Coronan dödade Elvis
Idag installerade jag corona-appen på min iPhone. Den dök inte upp då jag sökte efter den på App Store så jag var tvungen att hitta en länk på svenska Yle:s sidor. Nu är det bara att vänta och se om jag blir varnad för någon corona-smittad som korsar min väg.
Lyckligtvis så är viruset fortsättningsvis sällsynt på Åland. Senaste veckoslutet spenderade jag dock i Korsholm i Österbotten där det förvisso är närmast lika sällsynt men det hade varit intressant att se om appen hade meddelat något. Dessutom utsatte jag mig för viss risk under båtresan mellan Åland och fastlandet. Det var förhållandevis mycket folk ombord. Nästa resa blir nog intressant då jag har möjlighet att se om appen registrerar något. Redan nu på bara något dygn har över en miljon människor laddat ner appen och det tyder ju på att den kommer att fungera och få betydelse för smittspårningen.
Alla påverkas vi på olika sätt av pandemin. Äntligen kan man åter gå ut på restaurang och äta men mycket fungerar fortfarande inte helt normalt. Som t ex färjor och flyg går ju inte som de brukar vilket kan ställa till det för oss som behöver resa mellan olika orter. Semester- och nöjesresor är väl inte lika illa att behöva sakna även om resan till Rom blev inställd vilket var tråkigt.
Något annat som påverkats väldigt kraftigt är olika evenemang som inte kunnat hållas som de planerats. Tråkigast är det naturligtvis när man drabbas direkt som arrangör. Nu blev vi i föreningen Elvisforum tvungna att ställa in den årliga Elvisfestivalen som i år skulle ha gått under namnet Elvis Halloween Party. Det var ett tungt beslut då det mesta var färdigt bokat och planerat. Såväl artister som många trogna besökare hade sett fram emot årets festival som kunde ha blivit riktigt bra. Kanske den bästa hittills…
Den årliga traditionen med en stor Elvisfestival i Västerås i Sverige har pågått varje år sedan 1982. Men nu om knappt två månader bryts tyvärr den traditionen. Det känns som att coronan har dödat Elvis! Ja han är verkligen mer död än vanligt tack vare coronan. I alla fall i Västerås och för alla besökare i Sverige och grannländerna som vallfärdat till festivalen varje år så känns det nog så.
Vi hoppas och tror att Elvis återuppstår nästa år. Det blir en comeback helt enkelt. Vår tidning kan i alla fall fortsätta som vanligt. Dock är det ju inte lika många shower och festivaler att rapportera från så vi får skriva om lite annat i stället.
Många vänner som är arrangörer eller artister berättar samma sak om hur de varit tvungna att ställa in sina evenemang. För oss som är en ideell förening så är det naturligtvis inte lika illa, rent ekonomiskt sett, som det är för dem som helt lever på att underhålla. På något sätt så måste ju alla kunna fortsätta sina liv oavsett om vi kommer att få leva länge på det här sättet eller om det kommer något vaccin så småningom som kan stoppa pandemin.
Sommarsvenskar nej nej!
Semestern är över och jag har hunnit jobba ett par veckor. Hur känns det då?
Första dagen på jobbet så var jag naturligtvis lite mer ”lost” än vanligt. Vad är det egentligen jag brukar göra? Vilka inloggningar har jag till de olika systemen? Vilka system? Vad ska börja med? Vilka öppna ärenden har jag på mitt bord? Frågorna radade upp sig mer ju mer jag tänkte på saken. Dessutom vikarierar jag nu kollegan som gick på semester när jag kom tillbaka. Vad är det som han brukar göra som jag nu ska göra? Vilka system använder han och hur kommer jag in i dem? Dag två kunde jag äntligen börja fundera på att arbeta lite också.
Nåväl efter en vecka är man nästan igång igen och efter andra veckan får man lejdon på alla andra människor, som fortfarande är på semester, som man inte får tag på när man behöver. Vecka tre börjar nu och då är man väl mer eller mindre inne i ekorrhjulet igen och börjar tro att det är så det ska vara.
Den här sommaren så hade jag verkligen en kanonsemester. Fyra veckor i Österbotten med min kära hjärtevän. För att kalla det semester får man kanske först förklara vad semester är. Det kan ju vara att göra så lite som möjligt. Men i det här fallet handlade det inte om att göra lite utan snarast om att göra annat än det vanliga. I vårt fall blev det rätt mycket. Fyra veckor fyllda av äventyr och upptåg och aktiviteter. Nå kanske det blev någon dag vila också men det har jag svårt att minnas om det verkligen var så.
Det jag minns av semestern är utfärder till Vörå, Nykarleby och Jakobstad för att nämna några för mig nya områden. Ett antal olika vandringsleder på olika ställen. Ett par besök till skären där vi roade oss med bl.a. terasstvätt och oljning av densamma. När vi ändå var inne på den linjen så passade jag på att klättra upp terasstaket i Smedsby också och rengöra det. Nerifrån såg det ut som en jättepadda som på något märkligt sätt kommit upp taket. Frågan var om plasttaket skulle hålla för vikten men på något förunderligt sätt så var det ändå via stegen som jag kom ner igen någorlunda oskadd. Knäna återhämtade sig nämligen redan efter något dygn.
