Mer musik till folket
Ofta går jag och drömmer om att jobba med TV och video. Räddningen är väl att jag kan leka lite hemma ibland för att bli av med den värsta abstinensen. Jag spelar aldrig datorspel utan föredrar att använda datorn till att hålla på med video som jag tycker att är mycket roligare. Speciellt musik i videoform är som en drog för mig.
Nu blev det ett litet program igen. Det skulle ha kommit i somras var tanken ursprungligen men sedan har det bara skjutits på framtiden. Det har länge varit klart till 90 procent kan man nog säga. Dvs idén/manus och inslagen har varit nästan klara. Att filma presentationen är egentligen bara att rigga och filma. Det är sedan den roligaste delen börjar med att sammanställa allting. Första programmet som var ett litet pilottest hade för dåligt ljud i studion men nu är detta åtgärdat med en ny mikrofon. Den visade sig fungera både enkelt och bra precis som jag hade hoppats. Det finns fortfarande ett par saker som bör förbättras men som hobby kanske det fungerar nöjaktigt. Hade det varit ett betalt beställningsjobb så hade jag inte varit nöjd utan troligen gjort om det. Då menar jag förstås studiodelen men jag tänker inte gå in närmare på det för det märks ju ändå.. Inslagen är jag nöjd med då den ursprungliga kvaliteten lämnade mycket att önska och det bara kan förbättras så mycket efteråt.
Nu i coronatider så finns det inte så mycket att filma så då passar det ypperligt bra att dyka ner i videoarkivet och återupptäcka gamla inspelningar som jag inte gjort något med tidigare. Förr var det ju i princip omöjligt att göra ordentliga redigeringar. Det spelade ingen roll att jag ofta under olika filmningarna tänkte på hur man skulle kunna klippa materialet när tekniken ändå inte fanns då. Den teknik som fanns var inte bra och inte åtkomlig för någon som inte hade en smärre förmögenhet att spendera på något som bara TV-bolag sysslade med. Idag kan nästan vem som helst syssla med videoredigering hemma. Det är nästan bara kunskap och intresse som krävs. Ska man ha bra grejer så kan det ändå kosta hur mycket som helst men det är i alla fall möjligt att göra grejer även med en mindre budget.
Musik är alltid kul och i det här programmet finns det tre musikinslag. Det första från 1990 i dålig VHS-kvalitet. Nummer två är från 1999 filmat med en Video 8-kamera men ljudet på platsen var inte det bästa och det var utomhus. Det tredje inslaget är från 2004 så bilden från en DV-kamera är rätt trevlig men ljudet i lokalen var tyvärr inte heller där optimalt av någon anledning. Jag har dock gjort justeringar både för ljud och bild i olika omfattning för att göra materialet mer njutbart.
Och här kommer Musikarkivet del 2:
Man kan även hitta det direkt på YouTube om man söker på Elvis Ahlgren och Musikarkivet
Corona-leken
Då har det hänt igen! Jag har åkt färja trots både Estonia och coronavirus.
För ovanlighets skull så åkte jag den här gången med Silja/Tallinks Baltic Princess. Resan gick som vanligt till Åbo innan den fortsatte med bil vidare till Österbotten. Lite bättre tidtabell för färjan och faktiskt även något bättre pris jämfört med den röda konkurrenten. Så var det i alla fall den här gången även om jag tidigare har upplevt prisbilden omvänd. Minimala skillnader men varför inte välja det bättre alternativet och samtidigt få lite omväxling, sade jag till mig själv då jag bokade på nätet.
Det blev ju inte direkt någon party- eller nöjesresa då jag stängde in mig i hytten. Dessutom hade jag hytt på både dit- och hemresan för att undvika onödiga risker med tanke på coronaviruset.
Jag spenderade ett par underbara dagar i Korsholm men även där blev det att försöka undvika alla onödiga sociala kontakter. Handla mat måste man ju så då blev det att dra på sig ansiktsmasker. Det kändes lite ovant eftersom detta inte blivit så vanligt på Åland ännu. I de affärer som vi besökte så hade nog 99% av kunderna anammat denna åtgärd för att skydda sig. Förra gången jag var i Korsholm och Vasa så var det inte alls lika vanligt. Nu ska man i alla fall använda ansiktsmask på ställen där det kan vara svårt att hålla avståndet. Inte så märkligt egentligen och man vänjer sig fort. Man skulle ju vilja att alla skyddar sig och andra genom de olika åtgärder som man själv kan vidta. Men om 99% i Korsholm använder ansiktsmask och 1% på Åland gör detsamma så har vi ju faktiskt 100% i hela landet och det är ju faktiskt inte så dåligt!
Det var ju redan när jag körde ombord på färjan i Mariehamn som jag hade dragit på mig en ansiktsmask. Från bildäck och upp några våningar till min hytt så var det definitivt läge att skydda sig lite mer i de trånga korridorerna. Masken jag hade var lite väl tät tyckte jag. Lite mer luft hade den gärna fått släppa igenom. Det kändes ungefär som när jag prövade att dyka med syrgas för första gången. Lite panikartat när känslan av att jag inte fick någon luft infann sig. Men när man lugnar ner andningen lite så fungerar det bättre. Det var inte heller någon höjdare att ha glasögon på sig samtidigt. Glasögonen immade igen på två sekunder och sedan såg jag ingenting. Ingen syre och ingen syn är inte det bästa tillståndet man kan befinna sig i. Givetvis är det ingenting jämfört med att drabbas av svår corona så jag ska väl inte klaga. Lyckligtvis har jag ingen egen erfarenhet av att insjukna i corona men jag har förstått att det kan vara rätt hemskt om man har otur.
