PREMIÄR: Musikarkivet
Nu när större delen av den underhållning vi är vana att matas med har ställts in så har ett nytt fenomen dykt upp. Eller kanske inte direkt nytt men i allt högre grad har många, såväl vanliga människor som du och jag likväl som artister, börjat lägga ut underhållning på och via nätet. Underhållningen har flyttat närmare oss på det sättet.
Artister streamar live och kommer på det sättet till publiken när inte publiken kan komma till dem. Huruvida de kan tjäna pengar är svårare att säga. Frivilliga inbetalningar för sådant tror jag kanske att inte ger så mycket. Däremot är det ju ett sätt för artisterna att kunna visa sin uppskattning för och kunna behålla sina fans. Någon dag så kommer det ju att bli mer normalt igen.
Många av oss mer vanliga människor vill också bidra lite. För den som har intressen och kunskaper så är det ett ypperligt läge att dela med sig av något som kanske även andra människor uppskattar och gläds åt. Naturligtvis slog detta an en ton även hos mig. Nej jag tänkte inte börja spela och sjunga framför en primitivt riggad telefon. Nå jag har testat det förr så det var faktiskt inte det första jag kom att tänka på.
Nej, det jag kom att tänka på var mitt intresse för kombinationen av video och musik. Jag har redan tidigare lagt ut en del musikklipp och videos från mitt videoarkiv. Senast blev det en musikal som jag filmade 2012. Peter Hägerstrand hade skrivit musiken och både skådespelare och musiker utgjordes av duktiga skolelever. Filmen bestod av två ihopklippta föreställningar och det är nog inte så många som har sett min filmade version då en annan filmare också har gjort en film. Hans film var dock mer en dokumentär om hur den kom till medan jag filmade själva föreställningen.
Men över till det nya som vi var inne på. Att göra olika TV-/videoprogram är det roligaste jag vet så varför inte göra mina besök i videoarkivet till ett riktigt program i stället. Alltså ta några inslag och väva samman dem med lite prat runt. Det blir mer underhållande än bara en enkel video. Samtidigt så ska formen vara rätt kort för att folk ska orka titta på sådant på nätet. Till sist bestämde jag mig för att göra ett försök med två olika artister i programmet. Programmets namn hade jag redan funderat ut för en tid sedan. Det naturliga namnvalet hade fallit på Musikarkivet vilket berättar lite vad det hela går ut på.
Det ena inslaget var redan färdigt och var en riktigt redigerad video med ett åländskt band. Att avsluta med det var givet då jag tyckte att videon faktiskt fungerade bra utan några större trollerikonster. Den videon består av två olika framträdanden av samma låt. Det kan låta som en smal sak att klippa ihop något sådant men det är sällan som det går lätt och automatiskt. Den här gången kändes det som att jag hade tur och att jag hade filmat med tanke på att de skulle redigeras ihop. Visserligen minns jag vagt att det var precis det jag hade haft i tankarna då jag filmade. Men det var 2001 som jag filmade och nu 19 år senare så skulle jag göra det som jag hade tänkt då. Men det fungerade och det enda som jag ändrade på var nog att jag ändrade det gamla fyrkantiga 4:3 bildformatet till bredbildsformatet 16:9. Det är förstås på gott och ont men fungerade tämligen väl i just detta fall.
Den andra videon som fick bli programmet första inslag är från 1996 och lider mer av tekniska tillkortakommanden. Inga avancerade klippningar då bristen på material förhindrade sådant. Det blev mer de normala trimningarna av bild och ljud som jag alltid gör på den här typen av material. I sista minuten insåg jag dock att jag måste förbättra synken mellan bild och ljud som alltid blir bli ett med problem med så gamla inspelningar. Jag är själv rätt känslig för när ljud och bild är alltför osynkade så jag gjorde ett försök att fixa detta. Inte perfekt men bättre i alla fall. Den japanske bluesartisten är tyvärr inte längre med oss men jag tror nog att han ler lite grann när han skådar ner från himlen och ser sin spelning på Åland 1996. Publiken gillar ju hans låt och det svänger bra.
Men varför berättar jag rätt så ingående om detta? Jo för att premiären den här gången blir här i bloggen. Mitt bidrag till underhållning i dessa kristider kommer alltså här:
Länk även till musikalen Hitta hem
Till havs
Som ålänning är man van vid att enkelt kunna ta färjan över till Sverige för lite shopping eller andra nöjen. Nu har ett litet virus lyckas med något som man tror att bara EU skulle kunna lyckas med. Nämligen att göra vanliga enkla grejer väldigt svåra eller t.o.m. helt omöjliga. Ja plötsligt så är det i princip omöjligt att ta en tur över till Sverige. Å andra sidan så är det inte heller speciellt lockande just nu. Inte om man ser på statistiken över hur många offer viruset skördar i Sverige.
Återstår då färjan till finska fastlandet eller i alla fall till Åbo. Helsingfors kan man ju också glömma numera. Men det är ju inte bara i södra Finland som man brukar kunna ta sig en tur över havet. Från Vasa finns det ju också en färjförbindelse till Sverige. Tar man den färjan så hamnar man troligtvis i Umeå som ligger rätt nära hamnen på den svenska sidan.
Det var i somras som jag testade Wasalines M/S Wasa Express för första gången. Det var spännande eftersom det var dels en ny rutt för mig och dels en nytt fartyg. Hur var det då? Ja fartyget var ju en gammal Tyskland-Danmarks båt såvitt jag kunde förstå. I tanken jämförde jag med fartygen som trafikerar Åland och då kom jag fram till att Wasa Express kändes som något mellanting till Vikingfärja och skärgårdsfärja. Lite naknare inredningsmässigt än vad jag förväntade mig. Ja kanske mer Tysklandsbåt helt enkelt.
Det fanns ett trevligt frukostalternativ i cafeterian. Man kunde gå längst upp på däck och där såg man från sida till sida på fartyget. Denna morgon var riktigt vacker och det var en speciell känsla som infann sig då vi stävade ut över Kvarken. Det var något med ljuset och miljön som avvek från det man är van vid från Ålands hav. Men det var en härlig upplevelse.
Väl över havet och i hamn så gällde det att hitta en buss till Umeå. En förvirrad äldre man sökte efter tågstationen men så mycket kunde vi tipsa honom om att det kanske var bättre att leta efter en buss.
Umeå visade sig vara en rätt trevlig stad. Vårt hotell saknade visserligen air conditioning men på våra breddgrader så överlever man faktiskt utan trots att det är varma dagar!
Jag lyckades hitta det fantastiska gitarrmuseet som inte alls var där det skulle utan hade flyttat och blivit mer centralt. Det blev inte bara ett utan faktiskt två besök där. Jag får lova att återkomma till just den historien. Kan bara säga att om man är lite musikintresserad och dessutom gillar gitarrer så finns det mycket att hämta där.
