Att jobba är viktigt!
Den här gången tänkte jag skriva enligt ett föreslaget tema. Så läser du andra bloggar med liknande innehåll så vet du vad det handlar om. Annars vill jag gärna vara lite unik men visst kan jag skriva om vad som helst. Nu ska det handla om jobb och karriär.
Arbete är viktigt för att överleva. Men inte bara för att ha mat på bordet och tak över huvudet. Det är ju även viktigt att ha något att sysselsätta sig med. Det får helst vara något man trivs med. Bara för att det heter jobb så måste det inte alltid vara jobbigt. Det finns ju människor som jobbar med det som som älskar att göra. Gör man det så har man funnit sitt drömjobb.
För närvarande jobbar jag som IT Sales Specialist. När jag fick anställning så var det en ny tjänst som chefen funderade på att kalla IT säljare. Naturligtvis måste man ha en lite mer internationellt gångbar titel nuförtiden tyckte jag så då fick det bli IT Sales Specialist. Någon kanske tycker att det är helt intetsägande men jag tycker att det är en rätt bra beskrivning.
Vad gör jag då? Säljer IT prylar? Javisst är det så. Datorer, skrivare och allehanda tillbehör som kunderna kan tänkas vilja ha. Vill en kund ha en lösning för ett specifikt ändamål, men inte själv vet exakt vad, så får jag klura ut vilken eller vilka produkter som behövs. Det kan ju även vara olika tjänster som vi kan erbjuda. Jag bör alltså ha koll på det mesta i IT världen och det är en hel del. Det jag inte vet måste jag ta reda på. Då underlättar det att man har en bred kunskapsbas. En specialist som har bredd som sin specialitet! Naturligtvis behövs lite djup på en mängd områden också så inte kommer man så lätt undan.
Utveckling och karriärsmöjligheterna kan vara rätt begränsade på en liten arbetsplats. Sedan beror det förstås på vilken bransch man jobbar inom. Inom IT världen händer förstås mycket hela tiden och då det är ett väldigt brett område så finns det mycket att lära sig. För mig kan det vara svårt att avancera då jag redan gör det mesta, dvs säljer, lämnar offerter, köper in, tar hand om leveranser som kommer, fixar på maskiner, ser till att det är ordning i affären osv. Chefen är VD och andra chefer har vi inte. Vi anställda har lite olika specialområden och kompletterar varandra och kan delvis också rycka in för varandra. Vill man avancera på vårt företag så är det väl jobb på någon annan större firma som skulle vara enda vägen att gå.
Stämningen på jobbet är bra och vi är rätt frispråkiga och munhuggs gärna med varandra. Ungefär som i en bättre klass i grundskolan.
Mitt nästa mål i karriären är väl att jobba mer med sådant som jag tycker är riktigt roligt. Men kanske det är sådant man gör som pensionär? För min del har det blivit mycket IT arbete på olika företag. Att få jobba inom handel, som jag gjort drygt två år nu, är förstås också kul då är utbildad merkonom och inte jobbat så mycket inom just det området. Efter två år så är man också väl inkörd på en arbetsplats och känner sig emellanåt rätt bekväm med tillvaron. När jag tittar tillbaka på min yrkeskarriär så har jag jobbat ungefär fyra år på varje arbetsplats. Oftast har bytet av arbete handlat om att få nya utmaningar och att försöka uppfylla fler av de kriterier som man ställer på en bra arbetsplats.
Ett kul jobb var att filma Hans On The Bass när låten Loveshine var alldeles färsk
Ett bra jobb som man vill stanna på bör uppfylla flera kriterier. Naturligtvis måste man ha uppgifter som man tycker är roliga och passar en själv. Lönen måste vara tillräcklig och vara i relation till uppgifter och ansvar. Det måste finnas utmaningar som kräver att man får utnyttja sina befintliga kunskaper och även lära sig nya saker. Arbetsklimatet bör vara bra och man bör ha bra arbetskamrater. De flesta spenderar ju trots allt väldigt mycket tid på sin arbetsplats så uppnår man inte en bra nivå i förhållande till sina personliga kriterier så kommer man inte att trivas.
Man kan diskutera mycket runt alla de saker som påverkar hur man trivs med sitt jobb men det är nog sällan som allting stämmer in 100%. Jag har i alla fall inte upplevt det även om jag varit nära.
Som chef kan man ha större möjligheter att påverka hur arbetet utformas och därmed också känna att det inte är statiskt utan att både arbete och man själv utvecklas. Samtidigt har man mycket ansvar och måste göra även tråkigare uppgifter. Som vanlig anställd med specifika uppgifter så kan man känna sig både mer fri när man går hem för dagen men även fångad i samma likadana uppgifter dag efter dag.
Som anställd försöker jag se till att jag sköter alla uppgifter exakt så som det förväntas. Att kunna skoja och ha roligt med sina kollegor gör mycket för stämningen. Är man chef så är man inte med i gänget på samma sätt. Och alla gillar väl att prata lite strunt om sin chef? Ja det blir annorlunda den dagen man axlar rollen som chef.
Som chef försöker jag driva verksamheten framåt och förbättra den. Jag försöker lyssna och diskutera med mina anställda så att jag vet deras åsikter innan beslut tas. Eftersom de är mitt ansvarsområde så försvarar jag dem också när någon kritiserar dem. Jag har dessvärre erfarenheter av chefer som inte stöttar sina anställda på samma sätt. Det bästa är om de som man är chef över själva inser sitt ansvar och sköter sina uppgifter på rätt sätt. Då behöver chefen inte styra och övervaka så mycket utan får mer produktiv tid själv. Men vissa människor behöver mer ledning än andra. Det är chefens ansvar att se till att arbetet rullar på så man får behandla de anställda på rätt sätt och då kan det innebära att det är olika från person till person. Man ska förstås inte behöva övervaka och vägleda i varenda sak. Måste man det så har man troligtvis praktikanter på sin arbetsplats. Förtroende mellan chef och anställda måste finnas åt båda håll för att jobba så effektivt som möjligt.
Som chef vill jag ge mina anställda ganska mycket eget ansvar. Det har jag tagit efter från chefer som jag själv har haft på vissa arbetsplatser. För mig är det naturligt att försöka vara en sådan chef som jag själv skulle vilja ha. Man måste kunna lita på sin chef likväl som man måste kunna lita på sina anställda. Tyvärr är det inte alltid så. Jag har haft chefer som har ljugit både för mig och för andra för att de inte kunnat ta sitt eget ansvar i olika frågor. När en sådan situation uppstår så slutar det sällan bra.