Som sagt så var det tvunget att ta på sig en ansiktsmask då vi skulle handla lite. Det är ju förenat med viss risk att besöka en affär men för att få lite extra spänning då vi inte hittade rätt typ av lampa hos den första så passade vi på att besöka totalt tre affärer i samma ärende. En del måste bara leva farligt! Eftersom vi hade tur och inte lyckades utsätta oss för ännu större risker i samband med dessa utflykter så kände jag mig tursam och passade på att lämna in en Lotto-kupong. Kanske blir det tur i kärlek, tur i corona och tur i Lotto? Trefaldig tur måste vara bästa turen så kanske den infinner sig precis nu, tänkte jag när jag betalade. Oddsen för trefaldig otur var ju faktiskt lägre eftersom jag redan hade tur i kärlek. Sedan brukar ju sällan tur i kärlek och tur i spel sammanfalla så jag har inte kontrollerat Lotto-resultatet ännu. Det kan ju vara kul att få hoppas lite grann ett par dagar först. Självfallet är jag mest nöjd med tur i kärlek så egentligen är det omöjligt för mig att förlora. Men en liten bonus på några miljoner skulle förstås kunna göra gott för förutsättningarna för kärleken. I alla fall när man bor på två ställen så långt ifrån varandra.
När vi befann oss i den första av de tre affärerna så mindes jag en lek som jag brukade leka tillsammans med mina bröder då vi som barn åkte bil. Ja att räkna bilar av ett visst märke eller en viss färg har väl de flesta gjort någon gång. Jag vet inte om någon sysslar med den leken numera men just den här dagen skulle man ha kunnat spela en liknande lek. En uppdaterad version skulle man kunna uttrycka det.
För ett åländsk öga så kändes det lite exotiskt att vandra bland butikshyllorna och överallt vara omgiven av människor med ansiktsmasker. Vi såg rätt roliga ut själva iklädda gröna masker som påminde om sjukhusmiljön. Där gick flera med helsvarta masker som såg lite skrämmande ut. Vita masker och rosa masker. Mönstrade masker. Ja det fanns många varianter. Och där kom någon gående med ett kaffefilter över näsan och munnen! Eller var det en faktiskt en riktig mask? Plötsligt såg jag potentialen till en modern variant av billeken. Räkna masker av en viss sort helt enkelt. Ja det går att förena nytta med nöje även på detta område! Frågan är bara hur man sätter reglerna så att en vinnare kan utses? Kanske kunde man ställa sig i en gång i affären och räkna maskerna som passerar. Och om det kommer någon utan mask så tappar man alla poäng och får börja om från början. Ja men det var ju en lysande idé! Visserligen så måste man försöka hålla avstånd också så spelplanerna begränsas något. Men det finns nog massor av större affärer, gallerior, bibliotek, museum osv som lämpar sig väldigt bra för Corona-leken!
Nu vet ni vad ni kan roa er med. Kom ihåg att man inte får räkna sin egen ansiktsmask. Eller får man? Jag funderar på att skaffa en ansiktsmask med Elvis-motiv som jag har sett reklam för. Men det är väl kanske inte någon vinnarmask om man ska räkna flest av samma sort. Fast det går ju alltid att vända på reglerna. Till exempel kan man ju räkna de masker som man ser minst av under en timme. Då skulle nog en amerikansk Elvis-mask ligga rätt bra till. Ni ser man kan variera spelet en del. Kör flera olika ”banor” under en viss tid. Uttrycket ”sluta maska!” får nog en helt ny innebörd! Jag måste nog ta patent på Coronaspelet… eller va? Coronaspelet? Det låter ju väldigt bekant på något sätt… Äh jag får väl kasta idén i papperskorgen i alla fall. Får man förresten kasta masken i en papperskorg eller måste den behandlas på något särskilt sätt?
Till botten med Estonia
Det har varit mycket om gamla Viking Line färjor den senaste tiden. Ja alla i både Finland och Sverige har nog hört att Viking Lines fartyg Amorella gick på grund när fartyget kom från Åbo och var ca en timmes färd från Mariehamn. Därifrån skulle fartyget sedan fortsätta mot Stockholm.
Sedan fick bogserbåtar kämpa med att få loss Amorella som stod stadigt fast på grundet. Media följde händelseförloppet som varade flera timmar. Till sist var fartyget lösgjort och på djupare vatten för att fortsätta mot Långnäs som var närmaste hamn. Där lossades alla fordon och bagaget som lämnats kvar i hytterna då alla människor evakuerades. Efter lossningen så begav sig fartyget, fortfarande med bogserhjälp, till varvet i Nådendal för reparationer.
Efter undersökningar av farleden så har man hittat något mystiskt stort stenblock som kan vara orsak till grundstötningen eller åtminstone har koppling till händelseförloppet. Hur det hamnat i farleden är inte känt än så länge.
Sedan har det blivit stor uppståndelse runt Estonia då en ny dokumentärserie med nya bilder från vraket har visat ett tidigare okänt hål i skrovet! Eller om det verkligen var okänt är väl inte riktigt känt än så länge. Under alla år som förflutit har det höjts röster bland anhöriga och andra intresserade för att olyckan måste utredas på nytt. Detta för att ta reda på hur det egentligen gick till och vad orsaken verkligen var. Officiellt så bar ett dåligt bogvisir stor del i skulden till att fartyget sjönk. Detta har kritiserats från första stund. Att viktigt bevismaterial försvann och intressanta vittnesmål inte beaktades eller förvanskades förefaller också märkligt. Man borde rimligen ha gjort allt för att utreda hur det verkligen gick till. Ändå verkar man ha agerat precis tvärtom så att det finns många motsägelser och frågor som lämnats obesvarade.
Det gamla Vikingfartyget som tidigare trafikerade Ålands hav och även en tid körde mellan Vasa och Sverige är återigen hett stoff. I Estland krävs nu en ny utredning vilket anhöriga gjort alltsedan den tragiska olyckan skedde. Man behöver inte börja från noll utan man har ju den tidigare utredningen att utgå från. Den utredningen behöver dock kompletteras med tidigare fakta som inte beaktats och de nu nya fakta som upptäckts. Då kan slutsatserna också komma att bli andra.