Restaurangbesök i Vasa och på andra ställen var förstås mycket trevliga upplevelser efter att coronatidens restriktioner lättats upp. Alla trevliga österbottningar som jag fick träffa var förstås också ett positivt inslag i semestern. Ja sammanfattningsvis så kan jag konstatera att detta var en av mina bästa semestrar någonsin. Det är kanske inte någon enskild upplevelse som stod ut så extremt mycket utan det är snarare helheten att jag fått vara med om väldigt mycket som gör det. Det viktigaste var förstås att jag fick göra allting tillsammans med min underbara hjärtevän. Allting blir roligare när man är två som trivs tillsammans.
När det var dags för mig att återvända till Åland så behövde jag inte göra det ensam. Vårt sommaräventyr fick ett par dagars fortsättning. Väl på Åland så hann vi även göra en utfärd till skärgårdskommunen Föglö. En härlig båtfärd till Degerby City och god mat på en restaurang där gjorde att semesteräventyret kändes ännu längre, trots att jag då hade återvänt till jobbet. Kanske inte undra på att jag hade lite extra svårt att hitta tillbaka till arbetsrutinerna de första dagarna.
Här på Åland har jag lite fortsatt med aktiviteter på hemmafronten. Olika saker som behövt fixas. Dock kan jag konstatera att det inte alls är lika roligt att göra det på egen hand. I dag tog jag en cykeltur till en strand i närheten och tog ett dopp. Kanske var det sommarens sista bad för mig. Jag var faktiskt helt ensam på stranden och även om det bjuder på en speciell upplevelse så hade det varit roligare att dela det.
När jag gjorde mig i ordning för att cykla tillbaka den fyra kilometer långa vägen så fick jag plötsligt syn på två personer som tydligen hade fått samma idé om att testa vattnet här. Jag fick sedan syn på deras bil som stod parkerad nära min cykel. Den hade svensk registerplåt så som en sann finländare gör i sådana fall så skyndade jag mig därifrån!
På nya äventyr i Österbotten
Jag har semester och befinner mig naturligtvis i Korsholm i Österbotten. Eller inte bara i Korsholm för det blir ju en del utflykter till andra ställen också. Det finns mycket här att upptäcka för en ålänning.
Det är lätt att tro att man utforskat det mesta i näromgivningen och i mitt fall menar jag då Vasa- och Korsholmsområdet. Mitt i allt så upptäcker man något nytt alldeles i närheten. Som igår när jag fick vandra runt på en del av området runt det vackra Molnträsket. Visserligen en del besvärliga mygg som alltid tycks gilla just mig men ändå ett härligt område att vandra, springa eller cykla runt i. En liten pärla helt enkelt som ingen berättat för mig om förrän nu. Ändå är det ett väldigt populärt område nu i coronatider har jag förstått. Men bättre sent än aldrig och det blir säkerligen återbesök där.
Annat som hunnits med är bl.a. ett besök till Nykarleby. På vägen dit passerade man också flera gamla slagfält. Då gick det inte att undvika ett besök till slagfältet i Oravais där man utkämpade det blodigaste slaget under 1808-1809 års krig. Det är alltid något speciellt och väldigt intressant med sådana historiska platser tycker jag. Det var svenskarna mot ryssarna på den tiden. På Oravais slagfält stupade 1.000 man från den svenska armén och 800 från den ryska. Svenskarna hade koll på läget tills ammunitionen tog slut och ryssarna då kunde rycka fram. Finland var svenskt på den tiden men blev snart ryskt område.
Framme i Nykarleby så åkte vi naturligtvis förbi Zacharias Topelius hem. Det blev alltså en dag då vi kände på historiens vingslag. Vattenkraftverket i Nykarleby kanske kan bli historiskt det också? Arbeten på omgivande områden pågick för att göra området vackrare och det såg lovande ut.
På vägen tillbaka från Nykarleby så svängde vi in i skogen någonstans och åkte till världens ände eller någonstans i närheten av den. Storsand hette stranden som nog var väldigt fin. Långgrunt var det så doppet höll nästan på att utebli då krafterna började tryta innan vattnet nådde midjehöjd. Min vänner myggen var där men annars ganska ödsligt. Det låg en lägergård där så jag antar att det ibland finns lite fler tecken på en civilisation än det gjorde nu.
En dag då vädret visade sig från sin sämre sida så begav vi oss till Vörå. Målet var givet! Skidcentrum med hoppbacken måste beskådas till varje pris. Den omgivande golfbanan var jag dock mindre intresserad av. Väl framme så var det inte ens läge för ett foto då regnet öste ner. Lyckligtvis infann sig snart ett litet uppehåll så att nödvändiga foton kunde tas. Sedan vidare till Finlands äldsta träkyrka. Men nä jo nog måste regnet ösa ner ännu en gång. Det blev sådan där snabbfotografering. Alltså springa till ett träd och ta en snabb bild och sedan till nästa träd och ta en bild och sedan snabbt tillbaka till parkeringen.