Arbetsplatser kan vara som krigszoner där man ska akta sig för att stiga på en mina. Det finns konflikter och personer som inte går ihop. Vissa frågor är känsliga och olika grupperingar råder. Som nyanställd kan saker vara svåra att förstå innan man hunnit sätta sig in i läget och klimatet som råder på arbetsplatsen. Oavsett om man är chef eller anställd så kan man bli en bricka i ett spel. På sådana arbetsplatser så är det vanligen bara inom den egna närmaste gruppen som stämningen kan vara någorlunda bra. Sådant går naturligtvis att lösa även om det krävs arbete från alla inblandade.
Jag har uppnått många olika mål under min yrkesverksamma tid. Bra arbetskamrater, bra lön, bra och kreativa arbetsuppgifter, stort ansvar osv. Kanske inte alla på samma ställe så det blir väl på drömjobbet i framtiden som allting kommer att stämma. Något som jag brukar lyfta fram i det här sammanhanget är att jag på alla arbetsplatser lärt mig något som jag senare har haft nytta av. Alla jobb ger dig nyttiga erfarenheter så jag säger aldrig att något jobb varit bortkastad tid.
Kul på jobbet med KAJ i studion
Om jag ska nämna någon person som jag ser upp till karriärsmässigt så är den enda jag kommer att tänka på Steve Jobs. Han gick sin egen väg och lät visionen styra. En mycket speciell person som ställde väldigt hårda krav. Kanske är han ingen idealbild i alla hänseenden men just att han jobbade för det han trodde på imponerar på mig. Att han inte lät sig nöjas med enklare lösningar utan ville uppnå sin vision. Helt galet ibland men till slut nådde han ändå den framgång som han drömde om. Han jobbade alltid vidare och när han gick bort så hade han naturligtvis idéer kvar som han hade velat förverkliga.
Till sist, vad är då drömjobbet? Ja troligtvis något inom media. Att filma och redigera är det roligaste jag vet. Göra radio är också kul. Tidningsbranschen är inte fel den heller. Eller något inom underhållningsbranschen skulle förstås vara roligt även om arbetstiderna kanske inte är de bästa. Eget företag brukade vara en tanke som dyker upp då och då men än så länge har jag inte fått en tillräckligt bra företagsidé. Ja vem vet vad det kan bli? Men gärna något där man gör flera olika saker. Att vara chef har sina fördelar men även nackdelar så anställd fungerar också. Äh jag är flexibel och kan vara antingen anställd eller chef och jag kan göra det mesta. Så har du ett roligt jobb att erbjuda så är jag troligen intresserad.
Bilen som inte ville åka på jobb
Det börjar bli lite kyligare igen men någon riktig vinter är det ju inte. Tvärtom så har vissa dagar känts ganska så våraktiga. Ingen snö här på Åland men när jag kommer upp till Österbotten så brukar det ju finnas lite mer av den varan. Senast jag var upp till Korsholm, för ca två veckor sedan, så fick jag skotta snö så lite vinterkänsla fick jag då. Inte för att jag saknar snön så mycket egentligen men lite konstigt blir det ju med en snölös vinter.
Vinter på Åland
Då var det färjan till Åbo och sedan en jobbig och tidskrävande bilkörning upp till Smedsby i Korsholm. Inkommande veckoslut så har jag däremot bokat flyget till Vasa. Det är ett betydligt smidigare sätt att förflytta sig mellan Åland och Österbotten.
Färjan i Åbo
Emellanåt så önskar jag att avgångstiderna kunde vara bättre både för färjor och flyg. Priset på flygbiljetterna kan också vara ett stort hinder då jag ska ta mig till mitt andra hem. Lägsta priset på flygbiljetter tur och retur Mariehamn-Vasa brukar kosta ungefär 200 euro men ofta kan det vara betydligt högre priser än så. Enkelresor kan man glömma helt då en sådan kostar minst 400 euro! Det utesluter att man kombinerar flyg och färja. Annars kunde valmöjligheterna ha varit något större.
Hade jag valt att ta flyget upp till Vasa så hade jag varit tvungen att ta tåg eller buss ner till Åbo. Tar jag färjan till Åbo utan bil så kan jag förstås ta just tåg eller buss upp till Vasa. Som bilberoende ålänning har jag inte vågat testa det ännu. En ålänning har ju minst tre stycken bilar och kör ända fram till dörren på den affär eller ställe som han ska besöka. Har han inte bilen inom synhåll hela tiden så kommer ångesten lika säkert som fordonsskatten.
Bilar och vinter kan ju innebära vissa olägenheter. Ja t ex isiga och hala vägar är ju aldrig kul även om man har bra vinterdäck. Själv råkade jag ut för något som hamnar i kategorin ”då gjorde jag bort mig”. Häromdagen kände jag att nu är det nog verkligen dags att tvätta bilen innan den riktiga vintern kommer. Det har ju varit varmt på Åland och i stället för snö så har det kommit regn. Naturligtvis ville jag inte tvätta bilen då det var regn. För då hade den ju genast blivit smutsig igen när jag körde hem.
Väderrapporten avslöjade att det var kallare väder på gång också på Åland. Ja det var alltså sista chansen att åka till biltvätten tänkte jag. Valet föll på Mariehamns nyaste biltvätt och när jag svängde in där så stod där en annan bil och väntade på sin tur. När jag hade parkerat bakom den så sneglade jag på termometern. Noll grader sade den lite elakt och jag tvekade en halv sekund innan jag bestämde mig för att det går nog alldeles utmärkt ändå. Damen framför verkade ju inte ha några betänkligheter heller så det var nog lugnt.
Snart blev det min tur och jag läste noggrant instruktionerna på automaten. Först koden för tvättprogrammet och sedan lade man kortet mot automaten för att betala. Inga problem. Det fanns superbra tvättprogram och så fanns det ännu bättre och till sist bättre ändå. Endast det bästa är bra nog för en ålänning men det kostar att ligga på topp! Näst bästa programmet fick alltså duga. Instruktionerna sade att det var lämpligt om man hade kört i Sverige. Kanske fungerar det även för körning i Österbotten? frågade jag mig själv utan att få något svar.