Experter har kritiserat vissa tekniska delar i utredningen utan att få komma till tals. Estonia fraktade smuggelgods till Sverige åtminstone på ett par tidigare turer och vad säger att det inte gjorts även på olycksturen vilket det har spekulerats i. Det har handlat om gamla sovjetiska vapen som tullen i Sverige gavs order om att släppa igenom utan kontroll. Det har personer som jobbat inom tullen berättat om. Sedan finns spekulationer om att det fanns andra intressen som ville stoppa dessa transporter och som ska ha uttalat hot om man ändå fortsatte. Vittnen ombord ska ha sagt att de såg vatten som kom in från annat håll än bildäcket som det påståtts. Med det nyupptäckta hålet så får ju sådana vittnesmål mer substans.
Att nu ett vittne har sett något ljust föremål under vattenytan som sedan åkt iväg ger lite trovärdighet till det som nu påstås från estniskt håll att en ubåt skulle ha kört in i fartyget. Men att det skulle ha varit en svensk ubåt förnekas helt från svenskt håll. En teori skulle vara att man övervakat/beskyddat smugglingen. Kanske man i misstag kört in i fartyget? Ja om så skulle vara fallet så kan man förstå att det döljs till varje pris. Från svenskt håll sade man först att olyckan skulle utredas ordentligt men sedan tvärvände man av någon orsak och ville till och med begrava fartyget med betong för att ingen någonsin skulle kunna ta sig dit.
Alla omständigheter gör att man mycket väl kan misstänka en rejäl mörkläggning. Vissa har påstått att personer i regeringsställning skulle ha känt till vad som verkligen hände och därför gjort allt för att dölja det. Vill man inte göra en riktig utredning nu så kommer det naturligtvis att verka som att en del av de teorier som finns verkligen stämmer. För nu har det gått så lång tid så att det enda anhöriga vill ha är svar och personer som kan ha haft personliga skäl att dölja saker finns inte längre på samma platser. Med ny teknik så kan vi troligen få fram mer fakta än tidigare. Förutsättningarna för att få reda på den hela sanningen om Estonia har inte varit bättre än nu. Personer som eventuellt begått brott lär fortfarande ha svårt för att träda fram och berätta men sådant går också att råda bot mot.
Många vilda teorier lär vara felaktiga och kanske är sanningen en helt annan än någon anat. Men att hedra de omkomna och de anhöriga genom att utreda ordentligt varför en så tragisk olycka kunde hända vore väl ändå det bästa man kan göra? Klart är att det är alltför mycket som saknar en förklaring. Att det finns personer som kan tillföra ännu mer fakta har vi märkt under årens lopp. Människor har lämnat vittnesmål och sedan aldrig kontaktats igen. Bevismaterial har försvunnit och kan inte hittas igen. Det finns absolut mer att får reda på i denna sorgliga historia.
Själv minns jag från det tiden bara att det var mycket i media om det hela. Räddade människor togs till sjukhuset i Mariehamn. Någon eller ett par av de räddade intervjuades i åländsk lokal-TV som förstås bevakade vad som hände tillsammans med de stora nyhetsteamen. Det var ganska ofattbart att en Vikingfärja som man själv hade åkt kunde gå under. Fortfarande är människor påverkade av Estoniaolyckan och tycker att det är obehagligt att åka färja. Vi ålänningar är dock vana vid att man måste ta sig över havet och är inte rädda även om det är rejäla vågor. Jag tror inte att något liknande kan hända om inte något är väldigt fel som till exempel då att man har ett hål i skrovet.
Nu en liten rolig historia. En gång åkte jag färja med öppen port från Stockholm till Kapellskär. Ja jag visste förstås inte om det från början och den skulle ju ha gått till Mariehamn men pga problemen med att stänga porten så beslöt man till sist att gå in till Kapellskär i stället. Då fick jag i stället åka över Ålands hav med konkurrenten Eckerölinjen!
En annan liten anknytning till Estonia har jag från när jag jobbade på Ålands Radio och TV. Ibland hörde folk av sig från både Sverige och andra länder som undrade om vi hade videomaterial med en viss Vikingfärja. Eftersom allt gammalt videomaterial från gamla åländska lokal-TV bolag och även produktioner gjorda för andra bolag fanns i vårt arkiv så fanns ju kanske något där. Jag hade dock fått instruktioner om att absolut inte lämna ut något sådant material. Nu är mycket av det gamla åländska videomaterialet förstört då arbetet med att rädda det inte prioriterades så som det borde ha gjorts. Många härliga program som man såg på 80-talet är tyvärr borta. Kanske är jag en av få som värderar sådant.
Det gäller att gå till botten med stora viktiga saker. Titanic hittades till sist på 4.000 meters djup men förstörs nu sakta men säkert. Många fartyg har gått till botten på olika sätt och alla har sin egen intressanta historia.
Hitchcocks rockabillyförbannelse
Telefoner och rockabilly tycks inte fungera ihop. Är det så att femtiotalsmusik inte gillar modern teknik? Måste den upplevas live på plats för att den inte går att återge på rätt sätt annars?
Mitt senaste videoprojekt (filmen finns längst ner på denna sida) tyder onekligen på att vissa saker inte går att mixa problemfritt. Frågan är förstås vad det är exakt som gör detta så svårt? Mitt problem handlade om att jag hade filmat ett estniskt rockabillyband med min telefon och nu ville inte detta återges korrekt på YouTube. Filmen var som en bångstyrig och kissnödig häst framför ett hinder. Möjligen kunde det handla om en förbannelse. Ett dåligt tecken var ju också att bandet verkade ha splittrats sedan detta filmades. Eller så var det mästaren Alfred Hitchcock som hade invändningar mot projektet. Ja något sådant måste det nog ha varit för jag hittade ingen logisk teknisk förklaring.
Det hela startade flera år tidigare då jag av en händelse råkade bege mig till Mariehamns bästa musikpub. Där på scenen stod ett mycket intressant band. De spelade rockabilly på ett väldigt autentiskt sätt och spelade inte bara covers utan även mycket eget material. Jag föll direkt för bandet som hette Maryann & The Tri-Tones. Att de dessutom ibland framförde någon Elvislåt gjorde saken bara trevligare.