Det var lite om några av äventyren som hunnits med så här långt. Nu är det dags att åka till skären igen för man måste ju vila lite mellan alla strapatser också.
En åländsk midsommar
Midsommaren har nu passerat och den blev inte riktigt som den brukar vara. Det passade inte riktigt så bra att jag skulle åka till Österbotten över midsommarhelgen. Speciellt med tanke på att jag nu en vecka senare beger mig dit på semester. Därför blev det så att jag firade midsommar på egen hand.
Men inte ens det blev normalt på grund av coronaläget. Från mitt hus är det drygt 500 meter till midsommarstången i byn så det brukar ju passa mig rätt bra. Bara att promenera dit då det är dags att börja firandet. I år fick man under rådande omständigheter inte samlas i några större grupper. Därför hade man tydligen valt att hemlighålla tidpunkten för stångresningen. Det utannonserades endast att det skulle ske under dagen.
Jag tänkte att resningen av midsommarstången säkert ändå skulle ske vanlig tid. Men ack så fel jag hade. Säkert hade man räknat ut att folk skulle tänka så och följaktligen ändrat klockslaget till några timmar tidigare. Min plan att uppleva firandet i någorlunda vanlig ordning gick med andra ord om intet.
Men av en slump passerade jag midsommarstången på min Vespa precis när stången hade rests. Jag svängde in på området och parkerade. Det var en mindre och väl utspridd grupp av människor som befann sig på området. Troligtvis endast de som varit direkt involverade i arbetet med midsommarstången. När jag fick av mig hjälmen så kom man precis in på sista versen av Ålänningens sång. Det var förstås en besvikelse att inte kunna delta i sången eller få se när stången restes. Jag tröstade mig med att jag åtminstone var där under slutminuten vilket så många andra inte var. Senare kunde jag se den filmade versionen på Facebook men det var förstås inte samma sak.
Mitt firande fick i stället baseras runt grillen. Och sommarens första kolgrillning var verkligen ljuvlig. Både doften från grillen och smaken på köttet signalerade sommar. Nu var den äntligen här!
En av mina affärskontakter hade dagen före anlänt till Mariehamn från Åbo. Omtänksam som han är så hade han med sig en gåva i form av några flaskor bubbel. Det var en fin gest som kom väl till pass denna varma och soliga midsommarafton. Nog hade det varit roligare att skåla tillsammans med någon men efter att ha misslyckats med att lura över grannen på ett glas bubbel så korkade jag ändå upp flaskan och njöt för mig själv. Och det blir ju precis så roligt som man själv gör det! Jag kan ju inte heller klaga för det var nog väldigt många som hade det betydligt sämre än jag den här midsommaraftonen.
För att kompensera bortfallet av den obligatoriska stångresningen så letade jag fram det jag hade filmat midsommaraftonen 2019. Det var ju en riktig traditionell stångresning på Jan Karlsgården i Kastelholm i Sund. Mer åländsk midsommar är svårt att få. Ja det måste naturligtvis bli en film om detta som både jag och andra kunde få uppleva nu när vi missade den traditionella midsommarstången. Filmen blev inte klar på midsommaraftonen utan fick ta en del av midsommardagen i anspråk. En stångresning som denna tar ganska länge men i filmform så kortar man naturligtvis ner det hela. Jag letade fram en mikrofon och lade på en berättarröst för att ge det hela en riktig dokumentärkänsla. Hur blev filmen då? Ja det fina är att ni själva kan få se den och bedöma. För här serverar jag ”Midsommar på Jan Karlsgården”. Medan ni upplever den drygt nio minuter långa filmen så tänker jag bege mig upp till Österbotten några veckor. Kanske vi ses där?
Roligt på Åland
Vad gör man när man får besök en dryg vecka av sin käresta och det är coronatider? Det brukar ju i normala fall finnas en hel del evenemang och aktiviteter på Åland under sommaren. Nu verkade det mesta vara stängt, inställt eller senarelagt. Det kändes lite tråkigt men som alltid blir det precis så roligt som man själv gör det.
Ja vad hittade vi på då? Bland det första vi gjorde var något som hör sommaren till. För något som inte var stängt eller inställt var den lilla glasskiosken vid Lemströms kanal som nyligen öppnat för säsongen. Javisst då måste man pröva på en ny glassmak samtidigt som man tar en promenad längs kanalen och njuter i solen.
En annan klassiker som alltid fungerar oavsett väder är ju en skogspromenad över ”Havanna Mountain”, eller Kasberget som det egentligen heter, där en del av Lemlandsleden går fram. Det fungerar bra även när man har hunden med sig. För den äventyrlige så kan man följa vandringsleden många kilometrar men vi nöjde oss med en kortare variant där utsikten från berget var själva höjdpunkten!