Biltvätten fungerade
Jadå snart snurrade borstarna och skummet yrde! Programmet gick fortare än jag hade förväntat mig. Var det verkligen klart nu? Ja ljusskylten sade att jag skulle backa ut. Jag skruvade fast radioantennen igen och styrde hemåt mot Söderby city.
Tjugo minuter senare parkerade jag bilen på gården och satte i motorvärmarkabeln. Det blev ju bra det här, tänkte jag när jag gick in i huset och stängde dörren bakom mig.
Följande morgon skulle jag som vanligt iväg till jobbet. Jag drog ur motorvärmarkabeln och hoppade in i bilen. Vred om nyckeln och motorn spann som en nöjd kattunge. Eller det var vad jag trodde under några få sekunder. Det var nämligen då jag insåg att något var fel. Hade jag inte släppt på handbromsen? Jodå, men ändå kom jag ingenstans. Men jo nä va? Handbromsen? Aj aj, var det så? Jo bromsarna hade förstås frusit fast då det måste ha funnits vatten kvar någonstans när jag stannade bilen kvällen innan. Under natten hade det troligtvis blivit minusgrader och nu såg jag resultatet av detta.
Jag försökte backa igen men nej det gick inte. Framåt gick lika illa och motorn ville stanna. Jag försökte bakåt igen och gasade på lite mer den här gången. Då knakade det till och jag rörde mig bakåt. JAAA! Men efter några meter konstaterade jag att det fortfarande kändes lite konstigt. Mmm det verkade som om ena bakhjulet ännu satt fast då det blev en fin hjulfåra i gruset. Äh det släpper nog bara jag kommer ut på asfalten, tänkte jag. Efter att ha lyckats svänga bilen på infarten så lade jag i ettan och körde ut på den asfalterade vägen. Åh nej! Hjulet satt fortfarande fast och dubbarna skrapade ordentliga märken i asfalten när jag förflyttade mig med endast tre roterande hjul. Jag stannade bilen.
Vad ska jag göra? Jag måste ju komma till jobbet. Svaret som uppenbarade sig i mitt huvud var att ringa arbetskollegan och meddela läget. Pinsamt men vad skulle jag annars göra? Kollegan erbjöd sig att hämta mig och jag tackade ja och pustade ut. Då slog det mig att jag kan ju inte lämna bilen stående snett över vägen och blockera trafiken. Nej, jag måste försöka backa tillbaka in på min gård. Knaak, lät det när jag backade och isen släppte greppet om bakhjulet.
Efter att ha ringt kollegan om att han inte behövde hämta mig körde jag till sist mot min arbetsplats i Mariehamn. ABS-lampan lyste på instrumentpanelen och gav upphov till lite oro om att något ändå kunde var fel. Väl i stan så åkte jag och kollegan någon timme senare till ett garage för att låta bilen tina upp ordentligt. Då hade varningslampan slocknat och saker började återgå till det normala igen.
Vad lärde jag mig av detta? Jo att man ska inte tvätta bilen om det inte är minst 20 plusgrader ute. Blev jag mobbad av mina kollegor pga av detta? Naturligtvis och jag lär nog få höra om det igen.
Vinter i Korsholm
På fredag flyger jag alltså upp till Vasa och Korsholm igen. Då ska jag försöka att inte göra bort mig. Men till festen jag ska på så har jag redan skickat en historia om hur jag gjorde bort mig på ett ännu pinsammare sätt för ett antal år sedan. Den historien publicerades också i en tidning som grädde på moset! Jag fick sedan erfara hur människor log mot mig på ett lite besynnerligt sätt innan någon som jag inte ens kände kom fram till mig och började prata om den lustiga historien. Den här bilhistorien ska jag nog försöka att hålla lite hemligare…
Mark Levengood och jag åker till Åland
Jag såg att Jonas Gardell skulle komma till Mariehamn med sin show. Nej jag var inte intresserad. Han är inte i min smak helt enkelt.
En kväll när jag slog på TV:n så var han ju där med just den aktuella showen. Jag stängde inte av utan tänkte att jag kan väl titta lite hur showen är. Det tog förvisso inte länge innan mina farhågor hade besannats. Han är ju inte rolig. Hans skämt kändes ganska plumpa och oslipade. Ingen finess och känsla. Hans sångnummer lyfte inte heller showen enligt min mening. Nej jag hade precis rätt uppfattning om hur hans show skulle kännas.
Jag hade gett Gardell en chans men min uppfattning om honom som underhållare förändrades inte. Uppenbarligen har han ändå sin publik. Folk är olika och det är ju tur det! För hur skulle det vara om alla hade samma smak? Då skulle det bli rätt enformigt och tråkigt.
När han började dra lika plumpa skämt om sin äkta hälft Mark Levengood och deras föräldraskap så kändes det lite smått olustigt. Det hade väl kanske passat för någon mindre känd stand up komiker på en liten pub men på den här nivån förväntar man sig mer. Eller jag förväntar mig mer åtminstone.
Ibland åker Mark med färjan till Åland som en helt vanlig man.... ja nästan
Och Mark denne charmige och trevlige finlandssvensk är snarast raka motsatsen till Jonas. Men det sägs ju att motsatser kan attrahera varandra så det finns ändå någon logik i att de funnit varandra.
En gång träffade jag Mark på färjan mellan Sverige och Åland. Det var i april 2017 som jag råkade befinna mig ombord samtidigt som honom. Den kände svenske radioprofilen Ulf Elfving hade nämligen bjudit in Mark som gäst under denna båtresa. Elfving körde en serie samtal med olika kända personer ombord på Viking Lines M/S Rosella och detta var en del i det programmet.
Jag satt i baren och väntade på att programmet med Ulf Elfving skulle börja. Efter en stund fick jag syn på killarna som stod där i korridoren utanför baren. Kryssningsvärden Patrik ”Putte” Häggblom stod där med Ulf Elfving och Mark. Patrik är jag bekant med sedan tiden på radiostationen Steel FM där vi båda var verksamma som radiopratare. Jag ville förstås hälsa på honom men väldigt gärna även på Mark Levengood som jag aldrig träffat tidigare men som jag hade ett positivt intryck av. Ulf Elfving var ju bara en radiopratare som jag hört så många gånger förr så han var väl inte lika intressant.
