bara en utan flera vaccinkandidater radat upp sig och är snart redo att ge sig in i matchen. Det blir knappast knockout i första ronden utan det blir nog ett flertal ronder och kanske flera matcher också innan finalen är inom räckhåll.
En annan som gjort comeback och, för ovanlighetens skull, inte lyckades med knockout var den nu 54-årige Mike Tyson som gick sin första match på 15 år! Det var en uppvisningsmatch som inofficiellt dömdes som oavgjord vilket berodde på att det handlade om välgörenhet. Men troligen smäller det snart till igen för vem kan tro att Tyson skulle nöja sig med endast en match efter att ha tränat upp sig igen?
Smällar på närmare håll blev det när Viking Lines fartyg Grace gick på grund när hon i hårt väder skulle backa in i Mariehamns hamn. Efter att hon hade svängt runt kom kraftig vind som knuffade henne på grund. Lyckligtvis blev det inga större skador och passagerarna kunde komma av följande dag. Men att något sådant skulle hända kort efter att samma rederis fartyg Amorella gått på grund var ju ytterst osannolikt. Då var det ett tekniskt fel har utredningen visat så det var i alla fall olika orsaker. Men grundstötningar med så här stora fartyg brukar ju sällan inträffa när de följer de bekanta farlederna. Eftersom coronan påverkat färjetrafiken så fanns ändå andra fartyg att sätta in då olyckan var framme.
I USA avgjorde coronan presidentvalet. Ingen kan väl påstå att Joe Biden som mest lyste med sin frånvaro hade en bra valkampanj. De flesta vet nog inte ens hur hans valprogram sett ut. President Trump körde sin vanliga taktik men har ju behandlat viruset på ett mindre lyckat sätt. Lite mer diplomatiska uttalanden kunde ha gjort underverk för hans del. I januari tar Biden över och ett par förändringar blir det för Biden och Trump har nog inte varit överens om så mycket. Åtminstone är det väl den uppfattningen som man har kunnat få. Bidens politik har nu närmast bestått av att han är emot Trump så det blir intressant att se vad han kan ändra på. Kan han ens ändra på så mycket? Trump kunde inte ändra på allt han ville heller. Det är ju inte bara presidenten som har makten.
Trump har försökt komma åt valfusket i tron om att han själv kan vinna på detta sätt. Domstolarna har dock dömt ut hans försök hittills. Följer man media här hos oss så sägs det att det inte kunnat presenteras några bevis. Om man i stället följer amerikanska media så framgår det nog ändå att fusk och felaktigheter förekommit. Dock inte i stor skala så att man skulle tillåta Trump att gå vidare. Det blev även nej till Trump när det handlade om 10.000 röstsedlar som kunde ha förklarats ogiltiga då de var felaktigt ifyllda. Men domstolen konstaterade i sin dom att rösterna var visserligen felaktiga men det var viktigare att personernas röster räknades.
De gör på ett lite annat sätt i USA kan man snabbt konstatera gällande det mesta runt valet. I Finland skulle vi vara betydligt noggrannare. Det är ju väldigt nog bara med att siffrorna skrivs på rätt sätt. Dock röstar de om många olika saker i samma val i USA så bara där blir det helt annorlunda. Det är alltså inte bara på president man ska rösta utan även i många andra frågor. Kanske praktiskt att göra på det sättet men frågan är om det faktiskt är bäst att göra så? Nu ska Trump försöka komma till högsta domstolen med valfuskandet. Det är osannolikt att det lyckas på något sätt som skulle göra någon skillnad. Andra röster som hörts har sagt både att det varit det säkraste valet någonsin medan andra sagt att det alltid fuskas i valen.
USA är extremt på många olika sätt och det tycks bara bli värre. Jag är glad att jag bor i Finland även om vi har våra egna problem. Fast största problemet just nu delar vi ju med hela världen.
Förra veckan deltog jag i kyrkorådets sammanträde och den här veckan blir det kyrkofullmäktige. Där hanterar vi frågor som är lite lättare att lösa och ha kontroll över. Naturligtvis finns det en del utmaningar där också även om det är på en lite lägre nivå.