Något som hör till sommaren är förstås att bada i havet. Jag brukar avvakta med premiärdoppet till midsommar men min bättre hälft tyckte att det var läge redan nu. Min tveksamhet till trots så var vi snart på den fina badstranden i min hemkommun. Ett par andra människor fanns där men ingen i vattnet. Jag hade förstått att jag var tvungen att ta ett dopp så av med kläderna och raskt ner i vattnet och iväg!
Oooooh det var friskt! Några snabba simtag framåt och sedan tillbaka till stranden och upp. Min kära flickvän verkade något häpen och jag förstod ingenting. Jag hade ju gjort vad som hade förväntats men hon verkade ändå väldigt förvånad över detta.
-Äh det var ju säkert minst 15 grader varmt, sade jag för att låta henne förstå att ålänningar är riktiga vikingar.
Så sedan var det hennes tur, vilket jag påpekade, varpå hon tog ett pliktskyldigt dopp. Vår kära Molly, som givetvis var med även på detta äventyr, verkade njuta något mer av simturen. Men hon hade ju också hela pälsen på!
En liten tur till ett par fritidsområden i kommunen var också härligt. Växter och natur som är vardag för en ålänning kan vara nog så intressant för en österbottning.
När man kommer till Åland så vill man vanligen göra något i Mariehamn. Det fanns en sak som vi konstigt nog inte hade gjort tidigare och som vi kunde göra nu. I Mariehamn finns den så kallade Äventyrsgolfen som bjuder på arton lite roligare eller mer utmanande minigolfbanor. Med desinficerade klubbor och bollar och avstånd till övriga spelare så var det möjligt att visa Tiger Woods var bollen skulle placeras. Eller Tiger kunde inte komma den här gången men jag fick ändå gott motstånd när jag accepterade utmaningen från min käresta.
Efter de första nio hålen så låg jag efter med ett slag. Hur kunde det gå så illa? Det var ju inte ens något skräp på banorna som jag kunde skylla på. Jag höll ju på att få stryk så nu gällde det att skärpa till sig. Men det går lite sådär och plötsligt så gör hon en hole-in-one. Det började bli pressat läge helt enkelt. Men så tar jag in ett slag här och där och så sätter jag också en hole-in-one och är tillbaka i matchen!
Framme vid sista hålet så känns det bra och när min kära motståndare har lite otur och placerar bollen i vattnet så har jag på känn att det här kan gå bra. Jag räknar ner resultaten och dubbelkollar. Jodå några slag bättre var jag ändå! Vinsten firas med en glass. Det var en jämn och bra match och nästa gång vi möts på minigolfbanan så blir det nog tufft igen misstänker jag. Men kanske jag kan hitta på en ursäkt för att få förlora då? Den här gången hade jag inget att skylla på så jag var helt enkelt tvungen att vinna.
En annan kväll så fick jag frågan om vi inte kunde sjunga karaoke. Den som känner mig vet att det kan vara farligt att nämna ordet karaoke i mitt sällskap. En stund senare så hade jag riggat för karaoke på gammalt klassiskt vis. Det vill säga med de silverskimrande laserdiscarna som var så populära när karaoke var som hetast ute på krogar och pubar. I med de svenska skivorna och låtar som Sommaren är kort, Dover Calais och Sånt är livet. Sedan lite blandat och till sist en massa Beatles. Elvis kom vi tyvärr inte fram till innan tiden var slut. Timmarna går alltför fort när man har kört ner sig i karaoketräsket. Eller nja en Elvislåt blev det faktiskt för Heartbreak Hotel fanns med på en skiva med blandat innehåll.
Hur gick det? Jag förlorade helt klart den här matchen. Var väl inget annat att vänta men roligt var det förstås ändå. Följande dag så lät jag som om jag hade druckit whiskey hela kvällen. Då hade jag chansen att köra de där countrylåtarna som jag alltid velat sjunga. Dessvärre var alla karaokegrejer redan bortstädade så det fick skjutas på framtida karaokekvällar.
Javisst kan man ha roligt även i dessa tider.
Micke Björklund x 2
Mot alla odds vann Micke Björklund TV4:s Robinson. Ja det var i alla fall ingenting som jag hade väntat mig. Robinson är väl inget TV-program som jag har följt särdeles mycket innan den här säsongen. Möjligen såg jag någon av de första säsongerna innan jag tröttnade. Nu när en ålänning medverkade har nog både jag och många andra ålänningar, som inte annars följer programmet, suttit som klistrade framför TV:n mest hela tiden.
Att Micke skulle ha någon chans i denna tävling trodde väl varken jag eller så många andra. Nej jag trodde faktiskt att han skulle åka ut redan i första avsnittet. Själv yttrade han något om att det var kul så länge han var med vilket förstärkte min uppfattning om att han ganska snart skulle få packa väskan och åka hem igen. För varje avsnitt som gick så var jag glad att han klarade sig kvar men tänkte att nu närmar det sig slutet. Det skulle visa sig att slutet var längre bort än någon kunde ana.
