Elvis Ahlgrens Karaokeparty
Senaste helg var det alltså Elvisfestivalen i Västerås som ”min” förening Elvisforum arrangerade. Det blev många glada människor och underbar musik med våra begåvade artister. Innehållsmässigt så kan vi bara vara nöjda. Som en besökare sade till mig så var det den bästa Elvisfestivalen någonsin! Då pratar vi om 38 festivaler i Västerås och jag tror vi kan räkna Elvisforums festivaler på andra orter också. 
En föreläsare blev dessvärre sjuk men luckan täcktes upp genom att vår första föreläsare fick lite mer utrymme och dessutom auktionerade ut ett raquetball set till högst bjudande. Alltså två racketar och en boll som varit i Elvis ägo i början av 70-talet då han fattade stort intresse för sporten. Jag accepterade ingångsbudet på 3.000 kronor men sedan gick det snabbt uppåt och auktionen avslutades med det vinnande budet på 11.500 kronor. Det hade varit kul att ha racketarna hemma på väggen men så blev det inte då min festivalbudgetnivå passerades vid 5.000. Jag känner killen som vann auktionen så jag kan ju alltid åka dit och beundra dem.
Men under dagsprogrammet var mitt uppdrag som vanligt att dokumentera det mesta på film. Klockan 17 slutade dagsprogrammet och jag plockade undan filmutrustningen och fick skynda iväg till middagen som började klockan 18.
Trevligt att ta det lugnt en stund men klockan 20 återupptogs festivalen. Först spelade The High-Jacks ett set innan det var dags för mig att agera karaokevärd i Elvis Ahlgrens Karaokeparty. En timme med enbart Elviskaraoke avverkades rätt snabbt och intresset var stort. Sedan spelade bandet ett set till och liksom i första set så blev det några gästinhopp med bl.a. festivalens stora stjärna Henrik Åberg.
Folk dansade till bandet men även under karaoken dansades det en del. Ibland har vi kört Elvisdisco som avslutning på festivalerna men den här gången blev det ytterligare ett set med karaoke. Extra kul var det då bandets sångerska Nina ville sjunga Always On My Mind som hon förstås gjorde med bravur.
En tjej ville sjunga en låt men hon visste inte vilken hon skulle välja. Hon frågade mig vilken jag trodde att passade henne bäst. Hon förklarade att hon var helt nybörjare på att sjunga Elvis så hon hade ingen aning om vad hon skulle välja. -Oj det var svårt! sade jag. Jag vet ju inte hur du sjunger. Tio minuter senare så kom hon tillbaka och hade då fått hjälp att välja Burning Love. -Kanonlåt! sade jag och hon körde igång denna underbara rocker. Kanske inte det bästa framförandet men för att vara första gången och med en väldigt positiv attityd så blir det pluspoäng i alla fall.
En kille som verkade väldigt berusad ville sjunga. Såklart fick han försöka och det visade sig att det inte alls var så illa som jag hade befarat. Nej det var ju faktiskt bra även om han knappt kunde stå på benen. Han återvände flera gånger för nya låtar och under en av låtarna så lade han sig ner på scenen! Små shotglas började samlas på scenkanten så jag fick städa undan lite så ingen skulle råka ut för en olycka på scenen.
Någon tyckte kanske att det blev lite för mycket karaoke. Men kan det verkligen bli det? Inte när man hade ett helt gäng duktiga karokesångare som det var den här gången! Under kvällen framfördes cirka 40 stycken karaokelåtar och bara någon enstaka dubblering. Jo jag passade förstås på att själv sjunga några låtar också. Festivalens absolut sista låt blev min då jag avslutade det hela klockan 01:00 med Elvis sista hitlåt Way Down. Följande dag var mina nuförtiden otränade stämband något rossliga. Ja det brukar kunna bli så när det dyker upp karaoke nära mig. Nästa år blir det karaoke igen. För det är inte bara roligt att lyssna på Elvis musik utan det är minst lika roligt att sjunga den själv också!
Förbaskade Elton John!
Jag såg Magnus Uggla på TV häromkvällen i programmet Så mycket bättre. Ett program i min smak som ofta kan vara rätt trevligt även om jag inte gillar när någon rappare förstör en bra låt!
I mitt förra blogginlägg var jag inne på det här med att träffa kändisar. Men sedan finns det ju även den varianten där man bara ser en kändis. Givetvis har ju sådant hänt även mig. En gång var jag på bio i Stockholm med Magnus Härenstam. Ja kanske inte direkt i sällskap med honom men i samma salong där han satt ett par rader bakom mig. Jag sade ingenting till honom för vad skulle jag då ha sagt? -Fem myror är fler än fyra elefanter eller?
Magnus Uggla i Så mycket bättre. Dock utan solglasögon.
En gång satt jag på Arlanda flygplats och väntade på flyget till Teneriffa. Jag och dåvarande äkta hälften skulle spendera en veckas semester där. Då får vi plötsligt syn på ett bekant ansikte på en pall i närmaste baren. Men är det inte? Jomenvisst är det väl…. Ja där satt Magnus Uggla iförd sina typiska solglasögon och med ett glas i handen. Kung i baren helt enkelt!
Det var ju lite kul att se en kändis. Han skulle säkert också någonstans till södern för att leva lite hålligångliv tänkte vi. Nåja snart fick vi gå ombord på planet och vi satte oss ner i andra klass på charterplanet. Ja inte skulle ju Magnus Uggla sitta i andra klass om han åkte med oss tänkte jag. Och mycket riktigt när Magnus Uggla plötsligt uppenbarar sig borta i gången så visar flygvärdinnan honom till första klass som avgränsas med ett tygskynke 3 rader framför oss. Det var ju osannolikt att vi skulle åka i samma flygplan kunde man tycka. Eller var det faktiskt det? Teneriffa låter ju verkligen som ett typiskt ställe som Uggla skulle kunna åka till.
Jag var fullständigt nöjd med att ha fått uppleva Magnus Uggla på så pass nära håll. Vi hade knappast så mycket gemensamt så att jag skulle vara tvungen att prata med honom. Dessutom var ju även han på semesterresa och kanske ville vara ifred. Några sådana funderingar hade inte mitt ressällskap som fortsatte att kika fram mot Ugglas håll. Sedan kunde hon inte behärska sig längre utan hon gick fram till Magnus och bad om hans autograf. -Nej gör det inte, hade jag viskat när hon sade vad hon tänkte göra. Det verkade snarast som att det gav ännu mer bränsle till att gå fram och besvära Uggla. Kanske var det just det som han ville då han envist behöll sina solglasögon på. På det sättet så kunde ju ingen undgå att känna igen honom.