Radioprofilen Ulf Elfving, kryssningsvärden Patrik Häggblom och Mark Levengood ombord på M/S Rosella
Det blev ett glatt möte med herr Levengood. Han var precis så som han verkar i TV. Genomtrevlig och med en oerhörd utstrålning. Det var inga problem att få hälsa på honom även om tiden var väldigt kort då de just skulle in på scenen. Jag brukar inte alltid ta bilder på kändisar när jag träffar dem för de är ju också vanliga människor som kanske inte alltid vill vara i rampljuset. Men den här gången var en sådan där jag inte kunde hålla mig.
-Skulle det var okej om jag tog en bild…. började jag säga lite försynt till Mark.
-Javisst vi kan ta en selfie! föreslog den leende Mark.
Jag förvånades något över den extremt positiva attityden men insåg att Mark njöt av resan till Åland.
-Härligt! Eller det blir väl en groupie, mumlade jag medan jag drog fram telefonen.
Av någon anledning drog sig Ulf tillbaka när det skulle fotas. Kanske var det något som han var trött på? Jag tänkte att det är onödigt att besvära honom om han inte vill och kanske han laddade inför den förestående intervjun/samtalet. Patrik började backa även han men då sade jag: -Klart att ”Putte” också ska vara med!
Så fick det bli! Bild med mig, Patrik och Mark. Det var roligt att Mark var så med på noterna och showade lite extra genom att peka med ett finger mot kameralinsen.
-Där är vi!
Men strax måste de rusa in till scenen och jag satte mig ner för att lyssna. Mark fick berätta även för publiken att han var på väg till Åland för att hälsa på sin mamma som bor här. Han förenade alltså jobb med nöje. Fast jag tror nog att det blev att förena nöje med nöje. Talkshowen var både intressant och underhållande. Men något annat kan man väl inte vänta sig då den karismatiske Mark Levengood medverkar.
Tiden gick väldigt fort och snart gled vi in i hamnen i Mariehamn och det var dags för mig och Mark att stiga av. Tyvärr blev det bråttom och jag hann inte se vart Mark tog vägen innan jag satte mig i min bil på bildäck. Annars kunde han ju ha fått lift med mig till sin mamma.
Jag är Arne Weise
Det finns många olika sätt att fira nyårsafton på. Ja förutom de vanligaste så finns de några av de ovanligare slaget också. Det här är berättelsen om ett av de ovanligare sätten för oss mer normala människor.
Plötsligt så var den bara där - nyårsaftonen. Vi fick sluta tidigare från jobbet så det var ju bra. Å andra sidan så skulle jag spendera årets sista dag alldeles ensam så någon större stressfaktor fanns inte. Efter att ha spenderat helgen före i Österbotten så kändes det ganska trist att nu tvingas vara ensam just på nyår. Eftersom nyårsaftonen den här gången inföll mitt i veckan så fick jag inte ihop ekvationen arbete + kärlek hur jag än försökte och ville. Hur jag än räknade så blev resultatet blev bara 1 och det var jag. Men ibland får man bara finna sig i ödet och göra det bästa av det.
Mat tillräckligt bra för att fira ingången till ett nytt decennium var redan inhandlad. Det hade jag ordnat med god framförhållning dvs dagen före. Ja det är ju bra för att vara av en man i alla fall. En flaska rödvin kunde dock vara på sin plats när jag nu hade en trevlig köttbit. Som så många gånger tidigare under de senaste åren så blev det ett italienskt vin.
Bastu verkade vara en bra idé för att få det rätta nyårshumöret. Det har jag ju lärt mig från Österbotten att i bastun måste man för att bli glad. Och se, där kom det en dos glatt humör från ingenstans! Eller det måste ju ha kommit med värmen. Det var nu det började hända saker. Var den märkliga idén egentligen kom ifrån vet jag inte men plötsligt så slog det mig bara. Varför inte göra ett TV-program på temat nyårskarameller? Efter att ha fått mig lite förrätt, eller kanske var det bara ett lyxigare mellanmål? så spenderade jag hela 10 minuter på att skriva ner ett manus. Det borde ju räcka när man planerar en nyårsgala för TV. I alla fall om man är ålänning så räcker det mer än väl.
Jo förresten idén tog nog sin början i alla inlägg på Facebook där många olika typer av årskrönikor började dyka upp. En årskrönika i videoform med inriktning på föreningen Elvisforum vore väl en bra grej, tänkte jag. Men kanske lite smalt och aningen tunt med material. Då slog det mig att varför inte göra en tillbakablick på våra festivaler under föreningens hela existenstid. Det handlade ju om 5 år eller snarare om 5 festivaler. Namnet infann sig ganska direkt. Såklart skulle det heta Elvisforums Nyårskarameller! Kanske inte helt originellt men ganska självförklarande vad det handlade om.
Ett sådant program kräver förstås en programvärd för att inte bara bli en bunt musikvideos. Ja tyvärr fick jag inte ihop artisterna för en live-gala så här ett par timmar före. Då får man förlita sig på befintligt material i mitt videoarkiv. Där finns material som ingen vet att fångats på film. Ibland blir jag överraskad själv över fynd som jag gör.
Det kunde verka som att manuset inte var så avancerat då det endast innehöll några namn på artister från alla fem festivaler. Jag strök under de namn som troligen skulle få en video med i programmet. Ett par visste jag redan att jag skulle välja men det kunde förstås ändra innan det var klart.
Manuset hade hållit tidsramen bra och arbetet med att få till nyårsmiddagen kunde fortskrida någorlunda ostört. Men med mig som anlitad programvärd så krävdes även en studio för inspelningarna. Jag funderade och kom underfund med att jag kunde avvara max en timme för studioskapande och riggning av tekniken. Egentligen krävdes mycket mer men med min erfarenhet från sådana jobb så tyckte jag att det får räcka. Annars skulle hela detta vansinnesprojekt falla samman innan vi kommit till de viktigaste delarna.
Juniors gamla rum möblerades snabbt om till TV-studio med två kameror. Det blev ju inte speciellt snyggt men jag hann inte hitta en bättre lösningen den här gången. En omplacering var allt jag hann med men egentligen borde jag ha börjat om helt. Det blev väldigt trångt men jag gav kameramännen ledigt så att det gick att få in det nödvändigaste. När allt var på plats och kamerorna verkade vara riktade mot mig så var det bara att köra. Med ett relativt fritt manus så fick det gå på min gamla radiopratarrutin att få ihop det hela. På ett ställe valde jag att göra en omtagning så där gick överskred jag tidsramen med cirka 2 minuter. På det stora hela så gick inspelningen i Studio 1 väldigt smärtfritt. Senare skulle jag komma att inse att jag borde ha förenklat ännu mer för att få till det som jag ville.