Micke är en härlig kille. Snäll, trevlig och ödmjuk men jag har ju aldrig tänkt mig honom som någon tävlingsmänniska. Jovisst i matlagningstävlingar har han förstås en given plats men kanske inte då det börjar handla om fysiska prestationer som snabbhet och styrka. Det är ju lätt att tänka sig att det är någon sportig idrottsmänniska som har de bästa förutsättningarna för den typ av tävlingar som förekommer i Robinson. Men Mickes taktik och personlighet, att vara den schyssta, trevliga kocken som inte utgjorde något hot, visade sig fungera väl. I tävlingarna var han sällan allra sist och alla minns väl när han bar grisen med tänderna och stod som vinnare i just den tävlingen även om han förlorade två framtänder på kuppen.
När han till sist fanns kvar som en av de tre finalisterna blev det riktigt spännande. Han stod för en bra insats i finaltävlingen som nog krävde en del. Visserligen gjorde han fel i första momentet men det gick ju enkelt att korrigera senare under tävlingen. Han blev väldigt glad och säkerligen själv överraskad över att gå vinnande i mål. Jag tror att de flesta kunde glädjas ordentligt åt Mickes vinst för det hade ju varit en dröm för honom att vara med i Robinson och att han skulle vinna hela Robinson-tävlingen hade nog ingen kunnat tippa..
Jag har träffat Micke ett antal gånger under årens lopp. Första gångerna på olika fester där han och hans pappa stod för maten. En gång var lite extra då jag med mitt dåvarande jobb fick pröva på att laga mat tillsammans med Micke och hans far. Vi delades upp i grupper som skulle göra förrätt, varmrätt och efterrätt. Lite fint rödvin fick inmundigas under matlagningsprocessen och det bidrog nog till att frigöra kocken i oss alla! Man blev lagom avslappnad för uppgiften och Micke var förstås supertrevlig och hjälpte till när det behövdes och kom med goda råd hur vi skulle få till rätterna på bästa sätt. Mot alla odds så blev alla rätter riktigt bra trots att vi var ett gäng med blandade matlagningskunskaper som inte heller var vana att jobba tillsammans på detta sätt.
När man är ute på Mickes restaurang Smakbyn i Sund på Åland och springer på honom någonstans så pratar han gärna några ord. Det är en kille med glatt humör och fötterna på jorden. Nästa gång hoppas jag att få träffa honom i Vasa på restaurang HEJM vilken jag lovat honom att besöka.
Det finns faktiskt några människor som inte kallar mig Elvis utan Micke. Min far heter Björklund i efternamn så egentligen skulle jag kunna kalla mig Micke Björklund! Det var bara det där med maten då.... Makaroner och korv är väl inte någon gourmeträtt direkt så kanske jag för nöja mig med Elvis och steka en hamburgare i stället....
PREMIÄR: Musikarkivet
Nu när större delen av den underhållning vi är vana att matas med har ställts in så har ett nytt fenomen dykt upp. Eller kanske inte direkt nytt men i allt högre grad har många, såväl vanliga människor som du och jag likväl som artister, börjat lägga ut underhållning på och via nätet. Underhållningen har flyttat närmare oss på det sättet.
Artister streamar live och kommer på det sättet till publiken när inte publiken kan komma till dem. Huruvida de kan tjäna pengar är svårare att säga. Frivilliga inbetalningar för sådant tror jag kanske att inte ger så mycket. Däremot är det ju ett sätt för artisterna att kunna visa sin uppskattning för och kunna behålla sina fans. Någon dag så kommer det ju att bli mer normalt igen.
Många av oss mer vanliga människor vill också bidra lite. För den som har intressen och kunskaper så är det ett ypperligt läge att dela med sig av något som kanske även andra människor uppskattar och gläds åt. Naturligtvis slog detta an en ton även hos mig. Nej jag tänkte inte börja spela och sjunga framför en primitivt riggad telefon. Nå jag har testat det förr så det var faktiskt inte det första jag kom att tänka på.
Nej, det jag kom att tänka på var mitt intresse för kombinationen av video och musik. Jag har redan tidigare lagt ut en del musikklipp och videos från mitt videoarkiv. Senast blev det en musikal som jag filmade 2012. Peter Hägerstrand hade skrivit musiken och både skådespelare och musiker utgjordes av duktiga skolelever. Filmen bestod av två ihopklippta föreställningar och det är nog inte så många som har sett min filmade version då en annan filmare också har gjort en film. Hans film var dock mer en dokumentär om hur den kom till medan jag filmade själva föreställningen.
Men över till det nya som vi var inne på. Att göra olika TV-/videoprogram är det roligaste jag vet så varför inte göra mina besök i videoarkivet till ett riktigt program i stället. Alltså ta några inslag och väva samman dem med lite prat runt. Det blir mer underhållande än bara en enkel video. Samtidigt så ska formen vara rätt kort för att folk ska orka titta på sådant på nätet. Till sist bestämde jag mig för att göra ett försök med två olika artister i programmet. Programmets namn hade jag redan funderat ut för en tid sedan. Det naturliga namnvalet hade fallit på Musikarkivet vilket berättar lite vad det hela går ut på.