Nöjd kom min dam tillbaka med en autograf. Lite pinsamt kändes det kanske tyckte jag men det blev ju trots allt ett lustigt minne. Resor brukar ju bjuda på allehanda överraskningar.
En liknande överraskning råkade jag ut för på en annan resa också. Den gången gick resan till Monte Carlo i Monaco. Händelsen utspelade sig även där på flygplatsen. Vi hade precis landat och som vanligt får man då stå vid ett rullband och vänta på sina väskor. Det blev en lång väntan. Medan resten av vårt sällskap fick sina väskor och så småningom började röra sig bort från terminalen så stod vi kvar och väntade och letade och undrade vart våra väska tagit vägen. Bandet stannade och vi stod som frågetecken. Mitt i all undran och förvirring över vad man ska göra om inte bagaget kommer så uppenbarade sig en liten grupp människor. Det var passagerarna från ett litet privatplan som precis hade landat. Jag stod irriterad mitt i gången när sällskapet i rask takt närmade sig.
Jag tittade på rullbandet och väntade på att det förhoppningsvis skulle starta igen och leverera vår stora väska där vi packat ner våra kläder. Det var ju sommarväder i Monaco medan det snarast hade varit höstrusk hemma. Nu ville man bara byta om från långbyxor och jacka till shorts och t-shirt. Det var inte bara värmen utan även stressen över det försvunna bagaget som fick svetten att rinna i ansiktet.
Då plötsligt hörde jag en röst grymta något som jag inte uppfattade och kände samtidigt en arm som bara föste undan mig. Sällskapet som jag på håll hade sett närma sig passerade nu och de var formerade som en ring runt killen som gick i mitten. Det var som att de ville göra väg för honom. Min irritation växte än mer. Jag skulle just säga vad jag tyckte om att nästan bli omkullknuffad då jag lyckades hejda mig. Dessa biffiga och välklädda herrar hade nämligen en min som vittnade om att de inte var på sitt bästa diskussionshumör. Killen i mitten tittade bara rakt fram. Hade han ens sett att jag stod där?
Jag fick en konstig overklighetskänsla. Som att jag var med i en film och en kändis kom med sina livvakter. Då hörde jag ropen: -Såg du inte vem det var? -Vem det var? svarade jag. -Ja han som kom. Det var ju Elton John!
-Ja det var Elton John! Va? Var det Elton John? Plötsligt var den försvunna väskan än mer bortblåst. Här hade jag stått och funderat över en resväska när Elton John landade med sitt privatplan och hans livvakter eskorterade honom ut från flygplatsen. Det var ju som om Gudfadern hade kommit med sitt följe i långa mörka rockar. Stod man vägen så gjorde man inte det så länge.
Elton John dök upp utan förvarning med sitt följe av tuffa livvakter.
Inte undra på att det hela kändes surrealistiskt. Och väskan då? Jo 2-3 dagar senare kom den fram. Kanske det var Elton Johns ankomst som hade fått den på villovägar? Hursomhelst så kunde vi ju inte gå i jeans och långärmat i värmen så vi fick låna lite sommarkläder av våra vänner tills vårt bagage kom fram.
Att hänga med stjärnorna
Då och då har jag haft möjligheten att få träffa olika stjärnor eller kändisar. Då pratar jag förstås mest om musikaliska sådana då duktiga musiker är vad jag vanligen blir mest imponerad av inom kategorin kändisar. Det är extra kul när man märker att en artist faktiskt är en vanlig människa. Det finns naturligtvis de som är dryga divor också men dem får man sällan träffa just för att de är på det sättet.
I maj 2011 begav jag mig till Tammerfors för att uppleva en Elvisshow som min vän Arjan Deelen producerade och turnerade runt i Europa med. I hans Elvisshower medverkar alltid några personer som har en direkt koppling till Elvis Presley. Jag ska försöka att lite kort berätta om två av dem.
Först Bobby Wood som spelade keyboard. Han hade börjat med en egen musikerkarriär på 60-talet för att sedan efter en bilolycka bli studiomusiker och spela in mängder av hits med många olika stora artister. T.ex. har han spelat in med Dusty Springfield, Johnny Cash, Tammy Wynette, Kris Kristofferson och eftersom jag tar upp honom i detta sammanhäng förstås även med Elvis. Han medverkade bl.a. på Elvis stora hits Suspicious Minds och In The Ghetto som spelades in i Memphis 1969.
Jag tillsammans med Bobby Wood på vårt hotell i Tammerfors
Bobby verkade vara en rätt så lugn och ganska blygsam man. Dagen efter konserten tog vi en promenad på stan och gick in på en mysig pub. Därinne höll några lokala musiker på att rigga sin ljudanläggning. En förstärkare fångade Bobbys intresse och han tittade lite närmare på den. Han började prata med killarna men de hade förstås ingen aning om vilken otrolig kändismusiker som stod där framför dem. De verkade närmast undvika frågorna. -Vad spelar ni för musik? frågade Bobby. -Vi spelar hans musik, sade killen och pekade på den andra tystlåtne killen lite längre bort. Kanske var de obekväma med att prata engelska eller så var de bara så där typiskt finskt tystlåtna. När vi gick därifrån skrattade jag inombords över det inträffade. De där finska musikerna hade förstås hört massor av hits som Bobby medverkat på men nu hade de missat chansen att prata med honom. Samtidigt var det säkert skönt för Bobby att kunna gå på stan som vem som helst utan att bli igenkänd.
I Tammerfors träffade jag även en ny finskspråkig vän vid namn Jari. Tillsammans fick vi chansen att intervjua trummisen Jerome ”Stump” Monroe. "Stump" kan ståta med att han medverkat vid alla Elvis konserter från 1969 till 1977. Dock inte som trumslagare i Elvis band utan i bandet som inledde showen innan Elvis kom ut på scenen. Det var bandet som sånggruppen The Sweet Inspirations använde sig av. The Sweet Inspirations var gruppen som Whitney Houstons mamma Cissy var med i ett tag och de körade ju även för Elvis.
Under intervjun frågade vi förstås om Jeromes bakgrund och hur det var att turnera med Elvis. Men framförallt var vi intresserade av att få veta mer om de tre tillfällen som ”Stump” fick äran att hoppa in i Elvis band då hans ordinarie trummis blivit sjuk. Utan repetitioner och förberedelser så fick han spela bäst han kunde. Att han skulle spela fick han veta precis innan konserten skulle börja. Han berättade att han var livrädd för att göra bort sig men att det ändå hade gått bra. Han hade ju trots allt hört låtarna många gånger tidigare och då visste han hur de skulle låta även om han aldrig hade spelat dem själv.