Följande del i processen var redigeringsarbetet på datorn. Så fort jag hade min del från studion på plats så var det dags för lite nyårsmiddag i lugn och ro. När jag var mätt och belåten så fortsatte arbetet med att lägga in musikvideos mellan mina olika kommentarer. Några hade jag färdiga som legat på YouTube redan tidigare. Många människor har inte sett dem men det vore ju ändå rätt tråkigt om det inte alls fanns med något material som inte visats tidigare. Men hade inte lämpligt videomaterial redan funnits i redigeringsprogrammet på min dator så hade det inte varit möjligt att hinna på en dag. Nu kunde jag också klippa till ett par videos som aldrig visats tidigare. Det kändes som att detta skulle kunna bli intressant för min målgrupp.
Ett klipp som funnits tillgängligt tidigare, men nu endast fanns kvar på Aftonbladets sajt, grävdes fram där det en gång placerats i mitt digital videoarkiv. Det var Carina Jaarneks sista framträdande innan hon dog. Onekligen lite speciellt att se det. Förutom till Aftonbladet så hade jag även sålt visningsrättigheter för klippet till svenska TV4. Det hade visats ett par gånger i sin lite förkortade form men nu skulle hela Love Me Tender få upplevas.
Jag hoppades få allting klart innan tolvslaget även om jag visste att det var mer en önskedröm. En video strök jag helt eftersom den artisten redan fanns med och för att tiden formligen rusade fram. Ett inslag gjordes med delvis lånat material och krävde en del jobb med att få ljus och färger att stämma någorlunda överens.
Nej till tolvslaget gick det inte. Att fixa nya textskyltar och ta bort en del gamla fick göras när det redan hunnit bli 2020. Nåja det skulle ändå inte bli någon direktsändning hur jag än gjorde. Efter att ha bevittnat lite fyrverkerier och pratat lite med en granne så beslöt jag att inte ha någon panik men att jag ändå skulle göra klart. Efter telefonkontakt och nyårshälsningar från och till Österbotten så var det dags att göra klart. In med de sista textskyltarna och så ett varv till med några kompletterande sådana då även låttitlarna skulle framgå. Sedan laddade jag upp programmet till YouTube vilket förstås tog en stund även det. Så småningom var allt klart för att publicera på Facebook. Nu började tröttheten infinna sig. Jag lade ut länken på ett par olika ställen till att börja med. Sedan sov jag sött.
Uppdraget var avklarat och under nyårsdagen så började faktiskt positiva reaktioner komma in. I en personlig chatt fick jag höra att jag var ”Elvisforums Arne Weise”. Jag fick ett gott skratt men även en känsla av uppskattning. För mig hade det varit mer en utmaning att försöka göra något annorlunda och krävande på en nyårsafton. För inte var jag helt nöjd med resultatet men det berodde också på förutsättningarna. Dvs tillgänglig tid och utrustning. Nu får jag höra att många hoppas på att jag gör om det nästa nyår så att det blir en tradition! Ja vem vet vad det blir nästa gång. En sak som det säkert blir är ändring i studion. Ja helst skulle jag nu vilja klippa bort mina scener i den eländiga ”studion” men det går förstås inte. Och någon tid för omtagningar var det ju inte tal om. Jag ger kameramännen sparken helt enkelt! De borde ju ha sagt till att det såg ut som en soptipp eller katastrofområde. Studiobygget har jag redan rivit ner. Nästa gång måste det bli bättre.
Dags att be till Cola-guden
Jag hade sett reklamen på Facebook och i tidningarna. Hmm kunde det vara något? Det låter lite spännande. Men vad handlar det egentligen om? Jag hade bockat för på Facebook att jag var intresserad. Det verkade i alla fall vara något stort.
Så kom då den magiska dagen. Närmare bestämt lördagen den 21 december. Det var då det skulle hända. Nu var jag inte längre lika intresserad. Eller berodde det på det dåliga vädret? Duggregnet inbjöd ju inte till några utomhusaktiveter direkt. Klockan var rätt mycket då jag i skydd av mörket beslöt mig för att utforska saken trots allt.
Jag åkte in till Mariehamn och parkerade bilen i Sjökvarteret. Ett par hundra meters promenad i duggregnet och så var jag framme. Det var på platsen där cirkusar och tivolin brukar dyka upp under sommaren. Nu såg det faktiskt nästan ut som om cirkusen skulle vara på väg. Ja när man såg den stora lastbilen med många lampor stå parkerad där i mörket och en lång kö människor ringlade sig in på området så undrade man nästan var elefanterna var.
Men elefanten i rummet den här gången var Coca-Colas jullastbil som kom på ett mycket speciellt besök till Åland. Åtminstone var det vad man skulle tro. Jag var nu redo för föreställningen och blicken svepte mellan lastbilen och folkmassan för att försöka utröna var showen fanns. Julmusik ekade ut över området men den var av det inspelade slaget för inga musiker stod att finna någonstans. Där fanns ett tält där Coca-Cola-burkar stod uppradade så jag antog att det var där man fick den utlovade gratis burken. Nu råkade det sig så att jag redan visste hur den läskedrycken smakade. Lockelsen att ställa sig i någon kö för den sakens skull var således rätt så obefintlig.
Men vad kunde man mer göra på denna cirkus? Jo, huvudattraktionen var att ställa sig i kö fram till ett litet podium framför jullastbilen och bli fotograferad. Wow! eller va? Jo men lastbilen var faktiskt rätt exklusiv för den kom ju hela vägen från USA. Eller nej!!! En blick på registerplåtarna och jag kunde snabbt konstatera att det inte alls rörde sig om något Amerikabesök!
Oj oj! Vad är detta egentligen? tänkte jag så högt så att det nästan hördes ut över folkmassan. Jag funderade igen men kunde inte komma på någon vettig förklaring till varför folk stått här hela dagen och köat för att ta en bild framför en vanlig lastbil! Den enda naturliga förklaringen var att detta bara var en form av reklamkupp. Visst man hade i förhandsreklamen pratat om Coca-Cola tomtens åländska arv. Haddon Sundblom som tecknade jultomten för Coca-Cola med början 1931 har en koppling till den åländska kommunen Föglö. Det var nämligen därifrån hans far kom. Modern kom dock från Sverige. Haddons bilder används än idag av Coca-Cola så det finns förstås en viss logik i att Coca-Cola uppmärksammar detta.