Det ena inslaget var redan färdigt och var en riktigt redigerad video med ett åländskt band. Att avsluta med det var givet då jag tyckte att videon faktiskt fungerade bra utan några större trollerikonster. Den videon består av två olika framträdanden av samma låt. Det kan låta som en smal sak att klippa ihop något sådant men det är sällan som det går lätt och automatiskt. Den här gången kändes det som att jag hade tur och att jag hade filmat med tanke på att de skulle redigeras ihop. Visserligen minns jag vagt att det var precis det jag hade haft i tankarna då jag filmade. Men det var 2001 som jag filmade och nu 19 år senare så skulle jag göra det som jag hade tänkt då. Men det fungerade och det enda som jag ändrade på var nog att jag ändrade det gamla fyrkantiga 4:3 bildformatet till bredbildsformatet 16:9. Det är förstås på gott och ont men fungerade tämligen väl i just detta fall.
Den andra videon som fick bli programmet första inslag är från 1996 och lider mer av tekniska tillkortakommanden. Inga avancerade klippningar då bristen på material förhindrade sådant. Det blev mer de normala trimningarna av bild och ljud som jag alltid gör på den här typen av material. I sista minuten insåg jag dock att jag måste förbättra synken mellan bild och ljud som alltid blir bli ett med problem med så gamla inspelningar. Jag är själv rätt känslig för när ljud och bild är alltför osynkade så jag gjorde ett försök att fixa detta. Inte perfekt men bättre i alla fall. Den japanske bluesartisten är tyvärr inte längre med oss men jag tror nog att han ler lite grann när han skådar ner från himlen och ser sin spelning på Åland 1996. Publiken gillar ju hans låt och det svänger bra.
Men varför berättar jag rätt så ingående om detta? Jo för att premiären den här gången blir här i bloggen. Mitt bidrag till underhållning i dessa kristider kommer alltså här:
Länk även till musikalen Hitta hem
Till havs
Som ålänning är man van vid att enkelt kunna ta färjan över till Sverige för lite shopping eller andra nöjen. Nu har ett litet virus lyckas med något som man tror att bara EU skulle kunna lyckas med. Nämligen att göra vanliga enkla grejer väldigt svåra eller t.o.m. helt omöjliga. Ja plötsligt så är det i princip omöjligt att ta en tur över till Sverige. Å andra sidan så är det inte heller speciellt lockande just nu. Inte om man ser på statistiken över hur många offer viruset skördar i Sverige.
Återstår då färjan till finska fastlandet eller i alla fall till Åbo. Helsingfors kan man ju också glömma numera. Men det är ju inte bara i södra Finland som man brukar kunna ta sig en tur över havet. Från Vasa finns det ju också en färjförbindelse till Sverige. Tar man den färjan så hamnar man troligtvis i Umeå som ligger rätt nära hamnen på den svenska sidan.
Det var i somras som jag testade Wasalines M/S Wasa Express för första gången. Det var spännande eftersom det var dels en ny rutt för mig och dels en nytt fartyg. Hur var det då? Ja fartyget var ju en gammal Tyskland-Danmarks båt såvitt jag kunde förstå. I tanken jämförde jag med fartygen som trafikerar Åland och då kom jag fram till att Wasa Express kändes som något mellanting till Vikingfärja och skärgårdsfärja. Lite naknare inredningsmässigt än vad jag förväntade mig. Ja kanske mer Tysklandsbåt helt enkelt.
Det fanns ett trevligt frukostalternativ i cafeterian. Man kunde gå längst upp på däck och där såg man från sida till sida på fartyget. Denna morgon var riktigt vacker och det var en speciell känsla som infann sig då vi stävade ut över Kvarken. Det var något med ljuset och miljön som avvek från det man är van vid från Ålands hav. Men det var en härlig upplevelse.
Väl över havet och i hamn så gällde det att hitta en buss till Umeå. En förvirrad äldre man sökte efter tågstationen men så mycket kunde vi tipsa honom om att det kanske var bättre att leta efter en buss.
Umeå visade sig vara en rätt trevlig stad. Vårt hotell saknade visserligen air conditioning men på våra breddgrader så överlever man faktiskt utan trots att det är varma dagar!
Jag lyckades hitta det fantastiska gitarrmuseet som inte alls var där det skulle utan hade flyttat och blivit mer centralt. Det blev inte bara ett utan faktiskt två besök där. Jag får lova att återkomma till just den historien. Kan bara säga att om man är lite musikintresserad och dessutom gillar gitarrer så finns det mycket att hämta där.