Jag och Jerome "Stump" Monroe efter intervjun
Jerome var väldigt glad över hur intresserade vi var av honom. Han berättade att normalt så spelar han i en oldies show i Las Vegas. Att få turnera i Europa med en Elvisshow på det här sättet var väldigt roligt och spännande. När jag pratade om Elvis styvbröder så blev han väldigt känslosam och sade att han saknade många av människorna som var med på den tiden och som han inte heller hade träffat på många år.
Det var en härlig upplevelse att hänga med dessa ödmjuka amerikanska musiker när de inte stod på scenen. Speciellt ”Stump” gjorde stort intryck på mig. Att en kille som spelat med världens största musiker kunde vara så jordnära och tacksam för vårt intresse förvånade mig.
Val på Åland
Då var valdagen här för alla med rösträtt på Åland. Eller kanske inte då den planerade möjligheten att rösta via internet ställdes in i allra sista stund. Något som kan komma att innebära att valet måste göras om. För det finns ju en del ålänningar runt om i världen, som har rösträtt i de åländska valen, som kanske inte kunnat poströsta i tid och inte heller har haft möjlighet att ta sig till Åland för att rösta.
Det är dubbla val i och med att man vid samma tillfälle röstar både i kommunalvalet och i lagtingsvalet. Jag fick alltså i min röstningslokal, som var Kommungården i Lemlands kommun, fylla i två olika röstsedlar och gå två gånger till valurnan.
På Åland handlar det för många ofta om personval och partiet kommer i andra hand. För mig blev det den här gången något av en kombination av personval och partival. Mer än så väljer jag att inte avslöja angående mitt eget röstande.
Förra gången, dvs för fyra år sedan, så ställde jag själv upp i valen så då var det enklare när jag kunde rösta på mig själv. Nu valde jag av olika orsaker att inte ställa upp själv som kandidat. Jag har tackat nej till de partier som försökt värva mig som kandidat även om jag kunnat omfatta deras partiprogram. Men rösta anser jag att är allas både rättighet och skyldighet. Nu återstår att se vilket resultatet blir och om det får gälla eller om något besvär lämnas in som medför att valet måste göras om.
En hängd filmare
Att jobba med en Elvisfestival, vilket jag gör som bäst just nu och ännu några veckor framåt, får mig osökt in på området videofilmning. Jag har precis publicerat en videotrailer för festivalen som innehåller några klipp från våra tidigare evenemang. Ända från första gången som jag besökte festivalen i Västerås 1989 så har jag filmat många av de artister som uppträtt där. Då mina intressen för musik och att filma kan förenas på detta sätt så kan det ju inte bli roligare. Men det är ju inte färdigt bara för att man har filmat något. Länge låg mina filmer bara i mitt dammiga videoarkiv eftersom jag saknade möjligheterna att kunna redigera dem på ett bra sätt. Jag hade visserligen en vision om vad jag ville göra men då jag inte hade tillgång till den teknik som kunde förverkliga det så hände det inte så mycket mer.
I dag kan vem som helst redigera som vilket Hollywoodproffs som helst. Ja tekniskt sett åtminstone. Tekniken finns till mycket överkomliga kostnader men fortfarande krävs förstås ett visst kunnande och öga för vad som fungerar både visuellt och ljudmässigt. Nu har jag den utrustning som jag hade önskat att jag hade haft för 20 år sedan. Därför har jag också börjat dyka ner i mitt videoarkiv för att hitta de gömda skatterna där. Om det finns något som är bättre än själva filmandet så är det just redigeringen. Det finns så otroligt många möjligheter att påverka vilket intryck en video kan göra genom att klippa och redigera på olika sätt. Naturligtvis avgör grundmaterialet ramarna för vad som är möjligt. Så ett bra filmat material ger fler möjligheter än ett dåligt sådant.
Roligt är också att kunna restaurera gammalt material som inte är så roligt i originalskick. Alltså att förbättra bild och ljud. Tack vare den moderna datatekniken är sådant möjligt och inte bara i Hollywood utan även för filmentusiaster på lägre nivå. Idag kan man också enkelt nå en stor publik genom att publicera sina videor på tjänster som t ex YouTube och Vimeo. Det är kul varje gång när man får respons från människor i andra länder. Film i sig har ju inte förändrats så mycket men tekniken runt filmandet har utvecklats enormt.
Men hur började mitt intresse för filmandet som långt senare skulle resultera i riktiga videos och TV-program? Första gången som jag kom i kontakt med att göra videofilm var under högstadietiden. I ämnet svenska fick vi en gång pröva på att filma med videokamera. Min grupp valde att skriva och filma en gangsterhistoria. Både filmens rekvisita och kamerautrustning var så enkla som de kunde bli. Att en vanlig elevstol av plast fick fungera som elektriska stolen blev en humoristisk detalj i filmen. Vår hårdföra gangsterhistoria kom säkerligen att betraktas mer som en gangsterparodi gissar jag. Den gången stod jag inte bakom kameran men intresset väcktes onekligen. Filmen finns tyvärr inte längre bevarad och det är ju synd. Eller kanske det är tur för hur pinsamt vore det inte att se nu! För skådis blir jag nog aldrig. Ha ha! Vår film lär ska ha visats för andra elever långt senare, innan den försvann i någon större städning, så kanske det ändå var en liten skol-kultrulle!
Det var ju inte bara jag som blev intresserad av videofilmning efter den upplevelsen utan även en del av min kamrater som hade medverkat i filmen. Det resulterade i att vi skrev ett filmmanus om Ronald O’Haras Casino. Det var naturligtvis även det en gangsterhistoria som involverade pokerspel, pistoler och märkliga karaktärer. Vi planerade att filma över ett veckoslut hemma hos en av de medverkande. Källarvåningen gjorde om till ett illegalt kasino med roulette, kortspel och bar. Videokamera hyrdes in och en värmande 1.000 watts lampa lånades in för att vi skulle se allt från den lite ljusare sidan.
På lördag morgon var allt klart för tagning 1 av scen 1 av årets bästa åländska film. Den brokiga samlingen av udda karaktärer satt vid pokerbordet och ytterligare någon spelare anslöt sig till gruppen. Någon anklagades för att fuska och bråk uppstod. Ja där satt den! Första scenen blev precis som den var planerad. Men då hände det som inte fick hända i det läget. En av skådespelarna meddelade att han inte kunde medverka i fler scener! En kvart senare blev han han hämtad av sina föräldrar och de begav sig till villan. Inga protester accepterades utan vi fick bara gilla läget. Eftersom vi inte hade någon ersättare att ta in och det inte gick att skriva om manuset på några minuter så insåg vi att hela projektet föll samman som ett korthus i en åländsk orkan.