Resan tillbaka gick bra och vi fick njuta av trubaduren ombord på Wasa Express som kunde spela och sjunga alla låtar man kunde tänka sig. Dock var det en låt som ställde till lite huvudbry så han bad om en tio minuters paus för att fundera lite över hur den egentligen gick. Den gick dessutom rätt högt så man trodde att det skulle han aldrig klara av. Efter pausen kom han tillbaka och framförde låten närmast perfekt! Helt otroligt att kunna lära sig och dessutom framföra den bra på det viset som den killen lyckades göra.
Det är sådana härliga resor och upplevelser som man får tänka tillbaka på i dessa tider då det är begränsat vad man kan hitta på.
Orkanen är här!
I dag var det min födelsedag. Naturligtvis kändes det inte som det brukar. Det var ju inte aktuellt med något kalas eller ens kaffebjudning så jag firade lite grann för mig själv. En pizza och en öl från Stallhagen till middag. Senare blev det en liten bit frystårta. Ja det fick väl duga helt enkelt. Man får ju vara tacksam att man ens har sådana problem när många har det betydligt värre.Världen är upp och ner och många är oroliga för viruset som härjar överallt.
Jag och mina närmaste är friska och jag har fortfarande ett jobb att åka till. Visserligen är det en del svårigheter att få vissa produkter till dataaffären där jag jobbar men än så länge har jag IT-prylar att sälja. Det blev faktiskt en liten extraförsäljning då våra företagskunder insåg att de måste kunna jobba hemifrån. Men jag anar att även vi kommer att drabbas av minskad försäljning. Det händer faktiskt redan. En kund hade begärt offert på en server men ansåg att det var meningslöst att köpa den nu när verksamheten stängt ner tillsvidare pga virushotet. Ja många företag tappar mycket försäljning och turistbranschen kraschar helt och folk permitteras både här och där. Åland kommer att drabbas hårt då turismen är en stor näring för både stora och små företag här.
Det är första gången som jag och min generation får uppleva en riktig kris som den här. Vi har sluppit sådant som krig och större katastrofer. Det värsta som hänt är kanske när Estonia gick under och tsunamin i Thailand. Även om man påverkades av dessa så blev jag inte personligen drabbad och de var ändå rätt så begränsade händelser i jämförelse med hur Corona-viruset nu drabbar världen.
Den enda gången jag känt mig lite drabbad av någon större fara var när jag befann mig på semester i Florida. En orkan närmade sig och verkade sikta in sig på området där jag befann mig. Dag efter dag kunde jag följa dramat på TV-nyheterna. Folk uppmanades att ha vatten och proviant hemma om orkanen skulle träffa Florida. Orkanen kom allt närmare och på gatorna i Miami skyltades det om evakueringsvägar. Hyllorna i mataffärerna tömdes. Det värsta var att man som turist kände sig rätt utlämnad och osäker på vad man skulle göra om katastrofen skulle inträffa.
Lyckligtvis kunde flyget till Europa lämna Miami precis innan orkanen kom alltför nära. Sedan visade det sig att orkanen plötsligt vände ut över havet och faran var över. Väl hemma så dök nästa orkan upp. Även den missade Miami men så är det tydligen när orkansäsongen drar igång. Man vet inte förrän man vet om man klarar sig eller om man måste utmana naturkrafterna. Obehagligt när man inte varit med om det förut. Det kändes skönt att komma hem igen till Finland.
Nu finns det ingenstans att fly. Corona-viruset finns överallt och sprider sig mer och mer. Man kan bara försöka att leva livet så normalt som det går. För vissa är det inte alls normalt och för andra så kanske det inte är lika påtagligt än så länge. Jag tillhör alltså de mer lyckligt lottade men ingen vet heller hur detta ska sluta. Hur många som kommer att drabbas. Hur mycket ekonomin i hela vårt samhälle kommer att påverkas när företag går under och andra får försöka hitta andra sätt att överleva.
Hur allt kommer att se ut och fungera när det här har passerat kan man också bara gissa. Jag tror att vi kommer att dra en del lärdomar av allt som händer och kanske vissa saker kommer att fungera lite annorlunda i framtiden. Då tänker jag i både stort och smått. Hela världen kommer fundera på vad som kan göras annorlunda för att förhindra att vi drabbas lika hårt igen.
Jo just det jag fyllde år idag. Grattis på mig då! Hipp hipp hurra!
Saknaden är som en Hollywoodfilm
Vad är saknad? Är det när man tagit den sista biten av favoritchokladen och ändå är sugen på lite mer? Eller är det mer dramatiskt som när någon tar värsta storsläggan och slår ditt fina glashus i tusen bitar?
Saknad är en känsla av obehag som gör att du känner dig rätt obekväm. Det är något du vill ha men inte kan få.
I livet kan vi få uppleva saknad på många sätt. Normalt så känns saknaden väldigt negativ.
Den eviga saknaden:
Saknad kan vara när din arbetskollega plötsligt försvinner. Kollegan som du var missnöjd med och skällde på eftersom hans arbetsinsats inte var vad den borde. Han tog steget att försöka förklara sig även om det innebar att han blottade sina personliga känslor och problem. Därför blev ni nära vänner och kunde diskutera alla personliga saker med varandra. Ni stöttade varandra och arbetet fungerade också bättre. Det var kollegan som sedan blev sjuk men ändå alltid var positiv och sade att han snart skulle vara tillbaka på jobbet. Till sist kunde han inte berätta vad han tänkte men du visste ändå. Du visste att han hade gett upp och väntade på befrielsen. Du visste att det aldrig skulle bli som förut igen.
Saknad kan vara när din bror som du inte talat med på flera år, men hoppas kunna försonas med igen, försvinner bort med helikopter och aldrig mer kommer tillbaka. Brodern som går bort innan operationen som ska rädda honom hinner göras.
Din brors saknad var när hans dotter som blev sjuk inte kunde räddas utan dog inte så långt efter att hon hade tagit studentexamen. Din brorsdotter som var en glad och god själ och som ville alla väl. Hon som tyckte om samma musik som du själv. Hon som du aldrig lärde känna på riktigt men som du säkert hade mycket gemensamt med.
Saknad som vi inte kan göra något åt får vi lära oss att leva med. Det går att lära sig att hantera även om saknaden sällan försvinner. Ibland kan den komma över oss men då får vi bara acceptera den.
Den tillfälliga saknaden:
Det finns en annan saknad som borde vara lättare att hantera men som ibland kan kännas värre än den eviga saknaden. Kanske just för att den inte är definitiv.