Resan tillbaka gick bra och vi fick njuta av trubaduren ombord på Wasa Express som kunde spela och sjunga alla låtar man kunde tänka sig. Dock var det en låt som ställde till lite huvudbry så han bad om en tio minuters paus för att fundera lite över hur den egentligen gick. Den gick dessutom rätt högt så man trodde att det skulle han aldrig klara av. Efter pausen kom han tillbaka och framförde låten närmast perfekt! Helt otroligt att kunna lära sig och dessutom framföra den bra på det viset som den killen lyckades göra.
Det är sådana härliga resor och upplevelser som man får tänka tillbaka på i dessa tider då det är begränsat vad man kan hitta på.
Orkanen är här!
I dag var det min födelsedag. Naturligtvis kändes det inte som det brukar. Det var ju inte aktuellt med något kalas eller ens kaffebjudning så jag firade lite grann för mig själv. En pizza och en öl från Stallhagen till middag. Senare blev det en liten bit frystårta. Ja det fick väl duga helt enkelt. Man får ju vara tacksam att man ens har sådana problem när många har det betydligt värre.Världen är upp och ner och många är oroliga för viruset som härjar överallt.
Jag och mina närmaste är friska och jag har fortfarande ett jobb att åka till. Visserligen är det en del svårigheter att få vissa produkter till dataaffären där jag jobbar men än så länge har jag IT-prylar att sälja. Det blev faktiskt en liten extraförsäljning då våra företagskunder insåg att de måste kunna jobba hemifrån. Men jag anar att även vi kommer att drabbas av minskad försäljning. Det händer faktiskt redan. En kund hade begärt offert på en server men ansåg att det var meningslöst att köpa den nu när verksamheten stängt ner tillsvidare pga virushotet. Ja många företag tappar mycket försäljning och turistbranschen kraschar helt och folk permitteras både här och där. Åland kommer att drabbas hårt då turismen är en stor näring för både stora och små företag här.
Det är första gången som jag och min generation får uppleva en riktig kris som den här. Vi har sluppit sådant som krig och större katastrofer. Det värsta som hänt är kanske när Estonia gick under och tsunamin i Thailand. Även om man påverkades av dessa så blev jag inte personligen drabbad och de var ändå rätt så begränsade händelser i jämförelse med hur Corona-viruset nu drabbar världen.
Den enda gången jag känt mig lite drabbad av någon större fara var när jag befann mig på semester i Florida. En orkan närmade sig och verkade sikta in sig på området där jag befann mig. Dag efter dag kunde jag följa dramat på TV-nyheterna. Folk uppmanades att ha vatten och proviant hemma om orkanen skulle träffa Florida. Orkanen kom allt närmare och på gatorna i Miami skyltades det om evakueringsvägar. Hyllorna i mataffärerna tömdes. Det värsta var att man som turist kände sig rätt utlämnad och osäker på vad man skulle göra om katastrofen skulle inträffa.
Lyckligtvis kunde flyget till Europa lämna Miami precis innan orkanen kom alltför nära. Sedan visade det sig att orkanen plötsligt vände ut över havet och faran var över. Väl hemma så dök nästa orkan upp. Även den missade Miami men så är det tydligen när orkansäsongen drar igång. Man vet inte förrän man vet om man klarar sig eller om man måste utmana naturkrafterna. Obehagligt när man inte varit med om det förut. Det kändes skönt att komma hem igen till Finland.
Nu finns det ingenstans att fly. Corona-viruset finns överallt och sprider sig mer och mer. Man kan bara försöka att leva livet så normalt som det går. För vissa är det inte alls normalt och för andra så kanske det inte är lika påtagligt än så länge. Jag tillhör alltså de mer lyckligt lottade men ingen vet heller hur detta ska sluta. Hur många som kommer att drabbas. Hur mycket ekonomin i hela vårt samhälle kommer att påverkas när företag går under och andra får försöka hitta andra sätt att överleva.
Hur allt kommer att se ut och fungera när det här har passerat kan man också bara gissa. Jag tror att vi kommer att dra en del lärdomar av allt som händer och kanske vissa saker kommer att fungera lite annorlunda i framtiden. Då tänker jag i både stort och smått. Hela världen kommer fundera på vad som kan göras annorlunda för att förhindra att vi drabbas lika hårt igen.
Jo just det jag fyllde år idag. Grattis på mig då! Hipp hipp hurra!
Saknaden är som en Hollywoodfilm
Vad är saknad? Är det när man tagit den sista biten av favoritchokladen och ändå är sugen på lite mer? Eller är det mer dramatiskt som när någon tar värsta storsläggan och slår ditt fina glashus i tusen bitar?
Saknad är en känsla av obehag som gör att du känner dig rätt obekväm. Det är något du vill ha men inte kan få.
I livet kan vi få uppleva saknad på många sätt. Normalt så känns saknaden väldigt negativ.