Jag var alltså föga imponerad av evenemanget i Mariehamn. Barnen verkade ju roade i alla fall och föräldrarna log fastän de blivit offer för Coca-Colas marknadsföring. Jag tog snabbt ett par bilder för den här bloggen och smet sedan iväg. Frågar någon mig så fungerar det lika bra med Pepsi eller ännu hellre gul Jaffa!
Julkortet som kom tillrätta
Jag svängde mig runt och tittade ut genom köksfönstret. Ja, mörkret hade redan sänkt sig över byn. I gatlampans gula sken kunde jag se duggregnet. Så skulle jag stanna inne eller skulle jag ta den promenad jag så väl behövde? Det var ingen mening att tveka så jag tog direkt på mig mina vindbyxor och den värmande vinterjackan. En ålänning som bor nära havet är naturligtvis van vid lite regn och vind. Det här var ju bara som en ljum bris i jämförelse med vad min morfar måste ha upplevt under sin tid på segelfartygen ute på världshaven.
När jag med raska steg passerade den mörka skolbyggnaden så tänkte jag på den gångna helgen. Trots att det bara hunnit bli måndag så kändes den ändå en aning avlägsen. Kanske berodde den känslan på att min hjärtevän som varit på besök nu inte längre fanns kvar här på ön? Det hade varit ett par underbara dagar tillsammans med henne. Speciellt känslorna från den härliga lördagen smakade nog fortfarande lite sött när försökte minnas alla små detaljer. Alla vardagsbekymmer hade känts som bortblåsta.
Det hade varit ett trevligt besök på ett av stadens bättre kaféer och lite senare en utflykt till Micke Björklunds restaurang Smakbyn. Med tanke på hur mätta vi båda sedan hade blivit av det dignande och välsmakande julbordet så gick det inte att förstå att vi inte hade lyckats smaka av alla läckerheter som fanns uppdukade. Inför efterrätten så hade jag funderat på om jag ändå inte skulle ta lite mer av någon förrätt eller varmrätt. Lyckligtvis gjorde jag inte det utan gick på finalen och beklagade mig över de små desserttallrikarna. En stund senare kändes ändå tallriken väldigt stor och fylld av alltför många godsaker som inte gick att lämna.
Jag väcktes ur mina mattankar av att en person passerade förbi mig i det nya bostadsområdet. Där stod en rad postlådor och när jag min blick sänktes tyckte jag mig se ett vykort på gatan. Adressidan uppåt i regnet och troligtvis var det ett julkort. Skulle jag stanna och undersöka det? Nej det skulle väl se konstigt ut för personen som just passerade om jag började bete mig underligt där vid postlådorna. Andras post ska man ju inte röra. Jag gick vidare utan att minska farten.
Men jag kunde inte sluta tänka på det där kortet. Borde jag ha stannat och försökt hitta rätt postlåda? Var det brevbäraren som hade tappat det? Eller kanske den som hämtade sin post hade tappat det? Nåja, det är väl någon som ser det snart, tänkte jag. Men det var förstås rätt mörkt och kanske det skulle blåsa bort? Regnet kanske skulle förstöra adressen så att det aldrig hittade fram till mottagaren…
Skulle jag vända då? Nej jag hade ju redan gått ett par hundra meter. Jag vandrade vidare i regnet. Det var en av mina vanliga promenadrutter och självklart skulle jag följa min plan och gå den precis som vanligt. Borde jag ändå inte ha försökt leta upp rätt låda, grubblade jag vidare. I min högra hand fanns ju ficklampan som säkerligen skulle göra det möjligt att hitta rätt postlåda utan alltför stora bekymmer.
Julkortet, ja jag hade bestämt mig för att det handlade om just ett julkort, kanske skulle betyda mycket för mottagaren. Det var ju möjligt att det här var det enda julkortet som personen skulle få. Hur skulle det kännas om det då inte kom fram? Skulle personen sakna det? Bli undrade över varför det inte kom något kort just i år?
Nej det gick inte längre! Trots att jag hade gått minst en halv kilometer vidare så vände jag om. Det började sakta att kännas bättre. När jag var nästan framme vid raden med postlådor, som jag hade passerat tio minuter tidigare, så mötte jag en dam med en hund. Kanske hade hon hittat kortet och räddat det? Eller hade det blåst bort nu och jag skulle aldrig få reda på hur det gick? I nästa stund fick jag syn på något som låg på den blöta asfalten. Vad var det? Det var liksom böjt upp från marken i båge.
Jomenvisst var det kortet! Fukten hade fått det ändra form. I ficklampans sken såg jag att texten fortfarande var läslig. God jul och gott nytt år! stod det precis som jag hade anat. Under hälsningen fanns förnamnen på en man och en kvinna. Adressaten var en kvinna. Men om hon var gammal eller ung kunde jag förstås inte veta. Jag lyste med ficklampan på postlådorna och där hittade jag samma namn som på kortet. Uppenbarligen så hade kortet fallit ner precis under lådan och stannat där. Kanske hade damen ifråga hämtat sin post och kortet hade legat mellan ett par tidningar och sedan obemärkt glidit ner på marken?
Efter att jag hade lagt julkortet i rätt låda så gick jag med lättare steg vidare hemåt. Kanske var det mina erfarenheter från när jag i unga år jobbade som brevbärare som fick mig att förbarma mig över det vilsna kortet? Mer troligt var det kanske att jag, som precis hade känt mig rätt lyckligt lottad, också gärna såg att andra människor också fick någon orsak till att vara glada, även om det bara handlade om något så enkelt som ett julkort.
KAJ KAJ KAJ
En dryg vecka har gått och den där varma, upprymda och positiva känslan har sakta och behagligt tonat bort. Jag tänker på konserten i Botniahallen med den underbara gruppen KAJ. Deras jubileumskonsert var verkligen något utöver det vanliga. Något annat väntade jag mig inte heller. Dock är det alltid bäst att skruva ner förväntningarna och försöka nollställa sig inför något som har potential att bli en stor upplevelse. Annars kanske man inte inser hur bra det faktiskt är. Dessutom kan man bli väldigt besviken om man har för stora förväntningar.