Kärlek kan ge en stark känsla som normalt upplevs som positiv och glädjebringande. Men den kan även orsaka väldigt stor saknad. När du tänker på din hjärtevän så kan du känna stor kärlek men du kan också uppleva stor saknad om ni inte är tillsammans. När ni skiljs åt t.ex. pga avstånd och kanske under en längre tid så kan saknaden kännas outhärdlig. Detta trots att det bara är temporärt och ni kommer att träffas igen. Samma saker som får dig att känna kärlek, samhörighet och lycka kan få dig att vilja klättra på väggarna och skrika ut din frustration så högt du kan.
Vilka saker kan det vara? Jo t.ex. den där blicken in i hennes ögon då hon låter dig se hennes själ och innersta väsen. Den där beröringen som värmer dig inifrån och ut. Det där andetaget som utan ord viskar att hon älskar dig. Leendet som får dig att känna en svävande känsla och en vilja att flyga till Venus. Orden som hennes läppar formar men som du bara kan tolka som ett förföriskt lockande kärleksläte.
När hennes blotta närvaro uppfyller dig med en känsla av trygghet och kärlek så kan frånvaron av henne göra exakt det motsatta. Du kan känna en saknad och oro som skär som knivar genom dig. Frustration och t.o.m. ilska kan infinna sig då du befinner dig i en sådan situation. Du vill ju känna samma känslor som när ni är tillsammans.
Det får väl betraktas som en positiv saknad då det handlar om saker som du kan få tillbaka och uppleva igen. Då tänker vi på glädje. Andra saker som är borta för alltid eller som är ovissa ger en negativ saknad eller sorg. Du vill ha tillbaka det du kände innan saknaden kom in i bilden. Saknad av olika typer kan påverka känslorna lika mycket och vara svåra att hantera.
Saknad kan ju vara ett sätt att känna vad vi uppskattar i livet. För om vi aldrig saknade det så kanske vi inte uppskattade det heller. Ingen vill uppleva saknad men det är något som alla eller åtminstone de flesta tvingas göra någon gång.
Saknad är en känsla som säger att du vill ha något förlorat tillbaka. Det är som en bra Hollywoodfilm som berör och som du vill återuppleva flera gånger. Saknaden är längtan efter den känslan som du upplevt tidigare som du vill ha tillbaka för att den får dig att må bra.
Saknaden kan också vara ett sätt att se fram emot något. Du vet att du kommer att må bra när du upplever det som du saknat. När det är något som man saknar mycket och ska få uppleva igen så är det lätt att ställa för höga förväntningar. I värsta fall blir du lite besviken och kanske tvingas uppleva en fortsatt saknad.
Jag kan känna saknad efter många olika saker. Det kan vara människor som på olika sätt försvunnit ur mitt liv. Men det kan också vara upplevelser och stämningar som jag upplevt under olika skeden av livet som jag gärna skulle återvända till om det vore möjligt. Vissa saker kan man återvända till efter lång tid men då kanske det ändå inte upplevs som det man minns och förväntat sig.
Min största personliga saknad är ändå alltid längtan efter min hjärtevän. När vi är tillsammans så blir allting annat mindre viktigt. Då känner jag mig på rätt plats i livet på så många sätt. Den där platsen som de flesta människor försöker hitta. En del hittar den aldrig trots att de söker hela livet. Många nöjer sig med mindre. Ett fåtal lyckas faktiskt hitta den. Nu är jag själv för första gången rätt nära att nå den.
För att koppla till Hollywood igen så väntar jag helt enkelt på min Oscar. Då när allting känns rätt och så bra det kan bli.
Att jobba är viktigt!
Den här gången tänkte jag skriva enligt ett föreslaget tema. Så läser du andra bloggar med liknande innehåll så vet du vad det handlar om. Annars vill jag gärna vara lite unik men visst kan jag skriva om vad som helst. Nu ska det handla om jobb och karriär.
Arbete är viktigt för att överleva. Men inte bara för att ha mat på bordet och tak över huvudet. Det är ju även viktigt att ha något att sysselsätta sig med. Det får helst vara något man trivs med. Bara för att det heter jobb så måste det inte alltid vara jobbigt. Det finns ju människor som jobbar med det som som älskar att göra. Gör man det så har man funnit sitt drömjobb.
För närvarande jobbar jag som IT Sales Specialist. När jag fick anställning så var det en ny tjänst som chefen funderade på att kalla IT säljare. Naturligtvis måste man ha en lite mer internationellt gångbar titel nuförtiden tyckte jag så då fick det bli IT Sales Specialist. Någon kanske tycker att det är helt intetsägande men jag tycker att det är en rätt bra beskrivning.
Vad gör jag då? Säljer IT prylar? Javisst är det så. Datorer, skrivare och allehanda tillbehör som kunderna kan tänkas vilja ha. Vill en kund ha en lösning för ett specifikt ändamål, men inte själv vet exakt vad, så får jag klura ut vilken eller vilka produkter som behövs. Det kan ju även vara olika tjänster som vi kan erbjuda. Jag bör alltså ha koll på det mesta i IT världen och det är en hel del. Det jag inte vet måste jag ta reda på. Då underlättar det att man har en bred kunskapsbas. En specialist som har bredd som sin specialitet! Naturligtvis behövs lite djup på en mängd områden också så inte kommer man så lätt undan.
Utveckling och karriärsmöjligheterna kan vara rätt begränsade på en liten arbetsplats. Sedan beror det förstås på vilken bransch man jobbar inom. Inom IT världen händer förstås mycket hela tiden och då det är ett väldigt brett område så finns det mycket att lära sig. För mig kan det vara svårt att avancera då jag redan gör det mesta, dvs säljer, lämnar offerter, köper in, tar hand om leveranser som kommer, fixar på maskiner, ser till att det är ordning i affären osv. Chefen är VD och andra chefer har vi inte. Vi anställda har lite olika specialområden och kompletterar varandra och kan delvis också rycka in för varandra. Vill man avancera på vårt företag så är det väl jobb på någon annan större firma som skulle vara enda vägen att gå.
Stämningen på jobbet är bra och vi är rätt frispråkiga och munhuggs gärna med varandra. Ungefär som i en bättre klass i grundskolan.
Mitt nästa mål i karriären är väl att jobba mer med sådant som jag tycker är riktigt roligt. Men kanske det är sådant man gör som pensionär? För min del har det blivit mycket IT arbete på olika företag. Att få jobba inom handel, som jag gjort drygt två år nu, är förstås också kul då är utbildad merkonom och inte jobbat så mycket inom just det området. Efter två år så är man också väl inkörd på en arbetsplats och känner sig emellanåt rätt bekväm med tillvaron. När jag tittar tillbaka på min yrkeskarriär så har jag jobbat ungefär fyra år på varje arbetsplats. Oftast har bytet av arbete handlat om att få nya utmaningar och att försöka uppfylla fler av de kriterier som man ställer på en bra arbetsplats.