Den eviga saknaden:
Saknad kan vara när din arbetskollega plötsligt försvinner. Kollegan som du var missnöjd med och skällde på eftersom hans arbetsinsats inte var vad den borde. Han tog steget att försöka förklara sig även om det innebar att han blottade sina personliga känslor och problem. Därför blev ni nära vänner och kunde diskutera alla personliga saker med varandra. Ni stöttade varandra och arbetet fungerade också bättre. Det var kollegan som sedan blev sjuk men ändå alltid var positiv och sade att han snart skulle vara tillbaka på jobbet. Till sist kunde han inte berätta vad han tänkte men du visste ändå. Du visste att han hade gett upp och väntade på befrielsen. Du visste att det aldrig skulle bli som förut igen.
Saknad kan vara när din bror som du inte talat med på flera år, men hoppas kunna försonas med igen, försvinner bort med helikopter och aldrig mer kommer tillbaka. Brodern som går bort innan operationen som ska rädda honom hinner göras.
Din brors saknad var när hans dotter som blev sjuk inte kunde räddas utan dog inte så långt efter att hon hade tagit studentexamen. Din brorsdotter som var en glad och god själ och som ville alla väl. Hon som tyckte om samma musik som du själv. Hon som du aldrig lärde känna på riktigt men som du säkert hade mycket gemensamt med.
Saknad som vi inte kan göra något åt får vi lära oss att leva med. Det går att lära sig att hantera även om saknaden sällan försvinner. Ibland kan den komma över oss men då får vi bara acceptera den.
Den tillfälliga saknaden:
Det finns en annan saknad som borde vara lättare att hantera men som ibland kan kännas värre än den eviga saknaden. Kanske just för att den inte är definitiv.
Kärlek kan ge en stark känsla som normalt upplevs som positiv och glädjebringande. Men den kan även orsaka väldigt stor saknad. När du tänker på din hjärtevän så kan du känna stor kärlek men du kan också uppleva stor saknad om ni inte är tillsammans. När ni skiljs åt t.ex. pga avstånd och kanske under en längre tid så kan saknaden kännas outhärdlig. Detta trots att det bara är temporärt och ni kommer att träffas igen. Samma saker som får dig att känna kärlek, samhörighet och lycka kan få dig att vilja klättra på väggarna och skrika ut din frustration så högt du kan.
Vilka saker kan det vara? Jo t.ex. den där blicken in i hennes ögon då hon låter dig se hennes själ och innersta väsen. Den där beröringen som värmer dig inifrån och ut. Det där andetaget som utan ord viskar att hon älskar dig. Leendet som får dig att känna en svävande känsla och en vilja att flyga till Venus. Orden som hennes läppar formar men som du bara kan tolka som ett förföriskt lockande kärleksläte.
När hennes blotta närvaro uppfyller dig med en känsla av trygghet och kärlek så kan frånvaron av henne göra exakt det motsatta. Du kan känna en saknad och oro som skär som knivar genom dig. Frustration och t.o.m. ilska kan infinna sig då du befinner dig i en sådan situation. Du vill ju känna samma känslor som när ni är tillsammans.
Det får väl betraktas som en positiv saknad då det handlar om saker som du kan få tillbaka och uppleva igen. Då tänker vi på glädje. Andra saker som är borta för alltid eller som är ovissa ger en negativ saknad eller sorg. Du vill ha tillbaka det du kände innan saknaden kom in i bilden. Saknad av olika typer kan påverka känslorna lika mycket och vara svåra att hantera.
Saknad kan ju vara ett sätt att känna vad vi uppskattar i livet. För om vi aldrig saknade det så kanske vi inte uppskattade det heller. Ingen vill uppleva saknad men det är något som alla eller åtminstone de flesta tvingas göra någon gång.
Saknad är en känsla som säger att du vill ha något förlorat tillbaka. Det är som en bra Hollywoodfilm som berör och som du vill återuppleva flera gånger. Saknaden är längtan efter den känslan som du upplevt tidigare som du vill ha tillbaka för att den får dig att må bra.
Saknaden kan också vara ett sätt att se fram emot något. Du vet att du kommer att må bra när du upplever det som du saknat. När det är något som man saknar mycket och ska få uppleva igen så är det lätt att ställa för höga förväntningar. I värsta fall blir du lite besviken och kanske tvingas uppleva en fortsatt saknad.
Jag kan känna saknad efter många olika saker. Det kan vara människor som på olika sätt försvunnit ur mitt liv. Men det kan också vara upplevelser och stämningar som jag upplevt under olika skeden av livet som jag gärna skulle återvända till om det vore möjligt. Vissa saker kan man återvända till efter lång tid men då kanske det ändå inte upplevs som det man minns och förväntat sig.
Min största personliga saknad är ändå alltid längtan efter min hjärtevän. När vi är tillsammans så blir allting annat mindre viktigt. Då känner jag mig på rätt plats i livet på så många sätt. Den där platsen som de flesta människor försöker hitta. En del hittar den aldrig trots att de söker hela livet. Många nöjer sig med mindre. Ett fåtal lyckas faktiskt hitta den. Nu är jag själv för första gången rätt nära att nå den.
För att koppla till Hollywood igen så väntar jag helt enkelt på min Oscar. Då när allting känns rätt och så bra det kan bli.