Vid ett senare tillfälle då bandet återkom till samma ställe så måste jag naturligtvis uppleva dem igen. Jag älskar att dokumentera musikaliska uppträdanden men eftersom jag sällan går med en videokamera i bakfickan, fast jag egentligen borde göra det, så tog jag då fram telefonen och filmade en mängd av de härliga låtar som de framförde. Det var för bra för att inte göra det helt enkelt. Sångerskan kände igen mig sedan tidigare möten och ingen hade något emot att jag filmade. Det blev faktiskt några visuellt fina klipp även om jag i efterhand önskar att jag hade haft en riktig videokamera och att jag hade filmat hela showen. Nåja man får sällan allt som man önskar. Men något är alltid något!
Detta var 2016 och även om jag sedan dess har publicerat några klipp med bandet från både 2016 och 2017 så ville jag återvända till just den här kvällen då jag filmade mer än bara ett par låtar. Jag ville sätta ihop en liten minishow helt enkelt. Att göra något sådant då man filmat med endast en kamera bjuder på en del utmaningar. Det är något helt annat än när man filmar med flera kameror i en studio och har mer kontroll. Å andra sidan tycker jag att musiken får en helt annan nerv och stämning när den framförs inför en publik på en liten pub. Ibland får man bara ta vad man har och göra det bästa av det. Den bästa utrustningen är alltid den som man har med sig.
Med tanke på hur jag hade filmat och inspirerad av Hitchcock-filmen Repet beslöt jag under redigeringen att låta klippen rulla på utan några inklippsbilder eller andra effekter. Musiken och kamerans (telefonens) rörelser fick vara tillräckligt för att göra filmen intressant och skapa en närvarokänsla.
Först lade jag klippen i en ordningsföljd som kunde fungera dels musikaliskt och dels visuellt och hur de gick att klippa ihop. Dessvärre blev jag tvungen att ”fuska” lite på en låt då det saknades lite av början. Jag tog ett par sekunder av ljudet från samma låt som jag tursamt nog hade inspelad från 2017 och lade till i början av klippet.
Sedan behövde ljudets karaktär bearbetas. Ljud filmat med en telefon utan extra mikrofon är ju inte så roligt alla gånger. Det låter oftast väldigt platt och oengagerande och det behövs justeringar i flera steg för att få till det någotsånär. Ljudet har en väldigt stor betydelse i alla filmer och en musikvideo med dåligt ljud ger oftast mer huvudvärk än njutning. Man bör således göra vad man kan för att bättra på ljudet även om det sällan blir perfekt. Separat ljudinspelning är alltid att föredra men min ljudtekniker dök aldrig upp denna kväll precis som i fallet med min videokamera. Själv var jag förtrollad av musiken och tänkte mindre på tekniken just då.
Telefonen jag använde att filma med 2016 hade en rätt okej kamera och man kunde kanske tycka att bilden var godkänd från början. Men i likhet med vad jag gjorde med ljudet så var jag tvungen att försöka ta det ytterligare ett steg vidare även bildmässigt. När jag var klar så var jag faktiskt rätt nöjd med looken på bilden. Åtminstone om man betänker att det handlar om film från en telefon. Jämför man båda varianter, dvs före och efter bearbetningen, så kanske det inte är något som just du skulle ägna någon större tanke men för mig gjorde det en enorm skillnad.
Till sist lade jag in några textskyltar i inledningen, låttitlar och nedtoningar av bilden på några ställen. Den kreativa processen var sedan över och jag fylldes, som man alltid gör vid sådana tillfällen, av en känsla av tillfredsställelse över att ha skapat något. Min mamma skulle säkert säga att hela videon bara är trams i alla fall men föräldrar är alltid föräldrar.
Störningar i bilden
Vad gör man efter det? Jo det hela måste ju ut på nätet och delas. Delad glädje är dubbel glädje och hur mycket glädje blir det då inte med alla tusentals människor som får njuta av detta? Men det var nu det gick fel. Det var nu som förbannelsen slog till med full kraft! Hitchcocks förbannelse hade letat sig ändå till Åland. Hur jag än gjorde så dök det nämligen upp oförklarliga störningar i bildens övre del. Det som sett perfekt ut på skärmen såg bedrövligt ut på YouTube. Ett antal försök visade att störningarna inte var konsekventa och att fenomenet även dök upp om jag sparade lokalt på min dator. Om jag gjorde någon lite ändring i projektet och skapade filen på nytt så kunde störningarna flytta på sig och visa sig i olika omfattning. Det var precis då som jag skulle ha rivit mycket av mitt hår om jag inte redan hade haft så lite att ta av.
Det tog dryga två timmar att skapa en ny filmfil så drog testandet drog ut något infernaliskt på tiden. Skulle jag vara tvungen att lägga ner hela projektet? Nej absolut inte för jag ger aldrig upp! hörde jag en röst säga bestämt. Det var den där envisa gubben som alltid ska ha rätt. Samtidigt hörde jag Hitchcocks kännspaka röst hosta fram något sorts hånskratt. Då blev jag förbannad och tänkte att nu ska jag visa var filmarkivskåpet ska stå!
En telefon skapar normalt videofiler som består av 30 bilder per sekund. Nu kommer vi in på ett besvärligt område inom filmens värld men en djupdykning på detta område får vi ta en annan gång om jag inte ska skriva tio sidor om bara det. Nåväl, jag försökte därför redigera och skapa filmfilen i detta format just för att undvika problem. Normalt jobbar man med andra format då man använder en riktig videokamera. Det är i precis detta skede då allting är klart förutom den slutliga filmfilen som man absolut inte vill börja om från början. När ett projekt är fem före klart så måste man därför försöka lösa problemet på något annat sätt. Googlandet på nätet gav ingenting och jag funderade på om uppdateringen av redigeringsprogrammet ett par dagar innan kunde vara boven i dramat. Det var ju mycket möjligt att något litet fel smugit sig in i programuppdateringen och jag var den första att råka ut för det.
