Är jag lycklig eller har jag lejdon?

Skrivet av Mikael Elvis Ahlgren 20.03.2021 | 0 Kommentarer

Kategorier:

Taggar:

En vecka på jobbet är den andra lik. Jag jobbar med samma människor och jag säljer samma saker. Kunderna kan man dela in i samma kategorier. Jag beställer samma varor från samma leverantörer. Det kommer in samma sorts servicejobb som jag fixar på samma vis. Jag får samma lön som kommer samma dag varje månad.

Ja för en del kan det säkert kännas tryggt att ha en inrutad arbetsvecka på det sättet. Nu när pandemin påverkar oss så blir även fritiden och privatlivet också rätt så inrutat. Man följer samma rutiner för att handla och man träffar endast samma fåtal personer. Livet vi lever nu är begränsat på många sätt. Det medför att allting blir rätt så enahanda för de flesta av oss.

Nu nåddes vi av nyheten att Finland åter är det lyckligaste landet. Kan det bero på att vi människor i Finland inte kräver så mycket av livet? Att vi njuter mer av enkla saker? Att vi är vana vid att det inte är roligare än så här?

Är jag lycklig? Enligt statistiken så bör jag alltså vara lyckligast i världen. Inte så illa om det verkligen är fallet. Men jag undrar om inte Trump har rätt den här gången och att det bara handlar om ”fake news”? För visserligen kan jag känna mig lite glad när jag gör en bra affär där både jag och kunden blir nöjda, när jag har satt ihop ännu ett lysande nummer av Elvistidningen, när jag har haft ett litet samtal med samma människa jag ofta träffar i affären, när ett möte via nätet förlöpt bra osv. Men lycklig? Nä jag är inte riktigt övertygad!

I min bok står det inte så mycket om lyckorus och härliga dagar. När jag säger bok så pratar jag inte om Bibeln för där finns det nog mer glädje än i min vardag. Det finns mer intressanta och ovanliga händelser och personer. Min bok är nog mer som skolans matematikbok. Det mesta är förutsägbart och man följer samma logiska mönster och regler hela tiden. Inte så upphetsande skulle jag vilja hävda. I alla fall om man är en någorlunda normalt funtad person vilket jag försöker inbilla mig att jag är.

Hur jag än svänger och vrider på livets fakta så kan jag bara säga som många skolelever brukar säga. Tråkigt! Ja livet just nu är tråkigt! Skiiiiiittråkigt! Utan att överdriva så kan jag ärligt säga att jag har lejdon! Då förstår nog de flesta hur illa det är.

Det finns förstås korta ljuspunkter här och där och det finns förbättringspotential. Men på det stora hela så behövs det förändring och utveckling. Jag brukar säga att jag tänker positivt men det är ju inte samma sak som att vara lycklig. Dock kan det vara en förutsättning för att nå lyckan. Och vem vet egentligen? En dag kan det hända. Vad? Jo att sakerna bara ramlar på plats. Det har hänt förr och det kan hända igen. Inte bara en sak utan flera saker som går i rätt riktning kan få en att uppskatta livet mer. Bli en lycklig finländare! Ja bli en i det där gänget de pratar om i statistiken. Jag kräver att få bli en av dem! Måste jag arrangera en enmans-protestaktion för att uppnå det så är jag beredd.

Plötsligt så kan pandemin vara bara ett tråkigt minne. Jobbet kan mitt i allt vara en spännande, rolig, kreativ utmaning. Helt oväntat kan jag träffa nya härliga människor och uppleva nya äventyr på nya platser. Hemmet kan bli den där sköna, trygga platsen dit vi återvänder för att hitta på nya saker på hemmaplan eller bara slappna av och mysa utan att behöva oroa oss för något annat.

Potential sade jag! Just nu går vi på lägsta växeln. I bästa fall alltså. Oftast går vi bara på tomgång. På en cylinder. Det duger inte! Vi måste göra en riktig sjujäkla burn out med en V8 under huven och växla upp. Sikta högt och ta ut svängarna. När vi sedan slagit nya rekord så kan vi unna oss ett depåstopp. Tyvärr sitter vi fast i depån just nu och kan inte njuta av stoppet eftersom vi aldrig passerade mållinjen.