Ett kul jobb var att filma Hans On The Bass när låten Loveshine var alldeles färsk
Ett bra jobb som man vill stanna på bör uppfylla flera kriterier. Naturligtvis måste man ha uppgifter som man tycker är roliga och passar en själv. Lönen måste vara tillräcklig och vara i relation till uppgifter och ansvar. Det måste finnas utmaningar som kräver att man får utnyttja sina befintliga kunskaper och även lära sig nya saker. Arbetsklimatet bör vara bra och man bör ha bra arbetskamrater. De flesta spenderar ju trots allt väldigt mycket tid på sin arbetsplats så uppnår man inte en bra nivå i förhållande till sina personliga kriterier så kommer man inte att trivas.
Man kan diskutera mycket runt alla de saker som påverkar hur man trivs med sitt jobb men det är nog sällan som allting stämmer in 100%. Jag har i alla fall inte upplevt det även om jag varit nära.
Som chef kan man ha större möjligheter att påverka hur arbetet utformas och därmed också känna att det inte är statiskt utan att både arbete och man själv utvecklas. Samtidigt har man mycket ansvar och måste göra även tråkigare uppgifter. Som vanlig anställd med specifika uppgifter så kan man känna sig både mer fri när man går hem för dagen men även fångad i samma likadana uppgifter dag efter dag.
Som anställd försöker jag se till att jag sköter alla uppgifter exakt så som det förväntas. Att kunna skoja och ha roligt med sina kollegor gör mycket för stämningen. Är man chef så är man inte med i gänget på samma sätt. Och alla gillar väl att prata lite strunt om sin chef? Ja det blir annorlunda den dagen man axlar rollen som chef.
Som chef försöker jag driva verksamheten framåt och förbättra den. Jag försöker lyssna och diskutera med mina anställda så att jag vet deras åsikter innan beslut tas. Eftersom de är mitt ansvarsområde så försvarar jag dem också när någon kritiserar dem. Jag har dessvärre erfarenheter av chefer som inte stöttar sina anställda på samma sätt. Det bästa är om de som man är chef över själva inser sitt ansvar och sköter sina uppgifter på rätt sätt. Då behöver chefen inte styra och övervaka så mycket utan får mer produktiv tid själv. Men vissa människor behöver mer ledning än andra. Det är chefens ansvar att se till att arbetet rullar på så man får behandla de anställda på rätt sätt och då kan det innebära att det är olika från person till person. Man ska förstås inte behöva övervaka och vägleda i varenda sak. Måste man det så har man troligtvis praktikanter på sin arbetsplats. Förtroende mellan chef och anställda måste finnas åt båda håll för att jobba så effektivt som möjligt.
Som chef vill jag ge mina anställda ganska mycket eget ansvar. Det har jag tagit efter från chefer som jag själv har haft på vissa arbetsplatser. För mig är det naturligt att försöka vara en sådan chef som jag själv skulle vilja ha. Man måste kunna lita på sin chef likväl som man måste kunna lita på sina anställda. Tyvärr är det inte alltid så. Jag har haft chefer som har ljugit både för mig och för andra för att de inte kunnat ta sitt eget ansvar i olika frågor. När en sådan situation uppstår så slutar det sällan bra.
Arbetsplatser kan vara som krigszoner där man ska akta sig för att stiga på en mina. Det finns konflikter och personer som inte går ihop. Vissa frågor är känsliga och olika grupperingar råder. Som nyanställd kan saker vara svåra att förstå innan man hunnit sätta sig in i läget och klimatet som råder på arbetsplatsen. Oavsett om man är chef eller anställd så kan man bli en bricka i ett spel. På sådana arbetsplatser så är det vanligen bara inom den egna närmaste gruppen som stämningen kan vara någorlunda bra. Sådant går naturligtvis att lösa även om det krävs arbete från alla inblandade.
Jag har uppnått många olika mål under min yrkesverksamma tid. Bra arbetskamrater, bra lön, bra och kreativa arbetsuppgifter, stort ansvar osv. Kanske inte alla på samma ställe så det blir väl på drömjobbet i framtiden som allting kommer att stämma. Något som jag brukar lyfta fram i det här sammanhanget är att jag på alla arbetsplatser lärt mig något som jag senare har haft nytta av. Alla jobb ger dig nyttiga erfarenheter så jag säger aldrig att något jobb varit bortkastad tid.
Kul på jobbet med KAJ i studion
Om jag ska nämna någon person som jag ser upp till karriärsmässigt så är den enda jag kommer att tänka på Steve Jobs. Han gick sin egen väg och lät visionen styra. En mycket speciell person som ställde väldigt hårda krav. Kanske är han ingen idealbild i alla hänseenden men just att han jobbade för det han trodde på imponerar på mig. Att han inte lät sig nöjas med enklare lösningar utan ville uppnå sin vision. Helt galet ibland men till slut nådde han ändå den framgång som han drömde om. Han jobbade alltid vidare och när han gick bort så hade han naturligtvis idéer kvar som han hade velat förverkliga.
Till sist, vad är då drömjobbet? Ja troligtvis något inom media. Att filma och redigera är det roligaste jag vet. Göra radio är också kul. Tidningsbranschen är inte fel den heller. Eller något inom underhållningsbranschen skulle förstås vara roligt även om arbetstiderna kanske inte är de bästa. Eget företag brukade vara en tanke som dyker upp då och då men än så länge har jag inte fått en tillräckligt bra företagsidé. Ja vem vet vad det kan bli? Men gärna något där man gör flera olika saker. Att vara chef har sina fördelar men även nackdelar så anställd fungerar också. Äh jag är flexibel och kan vara antingen anställd eller chef och jag kan göra det mesta. Så har du ett roligt jobb att erbjuda så är jag troligen intresserad.
Bilen som inte ville åka på jobb
Det börjar bli lite kyligare igen men någon riktig vinter är det ju inte. Tvärtom så har vissa dagar känts ganska så våraktiga. Ingen snö här på Åland men när jag kommer upp till Österbotten så brukar det ju finnas lite mer av den varan. Senast jag var upp till Korsholm, för ca två veckor sedan, så fick jag skotta snö så lite vinterkänsla fick jag då. Inte för att jag saknar snön så mycket egentligen men lite konstigt blir det ju med en snölös vinter.
Vinter på Åland
Då var det färjan till Åbo och sedan en jobbig och tidskrävande bilkörning upp till Smedsby i Korsholm. Inkommande veckoslut så har jag däremot bokat flyget till Vasa. Det är ett betydligt smidigare sätt att förflytta sig mellan Åland och Österbotten.
Färjan i Åbo
Emellanåt så önskar jag att avgångstiderna kunde vara bättre både för färjor och flyg. Priset på flygbiljetterna kan också vara ett stort hinder då jag ska ta mig till mitt andra hem. Lägsta priset på flygbiljetter tur och retur Mariehamn-Vasa brukar kosta ungefär 200 euro men ofta kan det vara betydligt högre priser än så. Enkelresor kan man glömma helt då en sådan kostar minst 400 euro! Det utesluter att man kombinerar flyg och färja. Annars kunde valmöjligheterna ha varit något större.