Jaha vad gör man när man har byggt upp en filmstudio och hyrt in en kamera för att filma? Man börjar att filma såklart! Spontana och galna infall som kunde se roliga ut på film utfördes framför kameran. Någon satte på bakgrundsmusik och samtidigt som 45:orna snurrade på skivtallriken så började rörelser utföras i takt med musiken. Snart utvecklades det hela till att bli någon sorts primitiva musikvideos där vi mimade till gamla 45:or eller kassettband. Inget manus behövdes utan vad som helst kunde hända under låtarnas gång. Någon bestämde en låt och mimade till den samtidigt som de andra kunde medverka som kör eller kanske bara bråka lite med ”sångaren”. Vi alternerade lite även i rollen som kameraman och det var nog vid detta tillfälle som jag filmade själv för första gången. Vi hade väldigt roligt under filmandet och ännu roligare då vi beskådade resultatet på TV:n. Att se sig själv på film var på den tiden få förunnat och kanske inte något som man uppskattar på samma sätt numera.
Filmandet av våra musikvideor skedde i februari 1983 och den slitna VHS-kassetten från detta existerar faktiskt ännu idag. Materialet är något som närmast skriker efter att restaureras. Tyvärr är ju en sådan inspelning något som endast den närmaste kretsen skulle glädjas åt. Därmed har det hittills haft rätt låg prioritet. Jag har i alla fall i något skede fört över VHS:en till digitala Video 8-kassetter. De är förstås i bättre skick än originalkassetten, rent fysiskt, och därmed borde materialet gå att rädda ännu en tid framöver.
Men historien slutade naturligtvis inte där. Bara två månader senare dvs i april 1983 gjorde vi om detta. Den gången i en annan väns hus. Det hela var dock mer planerat den gången. Vi visste att vi ville göra musikvideor och valde ut låtar i förväg. Det hela skulle vara mer seriöst och inte ha en massa spontana plojgrejer. Nej det fungerade förstås inte alls. Det var kul att spela in men resultatet var föga underhållande. Det var ju just det improviserade och oplanerade som hade gjort allting så roligt den första gången.
Men innan dagen var slut så fick vi en ny idé. Vi skulle spela in en reklamfilm! Snabbt hittade vi på ett manus om pappan i familjen som kom hem till barnen med ett TV-spel. Det var ju inne med TV-spel och jag och en av kamraterna hade samma sorts TV-spel. Det var som bäddat för en kanonfilm om det fantastiska Philips Videopac G7000. Jag hade rollen som ett av barnen. Naturligtvis spelade jag över rejält som tekniskt kunnig jättebebis. Eftersom det var en reklamfilm så var jag jätteimponerad över vad min jämnåriga pappa hade med sig hem! Det hela skulle sedan klippas ner rejält vilket inte har hänt ännu. Att klippa en film genom att kopiera från en VHS-spelare till en annan är ingen rolig process och resultatet blir inte speciellt imponerande med dagens mått mätt. Men kanske det snart är dags att färdigställa den katastroffilmen som inte hade många rätt. Kanske det ändå finns några nostalgipoäng att hämta där?
Något år senare var det åter dags för nästa filmprojekt. Kompisgänget spenderade då ett flertal kvällar med att skriva manus till den hemskaste skräckfilm som någonsin skulle produceras på Åland. Då var det äventyr ”on location” som gällde. Vi packade all utrustning, rekvisita och sovsäckar. Färden gick från Mariehamn ut till min nuvarande hemkommun Lemland. Där tog vi en snurrebåt ut till en liten holme där en av kompisarnas föräldrar hade en villa.
Vi filmade både ute på holmen och ute i skogarna på fasta Åland. Vi lärde oss att det är mycket jobb med att göra spelfilm. Under ett veckoslut hinner man inte filma speciellt många scener då man dessutom måste ta om scenerna ett flertal gånger. Det vi hann filma under dessa dagar hade kunnat resultera i mindre än 5 minuter färdig film. Vi insåg att utmaningarna är många för en filmproduktion. Planen var att återvända senare för kompletterande inspelningar.
Speciellt scenerna som krävde specialeffekter var något som fanns mest på idéstadiet. Den grymmaste scenen där någon skulle få huvudet avskjutet ställde till den kanske största utmaningen. Vi tänkte ordna lite slakteriavfall för den sekvensen. Sedan skulle vi göra en människodocka som vi skulle skjuta på med hagelgevär. Antagligen så skulle vi ha brutit mot en del lagar om vi hade genomfört det hela. En sekvens som vi däremot filmade var när huvudpersonen som hade hyrt en villa ute på den mystiska ön fick en obehaglig överraskning. Han kom upp på vinden och upptäckte att personen som tidigare hade liftat med honom hängde livlös från taket med en snara runt halsen.
Liftaren som var hängd spelades av mig. Det var en liten roll för jag hade väl redan insett mitt kall att stå bakom kameran. En historia som jag ibland berättar som kan verka rätt dramatisk är just om inspelningen av den där scenen. För när jag skulle hängas så höll jag nästan på att bli hängd på riktigt! Ja det var inte så lätt att bli hängd i takbjälkarna på film utan att bli hängd i verkligheten också.
Efter mycket kollektivt funderande så förstod jag att vi inte skulle kunna få till det i en enda tagning. I stället fick vi göra två separata tagningar som skulle korsklippas i redigeringen. Först skulle man se min nakna överkropp och sedan bara de dinglande benen. För överkroppsscenen så balanserade jag på en rätt så ostadig pall vilket innebar vissa risker. När pallen gungade till under min vikt så kippade alla efter andan. Men jag återfick balansen och det blev ingen hängd Elvis den gången.
Hur gick det sedan? Blev det någon film? Nej tillfället som passade alla att återvända för kompletterande tagningar infann sig aldrig. Tiden gick och tillfället försvann då saker hann förändras. Idag återstår endast några minuter av inspelningarna i en ihopklippt version på en dålig VHS-kopia. Av hängningsscenen som tog en halv dag att spela in finns endast 1 sekund med! Den roligaste scenen, som började som ett skämt från min sida, finns tyvärr inte alls bevarad. När huvudpersonen vaknade på morgonen efter sin skräckupplevelse på vinden så satte han sig på en potta för att uträtta sina behov. Vi gjorde cirka 10 tagningar av scenen som alla slutade i gapskratt. -Det här är för galet att ha med! sade huvudrollsinnehavaren till sist och det var det förstås. Vi hade endast kameraman, ljudkille och huvudrollsinnehavaren i sovrummet under tagningarna men det gick ändå inte att undvika skrattattackerna.