Namnet KAJ 10 var bara det lite underhållande då jag som ålänning nära alla sjöfartstraditioner tyckte att det lät som något från en hamn! Och det skulle också komma att visa sig att grabbarna i KAJ visste exakt hur man skulle ta en sådan här stor show i hamn. Namnet innebar förstås att showen byggde på 10 år av underbara, roande och unika låtar på österbottnisk dialekt som bara just killarna i KAJ skulle kunna producera.
Vi hade biljetter till den andra föreställningen. Innan det var dags för oss att bege oss till Botniahallen så hann vi se lite av trafikkaoset som uppstod i samband med den första föreställningen. Eller något riktigt kaos kanske det ändå inte var men bilar stod överallt i stort antal och tydligen försenades den första föreställning något pga av den besvärliga trafiksituationen. För naturligtvis väntade KAJ så att alla hann in innan de drog igång showen.
Vi hade ett litet glöggparty för familj och vänner innan vi promenerade iväg till Botniahallen. Stämningen var alltså god även före konserten. Att det skulle bli två entimmes set med paus emellan visste vi. Men att den första timmen skulle gå så fort hade jag inte anat.
Det var första gången som jag besökte ett speciellt evenemang på Botniahallen. Tidigare hade jag bara kikat in. Den är stor den sporthallen. Ja det stod faktiskt på en skylt att det är den största hallen i Finland. Det fanns sittplatser för drygt 4.000 personer och det är väl vad man vågar ta in om man ska se fram till scenen också. Annars hade man nog fått in lite mer än så. Jag noterade att det fanns många videokameror på plats och även några publikmikrofoner. Det var alltså inte bara bilder för de stora skärmarna som producerades utan konserten spelades även in. Det ska bli roligt att se den filmen när den kommer.
Scenen var riktigt stor och med tanke på att KAJ består av tre killar så kunde man tro att den var ordentligt överdimensionerad. Men icke så. Med en stor orkester bestående av Vasas bästa musiker så fyllde man ändå upp rätt bra. Och om det inte var nog med den gigantiska scenen så hade man även en lång gångväg ut från scenen så att artister och musiker kunde komma ut i publikhavet. Den nyttjades också rätt flitigt under showen. Ljud och ljus var av hög klass. Här fanns allt som behövs för en supershow så det var endast upp till Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård att avgöra om detta skulle bli succé eller ej.
Första låten blev Kom ti byin och vi störtdök in i KAJ:s underbara Österbottniska värld. Med Karalåtin gick vi sedan lite längre tillbaka i tiden. Men det blev inte bara gamla hits utan showen innehöll även flera nya låtar såsom Text-TV och den underbart komiska pojkbandspastischen/-parodin Vems pojk e do?
Naturligtvis blev det också flera låtar från succémusikalen Gambämark med rätt scenkläder och med gästande skådespelare från föreställningen. Sanslösa Bäriking som var en av musikalens höjdpunkter fanns med i kvällens repertoar och publiken var inte sen att klappa takten. En annan favorit var Mäskis Gunnar som var den mest speciella karaktären i Gambämark och hade han inte funnits med nu så hade nog många blivit besvikna.
Vägg i vägg på rikssvenska och dansbandsfeeling blev det med Kajz. Rockabilly blev det förstås när grabbarna förvandlades till Vörjeans och levererade Born to börn och Volvorägöör.
Ja man kan inte säga annat än att publiken fick vad de kom för och lite till. Avslutningen på hela showen med de största hitlåtarna Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo följt av Pa to ta na kako? fick publiken i någon form av KAJ-extas som det tar dagar att återhämta sig från.
Trots att man möjligen kunde sakna någon låt så blir det helt klart högsta betyg. Den här dagens över 8.000 Kaj fans kan inte ha fel! Hur de ska kunna slå den här showen i framtiden vet jag inte men jag är ändå rätt säker på att de kommer att kunna göra det.
KAJ och jag
Då var årets sista Elvistidning producerad och utskickad. Det blev ett rekordnummer med över 60 sidor. Normalt har vi ca 40 sidor så det blev en riktig julklapp till våra läsare. Mycket jobb men det är kul när det är klart och folk blir glada åt resultatet.
Jag rapporterade själv från Elvisfestivalen i Västerås både i text och i bilder. Det föll sig naturligt på det sättet att jag filmade hela dagsprogrammet och från det materialet kan plocka ut bilder till tidningen. Mina bilder fick även illustrera en artikel om frågesporten. En kul artikel som är av det lite ovanligare slaget är en intervju med den kända svenska 107-åriga bloggaren Dagny Carlsson. Även ett par fina reportage från USA utmärker sig. I övrigt är det som vanligt skiv- och konsertrecensioner mm.
Nästa nummer kommer i slutet av januari så nu får jag en månad ledigt från tidningsarbetet. I helgen får jag tänka på något helt annat än Elvis men ändå i musikens tecken. Då går färden ännu en gång till Korsholm och på lördag ska vi se humorgruppen KAJ:s jubileumskonsert i Botniahallen.
Grabbarna i KAJ är både roliga och trevliga. Senast jag såg dem så var det i musikalen Gambämark som var hur bra som helst. För några år sedan hade jag nöjet att filma dem under ett besök på Ålands Radio och TV, där jag jobbade då, i samband med en show på Åland. Naturligtvis har de även uppträtt på den åländska Rockoff festivalen men det var många hitlåtar sedan. Jag ser fram emot att få uppleva KAJ igen men mest ser jag naturligtvis fram emot att komma till mitt andra hem i Korsholm.
Bubblor, skola och dagis
Inte mycket bloggande dessa dagar då det snart är dags för ett nytt nummer av Elvisforums tidning. De flesta artiklarna har inkommit och jag jobbar med layouten som vanligt. Dessutom ska jag den här gången hinna med att ta ut lite bilder från det jag filmade under Elvisfestivalen i Västerås. Det blir en liten bildkavalkad för att återge vad som utspelade sig där. Kul för de som var med på plats men även för de som inte hade möjlighet att komma den här gången.