Till sist fick jag en idé då jag misstänkte att problemet kunde ha något att göra med just formatet jag jobbade med. Jag skapade en ”normal” film med 50 bilder per sekund. Programmet blev då tvunget att köra en konvertering av filmklippen. Sådana konverteringar vill man normalt undvika och jag har praktisk erfarenhet av att sådant kan bli rätt dåligt. Samtidigt så var jag nyfiken på att se hur resultatet skulle bli. Skulle det bli tiofaldigt värre eller kunde det medföra en förbättring på något märkunderligt vis?
Jag blev förvånad över hur väl konverteringen lyckades den här gången. Att störningsränderna försvann på samma gång var trots allt lite överraskande men också väldigt välkommet! På slutet kan man dock fortfarande se någon liten minimal störning men det är också allt. Endast en liten påminnelse om eländet som föregick all frustration. Kanske är det just från det klippet hela problemet härstammade? Eller var det förbannelsen. Logiken valde att skylla på förbannelsen. Nåja jag lurade Hitchcock igen och nu är filmen tillgänglig för alla att se. Rock on!
Den färdiga musikfilmen:
Coronan dödade Elvis
Idag installerade jag corona-appen på min iPhone. Den dök inte upp då jag sökte efter den på App Store så jag var tvungen att hitta en länk på svenska Yle:s sidor. Nu är det bara att vänta och se om jag blir varnad för någon corona-smittad som korsar min väg.
Lyckligtvis så är viruset fortsättningsvis sällsynt på Åland. Senaste veckoslutet spenderade jag dock i Korsholm i Österbotten där det förvisso är närmast lika sällsynt men det hade varit intressant att se om appen hade meddelat något. Dessutom utsatte jag mig för viss risk under båtresan mellan Åland och fastlandet. Det var förhållandevis mycket folk ombord. Nästa resa blir nog intressant då jag har möjlighet att se om appen registrerar något. Redan nu på bara något dygn har över en miljon människor laddat ner appen och det tyder ju på att den kommer att fungera och få betydelse för smittspårningen.
Alla påverkas vi på olika sätt av pandemin. Äntligen kan man åter gå ut på restaurang och äta men mycket fungerar fortfarande inte helt normalt. Som t ex färjor och flyg går ju inte som de brukar vilket kan ställa till det för oss som behöver resa mellan olika orter. Semester- och nöjesresor är väl inte lika illa att behöva sakna även om resan till Rom blev inställd vilket var tråkigt.
Något annat som påverkats väldigt kraftigt är olika evenemang som inte kunnat hållas som de planerats. Tråkigast är det naturligtvis när man drabbas direkt som arrangör. Nu blev vi i föreningen Elvisforum tvungna att ställa in den årliga Elvisfestivalen som i år skulle ha gått under namnet Elvis Halloween Party. Det var ett tungt beslut då det mesta var färdigt bokat och planerat. Såväl artister som många trogna besökare hade sett fram emot årets festival som kunde ha blivit riktigt bra. Kanske den bästa hittills…
Den årliga traditionen med en stor Elvisfestival i Västerås i Sverige har pågått varje år sedan 1982. Men nu om knappt två månader bryts tyvärr den traditionen. Det känns som att coronan har dödat Elvis! Ja han är verkligen mer död än vanligt tack vare coronan. I alla fall i Västerås och för alla besökare i Sverige och grannländerna som vallfärdat till festivalen varje år så känns det nog så.
Vi hoppas och tror att Elvis återuppstår nästa år. Det blir en comeback helt enkelt. Vår tidning kan i alla fall fortsätta som vanligt. Dock är det ju inte lika många shower och festivaler att rapportera från så vi får skriva om lite annat i stället.
Många vänner som är arrangörer eller artister berättar samma sak om hur de varit tvungna att ställa in sina evenemang. För oss som är en ideell förening så är det naturligtvis inte lika illa, rent ekonomiskt sett, som det är för dem som helt lever på att underhålla. På något sätt så måste ju alla kunna fortsätta sina liv oavsett om vi kommer att få leva länge på det här sättet eller om det kommer något vaccin så småningom som kan stoppa pandemin.
Sommarsvenskar nej nej!
Semestern är över och jag har hunnit jobba ett par veckor. Hur känns det då?
Första dagen på jobbet så var jag naturligtvis lite mer ”lost” än vanligt. Vad är det egentligen jag brukar göra? Vilka inloggningar har jag till de olika systemen? Vilka system? Vad ska börja med? Vilka öppna ärenden har jag på mitt bord? Frågorna radade upp sig mer ju mer jag tänkte på saken. Dessutom vikarierar jag nu kollegan som gick på semester när jag kom tillbaka. Vad är det som han brukar göra som jag nu ska göra? Vilka system använder han och hur kommer jag in i dem? Dag två kunde jag äntligen börja fundera på att arbeta lite också.
Nåväl efter en vecka är man nästan igång igen och efter andra veckan får man lejdon på alla andra människor, som fortfarande är på semester, som man inte får tag på när man behöver. Vecka tre börjar nu och då är man väl mer eller mindre inne i ekorrhjulet igen och börjar tro att det är så det ska vara.
Den här sommaren så hade jag verkligen en kanonsemester. Fyra veckor i Österbotten med min kära hjärtevän. För att kalla det semester får man kanske först förklara vad semester är. Det kan ju vara att göra så lite som möjligt. Men i det här fallet handlade det inte om att göra lite utan snarast om att göra annat än det vanliga. I vårt fall blev det rätt mycket. Fyra veckor fyllda av äventyr och upptåg och aktiviteter. Nå kanske det blev någon dag vila också men det har jag svårt att minnas om det verkligen var så.