Hela historien var förstås ett hopkok av de otaliga skräckfilmer som vi hade sett. Det här utspelades ju då videobandspelaren var som mest populär. Att plötsligt kunna se alla de klassiska storfilmerna, som man tidigare bara kunna se på bio, hemma i vardagsrummet gav en fantastisk känsla. Vi som så många andra tonåringar konsumerade även alla de värsta skräckfilmerna. Att det stod 18 eller 20 års åldersgräns på omslagen hindrade oss inte.
Det var VHS-filmerna och de första egna upplevelserna av att filma som skapade grunden till mitt stora intresse för att jobba med video. Tyvärr tänker många likadant och det är svårt att få jobb i den branschen. När någon erbjuder mig ett jobb som innebär att filma och redigera så tackar jag naturligtvis ja. Jag jobbade delvis med detta under 6 år och det gav onekligen mersmak så vem vet vad som händer i framtiden.
Tirsdag i norsk radio
Det var ett tag sedan sist men i tisdags hände det. Att jag pratade i radio. Inte så revolutionerande för en gammal radiopratare kanske men det blev faktiskt en ny sak även för mig. Jag har blivit intervjuad i olika radiokanaler i Finland och Sverige förut men nu blev det premiär för mig att medverka i norsk radio!
Steinar Lyshaug som är programledare för programmet TCE-Radioshow i Radio Riks Oslo kontaktade mig för att jag skulle berätta lite om Elvisfestivalen i Västerås. Naturligtvis var det ett tillfälle man inte kunde tacka nej till av flera orsaker. Ja jag är en radiot men det andra skälet var förstås att det var en mycket bra möjlighet att marknadsföra både vår förening Elvisforum och själva festivalen som vi arrangerar i Sverige. Vi försöker ju nå ut till alla nordiska länder både med vår festival och vår E-tidning. Det kanske inte kommer så värst många festivalbesökare från Norge men även svenskar lyssnar på programmet över internet och då är potentialen förstås större. Jag passade dock på att under radiointervjun nämna en i dessa kretsar känd norrman, vid namn Erik Lorentzen, som kommer för att sälja sina Elvisböcker. Javisst kände Steinar honom vilket inte var så förvånande.
Intervju förresten… Jag fick ganska fria tyglar att berätta vad jag ville då de utmanande frågorna som jag lite förväntade mig inte verkade dyka upp. Som alltid inför en intervju så måste man förbereda sig lite. Lite faktakoll kan vara bra så att det man säger verkligen stämmer. Och om inte för annat så åtminstone så att man är mentalt förberedd på vad man ska berätta i det stora hela så att man är lite strukturerad. Steinar och hans fru Turid som också var med som programledare ställde någon fråga och då körde jag bara på en stund. Tog en sekunds paus för att se om de vill avbryta med någon följdfråga men körde vidare då de tvekade och verkade okej med att jag fortsatte lite till.
Jag funderade på om de förstod allt vad jag sade? Pratade jag för fort för dem? Själv hade jag också tänkt lite på att språket skulle kunna ställa till det om vi plötsligt inte skulle förstå varandra och pratade om olika saker. Även om norska är lätt att förstå för en svenskspråkig så kan t.ex. olika dialekter göra det svårare. Det gäller förstås åt båda håll. För att undvika onödiga misstag så hade jag börjat lyssna på programmet ända från start och därmed under cirka 25-30 minuter växlat över hjärnan till det norska språket. Det blev således inga språkproblem även om Turids dialekt skilde sig något från Steinars. Jag försökte inte prata norska utan jag körde på med min vanliga aningen rikssvenskklingande radioröst.
Före radiosändningen så hade jag upplyst Steinar om att jag befann mig på Åland och följde finsk tid. Han hade ju tyckt att det var lätt med tiden för norsk tid var ju samma som svensk tid. Om han sedan var med på att Åland hör till Finland är jag inte säker på då han sade något i stil med att de skulle gå till Sverige och prata med Åland! Ja det var säkert förvirrande att som norrman ha kontakt med en svensk förening vars vice ordförande fanns på Åland som hör till Finland!
Både Steinar och Turid var i alla fall glada människor och lätta att prata med. Å andra sidan är inte alla norrmän det? Jag berättade om vår huvudartist Henrik Åberg. Att han slog igenom 1996 i TV-programmet Sikta mot stjärnorna och att han samma år hade medverkat just på Elvisfestivalen i Västerås. Åbergs nya skiva är inspelad i Finland så naturligtvis nämnde jag även det. Henrik är ju välkänd även i Norge så de lyssnade intresserat.
När vi efter cirka 10 minuter rundade av intervjun, och Steinar spelade min favoritlåt Jailhouse Rock från filmen med samma namn, så tänkte jag att det blev ju bara ungefär hälften sagt av allt det jag hade tänkt att prata om. Inte för att det spelade någon större roll då det viktigaste nog ändå hade blivit sagt. Men hade jag suttit med i studion, i stället för att prata via telefon, så hade det nog lätt kunnat bli en halvtimme eller kanske t.o.m. en hel timme. Det hade nog blivit alltför mycket ålänning i etern för norrmännen misstänker jag. Lagom är bäst som svenskarna säger!
Elvisforums medlemstidning kan du bekanta dig med här: http://www.elvisforum.se/free/ElvisforumEmag46.pdf
VM i agility eller hur man lever ett hundliv
Det är en hektisk tid just nu för mig. Elvisföreningen är mitt inne i slutspurten av festivalplaneringen och det betyder alltid mycket jobb. Den här gången blev det extra mycket beroende på att både en artist och att även husbandet plötsligt föll bort och måste ersättas. Det blev nästan som att starta från scratch men svårare eftersom det fanns faktorer kvar att beakta som man inte behöver göra då man verkligen startar helt från början. Att på en vecka få till det som man annars gör under ett halvår påverkar både humöret och sömnen märkbart. Men nu är allting på spåret igen och vi rullar säkert framåt. Den andra november händer det grejer på Stadshotellet i Västerås!
Mitt i allt detta tog jag en paus genom att ta färjan till Åbo förra helgen. Eller kanske inte helt en paus eftersom jag nog jobbade vidare under resan också men i alla fall mindre intensivt.