Hade jag valt att ta flyget upp till Vasa så hade jag varit tvungen att ta tåg eller buss ner till Åbo. Tar jag färjan till Åbo utan bil så kan jag förstås ta just tåg eller buss upp till Vasa. Som bilberoende ålänning har jag inte vågat testa det ännu. En ålänning har ju minst tre stycken bilar och kör ända fram till dörren på den affär eller ställe som han ska besöka. Har han inte bilen inom synhåll hela tiden så kommer ångesten lika säkert som fordonsskatten.
Bilar och vinter kan ju innebära vissa olägenheter. Ja t ex isiga och hala vägar är ju aldrig kul även om man har bra vinterdäck. Själv råkade jag ut för något som hamnar i kategorin ”då gjorde jag bort mig”. Häromdagen kände jag att nu är det nog verkligen dags att tvätta bilen innan den riktiga vintern kommer. Det har ju varit varmt på Åland och i stället för snö så har det kommit regn. Naturligtvis ville jag inte tvätta bilen då det var regn. För då hade den ju genast blivit smutsig igen när jag körde hem.
Väderrapporten avslöjade att det var kallare väder på gång också på Åland. Ja det var alltså sista chansen att åka till biltvätten tänkte jag. Valet föll på Mariehamns nyaste biltvätt och när jag svängde in där så stod där en annan bil och väntade på sin tur. När jag hade parkerat bakom den så sneglade jag på termometern. Noll grader sade den lite elakt och jag tvekade en halv sekund innan jag bestämde mig för att det går nog alldeles utmärkt ändå. Damen framför verkade ju inte ha några betänkligheter heller så det var nog lugnt.
Snart blev det min tur och jag läste noggrant instruktionerna på automaten. Först koden för tvättprogrammet och sedan lade man kortet mot automaten för att betala. Inga problem. Det fanns superbra tvättprogram och så fanns det ännu bättre och till sist bättre ändå. Endast det bästa är bra nog för en ålänning men det kostar att ligga på topp! Näst bästa programmet fick alltså duga. Instruktionerna sade att det var lämpligt om man hade kört i Sverige. Kanske fungerar det även för körning i Österbotten? frågade jag mig själv utan att få något svar.
Biltvätten fungerade
Jadå snart snurrade borstarna och skummet yrde! Programmet gick fortare än jag hade förväntat mig. Var det verkligen klart nu? Ja ljusskylten sade att jag skulle backa ut. Jag skruvade fast radioantennen igen och styrde hemåt mot Söderby city.
Tjugo minuter senare parkerade jag bilen på gården och satte i motorvärmarkabeln. Det blev ju bra det här, tänkte jag när jag gick in i huset och stängde dörren bakom mig.
Följande morgon skulle jag som vanligt iväg till jobbet. Jag drog ur motorvärmarkabeln och hoppade in i bilen. Vred om nyckeln och motorn spann som en nöjd kattunge. Eller det var vad jag trodde under några få sekunder. Det var nämligen då jag insåg att något var fel. Hade jag inte släppt på handbromsen? Jodå, men ändå kom jag ingenstans. Men jo nä va? Handbromsen? Aj aj, var det så? Jo bromsarna hade förstås frusit fast då det måste ha funnits vatten kvar någonstans när jag stannade bilen kvällen innan. Under natten hade det troligtvis blivit minusgrader och nu såg jag resultatet av detta.
Jag försökte backa igen men nej det gick inte. Framåt gick lika illa och motorn ville stanna. Jag försökte bakåt igen och gasade på lite mer den här gången. Då knakade det till och jag rörde mig bakåt. JAAA! Men efter några meter konstaterade jag att det fortfarande kändes lite konstigt. Mmm det verkade som om ena bakhjulet ännu satt fast då det blev en fin hjulfåra i gruset. Äh det släpper nog bara jag kommer ut på asfalten, tänkte jag. Efter att ha lyckats svänga bilen på infarten så lade jag i ettan och körde ut på den asfalterade vägen. Åh nej! Hjulet satt fortfarande fast och dubbarna skrapade ordentliga märken i asfalten när jag förflyttade mig med endast tre roterande hjul. Jag stannade bilen.
Vad ska jag göra? Jag måste ju komma till jobbet. Svaret som uppenbarade sig i mitt huvud var att ringa arbetskollegan och meddela läget. Pinsamt men vad skulle jag annars göra? Kollegan erbjöd sig att hämta mig och jag tackade ja och pustade ut. Då slog det mig att jag kan ju inte lämna bilen stående snett över vägen och blockera trafiken. Nej, jag måste försöka backa tillbaka in på min gård. Knaak, lät det när jag backade och isen släppte greppet om bakhjulet.
Efter att ha ringt kollegan om att han inte behövde hämta mig körde jag till sist mot min arbetsplats i Mariehamn. ABS-lampan lyste på instrumentpanelen och gav upphov till lite oro om att något ändå kunde var fel. Väl i stan så åkte jag och kollegan någon timme senare till ett garage för att låta bilen tina upp ordentligt. Då hade varningslampan slocknat och saker började återgå till det normala igen.
Vad lärde jag mig av detta? Jo att man ska inte tvätta bilen om det inte är minst 20 plusgrader ute. Blev jag mobbad av mina kollegor pga av detta? Naturligtvis och jag lär nog få höra om det igen.
Vinter i Korsholm
På fredag flyger jag alltså upp till Vasa och Korsholm igen. Då ska jag försöka att inte göra bort mig. Men till festen jag ska på så har jag redan skickat en historia om hur jag gjorde bort mig på ett ännu pinsammare sätt för ett antal år sedan. Den historien publicerades också i en tidning som grädde på moset! Jag fick sedan erfara hur människor log mot mig på ett lite besynnerligt sätt innan någon som jag inte ens kände kom fram till mig och började prata om den lustiga historien. Den här bilhistorien ska jag nog försöka att hålla lite hemligare…
Mark Levengood och jag åker till Åland
Jag såg att Jonas Gardell skulle komma till Mariehamn med sin show. Nej jag var inte intresserad. Han är inte i min smak helt enkelt.
En kväll när jag slog på TV:n så var han ju där med just den aktuella showen. Jag stängde inte av utan tänkte att jag kan väl titta lite hur showen är. Det tog förvisso inte länge innan mina farhågor hade besannats. Han är ju inte rolig. Hans skämt kändes ganska plumpa och oslipade. Ingen finess och känsla. Hans sångnummer lyfte inte heller showen enligt min mening. Nej jag hade precis rätt uppfattning om hur hans show skulle kännas.