Det jag minns av semestern är utfärder till Vörå, Nykarleby och Jakobstad för att nämna några för mig nya områden. Ett antal olika vandringsleder på olika ställen. Ett par besök till skären där vi roade oss med bl.a. terasstvätt och oljning av densamma. När vi ändå var inne på den linjen så passade jag på att klättra upp terasstaket i Smedsby också och rengöra det. Nerifrån såg det ut som en jättepadda som på något märkligt sätt kommit upp taket. Frågan var om plasttaket skulle hålla för vikten men på något förunderligt sätt så var det ändå via stegen som jag kom ner igen någorlunda oskadd. Knäna återhämtade sig nämligen redan efter något dygn.
Restaurangbesök i Vasa och på andra ställen var förstås mycket trevliga upplevelser efter att coronatidens restriktioner lättats upp. Alla trevliga österbottningar som jag fick träffa var förstås också ett positivt inslag i semestern. Ja sammanfattningsvis så kan jag konstatera att detta var en av mina bästa semestrar någonsin. Det är kanske inte någon enskild upplevelse som stod ut så extremt mycket utan det är snarare helheten att jag fått vara med om väldigt mycket som gör det. Det viktigaste var förstås att jag fick göra allting tillsammans med min underbara hjärtevän. Allting blir roligare när man är två som trivs tillsammans.
När det var dags för mig att återvända till Åland så behövde jag inte göra det ensam. Vårt sommaräventyr fick ett par dagars fortsättning. Väl på Åland så hann vi även göra en utfärd till skärgårdskommunen Föglö. En härlig båtfärd till Degerby City och god mat på en restaurang där gjorde att semesteräventyret kändes ännu längre, trots att jag då hade återvänt till jobbet. Kanske inte undra på att jag hade lite extra svårt att hitta tillbaka till arbetsrutinerna de första dagarna.
Här på Åland har jag lite fortsatt med aktiviteter på hemmafronten. Olika saker som behövt fixas. Dock kan jag konstatera att det inte alls är lika roligt att göra det på egen hand. I dag tog jag en cykeltur till en strand i närheten och tog ett dopp. Kanske var det sommarens sista bad för mig. Jag var faktiskt helt ensam på stranden och även om det bjuder på en speciell upplevelse så hade det varit roligare att dela det.
När jag gjorde mig i ordning för att cykla tillbaka den fyra kilometer långa vägen så fick jag plötsligt syn på två personer som tydligen hade fått samma idé om att testa vattnet här. Jag fick sedan syn på deras bil som stod parkerad nära min cykel. Den hade svensk registerplåt så som en sann finländare gör i sådana fall så skyndade jag mig därifrån!
På nya äventyr i Österbotten
Jag har semester och befinner mig naturligtvis i Korsholm i Österbotten. Eller inte bara i Korsholm för det blir ju en del utflykter till andra ställen också. Det finns mycket här att upptäcka för en ålänning.
Det är lätt att tro att man utforskat det mesta i näromgivningen och i mitt fall menar jag då Vasa- och Korsholmsområdet. Mitt i allt så upptäcker man något nytt alldeles i närheten. Som igår när jag fick vandra runt på en del av området runt det vackra Molnträsket. Visserligen en del besvärliga mygg som alltid tycks gilla just mig men ändå ett härligt område att vandra, springa eller cykla runt i. En liten pärla helt enkelt som ingen berättat för mig om förrän nu. Ändå är det ett väldigt populärt område nu i coronatider har jag förstått. Men bättre sent än aldrig och det blir säkerligen återbesök där.
Annat som hunnits med är bl.a. ett besök till Nykarleby. På vägen dit passerade man också flera gamla slagfält. Då gick det inte att undvika ett besök till slagfältet i Oravais där man utkämpade det blodigaste slaget under 1808-1809 års krig. Det är alltid något speciellt och väldigt intressant med sådana historiska platser tycker jag. Det var svenskarna mot ryssarna på den tiden. På Oravais slagfält stupade 1.000 man från den svenska armén och 800 från den ryska. Svenskarna hade koll på läget tills ammunitionen tog slut och ryssarna då kunde rycka fram. Finland var svenskt på den tiden men blev snart ryskt område.
Framme i Nykarleby så åkte vi naturligtvis förbi Zacharias Topelius hem. Det blev alltså en dag då vi kände på historiens vingslag. Vattenkraftverket i Nykarleby kanske kan bli historiskt det också? Arbeten på omgivande områden pågick för att göra området vackrare och det såg lovande ut.
På vägen tillbaka från Nykarleby så svängde vi in i skogen någonstans och åkte till världens ände eller någonstans i närheten av den. Storsand hette stranden som nog var väldigt fin. Långgrunt var det så doppet höll nästan på att utebli då krafterna började tryta innan vattnet nådde midjehöjd. Min vänner myggen var där men annars ganska ödsligt. Det låg en lägergård där så jag antar att det ibland finns lite fler tecken på en civilisation än det gjorde nu.
En dag då vädret visade sig från sin sämre sida så begav vi oss till Vörå. Målet var givet! Skidcentrum med hoppbacken måste beskådas till varje pris. Den omgivande golfbanan var jag dock mindre intresserad av. Väl framme så var det inte ens läge för ett foto då regnet öste ner. Lyckligtvis infann sig snart ett litet uppehåll så att nödvändiga foton kunde tas. Sedan vidare till Finlands äldsta träkyrka. Men nä jo nog måste regnet ösa ner ännu en gång. Det blev sådan där snabbfotografering. Alltså springa till ett träd och ta en snabb bild och sedan till nästa träd och ta en bild och sedan snabbt tillbaka till parkeringen.
Det var lite om några av äventyren som hunnits med så här långt. Nu är det dags att åka till skären igen för man måste ju vila lite mellan alla strapatser också.
En åländsk midsommar
Midsommaren har nu passerat och den blev inte riktigt som den brukar vara. Det passade inte riktigt så bra att jag skulle åka till Österbotten över midsommarhelgen. Speciellt med tanke på att jag nu en vecka senare beger mig dit på semester. Därför blev det så att jag firade midsommar på egen hand.