Jag anlände till Åbo på lördag kväll där jag möttes av min flickvän som kommit ner från Korsholm dagen innan. Trots lite härligt frossande bland läckerheterna i buffén på Viking Grace så hade jag lite plats kvar i magen för kinamat. För vem kan väl tacka nej till det? Inte jag i alla fall. På Åland finns det dessutom än så länge ingen kinarestaurang. Med andra ord så gällde det att passa på när chansen gavs.
Söndag morgon var det bara att masa sig upp till hotellfrukosten. Hotellsängen hade varit förvånansvärt skön att ligga i så lite sömn hade jag nog fått även om energinivån knappast var riktigt på topp. Frukostbuffén fick godkänt även om min favorit, plättarna, saknades helt.
Så var det dags att hitta bussen ut till Gatorade Center och FCI Agility World Championship 2019. Med tanke på att hela torget i Åbo, där bussarna vanligen utgår från, är avstängt pga byggnation av en parkeringsgrotta så var det inte självklart hur busstrafiken fungerade. Det hela löste sig ändå snabbt och snart satt vi i bussen på väg mot mässcentrumet.
Men agility? kanske någon frågar sig. Ja det kanske inte är riktigt min sport så det kan ju förvåna både en och annan som känner mig. Men ibland får man leva ett hundliv. Speciellt när flickvännen råkar ha det som sin hobby. Men å andra sidan har jag nästan hela livet hört att: -You ain’t nothin’ but a hound dog! Ja man börjar liksom vänja sig antar jag för det var med ett öppet sinne som jag följde med på detta äventyr.
Min härligt hundälskande flickvän tävlar visserligen ibland i agility men nu var det alltså VM finalerna som vi skulle beskåda. Det är ju på en lite annan nivå av sporten. En novis som jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta. VM lät ju spännande så jag lockades med ganska lätt på detta äventyr. Sedan är det ju alltid kul att åka någonstans tillsammans med flickvännen och uppleva nya saker. Kanske det här också skulle bli skoj?
Gatorade Center uppenbarade sig framför oss. Det lät ju inte speciellt finskt utan påminde mig om USA och Elvis Presley. Under många av sina konserter skämtade nämligen Elvis om just drycken Gatorade som han gillade. Som när han frågade sig själv vad den var bra för: -Well I guess it aids your gator! Javisst man måste definitivt ta hand om sin alligator. Själv föredrar jag nog hundar framför alligatorer. Men kanske mer självklart med alligatorer för någon som hade lite crazy humor. Elvis gillade ju också Monthy Python och det låter ju onekligen som något de killarna skulle kunna ha sagt.
När vi kom in och kunde se in i själva arenan så kändes den ganska imponerande trots att den inte var jättestor med dagens mått mätt. Den togs i bruk 1990 och tjänar mest som ishockeyarena (hemmaarena för TPS) och rymmer cirka 12.000 personer. Här hölls ishockey VM 1991 och artister som t.ex. Bruce Springsteen har haft konserter här.
Den här gången var det alltså VM i agility som gällde och planen var täckt av konstgräs. Omkring 400 hundar skulle göra upp om de olika titlarna i tre storleksklasser både individuellt och i lag. Tävlingarna hade redan pågått några dagar och denna söndag var sista tävlingsdagen. Det var nu dags för finalerna i klasserna för små, mellan och stora hundar. Då vi hade prioriterat frukost i mänsklig tid framför att se de minsta hundarna så anlände vi lagom för att följa de mellanstora hundarna tävla. Det är även i den klassen som min hundkompis welsh springer spanieln Molly brukar delta fast på en något lägre nivå.
Vi lyckades hitta några lediga sittplatser och snart var jag uppslukad av stämningen och de nya upplevelserna. Att samspelet mellan hund och hundförare var det viktigaste stod klart för mig ganska fort. Det hjälper inte hur duktig hund man har eller hur bra en hundförare är om inte samspelet fungerar perfekt när man tar sig runt hinderbanan.
När det var dags för de stora hundarna byggdes banan om och den blev ännu svårare. Nu var också hundarnas hastighet högre och det ställde förstås högre krav på både hundar och hundförare att göra snabba och korrekta beslut. Det märkte man genom att antalet diskvalificerade hundar blev stort. Själv funderade jag på om man inte gjort banan alltför svår då de flesta verkade bli diskvalificerade. T.ex. så lockades flera hundar att fortsätta rakt fram in i en tunnel, i stället för att svänga sig mot nästa hinder, när de kom från gungan och då var de naturligtvis ute ur tävlingen. De som klarade banan, vilket tog runt 40 sekunder, drog oftast på sig någon minuspoäng.
Jag filosoferade över om det inte hade varit värt att ta det lite försiktigare och på så sätt klara av banan. Då hade man ändå fått en hyfsad placering. Men det är klart att på VM-nivå så vill man vinna. Marginalerna kunde vara extremt små och hundradels sekunder helt avgörande. Det är nog så att man måste köra fullt och klarar man det så kan man vinna. De tävlande verkade också ta det med ro när det blev diskade. Trots att de kanske hade åkt runt halva jorden för att delta i tävlingen här i Finland för att sedan göra ett simpelt misstag och åka ur tävlingen. Publiken klappade händerna för att stötta dem och de fortsatte runt banan och in i mål. Det hände ju att en miss vid sista hindret kunde förstöra chanserna till en väldigt bra placering. Det var lite som vid slalomtävlingar att man kör för allt eller inget men att man kan vara en god förlorare också då risken att helt åka ur är hög.
Border collier hundarna dominerade den stora klassen även om några andra raser också fanns representerade. Hundarnas ålder skilde väl lite men det var kanske mer anmärkningsvärt att hundförarnas ålder på VM-nivå varierade mellan 17 och 74 år! Jag tror inte att man hittar så många andra sporter där man ser detta.
I arenakorridorerna kunde man köpa både hundgrejer och snabbmat. Eller så trodde vi. Under en paus så ville vi stilla hungern som hade infunnit sig efter ett par timmar. Vi ställde oss sålunda i matkön. Dock fanns det inte så många alternativ att välja på från menyn men pirog med korv verkade vara det rätta för hungriga människor. Och korv kan t.o.m. en ålänning uttala på finska så vad kunde gå fel? Då det blev vår tur så meddelade personalen högt och tydligt på vårt andra inhemska språk att maten var slut! Åh nej! Vadå? Var det helt slut? Lyckligtvis fanns det fyra stycken grillade korvar kvar i botten av grytan så vi tog dem utan piroger. Ja det fick bli en stor popcorn till detta för att få något från hela kostcirkeln. Sedan snabbt tillbaka till tävlingarna.