Jag hade gett Gardell en chans men min uppfattning om honom som underhållare förändrades inte. Uppenbarligen har han ändå sin publik. Folk är olika och det är ju tur det! För hur skulle det vara om alla hade samma smak? Då skulle det bli rätt enformigt och tråkigt.
När han började dra lika plumpa skämt om sin äkta hälft Mark Levengood och deras föräldraskap så kändes det lite smått olustigt. Det hade väl kanske passat för någon mindre känd stand up komiker på en liten pub men på den här nivån förväntar man sig mer. Eller jag förväntar mig mer åtminstone.
Ibland åker Mark med färjan till Åland som en helt vanlig man.... ja nästan
Och Mark denne charmige och trevlige finlandssvensk är snarast raka motsatsen till Jonas. Men det sägs ju att motsatser kan attrahera varandra så det finns ändå någon logik i att de funnit varandra.
En gång träffade jag Mark på färjan mellan Sverige och Åland. Det var i april 2017 som jag råkade befinna mig ombord samtidigt som honom. Den kände svenske radioprofilen Ulf Elfving hade nämligen bjudit in Mark som gäst under denna båtresa. Elfving körde en serie samtal med olika kända personer ombord på Viking Lines M/S Rosella och detta var en del i det programmet.
Jag satt i baren och väntade på att programmet med Ulf Elfving skulle börja. Efter en stund fick jag syn på killarna som stod där i korridoren utanför baren. Kryssningsvärden Patrik ”Putte” Häggblom stod där med Ulf Elfving och Mark. Patrik är jag bekant med sedan tiden på radiostationen Steel FM där vi båda var verksamma som radiopratare. Jag ville förstås hälsa på honom men väldigt gärna även på Mark Levengood som jag aldrig träffat tidigare men som jag hade ett positivt intryck av. Ulf Elfving var ju bara en radiopratare som jag hört så många gånger förr så han var väl inte lika intressant.
Radioprofilen Ulf Elfving, kryssningsvärden Patrik Häggblom och Mark Levengood ombord på M/S Rosella
Det blev ett glatt möte med herr Levengood. Han var precis så som han verkar i TV. Genomtrevlig och med en oerhörd utstrålning. Det var inga problem att få hälsa på honom även om tiden var väldigt kort då de just skulle in på scenen. Jag brukar inte alltid ta bilder på kändisar när jag träffar dem för de är ju också vanliga människor som kanske inte alltid vill vara i rampljuset. Men den här gången var en sådan där jag inte kunde hålla mig.
-Skulle det var okej om jag tog en bild…. började jag säga lite försynt till Mark.
-Javisst vi kan ta en selfie! föreslog den leende Mark.
Jag förvånades något över den extremt positiva attityden men insåg att Mark njöt av resan till Åland.
-Härligt! Eller det blir väl en groupie, mumlade jag medan jag drog fram telefonen.
Av någon anledning drog sig Ulf tillbaka när det skulle fotas. Kanske var det något som han var trött på? Jag tänkte att det är onödigt att besvära honom om han inte vill och kanske han laddade inför den förestående intervjun/samtalet. Patrik började backa även han men då sade jag: -Klart att ”Putte” också ska vara med!
Så fick det bli! Bild med mig, Patrik och Mark. Det var roligt att Mark var så med på noterna och showade lite extra genom att peka med ett finger mot kameralinsen.
-Där är vi!
Men strax måste de rusa in till scenen och jag satte mig ner för att lyssna. Mark fick berätta även för publiken att han var på väg till Åland för att hälsa på sin mamma som bor här. Han förenade alltså jobb med nöje. Fast jag tror nog att det blev att förena nöje med nöje. Talkshowen var både intressant och underhållande. Men något annat kan man väl inte vänta sig då den karismatiske Mark Levengood medverkar.
Tiden gick väldigt fort och snart gled vi in i hamnen i Mariehamn och det var dags för mig och Mark att stiga av. Tyvärr blev det bråttom och jag hann inte se vart Mark tog vägen innan jag satte mig i min bil på bildäck. Annars kunde han ju ha fått lift med mig till sin mamma.
Jag är Arne Weise
Det finns många olika sätt att fira nyårsafton på. Ja förutom de vanligaste så finns de några av de ovanligare slaget också. Det här är berättelsen om ett av de ovanligare sätten för oss mer normala människor.
Plötsligt så var den bara där - nyårsaftonen. Vi fick sluta tidigare från jobbet så det var ju bra. Å andra sidan så skulle jag spendera årets sista dag alldeles ensam så någon större stressfaktor fanns inte. Efter att ha spenderat helgen före i Österbotten så kändes det ganska trist att nu tvingas vara ensam just på nyår. Eftersom nyårsaftonen den här gången inföll mitt i veckan så fick jag inte ihop ekvationen arbete + kärlek hur jag än försökte och ville. Hur jag än räknade så blev resultatet blev bara 1 och det var jag. Men ibland får man bara finna sig i ödet och göra det bästa av det.
Mat tillräckligt bra för att fira ingången till ett nytt decennium var redan inhandlad. Det hade jag ordnat med god framförhållning dvs dagen före. Ja det är ju bra för att vara av en man i alla fall. En flaska rödvin kunde dock vara på sin plats när jag nu hade en trevlig köttbit. Som så många gånger tidigare under de senaste åren så blev det ett italienskt vin.
Bastu verkade vara en bra idé för att få det rätta nyårshumöret. Det har jag ju lärt mig från Österbotten att i bastun måste man för att bli glad. Och se, där kom det en dos glatt humör från ingenstans! Eller det måste ju ha kommit med värmen. Det var nu det började hända saker. Var den märkliga idén egentligen kom ifrån vet jag inte men plötsligt så slog det mig bara. Varför inte göra ett TV-program på temat nyårskarameller? Efter att ha fått mig lite förrätt, eller kanske var det bara ett lyxigare mellanmål? så spenderade jag hela 10 minuter på att skriva ner ett manus. Det borde ju räcka när man planerar en nyårsgala för TV. I alla fall om man är ålänning så räcker det mer än väl.
Jo förresten idén tog nog sin början i alla inlägg på Facebook där många olika typer av årskrönikor började dyka upp. En årskrönika i videoform med inriktning på föreningen Elvisforum vore väl en bra grej, tänkte jag. Men kanske lite smalt och aningen tunt med material. Då slog det mig att varför inte göra en tillbakablick på våra festivaler under föreningens hela existenstid. Det handlade ju om 5 år eller snarare om 5 festivaler. Namnet infann sig ganska direkt. Såklart skulle det heta Elvisforums Nyårskarameller! Kanske inte helt originellt men ganska självförklarande vad det handlade om.
Ett sådant program kräver förstås en programvärd för att inte bara bli en bunt musikvideos. Ja tyvärr fick jag inte ihop artisterna för en live-gala så här ett par timmar före. Då får man förlita sig på befintligt material i mitt videoarkiv. Där finns material som ingen vet att fångats på film. Ibland blir jag överraskad själv över fynd som jag gör.