Men inte ens det blev normalt på grund av coronaläget. Från mitt hus är det drygt 500 meter till midsommarstången i byn så det brukar ju passa mig rätt bra. Bara att promenera dit då det är dags att börja firandet. I år fick man under rådande omständigheter inte samlas i några större grupper. Därför hade man tydligen valt att hemlighålla tidpunkten för stångresningen. Det utannonserades endast att det skulle ske under dagen.
Jag tänkte att resningen av midsommarstången säkert ändå skulle ske vanlig tid. Men ack så fel jag hade. Säkert hade man räknat ut att folk skulle tänka så och följaktligen ändrat klockslaget till några timmar tidigare. Min plan att uppleva firandet i någorlunda vanlig ordning gick med andra ord om intet.
Men av en slump passerade jag midsommarstången på min Vespa precis när stången hade rests. Jag svängde in på området och parkerade. Det var en mindre och väl utspridd grupp av människor som befann sig på området. Troligtvis endast de som varit direkt involverade i arbetet med midsommarstången. När jag fick av mig hjälmen så kom man precis in på sista versen av Ålänningens sång. Det var förstås en besvikelse att inte kunna delta i sången eller få se när stången restes. Jag tröstade mig med att jag åtminstone var där under slutminuten vilket så många andra inte var. Senare kunde jag se den filmade versionen på Facebook men det var förstås inte samma sak.
Mitt firande fick i stället baseras runt grillen. Och sommarens första kolgrillning var verkligen ljuvlig. Både doften från grillen och smaken på köttet signalerade sommar. Nu var den äntligen här!
En av mina affärskontakter hade dagen före anlänt till Mariehamn från Åbo. Omtänksam som han är så hade han med sig en gåva i form av några flaskor bubbel. Det var en fin gest som kom väl till pass denna varma och soliga midsommarafton. Nog hade det varit roligare att skåla tillsammans med någon men efter att ha misslyckats med att lura över grannen på ett glas bubbel så korkade jag ändå upp flaskan och njöt för mig själv. Och det blir ju precis så roligt som man själv gör det! Jag kan ju inte heller klaga för det var nog väldigt många som hade det betydligt sämre än jag den här midsommaraftonen.
För att kompensera bortfallet av den obligatoriska stångresningen så letade jag fram det jag hade filmat midsommaraftonen 2019. Det var ju en riktig traditionell stångresning på Jan Karlsgården i Kastelholm i Sund. Mer åländsk midsommar är svårt att få. Ja det måste naturligtvis bli en film om detta som både jag och andra kunde få uppleva nu när vi missade den traditionella midsommarstången. Filmen blev inte klar på midsommaraftonen utan fick ta en del av midsommardagen i anspråk. En stångresning som denna tar ganska länge men i filmform så kortar man naturligtvis ner det hela. Jag letade fram en mikrofon och lade på en berättarröst för att ge det hela en riktig dokumentärkänsla. Hur blev filmen då? Ja det fina är att ni själva kan få se den och bedöma. För här serverar jag ”Midsommar på Jan Karlsgården”. Medan ni upplever den drygt nio minuter långa filmen så tänker jag bege mig upp till Österbotten några veckor. Kanske vi ses där?
Roligt på Åland
Vad gör man när man får besök en dryg vecka av sin käresta och det är coronatider? Det brukar ju i normala fall finnas en hel del evenemang och aktiviteter på Åland under sommaren. Nu verkade det mesta vara stängt, inställt eller senarelagt. Det kändes lite tråkigt men som alltid blir det precis så roligt som man själv gör det.
Ja vad hittade vi på då? Bland det första vi gjorde var något som hör sommaren till. För något som inte var stängt eller inställt var den lilla glasskiosken vid Lemströms kanal som nyligen öppnat för säsongen. Javisst då måste man pröva på en ny glassmak samtidigt som man tar en promenad längs kanalen och njuter i solen.
En annan klassiker som alltid fungerar oavsett väder är ju en skogspromenad över ”Havanna Mountain”, eller Kasberget som det egentligen heter, där en del av Lemlandsleden går fram. Det fungerar bra även när man har hunden med sig. För den äventyrlige så kan man följa vandringsleden många kilometrar men vi nöjde oss med en kortare variant där utsikten från berget var själva höjdpunkten!
Något som hör till sommaren är förstås att bada i havet. Jag brukar avvakta med premiärdoppet till midsommar men min bättre hälft tyckte att det var läge redan nu. Min tveksamhet till trots så var vi snart på den fina badstranden i min hemkommun. Ett par andra människor fanns där men ingen i vattnet. Jag hade förstått att jag var tvungen att ta ett dopp så av med kläderna och raskt ner i vattnet och iväg!
Oooooh det var friskt! Några snabba simtag framåt och sedan tillbaka till stranden och upp. Min kära flickvän verkade något häpen och jag förstod ingenting. Jag hade ju gjort vad som hade förväntats men hon verkade ändå väldigt förvånad över detta.
-Äh det var ju säkert minst 15 grader varmt, sade jag för att låta henne förstå att ålänningar är riktiga vikingar.
Så sedan var det hennes tur, vilket jag påpekade, varpå hon tog ett pliktskyldigt dopp. Vår kära Molly, som givetvis var med även på detta äventyr, verkade njuta något mer av simturen. Men hon hade ju också hela pälsen på!
En liten tur till ett par fritidsområden i kommunen var också härligt. Växter och natur som är vardag för en ålänning kan vara nog så intressant för en österbottning.
När man kommer till Åland så vill man vanligen göra något i Mariehamn. Det fanns en sak som vi konstigt nog inte hade gjort tidigare och som vi kunde göra nu. I Mariehamn finns den så kallade Äventyrsgolfen som bjuder på arton lite roligare eller mer utmanande minigolfbanor. Med desinficerade klubbor och bollar och avstånd till övriga spelare så var det möjligt att visa Tiger Woods var bollen skulle placeras. Eller Tiger kunde inte komma den här gången men jag fick ändå gott motstånd när jag accepterade utmaningen från min käresta.