Sammanfattningsvis så var det både spännande och roligt att bevittna tävlingarna. Några mer dramatiska ögonblick som jag minns var t.ex. när en hund sprang rakt in i ett hinder. Kanske tittade den för mycket efter instruktioner och glömde att titta framåt? Den hunden verkade ändå klara sig väl men såväl hundar som människor begick misstag. En hundförare ramlade faktisk omkull. Nej det var inte någon av de äldre. Hundförarnas fysik var speciellt viktig för att hänga med då de stora hundarna tävlade. Blev de efter så visste inte hunden vad den skulle göra när den kom genom ett hinder. Hundföraren måste visa vart de skulle fortsätta. Åtminstone borde hunden vänta på tecken för att inte riskera att göra fel. Jag var imponerad över hur väl hundförarna klarade detta trots att de hade endast 8 minuter på sig att memorera banan före tävlingen började! Jag skulle inte ens ha hittat runt banan och än mindre varit kapabel att visa en hund det och samtidigt göra det så snabbt det bara är möjligt.
Att vara med om helt nya upplevelser kan vara både intressant och berikande. Trots att jag är en man i mina bästa år och har upplevt mycket så finns det ännu många saker att uppleva. Detta var ett bevis på detta. Man kanske bara behöver ge något en chans som man inte trodde var så speciellt. Oftast är det kul att få uppleva något åtminstone en gång så att man kan relatera till det. Nästa VM i den här sporten går 2020 i Tallinn. Är jag där då? Vem vet för konstigare saker kan hända.
Sommar eller höst på Vespa
Sedan 2012 är jag lycklig ägare till en Vespa LX 150. Fina sommardagar är det naturligtvis det bästa transportmedlet man kan använda sig av. Ja tvåhjulingar har något som bilar inte har. Det är att man kommer närmare vägen och naturen. Det känns t ex mer naturligt att göra ett kort stopp precis där man känner för det. Plats finns det ju alltid för ett så litet fordon och man blockerar inte trafiken heller. Man känner fartvinden mot kroppen och är närvarande i färden på ett helt annat sätt. I kurvorna får man luta sig lite. Vägen känns bred och man känner sig fri när man glider fram genom det omgivande landskapet. Man får förstås hålla koll på att det inte ligger något hinder på vägen som kan påverka balansen. Med en 150 kubiks motor så hänger man också med trafikens tempo. Ibland får man köra om andra trafikanter och då känns det betydligt säkrare med ett smalt fordon.
Den här lördagen i mitten av september så skiner solen som på en högsommardag och jag hör hur Vespan viskar mitt namn. Efter en stund så tröttnar den på mitt tvekande och ropar högt och tydligt: -Kom nu! Vi ska ut och åka!
Ja, det är bara att klä på sig och bege sig ut. Vart ska färden gå? Snart har vi fått en idé. Vi kör mot Mariehamn och när vi kommer dit så kan vi fortsätta västerut. Det låter som en plan, konstaterar vi.
Vi tankar hemma i byn och sedan är vi redo för äventyr. Ut på landsvägen och snart är vi halvvägs till Mariehamn dvs vid Lemströms kanal. Det är ett så vackert ställe så vi måste bara stanna till en minut där och njuta av vyn.
Vi passerar stadsgränsen och strax har vi gjort en liten avstickare till Nabben. Där finns en massa röda båthus och även en mattvätt. Det är en plats som etsat sig fast hos mig sedan min skoltid då jag ofta åkte till Nabben för att segla optimistjolle. NSK stod det på flaggan på båthuset vilket betydde Nabbens segelklubb. Nu ser det inte längre ut som det gjorde då men känslorna för platsen finns ändå kvar.
När jag passerar mattvätten så får jag se två bekanta ansikten. Det är min tidigare grannar från tiden då jag bodde i lägenhet med min första sambo. Det var typ på stenåldern men minnet av de trevliga grannarna i hyreshuset bredvid har levt kvar. Vi börjar prata direkt och de har lite svårt att hålla koll på hur mattvätten fortskrider. Har de redan vänt på den mattan eller inte? Det visar sig att de fortfarande bor kvar på samma ställe efter 30 år! För mig känns det ganska overkligt att höra det då jag själv har hunnit flytta två gånger efter att jag bodde där och nu borde flytta igen.
Jag spanar ut över vattnet och in mot Mariehamns centrum. Där ligger fortfarande den där lyxbåten Northern Cross från Bondfilmen Golden Eye. Pierce Brosnan spelade Bond i filmen men av honom syns inget spår i Mariehamn. Nu händer något som kullkastar våra tidigare planer. Vi åker nämligen längre in i Mariehamn för att snabbt kasta en närmare blick på Bondbåten. Men därifrån skymtar Lilla holmen. Den som varit i Mariehamn har nästan helt säkert besökt just detta ställe. Hur ser det ut där nu då både sommaren och turisterna har lämnat oss? funderar jag.
Cirka tre minuter senare lämnar jag min vän Vespan på en parkering och går över bron till Lilla holmen. Den fina sandstranden ligger nästan helt öde. Bara några få turister rör sig på denna lilla ö trots det fina vädret. En påfågel smyger försiktigt omkring. Jag beger mig till fågelhuset för att undersöka om det finns mer liv där. Det verkar mer stillsamt i burarna på utsidan så jag öppnar dörren till huset och går in. På insidan är det lite mer ljud för i burarna på insidan sitter fåglarna och undrar säkert vart sommaren tog vägen. Å andra sidan har de det lite lugnare då det endast kommer ett fåtal besökare och stör.
I kaninhusen så ligger kaninerna ihopkurade och verkar inte bry sig nämnvärt om att jag hälsar på. Jag promenerar längs med stranden tillbaka till bron för att se om det finns något vilt fågelliv. Några svanar skymtar men inte så mycket annat. Hösten är nog här ändå.
Henrik och Philip
Den 2 november arrangerar föreningen Elvisforum sin Elvisfestival i Västerås i Sverige. Huvudartist är Henrik Åberg som nog är välbekant för de flesta. Han har precis gett ut ett nytt album som heter Den du en gång var. Henrik turnerar som bäst i svenskfinland med showen "Ett liv som Elvis". Denna turné kommer sedan att fortsätta i Sverige och i Norge under nästa år. I båda fallen handlar det om samarbeten med finlandssvenske Thomas Enroth.
Henrik Åberg som Elvis
Åberg kör flera olika shower som han alternerar mellan. Tidigare i år har han även uppträtt i Moskva i Ryssland, med en stor symfoniorkester, och i Italien samt på den svenska ambassaden i Reykjavik på Island. Henrik är en väldigt populär artist och som sagt aktuell med sitt nya album.