Det kunde verka som att manuset inte var så avancerat då det endast innehöll några namn på artister från alla fem festivaler. Jag strök under de namn som troligen skulle få en video med i programmet. Ett par visste jag redan att jag skulle välja men det kunde förstås ändra innan det var klart.
Manuset hade hållit tidsramen bra och arbetet med att få till nyårsmiddagen kunde fortskrida någorlunda ostört. Men med mig som anlitad programvärd så krävdes även en studio för inspelningarna. Jag funderade och kom underfund med att jag kunde avvara max en timme för studioskapande och riggning av tekniken. Egentligen krävdes mycket mer men med min erfarenhet från sådana jobb så tyckte jag att det får räcka. Annars skulle hela detta vansinnesprojekt falla samman innan vi kommit till de viktigaste delarna.
Juniors gamla rum möblerades snabbt om till TV-studio med två kameror. Det blev ju inte speciellt snyggt men jag hann inte hitta en bättre lösningen den här gången. En omplacering var allt jag hann med men egentligen borde jag ha börjat om helt. Det blev väldigt trångt men jag gav kameramännen ledigt så att det gick att få in det nödvändigaste. När allt var på plats och kamerorna verkade vara riktade mot mig så var det bara att köra. Med ett relativt fritt manus så fick det gå på min gamla radiopratarrutin att få ihop det hela. På ett ställe valde jag att göra en omtagning så där gick överskred jag tidsramen med cirka 2 minuter. På det stora hela så gick inspelningen i Studio 1 väldigt smärtfritt. Senare skulle jag komma att inse att jag borde ha förenklat ännu mer för att få till det som jag ville.
Följande del i processen var redigeringsarbetet på datorn. Så fort jag hade min del från studion på plats så var det dags för lite nyårsmiddag i lugn och ro. När jag var mätt och belåten så fortsatte arbetet med att lägga in musikvideos mellan mina olika kommentarer. Några hade jag färdiga som legat på YouTube redan tidigare. Många människor har inte sett dem men det vore ju ändå rätt tråkigt om det inte alls fanns med något material som inte visats tidigare. Men hade inte lämpligt videomaterial redan funnits i redigeringsprogrammet på min dator så hade det inte varit möjligt att hinna på en dag. Nu kunde jag också klippa till ett par videos som aldrig visats tidigare. Det kändes som att detta skulle kunna bli intressant för min målgrupp.
Ett klipp som funnits tillgängligt tidigare, men nu endast fanns kvar på Aftonbladets sajt, grävdes fram där det en gång placerats i mitt digital videoarkiv. Det var Carina Jaarneks sista framträdande innan hon dog. Onekligen lite speciellt att se det. Förutom till Aftonbladet så hade jag även sålt visningsrättigheter för klippet till svenska TV4. Det hade visats ett par gånger i sin lite förkortade form men nu skulle hela Love Me Tender få upplevas.
Jag hoppades få allting klart innan tolvslaget även om jag visste att det var mer en önskedröm. En video strök jag helt eftersom den artisten redan fanns med och för att tiden formligen rusade fram. Ett inslag gjordes med delvis lånat material och krävde en del jobb med att få ljus och färger att stämma någorlunda överens.
Nej till tolvslaget gick det inte. Att fixa nya textskyltar och ta bort en del gamla fick göras när det redan hunnit bli 2020. Nåja det skulle ändå inte bli någon direktsändning hur jag än gjorde. Efter att ha bevittnat lite fyrverkerier och pratat lite med en granne så beslöt jag att inte ha någon panik men att jag ändå skulle göra klart. Efter telefonkontakt och nyårshälsningar från och till Österbotten så var det dags att göra klart. In med de sista textskyltarna och så ett varv till med några kompletterande sådana då även låttitlarna skulle framgå. Sedan laddade jag upp programmet till YouTube vilket förstås tog en stund även det. Så småningom var allt klart för att publicera på Facebook. Nu började tröttheten infinna sig. Jag lade ut länken på ett par olika ställen till att börja med. Sedan sov jag sött.
Uppdraget var avklarat och under nyårsdagen så började faktiskt positiva reaktioner komma in. I en personlig chatt fick jag höra att jag var ”Elvisforums Arne Weise”. Jag fick ett gott skratt men även en känsla av uppskattning. För mig hade det varit mer en utmaning att försöka göra något annorlunda och krävande på en nyårsafton. För inte var jag helt nöjd med resultatet men det berodde också på förutsättningarna. Dvs tillgänglig tid och utrustning. Nu får jag höra att många hoppas på att jag gör om det nästa nyår så att det blir en tradition! Ja vem vet vad det blir nästa gång. En sak som det säkert blir är ändring i studion. Ja helst skulle jag nu vilja klippa bort mina scener i den eländiga ”studion” men det går förstås inte. Och någon tid för omtagningar var det ju inte tal om. Jag ger kameramännen sparken helt enkelt! De borde ju ha sagt till att det såg ut som en soptipp eller katastrofområde. Studiobygget har jag redan rivit ner. Nästa gång måste det bli bättre.
Dags att be till Cola-guden
Jag hade sett reklamen på Facebook och i tidningarna. Hmm kunde det vara något? Det låter lite spännande. Men vad handlar det egentligen om? Jag hade bockat för på Facebook att jag var intresserad. Det verkade i alla fall vara något stort.
Så kom då den magiska dagen. Närmare bestämt lördagen den 21 december. Det var då det skulle hända. Nu var jag inte längre lika intresserad. Eller berodde det på det dåliga vädret? Duggregnet inbjöd ju inte till några utomhusaktiveter direkt. Klockan var rätt mycket då jag i skydd av mörket beslöt mig för att utforska saken trots allt.
Jag åkte in till Mariehamn och parkerade bilen i Sjökvarteret. Ett par hundra meters promenad i duggregnet och så var jag framme. Det var på platsen där cirkusar och tivolin brukar dyka upp under sommaren. Nu såg det faktiskt nästan ut som om cirkusen skulle vara på väg. Ja när man såg den stora lastbilen med många lampor stå parkerad där i mörket och en lång kö människor ringlade sig in på området så undrade man nästan var elefanterna var.
Men elefanten i rummet den här gången var Coca-Colas jullastbil som kom på ett mycket speciellt besök till Åland. Åtminstone var det vad man skulle tro. Jag var nu redo för föreställningen och blicken svepte mellan lastbilen och folkmassan för att försöka utröna var showen fanns. Julmusik ekade ut över området men den var av det inspelade slaget för inga musiker stod att finna någonstans. Där fanns ett tält där Coca-Cola-burkar stod uppradade så jag antog att det var där man fick den utlovade gratis burken. Nu råkade det sig så att jag redan visste hur den läskedrycken smakade. Lockelsen att ställa sig i någon kö för den sakens skull var således rätt så obefintlig.