När det har varit festival så har man huvudet extra fullt av Elvis och alla upplevelser från Allhelgonhelgen på Stadshotellet i Västerås. Som arrangör funderar man redan på vad vi kan ändra till nästa gång. Jag tror att många sambon och makar som inte brinner lika mycket för detta ämne kanske får nog mellan varven. Trösten är väl att det lugnar ner sig efter några veckor. Det är faktiskt ett år till nästa gång och tempot kan nu skruvas ner rejält. Men de sista veckorna före festivalen är det nog extremt mycket festivalprat och kampanjande för oss närmast sörjande! Japp Elvis är ju död om någon undrade!
Jag har en förmåga att ibland kunna gå in 200-300% i de saker jag sysslar med. När det händer kan människor runtomkring mig undra om jag alls har någon kontakt med omvärlden. Om det finns något annat som betyder något. Det kan handla om redan nämnda Elvisfenomen och det kan handla om något videoprojekt eller något tekniskt som ingen annan verkar begripa. När sådant händer så bleknar världen runtomkring och tiden verkar stå still fast den i verkligheten går extremt fort. När bubblan spricker då någon sticker in huvudet så inser jag att det finns så mycket att göra men så lite tid. Men det får man ta. Det kan ju även vara nyttigt att uppleva annat mellan varven. Att skapa jämnare fördelning av tiden för olika områden. Mina tankar, känslor och åsikter om annat finns ändå kvar även om de kanske inte syns så tydligt när jag gått lite för mycket in i något.
Jag var i Korsholm häromhelgen och hamnade på en marknad i Vikinga skola i Vasa. Härligt att se alla glada barn där. Hem och skola stod bakom arrangemanget och många föräldrar var förstås på plats. Inte bara som besökare utan också vid säljborden.
Det fanns massor av olika saker att köpa där. Vi fick med oss en krans att hänga på dörren. De fanns i olika storlekar; normal, stor och deluxe. Men man kan inte leva på en krans eller nja det finns väl godare fika än så att tillgå på en bra marknad. Så vi tittade omkring oss för att se vad som erbjöds att förtära. På utsidan grillades korv men vi höll oss på insidan och satsade på kaffe och någon variant på mockaruta.
Inte så många lärare på plats men sedan dök rektorn upp och vi hälsade. Henne hade jag träffat tidigare både i Vasa och på Åland. Några andra som vi träffade var jag inte lika bekant med ännu men det var idel glada ansikten och en trevlig stämning.
Alltid kul att besöka sådana här tillställningar där barn är inblandade. Min egen son är ”dessvärre” redan vuxen men nog har jag minnen kvar från olika evenemang på dagis t.ex. På en vårfest på dagis där det var loppis hittade han en gitarr som vi givetvis köpte. Nu är den sedan länge pensionerad men lyckligtvis även ersatt med en bättre sådan..
På en annan dagisfest skulle jag och Junior uppträda med några låtar. Hans loppisgitarr var förstås med och han skulle göra debut på scenen. Men när det var dags för vårt stora ögonblick så blev han nervös och ville inte. Det var helt omöjligt. För att få med honom i föreställningen på något sätt så fick jag köra låtarna på hans gitarr.
Dagisrock med Juniors gitarr (första bilden)
Juniors scenskräck är nu sedan länge borta och kanske har han tagit revansch för just det där tillfället på dagis. Nu spelar han hellre själv än får hjälp av farsan. Jag får drömma vidare om att spela tillsammans med honom på dagis…
Att köpa kamera
Jag har länge varit inställd på att skaffa mig en bättre systemkamera. Min gamla Canon 400D har många år på nacken nu även om jag köpte den ny. Bättre är alltid bättre och dessutom ville jag ha en kamera som det går bra att filma med också.
Så dök då tillfället upp som jag väntat på. Det var på Facebook i en grupp som heter Ålands köp och sälj som en kille utannonserade en Canon 70D. Den uppfyllde mina minimikrav och var en av de modeller jag varit intresserad av tidigare. Men det har ju kommit två nyare upplagor av samma kamera så helst hade jag velat ha en av dessa. Men nu var det ju en möjlighet att göra ett fynd på begagnatmarknaden och då får man ta vad som erbjuds.
Jag började med att lämna ett skambud för att se hur intresserad killen var att sälja. Den hade ju redan funnits ute till försäljning några veckor med ganska litet intresse noterade jag. Ja hundra euro under önskat utgångspris hade ju varit ett fynd men jag räknade naturligtvis inte med att få den för det priset. Det var snarare för att visa mitt intresse. Nej killen kunde förstås inte acceptera det budet. Taktik var det som gällde här för jag kunde inte acceptera priset som han begärde för köp heller. Då hade jag hellre köpt nytt som fanns till kampanjpris. Efter ett par dagar så höjde jag mitt bud med 40 euro. Svaret blev åter nej. Men sedan sänkte säljaren sitt pris några tior. Jag sade att mitt bud fortfarande stod kvar och att jag kunde acceptera att köpa kameran utan minneskortet som medföljde.
Säljaren accepterade mitt bud som sådant och satte en tidsgräns för när saken skulle avgöras. Andra hade alltså fortfarande, under ett par dagar, chansen att bjuda högre. Men en kamera utan objektiv är förstås inte lika intressant för den breda massan. Då måste man ju lägga ut ytterligare några hundra på objektiv för att få en komplett lösning. Jag däremot hade redan Canon objektiv som jag kunde använda direkt.
Mitt taktikspel gick hem och jag fick köpa kameran för 340 euro vilket är ett helt okej pris för den modellen. Det ursprungliga köp direkt priset hade varit 450 euro. Dessutom fick jag en trevlig pratstund med säljaren när vi diskuterade Canons kameror. Det visade sig att han redan hade köpt den senaste modellen Canon 90D som nyligen kom ut på marknaden. Jag hade anat att det var just därför som han ville sälja den här äldre kameran. Han var dock helt inriktad på stillbildsfotografering. Jag är lite mer intresserad av film och ville ha en kamera som klarar både stillbilder och att filma med bra kvalitet.
Min bättre filmkamera är en Canon C100 så jag kan byta objektiven mellan dessa kameror. Under Allhelgonahelgen så testade jag att filma med min nyinskaffade Canon 70D och det verkade ju gå rätt bra. Jag ska analysera resultatet lite mer men en sak som står klar är att jag måste skaffa ett batteri till. Kanske ett batterigrepp skulle vara perfekt också så att man kan ha två batterin samtidigt.
Ingen bild från Canon 70D denna gång men väl en från min härliga C100 på Henrik Åberg. Den är mörk men rätt spännande. Bilden är helt obehandlad.