Själv träffade jag Henrik Åberg senast då han uppträdde i Mariehamn i showen Legendernas Nostalgikväll. Övriga medverkande i den var Ami Aspelund, Philip Järvenpää, Heléne Nyberg och Thomas Enroths Orkester. Ja det var samme Philip som legat etta på Vegatoppen i väldigt många veckor nu. Hans låt In the real world gick in på Vegatoppen redan i november förra året!
Henrik Åberg, jag själv och Philip Järvenpää i pausen av showen i Mariehamn
Första gången jag träffade Philip så var det inte han som spelade utan det var jag som spelade för honom på hans födelsedagskalas. Bl.a. spelade jag då låten Mean Woman Blues som är en låt som Elvis och Roy Orbison har gemensam. I det fallet föredrar jag dock Orbisons arrangemang. Att Philip har Roy Orbison som sin stora förebild är nog välkänt. Men att han också tycks gilla just låten Mean Woman Blues lika mycket som jag gör är ju en kul detalj. Vi var även grannar ett tag innan han flyttade från Lemland på Åland till Jakobstad.
Dessa två begåvade och trevliga herrar har jag alltså stött på i en massa olika sammanhang och det är alltid lika kul. Henrik spelar snart i Mariehamn igen men om jag inte har möjlighet att träffa honom då ses vi i alla fall i Västerås i november. För Henrik blir det comeback på festivalscenen i Västerås. Förra gången var 1996 då han också var väldigt aktuell efter att han året innan hade vunnit TV4:s program Sikta mot stjärnorna och gick vidare till den europeiska finalen i Amsterdam. Under 1996 var han även med i den svenska melodifestivalen med Du är alltid en del utav mig.
Elvisfestivalen 1996 blev en stor succé. Det var mer än fullsatt och SVT var också på plats och dokumenterade händelsen då, förutom Åberg, även Charlie Hodge, en av Elvis närmaste vänner och musiker, fanns på plats. Jag försökte också filma men då det knappt fanns ståplats så var det sannerligen inte lätt. I år är Åberg större än någonsin och vi i Elvisforums arrangörsgrupp tror ju på en dundersuccé den här gången också.
Kapitel 1
Mitt första minne av Elvis är från när jag var 7-8 år. Familjen bodde då i Värmland i Sverige och mitt musikintresse hade ännu inte börjat att utvecklas. På TV visades under en period flera olika Elvisfilmer. Jag förstod inte så mycket av vare sig dialog eller musik då jag inte kunde engelska och jag just hade börjat att lära mig läsa. Vad jag däremot förstod var att denne Elvis måste vara speciell på något sätt. Ja varför skulle man annars göra en massa filmer med honom?
I filmerna så var Elvis hela tiden i centrum och syntes i varje scen. Han slog grabbarna på käften och vann flickornas hjärtan. Något tycktes han ha som var bra för det var ju samma sak i alla de där filmerna. Kanske var det redan då som ett litet frö såddes till det som skulle komma många år senare.
Att komma från Åland till Sverige då man ska börja skolan kan förstås medföra vissa obehagligheter då man avviker lite från mängden. Man pratar annorlunda och om man dessutom klär sig lite annorlunda så är det nog någon som börjar att reta och trakassera en. Åland hör ju till Finland så då fick jag förstås finna mig i att t.ex. bli kallad ”Finnjävel”.
När jag två år senare skulle börja tredje klass så hade en skilsmässa medfört att mamma hade tagit mig och mina två bröder med tillbaka till Åland. Ny omgivning igen och nu var jag plötsligt ”svenskjävel”. Lyckligtvis fick jag snart riktiga vänner i skolan och blev accepterad som ålänning. En del av vännerna lyssnade på den där Elvis Presley eftersom deras föräldrar hade sådana vinylskivor.
1977 dog Elvis och på radion spelades hans skivor kontinuerligt. Då hade jag ingen aning om hur många miljoner skivor som såldes men något som alla märkte var ju att den gamla 50-tals rocken var väldigt inne under några år. Filmen Grease kom 1978 och efter det gick ju alla grabbar med brylcreme i håret. Grupper som Boppers och Teddy & The Tigers poppade upp som svampar ur jorden.
I sexan gjorde vi en klassresa till Stockholm. Vid det laget hade jag upptäckt Elvis och mina favoritlåtar var Hound Dog och Jailhouse Rock. Jag hade en flera kassettband fyllda med Elvislåtar som jag spelat in från kompisarnas skivor. När jag och mina Elvistokiga vänner kom in på varuhuset Åhléns skivavdelning så var vi i himmelriket. Där fanns en separat Elvisavdelning och där fanns alla album som vi hade hört talas om plus några till! Att chefen där var ett stort Elvisfan visste vi naturligtvis inte då. Det skulle komma att bli många resor till denna skivavdelning under de kommande åren. Den där första gången köpte jag ett lågbudget dubbelalbum som blev mitt första Elvisalbum i samlingen. Det innehöll mest obskyra filmlåtar och gick under det intetsägande och kanske också vilseledande namnet ”The Elvis Presley Collection”.
Snart hade jag fått Elvis på hjärnan och det fanns inget annat. Nu blev det att själv samla vinylskivor och jag hade snart ett femtiotal och tog upp kampen med min mest Elvisfanatiske vän. Behöver jag säga att min mamma som man tycker borde gilla Elvis blev tokig när jag spelade Elvis skivor hela tiden? Jag gav Elvisskivor som födelsedagspresenter och julklappar till henne men hon uppskattade det inte alls…
Elvis Ahlgren rockar med Tommys
Vi spolar fram bandet lite…. Året är 1992 och jag ska gifta mig. Svensexan firas naturligtvis i Elvis tecken. Vännerna har sytt upp en Elvisdräkt åt mig och Ålandsturnén drar igång. På bröllopsfesten så undrar några av brudens närmaste vart brudgummen tagit vägen.
-Han står på scenen och sjunger Elvis med bandet, svarar min nyblivna fru lite uppgivet.
Under åren skulle tusentals ålänningar och svenskar få stifta bekantskap med Elvis Ahlgren som skulle bli mitt artistnamn. Men det hade jag aldrig själv kunnat gissa då.
Idag många år senare är jag skild, separerad och har utflugna barn och är kärare än någonsin. Jag är med och driver en Elvisförening med medlemstidning och Elvisfestivaler. Vänner och släkt har kommit och gått under årens lopp. Arbetsplatser har bytts ut och både dåliga och bra erfarenheter har gjorts. Mycket har förändrats i livet men en sak har jag alltid haft med mig i både glädje och sorg - Elvis Presley!