Men vad kunde man mer göra på denna cirkus? Jo, huvudattraktionen var att ställa sig i kö fram till ett litet podium framför jullastbilen och bli fotograferad. Wow! eller va? Jo men lastbilen var faktiskt rätt exklusiv för den kom ju hela vägen från USA. Eller nej!!! En blick på registerplåtarna och jag kunde snabbt konstatera att det inte alls rörde sig om något Amerikabesök!
Oj oj! Vad är detta egentligen? tänkte jag så högt så att det nästan hördes ut över folkmassan. Jag funderade igen men kunde inte komma på någon vettig förklaring till varför folk stått här hela dagen och köat för att ta en bild framför en vanlig lastbil! Den enda naturliga förklaringen var att detta bara var en form av reklamkupp. Visst man hade i förhandsreklamen pratat om Coca-Cola tomtens åländska arv. Haddon Sundblom som tecknade jultomten för Coca-Cola med början 1931 har en koppling till den åländska kommunen Föglö. Det var nämligen därifrån hans far kom. Modern kom dock från Sverige. Haddons bilder används än idag av Coca-Cola så det finns förstås en viss logik i att Coca-Cola uppmärksammar detta.
Jag var alltså föga imponerad av evenemanget i Mariehamn. Barnen verkade ju roade i alla fall och föräldrarna log fastän de blivit offer för Coca-Colas marknadsföring. Jag tog snabbt ett par bilder för den här bloggen och smet sedan iväg. Frågar någon mig så fungerar det lika bra med Pepsi eller ännu hellre gul Jaffa!
Julkortet som kom tillrätta
Jag svängde mig runt och tittade ut genom köksfönstret. Ja, mörkret hade redan sänkt sig över byn. I gatlampans gula sken kunde jag se duggregnet. Så skulle jag stanna inne eller skulle jag ta den promenad jag så väl behövde? Det var ingen mening att tveka så jag tog direkt på mig mina vindbyxor och den värmande vinterjackan. En ålänning som bor nära havet är naturligtvis van vid lite regn och vind. Det här var ju bara som en ljum bris i jämförelse med vad min morfar måste ha upplevt under sin tid på segelfartygen ute på världshaven.
När jag med raska steg passerade den mörka skolbyggnaden så tänkte jag på den gångna helgen. Trots att det bara hunnit bli måndag så kändes den ändå en aning avlägsen. Kanske berodde den känslan på att min hjärtevän som varit på besök nu inte längre fanns kvar här på ön? Det hade varit ett par underbara dagar tillsammans med henne. Speciellt känslorna från den härliga lördagen smakade nog fortfarande lite sött när försökte minnas alla små detaljer. Alla vardagsbekymmer hade känts som bortblåsta.
Det hade varit ett trevligt besök på ett av stadens bättre kaféer och lite senare en utflykt till Micke Björklunds restaurang Smakbyn. Med tanke på hur mätta vi båda sedan hade blivit av det dignande och välsmakande julbordet så gick det inte att förstå att vi inte hade lyckats smaka av alla läckerheter som fanns uppdukade. Inför efterrätten så hade jag funderat på om jag ändå inte skulle ta lite mer av någon förrätt eller varmrätt. Lyckligtvis gjorde jag inte det utan gick på finalen och beklagade mig över de små desserttallrikarna. En stund senare kändes ändå tallriken väldigt stor och fylld av alltför många godsaker som inte gick att lämna.
Jag väcktes ur mina mattankar av att en person passerade förbi mig i det nya bostadsområdet. Där stod en rad postlådor och när jag min blick sänktes tyckte jag mig se ett vykort på gatan. Adressidan uppåt i regnet och troligtvis var det ett julkort. Skulle jag stanna och undersöka det? Nej det skulle väl se konstigt ut för personen som just passerade om jag började bete mig underligt där vid postlådorna. Andras post ska man ju inte röra. Jag gick vidare utan att minska farten.
Men jag kunde inte sluta tänka på det där kortet. Borde jag ha stannat och försökt hitta rätt postlåda? Var det brevbäraren som hade tappat det? Eller kanske den som hämtade sin post hade tappat det? Nåja, det är väl någon som ser det snart, tänkte jag. Men det var förstås rätt mörkt och kanske det skulle blåsa bort? Regnet kanske skulle förstöra adressen så att det aldrig hittade fram till mottagaren…
Skulle jag vända då? Nej jag hade ju redan gått ett par hundra meter. Jag vandrade vidare i regnet. Det var en av mina vanliga promenadrutter och självklart skulle jag följa min plan och gå den precis som vanligt. Borde jag ändå inte ha försökt leta upp rätt låda, grubblade jag vidare. I min högra hand fanns ju ficklampan som säkerligen skulle göra det möjligt att hitta rätt postlåda utan alltför stora bekymmer.
Julkortet, ja jag hade bestämt mig för att det handlade om just ett julkort, kanske skulle betyda mycket för mottagaren. Det var ju möjligt att det här var det enda julkortet som personen skulle få. Hur skulle det kännas om det då inte kom fram? Skulle personen sakna det? Bli undrade över varför det inte kom något kort just i år?
Nej det gick inte längre! Trots att jag hade gått minst en halv kilometer vidare så vände jag om. Det började sakta att kännas bättre. När jag var nästan framme vid raden med postlådor, som jag hade passerat tio minuter tidigare, så mötte jag en dam med en hund. Kanske hade hon hittat kortet och räddat det? Eller hade det blåst bort nu och jag skulle aldrig få reda på hur det gick? I nästa stund fick jag syn på något som låg på den blöta asfalten. Vad var det? Det var liksom böjt upp från marken i båge.
Jomenvisst var det kortet! Fukten hade fått det ändra form. I ficklampans sken såg jag att texten fortfarande var läslig. God jul och gott nytt år! stod det precis som jag hade anat. Under hälsningen fanns förnamnen på en man och en kvinna. Adressaten var en kvinna. Men om hon var gammal eller ung kunde jag förstås inte veta. Jag lyste med ficklampan på postlådorna och där hittade jag samma namn som på kortet. Uppenbarligen så hade kortet fallit ner precis under lådan och stannat där. Kanske hade damen ifråga hämtat sin post och kortet hade legat mellan ett par tidningar och sedan obemärkt glidit ner på marken?
Efter att jag hade lagt julkortet i rätt låda så gick jag med lättare steg vidare hemåt. Kanske var det mina erfarenheter från när jag i unga år jobbade som brevbärare som fick mig att förbarma mig över det vilsna kortet? Mer troligt var det kanske att jag, som precis hade känt mig rätt lyckligt lottad, också gärna såg att andra människor också fick någon orsak till att vara glada, även om det bara handlade om något så enkelt som ett julkort.