Efter de första nio hålen så låg jag efter med ett slag. Hur kunde det gå så illa? Det var ju inte ens något skräp på banorna som jag kunde skylla på. Jag höll ju på att få stryk så nu gällde det att skärpa till sig. Men det går lite sådär och plötsligt så gör hon en hole-in-one. Det började bli pressat läge helt enkelt. Men så tar jag in ett slag här och där och så sätter jag också en hole-in-one och är tillbaka i matchen!
Framme vid sista hålet så känns det bra och när min kära motståndare har lite otur och placerar bollen i vattnet så har jag på känn att det här kan gå bra. Jag räknar ner resultaten och dubbelkollar. Jodå några slag bättre var jag ändå! Vinsten firas med en glass. Det var en jämn och bra match och nästa gång vi möts på minigolfbanan så blir det nog tufft igen misstänker jag. Men kanske jag kan hitta på en ursäkt för att få förlora då? Den här gången hade jag inget att skylla på så jag var helt enkelt tvungen att vinna.
En annan kväll så fick jag frågan om vi inte kunde sjunga karaoke. Den som känner mig vet att det kan vara farligt att nämna ordet karaoke i mitt sällskap. En stund senare så hade jag riggat för karaoke på gammalt klassiskt vis. Det vill säga med de silverskimrande laserdiscarna som var så populära när karaoke var som hetast ute på krogar och pubar. I med de svenska skivorna och låtar som Sommaren är kort, Dover Calais och Sånt är livet. Sedan lite blandat och till sist en massa Beatles. Elvis kom vi tyvärr inte fram till innan tiden var slut. Timmarna går alltför fort när man har kört ner sig i karaoketräsket. Eller nja en Elvislåt blev det faktiskt för Heartbreak Hotel fanns med på en skiva med blandat innehåll.
Hur gick det? Jag förlorade helt klart den här matchen. Var väl inget annat att vänta men roligt var det förstås ändå. Följande dag så lät jag som om jag hade druckit whiskey hela kvällen. Då hade jag chansen att köra de där countrylåtarna som jag alltid velat sjunga. Dessvärre var alla karaokegrejer redan bortstädade så det fick skjutas på framtida karaokekvällar.
Javisst kan man ha roligt även i dessa tider.
Micke Björklund x 2
Mot alla odds vann Micke Björklund TV4:s Robinson. Ja det var i alla fall ingenting som jag hade väntat mig. Robinson är väl inget TV-program som jag har följt särdeles mycket innan den här säsongen. Möjligen såg jag någon av de första säsongerna innan jag tröttnade. Nu när en ålänning medverkade har nog både jag och många andra ålänningar, som inte annars följer programmet, suttit som klistrade framför TV:n mest hela tiden.
Att Micke skulle ha någon chans i denna tävling trodde väl varken jag eller så många andra. Nej jag trodde faktiskt att han skulle åka ut redan i första avsnittet. Själv yttrade han något om att det var kul så länge han var med vilket förstärkte min uppfattning om att han ganska snart skulle få packa väskan och åka hem igen. För varje avsnitt som gick så var jag glad att han klarade sig kvar men tänkte att nu närmar det sig slutet. Det skulle visa sig att slutet var längre bort än någon kunde ana.
Micke är en härlig kille. Snäll, trevlig och ödmjuk men jag har ju aldrig tänkt mig honom som någon tävlingsmänniska. Jovisst i matlagningstävlingar har han förstås en given plats men kanske inte då det börjar handla om fysiska prestationer som snabbhet och styrka. Det är ju lätt att tänka sig att det är någon sportig idrottsmänniska som har de bästa förutsättningarna för den typ av tävlingar som förekommer i Robinson. Men Mickes taktik och personlighet, att vara den schyssta, trevliga kocken som inte utgjorde något hot, visade sig fungera väl. I tävlingarna var han sällan allra sist och alla minns väl när han bar grisen med tänderna och stod som vinnare i just den tävlingen även om han förlorade två framtänder på kuppen.
När han till sist fanns kvar som en av de tre finalisterna blev det riktigt spännande. Han stod för en bra insats i finaltävlingen som nog krävde en del. Visserligen gjorde han fel i första momentet men det gick ju enkelt att korrigera senare under tävlingen. Han blev väldigt glad och säkerligen själv överraskad över att gå vinnande i mål. Jag tror att de flesta kunde glädjas ordentligt åt Mickes vinst för det hade ju varit en dröm för honom att vara med i Robinson och att han skulle vinna hela Robinson-tävlingen hade nog ingen kunnat tippa..
Jag har träffat Micke ett antal gånger under årens lopp. Första gångerna på olika fester där han och hans pappa stod för maten. En gång var lite extra då jag med mitt dåvarande jobb fick pröva på att laga mat tillsammans med Micke och hans far. Vi delades upp i grupper som skulle göra förrätt, varmrätt och efterrätt. Lite fint rödvin fick inmundigas under matlagningsprocessen och det bidrog nog till att frigöra kocken i oss alla! Man blev lagom avslappnad för uppgiften och Micke var förstås supertrevlig och hjälpte till när det behövdes och kom med goda råd hur vi skulle få till rätterna på bästa sätt. Mot alla odds så blev alla rätter riktigt bra trots att vi var ett gäng med blandade matlagningskunskaper som inte heller var vana att jobba tillsammans på detta sätt.
När man är ute på Mickes restaurang Smakbyn i Sund på Åland och springer på honom någonstans så pratar han gärna några ord. Det är en kille med glatt humör och fötterna på jorden. Nästa gång hoppas jag att få träffa honom i Vasa på restaurang HEJM vilken jag lovat honom att besöka.
Det finns faktiskt några människor som inte kallar mig Elvis utan Micke. Min far heter Björklund i efternamn så egentligen skulle jag kunna kalla mig Micke Björklund! Det var bara det där med maten då.... Makaroner och korv är väl inte någon gourmeträtt direkt så kanske jag för nöja mig med Elvis och steka en hamburgare i stället....